Förra säsongen:
Premier League: 13.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Semifinal.

West Ham klarade med nöd och näppe kontraktet i Premier League.
Nu vill fansen se Sam Allardyces gäng bjuda på mer sevärd fotboll.

En snabb titt på tabellen från förra säsongen visar West Ham på en hedrande 13:e plats. Inget att skämmas över. Men om man betänker att i princip hela undre halvan var inblandad i nedflyttningsstriden, och att West Ham endast klarade kontraktet tack vare tre februariveckor där man tog fyra raka segrar, framstår inte Sam Allardyce i lika god dager.
Faktum är att fansen är evinnerligt trötta på ”Big Sam” och dennes långbollsfotboll. West Ham har en tradition av att spela bollen efter marken, ett arv att ta hänsyn till. Big Sam struntar i det. Hans hållning har alltid varit att han vill vinna matcher, oavsett hur det ser ut. Personligen har jag inget problem med det förhållningssättet.

Det var därför han var så angelägen om att värva Andy Carroll för 15 miljoner pund inför förra säsongen. Carroll rimmar väl med Allardyces långa bollar, problemet är att anfallaren är skadebenägen. Ifjol spelade han bara 15 matcher i ligan och nu inleder han säsongen på skadelistan i cirka fyra månader framöver.
Det är ett gigantiskt hårt slag.
Enner Valencia, som gjorde succé i VM för Ecuador, har köpts in och förhoppningarna är stora på att han ska kunna axla manteln. Valencia är både snabb och stark vilket öppnar för ett bättre djupledsspel.
Problemet är att Kevin Nolan, West Hams okonventionelle nummer tio-spelare, sällan presterar utan Carroll på planen. Kan han anpassa sig till att hitta ytorna bakom Enner Valencia?
Mauro Zárate är också ny på Boleyn. Argentinaren har tidigare erfarenhet från England efter tiden på lån i Birmingham och ansluter närmast från Vélez Sarsfield. Det blir intressant att se vad han kan prestera i Premier League.
Carl Jenkinson har lånats från Arsenal för att förstärka backlinjen. Jenkinson håller inte Arsenalklass, men kanske kan han få förtroende och utrymme att utvecklas i en mindre klubb.
Jag har större förhoppningar på Aaron Cresswell som hämtats från Ipswich. 25-åringen blev uttagen i årets lag i Championship och är det något vi lärt oss är det att det går att hitta fynd i den ligan.
Trots Jenkinson och Cresswell känns West Ham något tunt på ytterbackarna.
Ett nyförvärv som supportrarna och Big Sam hoppas mycket på är Cheikhou Kouyate från Anderlecht. Tanken är att han ska ta plats bredvid Mark Noble på mittfältet. Lyckas han och balansen blir den rätta kan det vara nyckeln för att yttrar som Stewart Downing, Matt Jarvis och Mauro Zárate får det utrymme de behöver. Kanske kan det innebära att Mohamed Diamé kan användas längre upp i plan när Nolan inte levererar?
Diamé pratade stort och brett om att han ville till en topp sex-klubb i våras och kämpade bara när det passade, men än så länge är han kvar i West Ham. Det ryktas om intresse från QPR.
Ett annat osäkert kort är Ravel Morrison, som först gjorde succé förra hösten, men sedan lånades ut till QPR under våren. Det verkar inte som att Sam Allardyce är helt nöjd med spelarens attityd.

West Hams styrka är att man under Sam Allardyce, trots allt, är tämligen stabilt bakåt. Adrián gjorde en stark säsong ifjol och snodde förstaposten från Jussi Jääskeläinen. Winston Reid, James Tomkins och James Collins är kompromisslösa i eget straffområde.
Räcker det?
Träningsmatcherna har dock inte bådat gott. Anfallsspelet har som väntat varit torftigt och Allardyce måste hitta en lösning tills Andy Carroll kommer tillbaka. Förra året experimenterade han med ett 4-6-0 vilket gav en minnesvärd seger borta mot Tottenham. Kan han vara Sam ”Allardici” snarare än enkelspårige Allardyce i höst?
I så fall är West Ham bra nog för en plats runt mitten av tabellen.

Tänkbar startelva:
Adrián – Demel, Reid, Tomkins, Cresswell – Noble, Kouyate – Zárate, Nolan, Downing – Valencia.

In: Enner Valencia (Pachuca, £12m), Aaron Cresswell (Ipswich Town, £3.75m), Cheikhou Kouyate (Anderlecht, Undisclosed), Mauro Zarate (Velez Sarsfield, Undisclosed), Diego Poyet (Charlton Athletic, Compensation), Carl Jenkinson (Arsenal, Loan).

Out: Ben Sheaf (Arsenal, Undisclosed), Joe Cole (Aston Villa), Matt Taylor (Burnley), Stephen Henderson (Charlton Athletic), Robert Girdlestone (Chelmsford City), Raphael Spiegel (Crawley Town, Loan), George Moncur (Colchester United, Loan).

Released: Jack Collison, Alou Diarra, Callum Driver, George McCartney, Jordan Spence. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Adrián.
Håll ögonen på: Enner Valencia.

Förra säsongen:
Premier League 6.
Europa League: Åttondelsfinal.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Kvartsfinal.

Förra säsongen brottades Tottenham med att fylla tomrummet efter Gareth Bale. Nu bygger man vidare på i stort sett samma spelarmaterial med en ny manager vid spakarna.

När Gareth Bale såldes till Real Madrid shoppade Spurs loss på transfermarknaden.
Roberto Soldado, Paulinho, Nacer Chadli, Étienne Capoue, Erik Lamela, Vlad Chiriches och Christian Eriksen värvades inför och efter Bales flytt.
Blev det för mycket nytt på för kort tid? Det är möjligt. Tränaren André Villas-Boas lyckades inte få ihop bitarna under hösten och allt rämnade rejält borta mot Manchester City där det blev storstryk med 0–6.
Tim Sherwood ersatte portugisen i december, men hans tränarfilosofi gav bara en kortsiktig effekt.

Till den här säsongen har Tottenham valt att satsa på Mauricio Pochettino. Argentinaren gjorde ett starkt jobb i Southampton och kommer med starka aktier. Hans passningsinriktade fotboll kombinerat med ett intensivt presspel lär åtminstone tilltala publiken på White Hart Lane.
Ordföranden Daniel Levy har varit en klok strateg när det gäller spelaraffärer, men tränartillsättningarna har inte varit lika lyckosamma. Har han prickat rätt nu?

