Träningskrönikan om accepterade olikheter
avTräning är ett av de mest känsloväckande samtalsämnena som existerar på vår planet. På gott och ont.
En pulserande livsstil fylld med endorfinrus och gemenskap enligt vissa. En hobby som endast passar mentalt instabila elitister enligt andra. Ja, träning berör.
Vårt land är fantastiskt, en får tänka och yttra sig hur bäst en själv vill. Allt i samklang med den svenska YGL (yttrandefrihetsgrundlagen) som upprättades 1992. Det som däremot inte verkar lika fantastiskt, såhär 2017 år efter Jesus storstilade jordelivsentré, är våra förmågor kring social acceptans. Det vill jag prata om.
Det är normalt att vara onormal
Inom detta samtalsämne spelar målsättningen ingen roll. Allt handlar om resan. Resan där du tar upp kampen mot mångårig övervikt för att se ett friskare liv, resan där du motiverat snörar på dig skridskorna femtioelva gånger i veckan för en omotiverat avlägsen NHL-dröm, eller resan som involverar hantlar och skivstänger i hopp om snyggare fysik (ja – det är nämligen en precis lika giltig anledning).
Oavsett vilken av ovanstående eller närliggande fack du tillhör kommer din väg kantas av motstånd. Starkt motstånd. Detta främst från dina bästa vänner och närmaste familjemedlemmar.
”Men EN öl kan du väl ta?”
”Matlåda idag igen – så j*kla stiff!”
”Sluta hålla på med sånt där pulver i den där förväxta nappflaskan. Ät som alla andra!”
Ni fattar, att vara träningsfrälst blir snabbt en ensam syssla. Sneda blickar och snäsiga kommentarer, allt för att stilla bekantskapskretsarnas egna samvetskval och understryka vikten av balans. Deras balans.
Träna med stolthet
Du som älskar träning, aktiva val och hälsosamma schackdrag ska aldrig låta mobben göra valen åt dig. Du är bättre än så.
Istället för att uppgivet fortsätta sucka över omgivningens verbala falanger, uppfinna stödlögner som tillåter dig ducka rumlande utekvällar och försynt placera kvargen i varukorgen ska du vandra med stolthet.
Strunta i friktionen och se just din passion som ett vapen. Ett vapen vars ammunition är kraftigare än motståndarflankens.
Styrka handlar nämligen inte enbart om mäktiga marklyftrekord och Instagramvänliga intervallbilder. Nej, styrka är mer mångfacetterat än så och består till lika stor del av din upplevda självbild som välsvarvade torso.
Det är okej att inte mötas
Jag inser själv att dessa rader framstår som självklara för vissa, och som hieroglyfer för andra. Det är hela meningen.
Försök därför inte att förstå varför vissa människor i din omgivning inte inser varför du hellre sover 90 minuter kortare för att hinna med ditt älskade spinningpass innan jobbet. Tänk bort kommentarerna om hur korkat det verkar vara att släpa hem pallvis med ägg varje vecka och hur tråkig du är för att du väljer att släcka lampan istället för att mingla runt med Timell och grabbarna i lilla baren. För just här kan ni inte mötas. Och det är okej.
Att du är så motiverad att du inte vill missa ett enda träningspass, inte lider av dina ensidiga kostplaneringar och innerligt älskar känslan av besinningslös trötthet är inte fel. Det må sticka ut från normen, men det är inte fel.
Axla därför rollen som hälsoentreprenör till fullo och visa världen vad inre styrka och självglöd är genom att leva ut din fulla passion.
Våga tacka nej till ölen om du anser att den förstår morgondagens energinivåer (även om den inte gör det), våga äta kvarg som mellanmål sju dagar i veckan för att tillgodose kroppens behov av högvärdiga proteiner (även om en snabb cheeseburgare också fungerar ibland) och framförallt – våga följa din träningsdröm (även om hela världen försöker nedrösta dig).
När det väl kommer till sista raden kommer nämligen ingen tacka dig för att du varit helt ”normal”. Och även om det skulle inträffa – är det verkligen värt att offra en del av din identitet och passion för?
Mitt svar är nej. Sluta aldrig drömma – länge leva träning.