Belgien var ett av fyra lag i VM som tog full pott i gruppspelet. Ändå har de inte lyckats övertyga oss ännu.
Taktiskt sett blir kvällens möte med USA extra intressant av en speciell anledning.

Under avdelningen taktiska trender i VM har vi redan avhandlat fembackslinjen. Den var i stort sett raderad i de fem europeiska toppligorna för fem år sedan, men har sedan smugit sig in via Italien och har nu gjort succé i VM. När jag skrev min analys i fredags hade fembackslinjen ännu inte förlorat en match i VM (förutom när den ställdes mot en annan fembackslinje som i fallet Italien-Uruguay). Det råder ingen tvekan om att kompakt försvar och omställningsspel har varit ett segerrecept i den här turneringen.
Nu går vi över på en annan trend som jag reagerade över tidigt, nämligen den om markeringsspel.
Vi är vana vid att se klubblagen i Europa använda ett positionsförsvar (förr gick det under benämningen zonförsvar), men i VM har vi fått se något så uppseendeväckande som rent man-man-spel på mittfältet.
Erik Hamrén har fått kritik i studion för sin insats, men han bidrog med en intressant grej och det var scoutingrapporten som svenska landslaget använde mot Belgien. Där berättade han att förbundskaptenen Marc Wilmots förespråkar zonmarkering på mittfältet.
I Belgiens andra gruppspelsmatch mot Ryssland granskade jag detta och noterade hur Marouane Fellaini, Axel Witsel och Kevin De Bruyne inte bara zonmarkerade utan spelade man-man mot sina motståndare.

De belgiska mittfältarna har till uppgift att markera sina motståndarna istället för att täcka yta. Det innebär att Marouane Fellaini, Axel Witsel och Kevin De Bruyne roterar friskt. Ena stunden är Fellaini längst fram, i nästa stund kan han vara längst bak. Foto: TV4

Det här medför att man låter mittbackarna föra fram bollen relativt ostört och hindra dem att spela genom mittfältet. Foto: TV4

Zonmarkering är ovanligt i klubbfotbollen. Jag ser en hel del matcher från de fem toppligorna och jag kan inte minnas något klubblag som använder den här taktiken.
Nackdelen med ett zonmarkeringsförsvar är att motståndarna enkelt kan ”dra i väg” spelare vilket öppnar för andra. Kolla nedan vilken enorm yta Belgien lämnar centralt i plan. Det gör att motståndarna enkelt kan hitta upp till sina anfallare efter marken. Använder man väggspel på ”tredje spelare” – gärna på en mittfältare som sliter sig loss från sin bevakning – är det tämligen enkelt att skapa chanser. Därför sätter jag ett frågetecken till om Belgiens zoomarkeringstaktik fungerar mot mer kvalificerat motstånd.

Belgiens mittfältare följer sina spelare vilket gör att det ibland blir stora ytor att spela in bollen på.

Ytorna som Belgien lämnar kan jämföras med ett tajt, tätt positionsförsvar där spelarna håller korta avstånd mellan varandra. Här ser vi Iran i röda tröjor i mötet med Argentina. Vi hade även Algeriet som gjorde det mycket effektivt igår mot Tyskland. Foto: SVT

Skillnaden mellan ett positionsförsvar och ett zonmarkeringsförsvar (icke att förväxla med zonförsvar) är att man i ett positionsförsvar flyttar sig utifrån bollen och medspelarnas rörelser medan man i ett zonmarkeringsförsvar flyttar sig främst utifrån motståndarnas rörelser och markerar den mest offensiva spelaren i sin zon men lämnar över spelare som flyttar sig i sidled.
I VM har vi inte bara sett zonmarkeringen utan, vill jag påstå, inslag av ren man-man-markering. Det har gett udda karaktär på matcherna.
I mötet mellan Ryssland och Belgien var spelkvaliteten låg och Belgiens zonmarkering/man-man-markering gjorde att de ryska mittbackarna hade ovanligt svårt att hitta upp till mittfältarna. Eftersom varken Vassili Berezoutski eller Sergei Ignashevitch har sin styrka i uppspelsfasen hade Ryssland svårt att bygga ett eget spel utan fick förlita sig på omställningar och individuella prestationer.
Samma parallell kan dras till mötet mellan Holland och Chile.
Holland spelar rent man-man-spel på mittfältet där även en offensiv finlirare som Wesley Sneijder tvingas ta defensiva löpningar som han förmodligen aldrig gjort tidigare i sin karriär (vilket förstås hämmat hans offensiva frihet).
Jag fångade en situation som illustrerade den här problematiken i mötet med Chile. Wesley Sneijder vill lämna över ”sin” spelare, men inser att det inte finns någon att lämna över till. Se bildsekvensen nedan.

Wesley Sneijder följer sin spelare och pekar åt lagkamraterna för att de ska ta över markeringsansvaret. Foto: TV4

…men mittbacken Ron Vlaar pekar och visar vilken spelare han har ansvar för. Foto: TV4.

…vilket gör att Sneijder inte har något val. Han måste kliva ned i en defensiv position och fullfölja sin markering. Foto: TV4

Det här blir extra intressant idag eftersom USA har använt en mittfältsdiamant i VM-turneringen. Med ett 3 vs 3-förhållande på centralt mittfält kan man spela zonmarkering. Men vid ett 3 vs 4? Inte lika enkelt. Därför blir det ytterst intressant att se hur Marc Wilmots löser det ikväll. Ett sätt är att droppa sin anfallare (Romelu Lukaku) och låta USA:s mittbackar ta fram bollen, men då finns risken att laget sjunker för lågt och blir för passivt.
Kommer Jürgen Klinsmann att återgå till diamanten bara för att få numerärt övertag centralt och förvilla Belgien? Och hur löser Marc Wilmots i så fall den här problematiken?
Jag ser redan fram emot hjärnornas kamp ikväll på Arena Fonte Nova i Salvador.

I EM för två år sedan fick vi ett smakprov.
Nu kan vi tala om en trend.
Trebackslinjen har fått en renässans.
Varför? Är den här för att stanna?
Och förtjänar den att kallas trebackslinje eller är det i själva verket en fembackslinje?

Den här texten kunde egentligen – eller borde – ha skrivits i den här bloggen för två år sedan.
Trenden med trebackslinje/fembackslinje är inget vi ska sortera in under år 2014.
Utvecklingen har pågått ett tag.
För fem år sedan var trebackslinjen i princip utdöd. Fyrbackslinje och positionsförsvar, var standard överallt, utom i vissa sydamerikanska lag som höll fast vid markeringsförsvar.
Men så blåste förändringens vindar in över italiensk fotboll.
Det var föga överraskande att Italien gick i bräschen. Italien har alltid legat långt fram i utvecklingen gällande försvarstänk. Det var ju under Helenio Herreras dagar i Inter som begreppet catenaccio myntades. Och det är från Coverciano som många av de mest slipade taktikerna fått sin tränarutbildning: Marcelo Lippi, Fabio Capello, Arrigo Sacchi, Carlo Ancelotti, Walter Mazzari…
Dessutom fanns det en viss ”hönan och ägget”-princip. I Serie A har kantspelet sällan varit prioriterat. Medan andra ligor har satsat på rena wingspelare har italiensk fotboll ofta fått se ett centrerat spel, inte sällan med formationen 4-3-1-2. Den naturliga följden är förstås att försvarsarbetet blir mer centrerat och då är trebackslinje ett alternativ.

Även om det funnits enskilda ideologer som stått fast vid en 3-4-3-filosofi (exempelvis Alberto Zaccheroni, Carlo Mazzone och Gian Piero Gasperini) kan den nya vågen av trebackslinje tillskrivas Francesco Guidolin. Han gjorde framstående resultat i Udinese trots knappa resurser. Receptet: Trebackslinje med två löpstarka wingbackar i Pablo Armero och Dusan Basta/Mauricio Isla.
Fotbolls-Europa tog intryck. I Napoli hängde Walter Mazzarri på. Båda dessa, Guidolin och Mazzarri, hade under sina karriärer förespråkat fyrbackslinje. Men något fick dem att tänka om.
Sedan hakade andra på. I England började Roberto Martínez experimentera med ett 3-4-3-system i Wigan, vilket räddade deras kontrakt våren 2012. Roberto Mancini testade trebackslinje i Manchester City.
Juventus blev en fanbärare för trebacklinje. Med trion Leonardo Bonucci, Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini byggde Antonio Conte ligans tätade försvarsmur.

