Chelsea hade 38 avslut mot West Ham. Men slutresultatet blev 0–0. Förklaringen var en fenomenal målvaktsinsats av Adrián i gästernas mål. 27-åringen var omutlig och gjorde en rad svettiga parader, bland annat i slutsekunderna när Frank Lampard var nära att avgöra.
I backlinjen var Vincent Kompany briljant för Manchester City och hade Emmanuel Adebayor i sin bakficka. Chico Flores var dominant för Swansea medan Luke Shaw var planens lirare mot Arsenal. Till höger funderade jag ett tag på Jon Flanagan, som var solid för Liverpool, men gick på Mathieu Debuchy som var vass i båda riktningarna för Newcastle.
På mittfältet var Steven Gerrard given efter sin insats i Merseysidederbyt. Lagkaptenen gjorde mål, vann dueller och angav tonen till sina lagkamrater. Vid sin sida får han Fabian Delph, som svarade för ett drömmål för Aston Villa. Morgan Schneiderlin, som var framträdande för Southampton, framför allt i första halvlek när laget dominerade mot Arsenal, föll på målfoto. På de offensiva platserna var David Silva given till vänster. Spanjoren var nyckeln när City spelade ut hela sitt breda register och strimlade sönder Tottenham första halvtimmen. Jonjo Shelvey var Swanseas bästa spelare och Hatem Ben Arfa gjorde en stark insats för Newcastle. Ben Arfa har onekligen en hög högstanivå. Han har fyra uttagningar i omgångens lag trots att han spenderat mycket tid på bänken. På topp väljer jag Daniel Sturridge. Han startade till vänster, men växeldrog med Luis Suárez och hamnade ofta i positionen som striker. Hans två mål, varav ett finfint lobbmål, ger honom anfallsplatsen en vecka när konkurrensen var stenhård i den positionen.
Omgångens spelare: Adrian, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Adrián, West Ham (2)
——————————————–
Mathieu Debuchy, Newcastle (5)
Chico Flores, Swansea
Vincent Kompany, Manchester City (5)
Luke Shaw, Southampton (4)
——————————————–
Steven Gerrard, Liverpool (3)
Fabian Delph, Aston Villa
——————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle (4)
Jonjo Shelvey, Swansea (2)
David Silva, Manchester City (4)
——————————————-
Daniel Sturridge, Liverpool (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Christian Benteke (Aston Villa), Morgan Schneiderlin (Southampton), Marcos Alonso (Sunderland), Vito Mannone (Sunderland), Wes Brown (Sunderland), Adam Johnson (Sunderland), Sergio Agüero (Manchester City), Fernandinho (Manchester City), Robin van Persie (Manchester United), Loïc Rémy (Newcastle), Adam Lallana (Southampton), James Collins (West Ham), Marouane Chamakh (Crystal Palace), Luis Suárez (Liverpool).

***
Omgångens mål: Aston Villas Fabian Delph vänder ut och in på en försvarare och dunkar upp bollen ribba in i derbyt mot West Bromwich.
Omgångens floppspelare: Gareth Barry tappade bort markeringen på Steven Gerrard vid 1-0-målet och tappade bollen vid 2-0-målet. Avgörande misstag i Merseyside-derbyt.
Omgångens manager: Brendan Rodgers klädde av Roberto Martínez i derbyt, men jag väljer faktiskt att lyfta fram Sam Allardyce som såg till att hans lag gjorde vad som krävdes mot Chelsea. 1800-talsfotboll? Möjligt, men det var uppenbarligen lyckosamt.

Ett fatalt domarmisstag slog undan benen för Tottenham igår.
Men det förtar inte sättet Manchester City spelar på just nu.

Okej, vi börjar med domslutet som fick helt matchavgörande konsekvenser.
Tottenham hade överlevt första halvlek med blotta förskräckelsen, känt att det fanns en väg tillbaka in i matchen.
Då fick gästerna en straffgåva från domarteamet. Huvuddomaren Andre Marriner hade inte tänkt blåsa. Men när linjedomaren Scott Ledger viftade så pekade Marriner på straffpunkten och visade ut Spurs vänsterback Danny Rose.
Straff, mål, Rose utvisad och avstängd. När det egentligen skulle ha blivit hörna. Tottenhams fans kände sig förfördelade, de neutrala kände sig blåsta på spänningen. Efter att hemmalaget reducerats till tio man fanns bara en utväg.
Domslutet blev inte mer populärt hos hemmafansen av att domarna underkänt Michael Dawsons 1–1-mål för offside (Adebayor var offside, Dawson onside, men linjedomaren bekräftade att han vinkat för Dawson. Ett fel som blev rätt? Märkligt nog tyckte Graham Poll att målet borde godkänts).
Men med det sagt så är det få som idag nämner det faktum att City skulle haft en straff i första halvlek vid ställningen 0–1 för en solklar hands.
Och det som var mest slående på White Hart Lane var faktiskt inte domarnas insats utan gästernas i första halvlek.

Vi har hyllat Manuel Pellegrinis arbete i City flera gånger, men det tål att lyftas fram igen.
Det är inte bara det faktum att laget spelar snabbare, rakare och mer underhållande än tidigare. Inte bara det faktum att laget gör fler mål än tidigare. Inte bara det faktum att han varit banbrytande med att spela med två anfallare.
Han har fått ett lag att agera i symbios. Han har hittat ett system där laget, trots att det finns så mycket individuell kvalitet, är bättre än summan de enskilda delarna. Det är Pellegrinis främsta bedrift.
Första halvtimmen var City fullständigt överlägset mot Tottenham. David Silva kom in från sin kant och överbelastade centralt och Mousa Dembélé och Nabil Bentaleb fick inte en lugn stund.
Problemet att möta detta kompletta City-lag är att de har så många vapen. Packa mittfältet för att stänga ytorna för David Silva och Yaya Touré – som Arsenal gjorde på Etihad – och City kommer att överbelasta kanterna med sina ytterbackar och hota där. Ser du istället till att dina ytterbackar får understöd så kommer David Silva smyga in centralt och smeka in passningar med kirurgisk precision som igår när han serverade Agüero.

