Två vänner ses efter bokrean. Den ena fyndade biografin om Selma Lagerlöf. Den andra inte.

Jag: ”Kan du inte bara sluta flina så där överlägset för att du fick tag i Selmaboken?”

Hen: ”Kan du inte bara erkänna att du var helt oproffsig och misslyckades? Att du – hör och häpna – om FÖR SENT!”

Jag: ”Jag kom INTE för sent!”

Hen: ”Men varför sitter då jag här med Selma och inte du? Jag köade utanför Akademibokhandeln klockan sju.”

Jag: ”Jag var tvungen att prioritera, jag köade inne på Söderbokhandeln. Jag gjorde ett noga övervägt val …”

Hen: ”Och hur tycker du att det gick? Jag kan inte se någon Selma i din bokhög … Hörde du att folk brukar gömma de böcker de vill ha inne i butikerna?”

Jag: ”Varför då? För att köpa senare? Ingen går ju till bankomaten längre.”

Hen: ”Kvällen innan så klart. För att slippa köa så tidigt på morgonen. Så skulle du ha gjort. Eller sova utanför.”

Jag: ”Jag borde ha sovit utanför Söderbokhandeln. De hade fyrtio procent på hela sortimentet. Det var som en zombiefilm där inne. Jag har en kompis som bor alldeles där. Haja drömmen att bo ovanpå Söderbokhandeln.”

Hen: ”Hon bara ’Kom in nu Linda, här kan du inte ligga!” Och du bara ’Nä jag måste komma först!’ Hade inte Söderbokhandeln Selma?”

Jag: ”Nä. Och jag letade faktiskt efter Selmaboken på andra ställen inne på Akademibokhandeln. Jag tänkte att någon ångrat sig och bara lagt den någonstans. Så där som folk lägger mat på fel plats i mataffären och går. Det som gör att man alltid tror att räkor, köttfärs och kyckling i själva verket legat i värmen i ett dygn innan det kyls ner igen.”

Hen: ”Vilken är den bästa platsen att gömma Selmas bok? Var kollar folk minst?”

Jag: ”Bland kartorna?”

Hen: ”Eller så skulle du ha haft en infiltratör inne på bokhandeln.”

Jag: ”Eller tvinga något av barnen att börja jobba där.”

Hen: ”En flerårsplan! Smart. Undrar om Selmaboken finns då.”

Jag: ”Jag känner mig så himla oproffsig.”

Hen: ”Du kan få min Selma.”

Jag: ”Tack!”

Det är som när man blir förälskad, sa författaren Christopher Isherwood, om att använda sig av verkliga personer i sina verk. Ni vet hur den man kärat ner sig i aldrig har några brister eller fel. Man förstärker och överdriver alla drag hos någon man gillar. Så föds en karaktär.

Det tänker jag på när jag läser att konstnären Kent Iwemyr (Galleri Magnus Karlsson) ofta använder sin familj och grannar i sina målningar.

Jag kan inte sluta titta på den nakna kvinnan i badkaret. Varför står badkaret i en källare? Är vattnet kallt? Fryser hon?

Sedan tänker jag att det inte handlar om objektet, utan om vem som tittar.

Det är naturligtvis du själv. Och inte bara det, utan det är du som står och tittar på dig själv som står där och ser dig själv ligga naken och utsatt. Ett slags metaskräckbild omstöpt till en barnteckning, som bara gör det ännu kusligare. Uncanny valley galore, liksom.

Kent Iwemyr fick sitt internationella genombrott efter att ha misslyckats med att göra abstrakt icke föreställande konst och istället började måla som han gjorde i tolvårsåldern.

Det du ser i hans bilder är din egen ensamhet, din sorg, dina misslyckanden, din klumpighet och ständiga fumlighet. Dina försök att passa in, att hitta någon sorts mening och förklaring till det absurda i livet.

Du tror att du är vuxen men i själva verket har du ingen aning om vad du håller på med eller borde göra.

Iwemyr målar dig. Han målar självporträtt av sina grannar fast av dig. Han målar ditt självporträtt av dig. Han målar dig som står och betraktar dig själv när du ser ditt tolvåriga jag. Du har fortfarande på dig din av tårar snoriga fantomendräkt och det är bara att skratta åt eländet.

Du blir aldrig bättre än den du var när du var tolv.

Titta på kvinnan som ligger där i badet. Din inre tolvåring vill säga dig något. Din inre tolvåring vill att du ser alla sidor du gillar, att du förstärker dem. Din inre tolvåring vill att du älskar hen.

”Du ska hantera de andra och hantera dig själv. Jag var ett konstigt barn på en fotbollsplan, jag såg tunnelbaneormen ringla in mot stan”, sjunger Tomas Andersson Wij i nya låten Jag var ett konstigt barn.

Han sjunger om när det blev för hett inne i huvudet och han önskar att han kunde säga att det blir bra men han blir bara för varje år lite bättre på att vara ett konstigt barn. Han var Pablo, pinvingen som frös, som flydde på sitt isflak till sin egen söderhavsö. Hans ö var Hägerstenshimlen som var blod och eld. Men han höll allting inom sig, hela livet har han hållit det inom sig.

Vi är fler som likt Pablo borde fly på isflaken till våra egna söderhavsöar, alla vi som vet att det aldrig blir bättre, alla vi som bara lärt oss att spela vanliga, som lajvar vuxna. Alla vi som tvingas tona ner oss och aldrig vågar vara oss själva och som lär barnen att de måste kuvas och lyda och vara tysta. Alla vi som säger att barn inte får vara med, att de ska vistas i separata tågvagnar, likt husdjur.

Trots att vi innerst inne är det där konstiga, krångliga, rädda barnet säger vi det vi har lärt oss är mest korrekt. Det där om att barn inte hör hemma i offentliga lokaler. För vi vill vara som alla andra som också vill vara som alla andra och vad som än händer får vi inte visa att vi bara är ett konstigt, och väldigt ensamt, barn. Som har en massa fantastiska idéer. Som vill göra helt andra saker. Som vill bli lyssnad på.

Som inte vill falla ner i det där djupa hålet Tomas Andersson Wij sjunger om. Han kallar det kärlek för det är enklast så. Det står alltid ett litet barn där och väntar på att hämtas. Ett barn som behöver få höra att allt du känt var på riktigt, att det visst har hänt, och inga fler ska få störa de där samtalen med änglarna och djävlarna.

Att alla de där melodierna du lyssnar på om nätterna är vackra. Vi höjer volymen och lyssnar tillsammans. Vi blundar och låter dem sippra in. Vad du än gör, fortsätt bara att vara ett konstigt barn.

Ett kraftigt begär efter ett garn. Kan man känna det?

Ja, uppenbarligen. Hela min kropp skriker efter det. Och eftersom min dator skvallrar om vad jag sysslat med på sistone så kan jag heller inte förneka det.

Ni ba: Ho ä så himla produktiiiiiv.

Jag ba: Ni skulle allt bara veta vad jag i själva verket pysslar med på dagarna.

Jag lägger en massa tid på att googla garn. Och det ska vara alldeles rätt nyans. Till en väv som jag ska göra. För att … Ja, varför gör jag det?

Varför känner jag som i trettio år haft ett konstnärligt yrke plötsligt ett sådant sug efter att få skapa något med händerna? Att få göra något med garn. Att få använda färger. Att få vara kreativ.

”Jag tror man strävar efter att hitta sitt inre, den man verkligen är. Man söker kontakt med sig själv.”

Det säger konstnären och författaren Cilla Ramnek när jag träffar henne på stick-utställningen Textil och tid – en dialog, där själva konsten blir till i dialogen med besökarna.

”Tankarna klarnar när man stickar, det vet alla”, berättar en av besökarna.

Om ni har missat Ramneks bok Från ateljén – en bok om att göra måste ni genast bege er till bibblan för att kolla in den. En av de ljuvligaste böcker jag sett.

Om den har hon bland annat sagt att hennes konstnärliga uppgift är att Göra, inte nödvändigtvis att göra Bra. Det är nyfikenheten och lusten som driver henne. Ramnek vill se vad som händer om hon virkar med fem trådar på samma gång. Allt handlar om att pröva. Till exempel att rolla färg på en soffa. Bara gör. Det spelar ingen roll om det krackelerar. Följ bara begäret och lusten. Allt annat löser sig.

”Att handarbeta är en sorts meditation som gör att man hittar sig själv”, fortsätter Ramnek.

Men vem är jag då?

Jag som inte ens kan bestämma vilken nyans jag vill ha. Jag vet bara att den ska vara smutsfärgad. Liksom urtvättad och absolut inte fin eller snygg.

Det bådar ju gott.

Med hopp om att tankarna ska börja klarna letar jag vidare efter det perfekta garnet.

Jag är lång, tycker om böcker och blir lugn av att vika plastpåsar.

Carl Cederströms Tinder-text är helt fantastisk. Han låter som en drömman. Särskilt det där om hemmafixet. Stuva ner platspåsar formande som trekanter i en låda.

Det kommer före läsning på min lista. Någon som på allvar tycker om att städa och som syr sammetsgardiner tillsammans med sin mamma. Som gillar heminredning och japansk minimalism. Som inte skäms för att erkänna att han brukar sitta ensam i soffan och gråta till gamla låtar efter att han nattat barnen.

Och som inte vill ha en relation, som gillar att leva ensam. För att en relation innebär så mycket stök och problem och uppoffring att det helt enkelt inte är värt det.

Carl Cederströms Svenska dagbladet-artikel lär mig ett nytt ord. Guldmunk. En man som inte haft sex på två år. För kvinnor heter det Guldnunna. Ingenstans hittar jag vad det heter om det gått två år.

Mina två bästa väninnor träffade sina män på dejtingsajter. Happy pancake och Vampires (som egentligen är ett massively multiplayer online game på Facebook).

Jag börjar bli nyfiken på det där. Onlinedejtingen som alla håller på med istället för att läsa böcker. Med stor behållning dessutom. Jag undrar vad min schizofrena persona skulle få för träffar.

Arvo Pärt och Nine inch nails.

P2 och Lugna favoriter.

Drottning Kristina och Ian Curtis.

Passionerat sminkintresse och radikalfeminism.

Daglig styrketräning och löpning och gå på så många konstutställningar och teaterföreställningar man kan.

Älskar katt och hund, gärna många.

Avskyr varma klimat.

Gillar att resa till storstäder.

Nolltolerans mot berusade vuxna människor.

Blyg och socialt rätt keff men älskar att vara med i direktsändningar och att prata från en scen.

Går upp klockan fem för att hinna läsa mer än vanliga människor.

Tämligen gränslös och energisk.

Effektiv och snabb.

Förtjust i barn.

Arbetsnarkoman.

Avskyr romantik.

Vill inte ha en stadigvarande relation.

Nå, hur stor chans har jag?

När jag inte en skriver en krönika målar jag ofta naglarna. Omsorgsfullt väljer jag den orange färgen bolt and be bold.

När jag inte skriver en krönika planerar jag olika instagrambilder jag ska lägga ut under dagen. Som den nya roströda pytteväskan och det dito lila läppstiftet vars nyans heter dragonfruit och som jag köpte enbart för namnets skull. Jag vet inte vad jag gillar mest av väskan eller läppstiftet. Om jag inte vore krönikör skulle jag vilja jobba som en sådan som namnger färger.

När jag inte skriver en krönika brygger jag ofta jättestarkt Earl grey-te som jag dricker medan jag frenetiskt tuggar tuggummi. Bubblemint.

När jag inte skriver en krönika planerar jag kommande krönikor. Som krönikan om den plötsligt uppkomna lusten att skapa med händerna är en form av medelålderskris. Jag ska använda ett bra citat som konstnären Cilla Ramnek sa när jag besökte hennes utställning häromveckan.

Eller den där jag tänker tutta samman Viv Albertine, Kate Zambreno och Sigrid Nunez till en text om biblioterapi som jag läste om i The New Yorker.

När jag inte skriver en krönika skriver jag ofta ett bokkapitel. Som min kommande roman vars berättarröst blir så kåt av den detaljrika gå ner-scenen på en teater att hon måste avbryta arbetet för att onanera. Väldigt meta. Jag älskar meta.

När jag inte skriver en krönika postar jag böcker. Sådana jag säljer på mitt antikvariat och till bibliotek då jag skickar med ett fint kort från Victoria & Albert-museum i London, på vilket jag skrivit att jag gärna kommer och pratar på deras fina bibliotek. När man inte automatiskt blir bokad får man ta saken i egna händer.

När jag inte skriver en krönika mailar jag artikelidéer till diverse redaktörer och funderar över hur många idéer det är okej att en människa kan ha och skicka runt utan att det anses too much.

Så där ja, nu har jag skrivit en krönika om vad jag gör när jag inte skriver en krönika. Då kan jag sätta igång med att skriva en krönika.

”De rånade barnen förlåter oss aldrig.”

En slagkraftig rubrik på en ledarartikel i denna tidning som låter som en vacker, ödesmättad boktitel. Jag skulle vilja prova att vända på det. Barnen som rånar förlåter oss aldrig. Det finns något där, inte sant? Något som det talas om för sällan. Något som gnager och ger inte så lite dåligt samvete.

Och detta trots att jag är drabbad.

En närstående blev häromkvällen rånad i Sollentuna centrum. Klockan elva. Precis där jag bor och går varje dag. Kortet var tomt på pengar så bytet blev skralt. Men det hela var naturligtvis mycket tråkigt och ledde till en massa tidskrävande merarbete i form av alla nya kort som måste beställas. Hur mycket man än har backup:at telefon och dator blir det ändå problem. För att inte tala om otryggheten en sådan händelse föder.

För en vecka sedan sköts en tjugoårig kille på samma plats. Klockan tre på eftermiddagen. Just då alla skolbarn klev av bussen. Många blev vittnen. Trots att killen dog känns det inte direkt som om någon bryr sig. Lite blåljus och en helikopter. Sedan var allt som om ingenting hänt igen.

Om jag vore politiker skulle jag omedelbart flytta kontoret till en utsatt del i en förort, eller ännu bättre – helt enkelt flytta dit. Och leva och arbeta där för att visa att jag engagerar mig, på allvar. Lära känna dem som bor där. Lyssna på och samarbeta med dem. Visa att jag inte tror på gated communitys, utan på att öppna upp.

Det finns många lediga lokaler på Malmvägen i Sollentuna. Kom hit! Inte för att se hur hemskt det är, utan för att det ska bli bra.

Så, vad väntar ni på? Sätt er på pendeltåget i dag. Det tar bara en kvart från er fina innerstadslägenhet.

Jag bjuder gärna på en fika och kan visa er runt.

Låt oss börja med att visa barnen som rånar att vi finns här, att vi är nyfikna på dem och deras liv. Så att de förlåter oss för att vi fram till nu fullständigt skitit i dem och lämnat dem till sitt eget öde.

Ofta läser vi inte mer än rubriken innan vi delar en artikel i sociala medier. Orka läsa liksom.

Men lyssnar gör vi. Hälften av Sveriges bokkonsumtion utgörs av ljudböcker.

Det är ju så praktiskt att man kan göra saker samtidigt som man får en berättelse rätt in i skallen. Alla tunga, ofta monotona vardagssysslor blir mycket trevligare med en ljudbok. Det är väl därför så många lyssnar, tänker jag. För att inte tala om att träningen går så mycket lättare med sin favoritröst i lurarna.

För så funkar det, ofta är det rösten som vi går efter, inte innehållet.

”Du ska rikta dig till någon, som om det du läser är det viktigaste som finns”, säger min favoritröst Ludvig Josephson i ett mail. ”Som ljudboksinläsare ska du skita i det homeriska ruset, skit i att tänka på högläsningen som en erotisk handling, skit i mindfulnessen, skit i hur studion ser ut eller är utrustad.”

Men nog är det erotiskt, anser jag och tänker på Mikael Persbrandt som nu fått äran att läsa in Storytels nya satsning som passande nog heter Sömn (skriven av Helena Kubicek Boye). Jag hör Persbrandts mörka, raspiga röst och ser hans smart varumärkestvättade rollfigur i Netflix-serien Sex education framför mig. Den snälle, svenske rörmokaren Jakob som varje morgon står i Gillian Andersons makalösa villa och gör smoothie med en massa nyttiga bär. Isblå, penetrerande blick, ett uppriktigt vänligt leende. Inom två minuter sover jag som ett lyckligt barn.

Innan jag såg Storytels egen Sifo-undersökning om att störst andel lyssningar sker mellan nio och tio på kvällen trodde jag att jag var ensam om att hänsynslöst använda författares mödosamt nedskrivna verk för att knoppa.

Jag förstår att folk testar vad som helst för att få en god nattsömn, men att boken – återigen – är det som måste stå i kläm är ju lite sorgligt.

Det är lika bra att inse faktum, ingen, inte ens de som lyssnat på våra böcker har tagit dem till sig. De har använt dem som sömnpiller. Orka lyssna.

”Min mamma borde få mer kredd.”

Underbarnet i stavhopp, Armand Duplantis, kan inte nog hylla sin mamma. Efter varje världsrekord rusar han rakt i famnen på sin mor som envetet sitter på läktaren. Precis som en riktigt idrottsmamma ska.

Det gör aldrig jag. Jag är en värdelös idrottsmamma. Trots att jag har sportbarn som tränar varje kväll och som ideligen kommer hem med diverse medaljer som jag aldrig förstår vad de betyder.

Vann du? är det enda jag frågar och begriper inte tävlingarnas olika regler och system. Är det något jag borde få så är det inte mer kredd. När dottern tar världsrekord i slägga kanske hon säger något sådant här:

Jag vill tacka dig för effektiviteten du lärt mig, till exempel att aldrig ta bort den rena tvätten för den ska ju ändå användas igen, eller hur? Jag vill tacka dig för det du lärt mig om sparsamhet och att alltid ha med en inplastad macka i ryggan.

Tack för att du alltid lät mig åka till alla träningar själv och inte förstod skillnaden mellan slägga och vikt och aldrig mindes hur långt jag kastade och blandade ihop mina olika rekord. Att du inte verkade så engagerad gjorde att jag fick ha något för mig själv och växa ifred.

Förlåt för att jag alltid kallar dig en rocker och köper svart nagellack till dig i julklapp, fast du blir lika irriterad varje gång. Och förlåt för att vår sura leopard valde mig och bara jag får klappa henne och för att hon bara gullar sig med mig och sätter på kurret redan innan jag börjar klia henne under hakan så att hon hamnat längst ner på din kattfavoritlista. Och förlåt för att vår nya kattunge också valde mig och sover på mig och kommer när jag ropar och alltid hoppar upp i mitt knä så att hon hamnat näst längst ner på din kattfavoritlista. Förlåt för att alla dina katter blev mina.

Till sist vill jag säga att du bara skulle skämma ut mig om du kom på alla mina tävlingar och någon annan vann och du inte skulle kunna låta bli att säga olämpliga saker högt. Så det är bäst för alla att du stannar hemma.

När jag var liten gick vi aldrig på konstutställningar. Trots att vi var en präktig medelklassfamilj i radhus ingick ingen kulturell eller litterär ambition. Vi åkte mycket längdskidor och dito skridskor. Matsäck i prydliga paket i stora ryggsäckar med inbyggd sittdyna. Möjligen tittade någon gång vi på skeletten på Naturhistoriska.

Trots att vi var släkt med Bruno Liljefors och allt. Tänka sig! Han superkändisen som målade harar. Min farmor Gerda Norrman, née Olofsson, var släkt med systrarna Olofsson, som Bruno Liljefors fick tretton barn med. Signe och Anna var hennes fastrar.

Författaren Fredrik Sjöbergs Svd-recension av den nya boken om Bruno och Signe Liljefors häromveckan ledde till febril aktivitet i Sollentuna centrum. Artikeln revs ut och skickades runt. Skandalen där Bruno lämnade Anna för att rymma med systern Signe berättades för tusende gången. Munnar fulla med tårta gapade. Hur kunde hon!

Signes yngsta dotter hette Kraka. Coolt namn, tänkte jag varje gång hon nämndes, men kom fram till att det säkert blir för jobbigt för ett barn att heta så och valde andra namn till mina döttrar.

Det enda som var intressant var skandalen, skvallret, inte konsten.

Att jag som barn, klädd i bävernylon, aldrig släpades runt på konstmuseum gjorde att jag växte upp till en person som blev tämligen fyrkantig och tolkade det mesta bokstavligt. Jag förstod ingen form av kommunikation som gick bortom ord och bild. Jag fick aldrig tillgång till abstrakta undermedvetna känslor och tankar.

Jag avskydde alla skolämnen där man skulle komma med en egen åsikt eller analys. Konstlösheten ledde till ett rätt trist förakt för svaghet.

Jag blev även en person som stoppade ner saker inslagna i plast i en ryggsäck. En sådan där det praktiska går före hur det ser ut. En foträt outhärdlig besserwisser.

Vill ni att barn ska växa upp till stelbenta, fördomsfulla, självgoda människor? Då är det bara att aldrig ta med dem på konst.