Jag minns när jag verkligen fastnade för användandet av trebackslinje. Det var när Italien neutraliserade Spanien i gruppspelsmötet i EM 2012. Vid den tidpunkten var Spanien regerande Europamästare och världsmästare. Deras gyllene generation stod på toppen och några veckor senare skulle de säkra en ny EM-titel.
Inför EM hade fotbollsvärlden fotbollsvärlden klurat på hur man skulle stoppa dem. Pressa dem högt? Sjunka lågt? Parkera bussen utanför eget straffområdet? Spela brutalt? Väldigt lite tycktes hjälpa när Xavi och Andrés Iniesta drog i gång sin passningskarusell.
Men så kom den där gruppspelsmatchen mellan Italien och Spanien i juni 2012. Cesare Prandelli mönstrade en trebacklinje där Daniele De Rossi spelade mittback mellan Chiellini och Bonucci. Italiens försvarsspel var ruskigt disciplinerat och effektivt. Matchen slutade oavgjort, 1–1, och Italien var nära att knipa en sensationell seger efter att ha tagit ledningen med 1–0 en bit in i andra halvlek.

Italiens fembackslinje mot Spanien i EM 2012. Foto: SVT

Inför finalen, där lagen möttes igen, gick jag i planerna om att skriva om trebackslinjens återkomst, om att det var den bästa taktiken för att neutralisera Spanien. Jag hann tyvärr inte det, utan det stannade vid att jag gick ned till Marcus Leifbys dåvarande webbtv-EM-studio på Aftonbladet och berättade om det muntligen.
Hur tänkte jag? Jo, så här:
Eftersom Spanien alltid vill anfalla centralt, eftersom de endast använder kanterna till att ”vila med bollen” snarare än inläggsspel – varför ska man då offra fyra spelare (två ytterbackar och två yttermittfältare) till att utgå från ytterzoner? Dessa kommer ju ändå att få kliva in i plan när Spanien överbelastar centralt. I så fall är det bättre att formera ett lag med tre mittbackar och tre centrala mittfältare och se till att stänga den ”röda zonen” utanför det egna straffområdet.

Problemet med 4-4-2 mot Spanien (röda prickar) var att motståndarna hamnade i numerärt underläge centralt i banan.

Eftersom Spaniens främsta anfallsvapen är instick centralt är det mest kritiska att säkerställa att man inte lämnar ytor mellan ytterback och innerback eller mellan mittbackarna.
För mig var det självklart att Prandelli skulle fortsätta med trebackslinje i finalen eftersom det fungerade så klockrent i gruppspelet. Av någon outgrundlig anledning startade Italien med en fyrbackslinje i finalen. Spanien vann med 4–0. De två första målen i första halvlek kom till efter att spanjorerna hittat luckor mellan ytterback och innerback.

FÖRDELAR MED TREBACKSLINJEN

Kortare avstånd
Just det här – minimering av avstånd mellan spelare i backlinjen – är enligt mig den främsta fördelen med trebackslinje.
När Barcelona förändrat den moderna fotbollen har inläggsspelet blivit mer och mer eftersatt. Possession-fotbollen har främst handlat om attacker centralt i plan. Spel ut mot kanterna för att dra isär, absolut, men i Barcelonas fall var målet nästan uteslutande att hitta instick eller väggspel centralt.

Fyrbackslinjen ger större avstånd mellan försvararna.

…jämfört med fembackslinjen.

Lättare med markeringsspel
Den andra fördelen är att det blir lättare att följa en droppande anfallare i ryggen i en fembackslinje eftersom du är trygg i att de andra kan täcka upp bakom. I en fyrbackslinje är det vanskligt att lämna sin position eftersom det skapar enorma hål i backlinjen. I Hollands möte med Spanien kunde vi se hur försvararna Martins Indi och Stefan de Vrij följde spanska anfallsspelare så långt att de hamnade högre upp än sina mittfältare. Se bilderna nedan.

Martins Indi följer sin spelare, David Silva, i rygg högt upp i plan. Det hade han knappast kunnat göra i en fyrbackslinje. Foto: SVT

Stefan de Vrij följer i rygg, trygg i att de övriga försvararna kan bilda en fyrbackslinje bakom honom. Foto: SVT

Det här har fler och fler insett. Fembackslinjen har blivit ett sätt att neutralisera possession-fotbollen. Sedan drygt ett år regerar kontringsspelet. Då handlar det om att a) Se till att täta defensiven genom att sjunka hem, b) Ställ om blixtsnabbt.
Det var den taktiken som Bayern München använde ifjol när de spelade bort Barcelona med sammanlagt 7–0 i Champions League. Det var den taktiken som Real Madrid använde när de spelade bort ett Pep Guardiola-influerat Bayern i våras.
Det är, inte minst, den taktiken som har varit mest framgångsrik i VM hittills.
Av vad jag noterat har sju nationer – Mexiko, Holland, Chile, Argentina, Costa Rica, Uruguay, Italien – använt trebackslinjer i VM (samtliga utom Italien har gått vidare från gruppen). Alla utom Argentina har gjort det för att de använt en reaktiv spelidé. De vill inte kontrollera bollinnehavet utan backa hem och få tillfällen att kontra.
Jag granskade statistiken för lagen som kontinuerligt använt trebackslinje som en defensiv taktik under turneringen.
> Mexiko har haft mer bollinnehav än motståndaren i en match (mot Kamerun).
> Holland har inte haft mer bollinnehav än motståndaren i någon match.
> Chile har haft mer bollinnehav än motståndaren i två matcher (mot Australien och Holland, som också använde trebackslinje).
> Costa Rica har inte haft mer bollinnehav än motståndaren i någon match.

Av det kan vi utläsa att trebackslinjen i de flesta fallen är en defensiv taktik. Den handlar om att täta bakåt. När en trebackslinje möter en annan trebackslinje blir matcherna låsta och chansfattiga. Mötet mellan Holland och Chile är ett bra exempel.
Chile vill vinna bollen högt, men eftersom Holland ständigt söker sina offensiva spelare tidigt fick inte Chile ut något av sin höga press.
Holland vill sjunka hem och vänta på omställningslägen, men dessa blir färre i möten med lag som själva utgår från sin defensiv.
Italien-Uruguay är ett annat exempel. Oscar Tabarez insåg att Italien skulle spela 3-5-2. Han ville kontra och följden blev att mittfälten tog ut varandra och väldigt lite skapades framåt. Detta trots att Uruguay behövde vinna matchen.

NACKDELAR MED TREBACKSLINJE
Det finns inget spelsystem som är perfekt. Allt handlar om situationen, spelarnas egenskaper och motståndet. Men det man kan konstatera är att uppställningen med fembackslinjen har en del att önska offensivt.
David Platt, andretränare i Manchester City under Roberto Mancini, diskuterade det för ett par år sedan:
– Vi använde det litegrann förra året (2011) för att stänga matcher, men det managern har försökt att jobba på under försäsongen är förmågan att bli mer offensiv än defensiv med den uppställningen.
– Vi gjorde det av rent taktiska skäl i skeden när vi ledde med 2–0 med 20 minuter kvar och motståndarna skickade in en stor anfallare. Eller i lägen när motståndarna skickade fram hur mycket folk som helst. Men för att lägga till en dimension måste vi titta på det utifrån ett offensivt perspektiv där de yttre mittbackarna måste vara beredda att gå fram och sköta uppspelen och vi trycker upp våra wingbacks.
Manchester City lyckades aldrig med det och slopade systemet rätt fort.
I VM i Brasilien har fembackslinjen använts som en defensiv åtgärd. Ofta har det varit lyckat, men det har också varit totalt misslyckat. När Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella mönstrade en fembackslinje (med fyra naturliga mittbackar) i premiären mot Bosnien var det ett rejält snedsteg. Bosnien använde bara en striker (Edin Dzeko) och Argentina körde fast fullständigt före paus. I andra halvlek återgick man till 4-3-3 och då flöt spelet bättre.
Ergo: Lag som vill föra matcher använder inte fembackslinje och gör man det är det stor risk att man hamnar snett.

