Arkiv för kategori Swansea City

- Sida 3 av 5

Slutsatser efter helgen (del 1)

av Kalle Karlsson

Coutinho kan vinna assistligan
Simon Mignolet blev stor straffhjälte på Anfield i lördags mot Stoke.
Liverpools nye målvakt var skakig i första halvlek. Belgaren ”hängde tvätt” vilket ledde fram till Robert Huths ribbträff och höll på att ställa till det rejäl en gång i spelet med fötterna. Sedan skapade han rubriker av en annan anledning.
Med minuter kvar av matchen tog Daniel Agger oförklarligt med handen i straffområdet. Jon Walters, som tidigare i sin karriär var stensäker från punkten, klev fram.
Då visade Simon Mignolet varför Brendan Rodgers lagt över 100 miljoner kronor för att få honom till Anfield.
Mignolet chansade rätt och tog även returen från Kenwyne Jones.

Nu var det inte Mignolet som jag fastnade på i Liverpools premiär. Det var inte Iago Aspas som ser ut att kunna bli en ny favorit på Anfield eller Daniel Sturridge som bibehållit formen från i våras. Det var inte heller Kolo Touré som gjorde en fin debut bredvid Daniel Agger.
Det var, återigen, Philippe Coutinho.
Brassen gjorde en ruggigt stark vår efter flytten i januari, men jag tror att han redan nu är redo att ta nästa kliv – upp bland de riktigt stora i den här ligan.
I inledningen av matchen, när Liverpool var radade upp chanser, var det han som var hjärnan i offensiven. Han startade ute till vänster, men klev ständigt in centralt och styrde från nummer tio-positionen. Hans förmåga att värdera och hitta de avgörande passningarna är hans främsta egenskap. I första halvlek serverade han lagkamraterna till ett par, tre rena frilägen utan att det resulterade.
Om bara lagkamraterna höjer effektiviteten är Coutinho en het kandidat att vinna assistligan.

Stoke?
Asmir Begovic var superb mellan stolparna, men laget känns halvfärdigt. Visst kunde man se antydningar till en vilja att spela mer efter backen, men offensiven såg uddlös ut.
Mark Hughes har mycket att jobba på.

Tungt statement av United
David Moyes kunde knappt ha drömt om en bättre start.
Ett storsatsande Swansea borta i premiären var en otacksam premiärmatch. Med Chelsea, Liverpool och Manchester City på programmet den kommande månaden fanns risken att Moyes skulle få börja med att jobba i uppförsbacke. En sådan start som hade skapat enorm press på mannen som ska ersätta Sir Alex Ferguson.
Moyes verkar ha känt det själv eftersom han kände behov av att ifrågasätta lottningen av spelschemat.

Men det här blev istället en kväll då Manchester United skickade en signal till resten av ligan, motståndarsupportrar och ”tyckare” (som jag) som förutspått att de ska få en mellansäsong:
Red Devils är fortfarande att räkna med.

Manchester United såg ut som vi lärt känna dem. Tryggheten och linjerna fanns där. De framstod som en disciplinerad lagmaskin, men de hade samtidigt påhittigheten för att kombinationsspela sig till lägen.
Visst, det underlättar att ha en Robin van Persie som gör mål av avslutslägen där andra anfallare skulle skicka upp bollen på läktaren.
Men det som imponerade mest på mig var defensiven. Manchester United har förlorat 1 av de senaste 34 matcherna när Rio Ferdinand och Nemanja Vidic startat ihop. Senast var 2010.
I lördags var de så kompromisslösa och stabila som tidigare.
Michael Carrick var (som vanligt) briljant i rollen som dirigent för de tidiga uppspelen och Danny Welbeck – spelaren som gjorde ett ligamål på hela förra säsongen – har redan dubblat målskörden från ifjol.
Dessutom hoppade Wayne Rooney in som joker i andra halvlek, hyllades av supportrarna och fixade två assist.
Det här var bara en match av 38 och United kommer att möta många fallgropar på vägen.
Men efter lördagen vet vi åtminstone en sak:
Den individuella kvaliteten hos nyckelspelarna har inte försvunnit över en sommar.

Swansea?
Michael Laudrup valde att sätta nyförvärvet Wilfried Bony på bänken och spela Michu som striker. Det var väntat då Laudrup ville ha ett mer kompakt mittfält.
Jag tycker Jonjo Shelvey gjorde en mycket bra första halvlek som mittfältsspets och nye José Cañas visade att han är en passningsskicklig spelare som kommer passa fint in i filosofin.
Bony hoppade in efter paus och fick öppna målkontot, vilket förstås var positivt för fortsättningen där han lär starta så Michu kan återgå till rollen som offensiv mittfältare.
Det här var ingen rättvis match att bedöma Swanseas styrka. United var bra, snarare än att hemmalaget var dåligt.

***
Det var första delen av slutsatserna. Det kommer fler senare idag, bland annat om Aston Villa.
Jag missade tyvärr Chelsea–Hull City, då jag coachade Gamla Karlbergare till en säker 4–1-seger i Stockholmssexan. Ska försöka se en repris vid tillfälle.

Nedräkning, del 16 – Swansea

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 9.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Vinnare.

Michael Laudrup gjorde förra sommarens bästa fynd. Efter storsatsning i sommar väntas Swansea utmana om en topplacering.

Swanseas värvningar förra sommaren kan vara ett de bästa transferfönstren som gjorts av en engelsk mittenklubb.
Klubben hittade Michu i Rayo Vallecano och han dunkade in 18 mål i Premier League.
Mittbacken Chico från Genoa var en fullträff, likaså Jonathan De Guzman från Villarreal. Pablo Hernández och sydkoreanen Ki Sung-Yong visade sig också vara en bra värvningar medan Dwight Tiendalli gav bredd för en gratisövergång.
Så många fullträffar räcker ofta för att ta det där klivet från obskyriteten på den undre halvan till att utmana om en topp åtta-plats.
Swansea hamnade nia ifjol, men om Michael Laudrup lyckas lika bra med årets sommarköp finns stora chanser att förbättra den placeringen. Kanske till och med ta en sjätteplats, som vissa förutspår.

Swansea är, som jag beskrivit tidigare, en av de där klubbarna som dragit nytta av det nya tv-avtalet. Nu kan de lägga €12m på Wilfried Bony, som ryktats intressera större klubbar. Bony gjorde 31 mål på 30 matcher i Holland förra säsongen och vann skytteligan i Eredivisie.
Hans ankomst ger synergieffekter. Michu kan nu ta klivet ned till nummer tio-rollen där han trivs allra bäst.
Jonjo Shelvey har värvats från Liverpool. 21-åringen slog sig aldrig in i laget på Anfield, men det finns anledning att tro att han kan lyfta under Laudrup.
Jordi Amat är en spansk mittbackstalang som ger välbehövliga alternativ i mittförsvaret, där laget kändes lite tunna ifjol bakom förstavalen Ashley Williams/Chico.
Michael Laudrup har försökt hitta fler guldklimpar från Spanien. José Cañas och Alejandro Pozuelo ansluter från Real Betis, viktiga breddvärvningar nu när laget ska ut i Europaspelet.