Pochettinos uppgift blir att lyfta och förädla det som redan finns. Tottenham har legat lågt på transfermarknaden denna sommar och det känns klokt. De gjorde sin storstädning inför förra säsongen. Dessa spelare har fått ett år på sig att acklimatisera sig. Nu handlar det om att få dem att producera och nog finns det mycket mer att plocka ut av spelare som Roberto Soldado, Paulinho, Erik Lamela, Nacer Chadli. Lamelas debutsäsong blev ett antiklimax med återkommande skador, men nu har han fått en landsman som coach och det kanske kan bli ett lyft. Talangen finns där, det kunde vem som helst se under tiden i Roma.
Ett nyförvärv som hittade rätt, nästan direkt, var Christian Eriksen. Dansken blev navet i Spurs och han kan utvecklas till en stjärna i ligan kommande år. Hans frisparksfot är redan en av de allra vassaste.

De nya ansiktena är Ben Davies, lovande vänsterback från Swansea, Michel Vorm, ny andremålvakt från Swansea, och Eric Dier. Davies behövs eftersom vänsterbacken var ett problemområde ifjol. Det är nog klokt om Kyle Naughton får så få spelminuter som möjligt.  Vorm kommer ge bättre ”cover” bakom Hugo Lloris än Brad Friedel kunde ge.
Eric Dier är ett intressant namn. Född i England flyttade han till Portugal som tioåring. Där fostrades han i Sportings akademi och nu återvänder han alltså till engelsk fotboll. En sådan backupvärvning behövs eftersom jag alltid upplever att Tottenham hamnar i mittbackskris någon gång under säsongen.

Förväntningarna är inte särskilt stora på Tottenham inför denna säsong. Fansen såg det stundtals mediokra spelet ifjol och utan stora förvärv kan man inte kräva någon revolution. Å andra sidan har man för en gångs skull fått behålla alla sina tongivande spelare. Gylfi Sigurdsson är den enda spelaren av hyfsad dignitet som lämnat klubben, men islänningen var inte ordinarie. Jake Livermore, också såld, gör mer nytta i Hull än han någonsin kunnat göra i Spurs. Att få kvar samma manskap är lika viktigt som att värva nytt.
Truppen är bred och Pochettino bör därför inte ha några större problem med dubbelspelet i Europa League. En femte-/sjätteplats i ligan och en framgång i någon av cuperna känns realistiskt.

Tänkbar startelva:
Lloris – Walker, Chiriches, Vertonghen, Davies – Lamela, Dembélé, Sandro, Townsend – Eriksen – Adebayor.

In: Ben Davies (Swansea City, £8m plus swap), Michel Vorm (Swansea City, £4.5m), Eric Dier (Sporting Lisbon, £4m).

Out: Jake Livermore (Hull City, £8m), Iago Falque (Genoa, £4m), Heurelho Gomes (Watford), Lawrence Vigouroux, Kevin Stewart (Both Liverpool), Darren McQueen (Ipswich Town), Gylfi Sigurdsson (Swansea City, swap), Grant Hall (Birmingham City, Loan), Alex Pritchard (Brentford, Loan), Kenny McEvoy (Peterborough United, Loan), Shaquile Coulthirst (Southend United, Loan), Jordan Archer (Northampton Town, Loan). 
Released: Giancarlo Gallifuoco, Cameron Lancaster, Roman Michael-Percil, Jonathan Miles.
Nyckelspelare: Christian Eriksen.
Håll ögonen på: Erik Lamela.

Förra säsongen:
Premier League: 11.
FA-cupen: Fjärde omgången.
Ligacupen: Andra omgången.

Tony Pulis remarkabla uppryckning av Crystal Palace är en av de häftigaste scenförändringarna jag sett i Premier League.
Kan han bygga vidare på framgången eller är smekmånaderna över?

Historien om hur Tony Pulis lyfte Crystal Palace ifjol har berättats så många gånger att jag knappast behöver göra det igen.
Den som vill ha bakgrunden kan läsa en av de texter jag skrev om laget i våras.
Men kortfattat: Tony Pulis tog över ett hopplöst Crystal Palace i slutet av november. Ian Holloways sorgfria, naiva fotboll hade inte gett tillräckligt många poäng så Pulis gjorde det han behärskar allra bäst:
Strukturerade upp ett rakare, enklare spel med långa bollar mot stora, tunga forwards.
Och sedan började Crystal Palace sin klättring.
Det innebar också att Tony Pulis popularitet sköt i höjden. Från att tidigare ha varit avskydd som symbol för Stokes enkla inkast-taktik till att vara hyllad som geni för att ha väckt liv i en given nedflyttningskandidat.
I södra London döps barn till Tony efter den 56-årige walesaren. Det säger något om hur hans renommé förändrats.

Det Pulis gjorde borde egentligen inte ha varit möjligt. Jag satte frågetecken före säsongen hur ett mittförsvar med Danny Gabbidon och Damien Delaney skulle klara att stå emot fruktade Premier League-anfall, men jag fick fel och det är jag glad över.
Så länge man är disciplinerad och strategisk går det att spela tajt, även om materialet är begränsat.
Nu har Tony Pulis gjort en uppgradering av mittförsvaret. Brede Hangeland ansluter från Fulham. Norrmannen har tappat rejält senaste åren, men han kan mycket väl få ett lyft i en ny miljö. Får han stå lågt och nicka undan bör han kunna vara effektiv. Bredvid honom finns Scott Dann, som värvades in i januari. Den tidigare Blackburn-spelaren övertygade under våren så här finns ett fundament att bygga på.

På mittfältet handlar det förstås till stor del om Mile Jedinak. Jag blev blixtförälskad i australiern redan i premiären och den kärleken växte under säsongen. Vilket hjärta han spelar med! Det är som om han spelar karriärens sista match – varje vecka.
Mile Jedinak-typen är en förutsättning för att Crystal Palaces pragmatiska spel ska fungera. Utan Jedinaks defensiva slit och säkra postionsspel gissar jag att mittfältet hade fått kapitulera mot mer talangfulla motståndare.
Nu är Kagisho Dikgacoi och José Campaña borta. Istället kan den andra mittfältsplatsen gå till Joe Ledley, som värvades från Celtic i januari. I bakfickan finns Barry Bannan om Pulis vill ha ett mer kreativt alternativ.

En intressant notering är på målvaktssidan. Julián Speroni gjorde en kanonsäsong ifjol och valdes till klubbens bäste spelare. Men nu uppges Tony Pulis ha valt att satsa på Wayne Hennessey som förstemålvakt. Hennessey känner vi från tiden i Wolves, men han var lite för ojämn för min smak. Pulis vet förmodligen något som inte vi vet i denna fråga, men framtiden får utvisa om han prioriterar rätt.

