Det var inte många som gav tummen upp i somras när Mark Hughes värvade Ryan Nelsen till Queens Park Rangers. Den nyzeeländske mittbacken har dragits med stora skadeproblem de senaste åren. Förra säsongen spelade han bara en match för Blackburn innan han bytte till Tottenham där han endast mäktade med fem inhopp.
Men Ryan Nelsen är ett av få ljusa minnen från Mark Hughes tid i klubben.
Den här säsongen har han varit klubbens mest värdefulla spelare vid sidan av Julio César och Adel Taarabt. Under hösten när Césars och Taarabts form vacklade var Nelsen den ende som kom undan med hedern i behåll.
”Ryan Nelsen… he plays on his own!”, sjöng QPR-fansen.
Nu lämnar han skutan. När klubben som allra mest behöver honom.

I vintras fick han ett erbjudande från Toronto FC om att ta över som manager. Nelsen har drömt om en chans som coach. Han hade stannat i QPR om det inte vore för att hans kropp nått bristningsgränsen. Han har berättat att han knappt han röra sig efter speldagarna.
Harry Redknapp försökte övertala honom att stanna, men insåg att det var lönlöst.
På fredag börjar Ryan Nelsen sitt nya jobb som manager i Toronto.
Det hindrade dock inte honom från att göra ett sista avtryck i Premier League, i hans sista match efter åtta år i världens tuffaste liga.
På tisdagen mot Manchester City svarade han för en ny, heroisk insats i försvaret när QPR klarade 0–0 mot mästarna. Hans inställning och hängivenhet andades Braveheart.
Nelsen svarade för nio brytningar (flest på plan tillsammans med Nedum Onuoha), och gjorde tio rensningar (näst flest efter Clint Hill).
När matchen var över bildade lagkamraterna en ”guard of honor” samtidigt som fansen skanderade: ”There’s only one Ryan Nelsen!”.

Hans insats var symbolen för det nytända QPR under Harry Redknapp. Laget har blivit mer solitt, mer disciplinerat och mer cyniskt. Mot City formerade Redknapp en defensiv högersida med Fabio da Silva som yttermittfältare framför Onuoha.
Harry Redknapp bekräftade på presskonferensen efteråt att klubben försöker få loss Nelsens förre lagkamrat i Blackburn, Chris Samba från Anzji. Det vore en värdig ersättare.
Annars får QPR-fansen hoppas att Ryan Nelsen lämnar kvar en del av sitt krigarhjärta på Loftus Road. Det kommer att behövas om kontraktet ska räddas.
Ryan Nelsens halvår i QPR summeras kanske bäst av supportern som efter matchen skrev på sin Twitter:
”Ryan Nelsen har varit som den första sommarförälskelsen, kort men underbar. Man älskar dem och vill inte säga adjö, men man har inget val”.

***
I morgon ska jag försöka hinna skriva några rader om Aston Villa-Newcastle.

Vad var det som hände, egentligen?
Queens Park Rangers, utdömda QPR, åkte och vann borta mot regerande Champions League-mästarna.
Någon som såg den komma?
Låt gå för att man kan hålla på Chelsea och en sådan här kväll förbanna den svaga insatsen. Sucka över att Fernando Torres (återigen) var blek, att David Luiz ikväll var misslyckad som mittfältare, att Juan Mata inte byttes in tidigare.
Men är det inte exakt den här typen av skrällar, den här typen av oförutsägbarhet vi vill ha? Även om det ibland drabbar det egna laget?

Här har Chelsea visat sanslös form under de senaste matcherna. Krossat Aston Villa med 8–0, vunnit den luriga bortamatchen mot Norwich. Fansen har inte accepterat nye tränaren Rafael Benítez, men hade åtminstone börjat vädra morgonluft.
Samtidigt har Queens Park Rangers radat upp förluster i ett läge då de är tvingade att börja plocka poäng. Mot Liverpool i söndags skämde de ut sig. Många räknade ut deras chanser att klara kontraktet efter den insatsen.
Det var förutsättningarna inför dagens möte.
Kanske påverkade det även Rafael Benítez för mycket. Han valde att börja med Juan Mata, Ashley Cole och Eden Hazard på bänken, trots att nästa ligamatch spelas om tio dagar (FA-cupen i helgen borta mot Southampton).
Marko Marin gjorde sin första start för säsongen och borde ha blivit utvisad redan i fjärde minuten för en våldsam satsning mot Stéphane Mbia.
Ibland kan en sådan laguttagning räcka för att tända hoppet hos en motståndare. Ni kan ju tänka er reaktionen hos QPR:s spelare när de fick höra att Mata började på bänken.

QPR gjorde mycket av det som laget inte gjorde mot Liverpool senast. Centrerade laget, gav varandra understöd, kämpade och slet. Det är ju så man ska uppträda, måste uppträda, när man slåss kring ett nedflyttningsstreck. Det här var deras upprättelse.
Mittbackarna Ryan Nelsen och Clint Hill var enorma. En fin revansch för Hill som var sämst på plan mot Liverpool. Adel Taarabt var inte bara den påhittige, opålitlige snurrgubben. Ikväll sprang han i båda riktningarna. Credit till Harry Redknapp som fått honom att göra det ingen annan tränare lyckats med.

Det var inte bara säsongens största skräll hittills. Det var QPR:s första seger borta mot Chelsea sedan april 1983 då laget vann med 2–0 i gamla Second Division.
Och det var förstås typiskt att Shaun Wright-Phillips, den förre Chelseaspelaren, fick skjuta in segermålet med drygt tio minuter kvar. Hans första mål – på 969 dagar.
Harry Redknapp beskrev känslorna efteråt:
– Det var en av de bästa segrarna jag upplevt.
Buropen som ljöd från Stamford Bridge vid slutsignalen drunkade snart i bortafansens sång:
”Can we play you every week?”.

***
Januarifönstret har öppnat. Räkna med att Harry Redknapp kommer att få ägaren Tony Fernandes att lätta på plånboken. På presskonferensen efter matchen avslöjade han att han försökt värva Joe Cole, men att han ska erbjuda kontrakt till Tal Ben Haim. Räkna med att fler spelare anländer, av betydligt högre dignitet.
I så fall kan den förre Tottenhamtränaren lyckas med sitt ”mission impossible”.
Efter dagens resultat – där QPR-spelarna visade exakt det hjärta och den karaktär vi efterlyst tidigare – är det på tok för tidigt att räkna ut dem.
– Efter Liverpoolmatchen trodde alla att jag var galen som sa att vi kunde klara oss kvar. Nu har vi bevisat att vi kan det, sa Redknapp.

***
Imorgon blir det mer om dagens matcher.

Downing firade julafton
Liverpool krossade Fulham med 4–0. Vid sidan av en stark kollektiv insats – den kommer Brendan Rodgers ändå att framhålla – var det framför allt två prestationer som stack ut:
Steven Gerrard var gamle Steven Gerrard.
Stewart Downing var gamle Stewart Downing.

