Gervinho-experimentet blev succé
Det finns många saker att lyfta fram från Arsenals målfest i går hemma mot Southampton (6-1):
> Santi Cazorla var än en gång fantastisk (jag känner att jag tjatar om honom varenda helg, men hittills har det känts befogat).
> Lukas Podolski skruvade in en fin frispark och bjöd på starkt tvåvägsarbete.
> Kieran Gibbs fortsatte sin fina start på säsongen och forcerade fram båda självmålen i första halvlek.
Men det mest intressanta var Arsène Wengers användning av Gervinho.
Arsenaltränaren satte den tilltänkte målkungen Olivier Giroud på bänken och spelade istället en yttermittfältare som striker. Facit: Två mål från ivorianen.
– Jag bestämde mig under vår Asienturné när jag testade honom i den positionen mot Manchester City. Jag gillade vad jag såg och hade kvar det i bakhuvudet, säger Wenger efter matchen.
Det intressanta med Gervinho i den positionen är att Arsenals anfallsspel blir mer dynamiskt. 25-åringen agerar inte som en statisk targetplayer utan rör sig över stora ytor. Han droppar i banan, han drar sig ut mot kanterna. Vid en första anblick kan man tro att Arsenal vill likna Spaniens 4-6-0-system. När Gervinho i gårdagens match mot Southampton drog sig ut mot kanten kunde istället Lukas Podolski söka sig in centralt. Arsenal vill hota med instick och löpningar bakifrån.
– Han (Gervinho) är så rörlig och så kvick att när han rycker från mittbacken är det svårt att fånga honom.
Hans första mål var tydligt exempel på den egenskapen. En löpning för att få med sig mittbacken upp i banan, ett ryck i djupled så hade ytan öppnat sig.
– Jag tvekade lite mellan att spela Podolski eller Gervinho centralt, men Podolski ger oss balans till vänster och den vill jag inte förstöra.
Gervinho som striker är ett experiment vi kommer att få se mer av.

Diagrammet från Statszone visar Gervinhos ”passes received” i matchen igår. Där kan vi se hur han rörde sig över stora ytor, bland annat ofta ut mot högerkanten.

Nu börjar måstematcherna för Southampton
De har spelat mot ettan, tvåan och trean i ligan förra säsongen. I två av matcherna, mot Manchester City och Manchester United, har de spelat riktigt bra. Gastón Ramirez intåg kommer att lyfta laget.
Bra. Nu har vi lyft fram de positiva punkterna för Southampton. Nu återstår det andra.

Southampton har noll poäng efter fyra omgångar i Premier League. Det är ingen katastrof med tanke på det tuffa motståndet, men det som är oroväckande är att laget släppt in 14 mål. Nästa helg väntar Aston Villa på hemmaplan. Trots att det bara är september är det en måstematch. Förlust där så kan klubben ha en ny manager.
Nigel Adkins lag vill spela fin fotboll, och det är möjligt att det ger många sympatisörer, men redan nu är det tydligt att försvaret är ligans sämsta.
– Vi har mött de tre bästa lagen. Vi har en bra trupp, vi vet att vi kan göra mål, vi behöver bara bli mer kompakta, säger Nigel Adkins.
Southampton får betala för att de inte investerade i en eller två mittbackar av klass. Jos Hooiveld och José Fonte har fått en minst sagt svettig inledning i Premier League.
Kan en sexig offensiv med Adam Lallana, Rickie Lambert och Gáston Ramirez kompensera för det svaga försvaret?

Büttners entré sätter press på Evra
Patrice Evra har varit gjuten i Manchester Uniteds startelva sedan hösten 2006 då han övertog platsen efter Gabriel Heinze.
Sedan dess har han använts flitigare än någon annan spelare. De tre senaste säsongerna har han startat 141 matcher av den enkla anledningen att klubben inte haft någon kompetent reserv. Samtidigt har hans nivå sjunkit rejält.
Fábio da Silva var för ojämn och skadebenägen för att utgöra något hot mot Evra så Alex Fergusons scouter hittade istället Alexander Büttner i Vitesse.
När den 23-årige holländaren skrev på i augusti var det många som hånskrockade åt Fergusons ord – ”han är en av de bästa vänsterbackarna i Europa” – om en spelare som inte platsar i Hollands landslag, men efter debuten igår är det andra tongångar.
Alexander Büttner var en av planens främsta aktörer när Manchester United besegrade Wigan med 4–0. Ett mål, ett riktigt krigarmål, och en assist blev hans facit.
Det återstår att se hur Patrice Evra reagerar på den nya konkurrenssituationen (hans första reaktion såg vi).
Kommer han gynnas av att få vila vid utvalda tillfällen och känna flåset i nacken? Kommer han tappa självförtroendet och agera än mer skakigt i defensiven?

Torres har bara sig själv att skylla
Det mesta snacket inför QPR-Chelsea handlade om huruvida Anton Ferdinand skulle skaka John Terrys och Ashley Cole händer inför matchen. Det gjorde han inte, vilket vi förutspådde, därför är det mer intressant att ta upp en annan utebliven handskakning.

När Fernando Torres byttes ut igår med tio minuter kvar gick spanjoren rakt in i omklädningsrummet. Han struntade i att som brukligt ta tränaren Roberto Di Matteo i hand när han vandrade av.
– Ingen spelare är glad när man blir utbytt, det är inget problem. Jag ville bara göra en förändring, sa Di Matteo.
Fernando Torres gjorde ingen bra match mot QPR. Han tog sig sällan fram i mållägen och var långt ifrån den form han visat i tidigare matcher.
Därför förstår jag inte hans ilska. Han måste förstås förstå att alla spelare kan bytas ut när laget jagar en kvittering.
Hans uppträdande var onödigt eftersom det skapar negativa rubriker kring laget och honom själv i ett läge då hans karriär var på uppåtgående.
Jag som trodde att han hittat glädjen igen?

Gräset grönare utan Green
När QPR hämtade in Robert Green på free transfer i somras var min första känsla att det var en okej värvning. Paddy Kenny var en underskattad målvakt, men Green hade spelat VM för England för två år sedan, högstanivån finns där och han borde vara revanschsugen efter att ha fått se sin status dala kraftigt senaste åren.
Redan efter åtta minuter i premiären visade han att han inte tvättat bort misstagen när han fumlade in ett långskott av Michu.
Så Queens Park Rangers värvade en ny målvakt. Och den här gången var det ingen chansning.
För några år sedan var Júlio César en av världens absolut bästa målvakter, om inte den allra bästa. I går debuterade han för QPR och hans närvaro ingav direkt den trygghet som laget behöver.
Om Júiio César når upp till närheten av sin högstanivå kommer han att bli guld värd för QPR.

De sjuka läktarsångerna måste få ett stopp
En av alla fina saker med Hillsborough-rapporten som kom i veckan var att rivaliserande fans kunde enas kring något de stöttat. Avstånden krympte. Evertons supportrar planerar ett stort tifo för att forma ordet ”Justice” till morgondagens match mot Newcastle.
Därför var det beklämmande att en minoritet av Manchester United-fansen skanderade ”Always the victims, never your fault” under gårdagens match mot Wigan.
Supporterföreträdare hävdade att ramsan syftade till Luis Suárez-gate, men just denna vecka hade det varit lämpligt att avstå från sånger som kunde missuppfattas.
Ramsorna om München, Heysel och Hillsborough är pinsamma och kastar en skugga över dessa två klubbar.
Alex Ferguson sa inför helgen att mötet på Anfield i nästa omgång är ett bra tillfälle att visa respekt.
Det är bara att hoppas att de goda supporterkrafterna – som jag vet är i majoritet – lyckas övertyga minoriteten om att de smaklösa sångerna måste få ett stopp.

Han slog igenom sent och hann studera på universitet innan fotbollskarriären tog fart.
Han växte upp med Santi Cazorla i Real Oviedo.
Han har tagit Premier League med storm.
Det är hög tid att vi tittar närmare på Miguel Pérez Cuesta, mer känd som Michu.
På lördag kan han bli historisk i Premier League.

För drygt en månad sedan var det mycket som var osäkert i Swansea.
Laget hade övertygat stort som nykomling under förra säsongen, men nu hade spelare som utgjorde stommen i klubben försvunnit.
* Gylfi Sigurdsson skrev på för Tottenham.
* Steven Caulker, ett annat lån, hade återvänt till Tottenham.
* Joe Allen hade värvats till Liverpool.
* Scott Sinclair ryktades intressera storklubbarna (han skrev senare på för Manchester City).
Dessa fyra spelare hade framträdande roller när ”Storbritanniens Barcelona” charmade hela fotbolls-England.
Som om inte det vore nog hade managern Brendan Rodgers lämnat skutan för Liverpool.
Klubben hade hämtat in förre storspelaren Michael Laudrup till tränarposten, en spännande rekrytering. Dansken spann vidare på det spanska spåret och värvade den La Liga- meriterade trion Chico, Jonathan de Guzmán och Michu. Bra lirare, absolut, men skulle de leverera direkt? Hur lång startsträcka behövdes?
Det fanns, helt enkelt, en del frågetecken.
Nu vet vi att många av dessa redan har rätats ut ordentligt. Efter tre omgångar ligger Swansea tvåa i tabellen. De har gjort tio mål – mest i ligan – och bara släppt in två.
– Förra säsongen dröjde det till januari innan första bortasegern kom så det är viktigt att visa att man kan vinna borta. Det ger självförtroende inför fortsättningen, säger Michael Laudrup.
Den stora snackisen är förstås mittfältaren som många kallar sommarens fynd.
Michu.