Offensiven imponerade stort när Crystal Palace genomförde sin scenförvandling. Jason Puncheon och Yannick Bolasie är två irrationella och kvicka yttrar. Ligans mest underskattade ytterpar? Kanske.
Marouane Chamakh var utskrattad i Arsenal, men under Tony Pulis fick han göra det kan kan bäst. Nicka och spela enkel fotboll som inte bygger på små ytor. Chamakh fick till och med förtroende att agera i en nummer tio-roll (!) under en period. Den såg jag inte komma.
I anfallet finns en rad intressanta namn. Glenn Murray spelade knappt ifjol på grund av en knäskada, men gjorde comeback under våren och är nu tillgänglig. Dwight Gayle blixtrade till i slutet av säsongen och kanske är redo att axla manteln som ”den nye Ian Wright”?
Tony Pulis har förstärkt med Fraizer Campbell från Cardiff. En anfallstyp som likt Jerome passar managerns filosofi. Campbell springer, stångas, nickar och springer lite till. Han springer inte alltid rätt, men han ger alltid ett hundraprocentigt arbete.
Vem som startar av dessa är högst osäkert. Förmodligen blir det en rotationspolicy där den bäste för dagen får förtroendet.

Crystal Palace kommer inte att lägga om sitt spelsätt. Tony Pulis vet vad han kan och vad som fungerar. Han vet att spelarmaterialet inte håller för att ta ut svängarna.
Crystal Palace kommer spela rakt och enkelt. De kommer att göra det inför en fanatisk hemmapublik – Selhurst Park bjöd på den bästa stämningen i Premier League förra säsongen.
Fansen och Tony Pulis lyfte Crystal Palace till oanade höjder.
Nu gäller det att undvika andrasäsongssyndromet.

Tänkbar startelva:
Hennessey – Mariappa, Dann, Hangeland, Ward – Ledley, Jedinak – Puncheon, Chamakh, Bolasie – Gayle.

In: Fraizer Campbell (Cardiff City, £900,000), Chris Kettings (Blackpool), Brede Hangeland (Fulham).

Out: Jose Campana (Sampdoria, £1.4m), Neil Alexander (Heart of Midlothian), Kagisho Dikgacoi (Cardiff City), Dean Moxey (Bolton Wanderers), Aaron Wilbraham (Bristol City), Jonathan Parr (Ipswich Town), Ross Fitzsimons (Bolton Wanderers), Osman Sow (Heart of Midlothian), Alex Wynter (Portsmouth, Loan), Kwesi Appiah (Cambridge United, Loan), Jack Hunt (Nottingham Forest, Loan), Stephen Dobbie (Fleetwood Town, Loan).
Released: Danny Gabbidon, Ibra Sekajja, Quade Taylor, Derek Tieku, Tom King, Alistair Gordon. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Mile Jedinak.
Håll ögonen på: Yannick Bolasie.

Förra säsongen:
Premier League: 14.
FA-cupen: Kvartsfinal.
Ligacupen: Final.

Förra säsongen fick Gustavo Poyet städa upp efter Paolo Di Canio.
Han lyckades ta laget till Ligacupfinal och rädda kontraktet tack vare segrar borta mot Chelsea och Manchester United.

Oddsen talade emot Sunderland med fem omgångar kvar. Då var laget sex poäng bakom Norwich City på platsen ovanför nedflyttningsstrecket.
Men Sunderland lyckades fixa sin egen ”Great escpe” genom att först kryssa borta mot Manchester City (2-2), sedan vinna borta mot Chelsea och följa upp det med tre raka segrar.
Det räckte för att säkra överlevnad med en omgång kvar.
Gustavo Poyet kan vara stolt över sin bedrift i Sunderland förra säsongen, men nu kommer utmaningen. Paolo Di Canio räddade också Sunderland kvar i Premier League (sedan kan det diskuteras om det berodde på honom), men upplevde en katastrofal start på nästa säsong med en poäng på de åtta första matcherna.

Sunderland och nye sportdirektören Lee Congerton har säkrat en del smarta värvningar i sommar. Billy Jones, Costel Pantolimon och Jordi Gomez på free transfers kan visa sig vara fynd. Gomez var Wigans bästa spelare ifjol och har erfarenhet av Premier League-spel. Dessutom har han den sortens kreativitet som Sunderland saknat senaste säsongerna.
Patrick van Aanholt är ett annat intressant tillskott. 23-åringen lyckades aldrig ta en plats i Chelsea (men vilken egenfostrad spelare gör det?). Han har snuddat vid landslagsspel för Holland och har imponerat på försäsongen.
Det stora profilköpet hittills är Jack Rodwell. Mittfältaren gjorde ett idiotiskt karriärval som valde att flytta till bänken i Manchester City. Efter två skadefyllda säsonger ska han ta ny sats i Sunderland. Får han vara skadefri det är en bra värvning, men 12,6 miljoner euro är dyra pengar att chansa med.
Sunderland behöver fler värvningar för att vara säkra på att undvika nedflyttningsstriden. Fabio Borini, som lånades från Liverpool, vore ett drömnamn. Klubbarna uppges ha varit överens om övergångssumman på runt 150 miljoner kronor, men än så länge finns ingen bekräftelse.

Sunderlands stora problem förra säsongen var att man inte gjorde mål. Jozy Altidore hittade rätt en gång på 31 matcher i ligan – på tok för dåligt. Nu är Steven Fletcher tillbaka och fit for fight vilket ingjuter lite hopp hos supportrarna. Där finns också Connor Wickham, den unge anfallaren, som exploderade i våras med att göra fem mål på tre matcher när säsongen gick in i ett avgörande skede. Wickham uppvaktas av West Ham som lockar med högre lön, återstår att se om han väljer att stanna. Förmodligen vill han ha garantier från Poyet om att han är tänkt för startelvan.
Man kan också ställa sig frågan om mittförsvaret är tillräckligt pålitligt. John O’Shea och Wes Brown har bra cv:s, men de börjar bli till åren. Brown är nyttig när han är hel och undviker avstängningar, vilket dock inte är särskilt ofta.

Sunderland behöver fylla på i truppen. Ki Sung-yeung, också på lån under förra säsongen, hade varit en drömvärvning att ha bredvid Jack Rodwell.
Laget bör kunna undvika de tre nedersta platserna, men det hänger mycket på offensiven. Kan Fletcher hitta målformen igen? Kan Altidore höja sig? Stannar Wickham? Mycket är fortfarande osäkert för Sunderland.

Tänkbar startelva:
Mannone – Jones, Brown, O’Shea, van Aanholt – Johnson, Cattermole, Rodwell, Giaccherini – Gomez – Fletcher.

