Nystart för Brendan Rodgers säsong
Visst, Chelsea dominerade första halvlek och borde så klart ha avgjort matchen före paus.
Men 1–1 på Stamford Bridge var ändå ett steg i rätt riktning för Liverpool.
Efter den poängmässigt sämsta starten på en evighet behöver Brendan Rodgers segrar, men i det läget handlar det om att härda ut till nyår när transferfönstret öppnar.
Liverpool behöver nämligen förstärka. Brendan Rodgers sa det så tydligt som han är tillåten att göra när han talade med Telegraph efter matchen mot Chelsea:
– Om vi kan få in en eller två i januari kan vi förvandla kryss till segrar.

Rodgers revolution – främst hans ambition att införa ett nytt, proaktivt spelsystem i Liverpool – kommer att ta tid. Det var ingen överraskning.
Därför kan man säga att hans säsong startar nu. Det kan iallafall bli en nystart. Hans projekt har fått elva matcher att känna sig för, han har kunnat släppa fram unga spelare som Raheem Sterling, Andre Wisdom och Suso. Framför allt har laget avverkat många av de tuffa matcherna.
Liverpool har ställts mot Manchester City, Arsenal, Manchester United, Chelsea, Everton, Newcastle och West Bromwich.
Lagets schema fram till nyår ser inte skräckinjagande ut:
Wigan (h), Swansea (b), Tottenham (b), Southampton (h), West Ham (b), Aston Villa (h), Fulham (h), Stoke (b), QPR (b).
Det finns förstås inga enkla matcher i Premier League – en klyscha som är sann – men är det någon gång Liverpool ska börja plocka poäng är det nu.

Andra spelare har också fått fira ensamma
Luis Suárez gjorde 1–1 för Liverpool mot Chelsea och sprang ut till bortakurvan för att fira med fansen. När han vände sig om upptäckte han att lagkamraterna sprungit tillbaka till mittlinjen istället för att fira med honom.
http://www.youtube.com/watch?v=9JCSSY6kSsI
Hans ansiktsuttryck när han upptäckte det var roligt, men den stora snackisen bland egna fansen och motståndarfansen är förstås varför ingen firade med uruguayanen.
Ville de sätta igång spelet snabbt? Nej, jag tvivlar på det. Fram till målet hade Liverpool knappt haft en målchans. Chelsea hade momentum och i det läget borde de har gjort allt för att få ett ”break” i spelet.
Är de förbannade på Suárez? Nej, varför skulle de vara det? Det är ju Suárez som burit laget på sina axlar i match efter match den här hösten.

Jag har inget svar till varför de övergav honom. Att ingen firade målet med honom tyder ju på att de andra var ”överens” om det.

Däremot kan jag berätta om ett parallell-fall som kanske, kanske kan ge en ledtråd.
Robbie Keane hade som ritual att alltid fira sina mål med att vända sig mot publiken, ställa sig med armarna i vädret och låta lagkamraterna hoppa upp på hans rygg samtidigt som han tog emot fansens hyllningar.
Lagkamraterna – jag tror det var under tiden i Leeds – kom en gång överens om att de inte skulle göra ett ”practical joke”. Vid nästa mål skulle de inte hoppa upp på hans rygg utan istället springa tillbaka till mittlinjen.
Sagt och gjort.
Nästa gång Robbie Keane gjorde mål ställde han sig med ryggen mot lagkamraterna, beredd att ta emot hyllningarna. Efter några sekunder när ingen lagkamrat dykt upp, vred han på nacken och kikade bakom ryggen.
Då såg han att de redan ställt sig på egen planhalva.

Var det Liverpoolspelarnas sätt att ”pika” Luis Suárez för att han ofta springer ifrån dem när han firar ett mål?
Jag vet inte. Men i så fall var det ju ett ”practical joke” som gjorts förr.

***
I övrigt noterar vi från Chelsea-Liverpool att…
…Brendan Rodgers testade ett 3-5-2-system på Stamford Bridge. Djärvt. Men det var först när han ändrade till 4-4-1-1 i andra halvlek som Liverpool fick udd på sitt anfall.
…John Terry gjorde en stark insats så länge han var kvar på planen innan skadan. Först diagnosen är att han blir borta i ”veckor snarare än månader”.
…Jamie Carragher gjorde en beundransvärd insats i andra halvlek. 34-åringen gjorde sin första start i ligaspelet. Han sa efteråt att det var lite svårt att stå vid sidan, men hans karaktär var guld värd när Chelsea tryckte på som mest.

Ki – en komplett mittfältare
Swansea tappade många betydelsefulla spelare i somras. Joe Allens flytt till Liverpool var förstås ett hårt slag eftersom hans samarbete med Leon Britton lade grunden till lagets fina passningsspel ifjol.
Men ersättaren imponerar mer och mer på mig.
Ki Sung-Yueng värvades till Swansea från Celtic i somras och han har klivit fram som en av ligans bästa box-to-box-mittfältare.
I tidigare matcher har han övertygat med sitt defensiva arbete och tunga distansskott.
Efter att nyss ha sett reprisen av Southampton-Swansea från igår konstaterar jag att Ki är en komplett mittfältare. Det är lätt att förstå att 23-åringen kallats ”Sydkoreas Steven Gerrard”.
Swanseas passningstrianglar är kanske inte lika fina utan Joe Allen, men i Ki Sung-Yueng har laget fått en riktigt lovande tvåvägsspelare.

Han slog igenom sent och hann studera på universitet innan fotbollskarriären tog fart.
Han växte upp med Santi Cazorla i Real Oviedo.
Han har tagit Premier League med storm.
Det är hög tid att vi tittar närmare på Miguel Pérez Cuesta, mer känd som Michu.
På lördag kan han bli historisk i Premier League.

För drygt en månad sedan var det mycket som var osäkert i Swansea.
Laget hade övertygat stort som nykomling under förra säsongen, men nu hade spelare som utgjorde stommen i klubben försvunnit.
* Gylfi Sigurdsson skrev på för Tottenham.
* Steven Caulker, ett annat lån, hade återvänt till Tottenham.
* Joe Allen hade värvats till Liverpool.
* Scott Sinclair ryktades intressera storklubbarna (han skrev senare på för Manchester City).
Dessa fyra spelare hade framträdande roller när ”Storbritanniens Barcelona” charmade hela fotbolls-England.
Som om inte det vore nog hade managern Brendan Rodgers lämnat skutan för Liverpool.
Klubben hade hämtat in förre storspelaren Michael Laudrup till tränarposten, en spännande rekrytering. Dansken spann vidare på det spanska spåret och värvade den La Liga- meriterade trion Chico, Jonathan de Guzmán och Michu. Bra lirare, absolut, men skulle de leverera direkt? Hur lång startsträcka behövdes?
Det fanns, helt enkelt, en del frågetecken.
Nu vet vi att många av dessa redan har rätats ut ordentligt. Efter tre omgångar ligger Swansea tvåa i tabellen. De har gjort tio mål – mest i ligan – och bara släppt in två.
– Förra säsongen dröjde det till januari innan första bortasegern kom så det är viktigt att visa att man kan vinna borta. Det ger självförtroende inför fortsättningen, säger Michael Laudrup.
Den stora snackisen är förstås mittfältaren som många kallar sommarens fynd.
Michu.