Det var många som blev förvånade när Swansea säkrade Michu i somras. Under våren hade det spekulerats i intresse från Liverpool och Manchester United. Spanjoren hade trots allt dunkat in hela 15 mål för Rayo Vallecano i La Liga.
Swansea köpte 26-åringen från ett ekonomiskt pressat Rayo för 2,5 miljoner euro.
22 miljoner kronor.
Kaffepengar.
– Jag såg dem på tv förra året. När budet kom blev jag väldigt glad. I Spanien vet alla vem Michael Laudrup är.
Det framstod redan då ut som fantastisk business och den som ville opponera skulle snart ha fler argument att ta ställning till.
I premiären borta mot Queens Park Rangers dröjde det bara åtta minuter innan Michu presenterat sig för sina nya fans. Han sköt säsongens första mål i Premier League, och om det var en tavla av Robert Green, var hans andra mål ren och skär fotbollskonst: En passning från vänster, ett skruvat direktskott i krysset.
Swansea vann matchen med 5–0 och fansen hade fått en ny kelgris.
– Att göra första målet efter åtta minuter i debuten var ett underbart ögonblick för mig. Jag vet att jag kan göra mål och förhoppningsvis kan jag göra flera, sa Michu efter matchen.
Redan efter premiären var sålde hans tröja bäst i klubbshoppen. 70 replicas med Michus namn under en dag låter kanske inte mycket om man jämför med Manchester United, men med Swansea-mått är det en försäljningsboom.

Var han en ”one hit wonder”, en spelare som dansade en debutmatch men sedan gick in i en torrperiod?
Nej, inte alls. Målsuccén fortsatte. I andra omgången tog Swansea emot West Ham hemma. Michu höll sig förstås framme och petade in en boll.
I tredje omgången, hemma mot Sunderland (2–2), nätade han igen – denna gången med pannan.
Han är den fjärde spelaren som lyckats göra mål i sina tre första Premier League-matcher. De övriga tre är Michael Ricketts, Adrian Mutu och Pavel Pogrebnyak.
På lördag, borta mot Aston Villa, kan han bli historisk som den enda som gjort mål i fyra raka matcher.
– Det har varit en drömstart, säger Michu. Laget har spelat mycket bra. Vi har gjort tio mål och bara släppt in två. Jag gillar verkligen att spela i det här laget – managern vill att vi ska spela fotboll – pass and move, pass and move. Jag tror alla uppskattar att se oss spela.
Michu har på en månad gjort sig ett namn i världens mest populära liga.
Det trodde han knappast när spelade i den spanska tredjeligan och hoppade på en fyraårig universitetsutbildning i Oviedo.

Sagan om Miguel Pérez Cuesta, Michu, är historien om en ”late bloomer”, en spelare som gått den långa vägen.
Som fem-sexåring började han spela fotboll i Oviedo. Han växte upp i en medelklassfamilj. Hans pappa var chef på ett elbolag, mamma var lärare. Äldre brodern Hernan spelade i ett av klubbens ungdomslag.
I Oviedo lirade Michu med en viss Santi Cazorla, idag stjärna i Arsenal och spanska landslaget.
– Den spanska marknaden är bra för utländska klubbar på grund av ekonomin där hemma. Santi kostade Arsenal 15-16 miljoner pund. Det är inte mycket för honom.
När Michu nådde a-laget var Oviedos storhetstid över.
– Jag minns att Stan Collymore spelade där en kort tid när vi spelade i La Liga. Men sedan fick vi ekonomiska problem.
2003 åkte Real Oviedo ned i tredjeligan. På grund av uteblivna spelarlöner flyttades man ned ytterligare ett steg, till fjärdeligan. Michu såg en framtid utanför fotbollen. Han skrev in sig på en universitetsutbildning i affärsadministration på universitetet i Oviedo.
– Jag läste första året på en fyraårig kurs och det gick bra. Jag kommer definitivt att återvända och göra klart den någon gång. Men jag valde att fokusera på fotbollen.
Han hade nämligen gjort framsteg på planen. Det ledde till en flytt till Celta Vigo 2007. Den forna storklubben hade åkt ned i Segunda, men Michu hade svårt att platsa.
– Jag var där i fyra år och jag tror att vi hade åtta tränare. Ingen trodde på mig. Jag spelade en match och sedan fick jag sitta vid sidan i tre. Som spelare måste man känna att tränaren tror på en.
Den tränaren dök upp.

José Ramón Sandoval hade fört Rayo Vallecano till La Liga. Han letade efter en kreativ mittfältare och identifierade en 25-åring rotationsspelare i Celta som den komponent han ville ha.
Och då kom genombrottet.
Michu gjorde 15 mål från sin offensiva mittfältsposition i La Liga förra säsongen. Ett imponerande facit i en nykomling.
Förmågan att komma bakifrån och avsluta har han tagit med sig till England. Hans andra mål mot QPR, det ”åh, så vackra”, var ett exempel på hur effektiv han är att komma i en ”andravåg”.
Michu skiljer sig dock från andra spanjorer som flyttat till England. Till skillnad från David Silva, Juan Mata och Santi Cazorla är han inte stöpt i det spanska miniformatet. Istället är han stor, gänglig och kraftfull. För Swansea är han en jätte bland dvärgar som Leon Britton, Nathan Dyer och Wayne Routledge.
– Den stora skillnaden för mig är att det verkar finnas med ytor i Premier League att löpa in i. I La Liga är det väldigt, väldigt taktiskt vilket innebär att du inte har den möjligheten.

Michus spel har gett eko i England. Glenn Hoddle kallar spanjoren för säsongens fynd. Michu toppade min lista över de jag tippar ska bli säsongens värvningar.
Lagkamraten Angel Rangel är inte förvånad.
– Det var ingen överraskning eftersom vi visste hur bra han var. Han är kapabel att göra många mål.
Det är landsmannen Rangel som har fått agera tolk den första tiden i England. Michu pratar inte engelska.
– Om två månader kommer jag att vara bra på att prata, jag lovar. Det kommer en lärare hem till mig tre kvällar i veckan i ett par, tre timmar för att lära mig. Jag är inte nöjd när jag inte klarar av något. Jag vill säga vad jag tycker, men det är svårt. Jag måste bli bättre.
Michu har talat genom sina insatser istället. Efter fyra mål på tre matcher har vi redan börjat känna igen målfirandet. Det finns en historia bakom den Luca Toni-inspirerade handen-vid-örat-gesten. Michu berättar:
– Den kommer från Spanien. När jag var i Celta Vigo i andraligan spelade vi mot Granada och jag missade en straff. Granada gick upp den säsongen och sedan flyttade jag till Rayo som då gått upp i högstaligan. På uppvärmningen inför vi skulle möta Granada hörde jag deras fans skrika: ”Hey, Michu, snälla lägg en straff idag”. Men matchen slutade 1–0 till oss och jag gjorde målet. När jag gjorde mål satte jag handen vid örat för att lyssna på Granadasupportrarna. De var tysta, berättar Michu.
– Nu spelar jag för Swansea men jag gillar ändå målgesten eftersom den påminner mig om min långa resa.

Michu har fungerat som ångestdämpande medicin för Swansea-fansen. Om de deppade i somras över förlusten av Gylfi Sigurdsson är denne bortglömd nu. Islänningen gjorde 7 mål på 18 matcher i Swansea under våren. Michu har alla chanser att överträffa de siffrorna.
– Jag tänker inte på jämförelser. Jag vet att Gylfi Sigurdsson var en stor spelare för Swansea. Jag är en annorlunda spelare, men jag hoppas att jag kan göra ännu fler mål än han gjorde förra säsongen. Jag gillar att ha press på mig, men det viktigaste är laget – jag är ingen självisk spelare som bara vill göra 20 mål, säger Michu.
Om han själv blivit en favorit bland fansen är kärleken ömsesidig. Michu, van med det skrala bortastödet i Spanien, berättar att han fick en chock på Loftus Road i premiären.
– Vi har inte pengar som andra klubbar, men vi har en full arena varje match och supportrarna är så passionerade. Det betyder så mycket. Vid bortamatchen mot QPR, när vi gick ut och det var över 2000 på bortasektionen… De är otroliga.
– När de ropar mitt namn blir jag stolt. Jag hoppas kunna ge dem mer anledning att skrika under säsongen.

Källor: Daily Mail, Sky Sports, South Wales Online, Wales online, Swanseas officiella hemsida.

FAKTA/Michu – säsong för säsong
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2007/08 Celta Vigo…….. 14……. 1
2008/09 Celta Vigo……….26……1
2009/10 Celta Vigo………30……6
2010/11 Celta Vigo…….….31……6
2011/12 Rayo Vallecano…37…..15

DE HAR GJORT MÅL I SINA TRE FÖRSTA PL-MATCHER

Michael Ricketts, Bolton
2001
Anfallaren var med och sköt upp Bolton i PL. Han inledde med tre mål direkt och fram till februari hade han gjort 15 mål i ligan. Han togs ut i engelska landslaget och spelade 45 minuter. Sedan gjorde han inget mer mål under säsongen – och karriären gick sedan raskt utför.

Adrian Mutu, Chelsea
2003
Rumänen värvades till Chelsea när Roman Abramovitj precis köpt klubben. Han inledde fantastiskt och blev en publikfavorit, men tappade formen, testades positivt för kokain och sparkades från klubben.

Pavel Pogrebnyak, Fulham
2012
Lånades in från Stuttgart i våras och blev direkt en hit. Ryssen nätade i sina tre första matcher, men tappade sedan målformen och hamnade istället i Reading.

Drygt 23 år.
Drygt 23 år tog det för sanningen att nå dagens ljus.
Drygt 23 år tog det innan offren vid Hillsborough fick en första upprättelse.
All heder till de anhöriga som aldrig gav upp.

Det var den här dagen de kämpat för.
Familjerna till de 96 som miste livet den där aprildagen 1989 i samband med Liverpools FA-cupmatch mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield får aldrig tillbaka sina nära och kära – men äntligen fick belöning för sin kamp.
I alla år har de ignorerats av myndigheter, polis och FA som velat mörklägga vad som egentligen orsakade en av de största läktarkatastroferna i fotbollshistorien.
I alla år har de enträget kämpat vidare.
Hur orkade de?
Förmodligen för att de känt sig förnedrade av myndigheter som berövat dem upprättelse för att istället rädda värdigheten hos de som var ansvariga.
Myndigheter som avfärdade liknande avslöjanden i Taylor-rapporten som levererades senare samma år.
Även om vi har ”vetat”, eller åtminstone anat, att ”The Real Truth” handlade om en fotbollsarena utan säkerhetscertifikat, förödande misstag från South Yorkshire-polisens sida och en total mörkläggning, bjöd gårdagen på häpnadsväckande fakta:
* Att 41 liv hade kunnat räddas.
* Att polisen strök viktiga vittnesuppgifter som kritiserade polisarbetet.
* Att polisen felaktigt lade skulden på supportrarna.
Polisen ”planterade” sedan de helt falska uppgifterna i tidningen The Sun om att supportrar ”stulit från de döda”, ”urinerat på poliser” och så vidare.
Allt för att täcka över sina egna, fatala, misstag.