Trebackslinjer är på intet sätt något nytt. Snarare en återgång till vad som var standard under 1950- och första åren under 1960-talet.
När Brasilien spelade VM-final 1950 hemma på Maracana startade man med en trebackslinje med Augusto, Juvenal, Bigode. När Tottenham spelade FA-cupfinal 1961 under Bill Nicholson mönstrade man en trebackslinje med Baker, Norman, Henry.
I modern tid avpolleterades trebackslinjen i samma veva som tvåmannaanfallen försvann. Försvarsspel har sedan länge byggt på principen att ha en spelare mer i backlinjen än motståndarna har anfallare, en ”spare man”. Mot ett tvåmannaanfall – använd tre mittförsvarare. Mot ett enmansanfall räcker det med två mittbackar.
Men under senaste året hände det grejer i Premier League. Tvåmannaanfallen gjorde comeback. I Manchester City startade Mauricio Pellegrini säsongen med Edin Dzeko och Sergio Agüero på topp mot Newcastle. När Luis Suárez var tillbaka från sin avstängning (den förra) satsade Brendan Rodgers på ett tvåmannaanfall med Suárez och Daniel Sturridge.
Dessa superduos skrämde slag på PL-försvararna så lösningen på att möta dessa lag var att använda tremittbackar och därmed få en ”spare man”. Steve Bruce gjorde det i Hull City (han testade det redan året före i Championship), Gus Poyet använde det i Sunderland, Paul Lambert i Aston Villa, för att ta några exempel.
I England har trenden med tvåmannaanfall framkallat behovet av fler mittförsvarare.

Skillnaden mellan dagens ”trebackslinjer” och de som användes på 1950-talet var att man numera har täckning av wingbacks.
Alla lag i VM 2014 som har använt trebackslinje har i defensiven sjunkit lågt med sina wingbackar vilket fått uppställningen att likna en fembackslinje. Enda undantaget här är Chile som ibland pressar så högt att wingbackarna framstår som mittfältare.
Därför är det egentligen inte rätt att tala om renässans för trebackslinjen i VM. Det är snarare så att vi ser en utveckling mot fembackslinje.
Det har visserligen också använts tidigare. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet var det inte ovanligt att lag använde libero och två markerande spelare. När markeringsspelet arkiverades till fördel för zonförsvar, försvann liberon och därmed även fembackslinjen.

Fembackslinje med libero och två markerande innerbackar.

SLUTSATS
VM-turneringen i Brasilien har inneburit en renässans för uppställningarna med tre mittbackar. Men det är inte rätt att tala om trebackslinjer, utan det handlar snarare om fembackslinjer.
Sedan kontringsfotbollen klev upp på tronen mark (Bayern seger över Barcelona ifjol och Brasiliens seger över Spanien i Confederations Cup är ”landmärken” för mig) ses fembackslinjen som ett effektivt sätt att hantera possession-fotbollen.
Sjunk djupt, stäng till bakåt och se till att kontra.
Eftersom inläggsspelet är nedprioriterat numera (kan ni komma på något topplag förutom Atlético Madrid som använde inlägg effektivt förra säsongen?) är 5-3-2 ett gångbart system. Du undviker att hamna i numerärt underläge centralt och har ändå ett tvåmannaanfall som kan få fast bollen.
Det blir intressant att se om någon kan utveckla den här spelidén till att även kunna föra matcher.

Fotbollens utveckling går i cykler och fembackslinjen kommer säkerligen att sprida sig till andra ligor och lägre ned i seriesystemet kommande året.
Sedan dyker det upp någon innovationsbenägen tränare som hittar ett sätt som tar udden ur det systemet och då är vi tillbaka på fyrbackslinje igen.
Så har historien sett ut och så lär det fortsätta.

En ny blek insats av Belgien räddades återigen av Marc Wilmots succébyten.
Men trots avancemanget från gruppspelet ser jag en stor brist i den här truppen.

Mötet mellan Belgien och Ryssland bjöd på två olika angreppssätt från de båda förbundskaptenerna.
Marc Wilmots som gjorde lyckade byten i VM-premiären gav både Dries Mertens och Marouane Fellaini chansen i startelvan.
Rysslands Fabio Capello, som också fick se lyckade inhopp från Alan Dzagoev, Alexander Kerzhakov och Igor Denisov i deras premiär mot Sydkorea, valde dock att inte belöna någon av dessa med en plats i startelvan. Istället bytte han ut den misslyckade Yuri Zhirkov samt Andrey Eschenko mot Maksim Kannunikov och Aleksei Kozlov.

Starten på matchen var lovande där Belgien hade det mesta av bollen och Dries Mertens omgående hotade med löpningar i djupled, en egenskap som Belgien saknade i första halvlek mot Algeriet.
Ryssland var, som vanligt under Capello, mest intresserat av att hålla ihop laget och inte bjuda på något. Dock valde man att kliva lite högre än i öppningsmatchen mot Sydkorea.
När Belgien inte fann några enkla vägar framåt blev tempot lågt. Belgarna hade mestadels bollen i ofarliga zoner. Eden Hazard föll ur matchen och Romelu Lukaku lyckades endast genomföra en lyckad imitation av osynliga mannen. Den ende som verkligen hotade i Belgien var Mertens som fick övertag på ryske vänsterbacken Dmitriy Kombarov. Det ledde dock inte fram till några riktigt heta chanser.
Istället var det Ryssland som hade halvlekens bästa chans när Alexander Kokorin fick fritt nickläge, men bollen smet utanför.

Belgiens offensiva problem
Så var vad det som inte fungerade för Belgien? En hel del. Dels var bolltempot för lågt, dels blir laget för förutsägbart i offensiven. I första halvleken verkade lagets förhoppningar vila på att Dries Mertens eller Eden Hazard skapade något på egen hand. När den senare körde fast hände inte mycket. De enda gångerna som Marc Wilmots gäng skapade något var när de lyckades vinna bollen och få omställningslägen.
Ett gigantiskt problem, enligt mig, är Belgiens ytterbackar. I försnacket i Sportbladets VM-studio pratade jag om hur Jan Vertonghen och Toby Alderweireld varit alltför sega att fylla på mot Algeriet. Det blev extra tydligt i premiärmatchen då Algeriets mål var frukten av en ytterbackslöpning som sedan ledde fram till straffen.
Bildsekvensen nedan sparade jag från öppningsmatchen mot Algeriet.

Jan Vertonghen har chansen att fylla på utanför Eden Hazard för att dra isär algeriska försvaret. Foto: SVT

Men han blir kvar på sin vänsterbacksplats gång på gång. Foto: SVT

Algeriets ledningsmål föranleddes av den typen av löpning som Belgien saknar. Faouzi Goulam störtar fram på sin vänsterback, får väggspelet på tredje spelare och slår inlägget mot Sofiane Feghouli. Foto: SVT

Igår mot Ryssland hade Belgien samma problem.
Mot uppställt spel kan motståndarna centrera sitt lag utan att vara orolig för att hamna i numerärt underläge på kanterna.

Här ser vi hur Vertonghen vägrar överlappa, vilket medför att det blir enkelt för Rysslands försvarare att ”dubbla” mot bollföraren Eden Hazard. Foto: SVT

I diagrammet ser vi inläggen för Jan Vertonghen och Toby Alderweireld i mötet med Ryssland. De slog två inlägg vardera, men bara ett från den ”nedre zonen” vid hörnflaggan.

Studerar man spelarnas passningsstatistik (Alderweireld på offensiv tredjedel) kan man se tydligt hur de inte fyller på ned mot hörnflaggorna.

Vad medför detta? Jo, att Eden Hazard, när han kommer ned på kanten möter ett par, ibland tre försvarare, utan att få hjälp av en överlappande ytterback. Den typen av löpningar är en förutsättning för att Hazard, Ronaldo, Messi & Co ska få utrymme att vika in i plan och ta avslut, alternativ hitta fram med avgörande passningar. Inga överlappningar, inget hot.

Belgiens problem påminner om Tysklands, en annan nation som mönstrar fyra mittbackar. Det här blir en automatisk bieffekt när man spelar utan naturliga ytterbackar – och dessutom lägger band på de omskolade mittbackarna. Jan Vertonghen (som ersatte Thomas Vermaelen tidigt igår) har spelat en hel del vänsterback i Tottenham och även om han aldrig blir någon Cafú har jag sett honom avsevärt mer offensiv än han visat i den här turneringen.
I en fantastisk belgisk generation finns det ett stort svart hål, nämligen skickliga ytterbackar. Det kan bli kostsamt i den här turneringen, framför allt när Romelu Lukaku verkar ha hamnat i en formsvacka. Kanske finns det ett samband? Lukaku var långt ifrån bra igår, men hans arbete blir svårare när lagkamraterna inte hjälper till att dra isär och skapa ytor. Igår slog han bara nio passningar och hade bara en bollberöring i straffområdet.