Det var många som blev förvånade när Swansea säkrade Michu i somras. Under våren hade det spekulerats i intresse från Liverpool och Manchester United. Spanjoren hade trots allt dunkat in hela 15 mål för Rayo Vallecano i La Liga.
Swansea köpte 26-åringen från ett ekonomiskt pressat Rayo för 2,5 miljoner euro.
22 miljoner kronor.
Kaffepengar.
– Jag såg dem på tv förra året. När budet kom blev jag väldigt glad. I Spanien vet alla vem Michael Laudrup är.
Det framstod redan då ut som fantastisk business och den som ville opponera skulle snart ha fler argument att ta ställning till.
I premiären borta mot Queens Park Rangers dröjde det bara åtta minuter innan Michu presenterat sig för sina nya fans. Han sköt säsongens första mål i Premier League, och om det var en tavla av Robert Green, var hans andra mål ren och skär fotbollskonst: En passning från vänster, ett skruvat direktskott i krysset.
Swansea vann matchen med 5–0 och fansen hade fått en ny kelgris.
– Att göra första målet efter åtta minuter i debuten var ett underbart ögonblick för mig. Jag vet att jag kan göra mål och förhoppningsvis kan jag göra flera, sa Michu efter matchen.
Redan efter premiären var sålde hans tröja bäst i klubbshoppen. 70 replicas med Michus namn under en dag låter kanske inte mycket om man jämför med Manchester United, men med Swansea-mått är det en försäljningsboom.

Var han en ”one hit wonder”, en spelare som dansade en debutmatch men sedan gick in i en torrperiod?
Nej, inte alls. Målsuccén fortsatte. I andra omgången tog Swansea emot West Ham hemma. Michu höll sig förstås framme och petade in en boll.
I tredje omgången, hemma mot Sunderland (2–2), nätade han igen – denna gången med pannan.
Han är den fjärde spelaren som lyckats göra mål i sina tre första Premier League-matcher. De övriga tre är Michael Ricketts, Adrian Mutu och Pavel Pogrebnyak.
På lördag, borta mot Aston Villa, kan han bli historisk som den enda som gjort mål i fyra raka matcher.
– Det har varit en drömstart, säger Michu. Laget har spelat mycket bra. Vi har gjort tio mål och bara släppt in två. Jag gillar verkligen att spela i det här laget – managern vill att vi ska spela fotboll – pass and move, pass and move. Jag tror alla uppskattar att se oss spela.
Michu har på en månad gjort sig ett namn i världens mest populära liga.
Det trodde han knappast när spelade i den spanska tredjeligan och hoppade på en fyraårig universitetsutbildning i Oviedo.

Sagan om Miguel Pérez Cuesta, Michu, är historien om en ”late bloomer”, en spelare som gått den långa vägen.
Som fem-sexåring började han spela fotboll i Oviedo. Han växte upp i en medelklassfamilj. Hans pappa var chef på ett elbolag, mamma var lärare. Äldre brodern Hernan spelade i ett av klubbens ungdomslag.
I Oviedo lirade Michu med en viss Santi Cazorla, idag stjärna i Arsenal och spanska landslaget.
– Den spanska marknaden är bra för utländska klubbar på grund av ekonomin där hemma. Santi kostade Arsenal 15-16 miljoner pund. Det är inte mycket för honom.
När Michu nådde a-laget var Oviedos storhetstid över.
– Jag minns att Stan Collymore spelade där en kort tid när vi spelade i La Liga. Men sedan fick vi ekonomiska problem.
2003 åkte Real Oviedo ned i tredjeligan. På grund av uteblivna spelarlöner flyttades man ned ytterligare ett steg, till fjärdeligan. Michu såg en framtid utanför fotbollen. Han skrev in sig på en universitetsutbildning i affärsadministration på universitetet i Oviedo.
– Jag läste första året på en fyraårig kurs och det gick bra. Jag kommer definitivt att återvända och göra klart den någon gång. Men jag valde att fokusera på fotbollen.
Han hade nämligen gjort framsteg på planen. Det ledde till en flytt till Celta Vigo 2007. Den forna storklubben hade åkt ned i Segunda, men Michu hade svårt att platsa.
– Jag var där i fyra år och jag tror att vi hade åtta tränare. Ingen trodde på mig. Jag spelade en match och sedan fick jag sitta vid sidan i tre. Som spelare måste man känna att tränaren tror på en.
Den tränaren dök upp.

José Ramón Sandoval hade fört Rayo Vallecano till La Liga. Han letade efter en kreativ mittfältare och identifierade en 25-åring rotationsspelare i Celta som den komponent han ville ha.
Och då kom genombrottet.
Michu gjorde 15 mål från sin offensiva mittfältsposition i La Liga förra säsongen. Ett imponerande facit i en nykomling.
Förmågan att komma bakifrån och avsluta har han tagit med sig till England. Hans andra mål mot QPR, det ”åh, så vackra”, var ett exempel på hur effektiv han är att komma i en ”andravåg”.
Michu skiljer sig dock från andra spanjorer som flyttat till England. Till skillnad från David Silva, Juan Mata och Santi Cazorla är han inte stöpt i det spanska miniformatet. Istället är han stor, gänglig och kraftfull. För Swansea är han en jätte bland dvärgar som Leon Britton, Nathan Dyer och Wayne Routledge.
– Den stora skillnaden för mig är att det verkar finnas med ytor i Premier League att löpa in i. I La Liga är det väldigt, väldigt taktiskt vilket innebär att du inte har den möjligheten.

Michus spel har gett eko i England. Glenn Hoddle kallar spanjoren för säsongens fynd. Michu toppade min lista över de jag tippar ska bli säsongens värvningar.
Lagkamraten Angel Rangel är inte förvånad.
– Det var ingen överraskning eftersom vi visste hur bra han var. Han är kapabel att göra många mål.
Det är landsmannen Rangel som har fått agera tolk den första tiden i England. Michu pratar inte engelska.
– Om två månader kommer jag att vara bra på att prata, jag lovar. Det kommer en lärare hem till mig tre kvällar i veckan i ett par, tre timmar för att lära mig. Jag är inte nöjd när jag inte klarar av något. Jag vill säga vad jag tycker, men det är svårt. Jag måste bli bättre.
Michu har talat genom sina insatser istället. Efter fyra mål på tre matcher har vi redan börjat känna igen målfirandet. Det finns en historia bakom den Luca Toni-inspirerade handen-vid-örat-gesten. Michu berättar:
– Den kommer från Spanien. När jag var i Celta Vigo i andraligan spelade vi mot Granada och jag missade en straff. Granada gick upp den säsongen och sedan flyttade jag till Rayo som då gått upp i högstaligan. På uppvärmningen inför vi skulle möta Granada hörde jag deras fans skrika: ”Hey, Michu, snälla lägg en straff idag”. Men matchen slutade 1–0 till oss och jag gjorde målet. När jag gjorde mål satte jag handen vid örat för att lyssna på Granadasupportrarna. De var tysta, berättar Michu.
– Nu spelar jag för Swansea men jag gillar ändå målgesten eftersom den påminner mig om min långa resa.

Michu har fungerat som ångestdämpande medicin för Swansea-fansen. Om de deppade i somras över förlusten av Gylfi Sigurdsson är denne bortglömd nu. Islänningen gjorde 7 mål på 18 matcher i Swansea under våren. Michu har alla chanser att överträffa de siffrorna.
– Jag tänker inte på jämförelser. Jag vet att Gylfi Sigurdsson var en stor spelare för Swansea. Jag är en annorlunda spelare, men jag hoppas att jag kan göra ännu fler mål än han gjorde förra säsongen. Jag gillar att ha press på mig, men det viktigaste är laget – jag är ingen självisk spelare som bara vill göra 20 mål, säger Michu.
Om han själv blivit en favorit bland fansen är kärleken ömsesidig. Michu, van med det skrala bortastödet i Spanien, berättar att han fick en chock på Loftus Road i premiären.
– Vi har inte pengar som andra klubbar, men vi har en full arena varje match och supportrarna är så passionerade. Det betyder så mycket. Vid bortamatchen mot QPR, när vi gick ut och det var över 2000 på bortasektionen… De är otroliga.
– När de ropar mitt namn blir jag stolt. Jag hoppas kunna ge dem mer anledning att skrika under säsongen.

Källor: Daily Mail, Sky Sports, South Wales Online, Wales online, Swanseas officiella hemsida.