In: Jack Rodwell (Manchester City, £10m), Patrick van Aanholt (Chelsea, Undisclosed), Jordi Gómez (Wigan Athletic), Billy Jones (West Bromwich Albion), Costel Pantilimon (Manchester City), Santiago Vergini (Estudiantes, Loan).

Out: Ignacio Scocco (Newell’s Old Boys, £2.1m), Phil Bardsley (Stoke City), Jack Colback (Newcastle United), Craig Gardner (West Bromwich Albion), Billy Knott (Bradford City), John Egan (Gillingham), Kieren Westwood (Sheffield Wednesday), Louis Laing (Nottingham Forest), Reece Noble (Durham City), Jordan Pickford (Bradford City, Loan). 
Released: Carlos Cuéllar, Andrea Dossena, Jordan Laidler, Alejandro Rodriguez Gorrin, Oscar Ustari, David Vaughan, Jordan Watson. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Steven Fletcher.
Håll ögonen på: Patrick van Aanholt.

Förra säsongen:
Premier League: 7.
Champions League: Kvartsfinal.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Semifinal.

Tomrummet efter sir Alex Ferguson blev enormt.
Nu har Louis van Gaal klivit in med uppdraget att ställa tillrätta det som David Moyes raserade.
Han har redan lyckats ta sig en bit på vägen.

En av de allra mest intressanta frågorna när David Moyes tog över Manchester United, enligt mig, var den om en tränares betydelse. Är managers roll överskattad? Spelar det någon roll vem som står där?
När Alex Ferguson, den störste av de stora, lämnade över till David Moyes skulle vi få glasklar empiri på området. Om en Moyes, som bara tränat Everton på hög nivå och som aldrig tränat ett lag i Champions League, hade klivit in som om ingenting hänt, hade det varit ett tecken på att tränarrollen är något överskattad.
Men nu vet vi att det inte blev så.
Alex Ferguson lämnade ett vakuum efter sig som David Moyes aldrig var kapabel att att fylla. Moyes berättade själv hur han bleknat när han fått frågan av Ferguson, ett tecken på att han inte var redo uppgiften.
På samma sätt har vi fått klara bevis på hur en ny, kompetent, tränare återigen har kunnat lyfta spelargruppen igen.

Louis van Gaal är den typen av karaktär som är som gjord för stora uppdrag. Hans narcissism har gjort att han genom åren kunnat hantera stora stjärnor i Ajax, Barcelona, Bayern München och Hollands landslag. Ibland slår det snett, som med Zlatan Ibrahimovic som aldrig gillade att ha holländaren som sportchef, men oftast landar det i att Louis van Gaal får spelaren att rätta in sig i ledet.
Den typen av ledarskap var exakt vad Manchester United behövde efter David Moyes-traumat.
Han kommer inte backa från att sätta Wayne Rooney eller Robin van Persie på plats, om det skulle behövas. Han är trygg i det faktum att han vunnit titlar i princip vart han än begett sig och han är fast inställd på att göra saker på sitt eget sätt.

Louis van Gaals karaktär är en positiv egenskap för Manchester United, hans taktiska hjärna en annan.
Det var ingen som missade hur LVG lotsade fram Holland till semifinal i fotbolls-VM tack vare ett disciplinerat 5-3-2-system där han bortsåg från de holländska fotbollstraditionerna och istället införde en pragmatisk hållning. Där finns van Gaals styrka. Han är tillräckligt begåvad för att spela efter det material han har.
Det passar därför utmärkt för hans del att 5-3-2 är kompatibelt med storstjärnorna i Manchester United. Det är ett av de systemen där Juan Mata kan få sin nummer tio-roll. Förra säsongen blev han utknuffad på kanten i både Chelsea och United och där kommer han sällan till sin rätt. Det innebär också att Robin van Persie och Wayne Rooney kan paras ihop i en dödlig duo. Den trion kommer förstås skapa problem för motståndarna, var så säkra. Sedan får vi se om 5-3-2 blir permanent eller ett experiment som passar bäst i stormatcherna.

Manchester United var snabba med att hugga när tillfälle gavs på transfermarknaden i somras. Luke Shaw värvades för stora pengar och en hög lön. På sikt kan det visa sig vara väl investerade slantar. Ander Herrera har hämtats från Athletic. Spanjoren är den typ av mittfältare som laget behöver och som Marouane Fellaini aldrig kommer bli. Passningsskicklig, rörlig och tuff i presspelet.
Men jag saknar fortfarande de tunga värvningarna. Dortmund har återigen betonat att Mats Hummels inte är till salu. Thomas Vermaelen valde Barcelona. På mittbackssidan ser det tunt ut. Varken Chris Smalling eller Phil Jones har övertygat mig om att de är redo att skära ned på de enkla misstagen som så ofta kostat laget poäng. Jonny Evans är mer pålitlig i positionsspelet, men om van Gaal tänker sig en fembackslinje krävs två mittbackar till.
Det ryktas om Angel Di María och det hade förstås varit en vass förstärkning för alla lag i Europa. Argentinaren är snabb, teknisk och har en vass assist-fot kan han göra skillnad i täta matcher. Di María lär dock kosta runt en halv miljard kronor.

Manchester Uniteds generationsväxling fortsatte i sommar när Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra och Ryan Giggs tackade för sig. De har tillsammans spelat 2097 matcher och vunnit 80 titlar med klubben. Där försvinner viktig rutin även om Giggs kan förmedla en del i rollen som assisterande tränare.
Nu återstår bara två spelare från startelvan den där regniga kvällen i Moskva när Manchester United spelade hem Champions League 2008 (Wayne Rooney och Michael Carrick). Nu är det dags för de unga spelarna med potential att steppa upp och utvecklas till storspelare. Rafael da Silva har länge haft potentialen med har varit för skadebenägen. Tom Cleverley hade ett fjolår att glömma. Nani kan erövra världen när han har sin dag, men det var länge sedan vi såg de tendenserna.
Louis van Gaal kommer att vara hjälpt av det faktum att Manchester United hamnade sjua i ligan. Det betyder att de inte behöver spela Europa League och därför kan träna ostört i veckorna med enda fokus mot helgens ligamatch. Det här var en enorm fördel för Liverpool förra året och United borde gynnas på liknande sätt.