Swansea känns fräscht. Förra sommaren tappade laget en kvartett av viktiga spelare (Caulker, Allen, Sigurdsson, Sinclair). Nu har de fått behålla alla ordinarie spelare.
Ordföranden Huw Jenkins hade inget val. På försommaren ställde Michael Laudrup krav på klubben. Han ville se en satsning – annars hotade han att lämna.
Att återigen byta tränare – Swansea har gjort det rätt ofta på senare år – hade varit ett rejält bakslag.
Nu fick de behålla Laudrup och har förstärkt truppen på alla tänkbara sätt. Att laget har fem kompetenta centrala mittfältare (Britton, Shelvey, De Guzman, Cañas, Ki), två bra målvakter (Vorm, Tremmel) och två vassa vänsterbackar (Neil Taylor, Ben Davies) säger en del om truppens styrka.

Det finns ett problem för Swansea: Europa League.
Klubben kvalificerade sig tack vare segern i Ligacupen och det hårda matchandet kan sätta sin spår. Klarar man att fixa ett resultat i Europaspelet på torsdagen för att sedan göra samma sak tre dagar senare i ligan?
Det är nyckelfrågan för Swansea.
Hur bra kan det gå?
Jag kan verkligen inte se att Swansea bryter sig in på topp fem. Tar de sjätteplatsen har de gjort det riktigt bra.

Tänkbar startelva:
Vorm – Rangel, Williams, Chico, Davies – Britton, Shelvey – Dyer, Michu, Hernandez – Bony.

Transfers In: Wilfried Bony (Vitesse Arnhem, £12m), Jonjo Shelvey (Liverpool, £5m rising to £6m), Jordi Amat (Espanyol, £2.5m), Alejandro Pozuelo (Real Betis, £425,000), Gregor Zabret (NK Domzale, Undisclosed), José Cañas (Real Betis, Free), Alex Gogic (Olympiakos, Free), Jonathan de Guzman (Villareal, Loan), Jernade Meade (Unattached, Free).

Out: Kemy Agustien (Brighton, Free), David Cornell (St Mirren, Free), Mark Gower (Charlton, Free), Kyle Bartley (Birmingham, Loan), Gwion Edwards (St Johnstone, Loan), Alan Tate (Yeovil, Loan).
Nyckelspelaren: Michu.
Håll ögonen på: Wilfried Bony.

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

Har den komplexa arbetsbeskrivningen för defensiva mittfältare gett sämre försvarsspel?
En av situationerna jag plockade upp från helgen antyder det.

Dagens blogg blir ett kapitel under rubriken ”kill your darlings”.
Jag är ju ett stort fan av Swanseas Leon Britton. Jag älskar att se den lille walesaren göra det som fotboll i mångt och mycket handlar om: Ta emot, passa, röra sig. Pass and move.
Britton – mer än någon annan – är symbolen för den possession-fotboll som Swansea odlat fram. I rollen som deep-lying playmaker är det han som är spindeln i nätet, han som styr rytmen i lagets spel.
Men han har brister i sitt defensiven. Hans agerande vid Arsenals ledningsmål i helgen var häpnadsväckande taffligt (ni som följer mig på Twitter noterade kanske att jag sågade honom sekunderna efter att han lekt passiv åskådare).
Med några bilder från situationen tänkte jag resonera kring hur en defensiv mittfältare bör agera – och om det har blivit ett större strukturellt problem.

Nacho Monreals 0–1-mål

britton1
Per Mertesacker driver fram bollen och redan här kan vi notera hur Leon Britton (inringad i rött) gör ett hårresande uselt jobb. Som defensiv mittfältare har han hamnat helt ur position, långt från den ytan han borde täcka – framför sin backlinje. Det kan visserligen ske, men det mest beklämmande är att han inte är beredd att ordna upp sitt misstag. Han skulle dock kunna åtgärda situationen genom att snabbt ta sig ned i den positionen.
Ett snabbt räkneöverslag ger att Arsenal har sex spelare i offensiva positioner mot Swanseas fyrbackslinje. Redan här bör man ana oråd, inse att det riskerar att uppstå en målchans. Som defensiv mittfältare är det fundamentalt att ha spelare som tar den sortens ansvar.

britton2
Mertesacker faller, men Santi Cazorla tar över som bollförare. Leon Britton (inringad) har inte insett faran ännu utan småjoggar tillbaka. Trots att Swanseas backlinje är utelämnad med fem Arsenalspelare. Theo Walcott (längst bort) är helt fri.

britton3
Leon Brittons oansvariga agerande fortsätter. Fem Arsenalspelare attackerar – ändå har Britton stannat (!) tre meter utanför straffområdet.

britton4
Har man defensiva mittfältare som agerar på det sättet blir den kritiska ytan framför backlinjen obemannad. Jag har ingen statistik, men jag skulle tro att merparten av alla mål från inspel görs från den här ytan. Leon Britton verkar inte ha insett det.

britton5
Leon Britton har parkerat på straffområdeslinjen och lämnat sin backlinje till att spela 4 vs 5 i eget straffområde (självmordstaktik).

britton6
När bollen kommer ut till Arsenals Nacho Monreal är Leon Britton för långt ifrån för att kunna avstyra ett avslut.

britton7
Han gör ett halvdant försök att kliva in i press, men är inte ens nära att ta bollen.

britton8
När Nacho Monreal skjuter är Leon Britton fortfarande 1,5 meter från spelaren som löpt in i den ytan han borde ha täckt upp flera sekunder tidigare.

britton9
Bollen går i mål med 17 minuter kvar av matchen. Arsenal vinner bortamötet på Liberty Stadium med 2–0.

Slutsats
Det här är ett tydligt exempel på hur man inte ska/kan agera som defensiv mittfältare.
Alla kunde se på tv-bilderna att Leon Britton agerade halvhjärtat när han försökte förhindra Nacho Monreal i sista stund, men den här bildsekvensen visar betydelsen av att agera proaktivt.
Hade Leon Britton – som man kan förvänta sig av en defensiv mittfältare – tagit ansvar från början hade situationen inte uppstått.
Han skulle förstås ha flyttat ned i ytan framför sin backlinje innan Santi Cazorla fick bollen. Om han inte hunnit det skulle han ha uppfattat att Arsenal var i numerärt överläge runt den egna boxen – och då gjort allt för att ta sig ned på försvarssida. Han skulle, i tredje hand, åtminstone ha flyttat ned när inspelet kom för att kunna rensa andrabollen.
Istället vilade han på fel sida om boll och laget straffades.