FAKTA/Michu – säsong för säsong
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2007/08 Celta Vigo…….. 14……. 1
2008/09 Celta Vigo……….26……1
2009/10 Celta Vigo………30……6
2010/11 Celta Vigo…….….31……6
2011/12 Rayo Vallecano…37…..15

DE HAR GJORT MÅL I SINA TRE FÖRSTA PL-MATCHER

Michael Ricketts, Bolton
2001
Anfallaren var med och sköt upp Bolton i PL. Han inledde med tre mål direkt och fram till februari hade han gjort 15 mål i ligan. Han togs ut i engelska landslaget och spelade 45 minuter. Sedan gjorde han inget mer mål under säsongen – och karriären gick sedan raskt utför.

Adrian Mutu, Chelsea
2003
Rumänen värvades till Chelsea när Roman Abramovitj precis köpt klubben. Han inledde fantastiskt och blev en publikfavorit, men tappade formen, testades positivt för kokain och sparkades från klubben.

Pavel Pogrebnyak, Fulham
2012
Lånades in från Stuttgart i våras och blev direkt en hit. Ryssen nätade i sina tre första matcher, men tappade sedan målformen och hamnade istället i Reading.

Vi kör vidare med vår säsongssummering är vi tittar på klubb för klubb.
Här är del 2.

11) Swansea, 47 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 5/5. Klarade målet (nytt kontrakt) och så när en plats på övre halvan. Dessutom har de spelat en iögonfallande passningsfotboll. Swans förtjänar all credit.
Tränaren: Brendan Rodgers: 5/5. Det är bara att lyfta på hatten för nordirländaren som hade modet att ta med sig sin filosofi till högstaligan. Det blev succé.
Mest negativt: Brendan Rodgers lämnar klubben efter två framgångsrika år. Var hittar Swansea en kvalificerad ersättare som kan förvalta arvet?
Vilka spelare kan säljas: Joe Allen.
Vilka spelartyper skulle behövas: En spelare i varje lagdel som kan ge ökad bredd.
Rimliga värvningar: Gylfi Sigurdsson.
Säsongens spelare: 1) Michel Vorm. En av ligans bästa målvakter. 2) Gylfi Sigurdsson. 3) Leon Britton.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

12) Norwich, 47 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Överträffade allas förväntningar. Många av dessa huserade nyligen i League One.
Tränaren: Paul Lambert: 5/5. Laget var tippat i botten av många. Lamberts budgetköp överraskade och hade länge häng på en plats på övre halvan. Ett tag skuggade de Liverpool i tabellen. Det är sensationellt.
Mest positivt: Att steget upp till högstadivisionen gick så smärtfritt.
Mest negativt: Tränaren Paul Lambert har lämnat för Aston Villa. Anfallaren Grant Holt har lämnat in transferbegäran. Norwichs nye manager kommer att få ett tufft arbete under sommaren.
Vilka spelare kan säljas: Grant Holt.
Vilka spelartyper skulle behövas: En targetanfallare som ersättare till Holt om han flyttar. En rutinerad mittback.
Rimliga värvningar: Oklart.
Säsongens spelare: 1) Grant Holt. Kultspelare. 2) John Ruddy. 3) Russell Martin.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

13) Sunderland, 45 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Sunderland underpresterade grovt i höstas, bortsett från några glimrande undantag (Stéphane Sessègnon och Sebastian Larsson). Under våren reste man sig.
Tränaren: Steve Bruce: 1/5. Fick problem när Asamoah Gyan lämnade i slutet av sommarfönstret och hösten blev en mardröm. Martin O’Neill: 4/5. Tog över ett Sunderland på 17:e plats med blott elva poäng på 14 matcher. Avslutade dock svagt då laget inte vann på de åtta sista omgångarna.
Mest positivt: Martin O’Neills entré blev succé och ger klubben hopp om en ljus framtid.
Mest negativt: Laget har inte hittat någon vettig strikerlösning. Den här sommaren måste återigen ägnas åt att hitta en anfallare.
Vilka spelare kan säljas: Stéphane Sessègnon, Kieran Richardson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En striker och en passningsskicklig central mittfältare som komplement till krigaren Cattermole och målfarlige Gardner.
Rimliga värvningar: Carlos Cuellar.
Säsongens spelare: 1) Stéphane Sessègnon. Lagets referenspunkt i anfallsspelet. 2) Sebastian Larsson. 3) James McClean.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

14) Stoke, 45 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Stoke hade material för att ta en placering på övre halvan. Få som överträffade förväntningarna.
Tränaren: Tony Pulis: 2/5. Efter förra säsongens 13:e plats i ligan och FA-cupfinal och värvningen av Peter Crouch och med Wilson Palacios varm i kläderna fanns skäl att tro på ett bättre resultat i år.
Mest positivt: Att Rory Delaps inkast har fått mindre och mindre betydelse för laget. Det kommer att ta tid att tvätta bort stämpeln, men det är ett första steg…
Mest negativt: Wilson Palacios blev inte den mittfältskraft som laget så väl behöver.
Vilka spelare kan säljas: Kenwyne Jones.
Vilka spelartyper skulle behövas: Fortfarande en central mittfältare. En högerytter som ger Jermaine Pennant konkurrens.
Rimliga värvningar: Michael Owen (Manchester United).
Säsongens spelare: 1) Peter Crouch. Passar väl in i lagets spelidé. 2) Ryan Shawcross. 3) Robert Huth.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

15) Wigan, 43 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Jag tippade återigen Wigan under strecket. De överraskade återigen.
Tränaren: Roberto Martínez: 4/5. Laget såg ut att vara avsågat in bit in på våren när Martínez nya 3-4-3-system började ge resultat. Besegrade flera toppklubbar när det stod som allra mest på spel.
Mest positivt: Uppryckningen under våren ger klubben hopp om att kunna ta ”nästa steg”.
Mest negativt: Spelare som Mohamed Diamé och Hugo Rodallega väntas lämna laget. Intresse lär finnas för Victor Moses. Wigan kommer att behöva fynda igen.
Vilka spelare kan säljas: Mohamed Diamé, Hugo Rodallega, Victor Moses, Chris Kirkland, Steve Gohouri, Hendry Thomas.
Vilka spelartyper skulle behövas: Ersättare till ovan nämnda. En ”wing-back” till höger.
Rimliga värvningar: Oklart.
Säsongens spelare: 1) Victor Moses. Lagets anfallsspel kretsade kring Moses högerkant. 2) Gary Caldwell. 3) Ali Al-Habsi.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

***
Imorgon eller i kväll kommer nästa del.

Näst sista delen i genomgången där jag betygsatt samtliga spelare i Premier League.

Här har jag satt relativt låga betyg på QPR:s och Sunderlands anfallare. Naturligt, enligt mig, eftersom båda klubbarna haft fasligt svårt att hitta klockrena lösningar framåt.
Jag hade svårt att bestämma mig om Danny Graham. 12 mål på 34 starter är inte överväldigande, å andra sidan har han gjort ett beundransvärt arbete som ensam striker i Swansea. Till slut valde jag en stark trea framför en svag fyra.
Joey Barton var också lurig. Han har gjort en svag säsong med några få toppar. Slutintrycket är ändå att det blir underkänt.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12 
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

QPR

Målvakter
Paddy Kenny 3
Radek Cerny 3

Försvarare
Matthew Connolly 2
Anton Ferdinand 3
Fitz Hall 2
Clint Hill 3
Taye Taiwo 2
Luke Young 2
Nedum Onuoha 2
Armand Traoré 2

Mittfältare
Samba Diakité 2
Adel Taarabt 3
Alejandro Faurlin 4
Joey Barton 1
Shaun Wright-Phillips 2
Jamie Mackie 3
Shaun Derry 3
Akos Buzsáky 2
Tommy Smith 1

Anfallare
Heidar Helguson 3
Djilbril Cissé 3
Bobby Zamora 2
Jay Bothroyd 1
DJ Campbell 1