Louis van Gaals entré och idéer har lyft stämningen bland spelarna, bland fansen, runt hela klubben. Marknadsavdelningen fortsätter att leverera och det nya sponsoravtalet med Chevrolet, som ger klubben 47 miljoner pund per år, samt tröjavtalet med Adidas, som ger 75 miljoner pund per år, var nya milstolpar i den moderna fotbollen.
Men truppen behöver fler förstärkningar för att kunna hota uppåt. Ett par etablerade mittbackar, en wingback och en defensiv mittfältare som kan ersätta Michael Carrick (skadad i inledningen av säsongen), hade gjort gott.
Jag kan inte se Manchester United blanda sig i titelstriden med den här truppen, framför allt inte med den här backlinjen. Det här året handlar främst om att ta sig tillbaka till Champions League.
Infrias det har Louis van Gaal städat upp en del av det David Moyes orsakade.

Tänkbar startelva:
De Gea – Rafael, Smalling, Jones, Evans, Shaw – Herrera, Carrick – Mata – Rooney, van Persie.

In: Luke Shaw (Southampton, £30m rising to £31m), Ander Herrera (Athletic Bilbao, £28.8m), Vanja Milinkovic (FK Vojvodina, Undisclosed).

Out: Alexander Büttner (Dynamo Moscow, £4.4m rising to £5.6m), Patrice Evra (Juventus, £1.2m rising to £1.5m), Bebe (Benfica, £2.25m), Jack Barmby (Leicester City), Feredrico Macheda (Cardiff City), Nemanja Vidic (Inter Milan), Louis Rowley (Leicester City), Rio Ferdinand (Queens Park Rangers), Vanja Milinkovic (FK Vojvodina, Loan), Angelo Henriquez (Dynamo Zagreb, Loan).
Released: Sam Byrne, Ryan Giggs, Jack Rudge. Källa: Telegraph.
Nyckelspelare: Wayne Rooney.
Håll ögonen på: Juan Mata.

Förra säsongen:
Premier League: 10.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Fjärde omgången.

Newcastle har pendlat mellan himmel och helvete senaste åren.
Från femteplatsen 2012, till bottenstrid 2013 och förra säsongens ras under våren.
Alan Pardews förtroendekapital är lågt redan innan säsongen börjar.

Newcastle var en av de positiva överraskningarna i Premier League förra hösten. I december efter segern på Old Trafford framstod laget som en utmanare till topp 4-platserna.
Men sedan såldes spelfördelaren Yohan Cabaye till PSG inför januarifönstret och då rasade alltihop som ett korthus. Avsaknaden av fransmannens kreativitet blev smärtsamt uppenbar under våren när förlusterna radades upp.
När laget tog emot Cardiff hemma i näst sista omgången – med sex raka förluster i ryggen – blev managern Alan Pardew utbuad. Hans popularitet har åkt bergodalbana under tiden på Tyneside. Först hårt ifrågasatt när han anlände, sedan hyllad under succésäsongen 2011/12 för att nu vara kritiserad igen. Fansen har tappat förtroendet för Pardew sedan misslyckats med att få fart på Hatem Ben Arfa och Papiss Cissé och använt en banal långbollstaktik som inte burit frukt.
Ben Arfa är förresten ett kapitel för sig. I grunden är han klubbens mest talangfulla spelare och den med den högsta högstanivån. Men nu när hans självförtroende är kört i botten har han bannlysts från träning och klubben letar efter en köpare.
Missnöjet riktar sig inte bara mot Pardew utan mot hela den situation som råder kring Newcastle så länge som Mike Ashley sitter vid spakarna.

Newcastle avslutade förra säsongen med sju förluster på de åtta sista matcher och inte sällan brukar sånt indikera vart laget är på väg.
Men under sommaren har man åtminstone fått in en del spännande förstärkningar. Mathieu Debuchy var en tung förlust eftersom fransmannen under fjolåret hittade formen och var en av lagets bästa spelare. Men det avbräcket har mildrats av köpet av Daryl Janmaat, den holländske VM-spelaren.
På mittfältet har Rémy Cabella anlänt från Montpellier. Det jag sett av honom är positivt och tillräckligt för att jag ska tro att han snabbt kan anpassa sig till Premier League. Siem de Jong har tagit över stafettpinnen från brorsan Luuk de Jong. Han har redan utsetts till vice-kapten vilket antyder att Alan Pardew har stora förväntningar på spelaren.
Ett annan intressant tillskott är Jack Colback som gjort den ”förbjudna övergången” från Sunderland. Colback har ett stort spel i sig, problemet är att han plockat fram det för sällan. Kan flytten till ”Magpies” bli en nytändning? Det behövs eftersom jag sätter frågetecken till om Cheick Tioté och Vurnon Anita håller på det centrala mittfältet. De klarade åtminstone inte av att axla bördan under våren efter Yohan Cabayes flytt.
Emmauel Rivière, 24, är anfallaren som ska lösa målproduktionen. Det har varit Newcastles stora problem, men löstes temporärt ifjol då Loïc Rémy kom in och levererade. Papiss Cissé har inte visat något som tyder på att han kan hitta tillbaka till formen han höll våren 2012. Anfallet är en riskfaktor. Om inte Rivière lyckas – vem ska då producera framåt? Kan Facundo Ferreyra, lån från Sjachtar, stiga fram som en joker?

Newcastle har sitt fundament i målvakten Tim Krul och mittbacken Fabricio Coloccini. Argentinaren var inte lika vass ifjol som tidigare. Han behöver hitta toppformen eftersom varken Mike Williamson, Steven Taylor eller Mapou Yanga-Mbiwa är tillräckligt bra för att agera härförare.
Newcastles chanser att sikta uppåt i tabellen är små, enligt mig, men om nyförvärven hittar rätt bör de åtminstone kunna undvika nedflyttningsstriden.
Mike Ashley uppges kräva minst topp 8. I så fall har Alan Pardew en rejäl utmaning framför sig.

Tänkbar startelva:
Krul – Janmaat, Coloccini, Williamson, Santon – Tioté, Colback – Sissoko, de Jong, Cabella – Rivière.

In: Rémy Cabella (Montpellier, £12m), Karl Darlow, Jamaal Lascelles (Nottingham Forest, £7m combined), Emmanuel Riviere (Monaco, £6.3m), Siem de Jong (Ajax, £6m), Daryl Janmaat (Feyenoord, £5m), Ayoze Perez (Tenerife, £1.5m), Jack Colback (Sunderland), Facundo Ferreyra (Shakhtar Donetsk, Loan).

Out: Mathieu Debuchy (Arsenal, £12m), James Tavernier (Wigan Athletic, Undisclosed), Dan Gosling (AFC Bournemouth), Jonathan Mitchell (Derby County), Conor Newton (Rotherham United), Romain Amalfitano (Dijon), Shola Ameobi (Gaziantep), Adam Campbell (Fleetwood Town, Loan), Sylvain Marveaux (Guingcamp, Loan), Karl Darlow, Jamaal Lascelles (Nottingham Forest, Loans).
Released: Steven Logan, Brandon Miele, Jonathan Mitchell, Michael Richardson. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Emmanuel Rivière.
Håll ögonen på: Rémy Cabella.

