Isolerad på kanten och totalsågad av tyska tidningen Bild.
Mesut Özil har inte fått någon positiv start på säsongen.
Vad är motivet till att Arsène Wenger spelat sin stjärna som ytter?

För ett år sedan var Mesut Özil namnet på allas läppar i Arsenalkretsar. Den tyske spelfördelaren hade värvats för närmare en halv miljard kronor från Real Madrid. Det var den typen av storköp som fansen vädjat efter i flera år och Özils ankomst gav hela klubben ett uppsving.
Formen dalade under säsongen, men 25-åringens status var ändå intakt och den blev bekräftad när tidningsspekulationer i våras placerade Cesc Fàbregas i Arsenal.
Arsène Wenger var inte intresserad. Han hade ju Mesut Özil. Fransmannens ord talade för att tysken även i fortsättningen skulle ha en central roll i Arsenal.
Men så har inte blivit fallet.
I säsongsinledningen har Arsène Wenger placerat Özil på kanten i det nya 4-1-4-1-systemet. Där får Özil mindre boll och måste ägna energi åt att ge understöd till sin ytterback. Följden har blivit en ineffektiv och ibland ointresserad Özil. Hans insats borta mot Leicester var undermålig. Mötet med Dortmund i tisdags blev en ny, tung kväll för Özil-anhängarna. I Gelsenkirchen, spelarens hemtrakfter, var han på nytt placerad på kanten. På nytt anonym och uddlös. Den tyska tidningen Bild sparade inte på kritiken i sin spelarbedömning. Özil fick en sexa, sämsta tänkbara betyg på deras skala (1–6 där 1 är bästa betyget).

Varför har Mesut Özil hamnat på kanten? Det råder inga som helst tvivel om var spelaren själv vill spela. I augusti uttalade han sig i Telegraph:
– Jag är en av världens bästa spelare i nummer tio-positionen. Fans, coacher, spelare och alla vet att min bästa position är som spelfördelare. Det är annorlunda att spela till vänster. När jag var i Madrid spelade jag ofta till höger. Jag gillade det eftersom jag är vänsterfotad och därmed kunde gå inåt i plan och slå passningar och avsluta. Till vänster är det svårare.

Mesut Özil är en speciell spelare, en lyxspelare. Som en engelsk krönikör har uttryckt det: ”Han kommer aldrig att vara motorn i ett lag, snarare den dyrbara oljan”. Han är den sortens spelare som är i behov av att laget byggs runt honom; han är i behov av att det finns spelare som är beredda att täcka upp och springa medan han letar fria ytor och lägger energin på att slå öppnande passningar.
Mesut Özil är förmodligen, vilket jag förklarade i den här videobloggen från ifjol, världens bästa nummer tio-spelare på att dra sig ut mot kanterna och skapa numerära överlägen med sina yttrar och ytterbackar. Hans problem är att dynamiken inte blir densamma om han utgår från en ytterposition.

Så varför har Arsène Wenger spelat Özil till vänster?
Sanningen är att Arsenalmanagern har ett pussel att lägga och det är faktiskt inte lätt att få bitarna att passa.
Arsenal har ett överflöd av centrala spelare så minst ett par etablerade namn kommer att få vila varje match.
Inför säsongen såg jag detta som en rimlig uppställning.

4-2-3-1. Två defensiva mittfältare där en av dem, Mikel Arteta/Mathieu Flamini, kan ta ett större defensivt ansvar. Jack Wilshere utanför startelvan, men han hade ju å andra sidan inte visat någon vidare form senaste 1,5 åren.

Jack Wilsheres status ifjol var hotad, men men nu har 22-åringen faktiskt varit en av lagets mest framträdande spelare. I stormötet med Manchester City var han bäst på plan. En sådan spelare är svår att hålla utanför laget, inte minst när Wilshere dessutom är en sådan symbol för klubben.

Att spela 4-2-3-1 med Aaron Ramsey och Jack Wilshere som defensiva mittfältare (se bild nedan) är komplicerat eftersom balansen blir lidande när två så offensiva spelare ska täcka upp bakåt. Arsène Wenger startade så i premiären mot Aston Villa förra säsongen och det slutade med att Gunners blev sönderkontrat och förlorade med 1–3. Ramseys och Wilsheres bristfälliga defensiv var den stora orsaken.

För offensiv balans på det defensiva mittfältet. Här behövs en defensivt inriktad spelare. En yngre Gilberto Silva, typ.

Därför har Arsène Wenger landat i sitt 4-1-4-1-system. Då får han plats med en defensiv mittfältare och då kan både Jack Wilshere och Aaron Ramsey kan spela i hyfsat naturliga roller.
Problemet har dock varit att dels blir Mikel Arteta/Mathieu Flamini för sårbar som ensam defensiv mittfältare, dels har Aaron Ramsey inte kommit till sin rätt. Om det beror på den lite mer offensiva positionen är svårt att bedöma, men hans ”andravågslöpningar” har inte varit lika lyckade i höst som förra säsongen.
Dessutom finns ingen central plats kvar till Mesut Özil. Denne hade inte heller, enligt mig, fungerat lika bra centralt i ett 4-1-4-1 som i ett 4-2-3-1 eftersom det defensiva arbetet blir mer krävande i ett 4-1-4-1.

4-1-4-1. Nuvarande uppställningen. Aaron Ramsey och Jack Wilshere har fått centrala roller, men Mesut Özil är utknuffad på kanten.

Arsène Wengers pussel landar alltså i detta: Spela 4-2-3-1 och han måste peta antingen Jack Wilshere eller Aaron Ramsey. Spela 4-1-4-1 och han har ingen central plats kvar till Mesut Özil.
Den här typen av ”angenäma problem”, överflödets förbannelse, brukar lösa sig med skador och avstängningar. Men nu när alla tre är tillgängliga har Wenger fått något att fundera över. Den pånyttfödde Jack Wilshere går inte att peta. Aaron Ramsey är inte ”untouchable”, men hans förtroendekapital är enormt efter förra säsongen. Wengers lösning har varit att kompromissa med Mesut Özil.
Alla håller inte med honom. Arsenallegendaren Ian Wright skrev på Twitter under mötet med Dortmund:
”Spela Özil i mitten och bygg laget kring honom!”.

4-2-3-1 ifjol. När Mesut Özil anlände ifjol hade han en central roll. Då fick Jack Wilshere ibland ta klivet ut på högerkanten – med blandat resultat.

En möjlighet för att få in alla centrala spelare i startelvan och få dem att spela i hyfsat naturliga roller vore att använda en mittfältsdiamant. Det skulle vara ett tecken i tiden eftersom bland annat Manchester United och Hull City övergått till diamanter senaste veckorna.

4-4-2 (diamant). Mikel Arteta/Mathieu Flamini får agera ankare. Jack Wilshere och Aaron Ramsey får behålla sina centrala roller.

Men jag kan inte tänka mig att detta blir aktuellt för Arsène Wenger. Arsenalmanagern är en idealist och att han skulle ta bort wingspelet som är en så central del i Arsenals spel ser jag nästan som otänkbart. Deras problem har ju snarare varit att anfallsspelet blivit för centrerat genom åren. Att då ta bort yttrarna vore ett magplask. Betänk också att Theo Walcott är på väg tillbaka från långtidsskada och ska fogas in som högerytter. Med en mittfältsdiamant försvinner den möjligheten.

Slutsats
Mesut Özil har hamnat i kläm när Arsène Wenger bytt spelsystem. Hans statistik denna säsong skvallrar om att förändringen knappast gynnat honom: 0 mål, 0 assist.
Arsène Wenger försvarar sin stjärna och menar att kritiken varit för hård.
– Folk är hårda mot Özil eftersom han är avslappnad i sitt spel. När du tittar på matchen dagen efter tänker du: ”Vilken spelare”. Allt han gör är intelligent och tajmingen är helt perfekt. Han är som en musiker med perfekt tajming och det finns inte många sådana spelare, sa Arsène Wenger i augusti.
På fredagen fick Wenger frågan på presskonferensen om Özils kantposition och svarade:
– För mig är det en sekundär diskussion. För mig har han frihet att spela var som helst när vi har bollen.
Men där håller jag inte med Arsenalbossen. Det är uppenbart för alla att Özil blir mindre effektiv på kanten. Det är ingen tvekan om att hans spetsegenskap att dra sig ut mot kanterna – snarare än tvärtom, dra sig in mot mitten – blir outnyttjad.
Frågan är hur Arsène Wenger ska lösa det. Är han beredd att bänka Jack Wilshere eller Aaron Ramsey för att få igång sitt rekordköp?

Fotnot: Tack till Nils Paulsson som hjälpte till att fixa grafiker.