I går levererade den oberoende panelen, Hillsborough Independent Panel, sin granskning över utredningen. Under två års tid har de gått igenom 400 000 dokument. När den 395-sida rapporten offentliggjordes blev det väldigt tydligt:
De anhöriga blev inte bara av med sina nära och kära. De blev dessutom utsatta för ett gigantiskt justitiemord.
När premiärminister David Cameron gick upp i talarstolen i House of Commons igår och talade till nationen fanns det inte längre några tvivel om vilken sida myndigheterna stod på. Han pratade om ”dubbel orättvisa”.
– Det finns orättvisa i den fruktansvärda katastrofen – statens misslyckande att skydda sina medborgare, den oförsvarliga väntan på sanningen och sedan rättvisan i nedvärderingen av de avlidna – att de på något sätt skulle vara skyldiga till sin egen död, sa Cameron.
– Jag vill framföra en översvallande ursäkt till de anhöriga och folket av Liverpool.
Man behövde inte vara anhörig för att känna en seger.

Gårdagen var en tung seger, för fotbollen, för fotbollssupportrar, för samhället, för Liverpoolfansen som tvingats utstå ramsan ”You killed your own fans”. Och inte minst alla som kämpat för rättvisan. Det är många.
Väldigt många hade kunnat göra så mycket mer, men de gick aldrig ensamma. ”Justice for the 96” har enat fotbollssupportrar i landet. Som ifjol när det samlades in 100 000 namnunderskrifter för att hemligstämplat material skulle offentliggöras. Joey Barton – av alla människor – var en av de som lobbade hårdast på Twitter för att folk skulle skriva på.

Samtidigt som fotbolls-England gladdes med familjerna dök det upp nästan lika många frågor som svar i går:
Varför har det tagit så lång tid att komma fram till den här slutsatsen?
Hur kunde man strunta i säkerhetsförskrifterna och därmed låta en sån här katastrof ske?
Hur kunde det vara så ”lätt” att mörka sanningen och komma undan med det?
Går det att ställa ansvariga till svars nu?
– Sanningen kom fram idag. Rättvisan startar imorgon, sa Trevor Hicks, som förlorade sina två döttrar i katastrofen, från anhöriggruppen ”Hillsborough families” igår.
– Vi har fått alla tänkbara beskyllningar emot oss. I 23 år har vi blivit beskyllda för att vara hämndlystna, leta syndabockar och söka skadestånd. Allt var skitsnack. Om dagens besked sa något var det att vi fick bekräftelse i vår strävan efter sanningen.
Enligt Hicks innehöll rapporten till 40-50 procent tidigare icke kända fakta. Bland annat uppgiften att 41 liv hade kunnat räddas.

Granskningen fastslog också att katastrofen hade kunnat ske långt tidigare. Redan 1981 när Tottenham och Wolves skulle spela en FA-cupmatch på samma arena hade samma sak skett –överfulla läktare hade skapat ett enormt tryck. En rapport från 1978 klargjorde att arenan inte uppfyllde säkerhetskraven. Men rekommendationerna fullföljdes aldrig av Sheffield Wednesday på grund av kostnadsfrågan.
– Vi är djupt bedrövade över att tragedin inträffade på en arena som FA valde, sa FA:s ordförande David Bernstein på torsdagen.
– Det borde aldrig ha hänt. Ingen ska förlora livet när man går på fotboll och det är extremt ledsamt att det har tagit så lång tid att reda ut det här. I 23 år har familjerna orsakats rejält smärta och vi har stor sympati för dem.
Rapporten hittade ingen förklaring till att polisen ersatt den planerade insatsledaren för matchen till David Duckenfield. Det var Duckenfield som tog det ödesdigra beslutet att öppna gate C, vilket ledde till horder av fans strömmade in på Leppings Lane – och folk klämdes ihjäl.
Hillsborough Families försökte ställa David Duckenfield inför rätta 2000, men åtalet lades ned.
Nu framförs krav för att Norman Bettison ska avgå. Han arbetade som polis vid Hillsborough och var en del i mörkläggningaapparaten (bland annat klippte han ihop en film på 29 minuter av 65 timmars råmaterial som framställde polisen i bättre dager). Han blev senare utnämnd till polischef i Merseyside. Ett ytterst kontroversiellt val.

Hillsborough-katastrofen tog 96 människors liv, hälften under 22 år. Ett av offren var Steven Gerrards kusin Jon-Paul Gilhooley, 10. Varje familj bär på ett hemskt öde. Som familjen Joynes som förlorade sonen Nicholas. De traumatiska timmarna den 15 aprill 1989 var över när en vän ringde och berättade att han sett Nicholas och att han var i säkerhet. Nicholas pappa tog fram en flaska vin och firade. Sedan ringde telefonen igen. Vännen hade tagit fel.
Hillsborough har påverkat engelsk fotboll för alltid. Tragedin ledde till Taylor-rapporten, som ledde till krav på säkrare arenor, som ledde till statsfinansierade ombyggnader till sittplats, som ledde till större intäkter för klubbarna, som ledde till att Premier League blev vad den är idag.
Det där vet ni, det behöver vi inte upprepa igen, och knappast idag när vi reflekterar över en historisk, definierande gårdag.
– De drabbade led inte bara den 15 april 1989 i Sheffield utan i över två decennier på grund av skamligt beteende av folk som missbrukade sin ställning, sa Steven Gerrard igår.
– Som en av dem vars familj blev drabbad vet jag att smärtan kommer att bestå, tillade Liverpoolkaptenen.
Onsdagen den 12 september blev dagen då lögnerna nådde vägs ände.
Premiärministern bad om ursäkt å myndigheternas vägnar. FA bad om ursäkt. The Sun bad om ursäkt för sin rapportering.
”En lögn kan vandra runt halva jordklotet medan sanningen knyter skorna”, sa min favoritpoet Mark Twain.
I går var skon knuten.
Då återstod bara The Real Truth.

Källor (citat): AP, Guardian, Liverpool Echo, Independent, The Times.

***
Minnesvideo över Hillsborough-katastrofen.

Ole Gunnar Solskjaer gav uttrycket ”super-sub” ett ansikte i fotbollsvärlden.
Finns det någon som tagit över rollen?
Ja.
Optas nya statistik visar att en viss herre i Manchester City är mest förtjänt av epitetet.

Camp Nou, den 26 maj 1999:
Manchester United har kvitterat till 1–1 i Champions League-finalen mot Bayern München, matchen är inne på tilläggstid.
Ole Gunnar Solskjaer, som tidigare i matchen ersatt Andy Cole med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid, får en fot på bollen och styr in segermålet.
Norrmannen skaffade sig ett rykte som en vass, lojal inhoppare under sina första år i United, han byggde på det rejält med det sanslösa inhoppet mot Nottingham Forest i februari 1999 då han gjorde fyra mål under matchens sista tio minuter.
Men det här var kvällen då han blev fotbollsvärldens okrönte super-sub-konung.

Ole Gunnar Solskjaer var på många sätt den perfekta inhopparen. Under sin tid på Old Trafford gjort han 28 mål på 150 inhopp.
Han var inte tillräckligt bra för att själv anse att han var given i startelvan i en klubb som Manchester United. Leo Messi skulle förmodligen i teorin vara ett ännu bättre vapen att ha på bänken, men skulle i praktiken vara omöjligt eftersom en så bra spelare aldrig skulle acceptera att sitta på filten.
Solskjaer ville sitta på bänken. Åtminstone så mycket att han själv sa avböjde en Tottenham-flytt, trots att United accepterat budet. Han var hellre kvar i United, under sin korkek, och väntade på sin chans bakom en strikertrio bestående av Andy Cole, Dwight Yorke och Teddy Sheringham.
Sir Alex Ferguson har förklarat att Solskjaer hade en unik egenskap som gjorde honom till en vass inhoppare. Förmågan att studera matcher noggrant från bänken, se mönster, iaktta svagheter hos motståndarna. När anfallaren var redo för inhopp hade han registrerat vilka luckor han skulle utnyttja.

Javier Hernández har visat antydningar till att vara en Solskjaer-light under sina första två år i England. Mexikanen har redan gjort 10 mål på 33 inhopp i Manchester United-tröjan. ”Chicharito” kan inte förklara varför han gör så många mål ”från bänken”. I en intervju med Daily Mail i våras sa han:
– Jag vet inte vad som gör mig effektiv som inhoppare. Oavsett om jag spelar en minut eller 10 eller 90, försöker jag spela på samma sätt. Jag försöker alltid göra mitt bästa och hjälpa laget.
– Alla spelare vill spela så många minuter som möjligt, men jag bryr mig inte om jag startar eller än inhoppare. Jag vill bara njuta.

Det är mig veterligen bara anfallare som fått epitetet ”super-sub”. Det är naturligt eftersom det är mål som definierar ett inhopp som lyckat.
Jag skulle gärna se ett bredare spektrum.
Jag hävdar att Andy Carroll är en super-sub om han används på rätt sätt – trots att han inte så ofta gör mål i sina inhopp. Han visade med inhoppen i våras för Liverpool, inte minst i FA-cupfinalen mot Chelsea, att hans egenskaper passar perfekt för att få till en förändrad matchbild (precis som Duncan Ferguson var på sin tid). En motståndare som dessförinnan kunnat falla lågt utan rädsla för inlägg måste plötsligt trycka upp backlinjen av den enkla anledningen att Carroll är ett så stort hot i luftrummet (Andreas Granqvist och Olof Mellberg kan berätta mer om det där).

Om vi tittar på andra positioner: Alex Oxlade-Chamberlain, Adam Johnson, Nani, Theo Walcott och Aaron Lennon är tacksamma alternativ att ha på bänken eftersom de är irrationella och kan komma in och röra om.
Jag skulle även vilja lyfta fram Paul Scholes som en ”mittfältets super-sub”.
När Manchester Uniteds spel gått i stå de senaste säsongerna har Alex Ferguson kunnat slänga in Scholes från bänken för att direkt förändra rytmen i matchen. Scholes är fortfarande en av världens bästa spelare på att diktera tempot i en match, att värdera mellan långt och kort. Han visade det senast på St Mary’s Stadium där han kom in och tände Manchester United som lyckades vända till 3-2 mot Southampton.
Om man lyfter blicken från Premier League skulle man kunna tänka sig Jordi Alba som en ”ytterbackarnas super-sub” tack vare sin förmåga att gå på offensiva raider.
Jag försöker hitta försvarare som förtjänar att kallas super-sub för sina defensiva insatser, men kommer inte på någon.