Förra säsongen:
Championship: Till PL via playoff.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Andra omgången.

Förra gången de storsatsade inför en Premier League-säsong blev det hiss ned i Championship.
Nu gör Queens Park Rangers comeback med en sundare transferpolicy och bättre harmoni.

Ni kanske minns hur ägaren Tony Fernandes inför säsongen 2012/13 lade ut enorma summor för att ta QPR till toppen.
José Bosingwa, Andy Johnson, Robert Green, Ryan Nelsen, Samba Diakité, Ji-Sung Park, Junior Hoilett, Julio César, Esteban Granero, Stéphane Mbia, Loïc Rémy… listan på spelare som hämtades in var lång. Robert Green hade knappt hunnit skriva på papperna innan Julio César var klar, för att ta ett exempel.
Det gick inte alls som det var tänkt. Managern Mark Hughes lyckades inte få till en enhet av alla nya spelare, fick gå under vintern och inte ens Harry ”Houdini” Redknapp kunde rädda det sjunkande skeppet. QPR slutade jumbo i Premier League.

Harry Redknapp stannade kvar med målet att ta Londonlaget tillbaka till finrummet och det lyckades när Bobby Zamora avgjorde playoffinalen i maj.
Nu siktar QPR på att inte göra om samma misstag som för två år sedan, och jag tycker tecknen talar för att de gjort sin läxa.
Även om Harry Redknapp fortfarande letar nyförvärv kommer stommen från ifjol att utgöra startelvan. Robert Green är kvar som förstemålvakt. Danny Simpson och Armand Traoré får konkurrera om ytterbacksplatserna med inlånade Mauricio Isla, Joey Barton och Alejandro Faurlin de sittande mittfältsrollerna. Framåt finns David Hoilett och skyttekungen Charlie Austin.
Det är i mittförsvaret som QPR i första hand har förstärkt. Rio Ferdinand är förstås den stora profilvärvningen. 35-åringen fick inget nytt kontrakt i Manchester United, men jag tror att han kan få en nytändning i en ny miljö.
Rio Ferdinand kommer också vara hjälpt av det faktum att Harry Redknapp planerar att använda ett 5-3-2. Den gode Harry påstår att han alltid velat använda systemet, men nog blev han inspirerad av vad han såg i VM?
Vid sin sida kommer Ferdinand att få Steven Caulker, som ansluter från Cardiff. Engelsmannen var en dem som kom undan fjolåret med hedern i behåll i Vincent Tans bygge. Detsamma kan sägas om Jordon Mutch, en mittfältstyp som jag gillar. Mutch tvekar inte att gå i väg i djupled och bidrar med mål från mittfältet.

Loïc Rémy-soppan har varit ett orosmoment i QPR under sommaren. Anfallaren var i princip klar för Liverpool, som drog sig ur på grund av att spelaren inte klarat den medicinska undersökningen. Kvar satt QPR med en spelare som vill bort och som blir ännu svårare att sälja.
Om Rémy blir kvar transferfönstret ut har Harry Redknapp en riktigt vass anfallare att para ihop med Charlie Austin och det bör gynna laget. Men om Rémy surar och inte presterar – då har han ett problem att lösa.
Jag räknar med att Harry Redknapp plockar in minst tre tillskott innan fönstret stänger. Som vi vet brukar ’Arry vara en av de mest aktiva under deadline day.
Utan krav på sevärd fotboll, utan en massa överbetalda stjärnor som letat efter en sista pensionspeng (Ferdinands grundlön är bara en halv miljon i veckan) och med Harry Redknapp som boss finns förutsättningar för att QPR ska klara nytt kontrakt.

Tänkbar startelva:
Green – Isla, Caulker, Ferdinand, Onuoha, Traoré – Faurlin, Barton, Mutch – Rémy, Austin.

In: Steven Caulker (Cardiff City, £8.5m), Jordan Mutch (Cardiff City, £6m), Rio Ferdinand (Manchester United), Mauricio Isla (Juventus, Loan).
Out: Yossi Benayoun (Maccabi Haifa, Undisclosed), Esteban Granero (Real Sociedad, Undisclosed), Tom Hitchcock (MK Dons), Aaron Hughes (Brighton & Hove Albion), Mo Shariff (Bradford City), Gary O’Neil (Norwich City). 
Released: Angelo Balanta, Hogan Ephraim, Aaron Hughes, Andrew Johnson, Stéphane Mbia. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Charlie Austin.
Håll ögonen på: Steven Caulker.

Förra säsongen:
Premier League: 12.
Europa League: 16-delsfinal.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

Vid den här tiden ifjol lanserades Swansea som en utmanare till Europaplatserna.
Det blev ett turbulent år med bottenstrid.
Nu är förväntningarna nedtonade.

Swanseas senaste decennium är en av engelsk fotbolls häftigaste sannsagor. Historien om hur den lilla klubben, som var på väg ur ligasystemet i början av 2000-talet, bytte spelsätt och sedan spelade sig upp i Premier League, har berättats många gånger. Hur de charmade fotbolls-Europa med sin kortpassningsfotboll och sedan fick lyfta Ligacup-pokalen 2013.
Inför förra säsongen hade Swanseas ställning blivit så stark att de kunde värva Wilfried Bony, eftertraktad skyttekung från Holland för nästan 150 miljoner kronor.
Det fanns anledning att tro att de ta nästa steg och börja sikta uppåt.
Men fjolåret blev istället ett kaosartat år där tiden kom ikapp tränaren Michael Laudrup.

Det började redan på försäsongen bakom kulisserna där spelare var missnöjda med träningsupplägget. De avsaknade intensitet på träningarna.
Det fortsatte med svaga resultat i ligan där Swansea kämpade med att klara av dubbelspelet i Europa League. Det var redan från början en övermäktig uppgift med tanke på att skador medförde att man endast hade 14-15 etablerade a-lagsspelare.
Problemen fortsatte.
I januari bråkade Chico Flores med dåvarande lagkamraten Garry Monk och polis tillkallades. Två veckor senare fick Michael Laudrup sparken.
Garry Monk tog över som tränare och lyckades hålla klubben kvar i Premier League.