Arsenal och Manchester United missade chansen att värva honom.
José Mourinho slog till – och fick en mittfältare i världsklass.
Cesc Fàbregas har redan gjort Chelsea till ett så mycket bättre lag.

Den som letade argument för att Chelsea valde att betala drygt 300 miljoner kronor för ytterligare en offensiv spelfördelare fick en hel del i premiären.
Cesc Fàbregas var magisk mot Burnley och inblandad i alla tre målen i första halvlek.
Från en djupt sittande position bredvid Nemanja Matic på mittfältet styrde han spelet. Han gjorde det som så ser så lätt ut, men så få behärskar: dikterade tempo, värderade mellan långt och kort, hittade in med passningar mellan motståndarnas lagdelar.
Han hade redan slagit ett par öppnande passningar när han demonstrerade sin odiskutabla spetskvalitet i den 21:a matchminuten.
Fàbregas fick ett inlägg från Branislav Ivanovic samtidigt som André Schürrle tog en löpning. Fàbregas speluppfattning, touch och precision när han serverade tysken var ren fotbollsporr.
Det var en passning från en annan planet. Och på samma gång ett ögonblicksverk som fick supportrarna i Arsenal och Manchester United att sucka djupt.
– Han var fantastisk. En spelare som Cesc – alla lag skulle vilja ha honom, sa André Schürrle.

Jag kan verkligen förstå varför Arsène Wenger valde att inte plocka tillbaka Cesc Fàbregas i somras.
Sedan flytten till Barcelona för tre år sedan har Arsenal byggt ett nytt mittfält runt Aaron Ramsey och Mesut Özil. En mittfältsduo med Ramsey-Fàbregas hade blivit för offensiv. Nummer tio-positionen – där Fàbregas spelade tidigare i Arsenal – är idag upptagen av Özil (och i andra hand Santi Cazorla).
Wenger hade helt enkelt ingen plats för sin forne adept. Dessutom var Fàbregas ytterst oproffsig när han lämnade Arsenal. Via agenten Darren Dein hotade han att inte spela förrän fönstret stängde. I Gunners fanns ingen väg tillbaka.
Men Manchester United? Cesc Fàbregas, menar jag, är exakt den spelaren som klubben saknat de senaste åren. När jag har fått frågan senaste två åren vilken realistisk värvning som skulle förstärka United mest har jag svarat ”Cesc Fàbregas”. Han är den typen av mittfältare som kan sy ihop ett passningsspel bara genom sin individuella briljans.
Var det någon spelare de skulle gräva fram transferpengar för var det 27-åringen från Katalonien. Men det kan vara priset Manchester United betalar för uteblivet CL-spel. De allra bästa spelarna är onåbara.
– I Barça var han falsk nia, tia eller winger, men både jag och han vet vad som är hans bästa position, säger José Mourinho.
Precis som jag skrev inför premiären: Sittande mittfältare med rätt att dominera matcher.

Förra sommaren ägnade David Moyes och Ed Woodward sommaren åt att rycka i Fàbregas. I våras gjorde klubben ett nytt försök. Intresset ska ha varit ömsesidigt, men Uniteds svalnade när Louis van Gaal tog över som tränare.
Varför? I sommar har Manchester United lagt ut 325 miljoner kronor kronor på Ander Herrera – mer än vad Chelsea hittills betalat för Fàbregas.
Och den sistnämnde har, som Daniel Taylor noterat i The Guardian, spelat fram till fler mål under sin första halvlek mot Burnley än Michael Carrick, Marouane Fellaini, Tom Cleverley och Darren Fletcher – sammanlagt – gjorde under hela förra säsongen.
Cesc Fàbregas framstår redan som ett fynd.

Arsenal betalade runt 400 miljoner kronor för Alexis Sanchez. För det har klubben fått en spelare som ger en ny dimension i offensiven.
Vi tittar närmare på hur Alexis Sanchez entré kan utveckla lagets anfallsspel.

Förra sommaren jobbade Arsène Wenger hårt för att köpa loss en ny striker.
Han försökte med Gonzalo Higuaín, men han hamnade i Napoli.
Han försökte med Luis Suárez, men han gick inte att lösa.
Anfallsjakten var onekligen ett misslyckande och när säsongen startade hade laget bara två naturliga strikers: Olivier Giroud och Yaya Sanogo.
Med tanke på att den senare var ung och oprövad var bördan på Giroud orimligt stor. Till en början bar han den med den äran. Han gjorde fyra mål på de fyra första omgångarna och var dessutom oerhört nyttig i länkspelet. Fransmannen mötte och med djupledslöpningar från mittfältare som Aaron Ramsey och Jack Wilshere var Arsenal svåra att neutralisera. Wilsheres ofattbara tv-spelsmål mot Norwich hemma var ett exempel på det.

Typiskt Arsenal anfall med Olivier Giroud. Giroud agerar felvänd, Jack Wilshere tar löpet, väggspelar och avslutar i mål. Löpning från mittfältet, väggspel på tredje spelare – enligt skolboken (även om just det här målet mot Norwich var överdrivet sofistikerat).

Det här anfallsvapnet var effektivt förra hösten och en av anledningarna till Aaron Ramseys målform.
Det finns dock något som Olivier Giroud saknar och som var en brist i Arsenals spel: Djupledsspelet. Även om Giroud ibland kan ta smarta löpningar i djupet har han inte snabbheten eller rycket i steget för att testa en backlinje på bollar som sätts in i ytan bakom. Framför allt upplevde jag att det här blev ett problem för Arsenal i de täta matcherna. Utan djupledshot blev ytorna för mittfältssnidare som Mesut Özil och Santi Cazorla begränsade – och därmed fick dessa svårare att skapa målchanser.
När Theo Walcott blev skadad var det förödande för Arsenal. Med en mötande Giroud var det Walcott som skulle erbjuda spelet i djupled, vara den som drar isär.
Nu fanns ingen som kunde göra det jobbet och Arsenal blev lidande.
Arsène Wenger har försökt överbrygga den här problematiken tidigare. Redan för två år sedan experimenterade han med Theo Walcott som anfallare (läs min analys från december 2012). Det fungerade bra mot sämre motstånd och i matcher där Arsenal hade ledningen. Däremot fungerade det sämre mot bättre lag eller lag som backade hem. I dessa matcher kunde inte Walcott utnyttja sin fart i djupet och när det istället blev spel felvänd – Arsène Wengers farhåga – blev han avslöjad.

Det är här Alexis Sanchez kommer in i bilden. Chilenaren påminner om Theo Walcott, men där engelsmannen bygger sitt spel på extrem speed har Sanchez ett större tekniskt register. Han är tillräckligt begåvad för att kunna agera felvänd, han kan spela fram och avsluta. Dessutom är han smart nog att ta rätt löpningar.
– Jag tog honom för att han är en spelare som har liknande kvaliteter som Walcott, han löper utan boll in bakom försvararna, sa Arsène Wenger till officiella hemsidan efter att Sanchez presenterats.
– Med kvaliteten i hans löpningar kan han bli viktigt för oss. Han är en striker och en bra avslutare.

Alexis Sanchez har utvecklats från att vara en ytter till att bli en mångfacetterad offensiv spelare. Han kom fram som winger innan Francesco Guidolin placerade honom som tia bakom Antonio Di Natale i Udinese. Där hade han en fri roll där huvuduppdraget var att spela fram och gå i djupled. I Barcelona fanns ingen nummer tio-position och Leo Messi hade den centrala positionen så där handlade det mest om platsen som högerytter. I Chiles landslag har han, som vi kunde se i VM, mer och mer använts som striker.
Som skolad offensiv mittfältare skulle man kunna tro att Alexis Sanchez agerar som en ”falsk nia”, det vill säga, söker sig ned i plan och möter boll, men faktum är att han ofta agerar som en naturlig anfallare. Han varierar sitt spel mellan att ligga och smyga vid sista försvararen och testar motståndarförsvaren i djupled. ”Playing on the shoulder of the last defender”, som de säger i England. I nästa skede möter han boll och agerar länkspelare.
Alexis Sanchez hanterar båda dessa moment, vilket gör honom till en blandning av Giroud och Walcott. För Arsenal kan det betyda massor. Arsène Wenger har aldrig trott på Walcott som striker, trots ett och annat hattrick mot Newcastle, och Giroud har varit för enkelspårig och lätt att markera bort för toppförsvarare.
Kombinationen av targetspel och djupledshot är det svåraste som finns att hantera som försvarare. Didier Drogba var prototypen för en anfallare som hade allt.