DE ÄR PREMIER LEAGUES BÄSTA INHOPPARE

11) Cameron Jerome, Stoke
Minuter som inhoppare: 760.
Mål som inhoppare: 5.
Minuter per mål: 152.

10) Andy Johnson, QPR
Minuter som inhoppare: 628.
Mål som inhoppare: 5.
Minuter per mål: 125,6.

9) Robin van Persie, Manchester United
Minuter som inhoppare: 839.
Mål som inhoppare: 7.
Minuter per mål: 119,86.

8> Daniel Sturridge, Chelsea
Minuter som inhoppare: 674.
Mål som inhoppare: 6.
Minuter per mål: 112,33.

7) Emmanuel Adebayor, Tottenham
Minuter som inhoppare: 672.
Mål som inhoppare: 6.
Minuter per mål: 112.

6) Jermain Defoe, Tottenham
Minuter som inhoppare: 2 193.
Mål som inhoppare: 20.
Minuter per mål: 109,65.

5) Michael Owen, Stoke
Minuter som inhoppare: 1 303.
Mål som inhoppare: 12.
Minuter per mål: 108,58.

4) Darren Bent, Aston Villa
Minuter som inhoppare: 813.
Mål som inhoppare: 9.
Minuter per mål: 90,33.

3) Steven Fletcher, Sunderland
Minuter som inhoppare: 420.
Mål som inhoppare: 5.
Minuter per mål: 84.

2) Javier Hernández, Manchester United
Minuter som inhoppare: 524.
Mål som inhoppare: 7.
Minuter per mål: 74,86.

1) Edin Dzeko, Manchester City
Minuter som inhoppare: 419.
Mål som inhoppare: 7.
Minuter per mål: 59,86.

Källa (statistiken): Talksport via Opta

MIN LISTA ÖVER ANDRA MINNESVÄRDA SUPER-SUBS

Ole Gunnar Solskjaer
Anfallare, Manchester United
”Who put the ball in the Germans net?”. Solskjaers inhopp i CL-finalen 1999 gjorde honom odödlig.

Duncan Ferguson
Anfallare, Everton
”Big Dunc” användes sporadiskt av David Moyes under karriärens senare år, men när han väl kom in på plan – då skapade han ofta kaos hos motståndarförsvaren.

Tore André Flo
Anfallare, Chelsea
En oortodox fotbollsspelare som gjorde många fina inhopp under Gianluca Vialli i Chelsea.

David Fairclough
Anfallare, Liverpool
Fairclough var super-sub-originalet även om genomslaget inte var lika stort på 70-talet som när Solskjaer slog igenom 20 år senare. Fairclough fick smeknamnet efter ett viktigt Europacupmål mot St-Étienne. Under åren i Liverpool, 1973–83, gjorde han över 18 mål på sina 62 inhopp.

***
Vem tycker du förtjänar epitetet super-sub i Premier League idag? Måste en super-sub nödvändigtvis vara en anfallare som gör mål?

England fick en ”reality check”
Det som såg så lovande ut för några dagar sedan. England inledde VM-kvalet med att köra över Moldavien med 5-0.
Det var en insats som gav mersmak, en insats där den nya generationen såg ut att ha växt i kostymen vilket gav hopp om en ljusnande framtid.
Men så var det bara Moldavien.
Idag, hemma mot Ukraina på Wembley, fick Roy Hodgsons England en ”reality check”.
England kom undan med ett nödrop och fick 1–1 tack vare en sen straff.
Om förra matchen var ett steg framåt var det här ett och ett halvt steg tillbaka.

För oss som minns lagens match i EM i sommar var det ingen överraskning att Ukraina gav tufft motstånd. Oleg Blokhins gäng dominerade det mötet och de inledde starkast även ikväll.
Andrij Jarmolenko var ett ständigt orosmoment på Englands vänsterkant. Steven Gerrard räddade en boll på mållinjen innan Jevhen Konoplyanka öppnade målskyttet. Konoplyanka ställdes i ett en mot en-läge med Gerrard, som istället för att styra honom mot kanten, bjöd in högermittfältaren in i banan. Då small det i bortre krysset bakom Joe Hart.
England saknade knappast chanser i första halvlek. Jermain Defoe fick ett mål tveksamt bortdömt. Tom Cleverley, som återigen spelade i en nummer tio-roll, hade inte mindre än tre fina lägen. Det första var ett under att han kunna bränna, det andra lite slarvigt, medan skottet i utsidan av stolpen snarare var en vass prestation.

I andra halvlek förde England spelet, men de hade påtagligt svårt att ta sig till vassa lägen. Det var först efter det att Danny Welbeck ersatt Tom Cleverley och tagit platsen på vänsterkanten som det började hända grejer.
Welbeck rörde sig in centralt i banan och hann träffa stolpen innan han ordnade straffen med fem minuter kvar av matchen (efter att de två andra inhopparna Daniel Sturridge och Ryan Bertrand varit med i förarbetet).
Frank Lampard dundrade in bollen – och Roy Hodgson pustade ut.
Det gick inte att ta miste på lättnaden som han utstrålade när bollen gick i nät, och det är lätt att förstå honom.
En förlust igår på hemmaplan och vägen mot Brasilien hade sett snårig ut.

Det är lätt att försvara sig mot England
Idéfattigt, stereotypt, intetsägande. Det har blivit väldigt enkelt att försvara sig mot England.
Ukraina parkerade laget på egen planhalva och behövde inte förta sig för att avstyra de tafatta engelska attackerna. Det räckte med att ”ligga på rätt sida” och nicka undan inlägg.
Vad dagens match visade var att Roy Hodgsons lag fortfarande är ett ”work in process”. Mittbacksparet med Joleon Lescott och Phil Jagielka klarade sin uppgift, men framåt saknas enormt mycket. Framför allt kreativitet. Det blir för många passningsspelare, för få som kan utmana och få saker att hända.

Jarmolenko hör hemma i en större liga
Ni minns säkert hur svenska medier haussade Andrej Jarmolenko som det stora hotet mot Sverige inför EM-premiären.
Det var inte alls omotiverat och 22-åringen visade än en gång att han är en av Europas mest spännande spelare.
Det är en gåta att han inte redan spelar i någon av de större ligorna. Nu är visserligen Dynamo Kiev en klubb som kontinuerligt spelar Champions League, men Jarmolenkos talang hör hemma i en storklubb i Europa.

Tre omgångar avverkade.
Än så länge är det ingen tränare som hotas av sparken.
Men vi vet också att sånt kan förändras fort i toppfotbollen.
Idag har jag tagit tempen på ligans managers genom ett så kallat ”sack race”.
Så löst sitter tränarna – just nu.

Förra säsongen var det fyra tränare som fick sparken i Premier League: Steve Bruce, Neil Warnock, Mick McCarthy och André Villas-Boas.
Det var färre än tidigare år. Året innan 2010/11 var det fem. Säsongen 2009/10 fyra.
Klubbarna har mer tålamod idag jämfört med tidigare år. 2008/09 fick avskedades tränare, men då var det tre som klev av självmant (Curbishley, Keegan, Keane).
Säsongen 2007/08 fick sju tränare sparken (även om man officiellt kallade det för ”gemensamt beslut”).
Efter tre omgångar i Premier League är förtroendekapitalet relativt högt. Det finns ingen som sitter löst ännu.
Ett par klubbar, främst QPR och Southampton, har värvat på ett sätt som ökar press på managern.
Där kan det börja blåsa om resultaten inte kommer kvickt.

Vem som får sparken först är alltid en het potatis och ett populärt spel bland betting-bolagen.
I nuläget är oddset lägst på Nigel Adkins, trots att han fört upp Southampton genom divisionerna.
Det vore trist om det blev så. Inte bara för att jag är en förespråkare av kontinuitet, utan även för att Adkins har en spännande profil. Han står för en offensiv fotboll och verkar genomtrevlig.

Om han får gå först kan han alltid trösta sig med att han åtminstone fick stanna längre på jobbet än Leroy Rosenoir.
43-åringen fick tränarjobbet i Torquay United 2007. Klubben offentliggjorde nyheten.
Tio minuter (!) senare såldes Torquay till ett konsortium. Affärsmännen ville hitta en egen tränare. Så de började med att sparka Rosenoir. Att denne hade lett klubben till uppflyttning till League One under sin förra sejour i klubben räckte inte.
– Det var en chock, men vi skrattade åt det. Jag tyckte att jag hade gjort ett bra jobb i tio minuter och så sparkade de mig.

THE SACK RACE

DE KAN SITTA LÖST INOM KORT

1) Nigel Adkins, Southampton
Den förre fysioterapeuten har gjort ett beundransvärt jobb när han fört klubben från League One till Premier League. Förtroendet för han och sportchefen Nicola Cortese är stort från supporterhåll.
Men nu har klubben klättrat upp ett pinnhål. Southampton har slagit sitt värvningsrekord två gånger i sommar, först genom Jay Rodriguez, sedan genom värvningsbomben Gaston Ramirez. Nigel Adkins är oprövad i Premier League och tre inledande förluster har inte stärkt hans position.
Fortsätter Saints att förlora, oavsett om spelet är offensivt och sevärt, kommer Adkins ryka.