Sergio Agüero var fullständigt briljant första halvtimmen igår. Han sprang sig fri och dunkade en kanon i stolpen direkt i inledningen, petade retfullt enkelt in 1–0-målet bakom Hugo Lloris och tvingade några minuter senare den franske målvakten till en fantomräddning. Dessutom hade han en stenhård halvvolley med vänstern som strök ribban. Han hade lätt kunnat haft ett hattrick redan där.
Agüero haltade av med en sträckning precis före paus och han kommer förstås att saknas. City har klarat det bra hittills när argentinaren saknats, men känslan är ändå att han ger den där extra lilla udden.
Stevan Jovetic ersatte argentinaren. Den förre Fiorentina-spelaren har bara startat en match i ligan på grund av skadeproblem. Han såg rostig ut igår, av naturliga skäl, men kan Pellegrini få igång även Jovetic finns ytterligare sparkapital.
Manchester City har inte förlorat en match sedan 10 november då de fick stryk av Sunderland. De har det tuffaste vårprogrammet med bortamatcher mot Arsenal, Manchester United och Liverpool.
Men som laget spelar nu är det motståndarna som ska frukta Pellegrinis gäng. Sedan Vincent Kompany gjorde comeback har alla bitar fallit på plats. Till och med Martin Demichelis, som var så skakig i början, agerar nu förtroendeingivande.
Vilket lag ska kunna stoppa dem?

***
En tanke som slog mig vid Sergio Agüeros 1–0-mål som jag ofta tycker mig se: Målvakter som går ut i lägen där de egentligen borde stanna kvar.
Ponera att Hugo Lloris inte hade rusat ut för att skära av vinkeln. Vad hade Agüero kunnat göra? Inte speciellt mycket eftersom han hade Michael Dawson hack i häl. City-anfallaren hade förstås kunnat spela in bollen så någon lagkamrat kunde ha gjort mål istället, men den risken hade varit mindre. Lloris otajmade utrusning  gav Agüero chans att göra mål ur snäv vinkel, vilket han aldrig hade gjort om målvakten stannat.
Jag har inget facit här, men jag upplever att målvakter för ofta går ut och orsakar straffar/enkla mål. Det här var ett exempel. Håller ni med?

Hetaste derbyt sedan 1980-talet. Matchen som skulle visa hur nära Everton kommit storebror.
Det blev istället kvällen då Liverpool satte ned foten och skaffade sig fördel i jakten på Champions League-biljetterna.
Brendan Rodgers vann den taktiska matchen mot en naiv Roberto Martínez.

Det var en märklig match igår på Anfield. Studerar man statistiken utan att ha sett matchen kan man få för sig att Everton var det bättre laget. Gästerna hade 61 procent av bollinnehavet, de slog 519 passningar jämfört med Liverpools 339. Deras passningsprocent var 85 procent jämfört med 79 procent för hemmalaget. Antal avslut var jämnt fördelat 20–19 till hemmalaget (varav 9–4 på mål).
Ändå var det klasskillnad i de avgörande momenten.
Det var en kväll när allt gick snett för Everton. Egentligen gjorde laget inte en så dålig match. De började bra, Ross Barkley drog i väg ett vasst distansskott första minuten, laget kontrollerade händelserna och styrde rytmen.
Men känslan så här i efterhand var att allt var en del i Brendan Rodgers matchplan. Liverpooltränaren hade visserligen gått ifrån tvåmannaanfallet för att inte släppa mittfältet. Men det handlade inte så mycket om att förskansa sig om bollinnehavet. Mer om att Jordan Henderson skulle kunna agera mer defensivt och ge Steven Gerrard välbehövlig hjälp med att täcka ytor i defensiven.
Kontentan blev ett Liverpool som försvarade sig extremt lågt för att vara på hemmaplan. Det var som om laget bjöd in Everton till att tro att de skulle kunna spela ut – bara för att straffa dem ordentligt när läget dök upp.

Så blev det också. Efter Steven Gerrards 1–0-mål på nick efter hörna var taktiken än mer effektiv. Som för alla lag som vill spela omställningsspel. Motståndaren blir lite mer desperat i jakten på en kvittering och blottar ännu större ytor bakåt.
Man kan undra hur matchen hade artat sig om Roberto Martínez insett att han mönstrade ett försvagat manskap och istället satsat på att defensivspela sig till ett oavgjort resultat. Nu satsade han på gladfotboll och tre poäng och blev brutalt avslöjad. Ungefär som hans Wigan blev gång på gång.

Den mest intressanta detaljen rent taktiskt var det som Magnus Pehrsson uppfattade i Viasat-sändningen: Hur Liverpool lät Evertons unge högerback John Stones kliva fram på sin kant utan att Liverpools vänsterytter, Daniel Sturridge eller Luis Suárez, följde med. Istället fick Aly Cissokho uppgiften att snabbt flytta ut på vänsterkanten och sätta press, ibland utan understöd mot Stones.
Det handlade om ren pragmatik: Stones kan få ytorna eftersom risken är liten att hans offensiva rajder kommer såra oss. Istället ställer vi om på den kanten. Det är tveksamt om det hade fungerat mot Séamus Coleman, ligans bäste offensiva ytterback denna säsong.
2-0-målet – det som avgjorde matchen i ett skede där Everton dominerade och skapade chanser – var ett resultat av den här taktiken. Evertons ytterbackar hade flyttat upp, Coutinho fick bollen och serverade Daniel Sturridge som satte bollen fri med Tim Howard.
Det här påminner lite om när Cristiano Ronaldo spelade i Manchester United. Han fick ofta licens att fuska i defensiven av den orsaken att han förmodligen kunde såra motståndarna ännu mer om han fick ligga kvar och fiska.