Valet mellan Olivier Giroud eller Alexis Sanchez i strikerrollen handlar i grunden om vilket anfallssätt man vill använda.
Vill Arsenal kombinationsspela sig till chanser och ha en stark, skicklig targetspelare som kan nicka ned, skarva och one touch-spela felvänd – då väljer de Olivier Giroud.
Det kan se ut så här.

Olivier Giroud möter, drar med sig mittbackarna. När passningarna kommer in på fransmannen kan han knacka tillbaka, antingen på Mesut Özil eller en framstormande Aaron Ramsey. Notera här att djupledshotet måste komma från åtminstone en wingspelare. I första hand Theo Walcott, i vissa fall även från Sanchez. Men Santi Cazorla kommer, av naturliga skäl, inte att vara den djupledslöpande spelaren.

Vill Arsenal istället testa motståndarnas försvar i djupled (i toppmatcherna på bortaplan?) kan man välja Sanchez. Det kan se ut som nedan.

Alexis Sanchez trycker ned motståndarnas försvarslinje. Det gör att ytan mellan backlinje och mittfält blir större, vilket i sin tur ger mer utrymme för Mesut Özil. Santi Cazorla kan då smyga in från sin kant och överbelasta den ytan. Theo Walcott, eller om Jack Wilshere/Alex Oxlade-Chamberlain/Serge Gnabry startar till höger, kan välja mellan att gå inåt eller att gå i djupet.

Slutsats
Var kommer Alexis Sanchez att spela i Arsenal? Förmodligen kommer Arsène Wenger utnyttja Alexis Sanchez flexibilitet till fullo. Ibland kommer han utgå från kanten, ibland kommer han utgå från strikerrollen.
I Community Shield fick vi se 25-åringen utgå från vänster. Då startade Yaya Sanogo som striker och där fick se Sanchez vandra inåt i plan och öppna för högerbacken Mathieu Debuchys offensiva löpningar.
Jag blev imponerad av det jag såg av Sanogo och tror att han kommer att spela en viktig biroll i Arsenal redan i höst. Med Sanogos direkthet blev Arsenals spel rakare och snabbare. Färre passningar och rakare väg mot målet.
Alexis Sanchez passar för den sortens spel. Han kommer visserligen från possession-fotbollens Mecka, Barcelona, men han är som allra mest effektiv som kontringsspelare.
Det här är en viktig bit för ett lag som beskyllts för att efterlikna handbollsspel i offensiven. När nu laget behöver en annan anfallstyp än Giroud kan man använda Alexis Sanchez, en världsspelare som erbjuder andra egenskaper. Wenger kan också använda den löpvillige Sanogo och låta Sanchez utgå från kanten. Principen blir densamma då som när Sanchez spelar striker. Sanogo trycker ned försvarslinjen – kreatörerna får utrymme att kreera.
Om Arsenal vinner titeln denna säsong gissar jag att en orsak kommer att vara Alexis Sanchez. Han är kapabel att ge Arsenal en ny dimension i anfallsspelet.

***
Om du vill få liknande blogginlägg i ditt Facebookflöde – kolla in bloggens sida på Facebook. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg, podcastavsnitt och längre texter av mig på Sportbladet.se.

***
Stort tack till Fredrik Ihse som hjälpte till att fixa grafiker.

Förra säsongen:
Premier League: 4.
Champions League: Åttondelsfinal.
FA-cupen: Mästare.
Ligacupen: Fjärde omgången.

Titeltorkan är över, Arsène Wenger har öppnat plånboken i tid och truppen känns starkare än på många år.
Det var länge sedan känslan kring Arsenal var så här positiv i början av augusti.

För att ge en bild av hur saker kan förändras radikalt på ett år kan vi skruva tillbaka tiden till starten av augusti ifjol. Då hade Arséne Wenger återigen genomlidit en sådan där transfersommar som fansen blivit vana vid.
Arsenals vd Ivan Gazidis hade snackat om hur mycket pengar som fanns tillgängligt, men klubben hade levererat lite. Gonzalo Higuaín-spåret sprack. Luis Suárez-spåret likaså.
När säsongen drog igång fanns ett frågetecken kring Arsenal som knappast rätades ut efter 1–3 i premiären hemma mot Aston Villa. Fansen var i uppror och alltfler ville ha Arséne Wenger sparkad.
Sedan kom det efterlängtade storköpet av Mesut Özil på deadline day, en värvning som förändrade stämningsläget i kvarteren i Islington.

Nu står vi här och läget är diametralt annorlunda. För det första fick Arsenal slut på den utdragna titeltorkan i våras i och med FA-cupsegern. Det går inte att överdriva betydelsen av den triumfen. Varje år har supportrarna fått leva med raljanta kommentarer om hur länge sedan det är Arsenal fått lyfta en pokal. Den känslan har smittat av sig på hela klubben och dess spelare.
Nu är det ingen som talar i termer av att få vinna en titel, oavsett vilken. Nu talar man istället om att spelarna fått en dos vinnarmentalitet och självförtroende och att nästa steg är Premier League-titeln.

Sommarens transferaktivitet understryker den känslan. Varje år sedan Patrick Vieira lämnade klubben har Arsenal fått leva med att stjärnor lämnar.
Att vinka adjö till en lagkapten har blivit ett säkert sommartecken i Gunners. Men inte nu. Förlusten av Bacary Sagna på Bosman är visserligen kännbar, men den här gången har Arsène Wenger varit beslutsam när han letat och funnit ersättare. Mathieu Debuchy ansluter från Newcastle. Fransmannen hade en tuff start i Premier League, men under fjolåret visade han den form som gjorde honom till en av Europas bästa högerbackar under tiden i Lille. Calum Chambers är den typ av värvning som Arsenal borde ha gjort tidigare år. En ung, lovande (och dyr) engelsman, men framför allt en defensiv förstärkning som har fått kosta pengar. Wenger har annars varit för låst i att endast spendera på offensiva spelare. Chambers slog igenom med dunder och brak förra säsongen och hans förmåga att både spela högerback och mittback blir guld värt för en klubb som jag ansett varit för tunn på mittbackssidan.
VM-målvakten David Ospina kommer att sätta Wojciech Szczesny under större press än Lukasz Fabianski lyckades med. Det är inte omöjligt att colombianen tar förstaposten, så bra är han.
Joel Campbell är ingen värvning, men känns som en sådan eftersom han återvänder från utlåning och nu är redo att slåss om en plats.

Det mest intressanta tillskottet, den investering som fått fansen att drömma om ligatiteln, är dock Alexis Sanchez. Han symboliserar precis som Mesut Özil en referenspunkt i Arsenals moderna historia. Under tiden på Highbury hade klubben inte tillräckligt stora intäkter för att fightas om de allra bästa spelarna. Under tiden där man amorterat lånen för bygget av Emirates har man tvingats agerat med bakbundna händer och fått titta på när storspelare valt andra arbetsgivare.
Alexis Sanchez för runt 400 miljoner kronor är ett köp som understryker att Özil-affären inte var något undantag. Nu kan Arsenal vara med och konkurrera om mer attraktiva spelare. Inte om de allra dyraste, inte Gareth Bale och James Rodriguez, men väl stora namn med odiskutabel kvalitet.
Alexis Sanchez är en sådan spelare.
Chilenaren är 25 år, han kommer från en stark säsong med 19 mål och 10 assist i La Liga och ett VM där han övertygade för ett av turneringens uppstickarlag. I Barcelona fick han spela andrafiolen bakom Leo Messi och, till viss del Neymar. Det kommer han inte få göra i Arsenal. Här blir han nyckelspelare.
Alexis Sanchez flexibilitet gör att han kan användas i flera positioner. Till vänster, till höger och även som tia. Men det allra mest spännande vore om Arsène Wenger spelar honom som striker, vilket han öppnat för. Det skulle i så fall betyda att laget kommer att spela annorlunda jämfört med när Olivier Giroud används som ren targetspelare. Sanchez bidrar med fart och djupledsspel. Med honom och Theo Walcott har offensiven mer speed än man haft sedan Thierry Henrys dagar.
Med en acklimatiserad (?) Mesut Özil som hovleverantör till dessa kvicksilver har Arsenal en arsenal (sorry, jag har varit ledig ett tag) som lär att skapa problem för motståndarförsvaren.
Om Yaya Sanogo – som satte fyra mål i träningsmatchen mot Benfica – dessutom utvecklas till en joker har Wenger plötsligt en massa alternativ i positionen längst fram. Giroud, Campbell, Sanchez, Sanogo, viss skillnad mot ifjol då Giroud förväntades bära lasset ensam.