Om Downing fick utstå spott och spe under fjolåret har han varit kallare än någonsin under hösten. Ibland har han suttit på läktaren, ibland har han fått spela vänsterback. En gång spelade han vänsterback när (ordinarie vänsterbacken) José Enrique spelade yttermittfältare.
Så ratad har han varit.
Engelska tidningar har rapporterat att Brendan Rodgers vill göra sig av med Downing i januari, men spelar han som på lördagen kanske managern borde tänka om.
Idag såg vi den där snabbe, lurige yttern som var en nyttig spelare för Aston Villa och som fick Liverpools ägare hosta upp 200 miljoner kronor sommaren 2011.
Var det en sista marknadsföringsåtgärd inför januarifönstret?
Vet inte, men jag vet att det var Stewart Downings bästa insats i Liverpooltröjan hittills.
Han började med att göra sin första Premier League-assist för Liverpool, den första på 45 matcher. Det var inte vilken passning som helst. Jag skulle vilja påstå att det var en av de smartaste, läckraste passningarna den här säsongen. Stewart Downing såg Steven Gerrards löpning i djupet, sedan trädde han in passningen med millimeterprecision förbi tre-fyra Fulhamspelare.
I andra halvlek fortsatte han med att sätta 3–0 med ett riktigt klassmål. Han fick ut bollen på sin högerkant, rundade en passiv John Arne Riise och tryckte i väg ett stenhårt skott vid första stolpen.
Det är möjligt att Stewart Downing flyttar ändå – Daniel Sturridge som kan användas på högerkanten ska ju läkarundersökas på söndagen – men den här matchen visade 28-åringen att det går att locka fram de gamla takterna.

Formsvaga Fulhamförsvarare
Brede Hangeland har varit en av de spelare som alltid burit stämpeln ”undervärderad”. Norrmannen har varit en klippa i Fulham i många år. Det har snackats om intresse från större klubbar.
Därför är det på sin plats att påpeka att 31-åringen inte är i närheten av den formen nu.
Nästan varje gång jag sett Fulham den här säsongen har Brede Hangeland gjort misstag. Det har inte lett till baklängesmål jämt, men det har varit förvånande hur slappt han har agerat. Som mot Arsenal på Emirates där han var chockerande passiv vid ett av målen.
Därför var det symboliskt när det var Hangeland som missade totalt vid Liverpools 1–0-mål idag. När Martin Skrtel dunkade in bollen i nät låg Fulhamkaptenen på marken och tittade på.
Han har förstås inte hjälpts av det faktum att annars så pålitlige Aaron Hughes också hamnat i en formsvacka, liksom John Arne Riise, som inledde hösten så lovande.
Roy Hodgson byggde en försvarsmur under sin tid i Fulham.
Den är raserad.

Redknapps avslöjar QPR:s spenderande
Harry Redknapp åkte på sin första förlust som tränare för Queens Park Rangers. Hans lag hade stått emot ett pressat Newcastle under 80 minuter – framför allt duktige mittbacken Ryan Nelsen – men när Shola Ameobi fick chansen med tio minuter tvingades Robert Green kapitulera.
Matchen är inte så mycket att säga om, precis som på andra håll verkade spelarna ha drabbats av julfrossa.
Det var mer intressant på presskonferensen efteråt. Då avslöjade Harry Redknapp detaljer om lönenivån i hans nya lag. Gamle ’Arry fick frågan om det kommande transferfönstret och svarade:
– Jag vill inte spendera ägarnas pengar egentligen. Jag måste vara ärlig mot er och det är en hel hög med spelare i den här klubben som tjänar avsevärt mer än de förtjänar, inte alla men många.
Redknapp berättade att han bötfällt en spelare (José Bosingwa?) som ”tjänade mer än någon spelare gjorde under min tid i Tottenham”.
– De (QPR) har en arena som tar 18000 åskådare. Man ska inte spendera enorma löner när du har 18000 på matcherna, eller? Den här klubben (Newcastle) har 55000. Jag kan slå vad om att deras spelare inte är i närheten av att tjäna lika mycket.
Säga vad man vill om Harry Redknapp, men han är inte rädd för att säga sanningen.

Nyttig seger för Arsenal
Det var inte snyggt och straffen kändes billig. Men det var precis en sådan seger Arsenal behövde.
I måndags vann de över Reading efter en klang- och jubelförställning som fick supportrarna att andas optimism. Men det laget har haft problem med är ju att vinna sådana här matcher. När spelet inte fungerar, när det känns trögt och taffligt och matchen står och väger och sedan tippar över åt ”fel” håll.
Det är sådana segrar som Manchester United genom åren varit experter på att säkra.

Wigan var inte sämre än Arsenal på lördagen. Däremot hade de marginalerna emot sig. Det räckte med att för dagen misslyckade Jean Beausejour klumpigt satte en arm i ryggen på Theo Walcott som fick en anledning att falla. Domaren pekade på straffpunkten och Mikel Arteta förvaltade den.
Det var ett sådant domslut som Wigan, eller något annat bottenlag, aldrig skulle ha fått med sig på Emirates eller Old Trafford.

För Arsenal var det förstås oväsentligt hur vinsten såg ut. Laget har nu tre raka segrar i ligan och har klättrat till tredje plats i tabellen.
Den där KRISEN som fick supportrarna att slita sitt hår för ett par veckor sedan känns plötsligt rätt avlägsen.
Åtminstone tills nästa förlust.

Stoke tråkade ut Tottenham
Jag besökte farsan igår – hemma för julfirande – och då fick man inte välja match på tv:n.
– Bara så att du vet: Jag ska se Tottenham–Stoke, sa pappa, Spurs-fan sedan 1960-talet.
Så jag fick genomlida en match mellan ett Tottenham som försökte anfalla och ett Stoke som ville spela 0–0. Det var så segt att jag somnade (!) under några minuter i inledningen av andra halvlek.
Stoke lyckades med målet – att ta en poäng – även om det krävdes en svettig räddning av Asmir Begovic på tilläggstid när Gylfi Sigurdsson nickade.

Stoke har släppt in minst antal mål i ligan (13) och det är förstås en prestation värd att framhålla. Men jag förstår om motståndarna blir uttråkade av att möta Tony Pulis gäng.
Det finns inget lag i ligan som spelar lika defensivt som Stoke.