Wilmots byten
I andra halvlek valde Marc Wilmots att återigen byta ut Romelu Lukaku. Chelseaanfallaren har varit iskall i två matcher. Ersättaren, 19-årige Divock Origi, bidrog med mer löpningar och det belgiska anfallsspelet blev aningen bättre. Även Dries Mertens, första halvkens bästa spelare, fick lämna planen sedan han kommit bort efter skiftet till vänsterkanten. Ett annat Wilmots-drag var att flytta upp Marouane Fellaini högre upp i plan, men de längre bollarna mot Fellainis kalufs uteblev och Belgiens bästa chans var istället en frispark i stolpen av Kevin Mirallas, en annan inhoppare.
I den 88:e minuten fick dock Eden Hazard ett en-mot-en-läge, kanske frukten av att Belgiens tvåmannaanfall tog uppmärksamhet från mittbackarna. Det räckte för att Hazard skulle flyta förbi Eschenko och spela snett inåt bakåt till Origi som tryckte upp bollen i nättaket.

Slutsats
För andra matchen i rad vann Belgien utan att imponera. Marc Wilmots byten förändrade matchbilden och avgjorde i premiären och igår var det en inhoppare som avgjorde igen.
Men belgarna har mycket att fundera över inför fortsättningen. Med ett så tydligt problemområde kanske vi har överskattat lagets chanser? Jag har själv tippat Belgien i kvartsfinal, men även det känns osäkert nu. Romelu Lukaku har inte kommit in i turneringen och bristen på naturliga ytterbackar hämmar anfallsspelet.
En lösning på det skulle kunna vara att ge de centrala mittfältarna mer licens att gå framåt, men hittills har Kevin De Bruyne sjunkit djupt för att delta i de tidiga uppspelen medan Axel Witsel som väntat sällan lämnar rollen som balansspelare.
Något annat som blir intressant att se längre fram är hur lagets zonmarkering klarar sig mot bättre motståndare. Vi ska grotta ned oss i det senare, förmodligen inför lagets åttondelsfinal.

Fotnot: Bilder från SVT. Du kan se matchen här.
Fotnot 2: Tack till Nils Paulsson som fixade plangrafik.

Miroslav Klose skrev historia och räddade en poäng för Tyskland mot ett positivt Ghana.
Men Jogi Löw måste göra något åt ytterbackssituationen.

Efter den starka segern över Portugal (4–0) mönstrade Joachim Löw samma startelva som i premiärmatchen.
Ghana, som gjorde en okej premiär trots förlusten mot USA, bytte tre spelare: målvakten Fatau Dauda, Harrison Afful på högerbacken och Kevin-Prince Boateng på offensivt mittfält.

Tyskland började matchen bäst och kontrollerade spelet första tio minuterna. Ghana ställde upp i ett tajt 4-4-2 med en hög försvarslinje. Det var ett djärvt val men det medförde att mittfältarna Sulley Muntari och Mohammed Rabiu fick löpa enormt mycket för att täcka ytor (vilket skulle visa sig senare, mer om det längre ned).
Ghanas lösning på att Tyskland var i numerärt överläge på centralt mittfält var att Kevin-Prince Boateng började man-man-spela mot Philipp Lahm.
Här nedan ser vi hur Boateng ligger nära Lahm.

Foto: SVT

Ibland hamnade Boateng djupt ned, även nedanför de egna mittfältet. Foto: SVT

Lahms drag var att ge sig i väg högre upp i plan i Tysklands uppbyggnadsspel för att undvika att Boateng skulle följa med honom. Foto: SVT

Ghana var inte ofarligt framåt. Oftast hittade man ytor på högerkanten genom Christian Atsu där Benedikt Höwedes framstår som Tysklands svaga länk. Med en überrörlig Asamoah Gyan kan man ständigt hota genom längre bollar ut mot kanterna.

Andra halvlek
Efter en mållös första halvlek bröts dödläget i inledningen av den andra. Styrkan i den tyska offensiven är hur flexibla spelarna i fronttrion är. Thomas Müller utgår från strikerpositionen, men kan lika gärna dyka upp på kanterna. Samtidigt kan Mesut Özil och Mario Götze ta djupledslöpningar som överraskar motståndarna. 1–0-målet var ett bevis för det. Thomas Müller hittade yta och tid på högerkanten, Mario Götze störtade in i straffområdet och nickade (via sitt eget knä!) in bollen efter slappt försvarsagerande av John Boye och Harrison Afful.
Ghanas förbundskapten Akwasi Appiah hade redan före målet förberett sitt första byte då en misslyckad Kevin-Prince Boateng lämnade plats för Jordan Ayew.
Bara tre minuter senare kom kvitteringen. Harrison Afful tog sig fram på högerkanten och slog ett perfekt inlägg på André Ayew som nickade in 1–1 i kamp med tyske inbytte högerbacken Shkodran Mustafi.
Under den här perioden var Ghana riktigt bra och tryckte tillbaka Tyskland. Framför allt vann laget nästan alla andrabollar.
Nio minuter senare bröt Sulley Muntari en passning från Philipp Lahm, serverade Gyan, som satte 1–2.

Tyska ytterbackarna
Jogi Löw har valt att formera en backlinje med fyra mittbackar, Per Mertesacker, Mats Hummels i mitten och Jerome Boateng och Benedikt Höwedes på kanterna. I den här matchen syntes hur begränsat Tyskland blev utan naturliga ytterbackar.
Varken Höwedes eller Boateng överlappade för att komma till inläggslägen. Höwedes slog inte ett enda inlägg under matchen. Boateng slog ett i första halvlek innan han byttes ut.
Samtidigt positionerar sig Höwedes och Boateng tillräckligt högt i planen i uppspelsfasen för att bli sårbara när Tyskland tappar boll. Christian Atsu och Asamoah Gyan hittade ofta ytor på Tysklands vänsterkant.
Här måste Jogi Löw hitta en lösning. Kanske blir det att flytta ned Philipp Lahm på en ytterback och starta med Bastian Schweinsteiger eller så får unge Erik Durm chansen.

Tyska byten
Redan före 1–2-målet i den 63:e minuten var Bastian Schweinsteiger redo att hoppa in för Tyskland. Men målet fick Jogi Löw att avvakta. Istället blev det ett dubbelbyte där Miroslav Klose ersatte Mario Götze och Schweinsteiger bytte av Sami Khedira i minut 69.
Miroslav Klose hade bara varit på planen i ett par minuter när han satte 2–2 på en hörna.
Rent taktiskt gav bytena önskad effekt, även spelmässigt. Schweinsteiger bidrog med rörlighet och fräscha ben på mittfältet (det var han som skapade hörnan som ledde fram till 2–2). Miro Klose, som tog strikerpositionen medan Müller flyttades till vänster, erbjöd djupledsspel.

Sista 20 minuterna bjöd på böljande spel där Ghana inte längre orkade att göra överflyttningarna i defensiven. Förmodligen för att Rabui och Muntari fått springa så mycket redan i första halvlek.
I slutskedet räddades laget gång på gång av mittbackarna John Boye och framför allt Jonathan Mensah som gjorde en stormatch (noterades för 11 rensningar). Den unge mittbacken (24 år) tillhör franska Evian, men lär dyka upp i en större klubb snart.
Det blev inga fler mål i en fantastisk andra halvlek.

Slutsats
Tyskland var illa ute i andra halvlek, men räddades av Miroslav Klose som skrev historia med sitt 15:e VM-mål.
Joachim Löw har dock en del att fundera över vad gäller lagets ytterbackar.
Ghana var återigen sevärt. Trots att de bara tagit en poäng i turneringen är Akwesi Appiahs gäng det bästa afrikanska laget jag sett i turneringen. Laget har chans att gå vidare, men då måste de besegra Portugal samtidigt som övriga resultat går deras väg.

Tre vetskaper efter Argentina-Iran:
Argentina har fortfarande en hel del att arbeta med.
Iran kan spela disciplinerat försvarsspel.
Leo Messi kan avgöra vilken match som helst, när som helst, på egen hand.

Argentina inledde VM utan att imponera i mötet med Bosnien (2–1). Då räddades man av en uppryckning i andra halvlek och ett klassmål av Leo Messi.
Förbundskapten Alejandro Sabella förändrade då till andra halvlek när han slopade 5-3-2-systemet för ett 4-3-3/4-3-1-2/4-4-2-diamant. Det var givet att han skulle behålla 4-3-3-uppställningen med Gonzalo Higuaín och Fernando Gago i startelvan.
I Iran, som öppnade med 0–0 mot Nigeria, gjorde Carlos Queiroz en ändring: Khosro Heydari lämnade plats för Masoud Shojaei på offensivt mittfält.