Det enda jag saknar nu för att måla ut Arsenal till en given titelkandidat är en defensiv mittfältare av klass. Där hade man problem ifjol eftersom varken Mikel Arteta eller Mathieu Flamini håller toppklass. Att balansen blir fel med Aaron Ramsey och Jack Wilshere på de defensiva platserna är uppenbart. Den som vill ha argument kan kolla på en repris av Aston Villa-matchen på Emirates.
Det ryktas om bud på William Carvalho från Sporting, en koloss som onekligen skulle tillföra fysik och försvarstänk. I så fall kommer Arsène Wenger få punga ut med ytterligare runt 300 miljoner kronor.
Det skulle vara ett statement om något.
Och ytterligare ett bevis på att Arsenal är redo att ta avstamp mot riktigt höga höjder.

Tänkbar startelva:
Szczesny – Debuchy, Mertesacker, Koscielny, Gibbs – Ramsey, Flamini – Walcott, Özil, Sanchez – Giroud.

In: Alexis Sánchez (Barcelona, £30m), Calum Chambers (Southampton, £16m), Mathieu Debuchy (Newcastle United, £12m), David Ospina (Nice, £3m), Elias Chatzitheodoridis (Mas Kallitheakos, Undisclosed), Hugo Keto (HJK Helsinki, Undisclosed), Ben Sheaf (West Ham, United, Undisclosed).
Out: Johan Djourou (Hamburg, £2.5m), Thomas Eisfeld (Fulham, Unidsclosed), Zak Ansah (Charlton Athletic), Lukasz Fabianski (Swansea City), Zachari Fagan (Welling United), Bacary Sagna (Manchester City), Chuks Aneke (Zulte Waregem), Wellington Silva (UD Almeria, Loan), Carl Jenkinson (West Ham United, Loan). Källa: Telegraph
Released: Nicklas Bendtner, Daniel Boateng, Chu-Young Park, Leander Siemann.
Nyckelspelare: Alexis Sanchez.
Håll ögonen på: Mesut Özil.

***
Om någon undrar: Det är inte jag som tagit bort kommentarfunktionen i bloggen. Det är Facebook som gjort en uppdatering, vilket kräver någon ny teknisk lösning. Läs mer här.

Everton har chansen att nå Champions League.
Vad har Roberto Martínez gjort för att lyckas med konststycket? Här tittar vi på några framgångsfaktorer.

Everton svepte bort Arsenal i söndagens toppmöte på Goodison Park. Nu har det gått snart två dygn sedan utskåpningen så vi behöver inte gå så djupt i den drabbningen.
Vi kan konstatera att Roberto Martínez fick full effekt av sin matchplan där Steven Naismith startade som striker och Romelu Lukaku utgick från vänsterkanten. Den nytände Naismith – jag ska erkänna att jag varit en av hans främsta kritiker tidigare under säsongen – satte 1–0-målet. Lukaku solosprang in med 2–0.
Det var Everton när de är som bäst. Ibland får de till den här sortens fullträffar på hemmaplan. Då är de nästan ostoppbara eftersom de kombinerar så många egenskaper: Teknik, fart, styrka, disciplin.
Det var mer än man kunde säga om Arsenal som gick på ännu en bytung smäll. Jag tror fortfarande Gunners tar fjärdeplatsen, de har avsevärt bättre schema än Everton, men det finns brister i truppen som måste åtgärdas om man ska kunna blanda sig i titelstriden till nästa säsong. Mikel Arteta har blivit brutalt avslöjad i flera matcher den här säsongen, söndagens match var ännu ett bevis på att Arsenal behöver en uppgradering i den positionen. En spelare med defensiv balans, som både kan agera nav i uppspelsfasen och vinna bollar.
I Viasat sågades Santi Cazorla av Pontus Kåmark och det var helt i sin ordning. Cazorla har gjort en svag säsong. Han är klasser sämre än ifjol. Det som är oroväckande är att han är så oerhört ointresserad och oengagerad i defensiven. Den här typen av svagheter i ”wide areas” är enkla för motståndarna att utnyttja, även för de sämre lagen i ligan.
I Sky Sports pekade Gary Neville på brister i Arsenals kollektiva försvarsspel.

Skadorna gör förstås sitt, de är huvudanledningen till Arsenals ras. Men Arsenal skulle förmodligen tjäna på ett nytt ”mindset”, där defensiven får större fokus. Jag minns hur Fredrik Ljungberg berättat att Arsenal knappt tränade försvarsspel överhuvudtaget.

Nåväl, vi får anledning att återkomma till Arsenal framöver eftersom det lär bli fler viktiga matcher.
Här lyfter vi istället några punkter som Roberto Martínez lyckats med i Everton.

Den taktiska revolutionen
När David Moyes skulle ersättas i Everton stod klubben inför ett vägval. Skulle man leta en efterträdare stöpt i samma format för att förvalta det som Moyes byggt upp? Eller skulle man vara innovationsbenägen, se förbi det självklara och hitta en tränare som kunde utveckla spelet?
David Moyes hade onekligen byggt något under sina tolv år på Goodison Park. Han lyckades göra något som ingen annan lyckats med i Premier League under 2000-talet: Etablera en klubb strax under toppskiktet, trots minimala resurser. Varje år slogs Everton om Europaplatser, en gång, 2004/05, lyckades de till och med ta den fjärde Champions League-biljetten.
Med denna vetskap och trygghet var det inte helt riskfritt att anställa Roberto Martínez. Hans Wigan var antitesen till Everton.
Ett rock ’n’ roll-lag med en sevärd offensiv men lika sorgfri defensiv.
Risken för kulturkrock var uppenbar.

Det Roberto Martínez har gjort är att han på kort tid har genomfört en revolution i Everton. Från att mittbackarna Phil Jagielka och Sylvain Distin tog sikte på Marouane Fellainis hjässa eller bröstkorg har man nu blivit ett spelande lag. Mittbackar som går isär i uppspelsfasen, en mittfältare som droppar. Vi känner igen dessa mönster från Barcelona. Everton har blivit ett passningsorienterat lag som har högre bollinnehav än tidigare. Den vanligaste passningskombinationen mot Arsenal i söndags var Leighton Baines–>Ross Barkley. Från vänsterback in till offensiv mittfältare, alltid på fötterna.
Martinez spelidé innehåller färre inlägg från Leighton Baines. Mer fokus på klassiskt nummer tio-spel från Ross Barkley.

Det här är förstås inte möjligt att genomföra utan förutsättningar. Under försäsongen knorrades det lite bland spelarna. Phil Jagielka beskrev den nya spelidén som ”drastically different”. Efter tre inledande kryss i ligan mot Norwich, WBA och Cardiff var det en del som satte frågetecken för hur Everton skulle klara omställningen.
Men Roberto Martínez såg uppenbarligen kvaliteter och möjligheter som hans företrädare inte gjorde. Han gjorde bedömningen att det var fullt möjligt att spela efter backen med Evertons material, handplockade James McCarthy till mittfältet och såg potentialen i Ross Barkley.
Rent mentalt blev det nya förhållningssättet en gigantisk boost för spelarna. Målvakten Tim Howard har förklarat:
– Oavsett vilken match vi går in i så har fokus den här säsongen aldrig varit på det andra laget. Det har alltid handlat om oss. Du måste gå igenom det här 40 veckor om året och det är inte så kul att komma in till jobbet varje dag och känna: ”Åh, det här är vad som väntar oss”. Managern ser till att vi är entusiastiska och fokuserade på oss själva, inte att vi tittar bakom ryggen och räds vem som vi ska möta nästa gång.
– Vi arbetar med vårt spel och det är en skillnad. Vi tränar på att öppna motståndarna, till skillnad mot ”Här är det som de tänker göra för att såra oss och det här ska vi göra för att försvara oss mot dem”. Det ligger inte i managerns (Martínez) natur.
Jag tror verkligen att Evertons förvandling går att härleda till den här förändringen. Spelare tycker det är avsevärt roligare att spela när man själva har bollen.
Under David Moyes lades energin på att försöka hindra motståndarna från att göra mål.
Under Roberto Martínez läggs energin på att själva skapa målchanser.