Reading tog på livremmen
Det räckte inte ända hem, men det var ändå hälsosamt att se att Brian McDermott gjort sin läxa.
Readingtränaren fick se sitt lag falla sönder i bitar i måndags hemma mot Arsenal (förlust, 2–5).
Då sköt han sig själv i foten genom att spela 4-4-2. Idag på Etihad valde han att ta på hängslen och livrem och sjunka ned i ett 4-5-1.
Istället för att göra laget vidöppet centralt använde han tre centrala mittfältare, utan någon utpräglad ”tia”: Jay Tabb, Jem Karacan, Mikele Leigertwood.
Alex Pearce var tillbaka i mittförsvaret istället för Kaspars Gorkss.
Tack vare dessa ändringar fick McDermott se sitt lag göra den bästa defensiva insatsen på mycket länge.
Nu blev det förlust ändå, men det dröjde tills 94:e minuten innan Gareth Barry käkade upp Nicky Shorey i luftrummet och nickade in 1–0.
Det var ingen champagne-fotboll från gästerna, men jag är rätt säker på att det här spelsättet ökar deras chanser att klara kontraktet.

Anita har hittat formen
För några veckor sedan utnämnde en läsare Newcastles Vurnon Anita till årets flopp i bloggens kommentarfält.
Det var inget galet påstående eftersom den förre Ajax-spelaren under hösten hade svårt att anpassa sig till tempot i Premier League.
Men de senaste veckorna har han börjat hitta formen.
Han var en av lagets få ljusglimtar borta mot Fulham, han var mycket bra mot Manchester City förra helgen. Idag, i segermatchen mot QPR, skapade han sex målchanser. Flest av samtliga spelare som var i farten under lördagen.
Kan Vurnon Anita hålla i den här nivån kommer han vara allt annat än en flopp.

***
Har ni tid över mitt i julstöket kan ni alltid läsa del 15 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Denna gången om David Ginola (plus-låst).

Taarabt succé kan försämra QPR:s chanser
Uppdraget må vara nästintill omöjligt, men det är ändå kul att se en liten Harry Redknapp-effekt på Queens Park Rangers.
När tog över hade laget gått segerlöst i 13 raka Premier League-matcher.
Sedan ”Harry Houdini” inledde sin räddningsaktion har laget inte förlorat på fyra matcher.
Det började med 0–0 borta mot Sunderland, fortsatte med 1–1 hemma mot Aston Villa och 2–2 borta mot Wigan.
I lördags kom, äntligen, den första vinsten.
QPR vann med 2–1 mot ett inspirationslöst Fulham och det mesta av eftersnacket handlade om Adel Taarabt.
Ingen annan spelare har blandat och gett så mycket den här hösten i fotbolls-Europa. I ena stunden är han briljant, för att i nästa sjunka ned i ett svart hål av frustration och övermod.
I lördags var han på spelhumör och då är det få spelare i landet som är mer sevärda än marockanen. Från positionen som ”tia” svarade han för båda målen. Han hade kunnat göra fler. I första halvlek hade han ett par skott som ven utanför målramen.
– Man har sett få i livet som har såna färdigheter som han. Han är som Di Canio, som jag tyckte var en fantastisk spelare, en av de största i West Ham, sa Harry Redknapp efteråt.
Taarabt succé är både bra och dåligt för QPR.
Bra eftersom det gav första segern och lyfte laget från jumboplatsen i tabellen. Men dåligt av den anledningen att Marockos förbundskapten Rachid Taoussi lär ta med 22-åringen till Afrikanska mästerskapen. Vill det sig illa och Marocko når final måste QPR klara sig utan sin nyckelspelare i fem matcher.
För ett lag med brist på kreativitet – Esteban Granero är bra, men kan inte göra något ensam – kan det bli tufft.

United har hittat rätt mittfältskombination
Manchester Uniteds centrala mittfält är ett evigt diskussionsämne. Det har det varit ända sedan Roy Keane började bli till åren.
Alex Ferguson har negligerat behovet av fältherre. Ifjol släckte han bränder genom att låta Paul Scholes, 37, snöra på sig skorna igen.
I inledningen av den här säsongen var kombinationen Scholes/Michael Carrick förstaval, men senaste månaderna har det blivit tydligt att Scholes endast fungerar som inhoppare då han inte har löpstyrkan för att klara tvåvägsspel.
Mot Manchester City förra helgen fick Tom Cleverley chansen bredvid Carrick och gjorde en stark match. I lördags mot Sunderland fick duon fortsatt förtroende – och då levererade United en av de bästa insatserna för säsongen.
I första halvlek var laget briljant och kunde ha gjort tre-fyra-fem mål.
Michael Carrick var outstanding och höll i trådarna i varje uppspel. Tom Cleverley gjorde en av sina bästa matcher senaste året och satte ett läckert 2–0-mål (framspelad av Carrick).
Det såg så bra ut att jag skulle vilja slå fast att den här duon är förstaval tills vidare (Anderson har stundtals visat bra form, men är hel för sällan).

Med en så stark första halvlek var det intressant att se hur stor skillnaden blev i andra då Carrick klivit av i paus med känningar av en sträckning.
In kom Paul Scholes och plötsligt var Uniteds lag så där vidöppet som det varit tidigare under hösten.
När Ryan Giggs dessutom byttes in vid ställningen 3–0 var hemmalagets försvar i spillror. Firma Scholes/Giggs – äldsta innermittfältsparet i PL:s historia? – bjöd på hav av ytor och Sunderland började skapa chanser. Fraizer Campbell nickade in 3–1, och hade inte David De Gea gjort ett par vassa räddningar hade gästerna kunnat gå ikapp.
Alex Ferguson kritiserade spelarna för att de slappnat av och skänkt bort initiativet.
Men managern borde kanske förstå att han själv bar en stor del av ansvaret.
Spelar man Paul Scholes och Ryan Giggs på centralt mittfält har risken för baklängesmål ökat markant.

Fellaini kan ha förstört Evertons dröm
Hur dum får man vara? Här har Everton gjort en kanonhöst och slåss om en plats i Champions League. Då tappar lagets stjärna Marouane Fellaini huvudet med afrot och alltihopa i ett möte med Stoke – vilket kan stjälpa hela laget.
Belgaren skallade Ryan Shawcross och kan nu vänta sig en tre matcher lång avstängning.
Men det var inte bara det. Fellaini var inblandad i fler incidenter, bland annat en annan skallningssituation och ett slag i ansiktet.
Domaren Mark Halsey missade alltihop (surprise!), men skulle FA fälla Fellaini för alla förseelser skulle han kunna få nio matchers avstängning.
Det är dock inte speciellt troligt, men tre-fyra matcher räknar jag med.
– Vi får ta det straff som utdelas. Jag har sagt åt honom i omklädningsrummet att det där inte är acceptabelt, sa David Moyes, som även kommer att bötfälla spelaren.

Visst, uppvaktningen vid fasta situationer är hård och jag förstår att spelarna ilsknar till ibland. Men Fellainis upprepade grejer var ändå idiotiska.
Nu får han av allt att döma följa en rad matcher från läktaren.
För Everton, som byggt hela sitt anfallsspel på 25-åringen, är det förödande.