Irans defensiv
Den här matchen handlade allra mest om Iran och deras pragmatiska matchplan. Carlos Queiroz är en erkänt skicklig defensiv tränare. Under sin tid i Manchester United var han ansvarig för försvarsspelet och vi minns kanske allra mest den ultradefensiva taktiken som gav 0–0 mot Barcelona på Camp Nou 2008. Det var då Cristiano Ronaldo för första gången spelades som striker och Wayne Rooney fick ta klivet som yttermittfältare (i praktiken blev han ytterback i den matchen eftersom Barcelona parkerade på offensiv planhalva). Gary Neville har berättat i sin självbiografi att Queiroz var närmast besatt under träningsveckan inför den matchen när han korrigerade spelarrörelser på träningsplanen med närmast kirurgisk precision.
Sir Alex Ferguson fick som huvudansvarig kritik för den alltför negativa matchplanen den gången, men i Iran har Carlos Queiroz fått möjlighet och mandat att praktisera extremdefensiv.
Jag gillar det. Iran förnekar sig inte. De vet sina begränsningar, de vet vad de måste göra för att nå resultat och de utför det. På ett imponerande sätt dessutom. Hockeytränaren Timo Lahtinen hade kallat det ”äckligt disciplinerat”. Jag nöjer mig med ”disciplinerat”.
I VM-premiären mot Nigeria – omskrivet som VM:s hittills tråkigaste match – hade laget 30 procent i bollinnehav. På lördagen mot Argentina hade man inga som helst ambitioner att höja den siffran.
Laget parkerade lågt i sitt 4-5-1. Se bilden nedan.

Irans defensiva uppställning. 4-5-1 där yttrarna sjönk lågt. Foto: TV4

Ibland blev det ultralågt där tio spelare ständigt var på rätt sida om bollen. Foto: TV4

Argentinas problem
Alejandro Sabella förfogar över en imponerande offensiv arsenal, men dagens match var ett exempel på flera saker som laget måste lära sig att hantera.
> Dels är det alltid svårt att möta lag som parkerar lågt och agerar synkroniserat i överflyttningarna.
> Dels kommer det inte att räcka att förlita sig till Leo Messi längre fram i turneringen.

Argentina hade en del chanser i första halvlek. Angel Di Maria sköt över i bra läge, Sergio Agüero tvingade Alireza Haghighi till en kvalificerad räddning. Dessutom hade försvararna Marcos Rojo, Federico Fernandez och Ezequiel Garay bra nicklägen.
Men i öppet spel hade laget svårt att skapa. Passningsvägarna till Leo Messi stängdes ned och Barcelonastjärnan fick istället söka sig ut mot kanterna. Det här innebar att Argentina endast fick spela ”utanför” Irans lag. Vid ett tillfälle i första halvlek hittade man fram med en passning igenom Irans mittfält men då trampade Gonzalo Higuaín på bollen och chansen rann ut i sanden. Sedan dröjde det till minut 59 innan man hittade fram på det sättet. Då var det Javier Mascherano som fann Leo Messi och då ledde det även till en vass målchans där Messi drev upp bollen men curlade skottet strax utanför.

Den här typen av passningar hittade Argentina sällan. Foto: TV4

Diagrammet visar Messis mottagna passningar i första halvlek. Ofta spel ut mot vänsterkanten, sällan passningar in centralt i ytan mellan backlinje och mittfält.

Andra halvlek var liknande den första. Iran stängde ned centralt i plan där defensive mittfältaren Andranik Teymourian var en jätte. Argentinas enda anfallsvägar var längs kanterna. Men inläggen togs effektivt om hand av duktiga mittbackarna Amir Hossein Sadeqi och Jalal Hosseini.
Men det fanns en liten skillnad mot första halvlekens matchplan. När Iran väl fick chansen att kontra gjorde man det med fart. Vid ett par tillfällen ledde det till högkaratiga chanser. Reza Ghoochanneijhad, han de kallar ”Gucci”, hade en nick rakt på Sergio Romero och Ashkan Dejagah hade en nick som tvingade Romero till en fingertoppsräddning. Så långt hade Iran, sensationellt nog, haft de bästa målchanserna. Laget hade dessutom en straffsituation där Pablo Zabaleta träffade bollen minimalt och sedan kapade benen på Dejagah.
Alejandro Sabella var tvungen att göra något. Han bytte ut båda sina anfallare Agüero och Higuaín (ett tecken på vad han tyckte om deras minimala bidrag) för Ezequiel Lavezzi och Rodrigo Palacio. Då bytte Sabella även från 4-3-1-2 till 4-3-3 där Lavezzi tog hand om högerkanten och Angel Di María flyttades upp på vänsterkanten. Lavezzi var en injektion och skapade vissa problem för Iran. Eftersom han agerade som en traditionell winger som slickade kanten hjälpte han till att dra isär det iranska försvaret och skapa mer yta för Messi centralt.

Lavezzi var inblandad i avgörandet. Iran var på väg mot en historisk poäng när Leo Messi tog emot en passning från Lavezzi. För en gångs skull hamnade han i ett en-mot-en-läge där försvararen inte hade direkt understöd av en medspelare.
Det räckte för att Messi skulle svinga sitt trollspö, vika lite till vänster och skruva in bollen i bortre hörnet.

Slutsats
Iran gjorde en fantastisk försvarsinsats och var värda att få med sig en poäng från den här matchen. Argentina var precis som i första halvlek mot Bosnien en ”one-man-show” där spelarna förväntade sig att Leo Messi skulle ta alla initiativ.
Precis som Hasse Backe diskuterade i TV4-studion undrar jag om laget verkligen behöver två defensiva mittfältare i mötena med lag som spelar ultradefensivt. Argentina hade behövt fler djupledslöpningar från mittfältet för att på så sätt ge möjlighet till väggspel på en tredje spelare. Här kan man dra parallellen till Holland under EM 2012 då Bert van Marjwiks statiska mittfält bidrog till fiaskot.
Higuaín och Agüero var misslyckade och Alejandro Sabella har en del att fundera över.
Samtidigt är det som förbundskaptenen sa efter matchen:
– Med Messi i laget är allt möjligt.

Fotnot: Bilder från TV4.

Läs mer:
16 juni: Analys: ”Systemskifte bakom Messi-lyft”.

Spaniens era som världshärskare är över.
Den tog slut igår mot ett heroiskt Chile vars förbundskapten Jorge Sampaoli förfinat idéerna från Marcelo Bielsa.

Efter den försmädliga premiärsmällen mot Holland (1–5) valde Vicente Del Bosque att förändra.
Xavi och Gerard Piqué bänkades till förmån för Pedro och Javi Martínez.
Dessa byten var naturliga. Piqué hade en tung match mot Holland och hans huvudspel behövdes inte lika mycket mot små chilenare. Pedro skulle bidra med den spelbredd till höger som Spanien saknade mot Holland.
Chile gjorde en förändring jämfört med segermatchen mot Australien. Jorge Valdivia, spelfördelaren, fick lämna plats för ytterligare en mittback, Francisco Silva och det udda spelsystemet 3-4-1-2.
Detta var ett väntat val av förbundskapten Jorge Sampaoli. Jag har hävdat länge att trebackslinje (som i praktiken blir en fembackslinje) är att föredra mot Spanien/Barcelona som sällan hotar via inläggsspel.

Högt pressande Chile
Genom åren har vi sett olika sett att hantera Spaniens passningsfotboll. Mest förekommande har varit att backa extremt lågt på egen planhalva och spela ett disciplinerat zonförsvar.
Därför är det intressant att Chile lyckades fullborda den här triumfen med en helt annorlunda taktik.
Jorge Sampaolis spelidé härstammar från Marcelo Bielsa (som även influerat Pep Guardiola). Det betyder hög press och bollinnehav. Chile valde därför, precis som i VM-mötet i Sydafrika för fyra år sedan, att kliva högt och störa Spanien.
Det kunde se ut som nedan.

Spanien har spelat sig ur Chiles press och Sergio Ramos kan hitta upp till en fri Andrés Iniesta. I de här lägena har Spanien genom åren varit trygga i att de fått möta motståndare som faller, men det skedde inte igår.