I sommar har Swansea gått ifrån det spanska spåret. Michu har lånats ut till Napoli, Pablo Hernández och Chico Flores har sålts. Alejandro Pozuelo fick inget nytt kontrakt. José Cañas är på väg bort.
Samtidigt har Jonathan De Guzman och Roland Lamah, återvänt till sina spanska klubbar efter utlåning, liksom Alvaro Vasquez.
Michael Laudrups spanska invasion är snart utraderad från Liberty Stadium.
Det behöver inte vara negativt. Min känsla var att Swansea körde fast ifjol, nådde taket av sitt projekt. Då måste man testa nya vägar.
Swansea har tappat två tunga namn, målvakten Michel Vorm och vänsterbacken Ben Davies skrev på för Tottenham. I övrigt handlar storstädningen om att göra sig av med reserver som Leroy Lita och David Ngog.
I gengäld har man fått in Gylfi Sigurdsson, som fick sitt genombrott i klubben. Islänningen är en bra ersättare till Michu. Jefferson Montero är en vass ytter som kan fylla luckan efter Hernández medan Batefemi Gomis, en klassisk centertank från Lyon, ger tyngd i anfallet. Gomis entré antyder att Swansea kommer att lägga om spelsättet och spela rakare. Lukasz Fabianski ansluter från Arsenal på free transfer och lär ta förstaposten mellan stolparna. Det ryktas om att Federico Fernández, mittback från Napoli,  ansluter inom kort. Det behövs eftersom försvaret ser tunt ut efter att Chico lämnade.

En spelare som jag tror kan göra skillnad för Swansea är mittfältaren Ki Sung-yeung. Sydkoreanen var utlånad till Sunderland och visade under Gus Poyet varför han kallats ”Asiens Steven Gerrard”. Han besitter ett fantastiskt passningsregister och ett fruktat distansskott. För Swanseas skull hoppas jag att de behåller Ki och satsar på honom istället för att casha in (ryktas om intresse från Aston Villa).
Frågetecknet på mittfältet är om Leon Britton håller som defensiv sköld. Jag älskar den lille engelsmannens spelstil, avgudar hans sätt att sy ihop passningstrianglar, men att han har brister defensivt är knappast någon hemlighet.
Där behöver Swansea en uppgradering.

Swansea genomgår en förändringsfas. De har tillräckligt bra trupp för att slippa kriga runt strecket, men knappast tillräckligt bra för att titta högre än en mittenplacering.
Garry Monks status bland fansen – som spelare var han en av publikfavoriterna – kan säkerligen få en sammansvetsande effekt på klubben efter det kaosartade fjolåret under Laudrup.
Swansea kommer framför allt gynnas av att man fullt ut kan koncetrera sig på ligaspelet utan Europa-spel.

Tänkbar startelva:
Fabianski – Rangel, Williams, Amat, Taylor – Sung-yeung, Shelvey – Dyer, Sigurdsson, Montero – Bony.

In: Jefferson Montero (Monarcas Morelia, £4m), Marvin Emnes (Middlesbrough, £1.5m), Stephen Kingsley (Falkirk, Undisclosed), Lukasz Fabianski (Arsenal), Bafétimbi Gomis (Lyon).

Out: Michel Vorm (Tottenham Hotspur, £4.5m), Gwion Edwards (Crawley Town, £700,000), Alejandro Pozuelo (Rayo Vallecano, Undisclosed), Thomas Atyeo (Aberystwyth Town), Daniel Alfei (Northampton Town, Loan), Michu (Napoli, Loan), Pablo Hernández (Al-Arabi), Chico Flores (Lekhwiya).
Released: Leroy Lita, Jernade Meade, David Ngog, Darnel Situ.
Nyckelspelare: Gylfi Sigurdsson.
Håll ögonen på: Ki Sung-yeung.

Förra säsongen:
Premier League: 9.
FA-cupen: Fjärde omgången.
Ligacupen: Kvartsfinal.

Förra säsongen innebar en revolution i Stoke. Med nyförvärv som Bojan Krkic och Mame Biram Diouf kan det här bli året då fotbollsvärlden får upp ögonen för att laget inte längre handlar om långa bollar och inkast.

Stoke var länge antitesen till possession-trenden som svepte över fotbolls-Europa. När Barcelona tiki-taka-charmade en stor del av världen fanns Stoke där i Midlands som den fula ankungen.
Laget som inte bara använde långbollar – man gjorde även inkast till ett vasst och frekvent anfallsvapen.
Den där bilden lever kvar.
När Bojan Krkic i somras skrev på för Stoke såg jag flera som raljerade på Twitter över uttalandet om att han valt Stoke för deras spelstil.
En flytt från Barcelona till Stoke borde ju innebära en kulturkrock.
Så var det också, men inte nu längre.

När Mark Hughes tog över förra sommaren och ersatte Tony Pulis gjorde han det med ett dekret om att förändra spelsättet.
Det var inte många som såg Hughes som rätt man för uppdraget, inte jag heller, men faktum är att fjolårssäsongen måste beskrivas som succé.
Stoke blev mer passningsorienterat och nådde samtidigt sin bästa placering hittills i Premier League (nia med 50 inspelade poäng).
Man behövde inte titta särskilt noga för att se att Stoke var annorlunda jämfört med under Rory Delap-åren.
Ta bara det faktum att en konstnär som Marko Arnautovic fick en plats i elvan och briljerade. Borta mot Fulham bjöd han på ett par rabonas. Inte direkt den typen av aktioner vi vant oss vid av Stokes spelare.
Ta bara målet som Stephen Ireland gjorde borta mot Swansea där laget spelade fyra-fem one touch-passningar innan mittfältaren placerade in bollen i nät. Det hade aldrig hänt för tre år sedan eftersom den första bollen garanterat hade slagits mot Peter Crouchs hjässa.

Peter Crouch vara eller icke vara i startelvan är intressant att reflektera över. Förra säsongen spelade Stoke mer bollar efter marken, men man hade fortfarande Crouch som spets.
Är det dags att ta nästa steg och avpollettera den engelske veteranen nu?
Mark Hughes har iallafall hämtat in tidigare Manchester United-anfallaren Mame Biram Diouf från Hannover. Diouf är en djupledslöpande striker som spelar på siste försvararen, inte alls den typen av targetspelare som Stoke tidigare använt sig av (Crouch, Jones, Jerome, Walters).
Och kommer Bojan Krkic att spela är anfallsmetoden knappast långa bollar. Den förre Barcelonaspelaren har stagnerat rejält i sin utveckling och jag kan inte se någon given plats i elvan ens här. På kanterna finns Arnautovic och Peter Odemwingie. Kanske även Oussama Assaidi om man lyckas lösa honom från Liverpool. I nummer tio-rollen konkurrerar han med Charlie Adam och Stephen Ireland.
I de defensiva positionerna har Glenn Whelan och Steven N’Zonzi fått sällskap av en Steve Sidwell som öste in mål för Fulham förra säsongen (7).