Stoke

Målvakter
Thomas Sörensen 3
Asmir Begovic 3

Försvarare
Danny Collins 2
Danny Higginbotham 2
Robert Huth 4
Ryan Shawcross 4
Ryan Shotton 2
Matthew Upson 2
Marc Wilson 2
Andy Wilkinson 2
Jonathan Woodgate 3

Mittfältare
Diego Arismendi 2
Rory Delap 1
Dean Whitehead 3
Glenn Whelan 2
Wilson Palacios 1
Jermaine Pennant 2
Matthew Etherington 3
Salif Diao 1

Anfallare
Peter Crouch 4
Jon Walters 3
Kenwyne Jones 2

Sunderland

Målvakter
Simon Mignolet 3
Kieren Westwood 2

Försvarare
Wayne Bridge 1
Wes Brown 3
John O’Shea 2
Phil Bardsley 3
Kieran Richardson 2
Titus Bramble 2
Matt Kilgallon 2
Michael Turner 2

Mittfältare
Lee Cattermole 3
Jack Colback 3
Ahmed Elmohamady 1
Craig Gardner 3
Sebastian Larsson 4
James McClean 3
David Meyler 1
Cristian Riveros 1
Stéphane Sessègnon 4
David Vaughan 2

Anfallare
Nicklas Bendtner 2
Fraizer Campbell 2
Dong-Won Ji 1
Connor Wickham 1

Swansea

Målvakt
Michel Vorm 5

Försvarare
Steven Caulker 4
Garry Monk 2
Angel Rangel 3
Alan Tate 2
Neil Taylor 3
Ashley Williams 4

Mittfältare
Joe Allen 4
Kemy Augustien 2
Leon Britton 4
Stephen Dobbie 1
Nathan Dyer 4
Mark Gower 2
Andrea Orlandi 2
Wayne Routledge 3
Gylfi Sigurdsson 4

Anfallare
Danny Graham 3
Leroy Lita 2
Luke Moore 2
Scott Sinclair 3

***
Imorgon kommer den femte och sista delen.

Brendan Rodgers – säsongens tränare
I stort sett hela säsongen har jag sett Paul Lambert som den främsta kandidaten till priset som årets manager. Han har på 2,5 år lett Norwich från jumboplatsen i League One (!) till en mittenplacering i Premier League. Det borde inte vara möjligt.
Men de senaste veckorna har en annan kandidat seglat upp jämsides: Swanseas Brendan Rodgers.
I lördags ledde han sitt lag till en övertygande 3-0-seger över Fulham på Craven Cottage. Det är svårt att vinna på den arenan, det är ännu svårare att göra det genom att olé-spela av sista kvarten. Efteråt stod Brendan Rodgers i Sky och förklarade segern med att hans lag ”försvarat sina principer”. Han lät som en idealist från La Masia och det är inte så konstigt eftersom han hämtat sin inspiration från Barcelona.

Spelar det någon roll hur man vinner matcher?
Nej, inte när man räknar tabeller. Men tittar man på de senaste veckornas resultat i Europa, där Manchester United blivit sopade av banan av den spanska ligasjuan, kan vi dra slutsatsen att possession-fotbollen regerar. Manchester United hade inget svar mot Athletics presspel och hade inte kvaliteten att själva spela sig till målchanser.
Swansea är just nu engelsk fotbolls fanbärare för denna, moderna, typ av fotboll. Walesarna spelade ”spanskt” redan under Roberto Martínez dagar på Liberty Stadium, men det är beundransvärt att de lyckats bibehålla den fotbollen även i högstaligan.
Brendan Rodgers ska ha enormt mycket credit för att han visar oss och andra klubbar att det är möjligt.

Wolves måste se över tränarsidan – igen
Wolverhampton sparkade tränaren Mick McCarthy efter 1-5 i derbyt mot West Bromwich förra månaden. Det var inget överraskande beslut, irländaren hade suttit löst en stor del av hösten. Men i dag framstår det draget som ödesdigert. Det finns inget som säger att McCarthy hade klarat att hålla laget kvar igen, men när klubben spelade ett högt spel när man sparkade honom utan att ha en ersättare klar. Efter att flera namn tackat nej lät man assistenten Terry Connor ta över ansvaret. Han är populär bland supportrarna och spelarna efter sina många år i klubben, men saknade erfarenhet som manager.
Jag trodde – hoppades – att upphämtningen i debutmatchen borta mot Newcastle skulle ge ”TC” en skjuts i rätt riktning. I den matchen lyckades han ”väcka laget” och få till en scenförändring andra halvlek. Men sedan har det varit nattsvart.
Storstryk, 0-5 borta mot Fulham, följdes av 0-2 hemma mot Blackburn och nu 0-5 hemma mot Manchester United. 0-12 på tre matcher och ett försvar som läcker som aldrig förr.

Terry Connor har hittills klarat sig från att hamna i skottgluggen. Supportrarna har riktat ilskan mot ägaren Steve Morgan och vd:n Jez Moxey. Det är förstås inte Terry Connors fel att han i söndags kom till spel utan tre av sina ordinarie centrala mittfältare, Jamie O’Hara, Nenad Milijas och Karl Henry, och sedan fick David Davis skadad i första halvlek.
Men tränarjobbet är, och har alltid varit, resultatbaserat. Frågan är om Wolves har råd att chansa och låta ”TC” leda laget säsongen ut eller om man gör ett nytt försök att få loss ett mer erfaret tränarnamn.

Valencia är Uniteds främsta ytter
Ni minns i höstas när Manchester United inledde säsongen med att spela champagne-fotboll, ösa in mål och svepa borta allt som kom i deras väg? Då var det Nanis och Ashley Youngs kantspel som var ”dörröppnaren” i offensiven.
Antonio Valencia såg matcherna från läktaren, han var skadad. Men sedan han kom tillbaka under vintern framstår han, likt säsongen 2009/10, som lagets främsta ytter. I söndags slet han Wolverhamptons försvar i bitar.

I grunden är han ligans mest enkelspåriga ytter; han är enfotad och kan egentligen bara en fint, ”peta och sticka”. Det som imponerar är hur han har utvecklats sedan flytten från Wigan 2009. Då var han enbart en offensiv winger. I United har han blivit en tvåvägsspelare som är lika trygg som högerback.
– Hans form sedan han kom tillbaka från skada har varit outstanding, säger Alex Ferguson.
– Han är så ärlig och hårt arbetande spelare. Han kan tackla, han kan springa, men han kan också göra sin gubbe. Han har verkligen allt.

Di Matteo stärker sina aktier
Avancemang i Champions League, fyra raka segrar och en Fernando Torres som gör mål igen. Roberto Di Matteos start som huvudtränare i Chelsea kunde knappast ha gått bättre.
Låt gå för att hans auktoritet ifrågasätts, att John Terry påstås vara den som ger taktiska instruktioner. För varje match som laget vinner kommer Di Matteos ställning att stärkas, för varje framgång kommer hans idéer få mer trovärdighet. Det är så det fungerar.
Bara att han har fått Fernando Torres att både jobba hårt för laget under ett inhopp och göra mål är en mindre bragd.

Hans (egna) taktiska drag har dessutom gått hem. Mot Stoke förra helgen gjorde han ett tidigt byte, redan i 38 minuten, efter att Stoke fått en man utvisad då han tog av Raul Meireles och satte in Juan Mata. I paus ersatte han Branislav Ivanovic med David Luiz.
Mata lyfte Chelsea mot Stoke, Ivanovic gjorde segermålet mot Napoli fyra dagar senare.
Det finns förstås ett möjligt scenario att Roberto Di Matteo får jobbet på heltid från och med nästa säsong. Frågan är var den ”brytpunkten” går i Roman Abramovitjs huvud. Krävs det seger i Champions League? Räcker det med en hedersam förlust mot Barcelona och en säkrad fjärdeplats i ligan?
Eller är det helt och hållet beroende på om det går att få loss drömnamnen Pep Guardiola och José Mourinho i sommar?