Istället störtar två chilenska spelare upp i rygg och sekunden senare har man återerövrat bollen. Foto: TV4

Fronttrean med Eduardo Vargas, Alexis Sanchez och Arturo Vidal störde Spaniens mittbackar och sedan följde resten av laget efter med wingbackarna Eugena Mena och Mauricio Isla som klev högt på sina kanter och backlinjen som kunde hålla en hög offsidelinje. De defensiva mittfältarna Charles Aranguiz och Marcelo Diaz, som båda spelat under Sampaoli i Universidad de Chile, gjorde ett enormt jobb på mitten där de stängde ned ytorna, och Gary Medel spelade i princip man-man-markering mot Diego Costa.
– Våra anfallare pressade högt för att förhindra att Spanien spelade genom mittfältet. Det gjorde livet svårt för dem, sa Jorge Sampaoli efteråt.

Chiles fronttrea klev högt och störde Spanien.

Det här medförde att Spanien tvingades spela ett längre spel än normalt. Laget slog 43 långbollar igår – förmodligen fler än de gjorde sammanlagt under hela VM 2010. Och då var försvarstrion Gary Medel, Francisco Silva och Gonzalo Jara stenhårda i luftduellerna, trots att de längdmässigt var underlägsna Diego Costa.

Diagrammet visar Spaniens långbollar under matchen.

En förutsättning för att lyckas med en sådan här djärv taktik är att man förutom arbetsvilja och aggressivitet behöver ha en dos spelskicklighet när man själv ska spela sig fram i plan.
Det har Chile (likt Mexiko som i mötet med Brasilien visade att man har den kvaliteten).
I den 20:e minuten utnyttjade man det. Xabi Alonso slog en felpassning, Chile vann boll högt. Därifrån gick det snabbt. Charles Aranguiz tog den typen av djupledslöpningar som Spaniens sittande mittfältare aldrig gör och när han fick en perfekt passning av Arturo Vidal kunde han servera Vargas.

Chile anföll inte på det sätt som man brukar göra och här finns en skillnad mellan Sampaoli och Bielsa. Där Bielsa höll fast vid sin possession-filosofi har Sampaoli visat flexibilitet. Om situationen kräver det är han beredd att ge upp bollinnehavet för att istället attackera med snabba omställningar.
I sin tur tycker jag att Spaniens ökända återerövringsspel har avtagit markant med åren. Från att tidigare turneringar ha jagat motståndarna som bålgetingar kändes Spaniens presspel utspritt och halvdant. Och när Spanien väl märker att de inte klarar av att vinna bollen högt blir de tvungna att retirera, precis som i finalen i Confederations Cup förra året. Och ett lågt försvar är inget de behärskar särskilt bra. Kanske är det så att den här spelargenerationen blivit för mycket till åren för att orka lägga ned de löpmeter som krävs för att upprätthålla ett effektivt presspel?

Spanska byten
Vicente Del Bosque bytte ut misslyckade Xabi Alonso mot Koke i paus. Atlético-mittfältaren bidrog till att höja bolltempot och Spanien hade sin bästa period i matchen i inledningen av andra halvlek.
Det märktes att Del Bosque beordrat spelarna om att löpa mer i djupled. Plötsligt kunde man se både Costa, David Silva och Pedro hota i djupled.

I början av andra halvlek visade Spanien en större vilja att löpa i djupled, vilket i sin tur gav  möjlighet till spel på tredje spelare. Här är det Pedro som ger sig i väg. Foto: TV4

Diego Costa fick ett jätteläge två minuter efter vilan, efter en sådan djupledslöpning, och ett mål där hade kunnat förändra psykologin. När Sergio Busquets sedan brände öppet mål var det som om Spaniens förhoppningar och spirit dog.
Jorge Sampaoli drog tillbaka sitt lag i andra halvlek och ”stängde igen butiken”, ett bevis för hans mer pragmatiska hållning.
Del Bosque bytte ut Costa mot Fernando Torres och Pedro mot Santi Cazorla, när han egentligen borde ha behållit Costa och testat ett tvåmannaanfall. När Cazorla kom in var matchen redan körd.

Slutsats
En fantastisk era, en av de allra mest imponerande i fotbollshistorien, tog slut igår. Spanien har abdikerat från tronen. Är tiki-takan död?
Nja, det är svårt att slå fast efter gårdagens match eftersom Spanien inte spelade något som liknade tiki-taka. De spelade snarare ett längre spel som de inte behärskar.
Det man med säkerhet kan säga är att Spanien har haft en unik spelargeneration med Xavi och Andrés Iniesta i spetsen och dessa börjar nu bli till åren. Det finns ingen garanti för att nästa generation med Koke & Co kan prestera samma typ av fotboll och nå liknande resultat.
Motståndare har dessutom lärt sig att det går att bemästra Spaniens spel med högkvalitativ press- och fartfotboll. Bayern München gjorde det mot Barcelona i Champions League förra våren. Brasilien gjorde det i Confederations Cup förra sommaren.
Trebackslinjen är att föredra eftersom den:
a) tätar ytorna centralt i backlinjen där Spanien vill sticka in bollar.
b) ger mittbackarna möjlighet att man-man-spela mot en ensam striker och följa i rygg eftersom det alltid finns två andra mittbackar som kan täcka upp bakom.
c) nedprioriterar kanterna där Spanien ändå inte hotar via inläggsspel.

Jorge Sampaoli kommer att vara glödhet på marknaden efter VM. Han tog över Chile efter Claudio Borghi för 1,5 år sedan. Nu har han tagit landet till åttondelsfinal med ett utvecklat Bielsa-spel.
Det ska bli så spännande att följa det här laget i turneringen.

Fotnot: Bilder från TV4. Du kan se matchen i repris här.
Fotnot 2: Tack till Nils Paulson som fixade plangrafik.

En bosnisk mardrömsstart följdes av en svag argentinsk första halvlek innan favoriten vaknade till liv efter paus.
Nyckeln: Alejandro Sabellas systemförändring i paus.

Den argentinske förbundskaptenen var hemlighetsfull före matchen och vägrade berätta hur han resonerade kring sina två spelfilosofier. Argentinas utgångsuppställning är ett 4-3-3, men Sabella har med framgång använt 3-5-2 under kvalet för att ge mer stadga åt försvaret.
Igår i VM-premiären mot Bosnien valde han att starta med 3-5-2 där Gonzalo Higuain fick börja på bänken och Hugo Campagnaro tog plats i mittförsvaret.
Kollegan i Bosnien Safet Susic körde sin 4-2-3-1 där Miralem Pjanic och Muhamed Besic startade på det defensiva mittfältet.

Den duon spelade huvudrollen i den första halvleken. Efter det chockartade självmålet precis i inledningen av Sead Kolasinac hämtade sig Bosnien och lyckades stänga ned Argentina. Laget centrerade effektivt och fick Leo Messi att sjunka djupare och djupare ned i plan för att hämta boll. Besic gjorde en beundransvärd arbetsinsats när han täckte ytor. I takt med att  Barcelonastjärnans ensamsattacker misslyckades blev han mer och mer frustrerad.
Bosnien lyckades hålla i bollen tämligen väl, delvis för att Argentina sjönk ned efter ledningsmålet och plockade hem laget på egen planhalva, men också tack vare Pjanic förmåga att lugna ned spelet och hitta lösningar.
Den här riskminimerande taktiken hade dock bieffekter. Framåt blev Edin Dzeko för ensam. Bosniens yttrar, Lulic och Hajrovic, fick lägga stor energi på att hålla koll på Pablo Zabaleta och Marcos Rojo, vilket gjorde att vägen upp till Dzeko vid omställningarna blev för lång.
Ändå hade Bosnien fler avslut på mål i första halvlek (2) än Argentina (1), vilket säger en del om argentinarnas uddlöshet.

Sabellas drastiska drag
Alejandro Sabella insåg att något var tvunget att göras så trots ledning i paus gjorde han förändringar till andra halvlek.
Han slopade 3-5-2, bytte in Gonzalo Higuaín och Fernando Gago istället för Hugo Capagnaro och Maxi Rodriguez och gick över på 4-3-3, vilket även skulle kunna beskrivas som ett 4-4-2 med diamant på mittfältet.
Javier Mascherano tog den defensiva mittfältsrollen, Angel Di María och Gago kantrollerna och Leo Messi fick positionen som mittfältsspets.