Leon Britton är en sittande mittfältare, men han är ingen traditionell sopkvast. Inte Makelélé-typen vars arbetsbeskrivning går ut på att städa korridoren mellan mittfält och backlinje och sedan spela ifrån sig bollen så fort som möjligt.
Leon Britton är den moderna sortens defensiva mittfältare. De har rollen mest tack vare sina playmaker-egenskaper. Som Pirlo.
Det här ställer ibland till det i försvarsarbetet.
Swansea har inte längre så mycket att spela för. De har vunnit sin titel och i ligan kommer de knappast nå Europaplatserna. Men jag vägrar tro att det var orsaken till det bristfälliga agerandet från Britton. Det handlar snarare om grundfilosofin hos spelaren. Är denne på plan för att skapa mål eller för att förhindra mål?
Jag kan lova att, låt oss säga, Tottenhams Sandro hade agerat på ett helt annat sätt i en liknande situation. Sandro är en av ligans bästa defensiva mittfältare. Han brinner för att vinna boll, täcka, stressa och pressa. Han är spelartypen som tänker som alla spelare bör göra i försvarsspelet; han kalkylerar risker och minimerar dem.
Leon Britton gör det inte lika helhjärtat och han är inte ensam. Det är ett kännetecken för deep-lying playmakers att de inte är lika angelägna om att offra sig i defensiven.
Arsenal har samma problem med Mikel Arteta. Fantastisk passningsspelare, men ingen som ger pålitligt skydd till backlinjen. Manchester United hade det i höstas när Paul Scholes spelade kontinuerligt.
I början av säsongen reagerade jag över Michael Carricks tafatta agerande när Jan Vertonghen sprang in med 1–0 för Tottenham på Old Trafford. Carrick har dock tagit mer och mer ansvar i defensiven under säsongen och framstår nu som både disciplinerad och riskminimerande (till skillnad mot kollegan Tom Cleverley).
Det här är ett dilemma. Ett passningsorienterat lag behöver en passningsskicklig spelare som kan ansvara för speluppbyggnaden. Därför har tränarna ett val att göra. Ska man satsa på en städare eller en leverantör?
Det bästa är förstås att hitta en klonad spelare som Sergio Busquets, en defensivt fulländad spelare med extremt bra passningsspel.
Swansea har förstås oändligt mycket nytta av Leon Britton i igångsättandet av spelet.
Men det kan, som vi ser, vara kostsamt på andra sätt.

Fotnot: Bilder från viaplay.se.

***
Läs mer:
6 mars: ”Uniteds taktik perfekt – i 56 minuter”.
4 mars: ”Taktiska detaljer från helgen”.

En final med två vinnare

av Kalle Karlsson

Det går att spela sig till Wembley på ren inspiration.
Men när Swansea vred upp tempot, när Swansea inte underskattade motståndet och spelade på sin högsta nivå – då syntes det tydligt att det skiljer tre divisioner mellan Bradford och Premier League.
Det blev något så ovanligt som en final med två vinnare.

Det en jämn, tät, intensiv, kamp i Ligacupfinalen.
På läktarna alltså.
På planen var det två skilda världar.
Från avspark där Swansea höll bollen inom laget i 27 passningar (!) förstod Bradford att det skulle bli en jobbig eftermiddag. När målvakten Matt Duke blev målchansutvisad tio minuter in på i andra halvlek var det den första ”foulen” de orsakat i matchen. Inte för att de spelade schyst, snarare för att de fått ägna sig åt att jaga skuggor.
När matchen var avgjord, och det var den ganska tidigt, gjorde Nathan Dyer sitt bästa för att vi skulle fokusera på något annat.
Den lille yttermittfältaren, som gjort två mål i matchen, var så sugen på att sätta ett hattrick att han tjafsade länge och väl med Jonathan De Guzman om vem som skulle få ta straffen som betydde 4–0.
Det var förstås barnsligt agerat av Dyer.
Han borde ha tänkt på det jag sitter och tänker på nu, det som många av de 33 000 tillresta supportrarna tänkte på igår:
Vilken fantastisk resa detta Swansea har gjort. Inget hattrick i världen större än bedriften att balansera på ruinens kant för att sedan hämta sig och slåss med de stora klubbarna.

Det är lite uttjatat, men sagan är så fin att den tål att upprepas. För tio år sedan var Swansea på väg att åka ur det engelska ligasystemet. Klubben drogs med ekonomiska problem. Fansen gick runt på gamla Vetch Field med insamlingsbössor för att få ihop till spelarnas löner.
På säsongens sista dag mötte de Hull City och var tvungna att vinna för att undvika nedflyttning till Conference. Ett förlust hade kunnat innebära slutet för Swansea som proffsklubb.
De vände 1–2 till seger 4–2 efter ett hattrick av James Thomas. Idag arbetar han som ambulansförare.
Sedan började de resan uppåt. De svängde in på det spanska possession-spåret som har gjort att fått smeknamnet ”Swanselona”.
Nu är de ett lag på den övre halvan av Premier League och har vunnit sin första titel i klubbens 101-åriga historia.

Utöver den här fina resan – Leon Britton, som startade finalen, har hängt med hela vägen – är Swansea en tacksam motvikt till det moderna Premier League vi ofta får höra talas om.
De har ingen rik ägare som pumpar in stålar.
Ändå har de en ekonomiskt sund modell där de klarat sig från röda siffror i bokslutet.
– Om du tjänar 80 pund, spendera in 100. Det är inte så svårt, eller?, säger ordföranden Huw Jenkins.
Det kan tyckas självklart, men skuldberget i Premier League viskar om att vissa klubbar inte förstått det.
Swansea ägs till 20 procent av en så kallad Supporter Trust. Supportrarna har en representant i styrelserummet. Klubben framhålls av organisationen ”Supporter Direct” som det mest framstående exemplet på supporterinflytande.
Men det är inte bara det. Det finns något sympatiskt drag över Swansea AFC.
De har varit en anakronism i Premier League. Brendan Rodgers beklagade sig ofta över att de inte ens hade en egen träningsanläggning. Förr om åren fick de ibland träna på Vetch Field för att det helt enkelt inte fanns någon annanstans att vara.
– Vi är det enda laget som duschar med fansen, sa han.
Spelarna gick det till det kommunala gymmet.
Nu använder klubben de enorma tv-pengarna för att bygga en egen träningsanläggning som ska uppfylla den dröm som Brendan Rodgers bar: Ett litet La Masia där ungdomslagen tränar intill junior- och seniorlagen.
En ny träningsanläggning i toppklass med gym, pool och en inomhushall beräknas kosta runt 100 miljoner kronor.
Framgången i Ligacupfinalen, vilket ger en biljett till Europa League i höst, betyder nya intäkter som kommer väl till pass.