Uppdaterat: Nyss kom beskedet att Fellaini stängs av tre matcher. Han missar mötena med West Ham, Wigan, Chelsea.

Starka mittbacksinsatser
Jan Vertonghen satte segermålet för Tottenham mot Swansea (1–0) och visade än en gång att han är en kanonvärvning.
Men jag fastnade för en annan mitttback igår på White Hart Lane.
Swanseas Ashley Williams satte knappt en fot fel och var en klippa för bortalaget. Efter en start där Swansea körde lite passningsövningar tog Spurs över totalt. Men vad de än tog sig till, vad de än skickade in straffområdet, lyckades Williams och mittbackskollegan Chico rensa undan.
Tills kvarten återstod då Vertonghen, i misstänkt offsideläge, dök upp i boxen och sköt 1–0.
Den reslige Williams imponerade stort på mig förra säsongen, men han fick en tveksam start i höstas då han orsakade ett par baklängesmål.
Nu verkar 28-åringen ha hittat tillbaka till storformen.

Liverpool måste våga vila Sterling
Jag har tänkt en hel del på Raheem Sterling under hösten. Inte så konstigt eftersom han varit fantastiskt bra.
Men jag har också funderat på hur Brendan Rodgers använder honom.
Vi talar om en 17-åring som kastades in i en storklubb och spelade ordinarie vecka efter vecka.
Jag har så många gånger hört Alex Ferguson – och andra tränare – betona hur viktigt det är att matcha in unga spelare försiktigt. Jag minns hur en 18-årig Cristiano Ronaldo fick känna sig in och vilade ibland helt under sin debutsäsong.
Raheem Sterling, nyss fyllda 18 år, har startat varenda ligamatch sedan han fick chansen mot Manchester City.
Det är inte så konstigt att han visat trötthetstecken. Efter förlusten mot Aston Villa, där Sterling gjorde en slät figur, sa Brendan Rodgers:
– Det är ingen tvekan om att Raheem är en av dem som behöver pusta ut. Jag har tänkt på det senaste veckorna.
– Du behöver bredd för att ta ut någon och stoppa in någon annan. Det är något jag tänker på – vem som ska in.

Jag håller inte helt och hållet med Rodgers om att han saknar alternativ. Tidigare under hösten visade nyförvärvet Oussama Assaidi lovande tendenser i cupmatcher. Han har inte fått starta en enda match i ligan (bara tre inhopp).
Jag ser förstås inte träningarna – det är möjligt att Assaidi blottar brister på träningsplanen – men att döma av de cupmatcher och inhopp jag sett från marockanen är det märkligt.
Och om Assaidi hade fått chansen på Sterlings bekostnad tidigare i höstas hade Brendan Rodgers kanske istället haft en fräsch Raheem Sterling när laget går in i den hektiska julperioden.
Jag kan inte heller låta bli att tänka på vad Michael Owen berättade om förra månaden. Hur han spelade på tok för många matcher som ung och därför förkortade karriären.
Så tragiskt om Raheem Sterling skulle gå samma öde tillmötes.

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

WBA är ligans jämnaste lag
De är kända som engelsk fotbolls jojo-klubb under 2000-talet, de har inga stjärnor o deras manager hade bara varit ansvarig tränare i en match innan säsongen startade.
Men det är som om West Bromwich har fått de allra flesta bitarna på plats.
Igår blev det seger med 3–2 mot QPR och laget parkerar på fjärde plats i tabellen. Det var ingen sprudlande insats – WBA startade bra, men tappade i andra halvlek – men det är just det som imponerar. West Bromwich är så stabilt, så gedigt, att de vinner matcher utan att imponera.

West Bromwich är, tillsammans med Reading, det enda laget i ligan som inte har någon spelare som sticker ut. Det är ett sammansvetsat kollektiv som i år har bredare trupp än tidigare (att en så kompetent spelare som Chris Brunt inte längre är given säger en del om klassen på laget).
Tittar man på WBA:s ordinarie startelva (nu har de skador på ytterbackspositionerna) kan man inte identifiera någon svag länk. De är ligans jämnaste lag.
De har ett gäng lojala fotbollsarbetare – Liam Ridgewell, Zoltan Géra, Marc-Antoine Fortuné, Shane Long och Steven Reid – som kanske inte ger motståndare skrämselhicka men som aldrig faller ur ramen.
Och WBA har är ett gäng spelare som är kriminellt underskattade.
Mittbacksparet Jonas Olsson och Gareth McAuley är två av dem, Youssuf Mulumbu är en annan, men jag främst framhålla nye argentinaren Claudio Yacob och offensive mittfältaren James Morrison.
Morrison var tillsammans med Olsson lagets bästa spelare förra säsongen. Han är spelskicklig, målfarlig och har ett riktigt vasst distansskott. Hans förmåga att komma i andravågen såg vi igår när han in med 1–0 på Shane Longs fina inlägg.
Managern Steve Clarke pratade efter gårdagens vinst om att dämpa förväntningarna, om att nytt kontrakt fortfarande är målsättningen. Men det här WBA-laget kan mycket väl hamna på övre halvan.
Utan svagheter, med en så säker defensiv, med sin hemmaborg (för första gången sedan 1919 har de vunnit sina fyra första hemmamatcher i högstadivisionen) och med det nyvunna självförtroendet ska de knappast behöva oroa sig för att bli indraget i bottenstriden.

Taarabt skänker QPR hopp
Sju omgångar in i ligan väntar QPR fortfarande på sin första seger. Lördagen blev inte den vändning som Mark Hughes hoppats på. Istället blottades återigen den skakiga defensiven när WBA tilläts göra 2–0 i första halvlek.
Ägaren Tony Fernandes har sagt att Mark Hughes kommer att få mer tid och får han inte sparken nu så lär han inte få det efter kommande två matcher heller med tanke på att QPR ställs mot Everton på hemmaplan och Arsenal på Emirates.

Det är inte mycket som är positivt i QPR, men det finns faktiskt ett par spelare som skänker ljus i mörkret.
> Esteban Granero skruvade in ett fint 2–3-mål och han har verkligen visat att han är en klasspelare. Dock är det tveksamt om Alejandro Faurlin är den optimala mittfältspartnern. Speluppläggaren Granero skulle snarare behöva en defensiv motvikt, en (mer disciplinerad) Samba Diakité. Igår testades Stephane Mbia som defensiv mittfältare, men han slarvade med sitt defensiva ansvar.
> Adel Taarabt hoppade in mot West Ham i förra omgången och svarade för ett drömmål när han vred in en reducering i krysset. Igår startade han och bjöd på ett nytt sagolikt nummer. Hans nedtagning på bröstet och volley i nät bakom Ben Foster var ren konst.
Men det är inte bara målen som gör marockanen så viktig för QPR. Taarabt är den inspirationsspelare som laget behöver. Varje gång han får bollen har han viljan, och förmågan, att få saker att hända.
Det är dags att Mark Hughes offrar en anfallare (Djibril Cissé) och ger Taarabt en friare roll.