Eftersom Sturridge (inringad) inte har följt med högerbacken Stones när denne flyttat upp har han ett rejält försprång vid omställningen.

Den här typen av ytor är problemet när man spelar med offensiva ytterbackar.

Sturridge får bollen och sätter 2–0 fri med Tim Howard.

Sturridge satte även 3–0, denna gång med en läcker lobb, efter att Everton överraskats av en slumpboll in bakom backlinjen från Kolo Touré.
Brendan Rodgers fick full effekt på sin matchplan. med speeden på spelare som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling finns förutsättningar för att spela blixtrande omställningsfotboll. Frågan är om backlinjen håller mot bättre motstånd. Igår var John Flanagan bra igen och Aly Cissokho var förvånansvärt pålitlig. Till skillnad från Evertons ytterbackar gick de inte fram och lämnade farliga ytor bakom sig.
Triumfen var resultatet av ”commitment”. Liverpools spelare slet uppoffrande i defensiven, vilket lade grunden till segern. Steven Gerrard, som var så svag som defensiv mittfältare mot Aston Villa, fick nu hjälp av ett försvarsspel som agerade fläckfritt över hela banan.

Everton fortsatte att försöka, men den här dagen hade de det mesta emot sig. Sylvain Distin och Séamus Coleman var tunga avbräck i backlinjen och när Romelu Lukaku blev skadad efter 21 minuter försvann även den tilltänkta udden i anfallet. Roberto Martínez skickade in Steven Naismith som anfallare och det fanns förstås inte på världskartan att han skulle oroa hemmaförsvaret. Med Nikica Jelavic såld till Hull City och Arouna Koné långtidsskadad ser Evertons anfall plötsligt tunt ut. Naismith kommer inte hålla som backup. Nyförvärvet Lacina Traoré måste leverera direkt. Annars får Martínez använda Kevin Mirallas som djupledslöpande striker och plocka in någon annan på högerkanten.

Det här blev kvällen då Liverpool ryckte ifrån Everton i tabellen och visade vilka som bestämmer på Merseyside. Även om Roberto Martínez gäng har tagit enorma kliv framåt spelmässigt denna säsong har jag svårt att tro att de ska kunna ta fjärdeplatsen. Inte nu när de fått skador. Inte när Liverpool är så här bra, nu när Manchester United fått in Juan Mata och har Robin van Persie och Wayne Rooney tillbaka och när Tottenhams segertåg börjat rulla.

En lovande debut, en assist och 2-0-seger mot Cardiff City. Juan Mata blev en vinnare i debuten för Manchester United.
Men faktum kvarstår: United behöver fler spelare än Mata för att få skeppet på rätt kurs igen.

Alla blickar var riktade mot Manchester Uniteds nye nummer åtta. Juan Mata möttes av ett plakat på läktaren med budskapet att han var ”Uniteds saviour”, Uniteds räddare. Pressen är stor på 400-miljonersköpet. Vissa tippar att hans entré ska ha samma effekt som Eric Cantonas för drygt 20 år sedan.
Det återstår att se, men det är åtminstone vad United-fansen hoppas. Tröja nummer åtta verkar förresten ha sålt bra i souvienirshopen senaste dagarna för det vimlade av Mata-tröjor på läktarna.
Huvudpersonen klarade debuten med beröm godkänt. Han startade i nummer tio-rollen bakom Robin van Persie och var med i upprinnelsen till 1–0-målet med sin fina cross ut till vänsterkanten. Han hann med ett fint inlägg som Ashley Young kunde ha förvaltat till 2–0 kort därefter, men assisten kom istället i andra halvlek. Mata satte ut en enkel boll till Young som gjorde en läcker individuell prestation där han skar in från kanten och dundrade in 2–0.
Mata gjorde ingen supermatch, han kommer förstås behöva lite tid innan han lär känna de nya lagkamraternas löpvägar. Men det var uppenbart att han gav United egenskaper David Moyes haft brist på tidigare. Framför allt bolltryggheten och förmågan att hitta lösningar som gör att det egna laget behåller bollen inom laget. Med Juan Mata i laget finns förutsättningar för att attackera mer centralt, vilket varit en enorm svaghet för United denna säsong.

På tisdagen fick nyförvärvet spela i favoritpositionen bakom strikern. Det blir intressant att se hur David Moyes ska pussla ihop offensiven framöver när både Robin van Persie och Wayne Rooney är tillgängliga (Rooney bytte av van Persie med cirka 25 minuter kvar). Moyes sa att han ”inte hade någon speciell position i åtanke för Mata”, men betonade att spanjoren kan spelas till vänster eller höger. Inte en optimal position, men givetvis en förstärkning jämfört nuvarande kantalternativ.

Om Juan Mata och Ole Gunnar Solskjaer var de två herrarna som rönte mest intresse inför matchen, var det Robin van Persie som stal showen när tillställningen väl var igång.
Holländaren som gjorde sin första match sedan den 10 december behövde bara sex minuter på sig innan han hittade rätt. Oj, vad Manchester United har saknat honom. Mata i all ära, men Uniteds nyckel är fortfarande att få tillbaka RvP och Wayne Rooney fit for fight. Då har man vapen som kan hota alla lag.
van Persie såg, av naturliga skäl, lite halvrostig ut i vissa moment, men han demonstrerade ändå spetskvaliteter som laget saknat i hans frånvaro. Inte minst i targetsituationer.
I övrigt var det ingen övertygande insats av Manchester United. Cardiff City hade perioder i matchen där man hade övertaget och var nära att kvittera i början av andra halvlek. Kraven på fler förstärkningar till en trupp som behöver byggas om kommer inte minska tack vare den här vinsten. Mata har gett United mer klass, men centrala mittfältet måste fortfarande åtgärdas.