Argentinas uppställning efter paus. Upptäckte att grafikern missade att lägga in Gago istället för Rodriguez men det kanske ni har överseende med.

Förändringen gav effekt. Framför allt fick Argentina numerärt övertag centralt i plan, vilket betydde att de skulle spela loss Messi och hitta honom rättvänd bakom Bosniens mittfält (vilket aldrig hände i första halvlek när Besic/Pjanic stängde ned den ytan).
Men det betydde också att Messi nu hade två spelare framför sig när han väl satte fart mot mål, istället för en.

Leo Messis mottagna passningar i första halvlek (till vänster) kontra andra halvlek. Före paus tvingade han söka sig ut till högerkanten. I andra halvlek, med det numerära överläget på mitten kunde Argentina hitta honom centralt i plan.

Gonzalo Higuaíns djupledsspel gjorde att Bosniens mittbacksduo Emir Spahic och Ermin Bicakcic fick droppa, vilket gav ännu mer utrymme framför backlinjen.
Här nedan ser vi hur det numerära överläget såg ut efter paus.

Argentinas mittfältsdiamant ger ett 4 vs 3-läge på mitten. Foto: BBC

Det blir tämligen enkelt för så skickliga spelare att spela loss den ”fria spelaren”.

Det matchavgörande 2–0-målet var helt och hållet ett mästerverk av Leo Messi där han hittade ett läckert väggspel med Higuaín, tog med sig bollen förbi ett par försvarare och sköt stolpe in.
Efter målet växte Messi mer och mer och Argentinas omställningar kändes giftigare och giftigare (naturligt eftersom de fick mer ytor ju längre matchen led). Så länge de får spela kontringsspel kommer de att vara sylvassa.
Bosniens förbundskapten Safet Susic gjorde ett tappert försök att förändra matchbilden genom att byta in Vedad Ibisevic istället för högerbacken Mensur Mujdza. Ibisevic petade in reduceringen till 2–1 med sex minuter kvar (magnifik passning från Lulic), men Bosnien lyckades inte få till någon forcering.

Slutsats
Argentina vann premiärmatchen utan att imponera överdrivet mycket. Första halvlek var riktigt svag. Systemskiftet i paus gav önskad effekt, Leo Messi fick mer ytor och fick öppna målkontot, oerhört viktigt inför fortsättningen.
Sabella fick även ett kvitto på att 4-3-3 passar lagets offensiva spelare avsevärt bättre, inte minst Leo Messi.
Bosnien fick värsta tänkbara öppningen i landets första VM-match med självmålet i tredje minuten, men laget visade att man kan spela tätt defensivt, tänker på resten av första halvlek, och med spetsspelare som Pjanic, Dzeko, Ibisevic, Lulic och Salihovic (som saknades igår) är chanserna goda att kunna knäcka Nigeria och Iran.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som fixade grafik.

Reprisen på VM-finalen från 2010 blev en kross av historiska mått. Spanien tog ledningen i första halvlek, men Holland vände tack vare blixtrande omställningsspel och en vidunderlig Arjen Robben.

Vicente Del Bosque startade med den förväntade spanska startelvan. Sergio Busquets och Xabi Alonso som sittande mittfältare bakom David Silva, Andrés Iniesta och Xavi och med naturaliserade Diego Costa på topp.
Men han tvingades göra en förändring när Costa skulle fogas in i startelvan. Med en Andrés Iniesta som drog sig ut till vänster och en David Silva som mestadels ockuperade vänsterkanten och ytan centralt i plan fanns ingen högerytter. Det skulle visa sig kostsamt.
Holland startade som förväntat med 3-5-2/5-3-2 (välj vilket ni vill).

Hollands uppställning
Louis van Gaal har i vissa fall beskrivits som en strikt 4-3-3-tränare, men han tvättar just nu bort den stämpeln med Holland. Sedan mittfältsstjärnan Kevin Strootman blev skadad har van Gaal skissat på ett system med trebackslinje, wingbackar och en trio längst fram med Wesley Sneijder bakom Robin van Persie och Arjen Robben.
Det här är en uppställning som lämpar sig bra Spanien eftersom man bara ”offrar en spelare per kant”, ytor som Spanien sällan använder till annat än avlastningsspel (de har sällan en stark nickspelare att pricka för inläggsspel). Italien ställde upp med en trebackslinje i gruppspelet mot Spanien i EM 2012 och gjorde en imponerande 1-1-insats. Till finalen hade man, av någon anledning, skippat trebackslinjen och ställt en fyrbackslinje. Det blev stryk med 0–4.

Spanien började matchen bäst, även om Holland fick den första målchansen när Arjen Robben hittade en fri Wesley Sneijder. Spanjorerna dominerade bollinnehavet, kände av hur Holland skulle pressa och hittade in på en djupledslöpande Diego Costa. Atlético Madrid-anfallaren hade fått ett par, tre bollar i djupled när han fick passningen av Xavi i 26:e minuten som ledde fram till straffen och 1–0.
Så långt såg Costa ut att ge laget en ny dimension med sin rivigihet och löpvillighet.

Hollands försvarsspel
Uppställningen med trebackslinje medförde ett par fördelar.
> Dels kunde Holland få upp tre spelare högt upp i plan när Spanien flyttade isär mittbackarna och Sergio Busquets gick ned emellan Sergio Ramos och Gerard Pique och hämtade bollen. Det gjorde man genom att Robin van Persie och Arjen Robben gled isär och Sneijder (pilen i mitten) klev upp högt. Se bild nedan.

> Dels kunde de holländska mittförsvararna följa sina spelare i rygg utan att vara för oroliga över att lämna för stora hål bakom sig i backlinjen.
Här nedan ser vi exempel på det.

Martins Indi följer David Silva i rygg som om han spelade man-man-markering. Foto: SVT.

Just den här situationen gav Holland problem. Det här är upprinnelsen till David Silvas jätteläge att göra 2–0 i första halvlek. Martins Indi följer Silva, försöker sedan återta sin plats i backlinjen, men då är den utspridd och Iniesta kan hitta en fri Silva i momentet efter. Där ser man svårigheten med att möta ett så rörligt och passningsskickligt lag. Följa sin spelare eller inte följa? Situationen får bestämma. Foto: SVT

Här ser vi en situation i andra halvlek där de Vrij följer med så långt i rygg att han är i höjd med Arjen Robben. Foto: SVT

Att följa i rygg på det här sättet är omöjligt med en fyrbackslinje. Men en trebacks-/fembackslinje kan man göra det, trygg i förvissningen om att lagkamraterna enkelt kan täcka upp och återskapa en fyrbackslinje. Se bilden ovan. de Vrij går upp i rygg, men om Ron Vlaar och övriga gör överflyttningen i sju-åtta meter så har Holland ändå en fyrbackslinje. Foto: SVT

Hollands anfallsspel
Även om Holland klarade sig väl under stora delar av första halvlek kom kvitteringsmålet minuten före paus något oväntat sett till matchbilden. Men källan var logisk.
Del Bosques val att spela utan högerytter och istället låta högerbacken César Azpilicueta ansvara för hela flanken gav Hollands vänsterback Daley Blind enorma ytor och tid. I den 44:e minuten använde han utrymmet och svingade i väg en underbar långboll med sin vänsterfot till Robin van Persie. Denne svarade för en lobbnick i världsklass och 1-1 var ett faktum.
Spanien hade ställt RvP och Robben offside ett par, tre gånger tidigare, ingen av gångerna kändes det helt övertygande. Till slut blev man straffade.

Daley Blind fick tid och utrymme på vänsterkanten när César Azzpilicueta inte hann upp i press. Foto: SVT.

När Arjen Robben gjorde 1–2 i inledningen av den andra halvleken kom leveransen återigen från Daley Blind, som gjorde en stormatch. Den här gången hade han mindre tid, men klarade ändå att hitta Robben bakom Piqué.
Del Bosque såg problemet och bytte ut Xabi Alonso mot Pedro, som fick ta vänsterkanten medan David Silva drog sig ut mot höger.