Football should not be a matter of life and death
När Bill Shankly sa det där om att ”fotboll är viktigare än liv och död” menade han det givetvis inte bokstavligt.
Fotboll är egentligen oviktigt i jämförelse med saker som verkligen är viktiga.
Vi fick en ny påminnelse om det i lördags när Fabrice Muamba segnade ned på White Hart Lane och inom loppet av några sekunder kämpade för sitt liv.
Det spelades många matcher i helgen, det kommer att spelas många matcher i veckan. Men det är bara en kamp som räknas. Den som Fabrice Muamba genomlider på London Chest Hospital.

Robin van Persie scores when he wants
Liverpool prickade stolpen två gånger. Liverpool vann hörnstatistiken med 12-0. Liverpool missade en straff och straffreturen. Liverpool missade öppet mål (Martin Kelly). Liverpool var överlägset.
Arsenal vann.
Det går att förklara med att fotbollen är en fantastisk sport där allt kan hända, men man kan också förklara det med att Robin van Persie är en fantastisk spelare. Han fick två chanser, han gjorde två mål.
Vi har kunnat notera att holländaren utvecklats senaste året, att han numera gör alla sorters mål: Distansskott, frilägen, tap-in och så vidare.
Fram till i dag hade han dock inte gjort något mål med huvudet. Men så, under en halvlek där Arsenal varit utspelat, ryckte han sig fri från en släpphänt markering från Jamie Carragher och nickade in 1-1.
Hans 2-1 i 92:a minuten var visserligen inte lika snyggt som volleymålet mot Everton tidigare under säsongen, men ändå ett litet konststycke. Han gjorde det som kännetecknar stora spelare – han använde medlen som situationen krävde.
– När du ser bollen landa på Robins fötter kan man alltid förvänta sig något speciellt. I varje match lyckas han leverera något extraordinärt, sa Arsène Wenger efteråt.
– Med en sådan striker i laget har du alltid en chans tills matchen är begravd.
Exakt så är det. Liverpool har gjort 30 mål i ligan (tar man bort självmål är siffran 26). Robin van Persie har gjort 25. Det berättar egentligen det mesta om den här matchen.
Liverpool hade inte kvaliteten i de avgörande lägena, det hade Arsenal. Åtminstone lagets storstjärna.

Den här matchen var ännu ett bevis på hur mycket Robin van Persie betyder för Gunners. Arsenal var inte med i den här matchen, enligt alla manuskript skulle de ha förlorat. Ändå vann de tack vare en individuell kvalitet som tillhör planetens bästa (Messi kommer, så vitt jag förstått, från en annan planet). van Persies mål har säkrat 19 av lagets 49 poäng den här säsongen, 12 av målen har varit skillnaden mellan en eller tre poäng.
Det där Fifa/France Football-beslutet om att inte nominera Robin van Persie till Guldbollen i höstas framstår mer och mer som ett skämt.

Snaran kring André Villas-Boas dras åt
När man inte trodde att André Villas-Boas kunde sjunka mycket djupare kom nästa smäll. Förlust, 0-1, i dag mot West Bromwich.
Jag såg inte matchen, men rapporterna skvallrar om en svag Gary Cahill, en oinspirerad Frank Lampard och ett intetsägande inhopp av Fernando Torres. Och att Petr Cech räddade laget från en större förlust. Det är inga bra tecken.
Jag vill ju fortfarande tro att den unge portugisen kommer att få tid med sitt projekt. Chelsea står inför en generationsväxling och sådant tar tid. Och, som sagt, det var inte Villas-Boas fel att Chelsea lade ut 50 miljoner pund på Fernando Torres.
Men om allt rämnar? Om spelarna gör revolt? Om fansen tappat förtroendet? Om man åker ur Champions League och underpresterar kapitalt i ligan? Går det då att fortsätta utan åtgärd i en klubb som Chelsea?

Det pratas ofta om risken att ”tappa omklädningsrummet”. André Villas-Boas är som jag ser det ett klockrent exempel på en tränare som tappat omklädningsrummet.
Han har anlänt med nya fräscha idéer, ett nytt spelsätt, men veteranerna har inte köpt förändringarna. Att Villas-Boas och Frank Lampard inte dragit jämnt har varit enkelt att se från utsidan. Frågan är hur många av de starka karaktärerna i truppen som André Villas-Boas har med sig på skeppet.
Efter det att José Mourinho lämnade klubben har tränare kommit och gått. Ingen av dessa har lyckats kontrollera den starka hierarkin i omklädningsrummet med inflytelserika herrar som John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba.
Det var kanske för mycket att förvänta sig att en 34-åring – utan proffskarriär att skylta med – skulle kunna klara det som inte andra stortränare lyckats med.
Behovet av kontinuitet, Financial Fair Play och prestigen (tränaren var Roman Abramovitjs val) talar för att behålla André Villas-Boas.
Men ett uttåg ur Champions League mot Napoli skulle betyda att det där skeppet som fått slagsida skulle börja ta in vatten.

Sigurdsson – ett av säsongens fynd
Jag vet inte om ni minns att jag skrev om Gylfi Sigurdsson, 22, i ett av de första inläggen i den här bloggen. Jag var förvånad över att Hoffenheim var villiga att släppa honom med tanke på att han valdes till lagets bästa spelare förra säsongen.
Men det beslutet har blivit Swanseas lycka. I dag pangade islänningen in båda målen i segermatchen mot Wigan. Det var inte vilka mål som helst: Ett vackert, skruvat skott, en utsökt frispark.
– Det var trademark, sa tränaren Brendan Rodgers. Han har ett underbart ”dyk” på bollen.
Jag vet inte varför Gylfi Sigurdsson lyckas undvika intresse från de stora klubbarna. När han var i Reading och gjorde succé (valdes förstås till lagets bästa spelare där också) så missade fotbolls-England att snappa upp honom, vilket gjorde att han hamnade i Bundesliga. I januari, när han var tillgänglig för lån, var det lilla Swansea som säkrade honom.
– Han är här för att skapa och göra mål, och det gör han mästerligt, konstaterade Brendan Rodgers.
Fortsätter Gylfi Sigurdsson så här lär storklubbarna inte kunna blunda längre.

Martinez under press – till slut
Det är sällan vi upplever en säsong med så många pressade tränare. I toppskiktet har både André Villas-Boas och Arsène Wenger fått leva med att bli ifrågasatta. På undre halvan är det vardagen för i princip varenda manager.
En som klarat sig undan luppen genom åren trots ständiga bottenstrider är Wigans Roberto Martinez. Det beror främst på att han är ordförande Dave Whelans ögonsten (Whelan hävdade ju att ”Martinez var bra nog för att träna Barcelona”) och det vedertagna faktum att han brottas med (för) små resurser.
Men efter 0-2 mot Swansea hopar sig molnen även över den omtyckta spanjoren.  Han valde nämligen att bänka stjärntrion Victor Moses, Hugo Rodallega och Mohamed Diamé i lördagens match. Det retade upp Whelan.
– Det var vår sämsta insats på fyra fem år. Jag kommer att ha ett möte med Roberto på måndag och fråga honom om prestationen och laguttagningen, sa Dave Whelan efteråt.
Ordföranden Whelan betonade att ”Martinez sitter säkert”, men då har han inte råd med fler snedsteg i ett läge där Wigan ligger fast förankrat i botten.
Han motiverade laguttagningen med utslitna spelare som rest långt på grund av landslagsuppdrag:
– Det var en omöjlig vecka för oss. För att klara Swanseas passningsspel måste du ha spelare som är väldigt konditionsstarka och vi kunde inte nå upp i tempo. Du behöver en full tank, och med så många långa flygningar var vår inte i närheten av att vara fulltankad.

***
Tack för all feedback på inlägget om Michael Carrick – här, i mejlen, på Facebook och på Twitter. Har ni önskemål om spelare som ni vill läsa om så kan ni alltid skriva till mig så får vi se vad vi kan göra.