FAKTA/Juan Matas debut i siffror
Mål: 0. Assist: 1. Skapade chanser: 5. Skapade chanser från ”open play”: 3. Skapade chanser från fasta situationer: 2.
Skottförsök: 2. På mål: 1.
Passningar: 45/52 (87 %). Mottagna passningar: 56. Passningar på offensiv tredjedel: 18/24. Inlägg: 4.
Bollerövringar: 4. Tacklingar: 3.
Frisparkar, mot: 3. Med sig: 2.

Peter Odemwingie till Stoke i utbyte mot Kenwyne Jones.
En ”swap deal” med två vinnare?
Jag tror det.

Relativt ofta under silly season spekuleras det i spelarbyten, så kallade swap deals utan pengar emellan.
Det som är vardagsmat i NHL och förekommande i italienska Serie A är ytterst sällsynt i Premier League. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på senaste regelrätta spelarbytet som genomfördes i engelska högstaligan utan pengar emellan.
Men på tisdagen blev en sådan affär verklighet. Stoke byter bort anfallaren Kenwyne Jones mot Cardiffs Peter Odemwingie. En ”big man” mot en ”little man”. I både teori och praktik bör det gynna båda klubbarna.

Ni kanske minns när jag analyserade Premier League-lagens behov inför januarifönstret.
Jag bedömde att Stoke behövde en djupledslöpande anfallare som komplement till Peter Crouch.
Jag bedömde att Cardiff behövde en större targetspelare som komplement till Fraizer Campbell.
Det verkar som att klubbarna hade liknande tankar.
Varken Kenwyne Jones eller Peter Odemwingie har gjort succé den här säsongen.
Jones har gjort sju matcher i ligan (varav fyra från start) och producerat noll mål och noll assist.
Odemwingie har gjort 15 matcher i ligan (varav elva från start) och producerat ett mål och noll assist.
Men nu kommer de åtminstone få chansen att utnyttja sina främsta egenskaper.

Om vi börjar med Cardiff City så får Ole Gunnar Solskjaer nu den targetspelare som jag ansåg att Malky Mackay saknade. Cardiff använde ett längre spel, men saknade en anfallare som kunde ta den första duellen och få fast bollarna. När passningarna väl kom fram efter backen högg Fraizer Campbell som en kobra, men han saknade allroundspelet för att hantera rollen som ensam striker. I truppen fanns förstås danske jätten Andreas Cornelius, men han var för oprövad för att axla ansvaret. Hittills har han inte fått starta en enda ligamatch (åtta inhopp).
Är Kenwyne Jones, 29, lösningen? Han är onekligen en stor anfallare med vassa targetkvaliteter.
Jones stjärna har dalat kraftigt sedan åren i Sunderland. Då byggde han upp ett rykte som en av de mest fruktade centertankarna i ligan. Stor, tung i luftrummet, svårhanterad.
Första säsongen i Stoke 2010/11 blev det nio fullträffar på 34 matcher. Sedan har hans målproduktion var nästintill obefintlig. Säsongen 2011/12 blev det ett mål på 21 matcher, 2012/13 mäktade han med tre mål på 26 matcher.
Knappast siffror som ger motståndarförsvaren sömnlösa nätter.
I Stoke var han förpassad till att vara backup bakom Peter Crouch. Mark Hughes hade redan sin targetspelare och Jones ansågs vara överflödig. Hans chanser till speltid blev inte större när han uteblev till en samling och hamnade i onåd hos managern.
Kan Kenwyne Jones få en nytändning under Ole Gunnar Solskjaer?

Peter Odemwingies situation är liknande, fast tvärtom. Mark Hughes har försökt göra Stoke till ett mer spelande lag den här säsongen. Det går att diskutera hur väl han lyckats. men hans anfallsbesättning underlättade knappast uppdraget. Hughes gick in i säsongen med spelare som Peter Crouch, Kenwyne Jones, Cameron Jerome, Jon Walters – knappast spelare som är anpassad för spel efter marken.
Så det var naturligt att Stoke-managern sökte efter anfallare som kunde bidra med andra egenskaper. Hans första åtgärd i januari var att låna in John Guidetti från Manchester City. Men han nöjde sig inte med svensken som komplement till Crouch. Direkt efter förlusten mot Crystal Palace förra helgen deklarerade han att han sökte efter ytterligare en anfallare.
Kan Peter Odemwingie, 32, bli lösningen?
Den nigerianske anfallaren gjorde succé under debutåret i Premier League när han gjorde 15 mål för West Bromwich 2010/11. Sedan dess har målen blir färre och färre. Året efter, 2011/12, blev det tio fullträffar. 2012/13 hade Odemwingie flyttats ut i en kantroll för att ge plats åt Romelu Lukaku. Det blev fem mål innan den bisarra incidenten under deadline day där han satte sig i bilen för att göra klart med QPR bara för att få se affären gå i stöpet.

I somras fick han äntligen igenom en flytt, till Cardiff, men succén har uteblivit. Odemwingie har mest få agera kantspelare eller backup till Fraizer Campbell. Ett mål på 15 matcher (varav elva från start) imponerar inte.
Kan han lyfta i Stoke? Kanske.
John Guidetti hävdar att Mark Hughes ”lovat” att gå över på 4-4-2 och i så fall bör Odemwingie passa bra som komplement till Crouch. Den sistnämnde är som bekant grym i luftspelet, men han behöver någon annan som sköter djupledslöpningarna. Den uppgiften kommer att falla på Peter Odemwingie och John Guidetti.
Dessa affärer var nödvändiga för att ge Stoke mer spets och alternativ i offensiven.
Vad betyder Odemwingies entré för John Guidetti? Svårt att säga. Om svensken hittar formen så gissar jag att han håller Odemwingie på bänken, men nigerianen är en rutinerad och etablerad spelare som också ska ha sina chanser startelvan.