Låneaffärer
När den ekonomiska situationen ser ut som den gör kan inte Everton konkurrera med de andra toppklubbarna på transfermarknaden. Istället måste de hitta andra lösningar och i Evertons fall har det handlat om lån av etablerade spelare, snarare än fyndköp.
> Gareth Barry fick aldrig något erkännande i Manchester City (trots att han var högst bidragande till ligatiteln 2012). Han har fått chansen att visa att han är en defensiv mittfältare av hög klass. Framför allt har han gett bollvinnaregenskaper och erfarenhet. Med tanke på att Barrys kontrakt går ut efter säsongen bör Everton ligga bra till för att kunna signa 33-åringen permanent.
> Romelu Lukaku spenderade förra säsongen på lån i West Bromwich. När han lånades ut igen föll valet på Everton. Det som blev WBA:s olycka (i och med att man saknat en toppstriker) har blivit Evertons stora lycka. Under Moyes tid saknade man ofta en pålitlig striker och tvingades till nödlösningar med Tim Cahill och Marouane Fellaini. Lukaku har gett spets på ett sätt som Everton inte haft tidigare.
> Gerard Deulofeu har ansetts som nästa storspelare i Barcelona. Och med tanke på hur många talanger som slussas fram i La Masía säger det en hel del. Roberto Martínez spanska kontakter och renommé hjälpte till att säkra Deulofeu och den unge spanjoren har varit en joker.
Han har visserligen bara startat sex matcher i Premier League, men han har varit den typen av ”impact-spelare” som klubbar som Everton behöver. Vi minns hur han hoppade in på Emirates i december och dunkade in 1–1-målet i 84:e minuten. Då hade han bara varit på planen i fem minuter.
En skada höll Deulofeu borta från spel i två månader, men sett över hela säsongen har han varit en positiv injektion.

Utveckling av befintligt material
Om det fanns något mönster i Evertons spel förra säsongen var det vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Skillnaden den här säsongen är att Everton haft en högersida som varit lika vass, om inte ännu vassare.
Kevin Mirallas var bra redan under debutåret, men den här säsongen har han klivit fram som en nyckelspelare. Bakom honom har Séamus Coleman utvecklats till en av ligans bästa ytterbackar. Sett till prestationerna den här säsongen kan det inte finns många högerbackar i Europas toppligor som varit bättre.
Ross Barkley har länge ansetts vara klubbens största talang sedan Wayne Rooney. Men få trodde att han skulle kliva in och ta för sig på det här sättet redan den här säsongen. Barkley hade en svacka nyligen, men efter att han bänkats och fått hämta andan har han återigen levererat toppinsatser.
John Stones är en annan ung spelare som fått sitt genombrott. När Phil Jagielka gick sönder trodde många, och där räknar jag in mig själv, att Everton skulle få lida. Men 19-årige Stones har fyllt ut tomrummet på ett imponerande sätt. Positionssäker, följsam och tuff – när man ser Stones spela mot Arsenal kan man få för sig att han har lirat PL-fotboll i ett decennium – så moget agerar han.
Snackar vi utveckling går det inte att se förbi Steven Naismith. Den skotske yttern/anfallaren värvades till Everton inför förra säsongen och om jag säger att han underpresterade är det en diplomatisk omskrivning. I min bok var han inte en spelare av Everton-klass. Inte i så många andras heller.
Ibland svämmades Twitter-flödet över av folk som gjorde narr av Naismiths oförmåga.
Men senaste matcherna har han agerat som en pånyttfödd spelare.
Borta mot Fulham hoppade han in och vände matchen på egen hand. Mot Arsenal startade han som striker och slet sönder gästernas backlinje med frekventa djupledslöpningar, förutom att han satte 1–0-målet.

Kevin Mirallas, Séamus Coleman, Ross Barkley, John Stones, Steven Naismith är en Everton-kvintett som tagit stora kliv framåt den här säsongen.
Om det är några spelare som personifierar Evertons lyft är det dessa herrar.
Den stora symbolen är dock en 40-årig spanjor som såg möjligheter där andra sett begränsningar.
Det är inte första gången jag lyfter på hatten för Roberto Martínez.

Under större delen av säsongen har de framstått som en titelkandidat. Nu har Arsenal resignerat. Igen. Och nu handlar det istället om att försvara fjärdeplatsen. Igen.
Hur kunde det bli så här?

Kim Källström fick äntligen debutera för Arsenal. I den 79:e minuten stod han redo vid sidlinjen i klädd tröja nummer 29 och ett par rödgråa dojor och ersatte Tomas Rosicky (jag tyckte först att skorna var gula, men tack och lov har Källström insett att gula skor för evigt är fördömda för svenska spelare).
Svensken klev in på defensivt mittfält bredvid Mathieu Flamini och smälte in tämligen obehindrat. Källström slog ett par kloka passningar, en fin crossboll och vann ett par bollar. Det är svårt att dra några slutsatser av 15 minuters spel i ett läge där båda lagen var trötta och hade gått ned i tempo, men det var ändå en positiv debut som lär ge honom fler chanser.
Om vi tar av oss de blågula glasögonen så kan vi dock konstatera att snackisen från den här matchen knappast var Kim Källström.

Hela den här säsongen har Arsenal sett ut som en het titelkandidat. Efter den snöpliga förlusten i premiären mot Aston Villa tog de sig samman, värvade Mesut Özil och klättrade upp i serieledning.
Arsenal mådde bättre än de gjort någon gång senaste nio åren. Under hösten turades expert efter expert om att ifrågasätta laget, att betona att laget inte ”testats” ännu. Om ”test” innebär matcher mot toppkonkurrenterna fick Arsenal bekänna färg. De vacklade ibland, som borta mot Manchester United och borta mot Manchester City samt mot Chelsea i Ligacupen, men de höll sig kvar i toppen tack vare sin förmåga att vinna enkelt mot lagen på den undre halvan.
Nästa frågetecken var om Gunners, för en gångs skull, skulle klara sig igenom den tuffa perioden i februari-mars. Då när belastningen på lagets viktigaste spelare börjar bli kännbar, när skadelistan är lång och när ligan går in i ett avgörande skede.
Det var uppenbarligen en motiverad fråga. Skadelistan är sannerligen lång nu. Igår saknades bland andra Aaron Ramsey (som fått ett bakslag i rehabiliteringen), Jack Wilshere, Mesut Özil, Laurent Koscielny. Och då har laget tappat det mesta. 6–0-smällen mot Chelsea i helgen följdes upp av 2–2 hemma mot Swansea.
Februari-mars är en tid då tidigare Arsenal-upplagor fallerat (förutom ifjol då de var uträknat vid den här tiden, men istället reste sig och räddade CL-biljetten). De ser ut att göra det igen.
Det räckte med att höra Arsène Wengers svar när titelracet nämndes på gårdagens presskonferens. Han hade precis fått se sitt lag vända 0–1 till 2–1 för att sedan släppa in ett självmål av Mathieu Flamini i slutminuten.
– (Titelracet) är inte vårt största bekymmer nu. Vi måste titta bakom oss.

Everton kommer stormande med nyvunnet självförtroende och vind i seglen. Igår gjorde de 3–0 borta mot Newcastle. Romelu Lukaku är tillbaka i slag, liksom Ross Barkley (grym igår). De liknar det Everton som imponerade i höstas. Arsenal har visserligen sex poäng att gå på, men i helgen möter de Manchester City, ett City som Wenger hävdade ”ser ut att vara ostoppbara”. Sedan möter de Everton på Goodison Park, innan de avslutar med ett gäng ”enklare” matcher.
Arsenals problem är att de tappat självförtroende och pondus. Storförlusten mot Chelsea i helgen har satt spår. Igår när de ledde med 2–1 blev de försiktiga och ville värna om ledningen. För många lag är det ett fungerande recept, men Arsenal är sällan bra när de spelar med livremmen på. Inte med deras offensiva lirare som inte trivs med att försvara sig.
– Vi fokuserade kanske för mycket på att spela på resultat och blev för konservativa, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Jag var en av dem som verkligen trodde att Arsenal hade gjort läxor den här säsongen. Det fanns en anledning till det: Till skillnad mot tidigare år kändes defensiven säker. Per Mertesacker och Laurent Koscielny utvecklades till det bästa mittbacksparet klubben haft sedan Sol Campbell/Martin Keown. Mertesacker framstod som en ledartyp, om än inte lika verbal som en Tony Adams eller en Roy Keane.
Men det är fortfarande något som saknas i laget, någon egenskap som blir extra tydlig i stormatcherna. Arsenals statistik mot topp 7-lagen är 3W 3D 4L. Knappast siffror som kännetecknar ett mästarlag. Chelseas statistik i dessa möten är: 7W 3D 1L.
I Sky Sports studio satt Paul Scholes och sågade Gunners brist på ledartyper. Han ifrågasatte mittfältarna som inte är beredda att ta jobbet:
– Av någon anledning finns det spelare som försvinner. Arteta, Cazorla, Rosicky, Özil, även om han (Özil) inte spelat på sistone. Det är som om de går ut på planen med inställningen: ”Ni fyra-fem mittfältare gör som vi vill, försök göra mål, spela lite nätt, fin fotboll. De bryr sig inte om att jobba tillbaka. Det finns ingen disciplin hos dem. Inga ledare. Det finns ingen Patrick Vieira, ingen Adams, ingen Martin Keown. Ibland måste man som mittfältare bestämma sig för att spela kompakt, för att stoppa motståndarnas attacker. De här spelarna uppträder likadant även om de hamnar i 0–2-underläge. Tappar bollen, spelar något fint väggspel utan att bry sig om att jobba hem.
Scholes har förstås en poäng. Arsenal har många ”bekväma spelare”. De är formidabla när allt flyter på, ofta mot sämre lag, men har inte tillräckligt bra attityd/inställning att göra det när det går emot. I matcher där det krävs att man tuggar taggtråd och gör ”the dirty work”.

