Inlägg av lindaskugge

Midsommar som ett förebud och att klättra upp naken i ett träd

Jag kunde väl åtminstone att likt August Strindberg ha klätt av mig naken och klättrat upp i ett träd kan man kanske tycka. Så där som Axel i En dåres försvarstal gör.

Han vill egentligen dö på ett lyckligt sätt, som att exempelvis åsamka sig själv en romantisk lunginflammation och ligga där i sängen och ta emot besök av kvinnan han älskar.

Men istället sätter han sig på en klippa, klär av sig till spritt språngande innan han låter stormen piska hans rygg. Han fick aldrig lungpaj.

Men – han ska ha en eloge för det där att klättra upp naken i ett träd. Det är ju intressant åtminstone.

Jag kommer att tänka på mitt icke-klättrande upp i ett träd bara för att jag just slukat Bengt Ohlssons enastående Midsommarnattsdrömmar. Jag älskar allt i hans bok, att den inleds med en överkörd grävling, att den är ett förebud, något döda grävlingar alltid är.

Jag älskar att bokens Tomas ägnar så mycket tankeverksamhet åt var han och Cecilia ska sova i Roslagsstugan. Att han så sorglöst han kan ska föreslå för henne att hon kan ta en madrass och lägga sig var hon vill. Men att det då kommer försvåra det faktum OM hon vill sova nära honom. Att det bästa kanske bara är att hålla frågan om sovplatser öppen.

Till sist bestämmer han sig för att tolka hela midsommar som ett tecken. Om hon kommer ska han föreslå att hon delar soffan med honom. Om hon inte kommer ska han aldrig mer söka kontakt med henne.

Midsommar som ett förebud. Precis som grävlingen.

Det jag gjorde den där midsommaraftonen i Roslagen för så länge sedan var att – i sedvanlig ordning, för detta var något som ständigt upprepades – av min så kallade bästa tjejkompis bli portad från stugan där jag skulle sova för att hon hade hittat ett ragg hon ville ligga med. Natten tillbringade jag sittande ensam på en stubbe i skogen hatiskt krossande ölflaskor mot en sten.

Så mycket bättre allt hade känts om jag bara hade klätt av mig naken och klättrat upp i ett träd. Eller åkt hem.

En krokig väg till konsten

Den rationella drömmaren.

Så beskriver konstnären och artisten Cornelia Sojdelius sig själv. Den duktiga, högpresterande flickan som till sist förstod att man faktiskt kan välja en annan bana än den akademiska, och efter två år hoppade av läkarlinjen för att istället plugga konst på School of Visual Arts i New York, började älska Lee Buls futuristiska framtidsvisioner och öppnade ett galleri på Östermalm i Stockholm och till sist även blev artist och låtskrivare.

”Vägen till skrivandet och sjungandet har varit krokig”, säger Cornelia som är aktuell med EP:n A dreamers wake. ”Det låg långt under ytan och det tog ett tag för mig att erkänna hur stark den drömmen var. Jag har också alltid varit sliten mellan mina två sidor, den ena som längtar ut och den andra som vill gömma sig, den blyga och den utåtriktade.”

Det hon anser mest spännande med konst är att man triggas att hitta världar inom sig själv som man anar finns men inte alltid kommer åt av egen kraft.

På frågan vad hon skulle välja mellan konsten och musiken säger hon: ”Om jag bara fick välja en sak skulle jag sätta mig ner och vägra. Jag måste göra allt samtidigt, jag har märkt att det är så jag funkar.”

”Musik och konst har alltid representerat en sfär där det inte går att rangordna på samma sätt som i skolan och den akademiska världen. Det som skulle kunna anses som dåligt kan plötsligt bli bra och misstag kan bli lyckosamma. Det ger mig en frihet att känna att allt är möjligt.”

Hennes eget största misstag är att hon inte tidigare förstod vad hon skulle använda den duktiga flickan till. Det som ledde till att hon alltid upplevt att det är lite för sent. Så pass att hon på ett så härligt rättframt sätt väljer att inleda texten om nya skivan med orden: ”På sätt och vis har det alltid varit för sent för mig att hoppas på framgång inom musik. Jag var för gammal redan när jag började på allvar 1998, då hade jag fyllt 32 år. Det är kanske delvis därför som jag fortfarande håller på, det är liksom likadant nu, bara ännu lite mer för sent.”

Att bygga ett hus av lik och lighthoror

Jag har slutat jobba. Jag lyssnar bara på podden Stoopendaal & Sundfelt. Flera avsnitt handlar om Michel Houllebecq och hans undersökning av mänsklighetens pissighet. Och att det ska vara okej att hora, så länge man vill, att man ska få göra vad man vill med sin kropp. Att många lighthorar. För pengarnas skull. Sedan pratar de om alla jävla dvärgar i Bilbo, att de är för många. Att det vore bättre om det vore sju, så som Disney forskat fram. I ett laboratorium. Därefter kommer de in på smurfarna, att de är döda inombords och att Gargamels enda agenda är att trampa på smurfhusen. Sedan förklarar de kundvagnsteorin som går ut på att de som inte ställer tillbaka kundvagnen är inkapabla att fungera i en civiliserad stat. Att det är en gränslinje för det som krävs för att ett samhälle ska funka. Alla kundvagnar vi ser, till exempel i en å, är den gruppen i samhället vi inte lyckats domesticera.