Mata ut, Matic in.
I skuggan av den stora affären gjorde Nemanja Matic sin riktiga comeback för Chelsea igår.
Han visade direkt att han blir en tillgång.

Det mesta snacket kring Chelsea senaste veckan har handlat om Juan Mata. Naturligt eftersom klubben har sålt en av de största publikfavoriterna till en rival, en affär som var fullständigt otänkbar för ett halvår sedan.
Juan Matas arvtagare, spelaren som förpassade spanjoren till bänken, skruvade in en vansinnigt läcker frispark i krysset igår mot Stoke. Oscar håller på att utvecklas till en riktigt stor spelare. Han och Eden Hazard var sylvassa (igen).
Men det visste vi. Jag var mer nyfiken på en annan lirare i hemmalaget (framför allt eftersom John Guidetti fick spendera hela matchen på bänken).
Nemanja Matic är knappast okänd för publiken på Stamford Bridge. Den store serben tillhörde klubben 2009–2011, men gjorde bara två ligamatcher för Chelsea innan han lånades ut till Vitesse.
Sedan blev det tre framgångsrika år i Benfica där han utvecklades till en av portugisiska ligans bästa spelare. Inför januarifönstret, när Chelsea letat förstärkningar till centrala mittfältet, föll valet på Matic.

25-åringen hoppade in i slutminuterna i ligamötet med Manchester United förra söndagen. Igår, i FA-cupen mot Stoke, fick han chansen från start.
Nemanja Matic tog plats bredvid Frank Lampard. Ingen av dem hade något uttalat defensivt ansvar utan såg ut att ”växeldra”. Matic var lugn och trygg med bollen, spelade enkla passningar, men även fler bollar framåt i plan jämfört med John Obi Mikel. Han använde sin storlek och styrka för att vinna boll och noterades för fem tacklingar i matchen.
Det var en lovande insats. Nemanja Matic liknar Mikel, men med bredare register. Han kan ligga lågt i planen och städa, men han kan också ta ett steg upp och leverera passningar och avsluta. Om José Mourinho tänker övergå till ett 4-3-3, systemet han använde under sin första sejour i klubben, passar Matic perfekt eftersom han både kan spela i den defensiva rollen och som en av de mer offensiva i ”mittfältstrean”.
José Mourinho var mycket nöjd med sitt nyförvärv:
– Han är som en spindel. Han stjäl bara bollen. Sättet han rör sig… ändå har han sin vänster, den är som en ”spoon”. Med Matic har vi fler lösningar för vårt starka mittfält, sa Chelseatränaren till klubbens tv-kanal.

Nu var matchen mot Stoke relativt ”tacksam”. Testet för Matic kommer när han ska möta snabbare, kvickare mittfält. Hinner han med mot Arsenal och Manchester City också? I så fall är han given i startelvan inom kort.
Chelsea behövde förstärka sitt centrala mittfält. Blir Nemanja Matic pusselbiten som ger laget vad som krävs för att vinna titeln?
Den 193 centimeter långe serben ger iallafall nyttiga egenskaper – tyngd, längd, stadga, passningskvalité – till en lagmaskin som är på väg att varva upp.

Arsenal tog sig vidare i FA-cupen, Lukas Podolski gjorde två mål – men jag fastnade på en ung lirare som bara lirade 20 minuter.
Gedion Zelalem fick äntligen göra debut i Arsenal.
Han är ingen vanlig 16-åring.

Igår i den 71:a matchminuten, när mötet mellan Arsenal och Coventry sedan länge var avgjort, stod Gedion Zelalem nere vid sidlinjen och gjorde sig klar för inhopp.
Vi är vana vid att Arsène Wenger släpper fram unga spelare i cuperna, men det här handlar om en alldeles speciell spelare och jag ska förklara varför.
Det är inte bara det faktumet han är den förste spelaren, som är född efter det att Arséne Wenger tog över Arsenal hösten 1996, som får debutera under fransmannen.
Det är det faktum att han kan bli något extra.

Första gången jag såg Gedion Zelalem var i somras under Arsenals försäsong, när det dök upp klipp från lagets träningsmatcher. Det var svårt att inte imponeras av den unge mittfältaren. Att bedöma spelare på Youtube-klipp är vanskligt – Ricardo Quaresma kan se ut som en världserövrare på Youtube – men det Zelalem visade var uppseendeväckande.
Hans passningskvaliteter är otroliga. Någon sa om Paul Scholes att han spelade som om han hade ”hundra års fotboll i blodet”. Känslan när man ser Gedion Zelalem spela är att han också har avsevärt många fler fotbollsår än levnadsår.

Många unga spelare som debuterar i ung ålder i a-lag gör det för att de fysiskt sett är tidiga i sin utveckling. De har styrkan, kraften och kan därför utan större problem gå in och kampa mot seniorer.
Sedan finns det de som har en exceptionell talang tekniskt, och snabbheten, vilket medför att de kan göra avtryck tack vare sin oberäknelighet. Typ Cristiano Ronaldo och Adnan Januzaj.
Sedan har du de som har lite av varje, vilket gör att de kan vara riktigt framstående på en ytterbacksposition. Typ David Alaba och Luke Shaw.
Sedan finns det något mer ovanligt. De som är spelgenier redan i unga år. Som har tagit sig till toppnivå tack vare att de är begåvade med en så vass spelförståelse och speluppfattning att de kan gå in på centralt mittfält – den svåraste positionen för en ung spelare – och klara av det.
Det är därför Gedion Zelalem jämförs med Cesc Fàbregas.