Det finns mycket att beundra med Swansea, hur klubben drivs. Att de har en gentleman som Michael Laudrup vid tränarbänken gör inte saken sämre.
Igår, när laget säkrat titeln, tog han tillfället i akt att framhålla Bradford:
– Den här finalen går till historien. Till viss del för oss, men ännu mer för Bradford.
Han talade lika klokt om Swanseas framgångsrecept igår när han sa:
– De har skött det bra. Det har funnits en filosofi i sex-sju år vilket underlättar varje gång du får en manager med samma filosofi. Det betyder att du kommer att leta efter samma spelartyper. Det är viktigt så du inte måste byta ut fem-sex spelare ur startelvan, vilket man kan se i andra klubbar. Den andra delen är att (den här) klubben har svarta siffror i bokslutet – det är inte ofta man ser det i den moderna fotbollen.
Michael Laudrups status har förstås ökat tack vare framgångarna under säsongen, men Swansea har goda chanser att få behålla dansken. Laudrup har nämligen varit tydlig med att han helst jobbar i små klubbar som har mindre resurser.
Det där kan låta som tomma ord, men han har upprepat det så många gånger att jag faktiskt tror honom.
Nu har han ju dessutom ett Europa League-äventyr att se fram emot i höst.

***
Det blev ingen fairytale-ending för Bradford City. Men fansen deppade inte för det. Tvärtom.
De sjöng så mycket att de hyllades av – Swanseafansen.
Den lättsamma stämningen mellan supporterskarorna gjorde att inramningen på Wembley blev magisk.
Bradford må ha förlorat matchen med 0–5, men det här var inget bakslag – snarare en slutpunkt för en fantastisk resa där de på vägen fram till finalen slagit ut tre Premier League-lag.
Bara det faktum att de fått uppleva en cupfinal på Wembley – förmodligen den sista under deras livstid – gjorde att de kände sig som vinnare.

Kategorier Ligacupen, Swansea City

Swanseas resa ska inte överskuggas av en bollpojke

av Kalle Karlsson

Eden Hazard sparkade till en bollpojke – och fick rött kort.
Synd att det tog uppmärksamhet från den riktiga fajten.

Jag talar förstås om matchen som utspelade sig innanför linjerna på Liberty Stadium. Jo, det spelades faktiskt en sådan igår. Av rapporteringen att döma kan man tro att Eden Hazard var ensam på Liberty Stadium för att träffa en bollkalle.
Men den bisarra händelsen ska inte överskugga det faktum att Swansea kommer att spela Ligacupfinal.
Bragden var förstås att vinna borta på Stamford Bridge i första semifinalmötet, men gårdagen krävde en rejäl kraftansamling. Chelseatränaren Rafael Benítez ställde sitt starkaste lag på benen och hade en enkel matchplan: Attack.
Swansea stod emot tack vare uppoffrande insatser från hela laget, inte minst backarna Ashley Williams och Chico som är ligans mest undervärderade mittlås.

Dagen efter att Bradford skrivit historia som det första League Two-laget som tar sig till en cupfinal sedan 1960-talet, fick vi ett vackert kapitel i den walesiska fotbollshistorien.
Berättelsen om Swanseas resa de senaste tio åren är remarkabel. Den har återgivits många gånger, men just idag är den värd att lyfta fram och betona igen.
Historien om hur de harvade i fjärdedivisionen och var på väg att åka ur ligasystemet, hur de vann en avgörande match mot Hull City i maj 2003 och klarade sig kvar på säsongens sista dag, hur gråtfärdiga supportrar körde en klassisk ”pitch invasion” och firade med spelarna.
Historien om hur ”Swans” sedan gled in på ett spanskt spår med hjälp av ex-spelaren Roberto Martínez, hur de födde en dröm om att ”äga bollinnehavet och kontrollera sitt öde”, hur de klättrat hela vägen till Premier League och fortsatt spela på samma fina sätt.
Idag är de en klubb som spelar på en modern arena med plats för över 20 000 åskådare. Klubben är ekonomiskt stabil, ägs till 20 procent av fansen och har en supporterrepresentant i styrelsen. Supporters Direct kallar klubben ”det bästa högprofilerade exemplet där en Supportertrust involverats i driften av en klubb”. I somras snuvade Swansea storklubbarna på fynd som Michu och Chico och lyckades locka till sitt ett aktat tränarnamn som Michael Laudrup.
Nu har klubben, som var på väg att falla ned i amatörligornas dunkla vakuum, ett gyllene tillfälle att ta sin första tunga cuptitel.
Det är en så vacker berättelse.
Ingen uppmärksamhetssökande bollpojke i världen är värd att överskugga det.

***
Vad jag tycker om Eden Hazard-gate?
Domaren gör rätt som visar ut Chelseaspelaren eftersom regelboken säger att man inte får sparka på någon som ligger ned.
Men alla som har spelat fotboll kan sätta sig in i Hazards frustration. Hans lag behöver göra mål, han vill skynda på spelet, en bollpojke missbrukar medvetet sin uppgift genom att lägga sig på bollen för att få tiden att gå.
Själv hade jag blivit tokig.
Alla som vill vinna fotbollsmatcher hade blivit tokiga (det vill säga i princip alla som spelar fotboll). Men de flesta hade ändå hållit sig tillräckligt kyliga för att inte dela ut en spark.
Inte för att bollpojken inte förtjänade det, utan mer av ren pragmatik.
Det var förstås korkat av Eden Hazard att sparka mot bollpojken (oavsett om han träffade bollen som vissa hävdar eller inte). Men alla uppgifter om polisutredning igår kväll fick mig att häpna.
Bollpojken – som är 17 år och nästan vuxen – var satt att sköta en uppgift. Den uppgiften fuckade han upp totalt – medvetet. Han hade redan innan matchen twittrat om att han skulle fördröja tiden.
Eden Hazard gjorde en dum grej och förtjänar att bli avstängd.
Bollpojkens agerande – dels att han täckte bollen, dels att han teatraliskt fick det att framstå som att han verkligen var skadad – var både dumt och patetiskt.
Rafael Benítez har en poäng i en vidare bemärkelse när han pratar om gårdagens händelse som en följd av ”Big Brother-samhället”.
Eden Hazard kommer att få se ett antal matcher från läktaren, men jag hoppas att disciplinkommittén tar ett sansat beslut och inte överdriver något som redan fått för stora proportioner.