Andra halvlek blev en demonstration av den snabba fartfotboll som vi sett skörda stora framgångar senaste åren: Bayern München och Dortmund i CL 2012/13, Brasilien i Confederations Cup 2013, Real Madrid i CL 2013/14 – samtidigt som Spanien föll ihop.
Det blev inte hjälpta av att domaren Rizzoli godkände 1-3-målet där Iker Casillas borde fått en frispark och att Casillas sedan bjussade RvP på 1-4.
Spanien försökte anfalla genom kortpassningsspel och såga sig igenom. Holland backade hem och ställde om blixtsnabbt. Vapnet var snabba djupledsbollar mot Arjen Robben som var ostoppbar i sin mer centrala roll. Vid 1–5-målet sprang han förbi Sergio Ramos, höll i, höll i, höll i lite till, innan han dunkade in bollen i nät.
Hollands omställningsspel var sylvasst, nästan perfektion. Mellan minut 53 och minut 80 – då Holland gjorde fyra mål – slog Wesley Sneijder, lagets spelfördelare, endast fem passningar (av dem var assisten till 1–5).

Slutsats
Holland lyckades stänga ned Spanien tack vare disciplinerat försvarsspel och ett 5-2:1-2 som fungerade perfekt mot Spanien. Segerreceptet var snabba kontringar mot Arjen Robben som spelades i en central roll och ofta kunde attackera de spanska mittbackarna med fart.
Spanien såg intressant ut i första halvlek då Diego Costas djupledsspel gav dem ytterligare en dimension. Hade David Silva gjort 2-0 kanske matchen hade fått en annan utveckling i andra halvlek. Efter paus rasade spanjorerna ihop som ett korthus. De hittade inga vägar igenom och bakåt blev de sårade av Hollands omställningsspel.

Fotnot: Du kan se matchen i SVT Play här.

Brasilien fick en mardrömsstart i öppningsmatchen, men Neymar lyfte laget och den japanske domaren skänkte en matchavgörande straff i andra halvlek.

Luiz Felipe Scolari startade med den väntade startuppställningen. Luiz Gustavo och Paulinho fick förtroendet som defensiva mittfältare, dock hade Scolari bytt plats i sin offensiva trea. Oscar spelades till höger, Hulk till vänster och Neymar centralt.
Kroatiens förbundskapten Niko Kovac valde Mateo Kovacic framför Luka Modric och Ivan Rakitic. Ett djärvt val med tre så offensiva mittfältare mot storfavoriten.

Starten av första halvleken inhöll två taktiska triumfer för Niko Kovac.
> Dels lyckades Kroatien med sitt låga försvar stänga ned Brasilien tämligen effektivt. Det var extra imponerande att se spelfördelare som Luka Modric och Ivan Rakitic agera så disciplinerat i defensiven. Båda fick löpa enormt i överflyttningarna, vilket krävs i ett 4-4-2 mot ett bollhållande lag.
Kroatiens 4-2-3-1 framstod mer som 4-4-2 igår. Foto: SVT

> Dels hittade Kroatien ytan bakom offensive Dani Alves, enligt teorin det enklaste sättet att skapa chanser mot Brasilien.
Ivica Olic hade redan slagit in ett farligt inlägg från sin vänsterkant när han fick massor av yta i den elfte minuten. Det låga inspelet nådde fram till Nikica Jelavic som sköt och Marcelo styrde in bollen i eget mål. Marcelo fick bära hundhuvudet inför ett chockat Itaquerâo, men det fanns större syndabockar.
Vi tittar på upprinnelsen till målet nedan.

Dani Alves hamnar i en hög position och är den som pressar målvakten Stipe Pletikosa. Denne slår inte i väg bollen på måfå utan siktar mot den ”lediga” brasilianska högerkanten. Foto: SVT

Kroatien spelar sig ur pressen och får ett omställningsläge. Här begår Paulinho ett ödesdigert misstag genom att stöta bort sig. Det är ytterst märkligt att han tar det beslutet när han vet (?) att Dani Alves gett sig i väg på utflykt. Hans uppgift här är att:
a) fördröja Kroatien (vilket är svårt här då Rakitic har två spelalternativ, Olic till vänster och Kovacic till höger),  
b) falla ned och ta Alves position som högerback och därmed göra fyrbackslinjen intakt.
Det är häpnadsväckande att Paulinho, på den här nivån, tar ett sådant felbeslut.
Syndare nummer två var mittbacken David Luiz som bjöd på förstaytan när Thiago Silva lockades ut på kanten. När inlägget kommer måste han se till att stänga ytan utanför första stolpen. Nu hamnade han för långt bak och hann inte med när Jelavic störtade mot första stolpen Foto: SVT

Brasilien hade svårt att hitta vägar fram och Neymar sjönk längre och längre ned för att hämta bollen. Kroaterna, som lät brassarna rulla boll obehindrat på egen planhalva, agerade annorlunda när Neymar gick ned och mötte. Notera bilden nedan hur Luka Modric (inringad) pekar åt lagkamraterna för att plocka upp Neymar.
Foto: SVT

Ett bevis för hur svårt Brasilien hade i anfallsspelet är Freds sällsynta aktioner. Anfallaren slog bara fyra passningar i första halvlek, varav en var avsparken efter Kroatiens mål. I andra halvlek slog han tio passningar, varav en avspark. Det betyder totalt tolv passningar under matchen (exklusive avsparkar).

Till vänster syns Freds passningar i första halvlek. Till höger över 90 minuter.

Hemmanationens farligheter kom tack vare tidiga inlägg från högerkanten där Oscar direkt fick övertag på Sime Vrsalkjo. Det var tydligt att Oscar fått order om att slå tidiga inlägg, förmodligen för att trycka ned Kroatiens backlinje. Chelseastjärnan var Brasiliens bäste spelare i första halvlek (och bättre skulle det bli). Han var företagsam i en-mot-en-lägena och extremt betydelsefull i presspelet. Oscar och Neymar stod för kreativiteten. Den senare skapade ett par farligheter tack vare individuella prestationer.

Brasiliens kvitteringsmål i den 29:e minuten var något slumpartat. Oscar vann ett par motlägg centralt i plan och hittade Neymar som fick utrymme i ytan mellan Kroatiens mittfält och backlinje (första gången dittills i matchen). Det räckte för att 22-åringen skulle vandra fram och skjuta bollen i mål med ett välplacerat vänsterskott. Neymar var bra och initiativrik i första halvlek, men han blandade sina blixtrande ögonblick med slarviga bolltapp, vilket drar ned totalbetyget.

Händelseutvecklingen i andra halvlek var inte helt logisk. Kroatien startade starkt efter paus och tryckte tillbaka Brasilien från minut 53 till minut 65. Under den perioden var mittfältsduon Luka Modric och Ivan Rakitic briljanta.
Scolari agerade och bytte ut Paulinho för Hernanes. Kort efteråt fick Hulk, som körde fast helt på sin vänsterkant, lämna plats för Bernard.
Det var inte dessa byten som avgjorde matchen, utan snarare en straffgåva från domaren Nishimura.
– Om det är straff behöver vi inte spela fotboll mer, sa Niko Kovac efteråt.
Den japanske domaren höll en ojämn nivå matchen igenom, gav lite ”billigare” frisparkar för hemmalaget. Statstiken – 20–5 i frisparkar till Brasiliens fördel – var missvisande. Ofta brukar lag som pressar högt, Brasilien i det här fallet, dra på sig fler frisparkar än motståndaren på offensiv planhalva. Inte igår.

Det var ingen slump att planens bäste aktör, Oscar, avgjorde definitivt på tilläggstid. Även det målet var odiskuterat. Ramires vann bollen av Ivan Rakitic (som kanske skulle ha haft frispark), Oscar sprang igenom Kroatiens försvar och tåpajade in 3–1 à la Romário.

Slutsats
Brasilien vann premiären, men det var mer en seger av lättnad än av briljans. Kroatiens taktiska plan fungerade väl. De stängde ned centralt tack vare ett disciplinerat 4-4-2 med synkroniserade rörelser. Brasilien hittade sällan några vägar igenom. När de väl gjorde det sköt Neymar 1–0, ett bevis på att förbundskapten Scolari förfogar över individuell kvalitet som kan avgöra täta matcher.
I andra halvlek var Kroatien spelförande under första kvarten och hade haft en stor poängchans om inte domaren gett Brasilien en lättvindig straff. Sedan förvärrades intrycket av orättvisa när han blåste (en felaktig?) frispark när Julio César fipplade med ett inlägg.
Kroatiens centrala mittfält med Rakitic och Modric visade sin klass – de kommer att ha mycket mer boll i kommande matcher – och Ivica Olic var positiv, framför allt i första halvlek.
Brasilien behöver höja sig, inte minst Hulk och Fred som inte var särskilt lyckade igår. Oscar demonstrerade att han är självskriven som grovjobbande finlirare och Neymar axlade ansvaret i viktiga skeden av matchen.