Det här var en vecka där jag fick anledning att uppmärksamma rätt många nya ansikten i ”Omgångens lag”.
Vi kan beta av några av dem:
* Michael Dawson: Mittbacken har varit skadad en stor del av säsongen, men gjorde comeback nyligen och lär vara bofast om han spelar som i går på Anfield. Ruskigt effektiv på att täcka skott.
* Neil Taylor: Swanseas vänsterback är en grym talang. Värvad från lilla Wrexham för två år sedan. Spelar enkelt och passar utmärkt i lagets possession-spel.
* Gylfi Sigurdsson: Islänningen värvades från Hoffenheim under januarifönstret och jag hyllade honom i ett av de första inläggen i den här bloggen. Ett mål och tre assist har Sigurdsson levererat på fyra matcher.
* Simeon Jackson: Spelade som i trans under en period förra våren när Norwich säkrade uppflyttning. Var reserv under hösten, men har fått chansen senaste veckorna. Ger Paul Lambert välbehövliga alternativ.
* Alex Oxlade-Chamberlain: Två mål i helgen mot Blackburn – men framför allt ett spel som får oss att tro på en plats i EM-laget. Lär inte vara sista gången jag tar ut den här grabben.
Utnämningen till ”Omgångens spelare” går dock inte till någon av dessa spelare utan till Robin van Persie som gjorde 3+2. Visserligen mot ett pinsamt uselt Blackburn, men 3+2 är alltid 3+2.
Omgångens spelare: Robin van Persie, Arsenal.

Mitt ”Omgångens lag”:
Wayne Hennessey, Wolverhampton
—————————————
Rafael da Silva, Manchester United
Michael Dawson, Tottenham
Ledley King, Tottenham
Neil Taylor, Swansea
—————————————
Scott Parker, Tottenham
Gylfi Sigurdsson, Swansea
—————————————
Simeon Jackson, Norwich
Wayne Rooney, Manchester United
Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal
—————————————
Robin van Persie, Arsenal

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Tim Krul (Newcastle), Fabricio Coloccini (Newcastle), David De Gea (Manchester United), Juan Mata (Chelsea), Francis Coquelin (Arsenal), Theo Walcott (Arsenal), John Ruddy (Norwich), Elliott Bennett (Norwich), Kevin Doyle (Wolves), Adel Taarabt (QPR), James McClean (Sunderland), Stephane Sessegnon (Sunderland), Sergio Agüero (Manchester City), Micah Richards (Manchester City), David Silva (Manchester City), Brad Friedel (Tottenham), Martin Skrtel (Liverpool), Steven Gerrard (Liverpool).

***
Som alltid är det er uppgift att utse ”Omgångens floppspelare”.
Ni har några att välja mellan. Jag kastar upp lite alternativ för att fräscha upp minnet:
Gaël Givet, Martin Olsson, Radosav Petrovic, Robert Huth, Djibril Cissé, Chris Baird…
Eller såg du någon annan som förtjänar titeln?

***
Emmanuel Frimpong är knäskadad och missar resten av säsongen. Grymt tungt för Wolves som gjorde ett kap i januarifönstret genom att låna mittfältaren från Arsenal. Mick McCarthy behöver alla karaktärsspelare han kan få tag i.

***
Vad händer med Nottingham Forest nu? Ägaren Nigel Doughty, supporter sedan barnsben, hittades död i lördags i sitt hem. Nu avslöjas att han hade fordringar på klubben på 800 miljoner kronor.

***
Jag liverapporterade Liverpool-Tottenham i går på Sportbladet.se så jag kunde inte följa matchen så noga som jag hade velat (man tenderar att titta mer på tangenterna än tv:n).
Men så mycket kan jag säga: Matchen blev en stor besvikelse.
Det var låst, tajt och chansfattigt. Luis Suárez var tillbaka, hoppade in i andra halvlek till stort jubel och hade ett par chanser.
Det roligaste på Anfield var den gråa katt som sprang in på planen och fick åskådarnas uppmärksamhet under en minut.
Katten har redan fått ett Twitterkonto: @CatAnfield.

***
Vill ni har mer fotbollssnack utöver bloggen kan ni även följa mig på Twitter: @Kalle__Karlsson

Alex Ferguson, Arsène Wenger, Harry Redknapp, Kenny Dalglish, Roy Hodgson…
Tränarbranschen står inför ett generationsskifte.
Vilka kommer att vara framtidens hetaste managers i engelsk fotboll? Finns det några som kan ta över efter herrarna Ferguson, Redknapp och Hodgson?
Ja, helt hopplöst är det inte. Jag har scannat proffsdivisionerna och hittat en rad lovande namn.
Här är min utlovade lista över de mest lovande brittiska tränarna i engelsk fotboll.

DE 10 HETASTE OCH MEST LOVANDE BRITTISKA TRÄNARNA
(Åldersgräns 45 år, dock har jag gjort undantag för ett par som inlett sina tränarkarriärer sent)

1) Paul Lambert, Norwich (Premier League)
42 år, Skottland
Tidigare klubbar: Livingstone, Wycombe W, Colchester.
Kommentar: Tog över ett Norwich som låg sist i League One efter premiären 2009/10. Förde direkt laget till uppflyttning och sprang sedan rakt igenom Championship. Glasgowfödde Lambert, som spelat under stortränare som Otto Hitzfeld och Martin O’Neill, är lagd åt det analytiska hållet. En man-management-begåvning som gjort underverk med begränsat material i Norwich. När tar han ett större uppdrag?
> Här kan ni läsa mitt dokument om Paul Lambert: ”Sagan om Premier Leagues nye fotbollsprofessor”.

2) Brendan Rodgers, Swansea (Premier League)
38 år, Nordirland
Tidigare klubbar: Watford, Reading.
Kommentar: Mourinho-adepten (Rodgers var tidigare juniortränare i Chelsea) blev historisk när han som förste tränare någonsin tog ett walesiskt lag till Premier League. Roberto Martinez lade grunden till passningsspelet i ”Swanselona”. Att Brendan Rodgers har haft modet att ta spelstilen upp i högstaligan är beundransvärt.

3) Owen Coyle, Bolton (Premier League)
45 år, Skottland
Tidigare klubbar: Falkirk, St Johnstone, Burnley.
Kommentar: För ett år sedan var Owen Coyle ett av Europas hetaste nya tränarnamn. Då hade han först tagit upp Burnley till Premier League, gjort underverk med budgetlaget och bland annat besegrat Manchester United, lämnat för Bolton och där lyckats rädda kontraktet. Han hade även under förra hösten fått Johan Elmander att hitta målet och sett till att Bolton fajtats om Europaplatserna. Det har, dessvärre, hänt en del sedan dess. Bolton krigar om kontraktet i år, Coyles gloria har hamnat på sned. Men kom ihåg att han brottats med både spelarförluster (Elmander, Sturridge) och enorma skadeproblem (Holden, Chung-yong Lee, Mears).

4) Eddie Howe, Burnley (Championship)
34 år, England
Tidigare klubbar: Bournemouth.
Kommentar: I december 2006 blev Howe, blott 29 år gammal, befordrad till ”player-coach” i AFC Bournemouth under Kevin Bond (nuvarande Tottenham-assistenten). När en knäskada satte stopp för aktiva karriären satsade han fullt ut på tränarsysslan. Blev caretaker i Bournemouth i december 2008 och lyfte laget från bottenstriden. Året efter tog han laget till League One (trots ett transferförbud). Flyttade till Burnley där laget slåss på övre halvan.