Försvaret har alltid varit Stokes främsta lagdel och med Asmir Begovic kvar minst ett år till finns förutsättningar för att behålla tryggheten. Robert Huth var skadad en stor del av förra säsongen och blir en förstärkning nu när han är fit. Phil Bardsley tar platsen till höger, en position där Stoke aldrig har hittat helt rätt.
Dionattan Teixeira, 22, är ett intressant nyförvärv. Mittbacken är född i Brasilien men representerar Slovakien. Efter flera försök att ta sig till England har han nu fått arbetstillstånd och ett treårskontrakt med Stoke.

Stoke må fortfarande ha dåligt rykte runt om i fotbollsvärlden, men förändring tar tid och efter ett års revolution tror jag att den nya bilden av laget kommer att sätta sig i år.
Det här är inget skogshuggargäng längre. Det här är ett skickligt lag som troligen kommer hålla till i mitten av tabellen.

Tänkbar startelva:
Begovic – Bardsley, Shawcross, Huth, Pieters – N’Zonzi, Whelan – Odemwingie, Adam, Arnautovic – Diouf.

In: Bojan Krkic (Barcelona, £3m), Dionatan Teixeira (Banska Bystrica, Undisclosed), Mame Biram Diouf (Hannover 96), Phil Bardsley (Sunderland), Steve Sidwell (Fulham).
Out: Michael Kightly (Burnley, Undisclosed), Jordan Keane (Alfreton Town), Ed Sanders (Sheffield Wednesday), Karim Rossi (Hull City).
Released: Juan Agudelo, Lucas Dawson, Matthew Etherington, Kevin Gomez-Nieto, Ben Heneghan, Jordan Richardson. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Asmir Begovic.
Håll ögonen på: Marko Arnautovic.

Förra säsongen:
Premier League: 5.
FA-cupen: Kvartsfinal.
Ligacupen: Tredje omgången.

Sommarens häftigaste spelaraffär till ett Premier League-lag?
I mina ögon är det Evertons köp av Romelu Lukaku.

Det lukrativa tv-avtalet har gjort att fler klubbar i England har kunnat spendera stora pengar på spelarköp.
Men Evertons köp av Romelu Lukaku är något mer än en klubb som använder sina tv-pengar till att dubbla sitt eget transferrekord.
Det är en referenspunkt för en fotbollsklubb som i många år fått kämpa med små resurser.
Vi talar om en klubb som under nästan ett decennium, till och från, nosat på toppen. Men medan konkurrenterna i övre delen av tabellen kunnat punga ut miljontals pund har Everton istället fått se sina bästa spelare lämna klubben utan att kunna ersätta dem.
Arenasituationen (Goodison Park är för liten och omodern) och ägarsituationen (Bill Kenwright har velat sälja klubben i flera år) har begränsat Evertons möjligheter. Det tidigare transferrekordet var när klubben betalade 15 miljoner pund till Standard Liège för Marouane Fellaini.
Nu har man samlat och sparat och lagt allt på ett kort:
Romelu Lukaku för en totalsumma av 28 miljoner pund (sägs att fem av dessa miljoner är bonusrelaterade). Ord och inga visor.

Med köpet av Romelu Lukaku har managern Roberto Martínez spänt bågen på ett sätt som Everton inte har gjort under Premier League-eran. Den här värvningen signalerar att man vill konkurrera på riktigt. Roberto Martínez berättade i mars hur han resonerade.
– Pengarna har funnits tidigare, men då har man lagt 10 miljoner pund i ett fönster och 6 miljoner pund i ett annat. Jag föredrar att samla till sommaren. Att sälja spelare, slimma lönebudgeten och spara pengar från andra områden för att få ihop en stor pott, har varit vårt mål senaste 10 månaderna.
Personligen jublar jag högt över den här övergången. Alla som vill ha en oförutsägbar liga med fler klubbar som kan aspirera på en topplats måste känna samma sak.
Det var ju det här som var omöjligt för 15 år sedan när Arsenal och Manchester United prenumererade på ligatitlarna och samma klubbar år efter år hamnade i Champions League.
Nu känns det, faktiskt, som sju klubbar har rimliga chanser att drömma om en Champions League-biljett.
Everton är en av dessa.

Romelu Lukakus entré är fundamental för Roberto Martínez.
Den spanske tränaren lyckades ta 72 poäng förra säsongen trots att han lade om spelsättet och lirade mer efter marken. Men det hade varit svårt att genomföra utan Lukaku.
Everton har ju haft en stabil lagmaskin under flera år, men nu hade de dessutom en riktigt vass, naturlig striker.
Det är inte konstigt att Everton-fansen känner större optimism än på många år.

Nyheten om Romelu Lukaku är inte det enda glädjeämnet denna sommar. Ross Barkley har skrivit på ett nytt kontrakt. Séamus Coleman likaså. Idag, alldeles nyss, kom beskedet att John Stones skrivit på ett femårskontrakt. Roberto Martínez har fått spelarna att tro så hårt på projektet att de är beredda att ”committa”. Det är guld värt för en klubb. Och Martínez själv har signerat ett nytt femårsavtal för att understryka sin intention.
Känslan är att Martínez redan efter ett år har fått många bitar på plats. Muhamed Besic förstärker mittfältet där James McCarthy och Gareth Barry övertygade ifjol. John Stones var fantastisk under våren och kanske tar startplatsen bredvid Phil Jagielka.

Europa League-spel kommer förstås testa Evertons trupp hårdare denna säsong men om Roberto Martínez kan bredda med ett par spelare till – han har bekräftat att han jagar en ytter – finns förutsättningar för att klara det.
Bakom Romelu Lukaku finns Steven Naismith som exploderade formmässigt under våren och Arouna Koné som missade nästan hela förra säsongen på grund av skada.
Inte ens en skada på Leighton Baines blev någon katastrof förra året eftersom Bryan Oviedo vikarierade på ett förtjänstfullt sätt.
Everton har lagt ribban högt. Nu ska de visa att de kan överträffa förväntningarna igen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Jagielka, Stones, Baines – Barry, McCarthy – Mirallas, Barkley, Pienaar – Lukaku.

In: Romelu Lukaku (Chelsea, £28m), Muhamed Besic (Ferencvaros, £4m), Gareth Barry (Manchester City, £1m), Brendon Galloway (MK Dons, Undisclosed).
Out: Magaye Gueye (Millwall), John Lundstram (Blackpool, Loan).
Released: Mason Springthorpe, Ibou Touray, Apostolos Vellios. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Romelu Lukaku.
Håll ögonen på: Ross Barkley.