I spelstil påminner de om varandra. När Cesc Fábregas kom fram var han också en central mittfältare som styrde rytmen och passningstempot på mittfältet.
Det Gedion Zelalem visade igår mot Coventry var ett karbonpapper av en ung Fàbregas. Han joggade runt på mitten, hittade väggspel, löste trånga situationer och hittade in med hotande passningar. Som om han inte gjort något annat.
Visst var det ett tacksamt läge att komma in i, Coventry var slutkört och bjöd på stora ytor, men man måste imponeras av mognaden hos en 16-åring.
När Santi Cazorla gjorde 4–0 i matchens sista minut var det följden av en ”hotande passning” in mellan lagdelarna från Zelalem i förstaläget.

Gedion Zelalem började spela fotboll som femåring i Tyskland i Hertha Berlin. När han var nio år, 2006, flyttade familjen till USA. Zelalem spelade för MSC United och Bethesda Soccer Club, innan han tog steget till Olney Rangers. Arsenals USA-scout Daniel Karbassiyoon fick nys om talangen och bad folk från klubben komma och se Zelalem i en match i Dallas Cup. Zelalem bjöds in till Arsenal för provträning och fick plats i klubbens akademi.
Han började i U16-laget. I april 2013 flyttades han upp i U21-truppen.
I somras fick han följa med på försäsongsturnén i Asien. Och då fick fansen på allvar upp ögonen för honom efter några iögonfallande insatser där 16-åringen var arkitekten bakom flera mål.
Arsène Wenger var försiktig i sina uttalanden, förmodligen för att inte framgångarna skulle stiga spelaren åt huvudet.
– Han är en ung spelare som utvecklas fort, konstaterade Arsenaltränaren.
Jack Wilshere var mer frikostig med superlativen:
– Det dröjer inte länge innan han är redo. Han ser passningar som få andra spelare ser och han är så trygg med bollen. Även på träningarna är han en mardröm att spela emot. Sättet han håller dig på avstånd, hur han täcker bollen. Han är inte så stor, men väldigt stark, säger han, enligt The Guardian.
Andra har sagt att han ”passar som Xavi och dribblar som Iniesta”. Stora ord. Men så är det också en stor, stor talang.
16-åringen, som kan representera Tyskland, USA eller Etiopien, fick sitta på bänken i Premier League-mötet med Fulham i augusti, utan att få hoppa in. På hösten blev han skadad och missade två månaders spel. Efter comebacken i U21-laget har det ryktats om att han varit aktuell för spel.
Igår, två dagar före sin 17-årsdag, blev debuten verklighet.

Jag minns mycket väl när Cesc Fàbregas debuterade i Arsenal som 16-åring. Det syntes direkt att han hade en speciell talang. Jag minns hur han vid starten av säsongen 2004/05 var fullständigt dominant som 17-åring.
Det är förstås för tidigt att dra slutsatser efter ett kort inhopp i en FA-cupmatch. Gedion Zelalem har massor att utveckla, inte minst fysiskt, innan han är en färdig a-lagsspelare.
Men verktygen för att bli riktigt vass har han. Inte minst tack vare en passningsförmåga som är unik sett till hans ålder.
Och min känsla när jag såg Cesc Fábregas som 16-åring – att han skulle bli en mittfältare i världsklass – stämde ju.

Vi testar hela tiden nya grepp på Sportbladet och det senaste är att jag kommer att kommer att snacka upp en engelsk match inför helgerna. Detta klipp kommer också gå att se i vår nya resultatapp.
Den här veckan valde vi Chelsea–Stoke, där John Guidetti kan göra sin andra match för gästerna. Svensken var sjuk i torsdags, men tränaren Mark Hughes kommer avgöra imorgon om han spelar.

Juan Mata närmar sig en flytt till Manchester United.
Är han rätt man för att vända krisen? Hur ska han fogas in i startelvan?
Här vänder vi ut och in på Mata-affären.

Så var ännu en titelchans borta för Manchester United. Efter att ha halkat efter i ligan, kraschat ut i FA-cupen framstod Ligacupen som lagets enda realistiska titelchans. De hade trots allt tagit sig fram till semifinal, och även om Manchester City väntade i finalen, kan allt hända i en enskild match. Det är inte minst City medvetet om efter förra vårens FA-cupdebacle.
Men Manchester United snubblade på Sunderland.
Efter en lågkvalitativ, högdramatisk, match stod Vito Mannone på Old Trafford som den store hjälten.
David Moyes var, som vanligt numera, den store förloraren.
Låt gå för att United förmodligen inte hade vunnit finalen, men en Ligacupfinal hade ändå inneburit en resa till Wembley, en match där klubben haft allt att vinna. Nu blev det istället ytterligare en missräkning.

Nog om det, vi har skrivit en hel del om Manchester Uniteds kris tidigare. För varje match blir det dock uppenbart att rätt många spelare inte är bra nog. Javier Hernández: Vad har hänt med honom sedan Pelé jämförde honom med Leo Messi? Killen har gått rakt ned i källaren. Hans touch håller allsvensk nivå. Chris Smalling: Killen fyller 25 år i november. Kommer han någonsin att bli United-klass? Många frågor, få svar, åtminstone inte dem som David Moyes vill höra.
Så vi kan rikta blickarna på något annat istället. På Juan Mata.
Det som i juli var fullständigt otänkbart ser nu ut att bli verklighet. Chelsea är på väg att sälja spelaren som utsetts till klubbens bästa de två senaste säsongerna till United.
Vad kan vi läsa in av det?
Det är ju allmänt känt att dessa klubbar inte handlar med varandra eftersom de varit direkta konkurrenter om ligatiteln i tio års tid. Om jag minns rätt är Juan Verón den senaste som flyttade mellan lagen. Det var sommaren 2003.
Ser inte José Mourinho United som ett hot längre? Det kan vara så, kombinerat med det faktum att hans lag inte ska möta United mer den här säsongen, vilket både Arsenal och Man City ska göra. Det kan också vara så att Mourinho anser att Matas defensiv kostar laget så mycket att han inte är någon förlust – och att Uniteds ”vinning” av köpet är begränsad. Det kan också, i dessa FFP-tider, vara så att Chelsea tycker att budet på närmare 40 miljoner pund, är för bra för att avstå för en spelare som nöter bänk.