Beviset på att Wilshere är tillbaka

av Kalle Karlsson

Sällan har ett segermål känts mer rättvist – och sällan har en segerskytt känts mer passande.
I 85 minuter hade Jack Wilshere burit Arsenal på sina axlar.
Sedan sköt han sitt lag till sjunde himlen.

En avgörande fullträff hemma mot Swansea i tredje omgången av FA-cupen låter kanske inte vidunderligt. Det där med ”sjunde himlen” är kanske en överdrift, men känslan där och då, var sådan. Sett till Arsenals säsong, tabellposition, status och rådande stämningsläge var ett oerhört viktigt mål.
Uttåg i ännu en cup hade varit ett hårt slag mot Arsène Wengers trovärdighet, mot spelarna och mot supportrarna som drömmer om att få ett slut på titeltorkan.
I den 86:e minuten dök läget upp. Santi Cazorla hittade Olivier Giroud som vrickade bollen till Jack Wilshere som störtade fram och drog till direkt. Michel Vorm, som varit en vägg, touchade bollen, men var chanslös från att förhindra att den sökte sig in i nätet.
– Jag kommer aldrig att ta i så mycket mer i hela mitt liv, sa matchhjälten efteråt, enligt The Times.
Han har gjort flera urstarka insatser senaste veckorna. Det här var kronan på verket. Det slutliga beviset på att han är tillbaka.
Wilshere sprang oavbrutet, krigade, dribblade, ofta med bollen som fastlimmad vid foten. Det spelade ingen roll om han var omringad av Swanseaspelare, på något sätt lyckades han hitta en väg ut.
Han var drivkraften bakom Arsenals bombardemang i andra halvlek. Det var som om Londonlaget försökte slå rekord i missade chanser. Stundtals var det smått otroligt att de inte lyckades få in bollen. Arsenal hade totalt 26 (!) avslut på mål. Michel Vorm var en omutlig. Chico Flores en gigant.
Runt minut 78 började Jack Wilshere tröttna. Han tog ett par felbeslut, slog bort någon passning.
Var det läge att byta ut honom? Vi talar ändå om en spelare som varit skadad i 17 månader och som nu startat nio matcher i rad på kort tid? Nej, det var inte det.
Arsène Wenger behöll Wilshere på planen. Beslutet betalade sig.
– Han var outstanding, sa Wenger efteråt.
Arsenalmanagern placerade Jack Wilshere i en ny roll. Istället för att spela som sittande mittfältare hade han fått platsen som ”tia”, positionen han hade i ungdomslagen. 21-åringen såg ut att trivas; han var automatiskt närmare målet, tog sig till fler skottlägen och fick slå de avgörande passningarna.
– Han är en komplett mittfältare, sa Wenger utan att svara på frågan om var han passar bäst.

Det är egentligen sanslöst att spelaren som var borta från spel i nästan 1,5 år har kommit tillbaka så snabbt. Comebacken kom i slutet av oktober hemma mot QPR. Matchen efter blev ett bakslag med utvisningen mot Manchester United, men sedan dess har Wilshere tagit steg för steg i rätt riktning. Nu är han framme. Senaste matcherna, även i helgens förlustmatch mot Manchester City, har han spelat på samma höga nivå som i det där dubbelmötet med Barcelona för två år sedan då han nästan tangerade Xavi och Andrés Iniesta.
– Han är tillbaka på sin högsta nivå, sa Arsène Wenger.
Michael Laudrup, som är en väldigt klok man, tonade ned epitet som världsklass (”ibland är man för snabb med såna stora ord, världsklass är man när man presterat på den nivån i flera år”).
Men fortsätter Jack Wilshere att leverera såna här toppinsatser finns det snart ingen mittfältare i den här ligan som kan mäta sig med honom.

I en tid när stjärnor lämnat Arsenal på löpande band har Jack Wilshere, trots sin långa frånvaro, mer och mer tonat fram som klubbens hopp.
Finns det någon som kan rädda klubben kvar i toppen är det miniliraren från Stevenage.
I höstas skrev han på ett flerårskontrakt och aviserade att hans långsiktiga framtid finns i Islington och inte i Manchester eller Barcelona.
Thomas Vermaelen är lagkapten, men Jack Wilshere är Arsenals ledare, drivkraft, hjärta och inspiration.
Jag skulle bli förvånad om inte lagkaptensbindeln sitter på tröja nummer tio till nästa säsong.

Tre slutsatser efter Chelsea-Swansea

av Kalle Karlsson

Swansea visade en ny sida
Ni vet bilden vi har av Swansea: Passningsskickliga, tekniska, possession-fixerade. Ett lag som är lätt att älska eftersom de förändrat våra normer.
De är lilleputt-laget som bestämt sig för att spela på samma villkor som toppklubbarna, genom att konkurrera med sin skicklighet snarare än leva på andras misstag.
Om de hade någon svaghet under fjolåret då de gjorde succé som nykomling i Premier League var det att de kunde bli lite väl naiva. Lite väl låsta vid att behålla bollen inom laget, lite för ivriga i sin press vilket ökade risken för att gå bort sig, lite för ovilliga att spela vertikalt.
En av Michael Laudrups direktiv när han anlände till Wales i somras var att han skulle göra laget mer pragmatiskt.
Idag, i första semifinalmötet i Ligacupen, fick vi se ett helt annat Swansea. Ett cyniskt Swansea. Laudrups Swansea.
”Swanselona” kom till Stamford Bridge, klev hem med hela laget och litade till att starka mittbacksparet Chico och Ashley Williams skulle städa undan inläggen.
När tillfälle gavs högg de direkt. Det var länge sedan jag såg en sådan smash ’n’ grab-seger.
Två gånger tabbade sig Branislav Ivanovic rejält. Två gånger högg Swansea.
Den första gången, i slutet av första halvlek, satte Michu 0–1 med ett klassavslut. Andra gången, på tilläggstid, fick inhopparen Danny Graham ett friläge, rundade Ross Turnbull och satte 0–2.
– Vi visste att vi inte skulle ha bollinnehavet. Men trots Chelseas övertag skapade de bara tre klara chanser: Ramires, Matas i första halvlek och skottet från Luiz.
Man skulle kunna tro att de där orden kom från en Tony Pulis eller en Sam Allardyce.
De kom från Michael Laudrup.

Torres redan omsprungen av Ba
Rafael Benítez satsade på Fernando Torres från start i Chelsea. Det var ett val som slog tillbaka mot managern.
Torres var återigen iskall och hade svårt att hitta ytor mot Swanseas låga försvarslinje.
”We want Demba Ba”, skanderade hemmafansen.
Med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid fick de gehör när Torres lämnade plats åt nyförvärvet från Newcastle
Under dessa nio minuter plus tillägg skapade Ba mer än Torres gjort under hela matchen. Han hade två farliga nickar, var inblandad i en straffsituation där han själv fick varning för att ha simulerat (enligt mig varken straff eller filmning) och gjorde reduceringen till 1–2. Den dömdes bort för offside, tveksamt enligt reprisbilderna.
Rafael Benítez har knappast något annat val till lördagens tuffa bortamatch mot Stoke än att spela Demba Ba från start på bekostnad av Fernando Torres.