Silva bra – då är Manchester City bra
Vid den här tiden förra året spelade David Silva fotboll som i trans. Han bar Manchester City på sina axlar och var i princip man of the match varje gång han knöt på sig dojorna.
Formen höll i sig länge, men under våren var det inte samme Silva. Då hade han gått in i väggen.
Dem långa första säsongen på engelsk mark, ett spelår som förlängdes av Confederations cup, hade tagit ut sin rätt. Han hade slut på bränsle.
Han inledde hösten okej, men senaste matcherna har vi fått indikationer på att han är på väg mot storstormen. Idag mot Sunderland (3–0) var spanjoren så där läcker och finurlig som vi minns honom från förra hösten.
Han var spindeln i nätet, slog flest passningar av samtliga spelare (83), flest på offensiv tredjedel (42).
Dagens match slog fast en sanning vi lärde oss ifjol:
När David Silva är bra är Manchester City bra.

Walcott – fortfarande viktig för Arsenal
Olivier Giroud fick göra sitt första ligamål (oj, så viktigt för honom), Lukas Podolski levererar igen och Santi Cazorla fortsätter att vara en våt dröm.
Men den som avgjorde matchen i går för Arsenal var Theo Walcott.
Engelsmannen har utgående kontrakt och parterna uppges stå en bit ifrån varandra i förhandlingarna. Men den snabbe yttern har fortfarande en viktig roll att spela för Arsenal. I ett läge där matchen stod och vägde sprintade han i djupled, tog emot en passning från Giroud och rullade in 2-1.
– Theo har fantastisk attityd och jag räknar inte bort någon. Om jag gjorde det skulle jag inte ta in honom i ett avgörande skede av matchen. Gervinho såg trött ut och Theo Walcott gjorde skillnad. Du är säker när han kommer nära mål att han ska hitta rätt, sa Arsène Wenger.

Det är när Walcott gör såna iskalla avslut som man anar att han skulle kunna vara effektiv som renodlad anfallare. Där skulle han få fler lägen som i går, fler omställningslägen, fler chanser att dra isär tröga försvar. Han skulle kunna göra ett liknande jobb som Gervinho – men med högre effektivitet i avsluten.
Spelaren själv vill lira längst fram och Wenger har antytt att han är beredd att testa om 23-åringen mognar och kan utveckla sitt allroundspel.
Under inhoppet i går hann Walcott både göra segermålet och spela fram Santi Cazorla till 3-1.
Hittills har varken Oliver Giroud eller Gervinho gjort strikerpositionen till sin egen, även om fransmannen stärkte sina aktier rejält igår. Wenger sa inför säsongen att Lukas Podolski var aktuell att spela centralt, men tysken verkar trivas bättre till vänster.
Det är dags att istället se Theo Walcott som ett av alternativen.

Därför kommer Hughes få mer tid
Det var inte det här han hade tänkt sig, Tony Fernandes. Det var inte det här han hade tänkt sig när han lättade på plånboken och lade ut runt 200 miljoner kronor på nyförvärv i sommar.
Efter förlusten mot West Ham i går ligger Queens Park Rangers sist i Premier League.
De har haft ett tufft schema, det ska sägas, och har redan mött Chelsea, Manchester City och Tottenham.
De har fyra backar på skadelistan: José Bosingwa, Fábio, Armand Traoré, Anton Ferdinand.
Men två poäng efter sex matcher är ändå långt under förväntan.
Efter värvningar av Julio César, Stéphane Mbia, Ji-Sung Park, Esteban Granero, Jose Bosingwa och David Hoilett fanns goda förhoppningar om att undvika nedflyttningsstriden. Själv såg jag QPR som ett möjligt överraskningslag med chans på en mittenplacering.
Den möjligheten finns fortfarande, men då krävs en rejäl uppryckning.

Att döma av gårdagens match är QPR ett lag som ska vara glatt om de har tre lag efter sig i maj. Försvaret var en enda röra när Matt Jarvis tilläts nicka in 1–0 och Ricardo Vaz Tê kunde fylla på med 2–0.
Det var frapperande hur lojt och taffligt hemmalaget agerade.
Mark Hughes gjorde ett lyckat byte när han skickade in Adel Taarabt i andra halvlek. Marockanen skickade in 1-2 med ett kanonskott efter 81 sekunder. Dessvärre för QPR förstörde den andra inhopparen Samba Diakité chanserna till en vändning när han tog sitt andra gula kort. Den franske mittfältaren har dragit på sig sex gula kort och två röda kort på tio matcher. Dags att tagga ned?

Hur länge får Mark Hughes stanna? Snaran kring den 48-årige walesaren dras åt, onekligen. Det ryktas redan om att arbetslöse Harry Redknapp kopplas samman med Londonlaget.
Men det finns ändå saker som talar för att Hughes kommer att få mer tid.
För det första är han Tony Fernandes värvning. Det var ägaren själv som handplockade Hughes förra vintern när han gjorde Neil Warnock till syndabock och gav honom sparken. Det var många som tyckte det var märkligt eftersom Warnock haft allt annat än optimala förutsättningar.
För det andra arbetar QPR med en femårsplan, under överseende av tekniske direktören Mike Rigg. Den senare  hade tidigare en viktig funktion i utvecklingen av Manchester City. Han övergav City en månad innan de lyfte ligabucklan i våras för att han ”trodde så mycket på QPR:s projekt”.
QPR:s värvningsstrategi har två faser: Till en början köper man spelare med Premier League-erfarenhet som Ji-Sung Park och José Bosingwa. I nästa, lite mer ambitiösa fas, värvar man stjärnor som Esteban Granero och Julio César.

Tony Fernandes skrev i går på sin Twitter att Mark Hughes kommer att få mer tid.
”Mark kommer att reda ut det. Kolla på hans facit. Vi hade vunnit om vi inte blivit reducerade till tio man. Jag är avslappnad. Låt oss få tillbaka våra skadade spelare och sedan kan vi se. Sex matcher gör inte en säsong. Jag har lärt mig det från många kloka ordföranden”.
Gör QPR rätt som ger Mark Hughes mer tid?
Ja, jag har aldrig varit någon anhängare av att sparka tränare i tid och otid, och ska man göra en förändring ska man vara säker på att man har ett bättre alternativ i rockärmen så man inte gör ”en Wolves”.
Men visst vore det spännande att se Harry Redknapp, en beprövad traghettatore*, kliva in ombord och rädda den här skutan.

* Traghettatore är en term som används i fotbolls-Italien för att beskriva en tränare som ställer saker tillrätta, en hjälpdoktor som är bra för att lyfta lag i kris.