2) Brian McDermott, Reading
Den förre Sverigebekantingen – gjorde en sejour på lån i IFK Norrköping på 1980-talet – borde sitta säkert med tanke på det imponerande arbete han gjort i Reading. Men klubben har en ny, rysk ägare. Om det är något vi lärt oss av oligarkerna är det att de har dåligt tålamod. McDermott har ingen tränar-cv att falla tillbaka på. Reading har en poäng efter tre matcher. Readings kommande schema är inte lätt: Tottenham (h), WBA (b), Newcastle (h), Swansea (b), Liverpool (b). McDermott kan ha det hett om öronen efter den åttonde omgången…

3) Mark Hughes, Queens Park Rangers
QPR sparkade Neil Warnock direkt efter nyår, trots att han knappast kunde lastas för det kaos som omgärdade klubben i inledningen av säsongen. In kom Mark Hughes som knappast ledde till någon nämnvärd förbättring. QPR låg under strecket större delen av våren och räddade kontraktet först i sista omgången. I sommar har QPR köpt spelare för 200 miljoner kronor. Det låter kanske inte mycket, men många av dessa namnkunniga stjärnor har en ansenlig summa i lönekuvertet.
Mark Hughes har truppen – nu måste han leverera resultat och åtminstone undvika bottenstriden.

DE SITTER SÄKERT – ETT TAG TILL

4) Chris Hughton, Norwich
Norwich blev av med Paul Lambert som stack till Aston Villa. Chris Hughton, som gjorde ett fint jobb i Newcastle och Birmingham, tog över. Han har visserligen tillräckliga meriter för att ha status i en klubb som Norwich, men efter förra säsongens framgång finns det förväntningar på klubben. Om vi kommer fram till jul och ”kanariefåglarna” ligger under strecket kan Hughton få se sig om efter ett nytt jobb.

5) Steve Clarke, West Bromwich
Inledningen i ligan har varit fantastisk och i nuläget finns förstås inga planer på att göra sig av med Steve Clarke. Men skotten är en chansning – då han inte har varit manager tidigare utan jobbat som assisterande tränare. Om WBA den fina starten skulle vara ett luftslott, om WBA skulle rada upp förluster – då kommer Clarke ifrågasättas. West Bromwich har visat tidigare att de kan agera impulsivt, inte minst när de sparkade Roberto Di Matteo efter en finfin höst.

6) Sam Allardyce, West Ham
”Big Sam” klarade minimikravet – att föra West Ham tillbaka på första försöket. Men fansen är inte helt nöjda med tränarens filosofi. De vill se en attraktiv fotboll – istället får de ”Bolton ’03 version 2.0”. Sedan Andy Carroll värvades som ny referenspunkt i anfallet är det ingen hemlighet hur West Ham ska ta sina segrar. Det är via långbollar. Taktiken måste ge poäng – annars kommer Allardyce få svårt att försvara sin taktik.

7) Brendan Rodgers, Liverpool
När Liverpool anställde Brendan Rodgers gjorde de det med en långsiktig plan i åtanke. Han var mannen som skulle ta dem tillbaka till toppen på några års sikt, han som skulle revolutionera spelet. Liverpool är en klubb som historiskt sett är känd för att ha tålamod, både från klubbledning och publik, men det har redan börjat knaka i fogarna mellan ägare och tränare. Rodgers kritiserade FSG öppet när han bekräftade att han inte hade släppt Andy Carroll utan garanti på att få in en ersättare. Han har även försökt skeppa iväg flera av de dyra, misslyckade värvningar som FSG gjort.
Rodgers passningsfilosofi vinner anhängare, men Liverpool är en storklubb. Det kommer att krävas poäng i en högre takt framöver.

8> André Villas-Boas, Tottenham
AVB är inhämtad för att greja fjärdeplatsen. Efter en svag start och tveksamt man-management i målvaktsfrågan är han redan ifrågasatt. Inte mycket, men litet. Portugisen bör se till att Spurs blandar sig i racet om fjärdeplatsen – annars kan han få lämna ett toppjobb väldigt fort igen.

9) Paul Lambert, Aston Villa
Den ytterst lovande tränaren handplockades av Randy Lerner för att ställa saker och ting tillrätta på Villa Park. Man hoppas ju att Villa inser att de inte kan få en bättre tränare, men samtidigt måste man vara realistisk. Materialet är begränsat och om laget sladdar kan inte ens Lamberts fina rykte rädda honom.

10) Martin Jol, Fulham
Med några dagar kvar till transferfönstret stängde satt Martin Jol tryggt. Han hade fått sitt inkörningsår, truppen var intakt, han hade fått in meriterade nyförvärv som Mladen Petric och Hugo Rodallega för en billig peng. Laget hade material för en plats strax bakom topp 8. Sedan såldes Moussa Dembélé och Clint Dempsey. Nu finns det inga garantier längre. Efter premiärsegern (5–0) när solen sken och allt var guld och gröna skogar har laget tre raka förluster, varav respass i Ligacupen mot Sheffield Wednesday.

11) Michael Laudrup, Swansea
Storspelaren var ett frågetecken inför säsongen. Hans tränar-cv är blek i jämförelse med den han har som spelare (vilket förstås inte säger så mycket eftersom han är en av fotbollshistoriens mest begåvade speluppläggare). Skulle han klara Premier League som manager? Det vet vi inte ännu. Det vi vet är att Swansea kommer att klara av tomrummet efter Brendan Rodgers. Tiki-takan sitter i klubbens dna och Laudrup är rätt man att förvalta arvet. Fyndköp som Michu har stärkt Laudrups ställning.

DE SITTER SÄKERT FRAM TILL VÅREN

12) Roberto Martinez, Wigan
Spanjoren har ett grundmurat förtroende från ordföranden Dave Whelan. Om Roberto Martínez verkat i en annan klubb ifjol med samma facit som Wigan hade han definitivt fått foten. Men han blev kvar och på våren betalade det sig när Wigan svarade för en ”great escape”. Blev han inte sparkad då borde ha inte bli det nu heller. Wigan kan knappast få en bättre tränare. Men om laget slutar att överprestera (vilket jag hävdar att de gör årligen) och börjar sladda på riktigt finns risken att även Dave Whelan, till slut, gör något överilat.

13) Roberto Di Matteo, Chelsea
Vårens utfall där Di Matteo tog över efter André Villas-Boas och sedan förde Chelsea till seger i FA-cupen och Champions League var egentligen för bra för att vara sant. Det borde inte ha varit möjligt. Ändå var det ingen självklarhet i Roman Abramovitjs bok att Di Matteo skulle få det permanenta jobbet. Nu fick han det – något annat hade varit befängt – men det här är en klubb som avverkar tränare som andra byter kalsonger. I Chelsea, en klubb med många hövdingar och viljor, kan man inte utesluta något – trots den lovande starten.

14) Tony Pulis, Stoke
Tony Pulis har varit tränare för Stoke så länge att hans keps nästan blivit lika synonym med klubben som Rory Delaps inkast. Men ägaren Peter Coates har fått lägga ut relativt stora pengar på att etablera klubben i Premier League. Någon gång kanske han vill se en utveckling? Just nu känns det som laget kört fast. Det krävs nog en bottenstrid för att Pulis jobb ska vara i fara.

15) Martin O’Neill, Sunderland
Kom in i Sunderland förra säsongen och lyfte hela klubben. Bättre och mer meriterad manager går inte att få för en mittenklubb i PL. Det enda som skulle kunna kosta honom jobbet i dagsläget är sensationellt dåliga resultat eller meningsskiljaktigheter med ägaren Ellis Short.

16) Roberto Mancini, Manchester City
Italienaren geniförklarades efter Citys ligavinst i våras. Hade inte Sergio Agüero gjort mål med dryga minuten kvar hade han kanske fått sparken. Så små är marginalerna i toppidrotten. Himmel eller helvete. Titeln gav Mancini arbetsro, men ett nytt fiasko i Champions League skulle kunna förändra den ställningen fort.

17) Alan Pardew, Newcastle
Efter fjolårets succé har Pardew en stark ställning. Dessutom har tränaren en bra relation till ägaren Mike Ashley. Pardew har råd med en missräkning i år utan att det kostar honom jobbet.

DE SITTER KVAR TILLS DE VÄLJER ATT SLUTA

18) Arsène Wenger, Arsenal
Fransmannen var hårt ifrågasatt i inledningen av förra säsongen. Då kändes det faktiskt inte helt otänkbart att han själv skulle kliva av i sommar. Men Monsieur Wenger är principfast och har han sagt att han ska stanna kontraktstiden ut kommer han att göra det. Jag tvivlar starkt på att Arsenal kommer att sparka honom.

19) David Moyes, Everton
I tio år har David Moyes kämpat med små medel och sett till att Everton ”bråkat” med de stora. Nu har han gjort smart business i sommar och har ett bättre lag än tidigare. Det är nästintill otänkbart att Everton skulle sparka Moyes. Lämnar han har han tagit beslutet själv.

20) Alex Ferguson, Manchester United
Behöver väl inte motivera varför sir Alex sitter säkrast på sitt jobb?

***
Vem tror du får sparken först i Premier League? Vilken av de nya tränarna i ligan förtjänar mest tålamod? Rodgers? Villas-Boas? Clarke? Adkins?

Utdömd, uträknad – och nästan bortglömd.
Abou Diaby, 26, har varit nere i källaren. När det var som allra jobbigast hämtade han motivation från Eric Abidal och Fabrice Muamba.
Nu är Arsenalmittfältaren plötsligt en av Premier Leagues hetaste spelare.
Det här är den långa historien om den långa vägen tillbaka – och om vägskälet som väntar.
– Jag hade dagar som var väldigt jobbiga, vissa dagar var jag deprimerad. Men även då fortsatte jag att tro. Jag sa alltid till mig själv att det finns folk som har det sämre, säger han.

Anfield, den 2 september 2012:
Det är ännu tidigt på säsongen, bara den tredje omgången, men mötet mellan Liverpool och Arsenal bär en liten stämpel av ”ödesmatch”.
Brendan Rodgers gäng har förlorat premiären mot West Bromwich, tappat en ledning mot Manchester City och behöver en seger. Arsène Wenger är i en liknande situation efter att laget inlett säsongen med två mållösa matcher.
”Förloraren i den här matchen är säsongens första krislag”, slår Erik Niva fast i Sportbladet.
Arsenal vinner.
De vinner på ett sätt som ingjuter optimism i klubben som än en gång har tvingats se stjärnor lämna under sommaren. Nyförvärven Lukas Podolski och Santi Cazorla gör mål. Försvaret som drillats av Steve Bould håller tätt igen.
Men eftersnacket handlar om en annan spelare:
Abou Diaby.
Fransmannen äger mittfältet mot Liverpool. Hans insats är inte bra – den är sensationellt bra. I rollen som box-to-box-mittfältare demonstrerar han hela det där registret som vi har anat att han har, men som han aldrig fått chansen att visa.
”Diaby is a player don’t know why he doesn’t play more games”, skriver Wayne Rooney på Twitter.
Abou Diaby är sannerligen en spelare, men det finns en ganska enkel förklaring till att han inte spelat fler matcher i Arsenal.
Han är nämligen ständigt skadad.
För att berätta historien om hans långa väg tillbaka måste vi ta det från början.