5) Nigel Adkins, Southampton (Championship)
46 år, England
Tidigare klubbar: Bangor City, Scunthorpe.
Kommentar: Den förre målvakten har haft en udda tränarkarriär. Han inledde i Bangor City i walesiska ligan där han förde laget till titeln 1994 och 1995. Han lämnade sedan tränaryrket under tio år (!) och blev ”physio” i Scunthorpe. När ordinarie tränaren fick sparken blev han ”caretaker”. Det gick så bra att han fick jobbet permanent i december 2006. På ett halvår hade han fört klubben till Championship. Det var under den tiden som Scunthorpes fans sjöng den fyndiga läktarramsan: ”Who needs Mourinho? We’ve got our physio!”. Scunthorpe åkte ur året efter, men tog sig tillbaka igen via playoff 2009. Hösten 2010 tog han över ansvaret i Southampton som han ledde tillbaka till andradivisionen. Hans lag imponerar stort som nykomling i Championship den här säsongen och ligger tvåa. Lyckas han kopiera Paul Lamberts bedrift från förra året att springa rakt igenom andraligan?

6) Malky Mackay, Cardiff City (Championship)
38 år, Skottland
Tidigare klubbar: Watford.
Kommentar: Ersatte Brendan Rodgers i Watford 2009 efter att ha jobbat som assistent under Swanseatränaren. Mackay hade ett tufft förstaår. Har gjort starkt jobb sedan han i somras kom till ett sargat Cardiff där han började med att värva tio nya spelare. Trots flera tunga spelarförluster (Craig Bellamy, Jay Bothroyd, Michael Chopra) utmanar klubben om en plats till Premier League. Var han är född? Glasgow, förstås.

7) Lee Clark, Huddersfield Town (League One)
38 år, England
Tidigare klubbar: -.
Kommentar: Började som first team coach under Glenn Roeder i Newcastle redan under den aktiva karriären. Det var när han Clark över Huddersfield i League One som tränarkarriären tog fart. Säsongen 2010/11 tog han laget till playoff-final mot Peterborough. Fram till 28 november 2011 hade laget spelat 43 raka matcher (!) utan förlust, den näst längsta sviten någonsin i engelsk fotboll. Kan nämnas i snacket när nästa tränarstol i PL blir ledig.

8> Darren Ferguson, Peterborough United (Championship)
39 år, Skottland
Tidigare klubbar: Peterborough, Preston NE.
Kommentar: Sir Alex Fergusons son fick en flygande start i tränarkarriären när han förde Peterborough från League Two upp i Championship på två år. Säsongen efter fick han lämna sin post när laget sladdade och låg sist i Championship, mest på grund av en styrelse som drabbats av storhetsvansinne. Darren tog Preston NE men fick sparken i december 2010 när laget låg på jumboplats i Championship. Återvände då till Peterborough för exakt ett år sedan och lyckades lyfta laget till Championship via playoff. Tre uppflyttningar med Peterborough – nog har Ferguson jr ärvt en del ledaregenskaper av far sin.

9) Dougie Freedman, Crystal Palace (Championship)
37 år, Skottland
Tidigare klubbar: -.
Kommentar: Gissa var han kommer från? Du får en gissning… Glasgow, förstås. Den förre Crystal Palace och Nottingham Forest-spelaren kan mycket väl bli en framtida medlem i den exklusiva skaran av skotska managers i Premier League. Freedman hade en modest spelarkarriär, och spelade bara ett par säsonger i PL, men tränarlivet har fått en flygande start. Hans unga, talangfulla lag spelade bort Manchester United i Ligacupen i höstas.

10) Chris Hughton, Birmingham (Championship)
53 år, England
Tidigare klubbar: Newcastle (caretaker), Newcastle.
Kommentar: Han faller rejält för åldersstrecket, men jag vill ändå ha med Hughton av den enkla anledningen att hans managerkarriär kom i gång så sent. I många år jobbade han i bakgrunden som coach i Tottenhams U21-lag. Det var när han fick chansen att ta över Newcastle 2009 som det tog fart. Hughton guidade ”skatorna” tillbaka till Premier League 2009/10. Startade även starkt i PL förra hösten, men fick förvånande nog sparken när Mike Ashley ville ta in Alan Pardew. Tog över Birmingham i somras och har gjort ett imponerande jobb i ett fattigt och sönderköpt lag – trots dubblerandet i Europa League.

Bubblare (utan inbördes ordning):
Karl Robinson, 31 år, Milton Keynes Dons (England)
Lee Bradbury, 36 år, Bournemouth (England)
Derek McInnes, 40 år, Bristol City (Skottland)
Keith Hill, 42 år, Barnsley (England)
Simon Grayson, 42 år, Leeds (England)
Chris Powell, 42 år, Charlton (England)
Nigel Clough, 45 år, Derby (England)
Brian McDermott, 50 år, Reading (England)

***
Vem tror ni är nästa stortränare i engelsk fotboll? Är det någon av dessa herrar eller finns det någon aktiv spelare som kan bryta mönstret ”bra spelare=dålig tränare”?

***
I kväll liverapporterar jag Liverpool-Manchester City, semifinalreturen i Ligacupen. Häng gärna med på Sportbladet.se!

Liverpool har tecknat ett tröjkontrakt värt £25m per år. Avtalet är det största som tecknats i brittisk fotboll.
Kan den här dealen ge förutsättningar för att slå sig in i toppen av Premier League? Det är åtminstone vad klubben hoppas.

Liverpool kom inte överens med Adidas, som tillverkat laget tröjor sedan 2006. Det tyska företaget ansåg att bristen på Europaspel sänkt klubbens marknadsvärde.
– Det var för stort avstånd mellan deras insatser på fotbollsplanen och den siffran som nämndes, sa Adidas vd Herbert Hainer förra veckan.
Då dök amerikanska Warrior Sports upp och erbjöd £150m för sex år.
– Det är en ny milstolpe för Liverpool Football Club och visar än en gång klubbens starka varumärke globalt, säger Ian Ayre, vd i Liverpool.
Den årliga summan, £25m, är mer än de £23,3m som Manchester United fått från Nike åren 2007-2010 (dock höjdes summan till £25,3m från 2011).

Så vilka är Warrior Sports? Hur kan de erbjuda mer än jätten Adidas?
Företaget bildades 1992 av före detta Lacrosse-spelaren David Morrow. De sysslade mest med Lacrosse-utrustning och slog sig in på ishockey. 2004 köptes företaget av skotillverkaren New Balance, som i dag är värt över 7 miljarder kronor.
Då Warrior är Bostonbaserat är det ingen slump att man är tröjtillverkare till Boston Red Sox – som har samma ägare som Liverpool.

Affären med Warrior Sports är mer lukrativ än de £150m som betalas ut under sex år. Med Warrior som samarbetspartner kommer Liverpool få full kontroll över den övriga souvenirförsäljningen. Det betyder bland annat att det är fritt fram att öppna en officiell souveniraffär i Norge eller Indien. Ian Ayre tror att den detaljen kan ge klubben ytterligare £25m i årliga intäkter, det vill säga ytterligare £150m över sex år.
Ian Ayre förklarar:
– Affärsverksamheten består av två delar. Vi har dels dräkterna, sakerna som spelarna bär, det är en del av uppgörelsen med Warrior. I vår nuvarande deal (med Adidas) har vi haft restriktioner för vår övriga souvenirförsäljning. I det nya avtalet har vi full kontroll över det. Det ger oss en större möjlighet.

Andra tröjkontrakt för tillverkare (kit supplier)

Övriga ”Big six”
Arsenal
Skrev ett sjuårigt avtal med Nike som gällde till 2012, värt £55m, men det har förlängts med tre år.
Chelsea
Förlängde avtalet med Adidas i oktober 2010 för de åtta kommande åren. Det nya kontraktet ger £20m per år, en höjning med £8m.
Manchester City
Har bara avverkat tre år av det tioåriga avtalet med Umbro. Men det ryktas om att kontraktet ska omförhandlas och att den årliga intäkten ska öka från blygsamma £6m till £26m. Ett bevis på klubbens framsteg senaste åren.
Manchester United
Om förhandlar sitt kontrakt med Nike. Det nuvarande avtalet gav klubben £23,5m per år åren 2007-2010. Från 2011 ger avtalet £25,3m per år. Det spekuleras att den nya dealen kan ge så mycket som £35m per år.
Tottenham
Tecknade nyligen ett avtal med Under Armour som gäller från och med säsongen 2012/2013. Uppges vara värt £10m per år, dubbelt så mycket som nuvarande avtalet med Puma ger.