Teoretiskt sätt kan Arsenal fortfarande vinna ligan, känslan är att de har bränt chansen igen. Trycket på Arsène Wenger har ökat igen. Vissa menar att han borde ersättas, men där sätter jag ett stort frågetecken. I så fall kan Arsenal stå där med en David Moyes i höst.
Så hur kommer säsongen att sluta? Det enkla svaret är att det slutar som det brukar göra. Arsenal tar fjärdeplatsen, Arsène Wenger får stanna på sin post. Det framförs en viss kritik från supporterhåll om att det måste spenderas stora pengar i sommar.
Men nu har Arsenal fått en gyllene möjlighet att bryta förbannelsen. I FA-cupen utgörs hindren endast av Wigan, Hull och Sheffield United. Mycket talar för att Gunners, trots allt, tar den där titeln. Om de tar den efterlängtade triumfen kan de lägga grunden för framtiden. Ge spelare smak av titlar, en vinnarkänsla som sedan kan leda till något positivt på sikt.
Men vad händer om de samtidigt skulle mista fjärdeplatsen och missa Champions League-spel? Jag tror inte att det sker, men hur skulle säsongen beskrivas då? Ett misslyckande, trots att man brutit titeltorkan.

Arsène Wenger är på väg mot sin 1000:e match i Arsenal. Historien om hur han revolutionerade klubben med en ny sin på kost och fysträning har vi berättat många gånger, vi har berättat hur hans skickliga scouting gav Arsenal konkurrensfördelar, om hur hans skickliga fotbollsöga och affärssinne har kunnat hålla kvar klubben i toppen under en tid då de inte kunnat konkurrera ekonomiskt.
Daily Telegraph publicerade idag en lista på alla tränare som passerat i Premier League sedan Arsène Wenger steg in i Arsenal. Många nostalginamn så vi bjuder på listan här (siffran anger antal matcher):

1 Arsene Wenger 666 Premier League matches
2 Alex Ferguson 638
3 Harry Redknapp 530
4 David Moyes 455
5 Sam Allardyce 389
6 Martin O’Neill 351
7 Steve Bruce 344
8 Alan Curbishley 328
9 Mark Hughes 299
10 Gordon Strachan 271
11 Gerard Houllier 263
12 David O’Leary 259
13 Rafael Benitez 254
14 Roy Hodgson 217
15 Tony Pulis 206
16 Graeme Souness 204
17 Martin Jol 201
18 Alan Pardew 200
19 Steve McClaren 190
20 Jim Smith 189
21 Bobby Robson 188
22 Bryan Robson 187
23 Roberto Martinez 179
24 Peter Reid 173
25 George Graham 172
26 John Gregory 162
27 Chris Coleman 152
28 José Mourinho 149
29 Claudio Ranieri 146
30 Walter Smith 143
31 Alex McLeish 138
32 Mick McCarthy 138
33 Paul Jewell 138
34 Kevin Keegan 137
35 Dave Jones 136
36 Glenn Hoddle 134
37 Roberto Mancini 133
38 Gary Megson 132
39 Glenn Roeder 126
40 Owen Coyle 116
41 Gareth Southgate 114
42 Joe Kinnear 113
43 Kenny Dalglish 112
44 Stuart Pearce 106
45 Brendan Rodgers 104
46 Danny Wilson 104
47 Paul Lambert 104
48 Steve Coppell 104
49 Ruud Gullit 96
50 Avram Grant 94
51 Gianluca Vialli 94
52 Chris Hughton 93
53 Graham Taylor 89
54 David Pleat 82
55 Andre Villas-Boas 81
56 Carlo Ancelotti 76
57 George Burley 76
58 Gianfranco Zola 72
59 Jean Tigana 71
60 Roy Evans 68
61 Phil Brown 67
62 Michael Laudrup 62
63 Joe Royle 61
64 Iain Dowie 59
65 Steve Kean 59
66 Neil Warnock 58
67 Brian Little 57
68 Steve Clarke 55
69 Colin Todd 53
70 Roy Keane 53
71 Roberto Di Matteo 48
72 Dave Bassett 46
73 Ian Holloway 46
74 Peter Taylor 46
75 Ron Atkinson 46
76 Mauricio Pochettino 45
77 Gerry Francis 44
78 Mickey Adams 43
79 Aidy Boothroyd 38
80 Howard Kendall 38
81 Nigel Worthington 38
82 Sven-Göran Eriksson 38
83 Tony Mowbray 38
84 Egil Roger Olsen 36
85 Juande Ramos 35
86 Nigel Adkins 30
87 Terry Venables 30
88 Tony Parkes 30
89 Brian McDermott 29
90 Paul Hart 27
91 Christian Gross 26
92 Eddie Gray 26
93 Manuel Pellegrini 26
94 Brian Kidd 25
95 Felipe Scolari 25
96 Chris Hutchings 24
97 Jim Jefferies 24
98 Ricky Sbragia 23
99 Lawrie Sanchez 22
100 Venables + Robson 21
101 Alain Perrin 20
102 Howard Wilkinson 20
103 Malky Mackay 20
104 Gus Poyet 19
105 Brian Laws 18
106 Velimir Zajec 18
107 Paul Ince 17
108 Stuart Gray 17
109 Steve Wigley 16
110 Tony Adams 15
111 Billy Davies 14
112 Guus Hiddink 13
113 Harford + Murdoch 13
114 Paul Sturrock 13
115 Rene Meulensteen 13
116 Terry Connor 13
117 Tim Sherwood 13
118 Jacques Santini 12
119 Kevin Ball 12
120 Paolo Di Canio 12
121 Sammy Lee 11
122 Peter Shreeves 10
123 Frank Clark 9
124 Ole Gunnar Solskjaer 9
125 Alan Shearer 8
126 Attilio Lombardo 7
127 Dave Watson 7
128 Les Reed 7
129 Pepe Mel 7
130 Ray Lewington 6
131 Keith Downing 5
132 Garry Monk 4
133 Keith Millen 4
134 Felix Magath 3
135 Joe Jordan 3
136 Kevin MacDonald 3
137 Trevor Brooking 3
138 Billy McEwan 2
139 Deehan + Gray 2
140 Eric Black 2
141 Frank Barlow 2
142 Frank Burrows 2
143 Kevin Keen 2
144 Nigel Pearson 2
145 Ray Harford 2
146 Stuart McCall 2
147 Archie Knox 1
148 Clive Allen 1
149 Eamonn Dolan 1
150 John Carver 1
151 Mark Bowen 1
152 Rix + Wilkins 1
153 Terry McDermott 1

Källa: Opta via Daily Telegraph.

Wenger var tvungen att ställa ut ett defensivt lag
Nej, det gick inte. Arsenal gjorde ett tappert försök, men var aldrig riktigt nära att störa Bayern München.
Londonlaget åkte hem från Champions League-åttondelen med hedern i behåll. De gjorde en stark match defensivt och fick oavgjort mot Europas bästa lag trots skadebekymmer som bland annat innebar att Thomas Vermaelen fick vikariera som vänsterback. Mittbacksparet Per Mertesacker och Laurent Koscielny var återigen jättar i eget straffområde (fram till att Koscielny blev för het på tilläggstid och orsakade en straff).
Men kunde inte Arsène Wenger har varit mer djärv? Kunde han inte ha låtit sig lag pressa högre och försöka ”gå för det” redan i första halvlek?
Arsenals matchplan igår såg ut som ett lag som spelade för 0–0. Som om de bortsåg från att de förlorade hemmamötet med 0–2.
Jag har sett att Arsène Wenger får kritik för sin taktik på vissa håll, men jag håller inte med.
Och det säger en hel del om kvaliteten på Bayern München.