Är Juan Mata rätt spelare för Manchester United? Det finns flera olika synvinklar här.
Juan Mata var en av Premier Leagues bästa spelare förra säsongen. Han har separata kvaliteter som skulle tillföra dimensioner till vilket lag som helst i världen, inklusive Barcelona och Bayern München. Hans förmåga att slå sistatredjedelspassningar är absolut världsklass.
Men jag ser ingen klockren plats för honom i dagens Manchester United, när alla spelare är skadefria.
Sett till gårdagens  möte med Sunderland skulle Mata givetvis gå rakt in i startelvan, oavsett position. Förmodligen även med förbundna ögon. Men i David Moyes 4-4-2 med Wayne Rooney och Robin van Persie? Nej, då blir det lurigare. Åtminstone om man vill få ut maximalt av sin 400-miljonersvärvning.

Juan Mata spelade på kanten när han kom fram i Valencia, han har spelat en del på kanterna i Chelsea. Men det var när han tog steget in centralt i Chelsea som han utvecklades till en av ligans bästa spelare. Det är ingen hemlighet att han är bäst centralt. Spelar han på kanten kommer han givetvis ha licens att kliva inåt i banan, men det blir inte samma effekt. Det har vi en rad exempel på. Shinji Kagawa är ett av dessa.
Han värvades till Manchester United sommaren 2012 och många hade stora förhoppningar på japanen. Mittfältaren hade trots allt varit en av Bundesligas bästa spelare.
Men när Robin van Persie värvades insåg jag hur svårt det skulle bli att få in alla offensiva kanoner i startelvan. Det var därför jag skrev den här analysen efter RvP-köpet där jag underströk problematiken.
Nu, med facit i hand, vet vi att det blev exakt så svårt för både Alex Ferguson och David Moyes att foga in Kagawa i en startelva med Rooney och van Persie.

Nu står vi här igen. Juan Mata är givetvis bättre än Kagawa. Han är mer tacksam att ”slänga ut på en kant” eftersom han är så begåvad att han kan anpassa sig hyfsat till flanken. Men det här är en affär värd runt 400 miljoner kronor. Har man köpt en spelare för en rekordsumma (räknat i pund) för att ”slänga ut honom på en kant” känns det aningen desperat.
Visserligen är United i ett desperat läge. David Moyes och Ed Woodward jobbade hela sommaren för att lösa stora värvningar utan att lyckas. Det slutade med ett panikköp av Marouane Fellaini, som floppat hittills. United är i stort behov av att visa muskler på transfermarknaden, skicka signaler till omvärlden om att man fortfarande är att räkna med.
Köpet av Juan Mata skickar sådana signaler. Men entusiasmen kan lika fort gå upp i rök om spelaren inte levererar. Och då bör han förstås få spela i en position där han trivs.
Vissa har frågat mig om United inte kommer spela 4-3-3 med Rooney, van Persie och Mata framåt. Men då måste ju Moyes slänga ut två spelare på varsin kant. Och vad gör man då med Adnan Januzaj, lagets bästa spelare för tillfället?
En mittfältsdiamant med en defensiv mittfältare och Mata som offensiv bakom två anfallare? Nej, eftersom det kräver en annan karaktär på ”yttrarna” i en diamant. De bör vara som Clarence Seedorf/Darren Fletcher – inte som Adnan Januzaj. Sir Alex testade modellen och avfärdade den efter några veckor (läs den analysen här).
En annan frågade om inte Juan Mata kan spela sittande mittfältare bredvid Michael Carrick. Helt uteslutet, enligt mig. Om han inte anses bra nog för att klara de defensiva uppgifterna i nummer tio-rollen i Chelsea är man knappast bra nog för att klara det defensiva jobbet som sittande mittfältare.
Varför inte ett 4-2-3-1 med Kagawa, Rooney, Mata som offensiv trio bakom Robin van Persie?, undrar Pierre i ett mejl.
Svar: För att det som ser läckert ut på papper och fungerar utmärkt på Football Manager inte behöver vara det i verkligheten. I ett lag, framför allt ett topplag som möter samlade försvar, måste man ha spelare som är beredda att löpa för andra. Kagawa/Rooney/Mata är alla spelare som vill möta boll och fördela. De är inte så sugna på att gå i djupled. Jag kan på rak arm inte komma på att tre så utpräglade tior bildat offensiv mittfältstrio. Kan ni?
En sådan uppställning skulle må bättre av en Danny Welbeck på en av kanterna, eller en Antonio Valencia. Någon som erbjuder något annat. Annars är risken stor att man drabbas av problemet Chelsea hade ifjol med spelarna bakom Fernando Torres. För många kockar som ska laga soppa, för få som är beredda att springa och hämta ingredienserna (läs gärna analysen om Torres här).
Här nedan tittar vi på möjliga uppställningar med Juan Mata.

ALTERNATIV 1

Det mest troliga alternativet för våren. En övergång till 4-2-3-1 där Wayne Rooney får nummer tio-rollen och Juan Mata får ta klivet ut på en kant. Här finns möjligheten att gå in centralt och även skifta kant med Adnan Januzaj. Ser onekligen intressant ut, men inte den optimala positionen för Mata.