Abou Diaby värvades till Arsenal i januari 2006. Han kom från franska Auxerre där han spelade under managern Jacques Santini. Diaby var en av flera lovande spelare. I laget fanns även Bacary Sagna och Younes Kaboul. Men Santini, som senare tränade Tottenham, var inte överdrivet bekymrad över att bli av med Diaby, som fostrats i den kända akademin Clairefontaine. Han hade ju ändå inte kunnat använda honom så ofta.
– Abou var en av de spelare som jag använde i början av säsongen, men han fick vila på grund av återkommande skador. Kanske var han sugen på England och pengarna där. Det är antagligen därför han inte tvingade sig själv att kämpa sig tillbaka i form för oss, sa Santini.
Karriären i England började lovande. Diaby fick göra Champions League-debut i februari 2006 i segermatchen mot Real Madrid, han gjorde sitt första mål mot Aston Villa den 1 april.
Allt förändrades radikalt en månad senare.
Det var då han tacklades bryskt av Sunderlands Dan Smith. Foten gick av.
Sunderlands dåvarande tränare Kevin Ball försäkrade att Smith inte var en ”smutsig spelare, att han hade satsat mot bollen men att Diaby hade varit snabbare”.
Det var en klen tröst för en 20-årig Abou Diaby som av läkarna fick veta att skadan var karriärhotande.

Det dröjde åtta månader, till januari, innan Diaby var tillbaka på fotbollsplanen. Han gjorde comeback i den minnesvärda ligacupmatchen mot Liverpool där Julio Baptista satte fyra mål (6–3).
– Det var en allvarlig skada. Jag opererades tre gånger och det fanns farhågor om att jag inte skulle komma tillbaka. Läkarna sa det, berättade Abou Diaby.
Då var vi framme vid hösten 2007, nästan 1,5 år efter fotfrakturen. Diaby hade kämpat sig tillbaka och hittat formen. Men han drabbades ständigt av nya småskavanker. Säsongen 2007/08 gjorde han bara nio starter. I slutet av spelåret drog han på sig en lårskada som hängde i över sommaren. Det gjorde att det dröjde till oktober innan han var tillbaka i spel.
Abou Diaby hade blivit en av de där spelarna som man känner hade varit en världsstjärna om det inte vore för det där lilla ”om”.
Grabben har allt. Han är stor (191 cm), kan vinna boll, har tekniken för att behärska spelet på små ytor, kan driva bollen i hög fart, skjuter som en häst, kan slå den avgörande passningen. Han är, dessutom, oerhört löpvillig i spelet utan boll.
”Om han bara hade varit skadefri”, är det nog många som tänkt.

När säsongen 2009/10 drog igång var Abou Diaby för första gången under tiden i Arsenal fit vid premiären. Försäsongsträningen gav resultat. I första matchen sköt Diaby två mål mot Portsmouth. Det var dagen efter den matchen som Arsène Wenger jämförde Diaby med Patrick Vieira.
– Hans förmåga att vinna tillbaka bollen påminner om Vieira. Diaby är mer offensiv än Vieira, men när han spelar i den defensiva rollen är de väldigt lika. Han är kapabel att ställa om snabbt, ingen hänger med när han löper ”box to box”. De har ilknande elegans och spelstil.
Diaby själv höll med om jämförelsen, även om det haltade något:
– Jag är mer offensiv, mer teknisk. Vieira var mer aggressiv, han dominerade matcher tack vare sin fysik. I Auxerre spelade jag ibland släpande anfallare, det är nog därför det är mer naturligt för mig att gå fram.
Wenger trodde på ett genombrott.
– Han har kämpat hårt i sommar. Det här kan bli hans säsong. Han har förberett sig väl, ser stark ut och har allt som en PL-mittfältare ska ha.
Några dagar senare väntade Manchester United på Old Trafford. Arsenal åkte dit utan stjärnan Cesc Fàbregas, men förde ändå spelet.
Abou Diaby var bäst på plan. I första halvlek flöt han runt i ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält utan att United fick grepp om honom. Det hade kunnat bli ett genombrott, en sån där definierande insats som gör att den breda publiken får upp ögonen för en.
Om det inte vore för det som skedde i 69:e minuten. Ställningen var 1–1, matchen stod och vägde. Arsenal hade haft flera lägen att göra 2-1 när Abou Diaby, oattackerad, nickade bollen i eget mål. Ett totalt hjärnsläpp.

Minnet från insatsen som skulle bli genombrottet blev istället ett annat. Det blir lätt så i den resultatfixerade fotbollsvärlden.
Säsongen var ändå lyckad. Han spelade 29 matcher i ligan, varav 26 från start, och gjorde sex mål.
Sedan var skadehelvetet tillbaka. Säsongen 2010/11 spelade han sporadiskt. Ifjol startade han inte en enda match. Det blev två korta inhopp i november, ett i mars och två i april. Abou Diaby var ändå vid gott mod i våras:
– I ärlighetens namn finns det tillfällen då man funderar över framtiden, men det är viktigt att vara positiv. När du är skadad och de inte kan lösa problemet är det svårt. Men det finns alltid de som har det värre än mig, även inom fotbollen. Kolla bara vad som hänt Eric Abidal och Fabrice Muamba. Mina bekymmer är ingenting.

Arsenals fans var inte lika positiva. De började bli trötta på klubbens alla skador. En ny skadebenägen spelare var inte vad klubben behövde – Arsène Wenger har benämnt comebackande spelare med frasen ”almost like a new signing” så många gånger att förkortningen ALANS har blivit ett begrepp.
Och Abou Diaby visade inga tecken på att komma tillbaka på samma sätt som Tomas Rosicky som hämtade sig från fyra år på rehabcykeln.
Det var inte många som hade några större förhoppningar på Abou Diaby inför säsongen. När Arsenal sålde Alex Song till Barcelona spekulerades det i att klubben skulle köpa in Yann M’Vila från Rennes. En del, bland annat jag, menade att han inte behövdes eftersom Mikel Arteta skötte sig bra i rollen som deep-lying playmaker, att alternativ fanns i Tomas Rosicky, Aaron Ramsey, Francis Coquelin, en framtidsman i Emmauel Frimpong, samt att Jack Wilshere var på väg tillbaka.
Få pratade om Abou Diaby.
Men när Arsenal premiärspelade mot Sunderland var Diaby med i startelvan. Matchen blev en besvikelse för hemmapubliken (0–0). Diaby spelade 90 minuter i nästa match borta mot Stoke, även den mållös.
I tredje omgången väntade Liverpool på Anfield.
Brendan Rodgers mittfält hade i matchen innan dominerat mot Manchester City.
Den här gången blev de uppkäkade av en Patrick Vieira-kopia som bjöd på säsongens hittills mest dominanta mittfältsinsats.
Han var inte bara en bättre version av Alex Song – han såg verkligen ut som den perfekta box-to-box-mittfältaren. Den där sorten som inte görs längre. I Sky Sports sändning öser Jamie Redknapp beröm över spelaren som knappt spelade en match förra säsongen.
– Man kan se att Diaby är enormt viktig för oss. Han har inte spelat en hel match på ett år, men han hade en bra försäsong och vi gav honom endast 45 minuter var tredje dag. Nu ser han ut att vara i bra form. Det kommer mer från honom, sa Arsène Wenger efter matchen.
De dröjde inte särskilt länge. I fredagens VM-kval mot Finland sköt Diaby segermålet (1–0). Nye förbundskaptenen Didier Deschamps hyllade spelaren som inte gjort en landskamp sedan juni 2011.
– Det var en bra comeback. Han har många kvaliteter, men jag visste det. Han är en komplett mittfältare.

Abou Diaby är precis som fallet med Tomas Rosicky i våras ett bra exempel på hur Arsenaltränarens tålamod ibland betalar sig.
Efter massa skador och bedrövelser har Diaby visat att det var möjligt att komma tillbaka.
– Han är fantastisk! Han har gett svar på tal till dem som ifrågasatte hans förmåga att komma tillbaka. Han kommer bli ännu bättre och när rädslan för bakslag försvinner blir han starkare. Abou är Frankrikes bästa mittfältare, säger lagkamraten Bacary Sagna.
Diaby själv är revanschsugen efter det som kan kallar ”bortkastad tid”. I samband med landslagssamlingen gav han en intervju till Le Parisien. Han sa:
– Jag är 26 och medveten om att jag är i ett viktig skede i min karriär. Det var därför det var så viktigt att jag kom tillbaka den här säsongen. Förra året sa jag till mig själv: ”Jag är skadad igen, jag är nästan 26 och står vid ett vägskäl. Antingen hamnar jag på rätt väg och lyckas eller också så hamnar jag fel och då blir det mycket, mycket svårt.
Den stora frågan nu är om han får vara hel. En google-sökning på ”Abou Diaby injury-prone” ger över 13 000 träffar.
– Jag är inte bräcklig. Jag drabbades av ett par allvarliga skador som skapade obalanser. Men jag är inte bräcklig. Nu är jag försiktig med varje detalj, jag lämnar inget åt slumpen. Det är en så viktig säsong att jag jobbar hårdare än någonsin för att lyckas. Jag har revanschsug för den tid jag har förlorat. Jag vill visa att jag kan nå högre. Jag har spelat tre matcher den här säsongen. Det känns bättre, men fysiskt är jag bara 70 procent.
På frågan om han funderat på att ge upp när skadeproblemen var som värst, svarar han:
– När du upplever en säsong där du inte spelar något kan du inte vara säker. Jag är vanligtvis lugn, men förra året kom tankarna. Förr var jag aldrig orolig för att bli skadad. Men förra säsongen, före Fulhammatchen, skakade jag på bänken för att jag var rädd att bli skadad igen. Det var otroligt.
– Allt jag ville var att få spela igen. Jag är född med ett starkt psyke. Jag ger aldrig upp. Kanske vissa skulle göra det, men det kom inte på fråga för mig.
Efter den matchvinnande insatsen mot Liverpool – Diabys karriärdefinierande insats (?) – är det många Arsenalfans som är tacksamma för det.