Noble – Englands just nu bästa mittfältare
Everton och West Bromwich har varit de stora överraskningarna hittills i Premier League. Men vi får inte glömma West Ham.
Sam Allardyce har skippat finfotbollen, lånat in Andy Carroll och fått se sitt lag kamma ihop elva poäng tack vare typiskt engelskt spel. Rakt, långt och mycket inlägg.
Om Andy Carroll och Sam Allardyce är ”a match made in heaven” är Matt Jarvis och Sam Allardyce nästan lika kompatibla.
Saker och ting hänger ju ihop. Har man anfallare som Andy Carroll och Carlton Cole bör man ha kantspelare som slår inlägg. I det avseendet finns det få spelare som är lika pålitliga leverantörer som Matt Jarvis, värvad i somras från Wolverhampton.
Men det finns en annan spelare som varit ännu bättre och förtjänar mer credit än han fått.

Det fanns en tid när Mark Noble såg ut som en blivande engelsk landslagsspelare. Sedan var det något som hände. Han stagnerade.
Nu har West Ham-produkten hunnit fylla 25 år, gjort ett år i Championship – och växt ut till den självklare härföraren på mittfältet även i Premier League.
Han har alltid haft spelskickligheten, de fina linjerna, talangen till något större. Nu har han förbättrat det defensiva positionsspelet och värderar bättre.
Igår valdes han till ”man of the match” efter att ha bossat mittfältet. QPR hade bollinnehavet, men när Esteban Granero och Alejandro Faurlin skulle hitta vägar framåt stod Noble och Mohamed Diamé ständigt på rätt plats.
Roy Hodgson har många namnkunniga centrala mittfältare att välja på när han tar ut landslaget. Det är tveksamt om Mark Noble kommer att vara med i truppen till nästa VM-kvalmatch.
Men den här säsongen kommer jag inte på någon som varit bättre.

Gervinho-experimentet blev succé
Det finns många saker att lyfta fram från Arsenals målfest i går hemma mot Southampton (6-1):
> Santi Cazorla var än en gång fantastisk (jag känner att jag tjatar om honom varenda helg, men hittills har det känts befogat).
> Lukas Podolski skruvade in en fin frispark och bjöd på starkt tvåvägsarbete.
> Kieran Gibbs fortsatte sin fina start på säsongen och forcerade fram båda självmålen i första halvlek.
Men det mest intressanta var Arsène Wengers användning av Gervinho.
Arsenaltränaren satte den tilltänkte målkungen Olivier Giroud på bänken och spelade istället en yttermittfältare som striker. Facit: Två mål från ivorianen.
– Jag bestämde mig under vår Asienturné när jag testade honom i den positionen mot Manchester City. Jag gillade vad jag såg och hade kvar det i bakhuvudet, säger Wenger efter matchen.
Det intressanta med Gervinho i den positionen är att Arsenals anfallsspel blir mer dynamiskt. 25-åringen agerar inte som en statisk targetplayer utan rör sig över stora ytor. Han droppar i banan, han drar sig ut mot kanterna. Vid en första anblick kan man tro att Arsenal vill likna Spaniens 4-6-0-system. När Gervinho i gårdagens match mot Southampton drog sig ut mot kanten kunde istället Lukas Podolski söka sig in centralt. Arsenal vill hota med instick och löpningar bakifrån.
– Han (Gervinho) är så rörlig och så kvick att när han rycker från mittbacken är det svårt att fånga honom.
Hans första mål var tydligt exempel på den egenskapen. En löpning för att få med sig mittbacken upp i banan, ett ryck i djupled så hade ytan öppnat sig.
– Jag tvekade lite mellan att spela Podolski eller Gervinho centralt, men Podolski ger oss balans till vänster och den vill jag inte förstöra.
Gervinho som striker är ett experiment vi kommer att få se mer av.

Diagrammet från Statszone visar Gervinhos ”passes received” i matchen igår. Där kan vi se hur han rörde sig över stora ytor, bland annat ofta ut mot högerkanten.

Nu börjar måstematcherna för Southampton
De har spelat mot ettan, tvåan och trean i ligan förra säsongen. I två av matcherna, mot Manchester City och Manchester United, har de spelat riktigt bra. Gastón Ramirez intåg kommer att lyfta laget.
Bra. Nu har vi lyft fram de positiva punkterna för Southampton. Nu återstår det andra.

Southampton har noll poäng efter fyra omgångar i Premier League. Det är ingen katastrof med tanke på det tuffa motståndet, men det som är oroväckande är att laget släppt in 14 mål. Nästa helg väntar Aston Villa på hemmaplan. Trots att det bara är september är det en måstematch. Förlust där så kan klubben ha en ny manager.
Nigel Adkins lag vill spela fin fotboll, och det är möjligt att det ger många sympatisörer, men redan nu är det tydligt att försvaret är ligans sämsta.
– Vi har mött de tre bästa lagen. Vi har en bra trupp, vi vet att vi kan göra mål, vi behöver bara bli mer kompakta, säger Nigel Adkins.
Southampton får betala för att de inte investerade i en eller två mittbackar av klass. Jos Hooiveld och José Fonte har fått en minst sagt svettig inledning i Premier League.
Kan en sexig offensiv med Adam Lallana, Rickie Lambert och Gáston Ramirez kompensera för det svaga försvaret?

Büttners entré sätter press på Evra
Patrice Evra har varit gjuten i Manchester Uniteds startelva sedan hösten 2006 då han övertog platsen efter Gabriel Heinze.
Sedan dess har han använts flitigare än någon annan spelare. De tre senaste säsongerna har han startat 141 matcher av den enkla anledningen att klubben inte haft någon kompetent reserv. Samtidigt har hans nivå sjunkit rejält.
Fábio da Silva var för ojämn och skadebenägen för att utgöra något hot mot Evra så Alex Fergusons scouter hittade istället Alexander Büttner i Vitesse.
När den 23-årige holländaren skrev på i augusti var det många som hånskrockade åt Fergusons ord – ”han är en av de bästa vänsterbackarna i Europa” – om en spelare som inte platsar i Hollands landslag, men efter debuten igår är det andra tongångar.
Alexander Büttner var en av planens främsta aktörer när Manchester United besegrade Wigan med 4–0. Ett mål, ett riktigt krigarmål, och en assist blev hans facit.
Det återstår att se hur Patrice Evra reagerar på den nya konkurrenssituationen (hans första reaktion såg vi).
Kommer han gynnas av att få vila vid utvalda tillfällen och känna flåset i nacken? Kommer han tappa självförtroendet och agera än mer skakigt i defensiven?

Torres har bara sig själv att skylla
Det mesta snacket inför QPR-Chelsea handlade om huruvida Anton Ferdinand skulle skaka John Terrys och Ashley Cole händer inför matchen. Det gjorde han inte, vilket vi förutspådde, därför är det mer intressant att ta upp en annan utebliven handskakning.