Williams – landets mest formstarke försvarare
Ashley Williams var en av mina favoriter i Swansea förra säsongen. Minilirare som Joe Allen, Leon Britton och Nathan Dyer fick mest uppmärksamhet, men mittbacken Williams imponerade minst lika mycket i de bakre leden.
Därför var det så förvånande att han inledde den här säsongen så svagt.
Mot Sunderland i början av september bjöd han Steven Fletcher på ett mål efter en misslyckad passning. Någon vecka senare svarade han för en ny blunder borta mot Aston Villa.
– Folk säger att ”han aldrig gör misstag”, men jag kan säga med säkerhet att alla göra misstag någon gång, sa Michael Laudrup.
Månaden efter, i oktober, stod han för en ny fadäs när Wales föll borta i VM-kvalet mot Kroatien.
Ashley Williams fick, helt enkelt, ingen bra start på hösten.
Men sedan vintermånaderna har han hittat formen. Och nu är 28-åringen i storform. Jag kan, faktiskt, inte komma på någon formstarkare försvarare i ligan just nu. På de senaste nio matcherna har Swansea släppt in tio mål. Om vi bortser från plumpen hemma mot Norwich den 8 december (3–4) är facit sex insläppta på åtta matcher, trots möten med Arsenal, Tottenham och Manchester United.
Ashley Williams har radat upp imponerande insatser senaste tiden. Kvällens match borta mot Chelsea var inget undantag.

***
Vi kan få en Ligacupfinal mellan Bradford och Swansea. Någon som såg den utvecklingen i spåkulan inför säsongen?

Två slutsatser efter Swansea–Man United

av Kalle Karlsson

Rooneys storform som bortblåst
Wayne Rooney klev in i den här matchen med fem mål på de tre senaste ligamatcherna. Men idag mot Swansea på Liberty Stadium syntes inga spår av den formen.
Robin van Persie gjorde (som vanligt) massor av briljanta saker, vrickningar, passningar, begåvat ”hold up-play”. Hans problem var att hans anfallspartner var på en annan planet. Wayne Rooney gjorde nämligen en fullständig plattmatch.
Han var tafflig i passningsspelet (jag är förvånad att han kom upp i 80 i passningsprocent) och odistinkt när lägena dök upp. Hade han varit någorlunda skarp vid sina åtta avslut hade en satt ett hattrick i den här matchen.
Wayne Rooney drogs med förkylning tidigare i veckan, men om han nu led av den måste man undra varför han startade överhuvudtaget. I Javier Hernández och Danny Welbeck finns ju två kompetenta ersättare.
Nu fick han vara kvar på plan i 78 minuter innan han byttes ut mot Ryan Giggs. Då hade han fått ta klivet ut på vänsterkanten eftersom han uppenbarligen inte gjorde någon nytta centralt.
Att han fick stanna så länge tyder bara på att Alex Ferguson i nuläget har kort om alternativ på ytterpositionerna. Och i januari kanske Nani försvinner.
I så fall borde det finnas plats för en värvning av en ytter.

Chico – ett annat Swanseafynd
Michus succé har vi ju vänt ut och in på den här hösten. Idag satte spanjoren en ny fullträff vilket betyder att han gick upp i ensam ledning i skytteligan (13 mål).
Men i dagens match lade jag framför allt märke till en annan av Swanseas sommarvärvningar.
Mittbacken Chico Flores, 25, köptes från Genoa för 2 miljoner pund och det verkar vara klokt spenderade slantar.
Chico hade en stor kostym att fylla ut eftersom han ersatte Steven Caulker. Men det har spanjoren gjort med bravur. Han är en ”modern mittback” eftersom han både är tuff, rörlig och spelskicklig.
Efter en fin debut fick en lite turbulent fortsättning på hösten då han drog på sig en utvisning i hemmamötet med Sunderland i början av september. Sedan han kom tillbaka från avstängningen har han hittat ett fint samarbete med Ashley Williams.
Båda mittbackarna var lysande idag mot Manchester United. Chico svarade för sju tacklingar – alla lyckade.
Michu har jag hyllat många gånger. Jag har även framhållit mittfältaren Ki Sung-Yueng som anslöt från Celtic. Jonathan De Guzman har grymma frisparkar, men i hans fall är juryn fortfarande ute och dividerar.
Men med Chico Flores som ytterligare ett fynd så undrar jag om inte Swansea – pund för pund – gjorde den bästa transfersommaren av samtliga klubbar i Premier League.

Fem slutsatser från helgen

av Kalle Karlsson

Taarabt succé kan försämra QPR:s chanser
Uppdraget må vara nästintill omöjligt, men det är ändå kul att se en liten Harry Redknapp-effekt på Queens Park Rangers.
När tog över hade laget gått segerlöst i 13 raka Premier League-matcher.
Sedan ”Harry Houdini” inledde sin räddningsaktion har laget inte förlorat på fyra matcher.
Det började med 0–0 borta mot Sunderland, fortsatte med 1–1 hemma mot Aston Villa och 2–2 borta mot Wigan.
I lördags kom, äntligen, den första vinsten.
QPR vann med 2–1 mot ett inspirationslöst Fulham och det mesta av eftersnacket handlade om Adel Taarabt.
Ingen annan spelare har blandat och gett så mycket den här hösten i fotbolls-Europa. I ena stunden är han briljant, för att i nästa sjunka ned i ett svart hål av frustration och övermod.
I lördags var han på spelhumör och då är det få spelare i landet som är mer sevärda än marockanen. Från positionen som ”tia” svarade han för båda målen. Han hade kunnat göra fler. I första halvlek hade han ett par skott som ven utanför målramen.
– Man har sett få i livet som har såna färdigheter som han. Han är som Di Canio, som jag tyckte var en fantastisk spelare, en av de största i West Ham, sa Harry Redknapp efteråt.
Taarabt succé är både bra och dåligt för QPR.
Bra eftersom det gav första segern och lyfte laget från jumboplatsen i tabellen. Men dåligt av den anledningen att Marockos förbundskapten Rachid Taoussi lär ta med 22-åringen till Afrikanska mästerskapen. Vill det sig illa och Marocko når final måste QPR klara sig utan sin nyckelspelare i fem matcher.
För ett lag med brist på kreativitet – Esteban Granero är bra, men kan inte göra något ensam – kan det bli tufft.