Källor (citat): Arsenals officiella hemsida, Daily Mail, ESPN, The Guardian, Le Parisien, The Telegraph.

FAKTA/Diabys ligastatistik – säsong för säsong
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2004/05 Auxerre…. 5….0
2005/06 Auxerre…..5…..1
2005/06 Arsenal…..12….1
2006/07 Arsenal…..12….1
2007/08 Arsenal…..15….1
2008/09 Arsenal…..24….3
2009/10 Arsenal…..29….6
2010/11 Arsenal…..16….2
2011/12 Arsenal…..4……0
2012/13 Arsenal…..3……0

> Läs mer:
Dokument: Rosicky – symbolen för Arsenals renässans (23 mars).
Dokument: Sagan om Arsenals nye stjärna (8 februari).

Ryktet om Englands död är betydligt överdrivet.
Efter ett EM som blev en besvikelse, en gyllene generation som börjar se slutet av karriären, behövde Roy Hodgson en insats som tänder en gnista av hopp.
Det var precis det han fick.

Nu var det visserligen bara Moldavien, ett rätt kasst fotbollslandslag, som stod för motståndet, men det fanns så mycket positivt att plocka från den här matchen.
Jag såg inte varje minut – jag kunde inte slita blicken från det händelserika mötet mellan Holland-Turkiet på den andra skärmen – men jag kunde iallafall uppfatta några saker.
* Som att Frank Lampard var ”gamle Lampard” i rollen som box-to-box-mittfältare. Han satte 1-0 från straffpunkten (hårt, lågt, till höger från målvaktens synfält) och nickade sedan in 2-0 på ett fint inlägg från Glen Johnson. När Lampard tog löpning in i straffområdet var det som om han skruvat tillbaka klockan sju-åtta år, till tiden då han var Premier Leagues bästa djupledslöpande mittfältare.
– Frank var excellent. Precis som Steven Gerrard är han en kvalitetsspelare och kvalitet är permanent, sa Roy Hodgson på presskonferensen efteråt.
* Som att Tom Cleverley i tröja nummer 10 gjorde en finfin insats som rörlig, idérik, offensiv mittfältare.
* Som att Alex Oxlade-Chamberlain gjorde en lovande insats som ytter med licens att vika in i banan. Det gjorde han exemplariskt i förspelet till Jermain Defoes 3-0.
* Som att James Milner gjorde en mycket bra match som rollspelare.
* Som att Lampard/Gerrard för en gångs skull fungerade på samma mittfält, även om motståndet var modest.
England vann till slut med 5-0. Det är ett resultat som alla länder skulle vara nöjda med på bortaplan.
– Det här visar vad vi är kapabla till, säger Leighton Baines.
– Det är inte många lag som skulle komma hit och göra 5-0. Moldavien har spelat några tajta matcher mot Holland nyligen och det här visar att vi kan göra mål.

Det här var åttonde raka matchen utan förlust för Roy Hodgson (bortsett från straffar). Trots det kämpar han i motvind när VM-kvalet drar igång.
Efter det negativa spelet i EM, extremdefensiven, har Hodgson ambitionen att göra England mer offensivt, mer sevärt. Långt från alla är övertygade om att han är rätt man för det uppdraget.
Men om den nya generationen med Alex OC och Tom Cleverley kan fogas in och laget samtidigt kan dra nytta av rutinen från spelare som Steven Gerrard (defensiv mittfältare i går) kan det bli riktigt bra.
Med flera besvikelser i bagaget från de senaste mästerskapen är dessutom risken för det engelska övermodet – vilket alltid överdrivs – mindre än någonsin tidigare.

***
Det gick åt mycket tid igår till att svara läsare som ifrågasatte i kommentarfältet och på Twitter ”varför man gör en lista över säsongens sämsta värvningar efter tre omgångar”.
Så vi kan väl bena ut ämnet.

Det var lite märkligt att få dessa reaktioner med tanke på att det fjärde året i rad som jag tippar vilka spelare som ska bli säsongens bästa och sämsta värvningar. Det har ALDRIG tidigare varit nån som kritiserat valet att göra dessa bästa/sämsta-listor inför en säsong.
Tvärtom har flera läsare senaste veckorna mejlat och undrat ”när du ska ranka bästa/sämsta värvningarna?”.

Nog för att jag kan vara ute och cykla ibland – det kan vi alla – men så vilsen att jag gör en lista och baserar den på tre omgångar (!)…nej, så snurrig har jag inte blivit.
Listan är givetvis en gissning vad spelarna presterar sett över hela säsongen.
En läsare ifrågasatte varför vi gör listor överhuvudtaget. Motivet är väldigt enkelt: Folk älskar att läsa listor och rankningar.
Som mest trafik har den här bloggen när jag årligen, efter säsongen, rankar de 50 bästa spelarna eller inför säsongen när jag levererar det obligatoriska tabelltipset.
Listorna över bästa och sämsta värvningarna klickades i sådan frekvens att jag för första gången gick om MrMadhawk och tog förstaplatsen i sportkategorin på Bloggportalen.se. En historisk dag, alltså.
Det är det som är grejen med listor. Man behöver inte hålla med, man kan tycka att de är helt felaktiga, men man vill ändå läsa dem.

Ett misstag som vissa gör är att ta ett banalt tips över vilka värvningar som är bra/dåliga alltför allvarligt. Det är ju rena gissningar! Precis som när vi årligen tippar hur tabellen ska sluta, vem som bli skyttekung eller vem som blir lagens nyckelspelare. Det är också gissningar.

Tyvärr medför listans fördel – att den är så lätt att ta till sig och sluka – att många struntar i att läsa vad den baseras på. Det var uppenbarligen fallet igår.
Gårdagens inlägg visar också tydligt svårigheten med att göra alla nöjda.
Vi sportjournalister får ju ibland kritik för att vi drar våra slutsatser med ”facit i hand”. Det är den enkla vägen; säga vad som borde ha gjorts när alla förutsättningar är kända.
När jag, som i torsdags och fredags, istället väljer att vara modig nog att leverera en åsikt utan facit, innan matcherna är spelade – då är det också fel.
Men det är väl det som är utmaningen i den här branschen.

Till sist: Vissa läsare vägrar förstå att jag – och andra skribenter – är prestigelösa efter att ha publicerat en sån här lista.
Jag skulle bara bli genuint glad, men förbanna mitt dåliga omdöme, om Markus Rosenberg och Olivier Giroud dunkade in 30 mål vardera och visade hur fel ute jag var.

I går fick ni listan över säsongens 15 bästa värvningar.
Nu kommer den minst lika efterfrågade:
Säsongens floppvärvningar.

På listan där man ska utse sommarens sämsta värvningar ställs man inför samma svårighet: Hur väger man pris mot kvalitet?
Den här gången har jag tagit med flera spelare som värvats på free transfer.
Varför, undrar ni kanske. Om de inte kostar något spelar det ju ingen roll?
Jo. Faktum är att dessa spelare kostar pengar ändå. Dels i lönekostnad, dels i sign-on-bonus (som brukar vara högre för kontraktslösa spelare). Man kan också väga in att lönen oftast blir högre i de fall spelaren inte har renderat något i övergångssumma.

Att utse de sämsta värvningarna är inte enkelt. Det är flera namn som har övervägts, många fler än som får plats nedan. Men det är svårt att avgöra och det kan vara utomstående faktorer som avgör om en värvning anses som lyckad eller misslyckad. Om Louis Saha är skadefri kan Steven Fletcher till exempel framstå som ett fiaskoköp för 15 miljoner euro. I mina ögon är en formstark Saha bättre och då finns ingen plats för Fletcher i elvan.
Till sist: En svensk får plats på den mindre åtråvärda listan.

Kriterier:
*Samma sak som på den andra listan: Jag bedömer endast bidraget den här säsongen – det vill säga vad jag tror att spelaren presterar sett över hela säsongen. Vad spelare gör två, tre eller fyra år – det struntar vi i här.

Efter säsongen får vi precis som tidigare år jämföra listorna före och efter säsongen och se hur rätt ute man var.

SÄSONGENS 10 SÄMSTA VÄRVNINGAR (bokstavsordning)

Obs! Listan är ett tips över vad spelarna presterar över HELA säsongen.

Christian Benteke, Aston Villa, 8,8 miljoner euro
Anfallare, 21 år
Från KRC Genk
Kommentar: Belgaren är fortfarande ung har har säkert potential. Men transfermarkt värderar honom till 3 miljoner euro. Aston Villa betalade 8,8. Det är mycket pengar för en ägare som normalt håller i pengarna och som kan få se Benteke sitta på bänken bakom Darren Bent.

Samba Diakité, QPR, 4 miljoner euro
Mittfältare, 23 år
Från Nancy
Kommentar: Min gissning i januari var att Diakité skulle komma in och tillföra hårdhet på QPR:s mittfält. Det gjorde han direkt i debuten – genom att ta ett rött kort. Nu har klubben värvat spelare som Esteban Granero och Stéphane Mbia. Alejandro Faurlin är på väg tillbaka efter skada. Det blev plötsligt tufft om platserna.

Olivier Giroud, Arsenal, 12 miljoner euro
Anfallare, 25 år
Från Montpellier
Kommentar: Att värva skyttekungen från Ligue 1 för drygt 100 miljoner kronor är knappast något överpris. Hade jag gjort listan i somras hade inte Giroud varit med. Det är hans inledning i Premier League som fått mig att tvivla att han kan lindra smärtan efter förlusten av Robin van Persie. Jag tror att Giroud blir en stabil PL-spelare tids nog. Men hur lång blir hans startsträcka? Och kommer Arsenal använda hans kvaliteter som ”länk-spelare” på rätt sätt? Hittills har de inte gjort det.

Robert Green, QPR, gratis
Målvakt, 32 år
Från West Ham
Kommentar: Min gissning var att klubbytet skulle ge Green ett lyft och att han skulle tvätta bort de där återkommande tavlorna. Hittills ser det inte ut så. Nu har dessutom Tony Fernandes hämtat in Júlio César som lär ta förstaposten.