Arsène Wenger valde en defensiv approach för att han insåg att andra alternativ hade betytt att segerchanserna hade minskat. Hade Arsenal klivit högre och testat att föra matchen fanns det en överhängande risk att Bayern hade straffat dem. På samma sätt som Pep Guardiolas gäng straffat alla andra Bundesligalag under den senaste 18-månadersperioden.
Så Arsenal sjönk hem och försökte hålla matchen mållös i hopp om att ett läge skulle öppna sig.
Det gjorde aldrig riktigt det. Den bistra sanningen för Gunners är väl att det läget dök upp i första mötet, när Mesut Özil fick chansen från från straffpunkten. Bayern München är så bra att man måste ta vara på sådana lägen.
När Bayern samtidigt inte behövde gå framåt blev det en ganska avslagen tillställning. Bayern sidledsspelande utan att ta risker, Arsenal positionerade sig lågt och täckte ytor. Det är ingen hemlighet att Bayern blivit mer likt Barcelona sedan Pep tog över, men de brukar vara avsevärt piggare på att gå framåt.
Arsène Wenger satsade på ett något mer offensivt lag i andra halvlek, vilket gav en spelmässig uppryckning. Men det straffade sig också defensivt.
Bastian Schweinsteiger joggade in i straffområdet och satte 1–0 utan bevakning från vare sig Santi Cazorla eller någon annan. Hade Mathieu Flamini agerat så ansvarslöst defensivt? Förmodligen inte, men där hade vi också svårigheten inkapslad i en enskild situation. Om Wenger skulle satsa offensivt fanns risk för att Bayern skulle få öppningar i andra änden av planen.

Det blev viss spänning i matchen (nåja) när Lukas Podolski delade ut en lätt knuff på Philipp Lahm och dundrade upp 1–1 i nättaket. Ett 1–2-mål i det läget hade förändrat dynamiken och psykologin och då hade det kunnat bli nerv på riktigt. Nu var det egentligen aldrig nära. Manuel Neuer missade någon utspark och Cazorla hade något halvdant avslut. Mer än så var det inte.
Bayern München går vidare och gör det rättvist. De var i princip vidare redan efter 2–0-segern på Emirates och gårdagen bjöd inte på några mirakel.

Oxlade-Chamberlain klev fram
Arsenal föll, Arjen Robben föll, men Alex Oxlade-Chamberlain höll. En kväll när Arsenals Champions League-drömmar krossades visade talangen att han kan hävda sig mot världens bästa mittfältare.
Arsène Wenger gjorde ett offensivt val i startelvan igår. Istället för Mathieu Flamini som sittande mittfältare fick Alex Oxlade-Chamberlain starta centralt.
– Vi behöver mål, motiverade Arsenalmanagern före matchen.
Efteråt behövde han knappast motivera sitt beslut. Alex Oxlade-Chamberlain svarade för en stormatch på Allianz Arena. Ungefär som Jack Wilshere spelade jämnt med Xavi och Andrés Iniesta i ett möte på Camp Nou för några år sedan var Oxlade-Chamberlain jämbördig med Bastian Schweinsteiger & Co.
I första halvlek svarade han för en soloraid där han, i tur och ordning, dribblade av Javi Martínez, Philipp Lahm och Thiago, innan Schweinsteiger kände sig tvingad att orsaka en frispark precis utanför straffområdet.
Det var en demonstration av vad Alex OC kan åstadkomma som central mittfältare.
Som skolad ytter har han speeden och förmågan att ta sig förbi sin motståndare. Han svarade för tio lyckade dribblingar i matchen. Arjen Robben var näst bäst i den statistiken med fem lyckade dribblingar.
I kombination med ett allt bättre passningsspel och en utvecklad spelförståelse ser 20-åringen riktigt spännande ut som blivande box-to-box-mittfältare. Precis som Arsène Wenger har förutspått.

Med Jack Wilshere på skadelistan till slutet av april lär Alex Oxlade-Chamberlain få fler chanser i mitten. Han kan faktiskt kliva fram som en nyckelspelare för Gunners när ligaracet går in i ett avgörande skede. Utan Wilshere och Ramsey saknas det där viktiga ”drivet” på mittfältet som kännetecknade Arsenal under hösten.
Alex Oxlade-Chamberlain slog igenom för två år sedan. Genombrottet följdes av skador, sämre form och nya skador.
Nu ser han ut att vara redo att ta fart igen.

***
Läs mer:
8 feb 2012: Dokument: ”Sagan om Arsenals nya stjärna”.

Förödande utvisning avgör dubbelmötet
Snacka om att bli blåst på konfekten. Här har vi väntat hela vintern på dessa möten som fick oss att dregla redan när lottningen var klar. Och så blir det så här.
Två målchansutvisningar och allting, dramatik, entusiasm, glädje, bara dör.
I tisdags hade vi situationen där Martin Demichelis orsakade straff och fick rött kort. Igår hade vi Wojciech Szczesny som fällde Arjen Robben och åkte ut redan i första halvlek.
Jag skrev direkt på Twitter vad jag tycker om den där regeln om trippel bestraffning, och Erik Niva och Peter Wennman har understrukit det så pass nu att vi knappast behöver poängtera det mer. Vi kan bara be på våra knän om att Fifa tar det begåvade beslutet att ändra den regeln vid nästa årsmöte så att en förseelse vid en målchans inte automatiskt ger rött kort.

Arsenal hade börjat matchen så lovande. Snabbt passningsspel. Bra rörelse. Spelare som tog initiativ.
Yaya Sanogo, som överraskande nog startade på topp framför Olivier Giroud, var aktiv.
Det hade kunnat vara så annorlunda om Mesut Özil hade tryckt in straffen när han fick den stora möjligheten efter åtta minuters spel. Özil försökte vänta ut sin barndomskompis Manuel Neuer. Neuer hängde kvar med en arm och räddade. Sådana chanser måste man ta tillvara mot Bayern München.
Efter utvisningen (underbar passning från Toni Kroos till Arjen Robben) fanns det bara ett lag på plan. Arsenal försvarade sig tappert, men det var bara en tidsfråga innan de skulle kapitulera.
Har ni tänkt på det förresten? Förr pratade man ofta om att det inte alltid var en nackdel att bli reducerat till tio man. ”Det är svårt att spela mot tio man”, var en klyscha som fick vingar.
Det fanns också en viss sanning i det. Förr, med rakare spel och fler längre bollar mot en targetspelare, fick inte det numerära överläget samma effekt.
Nuförtiden är det katastrof att få en utvisning före minut 60. Att möta Barcelona eller Bayern med dagens possession-baserade fotboll är svårt nog. Med tio man är det i princip omöjligt.

Hela andra halvlek kunde Bayern spela runt som om de ställde upp i offensiv zon och lirade power play. De väntade och väntade på rätt läge och när det väl dök upp visade de spetskompetens. Toni Kroos skruvade in 0–1 i krysset med en distinkt bredsida. Philipp Lahm, som slog 122 av 123 passningar tlll rätt adress i matchen, smekte ett inlägg på hjässan på inhopparen Thomas Müller. 0–2 och så var även den här åttondelen avgjord.
Så himla synd. Det hade ju kunnat bli så mycket roligare om det åtminstone levde till returen i München.

Grym audition för Kroos
Toni Kroos, 24, har haft en bra säsong i Bayern München. Laget har öst på och toppar Bundesliga, Kroos har spelat 16 matcher från start i ligan, men han har känts överflödig bland alla klassmittfältare i Pep Guardiolas gäng. Han har dessutom hamnat i en segdragen kontraktsförhandling där klubben inte verkar villig att ge spelaren vad han vill ha i lön.
I januari spekulerades det i att Manchester United var berett att hosta upp runt 40 miljoner pund för den tyske mittfältaren. När Pep Guardiola fick frågan om Kroos kontraktssituation svarade han:
– Han är en viktig spelare. Men det kan gå fort i fotboll. Här idag, därborta imorgon.
Guardiolas ord hällde bensin på ryktena om att Kroos är på väg bort. Spelarens agent Volker Struth sa i slutet av januari till Kicker att det ”nuvarande budet från Bayern var oacceptabelt och att inga nya samtal var planerade”.

Det låter förstås osannolikt att Toni Kroos skulle välja att lämna Europas just nu bästa lag, men faktum är att han skulle inte är gjuten i ett skadefritt Bayern med Lahm, Schweinsteiger, Thiago, Götze, Martínez & Co.
Det är inte särskilt troligt att Kroos skulle vara entusiastisk över tanken på att välja ett lag utanför Champions League, men min känsla är att Manchester United i sommar kan vara beredd att lägga hisnande pengar, inte minst i lönekuvertet, för att lösa den där mittfältsfrågan som klubben kämpat med i många år. De har nyligen erbjudit ett rekordkontrakt till Wayne Rooney, som fyller 29 år i år.
Och spelare väljer ofta med plånboken, det vet vi.