United har hittat rätt mittfältskombination
Manchester Uniteds centrala mittfält är ett evigt diskussionsämne. Det har det varit ända sedan Roy Keane började bli till åren.
Alex Ferguson har negligerat behovet av fältherre. Ifjol släckte han bränder genom att låta Paul Scholes, 37, snöra på sig skorna igen.
I inledningen av den här säsongen var kombinationen Scholes/Michael Carrick förstaval, men senaste månaderna har det blivit tydligt att Scholes endast fungerar som inhoppare då han inte har löpstyrkan för att klara tvåvägsspel.
Mot Manchester City förra helgen fick Tom Cleverley chansen bredvid Carrick och gjorde en stark match. I lördags mot Sunderland fick duon fortsatt förtroende – och då levererade United en av de bästa insatserna för säsongen.
I första halvlek var laget briljant och kunde ha gjort tre-fyra-fem mål.
Michael Carrick var outstanding och höll i trådarna i varje uppspel. Tom Cleverley gjorde en av sina bästa matcher senaste året och satte ett läckert 2–0-mål (framspelad av Carrick).
Det såg så bra ut att jag skulle vilja slå fast att den här duon är förstaval tills vidare (Anderson har stundtals visat bra form, men är hel för sällan).

Med en så stark första halvlek var det intressant att se hur stor skillnaden blev i andra då Carrick klivit av i paus med känningar av en sträckning.
In kom Paul Scholes och plötsligt var Uniteds lag så där vidöppet som det varit tidigare under hösten.
När Ryan Giggs dessutom byttes in vid ställningen 3–0 var hemmalagets försvar i spillror. Firma Scholes/Giggs – äldsta innermittfältsparet i PL:s historia? – bjöd på hav av ytor och Sunderland började skapa chanser. Fraizer Campbell nickade in 3–1, och hade inte David De Gea gjort ett par vassa räddningar hade gästerna kunnat gå ikapp.
Alex Ferguson kritiserade spelarna för att de slappnat av och skänkt bort initiativet.
Men managern borde kanske förstå att han själv bar en stor del av ansvaret.
Spelar man Paul Scholes och Ryan Giggs på centralt mittfält har risken för baklängesmål ökat markant.

Fellaini kan ha förstört Evertons dröm
Hur dum får man vara? Här har Everton gjort en kanonhöst och slåss om en plats i Champions League. Då tappar lagets stjärna Marouane Fellaini huvudet med afrot och alltihopa i ett möte med Stoke – vilket kan stjälpa hela laget.
Belgaren skallade Ryan Shawcross och kan nu vänta sig en tre matcher lång avstängning.
Men det var inte bara det. Fellaini var inblandad i fler incidenter, bland annat en annan skallningssituation och ett slag i ansiktet.
Domaren Mark Halsey missade alltihop (surprise!), men skulle FA fälla Fellaini för alla förseelser skulle han kunna få nio matchers avstängning.
Det är dock inte speciellt troligt, men tre-fyra matcher räknar jag med.
– Vi får ta det straff som utdelas. Jag har sagt åt honom i omklädningsrummet att det där inte är acceptabelt, sa David Moyes, som även kommer att bötfälla spelaren.

Visst, uppvaktningen vid fasta situationer är hård och jag förstår att spelarna ilsknar till ibland. Men Fellainis upprepade grejer var ändå idiotiska.
Nu får han av allt att döma följa en rad matcher från läktaren.
För Everton, som byggt hela sitt anfallsspel på 25-åringen, är det förödande.

Uppdaterat: Nyss kom beskedet att Fellaini stängs av tre matcher. Han missar mötena med West Ham, Wigan, Chelsea.

Starka mittbacksinsatser
Jan Vertonghen satte segermålet för Tottenham mot Swansea (1–0) och visade än en gång att han är en kanonvärvning.
Men jag fastnade för en annan mitttback igår på White Hart Lane.
Swanseas Ashley Williams satte knappt en fot fel och var en klippa för bortalaget. Efter en start där Swansea körde lite passningsövningar tog Spurs över totalt. Men vad de än tog sig till, vad de än skickade in straffområdet, lyckades Williams och mittbackskollegan Chico rensa undan.
Tills kvarten återstod då Vertonghen, i misstänkt offsideläge, dök upp i boxen och sköt 1–0.
Den reslige Williams imponerade stort på mig förra säsongen, men han fick en tveksam start i höstas då han orsakade ett par baklängesmål.
Nu verkar 28-åringen ha hittat tillbaka till storformen.

Liverpool måste våga vila Sterling
Jag har tänkt en hel del på Raheem Sterling under hösten. Inte så konstigt eftersom han varit fantastiskt bra.
Men jag har också funderat på hur Brendan Rodgers använder honom.
Vi talar om en 17-åring som kastades in i en storklubb och spelade ordinarie vecka efter vecka.
Jag har så många gånger hört Alex Ferguson – och andra tränare – betona hur viktigt det är att matcha in unga spelare försiktigt. Jag minns hur en 18-årig Cristiano Ronaldo fick känna sig in och vilade ibland helt under sin debutsäsong.
Raheem Sterling, nyss fyllda 18 år, har startat varenda ligamatch sedan han fick chansen mot Manchester City.
Det är inte så konstigt att han visat trötthetstecken. Efter förlusten mot Aston Villa, där Sterling gjorde en slät figur, sa Brendan Rodgers:
– Det är ingen tvekan om att Raheem är en av dem som behöver pusta ut. Jag har tänkt på det senaste veckorna.
– Du behöver bredd för att ta ut någon och stoppa in någon annan. Det är något jag tänker på – vem som ska in.

Jag håller inte helt och hållet med Rodgers om att han saknar alternativ. Tidigare under hösten visade nyförvärvet Oussama Assaidi lovande tendenser i cupmatcher. Han har inte fått starta en enda match i ligan (bara tre inhopp).
Jag ser förstås inte träningarna – det är möjligt att Assaidi blottar brister på träningsplanen – men att döma av de cupmatcher och inhopp jag sett från marockanen är det märkligt.
Och om Assaidi hade fått chansen på Sterlings bekostnad tidigare i höstas hade Brendan Rodgers kanske istället haft en fräsch Raheem Sterling när laget går in i den hektiska julperioden.
Jag kan inte heller låta bli att tänka på vad Michael Owen berättade om förra månaden. Hur han spelade på tok för många matcher som ung och därför förkortade karriären.
Så tragiskt om Raheem Sterling skulle gå samma öde tillmötes.