När Fernando Torres byttes ut igår med tio minuter kvar gick spanjoren rakt in i omklädningsrummet. Han struntade i att som brukligt ta tränaren Roberto Di Matteo i hand när han vandrade av.
– Ingen spelare är glad när man blir utbytt, det är inget problem. Jag ville bara göra en förändring, sa Di Matteo.
Fernando Torres gjorde ingen bra match mot QPR. Han tog sig sällan fram i mållägen och var långt ifrån den form han visat i tidigare matcher.
Därför förstår jag inte hans ilska. Han måste förstås förstå att alla spelare kan bytas ut när laget jagar en kvittering.
Hans uppträdande var onödigt eftersom det skapar negativa rubriker kring laget och honom själv i ett läge då hans karriär var på uppåtgående.
Jag som trodde att han hittat glädjen igen?

Gräset grönare utan Green
När QPR hämtade in Robert Green på free transfer i somras var min första känsla att det var en okej värvning. Paddy Kenny var en underskattad målvakt, men Green hade spelat VM för England för två år sedan, högstanivån finns där och han borde vara revanschsugen efter att ha fått se sin status dala kraftigt senaste åren.
Redan efter åtta minuter i premiären visade han att han inte tvättat bort misstagen när han fumlade in ett långskott av Michu.
Så Queens Park Rangers värvade en ny målvakt. Och den här gången var det ingen chansning.
För några år sedan var Júlio César en av världens absolut bästa målvakter, om inte den allra bästa. I går debuterade han för QPR och hans närvaro ingav direkt den trygghet som laget behöver.
Om Júiio César når upp till närheten av sin högstanivå kommer han att bli guld värd för QPR.

De sjuka läktarsångerna måste få ett stopp
En av alla fina saker med Hillsborough-rapporten som kom i veckan var att rivaliserande fans kunde enas kring något de stöttat. Avstånden krympte. Evertons supportrar planerar ett stort tifo för att forma ordet ”Justice” till morgondagens match mot Newcastle.
Därför var det beklämmande att en minoritet av Manchester United-fansen skanderade ”Always the victims, never your fault” under gårdagens match mot Wigan.
Supporterföreträdare hävdade att ramsan syftade till Luis Suárez-gate, men just denna vecka hade det varit lämpligt att avstå från sånger som kunde missuppfattas.
Ramsorna om München, Heysel och Hillsborough är pinsamma och kastar en skugga över dessa två klubbar.
Alex Ferguson sa inför helgen att mötet på Anfield i nästa omgång är ett bra tillfälle att visa respekt.
Det är bara att hoppas att de goda supporterkrafterna – som jag vet är i majoritet – lyckas övertyga minoriteten om att de smaklösa sångerna måste få ett stopp.

Då var det dags för nästa säsongssummering.
Här har jag granskar tränarna, lagen och även blickat fram mot silly season.

16) Aston Villa, 38 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Flera spelare som underpresterade. Få toppar.
Tränaren: Alex McLeish: 1/5. Negativ spelidé, negativ trend för klubben. Att McLeish fick gå efter säsongen var naturligt.
Mest positivt: Villa har en rad unga spelare i klubben som fått chansen under åren: Lichaj, Weimann, Baker, Carruthers, Gardner.
Mest negativt: Stilian Petrov diagnosticerades med leukemi i mars och fick följa resten av säsongen från läktaren.
Snackisen: James Collins, Chris Herd och Fabian Delph hamnade i bråk på krogen – mitt under brinnande bottenstrid.
Vilka spelare kan säljas: Emile Heskey.
Vilka spelartyper skulle behövas: En defensiv mittfältare och en högerback.
Rimliga värvningar: Grant Holt (Norwich).
Säsongens spelare: 1) Stephen Ireland. Vaknade till liv och spelade som i fornstora dar runt nyår. 2) Shay Given. 3) Darren Bent.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Mittenplacering.

17) QPR, 37 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Nu när kontraktet säkrades får vi väl ge godkänt, QPR var trots allt nykomling. Men med de värvningarna hade vi väntat oss lite mer.
Tränaren: Neil Warnock: 2/5. Fick först vara med om kaoset i början av säsongen då klubben bytte ägare och brottas med en egensinnig Adel Taarabt. Laget låg en poäng ovanför nedflyttningsstrecket när Warnock fick gå efter nyår. Mark Hughes: 1/5. Värvade en rad spelare – Bobby Zamora, Djibril Cissé, Samba Diakité, Taye Taiwo – men förbättringen var marginell.
Mest positivt: Med Tony Fernandes fick klubben en ägare som verkar vara mer långsiktig och villig att satsa.
Mest negativt: Joey Barton skämde ut sig i slutomgången mot Manchester City och är avstängd till november. Ingen lär vilja köpa honom och det kostar 120 miljoner kronor att sparka mittfältaren.
Snackisen: Joey Barton. Ena stunden usel, i nästa briljant – för att sedan skapa rubriker med sitt twittrande.
Vilka spelare kan säljas: Joey Barton.
Vilka spelartyper skulle behövas: En central mittfältare och en vänsterback om inte Taiwo blir kvar.
Rimliga värvningar: Alessandro Del Piero (Juventus).
Säsongens spelare: 1) Clint Hill. Mittbacken klev fram och blev en klippa. 2) Jamie Mackie. 3) Alejandro Faurlin.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

18) Bolton, 36 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Bolton gjorde det okej med tanke på förutsättningarna – skador på flera nyckelspelare redan innan säsongen startat. Men visst hade vi önskat oss mer av spelare som Kevin Davies, Paul Robinson, Jussi Jääskelainen.
Tränaren: Owen Coyle: 2/5. Den skotske tränaren hyllades för 1,5 år sedan men lär ha åldrats rejält under den här säsongen. Allt gick emot Bolton och Coyle satt med bakbundna händer utan resurser att agera.
Mest positivt: Chung-yong Lee gjorde comeback i slutet av säsongen. En liten ljusglimt under ett nattsvart år.
Mest negativt: Benbrotten på Lee och Tyrone Mears inför säsongen följdes av att Stuart Holden slog upp sin knäskada. Utan dessa skador tvivlar jag på att Bolton ramlat ur.
Snackisen: Fabrice Muambas kollaps i FA-cupmatchen mot Tottenham chockade en hel fotbollsvärld. Som tur var gick hans liv att rädda.
Vilka spelare kan säljas: Mark Davies, Nigel Reo-Coker, Martin Petrov.
Vilka spelartyper skulle behövas: Om de skadade spelarna återvänder ser jag störst behov av en målfarlig striker.
Rimliga värvningar: Simon Church (Reading), Chris Martin (Norwich).
Säsongens spelare: 1) Adam Bogdan. Tog förstaposten framför Jääskelainen. 2) Mark Davies. 3) Martin Petrov.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Uppflyttning till Premier League.