Övriga klubbar
Aston Villa
Har ett avtal med Nike värt £10m över tre år. I dagarna meddelade klubben att man avser att byta inför nästa säsong för att tröjkvalitén varit undermålig. Man hoppas få ett avtal värt £6m per år då klubben säljer cirka 100 000 replicas per år.
Blackburn
Har sedan säsongen 2007/08 avtal med Umbro. Okänt vad det ger.
Bolton
Har avtal med storsponsorn Reebok som även köpte arenanamnet (Reebok stadium). Okänt vad avtalet ger.
Everton
Har bytt ut Umbro till Le Coq Sportif, märket de bar under sin mest framgångsrika säsong 1984/85. Uppges ge cirka £3m per säsong.
Fulham
Kappa ersatte nyligen Nike för de kommande tre åren. Okänt vad de betalar.
Newcastle
Har avtal med Puma som gäller till 2012. Vad kontraktet är värt är inte känt.
Norwich
Tecknade ett ettårigt avtal med italienska Errea inför comebacken i Premier League. Uppges vara värt cirka £1m.
Queens Park Rangers
Har ett femårigt avtal med italienska Lotto sedan 2008.
Stoke
Tecknade fyraårigt avtal med Adidas våren 2010. Okänt vad det är värt.
Sunderland
Har avtal med Umbro som går ut efter säsongen.
Swansea
Skrev kontrakt med Adidas i somras (precis som under legendariske tränaren John Toshacks dagar). Okänt vad de betalar.
West Bromwich
Har avtal med Adidas. Okänt vad de betalar.
Wigan
Har ett tvåårigt avtal med Mifit som löper ut efter säsongen. Okänt vad de betalar.
Wolverhampton
Skrev ett treårigt avtal med Schweiziska Burrda våren 2010. Enligt uppgift betalar de £1m per år.

Övriga Europa
Barcelona
Avtal med Nike som ger cirka £28m per år.
Real Madrid
Avtal med Adidas som ger cirka £28m per år.
Inter
Avtal med Nike sedan 1998 som ger cirka €12m per år (Obs! Uppgift i euro).
Milan
Avtal med Adidas som ger €13m per år.
Juventus
Avtal med Nike som ger €12m per år.
Roma
Avtal med Kappa som ger €5m per år.
Napoli
Avtal med Macron som ger €4,7m per år.
Bayern München
Avtal med Adidas som ger cirka £20m per år. Skrev nytt åttaårskontrakt förra våren.

Fotnot: Uppgörelserna är förmodligen valutalåsta, vilket betyder att de italienska avtalen ovan inte kan räknas mot dagens eurokurs.

Källor: Birmingham Mail, Daily Express, Guardian, SportsPro Media, Swiss Ramble

***
André Villas-Boas har väckt liv i debatten om reservlagen ska få spela i ligasystemet. Den här frågan har diskuterats tidigare. Rafael Benítez var en förespråkare för det spanska systemet och Manchester United förde fram ämnet för fem år sedan.
Jag är inte alls pigg på idén. Jag är väl inne på samma linje som Independents Sam Wallace.
Visst finns det fördelar. Som att unga spelare skaffar sig erfarenhet genom att spela riktiga proffsmatcher i stället för avslagna b-lagsmatcher inför tomma läktare. Barcelona är ett bra exempel där en spelare som Pedro redan hade gjort ett par hundra ligamatcher när han debuterade för Barcelonas a-lag.
Men för mig är Championship en alldeles för fin och traditionsrik liga för att slänga in Chelsea B bland Leeds och Nottingham.

Vad tycker ni? Vill ni se Manchester Citys b-lag i andraligan för att gynna talangutvecklingen?

Premiär för Veckans lag, som byter namn till ”Omgångens lag” i den här bloggen. Det här är ett inslag som jag har kört i mina tidigare bloggar och som jag vet att många gillar.
Normalt när jag tar ut dessa elvor har jag åtminstone sett 5-9 matcher från en omgång (jag vet, vi har alla våra uppfattningar om vad som är en bra helg).
I helgen hade jag dock frilansuppdrag hos TT så jag missade faktiskt lördagens matcher. Har kompenserat genom att kolla ett par repriser, men jag har mestadels fått förlita mig på andras omdömen den här veckan.

Svåraste knäckfrågan var mittbacksplatserna där det fanns en rad namn att välja mellan. Robert Huth, Martin Skrtel, Joleon Lescott, Grant Hanley och Roger Johnson svarade alla för imponerande insatser. Det finns ju som ni vet bara plats för två så jag var tvungen att välja.
En match som jag såg i sin helhet var Swansea-Arsenal och där hämtar jag fyra av lirarna.
> Angel Rangel var mycket bra och tar den högerbacksposition som brukar orsaka mest bryderier på grund av brist på kandidater.
> Leon Britton och Joe Allen ägde mittfältet och är gjutna.
> Lille Nathan Dyer har hittat storformen efter en tid utanför startelvan och svarade för ett fint 2-1-mål. Han var bäst på plan.
Veckans spelare: Nathan Dyer, Swansea.

Mitt ”Omgången lag”:
Tim Krul, Newcastle
———————————–
Angel Rangel, Swansea
Robert Huth, Stoke
Roger Johnson, Wolves
Leighton Baines, Everton
———————————–
Joe Allen, Swansea
Leon Britton, Swansea
Danny Guthrie, Newcastle
———————————–
Antonio Valencia, Manchester United
Fernando Torres, Chelsea
Nathan Dyer, Swansea

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Ali Al-Habsi (Wigan), Joleon Lescott (Manchester City), Edin Dzeko (Manchester City), David Silva (Manchester City), Jonas Gutierrez (Newcastle), Shay Given (Aston Villa), Landon Donovan (Everton), Stephen Ireland (Aston Villa), Jason Lowe (Blackburn), Martin Skrtel (Liverpool), Steven Fletcher (Wolves), Luka Modric (Tottenham), Michael Carrick (Manchester United), Adam Bogdan (Bolton), John Ruddy (Norwich), Steve Morison (Norwich).

***
I min förra blogg hade jag även som tradition att låta er läsare utse ”Veckans floppspelare”.
Så: Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare” i Premier League?

***
Kom hem från en sen fotbollsträning och såg att Freiburgs Papiss Demba Cissé är klar för Newcastle. I morgon får ni en analys av den affären under avdelningen ”Done deals”.

***
När jag pustade ut i soffan efter chocken att ha kört dubbla pass för första gången sen… väldigt, väldigt länge sen… hann jag se reprisen av FA-cupmötet mellan Leicester-Nottingham (4-0).
Stackars Forest. Jag såg dem som en playoffkandidat inför säsongen, men allt har gått snett. Gedigna spelare verkar ha tappat allt självförtroende. Lee Camp var mänsklig i målet, veteranen George Boateng gjorde självmål, skicklige Lewis McGugan (åtminstone när jag såg honom i fjol) kom in från bänken, Guy Moussi vände som en Finlandsfärja vid ett av baklängesmålen och Robbie Findley svarade för en horribel miss som kan bli en Youtube-snackis.
Antingen gjorde Steve McClaren ett undermåligt grundarbete eller så är materialet som Steve Cotterill tog över inte bättre än så här.
Får jag tid framöver ska jag titta närmare på krislaget Nottingham Forest.

***
Jermaine Beckford gjorde iallafall bra reklam för sig själv nu när matchen tv-sändes i en rad länder. Tre mål blev dagsverket för den förre Evertonanfallaren.