Oavsett vilken klubb Toni Kroos vill flytta till, eller bara flirta med som trumfkort i förhandlingarna med Bayern, gjorde han en grym audition igår inför fotbollsvärldens ögon.
Han började med att damma i väg en grym vänster som tvingade Wojciech Szczesny till en jätteräddning redan i inledningen. Han lyfte fram en världsklasspassning till Arjen Robben vilket ledde fram till straffen och utvisningen. Han satte ledningsmålet med en världsklassavslutning i krysset. En liten stund senare träffade han stolpen med en lika behärskad bredsida. Men framför allt visade han de där Scholes-kvaliteterna som så många klubbar, inte minst Manchester United, letar efter: Förmågan att styra tempot i matcherna, hitta lösningar, värdera mellan kort och långt.
Igår hade han visserligen en tacksam uppgift. Med numerärt överläge hela andra halvlek hamnade han sällan i press. Och i ärlighetens namn är det inte så svårt att – opressad – stå och slå crossbollar. Men Toni Kroos gjorde det med sådan ackuratess att han var planens dominant. Han slog 147 passningar till rätt adress i matchen. Hela Arsenal mäktade med 158.

4–0 på 20 minuter mot ligaledaren. Liverpool bjöd på en ofattbar urladdning mot Arsenal i lördags.
Det var en insats som underströk Brendan Rodgers framsteg med Liverpool.

Jag hade en hektisk helg. Det var Premier League, det var La Liga, det var Serie A, det var träning och match med division 2-laget där jag är asstränare, det var veckans inomhusfotboll med Sportjournalistklubben. Det hade dessutom varit inomhusträning på söndag kväll med division 6-laget, där jag själv spelar, om det inte vore för en fotskada från journalistfotbollen i fredags.
Fotboll, fotboll, fotboll. Inte konstigt att jag inte sett en enda minut av OS ännu.

Det var så körigt att jag fick förlägga Liverpool-Arsenal till en centralt belägen sportbar (jag avskyr att se viktiga matcher på sportbarer) för att hinna ut till träningen i Spånga. Sitter man på en sportbar är det svårt att koncentrera sig på matchen och då kan man inte lägga märke till detaljer. Inga detaljer, inga blogginlägg. Typ så.
Sportbladet har redan skrivit två texter om den matchen som ni kanske har läst (Peter Wennmans pluskrönika och Patrik Sjögrens analys) så min ingång får bli en annan.
Den här matchen handlade inte så mycket om pilar (som flera har efterfrågat). Mest om inställning, engagemang och ett lag som köpt sin tränares idé rakt av.
Vi behöver inte konstatera det alla redan har konstaterat: Att Liverpool körde över Arsenal, att det var en otrolig utveckling på en match som på förhand såg ut att vara oviss.
Det går att peka på bristande försvarsspel hur Arsenal. Det går att hänga både Laurent Koscielny och framför allt Per Mertesacker som plötsligt agerade som två vilsna pojklagsspelare när de försökte ställa offside. Första två målen var fasta situationer, och även om Arsenal använder zonspel på defensiva fasta och frågan om ”markering” är sekundär, så var det på tok för billigt. De övriga två målen före paus gav Mesut Özil bort med ett bolltapp och ett felpass. Men det är som alltid: Inga misstag, inga mål.
Liverpool hade ju kunnat göra andra mål. Jon Flanagan, eller ”Flani Alves” som vi säger, var framme och testade Wojciech Szczesny med ett kantavslut. Luis Suárez dammade i väg en ofattbar volley i stolpen. Kolo Touré brände öppet mål på returen. Då hade vi bara avverkat dryga kvarten.
Liverpool spelade som i trans. Det diskuterades både här och där om det var den bästa 20-minutersperioden av ett lag i Premier League någonsin i en toppmatch och ja… jag kommer inte på någon bättre så här på rak arm.

Liverpool kom i anfallsvåg efter anfallsvåg, men min reflektion från matchen blir en diskussion kring ”hönan och ägget”.
Det är lätt att imponeras av Liverpools offensiv som just nu öser in mål. Fem borta mot Tottenham. Fem borta mot Stoke. Fyra hemma mot Everton. Fem hemma mot Arsenal.
Men vad är det som är kausaliteten här?
För mig är det så här: Liverpools försvarsspel är nyckeln till framgångarna. Och då pratar jag inte om ”försvararna som utgör backlinjen” utan om alla lagdelarna, anfall, mittfältare, backar. Brendan Rodgers har fått sitt lag att jobba hårdare i defensiven än något annat lag i ligan just nu. Varje spelare sliter enormt hårt i defensiven.
Liverpool i lördags framstod som Dortmund på Emirates där tyskarna sprang sammanlagt en mil längre än Arsenals spelare.
Hade jag haft tillgång till rörliga bilder och matchvideon hade jag visat en löpning som Jordan Henderson gjorde tidigt i matchen mot Arsenal. Gästerna hade, för en gångs skull, spelat sig ur pressen på högerkanten, vänt över till vänster och Jordan Henderson var tvungen att ta den där jobbiga överflyttningslöpningen som vi alla avskyr. Det går att utföra den dåligt, halvdant och bra och utmärkt. Henderson tog en löpning i hög fart. Inte för att han kunde ta bollen, inte för att han skulle kunna komma in i press. Endast för att täcka yta i nästa läge. För att minimera risken om Arsenal skulle spela in bollen där.
Den inställningen symboliserar hela Liverpools tänk i försvarsarbetet. Brendan Rodgers har just nu elva spelare som är beredda att lägga ned det jobb som sex, sju, kanske åtta, spelare i andra lag är beredda att lägga ned. Och det gör skillnad.

Matchen mot Arsenal handlade till stor del om ett intensivt, lyckat presspel. Offensiva spelare som Raheem Sterling, Luis Suárez och Daniel Sturridge var nycklar i detta spel. De sprang kopiöst utan boll.
Det är det här som är så imponerande med Brendan Rodgers. Han har fått alla spelare att köpa sin idé. När du väl har elva spelare som gör jobbet som krävs är det lätt att sätta ribban för övriga. Om Victor Moses har tänkt sig att slå sig in i startelvan förstår han att det kommer krävas ett 110-procentigt jobb.
När Liverpools försvarsspel fungerar som i lördags. När deras presspel käkar upp motståndarna är det tämligen enkelt att få full effekt på omställningsspelet.
Det blir som i handboll. Ett bra försvarsspel ger kontringslägen. Kontringslägena ger ett sylvasst anfallsspel och ”enkla mål”. Nu kan det förstås misstolkas om man kallar Daniel Sturridge 4–0-mål ”enkelt” då det föranleddes av en utsökt, väl avvägd Coutinho-passning, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det är mål mot ett icke samlat försvar. Ungefär som en Erik Hajas-kontring.
Liverpools försvarsspel fungerade avsevärt bättre mot Arsenal jämfört med mot Aston Villa och jag tyckte mig se en liten detalj som Brendan Rodgers korrigerat. Istället för att försvara sig med 4-4-2 och ”two banks of four”, lät han antingen Daniel Sturridge eller Luis Suárez falla ned på en kant och Steven Gerrard att sjunka ned bakom mittfältet. På så sätt formerades ett 4-1-4-1 som Arsenal hade svårt att bryta igenom.
Ytterligare en aspekt som Rodgers förtjänar credit för. Han gör små korrigeringar som får effekt.

Efter matchen i lördags, på pendeln ut mot träningen, kunde jag inte låta bli att tänka på Brendan Rodgers.
Vilket otroligt jobb han gjort med Liverpool under senaste 18 månaderna. Förra hösten 2012 ville vissa se honom sparkad. Nu är han en av de hetaste unga tränarna i Europa.
Nordirländaren klev in på Anfield som en fanatisk ideolog. Han lanserade idéer från Barcelona om possession-spel och pratade om La Masía och termer som påminde om tiki-taka.
Han har släppt delar av den ideologin nu, och det hedrar honom eftersom han har anpassat sig efter förutsättningarna.
Hans lag är anpassat för ett snabbt omställningsspel. Då finns det ingen anledning att spela annorlunda.

Liverpool är i en bättre situation nu än de varit på många år. Sett till helheten: Bra ägare, bra tränare, bra spelare, bra åldersstruktur i truppen, positiv känsla bland fansen, är situationen definitivt bättre än 2008/09 när man så när vann ligatiteln.
Det är många orsaker till det, men smarta värvningar lägger ofta grunden till framgångar både på och utanför planen. Liverpools köp av Coutinho och Daniel Sturridge i januari förra året framstår som fullträffar. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har övertygat.
Luis Suárez har övertygats om att stanna och fajtas istället för att stanna och sura.
Jag tror fortfarande inte att Liverpool kan vinna ligan (om nu någon ber mig tippa).
Men 5–1-segern mot Arsenal i lördags visade att Brendan Rodgers projekt har kommit en bra bit på vägen.

***
Btw: Vill ni följa mitt lag Karlbergs BK:s äventyr i Division 2 Norra Svealand i år kan ni följa laget på Twitter (det är jag som twittrar från det kontot).