19) Blackburn, 31 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Laget drabbades visserligen av flera tunga avbräck – Phil Jones, Chris Samba, Ryan Nelsen – men betyget kan inte bli godkänt när de underpresterade i de viktiga matcherna.
Tränaren: Steve Kean: 1/5. Levde med en omänsklig press redan inför säsongen. Hans oförmåga till man-management har sett honom hamna i onåd hos flera av spelarna.
Mest positivt: Värvningen av Yakubu för kaffepengar i slutet av fönstret blev en succé. Utan nigerianens 17 fullträffar hade Blackburn varit avsågat långt tidigare.
Mest negativt: Ägaren Venky’s totala avsaknad av bollkänsla. De har lyckats göra det ena självmålet efter det andra. Det bästa de kan göra vore att sälja klubben.
Snackisen: Fansens protester mot Venky’s. Vid ett tillfälle hyrde de ett flygplan som fick cirkulera över Ewood Park med banderollen ”STEVE KEAN OUT”.
Vilka spelare kan säljas: Martin Olsson, David Hoilett, Yakubu, Steven N’Zonzi… Blackburn kommer att få jobba hårt för att övertyga dessa om att bli kvar.
Vilka spelartyper skulle behövas: Stannar Paul Robinson är målvaktsfrågan löst. Annars behövs det mesta.
Rimliga värvningar: Enklast är att kolla vilka av Jerome Andersons klienter som är kontraktslösa.
Säsongens spelare: 1) David Hoilett. Fick sitt stora genombrott. 2) Yakubu. 3) Grant Hanley.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Skapa lugn och ro i klubben och bygga för att vara tillbaka inom ett par år.

20) Wolverhampton, 25 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Wolves satsade inför säsongen med värvningar av Roger Johnson och Jamie O’Hara. en placering runt mitten kändes inte orealistisk. Istället höll laget till i botten i princip hela säsongen och kraschade ned i Championship.
Tränaren: Mick McCarthy: 1/5. Lyckades inte få ut spelarmaterialets kapacitet. Var satt under press redan i höstas. Klarade den stormen, men fick gå under våren istället. Terry Connor: 1/5. På sina 13 matcher tog laget fyra poäng av 39 möjliga.
Mest positivt: Utbyggnaden av Molineux Stadium som gör att arenan i fortsättningen tar 31 500 åskådare.
Mest negativt: Tränarbytet i början av året blev katastrofalt då klubben sparkade McCarthy och sedan fick nobben från en rad namn och blev tvingad att lyfta upp andretränaren Terry Connor.
Snackisen: Roger Johnson värvades, fick lagkaptensbindeln och totalfloppade.
Vilka spelare kan säljas: Matt Jarvis och Steven Fletcher hör hemma i högstadivisionen. Det gör även Kevin Doyle när han är i form.
Vilka spelartyper skulle behövas: Ersättare till de ovan nämnda, en ytter och en anfallare känns angeläget.
Rimliga värvningar: Cameron Stewart (Hull City).
Säsongens spelare: 1) Steven Fletcher. Hans mål räddade kontraktet förra säsongen. Bar lagets anfallsspel på sina axlar under stor del av säsongen. 2) Matt Jarvis. 3) Stephen Ward.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Uppflyttning till Premier League.

***
Imorgon kommer nästa del.

Näst sista delen i genomgången där jag betygsatt samtliga spelare i Premier League.

Här har jag satt relativt låga betyg på QPR:s och Sunderlands anfallare. Naturligt, enligt mig, eftersom båda klubbarna haft fasligt svårt att hitta klockrena lösningar framåt.
Jag hade svårt att bestämma mig om Danny Graham. 12 mål på 34 starter är inte överväldigande, å andra sidan har han gjort ett beundransvärt arbete som ensam striker i Swansea. Till slut valde jag en stark trea framför en svag fyra.
Joey Barton var också lurig. Han har gjort en svag säsong med några få toppar. Slutintrycket är ändå att det blir underkänt.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12 
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

QPR

Målvakter
Paddy Kenny 3
Radek Cerny 3

Försvarare
Matthew Connolly 2
Anton Ferdinand 3
Fitz Hall 2
Clint Hill 3
Taye Taiwo 2
Luke Young 2
Nedum Onuoha 2
Armand Traoré 2

Mittfältare
Samba Diakité 2
Adel Taarabt 3
Alejandro Faurlin 4
Joey Barton 1
Shaun Wright-Phillips 2
Jamie Mackie 3
Shaun Derry 3
Akos Buzsáky 2
Tommy Smith 1

Anfallare
Heidar Helguson 3
Djilbril Cissé 3
Bobby Zamora 2
Jay Bothroyd 1
DJ Campbell 1

Stoke

Målvakter
Thomas Sörensen 3
Asmir Begovic 3

Försvarare
Danny Collins 2
Danny Higginbotham 2
Robert Huth 4
Ryan Shawcross 4
Ryan Shotton 2
Matthew Upson 2
Marc Wilson 2
Andy Wilkinson 2
Jonathan Woodgate 3

Mittfältare
Diego Arismendi 2
Rory Delap 1
Dean Whitehead 3
Glenn Whelan 2
Wilson Palacios 1
Jermaine Pennant 2
Matthew Etherington 3
Salif Diao 1

Anfallare
Peter Crouch 4
Jon Walters 3
Kenwyne Jones 2

Sunderland

Målvakter
Simon Mignolet 3
Kieren Westwood 2

Försvarare
Wayne Bridge 1
Wes Brown 3
John O’Shea 2
Phil Bardsley 3
Kieran Richardson 2
Titus Bramble 2
Matt Kilgallon 2
Michael Turner 2

Mittfältare
Lee Cattermole 3
Jack Colback 3
Ahmed Elmohamady 1
Craig Gardner 3
Sebastian Larsson 4
James McClean 3
David Meyler 1
Cristian Riveros 1
Stéphane Sessègnon 4
David Vaughan 2

Anfallare
Nicklas Bendtner 2
Fraizer Campbell 2
Dong-Won Ji 1
Connor Wickham 1

Swansea

Målvakt
Michel Vorm 5

Försvarare
Steven Caulker 4
Garry Monk 2
Angel Rangel 3
Alan Tate 2
Neil Taylor 3
Ashley Williams 4

Mittfältare
Joe Allen 4
Kemy Augustien 2
Leon Britton 4
Stephen Dobbie 1
Nathan Dyer 4
Mark Gower 2
Andrea Orlandi 2
Wayne Routledge 3
Gylfi Sigurdsson 4

Anfallare
Danny Graham 3
Leroy Lita 2
Luke Moore 2
Scott Sinclair 3

***
Imorgon kommer den femte och sista delen.