ALTERNATIV 2

Liknande variant som Manchester City använder. Liknar den uppställningen ovan. Problemet här är att Uniteds centrala mittfält är en svag punkt och kommer att bli numerärt undertaliga på mitten. Om Mata drar sig in centralt är problemet att Uniteds högerback får för dålig hjälp defensivt. Med ett bättre centralt mittfält hade den här uppställningen fungerat bättre.

ALTERNATIV 3

Supportrarnas favorit. 4-1-4-1 ger dock inte tillräcklig defensiv balans. Den här modellen, med dessa namn, lär inte bli verklighet mer än i specifika skeden när man jagar kvitterings-/segermål. Jag slog fast samma sak när vi analyserade Kagawa för 1,5 år sedan och mig veterligen har United aldrig använt en sådan uppställning i en enda match. Läs gärna inlägget från augusti 2012 och kommentarerna under så ser ni hur diskussionen gick då.

ALTERNATIV 4

Bäst för laget? Jag tror faktiskt det. Den här offensiva uppställningen ser ruskigt vass ut enligt mig. Att Wayne Rooney kan anpassa sig till kantspelare vet vi. Då har Moyes dock bekymret att engelsmannen knappast lär bli mer sugen på att förlänga kontraktet. Dessutom flyttar Moyes i så fall på lagets bästa spelare den här säsongen.

ALTERNATIV 5

Framtidsalternativet. Nästa säsong med Wayne Rooney såld (?) gissar jag att vi kommer få se Mata centralt med Adnan Januzaj till vänster/höger och en ny yttermittfältare.

Slutsats
Juan Mata är inte den spelartyp Manchester United behöver i dagsläget, men det behöver inte vara ett dåligt köp på längre sikt. Att United lägger så stora pengar betyder i min bok att Wayne Rooney flyttar i sommar, att Moyes & Co redan nu fått indikationer på att spelaren inte är intresserad av att förlänga kontraktet. Rooneys avtal går ut nästa sommar och det här året är sista möjligheten att få en stor peng för anfallaren.
I så fall hade United hamnat i ett läge i sommar där man måste hitta en ersättare och eventuellt inte kan locka med Champions League-spel. Då hade det blivit ännu svårare – och dyrare – att locka en spelare av Matas kaliber. På det sättet kan klubben ha handlat strategiskt.
Om Glazers gör allvar av uppgifterna att behålla Rooney även nästa år och riskerar att släppa honom gratis sommaren 2015 så lär Shinji Kagawa säljas. Kanske används han som lockbete för att få in rätt sittande mittfältare. I så fall kan Manchester United vara på rätt väg. Men det är fortfarande där och i försvaret laget är i desperat behov av förstärkningar.
Det har man inte löst med Juan Mata.
Klubben har spänt musklerna och gett fansen ett liten strimma hopp igen. Och i dessa kristider ska sådant inte underskattas.

Fotnot: Tack till Olle Stefansson som fixade grafiker.

***
Stort tack till alla som röstat på mig eller andra Sportbladet-medarbetare i Svenska Fans-tävlingen Guldskölden!
Det värmer i hjärtat få sådan uppskattning och att vara nominerad bland så många duktiga namn.

Jack Butland hade en jobbig eftermiddag förra helgen då han fick släppa in fem mål i mötet med Liverpool. I lördags blev det förlust borta mot Crystal Palace, men den engelske målvakten kunde iallafall vara nöjd med sin egen insats. Butland höll siffrorna nere och svarade för en otrolig trippelräddning. Kan hans framfart öka möjligheterna för Stoke att sälja Asmir Begovic och tjäna en slant?
Adrian Mariappa var vass på högerbacken för Crystal Palace i samma match medan Gary Cahill återigen var trygg för Chelsea. Dessutom gjorde han två assist. Ron Vlaar var chefen i de bakre leden för Aston Villa. Danny Rose har kommit tillbaka från skada och serverade Emmanuel Adebayor till det tredje målet.
Craig Noone är en intressant, avig ytter. Det visade han igen mot Manchester City där han kvitterade med ett riktigt vackert mål. Noone var Cardiffs bästa anfallsvapen matchen igenom. Yaya Touré fortsätter storspela och var planens kung för City. Yohan Cabaye satte två mål för Newcastle, varav en fin frispark. Santi Cazorla svarade för båda målen för Arsenal. Kan han hitta tillbaka till formen han höll förra säsongen?
På topp var Samuel Eto’o given efter sitt hattrick mot Manchester United. Emmanuel Adebayor, som tinat upp efter tiden i frysboxen, är med i omgångens lag för tredje gången på kort tid.
Omgångens spelare: Yaya Touré, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Jack Butland, Stoke
—————————————-
Adrian Mariappa, Crystal Palace
Gary Cahill, Chelsea
Ron Vlaar, Aston Villa
Danny Rose, Tottenham (2)
—————————————-
Craig Noone, Cardiff City (2)
Yaya Touré, Manchester CIty (6)
Yohan Cabaye, Newcastle (3)
Santi Cazorla, Arsenal
—————————————-
Samuel Eto’o, Chelsea
Emmanuel Adebayor, Tottenham (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Kevin Mirallas (Everton), Christian Eriksen (Tottenham), Jack Cork (Southampton), Danny Gabbidon (Crystal Palace), Edin Dzeko (Manchester City), Jésus Navas (Manchester City), Robert Snodgrass (Norwich), Christian Benteke (Aston Villa), Laurent Koscielny (Arsenal).

***
Omgångenns mål: Craig Noone, Cardiff. Lurade Vincent Kompany och sköt i ”fel hörn” när han överlistade Joe Hart.
Omgångens manager: Paul Lambert, Aston Villa. Fick se sitt lag styra och ställa på mittfältet i första halvlek och fick med en poäng från Anfield.
Omgångens floppspelare: Steven Gerrard, Liverpool.