Tre slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Norwich – ligans formstarkaste lag
Nästan på dagen för två månader sedan åkte Norwich till Stamford Bridge. De förlorade med 1–4 mot ett offensivt Chelsea lett av Roberto Di Matteo. ”Kanariefåglarna” låg sist i ligan med tre poäng efter sju omgångar. Chelsea ledde ligan med fyra poäng.
Sedan dess har mycket hänt – i båda klbbarna.

Sedan den dagen har Norwich spelat åtta matcher i Premier League utan att förlora. De har besegrat Arsenal, Manchester United Stoke och Sunderland. Just nu är de ligans hetaste lag – och det är en utveckling få hade kunnat förutspå.
Istället var det många som reste farhågor när Norwich, som förlorade premiären med 0–5 borta mot Fulham, släppte in nio mål på två matcher mot Liverpool och Chelsea.
Så vad ligger bakom uppryckningen?
Kort sammanfattat: Managern Chris Hughton såg till att täta defensiven.
Paul Lamberts Norwich agerade som många nykomlingar gjort de senaste åren. De spelade på fart och omställningar, ibland på ren entusiasm. Men det höll bara första hösten, precis som det gjorde för Hull City och Blackpool.
Så Hughton drog åt livremmen. Istället för att spela 4-4-2 med Bradley Johnson och Jonny Howson som box-to-box-mittfältare gick han över till 4-2-3-1 med Johnson och Alexander Tettey och Wes Hoolahan i en nummer tio roll.
Sedan dess är framstegen enastående.

Med Johnson och Tettey som skydd framför backlinjen har Norwich nollat både Arsenal och Manchester United på Carrow Road. Hughton har beordrat ett lågt försvarsspel och det passar duellstarka mittbackar som Sébastien Bassong och Michael Turner.
Norrmannen Tettey måste framhållas. Han är en sensation. Den 26-årige före detta Rennes-spelaren är en bulldozer. Hans tuffhet och disciplinerade positionsspel har gett laget stadga.
Det har också gett Wes Hoolahan frihet att  briljera.
Vi minns hur irländaren Hoolahan charmade oss i inledningen av förra säsongen för att sedan tappa och bli en rotationsspelare när Lambert valde 4-4-2.
Nu har han fått en nyckelroll. Med sina små, kvicka rörelser är han nästintill omöjlig att få tag i. Sebastian Larsson och Craig Gardner fick ägna sig åt att jaga 30-åringens skugga i söndags.
Och trots att Hoolahan spelar i en position där han förväntas slå avgörande passningar ger han sällan bort bollen. Mot Sunderland slog han 45 passningar, varav 40 till rätt adress.
Wes Hoolahan är hjärnan bakom Norwichs nyvunna passningsspel. I upprinnelsen till 2-0-målet mot Sunderland hade Norwich haft bollen inom laget i 80 sekunder.
Chris Hughton riskminimerade och fick defensiven att fungera.
Det verkar som han fick de andra bitarna att falla på plats på köpet.

FAKTA/Norwichs förlustfria svit
Norwich–Arsenal……….. 1–0
Aston Villa–Norwich……. 1–1
Norwich–Tottenham…… 2–1 (Ligacupen)
Norwich–Stoke…………. 1–0
Reading–Norwich……….. 0–0
Norwich–Man United ……1–0
Everton–Norwich……….. 1–1
Southampton–Norwich…. 1–1
Norwich–Sunderland……. 2–1

Taktikbyte av Ferguson
Madejski Stadium verkar vara arenan man ska besöka om man vill se händelserika matcher.
Reading-Arsenal utspelade den galnaste matchen jag sett det här året i Ligacupen när Londonlaget hämtade upp 0–4 och vann med 7–5 efter förlängning.
I lördags bjöd Reading och Manchester United på den målrikaste första halvleken jag sett i den här ligan.
Sju mål fick vi se under matchens första 34 minuter.
Tränarna måste ha slitit sitt hår (för Brian McDermott är det inget större bekymmer, slår det mig).
Försvarsspelet var chockerande.

Jag har ju noterat tidigare hur Manchester Uniteds vassa anfallsspel överskuggar de enorma problemen som laget har defensivt. I lördags blev det så tydligt det kunde bli.
Hal Robson-Kanus 1-0-mål var snyggt och inte så mycket att säga om ( ett inlägg, en andraboll, ett bra avslut). Men att Reading sedan tillåts göra två mål på hörna inom loppet av fyra minuter var uppseendeväckande. Det första nickades in av lille Adam Le Fondre när Darren Fletcher stod på hälarna. Det andra forcerades in av Sean Morrison när Jonny Evans var på tok för svag i luftrummet (kan vara värt att tillägga att United använde man-man-markering).
Alex Ferguson tog då, i den 31:a minuten, ett modigt beslut. Han bytte ut Rafael da Silva, en av ligans bästa högerbackar den här hösten, och satte in Chris Smalling. Dels för att Rafael hade en varning och stora problem med Jobi McAnuff, dels för att United behövde få in en huvudspelare.
Rafael var allt annat än nöjd när han vandrade av, men med Nicky Shoreys kvalitet på fasta situationer var det en nödvändighet att få in Smalling.
Efter bytet lyckades United vända (igen) och andra halvlek blev en diametral motsats mot första. Då förvandlades plötsligt gästerna till det där riskminimerande, kontrollerande lag vi minns från förr om åren.

Systemet intakt i Swansea
Om vi för ett ögonblick bortser från att Arsenal gjorde en ursvag insats, om vi istället fokuserar på laget som vann: Så oerhört imponerande.
Det var inte det att Swansea vann, inte det att den underbare Michu gjorde två fina mål (även om han fick hjälp av Thomas Vermaelen när han väggade sig till det första).
Det var sättet Swansea spelade på. Sättet de passade runt bollen som om de inte gjort annat.
Vi vet ju att systemet är stjärnan i Michael Laudrups gäng, men den här matchen blev det extra tydligt. Swansea rullade ut Arsenal under vissa stunder. Det är få lag som klarar att göra det på Emirates.

Efter den fina starten i ligan svajade Swansea några omgångar in i ligan när spelarna klagade över Michael Laudrups träningsmetoder. Men nu verkar det råda harmoni igen. Laget förlorade Joe Allen, Scott Sinclair, Steven Caulker och Gylfi Sigurdsson från förra säsongen.
Frågan vi ställde oss var hur många spelare man kan byta ut och ändå ha systemet intakt. Fyra lät mycket.
Under hösten har ”Swans” fått Neil Taylor och Michel Vorm skadade.
Ändå presterar de samma fotboll, som om ingenting hänt.

***
Det finns givetvis mer att säga om helgen, inte minst om Arsenal och Chelsea. Men jag siktar på att ta separata grepp på de lagen istället för att ”gömma” dem bland massa slutsatser.

Mer läsning från helgen: ”Lucas – från hackkyckling till frälsare”.

Sida 3 av 5
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB