Inlägg av lindaskugge

Det finns en lätt väg, och en rätt

Hur ser de manliga privilegierna ut i vardagen, frågar sig Caroline Farberger i sitt Vinterprat. Farberger är en näringslivschef som förra året genomgick en könskorrigering till kvinna.

”Som man såg jag ett självklart sätt att kunna vara den jag var på jobbet”, säger hon. ”Morgonritualen krävde ett minimum av tankemöda och kunde göras nästan som i sömnen. En snabb rakning och sedan en kam genom håret. På med en slumpmässigt utvald skjorta och så standardkostymen.”

Sedan var det bara in i dagens första möte med det humör hon råkade ha den dagen. Hennes humör eller utseende var inget hon direkt reflekterade över. Som man behövde hon inte lägga energi på att läsa av hur hon uppfattades och dessutom anpassa sig efter det. Hon säger att hon kunde tralla på i vardagen.

Jag kommer att tänka på Farbergers ord när jag läser vad KD:s Johan Ingerö säger till Dagens Nyheter:

”Jag har svårt att se att en man i Norrlands inland med förslitningsskador som är sjukpensionär skulle ha det så himla mycket bättre än en kvinnlig krönikör i Stockholmspressen.”

Tyvärr är det, precis som Farberger säger, svårt att bli varse sina privilegier om man tillhör den gynnade gruppen. Farberger avslutar sitt Vinterprogram genom att rikta sig till sina söner. Det som känns naturligt och ”lätt” handlar i själva verket om manliga privilegier, säger hon. En social struktur av beteenden som byggs upp mellan män.

”Ni har inte förtjänat detta”, säger hon till sönerna. ”Ni har inte behövt göra någonting för att få det så enkelt. I stället för att ta den enkla vägen skulle ni kunna fundera över vad som egentligen är rättvist. Ni måste dela med er av era privilegier, inkludera andra. Det finns en lätt väg att gå och en rätt. Den största lyxen av alla är ett rent samvete.”

Och jag tänker på den där norrländske mannen som Johan Ingerö pratar om, att hans samvete nog mycket väl vet att han besitter fördelar bara genom att vara man, något som ingen kvinna kan få – än – hur många krönikor hon än skriver i Stockholmsmedia.

Det är mer naturligt för män att städa

Det är inne med städning får jag höra av damtidningen som vill intervjua mig. Ett tecken på detta är att den gamla klassikern Städa (Estrid Holm och Lotta Kühlhorn) nu återutges.

Jag har den boken att tacka för ett av mina allra bästa städ-lifehacks. Har man bråttom torkar man av handfatet med en använd fuktig handduk och slänger den i tvätten innan gästerna kommer. Och man kör trasan i diskmaskinen. Varje dag.

Mitt bästa tips är att tvätta så mycket som möjligt i nittio grader. Samt att torka handtag, lampknappar och kranar.

Som ni märker är jag mer inriktad på bakterieeliminering än piff. Och ni får skratta precis hur mycket ni vill åt min bacillskräck. Men den grundar sig i att jag HATAR att vara sjuk. Jag hatar så passionerat att få nedsatt ork av magsjukor eller förkylningar att jag försöker förhindra det. Genom att ta hand om dessa riskområden. Jag använder endast såpa och milda tvättmedel, så ingen behöver hetsa upp sig. Dessutom våttorkar jag med gamla lakan som jag sedan tvättar och återanvänder.

Som frilans och dessutom gammal tant är det ingen lek att få feber. Lägg till kronisk sjukdom. Så kanske skrattet fastnar någonstans.

Till alla par som bråkar om städning vill jag tipsa om Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Hon fullständigt mördar argumentet om männens ”högre toleransnivå”. Det är kvinnans låga toleransnivå som är problemet. Trots att kvinnan ofta är den som besitter mest hushållskunskap är det hon som måste ändra på sig.

”Den som tillskrivs minst kompetens inom städning blir alltså den som samtidigt fäller avgörandet om vad som är en rimlig städnivå.”

Inom vilka andra områden är det okej?

Jag vill avsluta med att ge er argument för varför städning lämpar sig bättre för män. Det är ett tungt arbete och kräver muskelstyrka. Dessutom är det bra att vara lång.

Ps. Jag vill tacka Malin Haawind, vars bok Satans skit – en bok om smuts ligger till grund för de strålande argumenten i denna krönika.

Låt livet bli ett stycke lyrik

Du ska skriva som om du gjorde det i hemlighet. Som om ingen någonsin kommer läsa det.

Det är det bästa skrivrådet jag fått.

Bättre än det där lite uttjatade om att när det känns outhärdligt pinsamt så är det bra. Att det är stycket du absolut inte får stryka.

Det ska kännas som om du skulle göra det även om ingen läser det.

I går köade jag i kylan tillsammans med en massa andra som ville se handvävda mattor av en gammal dö kärring. Märta Måås-Fjetterström hette hon.

Måås-Fjetterströms mattor visas i Rikssalen på det Kungliga slottet, i samma rum som drottning Kristinas blänkande silvertron, prydd av kvinnofigurer i form av Justitia (rättvisan) och Prudentia (förståndet). Den hon 1650 fick av den stilige adelsmannen Magnus Gabriel De la Gardie och som likt alla storslagna gåvor innebar vissa trista förpliktelser. Han ville nämligen gifta sig med henne. Men Kristina sa nej och gick sin egen väg. Precis som Måås-Fjetterström.

Måås-Fjetterström skulle ha gjort sina mattor ändå. Även om hon inte fick sina stora uppdrag av kungahusen.

Måås-Fjetterström skulle aldrig falla sig in att ”stryka” det som kändes bäst även om det var obekvämt. Så pass att den matta hon ställde ut på Stockholmsutställningen 1909 var så nyskapande att hon fick sparken som föreståndare för Hemslöjdsmagasinet. Hon hade tydligen ”inte lagt sig nog vinn om att främja den gamla skånska vävnadskonsten”.

Måås-Fjetterström, som förstod sig på just rättvisan och förståndet, startade helt enkelt eget för att kunna skapa fritt. Hon ville att hennes konst skulle ha ett själsligt innehåll, aldrig hamna i slentrian.

Själv skriver jag för att hitta dem som är som jag. Som i världen söker ett stycke lyrik.

Har du ingen möjlighet att se Måås-Fjetterströms mattor på Slottet tycker jag att du åtminstone ska göra saker som för dig har ett själsligt innehåll.

Gör det som är du. Det som du inte vågar berätta för någon.

Så att livet blir ett stycke lyrik.

En påminnelse om att akta sig för sköna snubbar

Det är som om Gud fader själv ser till så att jag ofta hamnar i situationer där jag påminns om varför man inte ska nedlåta sig själv till att leva i en relation med en man.

De finns överallt. De sköna snubbarna. Nu senast stod han på Stadsbiblioteket.

Den slitna femtio plus-mannen berättade att han hade råkat ut för något så osannolikt att han under ett stambyte i lägenheten missat en faktura. Jajamän!

Trots att jag visste var det skulle sluta kunde jag inte låta bli att stå kvar och tjuvlyssna. Bibliotekarien var en extremt förstående och hjälpsam kvinna. En sådan som han kan dupera i sömnen.

Hjälp honom inte, ville jag ropa till henne. Lyssna inte på hans passivt aggressiva alldeles för höga röst med vilken han ville att alla skulle tro på hans lögner om missade fakturor som lett till att hans mobil stängts av och dessutom hade hans laptop som han lämnat i den renoverade lägenheten vattenskadats.

Så ja, han ville alltså låna en dator.

En superskön snubbe, alltså. En sådan som inte bara dricker för mycket utan alltid omges av ”spärrade” saker. För att inte tala om alla lögner som omgärdar det som är ”spärrat”. Och som är en jävel på att manipulera så att skulden till det som är ”spärrat” alltid är någon annans. I de allra flesta fall en kvinnas fel.

En skön snubbe skall du icke vörda, påminde Gud mig om. Och de uppstyrda männen kommer vara kontrollerande och elaka. Du skall leva ensam och njuta av det du själv vill göra. Du skall icke underkasta dig vare sig idioter eller den tillfälliga sinnessjukdom som kallas kärlek och romantik. Du skall icke sitta och vänta på någon skön snubbes jävla sms. Du skall icke leva resten av ditt liv i en kompromiss.

”Alltså”, fortsatte den sköna snubben. ”Jag brukar gå till ett annat bibliotek, va, men de sa att mitt lånekort är spärrat. Är det okej om jag lånar en dator av dig?”

Och så slutar den här berättelsen. Den sköna snubben fick som vanligt det han ville ha. Och jag gick lyckligt därifrån.

När min fyraåring försvann i Paris

Jag skulle bara knäppa loss hennes storasyster från en karusellhäst. Det var ett gammaldags bälte av torrt skinn med en lite trilskande hake.

När jag sedan skulle hjälpa henne så satt hon inte kvar.

Poff!

Så fort går det när ett litet barn försvinner i en park i Paris. Trots att man står alldeles intill och känner hennes närvaro.

Hon var bara fyra år och vi var så korkade att vi trodde att det skulle vara givande att åka till Paris med så små barn.

Varje dag gick vi till den stora Luxenburgparken.

Under den kvart dottern var borta hann jag tänka på den jämngamla brittiska Madeleine McCann som nyligen hade försvunnit från ett hotell i Portugal och på att vi skulle behöva att åka hem utan henne.

Enligt en ny teori tror man att Madeleine kan ha gått iväg självmant.

När min dotter till sist plötsligt kom tillbaka berättade hon att hon ”bara skulle bara gå och gunga” på lekplatsen som låg omkring hundra meter därifrån. Hon hade smitit in utan inträde. Under den bråkdelen av sekund då jag vände bort blicken.

Sedan satte vi oss på en parkbänk och jag började läsa högt ur en Kittybok för barnen.

Det jag lärde mig var: Ingen förstod engelska i Paris. Alla stirrade som om jag var från vettet. Ingen hjälpte till att leta.

Chocken höll i sig länge. Jag försökte kanalisera ångesten genom att få entreprenörer intresserade av att ta fram en GPS-klocka för barn.

Nej usch, tänk på barnets integritet.

I dag är GPS-trackern på barn mer eller mindre standard, i alla fall för dem som är så dumma att de tar med ungarna till en storstad.

Poliserna som nu vill införa en kurs för privatpersoner som vill hjälpa Missing people att delta i sökandet efter försvunna människor har säkert rätt i allt om DNA-bevis och hur man pratar med en svårt chockad människa.

Men jag vet bara att när man står där och ens barn är borta – i fucking Paris – så skiter man i om bevis förstörs. Man vill bara ha hjälp. Av vem som helst.

Jag har inte läst Kitty sedan dess.

Mamma jobbar här

Text är ute. Kidsen gillar inte att läsa. Det är hassle. Sysslar man inte med rörlig bild eller grävjournalistik så är man körd, lärde jag mig nyligen på ett domedagsmöte.

Man ger alltså efter för kidsen som inte orkar läsa. Tidningar ska bli som en bilderbok för treåringar.

Totte är trött.

Totte hittar inte sin kanin.

Totte blir arg.

Jättearg.

Förlåt en gammal tant men förra gången vi ville vara nere med kidsen ledde det till att vi undergrävde våra egna och kidsens framtida jobb för att ingen vuxen vågade kliva fram och säga att det är fel att precis allting ska vara gratis.

Men okej, jag fattar, text är slut. Så nu har jag börjat hänga på Linkedin. Där har jag lagt upp en fett fotoshoppad bild som tar bort tjugofem år från mitt i verkligheten kollapsade fejs.

Det brinner i knutarna. För chansen att få jobb minskar vid fyrtio och ju äldre man blir desto svårare blir det. Vid sextiofem är chansen lika med noll. Då väntar ättestupan eftersom det inte finns några pensionspengar.

Men man ska inte ge upp, säger en Magnus Carlsson som har sitt på det torra, för han är docent i nationalekonomi, och han har författat (genom att använda text, förmodar jag) en rapport om tanters och gubbars obefintliga chanser på den arbetsmarknad som kidsen en gång sabbade. Delegationen för senior arbetskraft heter uppdragsgivaren. Snacka om att låta hassle!

Vid gott mod fyller jag min Linkedin-profil med mina färdigheter.

Jag är effektiv och snabb utan att nalla på kvaliteten. Jag är en duktig säljare. Kommunikation och pr är min grej. Jag har ett av Sveriges bästa kontaktnät. Idel härligheter eller hur! Det är bara att höra av er så kan jag berätta hur jag kan öka just ert företags omsättning.

Jag är snäll (jag har en referens som kan intyga att jag är lite för snäll). Och rolig. För att inte tala om vig!

Jag kan spexa för er på kontoret.

Dessutom är jag en jävel på att hålla ordning efter slarvpellar.

Kontoret där jag hamnar kan sätta upp en skylt i köket. Mamma jobbar här!

Mitt nyårslöfte är att stressa mer

Beror dina sjukdomar på stress, är en fråga jag ofta får.

Men nej, det är inte stress som orsakade min kortisolsvikt och giftstruma. Att tro det vore en skymf mot alla som är stressade på riktigt.

Jag är en bortskämd medelklasskvinna som jämt kunnat äta mig mätt, som inte förlorat någon jag älskar eller råkat ut för några olyckor.

Snarare ska jag vara tacksam för att jag alltid haft så mycket uppdrag att jag kunnat jobba alla somrar och alla jular. Det vill säga att jag har så mycket skrivjobb och så många pågående böcker som de stora förlagen vill ge ut att jag måste skriva på nyårsafton. Stackars mig!

Dessutom är jag vig. Jag kan röra mig obehindrat, jag kan jogga. Jag kan trots mina sjukdomar skriva och alltså jobba. Min hjärna funkar. Mina ögon funkar. Mina fingrar funkar.

Jag kan föra mig och kommunicera. Folk lyssnar på mig. Mitt levebröd är mitt största intresse.

Jag har inte drabbats av barnlöshet. Jag har fått det antal barn jag vill ha.

Jag förtjänar en fet smäll på käften. Dessutom har jag så snälla barn som hjälper till och är så lugna och vill umgås med sin gamla mamma. Och skriver jag en att göra-lista till dem så GÖR de vad som står på den.

Som ett straff kommer jag väl dö snart. Men om det sker är jag extremt tacksam för att jag i så många år fått arbeta med min allra största passion.

Karin Johannisson skriver i en Understreckare om stress från 2002: ”(Stress) är en känsla som tycks uppstå i glappet mellan de krav som ställs och förmågan att leva upp till samma krav; särskilt tunga upplevs de när de är självpåtagna, alltså definieras av individen själv eller av de kulturella och sociala koder hon bejakar.”

Stress för mig är att jobba för lite, när jag har för få uppdrag, när jag har för lite att göra, när allt runt mig står stilla. Jag får inget gjort i ett eget rum. Likt katter avskyr jag stängda dörrar.

Att jobba jämt är det enda som lugnar ner mig.

Mitt nyårslöfte inför 2020 är att stressa mer.

Gott nytt år!

En jammer mot min rättrådighet

I går lärde jag mig ett nytt ord. Jammer. Har ni hört talats om det?

Det är ett slags störningssignal som hindrar bilen från att låsas trots att man trycker på fjärrkontrollen. Naturligtvis en skumraskpryl som tjuvar håller på med.

En sådan råkade Alex Schulman nyligen ut för. När jag läste om den fräcka kuppen där någon stal datorn i hans bil medan han var inne på Systemet så kom jag att tänka på den döda undulaten.

Dottern och jag var på bostadsjakt i Göteborg när vi fick ett sms av kvinnan som hyrde ut rummet vi var intresserade av. Kunde vi skjuta upp visningen? Hon hade en sorgens dag, skrev hon, hennes undulat hade nämligen dött.

Dagen därpå åkte vi på en långsamt skumpande spårvagn långt ut till havet där allt luktade salt och tång och möttes av en rödgråten kvinna som berättade att det skulle ha kostat 30 000 att rädda fågeln i en kuvös hos veterinären. Så därför dog han.

”Men varför hade du ingen djurförsäkring?” frågade jag och berättade att jag knappt behövt betala något alls för alla inläggningar och behandlingar min sjuka katt tvingades genomgå. Till och med avlivningen täcktes av försäkringen.

Stämningen blev kanske inte så jättebra men vi fick kolla på rummet och läsa inackorderingsreglerna.

”Töm bilen själv, innan någon annan gör det”, skulle jag vilja säga till Alex Schulman och hade han inte berättat att han backuppat alla texter, genom att maila dem till sig själv, skulle jag förskräckt ha utbrustit ”men säkerhetskopierar du inte allt du skriver varje dag!?”

Dottern fick inte hyra rummet. Förmodligen på grund av att jag inte lyckades visa rätt sorts medlidande rörande den döda undulaten. Jag kunde till och med inte låta bli att käfta emot när kvinnan påstod att det inte lönar sig att ha en djurförsäkring.

En sådan där jammer kanske vore något för mig? Fast där signalen hindrar min enerverande rättrådighet och viktigpetter-stil som jag inte kan styra över.

Tryck bort mig bara. Innan jag sabbar både för mig själv och andra.

 

En kniv i skallen garanterar akutvård

”Du kan ju gå, vad gör du här?”

Alla som den senaste tiden uppsökt en akutmottagning har mötts av den kommentaren och tvingats åka hem med en känsla av förödmjukelse.

Varför var jag så himla dum som trodde att vi skulle få någon hjälp, tänker man och tar en till Alvedon.

Sedan gaskar man upp sig och tänker men varför sa de då på Vårdguiden att vi skulle åka in, när det i detta fall uppenbart var helt fel att söka vård?

Som när dottern under en livlig lek med katten blev illa biten i fingret och Vårdguiden efter att ha hört sig för om sårets djup och placering sa att vi absolut skulle åka in. Och kombinationen sitt eget barn och ett råd från Vårdguiden om att åka till akuten är svår att trotsa. Man lyder liksom. Djupa kattbett i en fingerled ska man tydligen ta på allvar.

På akuten var det andra bullar, de (hån)skrattade bara åt oss och vi fick åka hem.

Eller som min kollega som fick smärtor som han misstänkte för blindtarmen. Vårdguiden ställde en rad kontrollfrågor och sa att han skulle åka in. Vilket han så klart gjorde, för att mötas av en rungande utskällning.

”Men ser du inte hur det ser ut här?” skrek akutpersonalen.

Och eftersom min kollega är en jävel på att argumentera så accepterade han inte den behandlingen utan sa: ”Ja, men det är inte mitt fel. Dessutom är det inte okej att ni skäller på mig efter att Vårdguiden rått mig att åka in! Vårdguiden kan inte säga en sak och sedan möts man av en veritabel utskällning på akuten. Det är ni som måste skärpa er och synka ihop er, inte vi.”

Min kompis vars dotter inte fick röntga armen efter en cykelvurpa, trots att barnet inte kunde röra armen och trots att de var på en närakut, menar att det är ingen idé att söka läkarvård om blodet inte sprutar eller om man inte kommer in dekapiterad eller med en lös kroppsdel i handen.

”Eller har en kniv i skallen”, säger jag.

”Exakt!” säger hon.

Så nu har jag köpt en sådan där Buttericks-kniv man sätter på huvudet. I händelse av att jag behöver läkarvård.

När jag blev utbränd i Norrtälje och smink som terrormetod

Om mellandagsrean, likt förr i tiden hade startat i morgon, hade det blivit som i Norrtälje som jag besökte för ett par söndagar sedan.

Tjejen i kassan på den stora (och helt folktomma) kafékedjan höll på att få dåndimpen när hon fick ett jakande svar på har du Karma-appen.

”Va?! har du den appen?”

”Ja”, sa jag.

Har ingen appar i Norrtälje eller?

Och hur gammal var då Karma-frallan? Ett helt tomt kafé, asmånga mackor, Karma.

Jag lämnade smörgåsen och gick ut på stan. Allt var stängt. Det var skrämmande tyst och långtråkigt. Trots att det är en stad som tillhör huvudstaden. Man kan åka dit på SL-kortet. Men det fanns inga människor. Inga röster, inget tjafs, inget larm.

Jag höll på att bli utbränd av långsamheten. Ge mig lite köer, ville jag skrika.

Detsamma känner jag nu efter ett par helgdagar, så i dag ska jag hänga på låset för att fynda smink.

Från min idol Suzanne Brøgger har jag lärt mig att se smink som en protesthandling mot det kvinnliga, naturliga och normala.

”Min kropp ska vara ett äventyr, och inte något naturligt”, skriver Brøgger som är mest känd för det där om att kärnfamiljen inte har ett dyft med naturen att göra, utan är en kulturell uppfinning som hänger ihop med det ekonomiska systemet.

På samma sätt menar hon att det inte finns några naturliga kvinnor. Hon har alltid kämpat mot det naturliga och (nu kommer det underbara) hennes ”terrormetod” är färgkrita (!).

”Mörklila i ögonhålorna ända upp till brynen, brandgult på kinderna och självlysande vita läppar.”

Yay, tänker jag medan jag planerar dagens stora sminkinköp.

Men så slår det mig att jag mest använder ”nudes” för att anlägga den ”osminkade looken”. För att bli ”snygg”. Förmodligen för någon karl.

Men så kommer jag på att Brøgger ju inte heller hade någon jävla gul krita på kinderna. Utan sminkade sig högst normalt, för att bli snygg. För alla de där männen hon låg med när hon tog sina – enligt egen utsago – ”horveckor”.

Vad skönt! Då kan jag med gott samvete shoppa loss i sminkaffären i dag.

Sida 2 av 9