Marko Marin, Chelsea, 8 miljoner euro
Mittfältare, 23 år
Från Werder Bremen
Kommentar: Det var många som blev förvånade när Chelsea köpte loss Marin för 8 miljoner euro. För några år sedan såg den lille yttern ut som en blivande superstjärna. Men faktum är att han faktiskt haft ett par tunga år i Bremen där karriären stagnerat. Och kommer han ta en plats i Roberto Di Matteos startelva? Jag tvivlar.

Michael Owen, Stoke, gratis
Anfallare, 32 år
Från Manchester United
Kommentar: Hur många matcher kommer han spela? Senast Owen lirade var förra hösten. Hans snabbhet är inte densamma längre och Stoke har redan en löpare (Jon Walters) i anfallet. Owens fox-in-the-box-egenskaper kommer säkert ge honom ett par mål, men risken att han plockar en skada är överhängande.

Hugo Rodallega, Fulham, gratis
Anfallare, 26 år
Från Wigan
Kommentar: Han kostade visserligen inget i övergångssumma, men Rodallegas rykte är bättre än hans facit det senaste året. Colombianen var bänkad under förra säsongen och det finns förstås en anledning till det. Hans formkurva har pekat nedåt. Kan han resa sig? Unga, hungriga killar som Alexander Kacaniklic och Kerim Frei vill in i elvan.

Jay Rodriguez, Southampton, 8,65 miljoner euro
Anfallare, 23 år
Från Burnley
Kommentar: Det var mycket snack om den här killen förra säsongen och Southampton verkar ha dragits med i haussen. 8,6 miljoner euro är mycket pengar för en spelare utan PL-erfarenhet. Jämför vad Paul Lambert betalat för sina fynd i de lägre divisionerna…

Jack Rodwell, Manchester City, 15 miljoner euro
Mittfältare, 21 år
Från Everton
Kommentar: Rodwell har börjat City-karriären lovande och fått mer speltid än jag hade förväntat mig (tack vare Gareth Barrys skada). Men med tanke på Citys försök att värva Daniele De Rossi och deadline day-köpet av Javi Garcia kan man fundera över hur Roberto Mancini ser på Rodwell. ”Han måste bevisa att han klarar att spela på den här nivån”, sa Mancini. Värvningen av Rodwell känns mer som ett sätt att uppfylla homegrown-kraven.

Markus Rosenberg, West Bromwich, gratis
Anfallare, 29 år
Från Werder Bremen
Kommentar: ”Mackans” plats på den här listan säger egentligen mest om hur högt jag värderar WBA:s anfallsbesättning. Konkurrensen är stenhård – mycket hårdare än vad folk tror. För det första finns endast en strikerplats i lagets 4-2-3-1-system. För det andra slåss han med stjärnan Peter Odemwingie och underskattade lirare som Shane Long och Marc-Antoine Fortuné. Lägg till lånet Romelu Lukaku som startat sensationellt bra så förstår man att Rosenberg i dagsläget har en bit till startelvan.

Fotnot 1: Spelarna är listade i bokstavsordning.

Fotnot: 2: Transfersummor kommer från transfermarkt.de.

***
Saknar du något/några namn på listan? Vilka spelare tror du kommer att floppa den här säsongen?

***
Här är listan över säsongens 15 bästa värvningar.

Då var det dags.
Den obligatoriska listan över sommarens 15 bästa värvningar.

Jag har gjort såna här listor de tre senaste åren. Oftast slutar det med att man prickar in runt hälften som succéköp, sedan går man helsnett på ett par som floppar rejält.
Förra året gissade jag att Charlie Adam skulle bli en bra värvning för Liverpool. Idag kan vi konstatera att det var ganska långt från verkligheten. Å andra sidan rankade Michel Vorm högt – och han visade ju sig vara ett fynd.
Det svåra är att väga pris mot kvalitet. Eden Hazard är en föga överraskande en vass värvning, men så kostade han också stora pengar. Men så är det. I grunden handlar det ju, faktiskt, om mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Efter att ha tittat i spåkulan, vägt hit och dit har jag kommit fram till följande namn på årets lista över de bästa värvningarna.

Kriterier:
* Jag bedömer endast vad spelaren kommer prestera den här säsongen – inte framtida potential. Samed Yesil och Nick Powell kan visa sig vara supervärvningar för framtiden – men det tar vi inte hänsyn till på den här listan.

SÄSONGENS 15 BÄSTA VÄRVNINGAR

15) Adam Johnson, Sunderland, 12,6 miljoner euro
Mittfältare, 24 år
Från Manchester City
Kommentar: En rätt dyr värvning, men betänker man att ”English talent” kostar extra så är det väl spenderade slantar. I Johnson får Sunderland en matchvinnar-ytter. Martin O’Neill är rätt man för att få ut det bästa av spelaren.

14) Robert Snodgrass, Norwich, 3,2 miljoner euro
Mittfältare, 24 år
Från Leeds
Kommentar: Snodgrass har varit en Premier League-spelare i Championship i ett par, tre år. Starten i högstaligan tyder på att han hör hemma här.

13) Nathianiel Clyne, Southampton, 3,2 miljoner euro
Försvarare, 21 år
Från Crystal Palace
Kommentar: Det var många klubbar som jagade den här killen under sommaren och det är lätt att se varför. Snabb och företagsam – Clyne är en Kyle Walker-light.

12) Dimitar Berbabtov, Fulham, 5 miljoner euro
Anfallare, 31 år
Från Manchester United
Kommentar: Han kommer vara ojämn, ibland ointresserad. Men Berbatov återförenas med Martin Jol och det talar för att han kommer att trivas. Fulham har gjort tunga förluster, Berbatov lindrar smärtan.

11) Shinji Kagawa, Manchester United, 16 miljoner euro
Mittfältare, 23 år
Från Dortmund
Kommentar: Inför säsongen ställde jag mig frågan hur mycket speltid japanen skulle få. Efter hemmadebuten mot Fulham var dessa tvivel undanröjda. Kagawa ger United hot centralt i banan, något laget saknat tidigare.

10) Pavel Pogrebnyak, Reading, gratis
Anfallare, 28 år
Från Fulham
Kommentar: Reading var i behov av en tung värvning och i Pogrebnyak fick de sin fixstjärna. Passar bra i spelfilosofin och visade i matchen mot Chelsea borta att han är kapabel att leda anfallslinjen.

9) José Bosingwa, QPR, gratis
Försvarare, 30 år
Från Chelsea
Kommentar: Bosingwa har inte gjort några större avtryck i Chelsea de senaste åren, men att få en så meriterad spelare gratis är bra business. Kan betyda mycket för QPR med sin rutin.

8> Claudio Yacob, West Bromwich, gratis
Mittfältare, 25 år
Från Racing Club de Avellaneda
Kommentar: En outsider på listan, men jag har imponerats av Yacobs första tid i Premier League. Argentinaren anlände gratis till WBA och har imponerat i rollen bredvid Youssouf Mulumbu.

7) Joe Allen, Liverpool, 19 miljoner euro
Mittfältare, 22 år
Från Swansea
Kommentar: Det var vissa som menade att Liverpool betalade för mycket för walesaren. Brendan Rodgers var inte orolig: ”Jag skulle kunna betala hur mycket som helst för den här spelaren”. Efter att ha sett Allen rada upp stormatcher i Liverpooltröjan förstår man Rodgers tanke. I det nya, passningsorienterade spelsystemet får Joe Allen en nyckelroll.

6) Steven Pienaar, Everton, 5,75 miljoner euro
Mittfältare, 30 år
Från Tottenham
Kommentar: Everton köpte tillbaka Pienaar för mer pengar än man fick för 18 månader sedan, men sydafrikanen är grym värvning. Trivs under Moyes.

5) Robin van Persie, Manchester United, 30,7 miljoner euro
Anfallare, 29 år
Från Arsenal
Kommentar: Stora pengar för en 29-åring som genom åren varit skadebenägen och som har ett år kvar på avtalet. Samtidigt kan man vända på det. United har tack vare ett utgående kontrakt fått ligans bäste spelare ifjol för ett vrakpris. Fyra mål hittills. Det lär bli fler. Köpet hade dessutom plusfaktorn att det försvagade en toppkonkurrent.

4) Eden Hazard, Chelsea, 40 miljoner euro
Mittfältare/anfallare, 21 år
Från Lille
Kommentar: Visst kostar han en förmögenhet, men så är han också en spelare som gör skillnad. Eden Hazard har varit direkt inblandad i sju av Chelseas åtta mål. Om han så håller hälften av det tempot i poängproduktionen är han mer än värd pengarna.

3) Emmanuel Adebayor, Tottenham, 6,4 miljoner euro
Anfallare
Från Manchester City
Kommentar: Anledningen att klubbarna inte stått på kö för att värva Adebayor är att City en gång i tiden gav honom ett obscent lukrativt kontrakt. Spurs tackar och tar emot eftersom de fått en komplett anfallare för runt 60 miljoner kronor.

2) Santi Cazorla, Arsenal, 19 miljoner euro
Mittfältare, 28 år
Från Málaga
Kommentar: Arsène Wenger öppnade plånboken och köpte ”proven quality”. Vad han fick? Proven quality. Santi Cazorla visade direkt i debuten att han blir en tillgång för klubben. Än mer nu när fansen behöver en ny kelgris efter att Robin van Persie lämnat.

1) Michu, Swansea, 2,5 miljoner euro
Mittfältare, 26 år
Från Rayo Vallecano
Kommentar: Vad kostar en mittfältare som nyligen gjort 15 mål under en säsong i La Liga? Svaret borde vara ”runt 150 miljoner kronor”, men Swansea lyckades på något sätt sno åt sig Michu för struntsumman 2,5 miljoner euro. Knappt 25 miljoner kronor. Efter fyra mål på tre matcher i Premier League framstår spanjoren som ett superfynd.

Fotnot 1: Som vanligt har jag bara bedömt permanenta övergångar och exkluderat lån.

Fotnot 2: Övergångssummor från Transfermarkt.

***
Vem/vilka ser du som säsongens bästa värvningar?

***
Här kan ni läsa listan över säsongens 15 bästa värvningar ifjol, den som gjordes med facit i hand.

***
Missa inte inlägget från tidigare idag: ”Rooneys framtid: Mittfältare”.