Sedan pratar de om Lars von Triers The house that Jack built och om att konst aldrig är underhållning och om att det inte finns någon bra psykologisk modell för att människor söker negativa upplevelser, att man inte borde göra det. Att bygga ett hus av lik, som han i von Triers film, är en bra metafor för vad den äkta konstnären ger sin in på. Att det handlar om att dela sitt mörker, att beakta sina psykopatiska sidor, att blicka ner i sin egen avgrund.

Genom att tänka att alla normies finansierar deras perversa kulturproduktion står de ut med livet. Att alla pisstrista människor i sina fula Haglöfsbyxor som sitter och håller på med sin deklaration och pratar om något jävla avdrag och jobbar på något lönekontor är själva förutsättningen för att avvikande personer ska få plats i det här samhället. De vet inte om det, men de är mecenater.

Jag älskar Oskar Sundfelt när han fullkomligt spyr ur sig: ”Du borde bli glad av den här extremt tråkiga personen i sina praktiska byxor, fan va gött! Den där momsen på dina Haglöfsbyxor, den ba bluäräärgh, jag gurglar i mig den!”

Jag kickar på att känna mig värdelös

Kickar du på att få nobben ska du starta eget. Ungefär så sa jag till Edit Künstlicher.

Edit och jag har jobbat ihop många gånger genom åren. Hon är stenhård, smart och älskar att jobba. Hon gillar att arbeta så mycket att hon skiter i sina – emellanåt – omänskliga endometriossmärtor och bara kör på. Precis som jag som skiter i mina trista sjukdomar. Skulle jag lyssna på läkarna eller på kroppen hade jag stått på gatan med tre barn. Driver man eget kan man inte lyssna på sin lekamen. Att lystra på den ger ingen falukorv. Dessutom är det tråkigt. Och min kropp ska heller inte tro att den ska komma här och vinna. Jag är nämligen ingen man segrar över. Något som är ett utmärkt företagarråd. Vinnarskallen. Efter det där om att gå igång på alla nej man får.

Nej tack, är den vanligaste kommentarer man som säljare får. Och då blir man så jävla förbannad att man bara av farten frågar tio andra. Eller hundra. För att man ska visa de där sura nej-sägarna vad de missar när avböjer ett event signerat mig.

När man lugnat ner och sansat sig fortsätter man att fråga fler. För att man vet att det bara handlar om hur många man frågar. Att det är ren statistik. Frågar man hundra säger tio kanske och två ja. Det är bara att bita ihop och jobba lite till.

När Edit bad om mitt bästa företagartips sa jag att om man inte har tillstymmelse till självskadebeteende ska man aldrig ge sig på att försöka starta eget. För att driva eget bolag är som att leva i en ständig arbetslöshet, där man måste börja varje morgon med att söka uppdrag.

Min yngsta avkomma fick A i alla ämnen utom ett. Där hon fick B. Hennes drivkraft är att inte bli som sin mamma som hon från sitt allra första andetag aldrig sett vara ledig. Dessutom vill hon ha råd att bo i hus. Vad tror ni hon svarade när jag frågade om jag kunde få bo där i någon skrubb?

Nej, så klart.

Men jag älskar nejen. Jag kickar på att känna mig värdelös. Förnedringen. Smutsen. Mörkret.

Att bli älskad på grund av sina svagheter

Vi delade på en jättelik löjromspizza på Stureplan. För att fira att jag inte har covid-antikroppar. Alla åt av den. Med händerna. Som ingen tvättat på flera timmar. Den var ganska god. Trots att det var första gången jag smakade löjrom. Någon annan betalade.

Vi enades om att jag är en stor jävla tårta som långsamt sänks ner från himlen. Som en fet lyxig gåva. Som bara är att ta. För den som är intresserad.

Och sedan pratade vi om systrarna Mitford, tjugotalets svar på Spice girls. Nazi spice, baby spice, sexy spice, commie spice, witty spice och lesbo spice.

Sedan sa han att jag hade aldrig träffat någon som var så ledsen som du.

Vi gick till Tre remmare. Där vi firade midsommar en gång på nittiotalet. För att vi inte hade några andra att vara med. Sedan läste vi Vi såg en grävling och jag visste inte vad jag var mest kär i, killen eller texten. Sedan försökte jag att inte börja grina inne på toan. Över att det är så värdelöst att det är så uppenbart att vi gillar varandra och att man inte bara kastar bort det.

Jag lyckades att inte skicka ett enda fyllemess. Och min underbara stränga väninna skrev jag är inte imponerad. Som svar på något fyllerant från mig om att han ju gillar mig.

Sedan pratade vi om det där som konstnären Andreas Emenius sa. Den romantiska idealismen och den verklighetsbaserade pragmatismen befinner sig egentligen konstant i ett slags dödsdans.

Någon läste högt ur Helena Granströms Understreckare där hon skriver om Michel Houellebecq som visar sina allra sämsta sidor ”i ett naivt hopp om att en gång kunna bli älskad inte trots dessa svagheter, utan på grund av dem”.

I taxin hem lyssnade jag på Underworlds Dirty epic på högsta. A velvet tongue … and designer voodoo. And I got phone sex to see me through the emptiness, in my 501s.

Jag googlade på varför Jesus kommer på kryckor.

Sedan messade jag ändå. Han svarade är det nu du ska ta mer kortison? Ja, skrev jag. Sedan somnade jag.

Känslor blir ingen mätt av

Jag var den första att med mitt knotiga pekfinger benämna Greta Thurfjell som hycklare efter hennes DN-artikel där hon menade att man kan vara politiskt progressiv men konservativ privat. Detta trots att vi Fittstimsfeminister inte gjorde något annat än att hyckla. Vi förespråkade likhetsfeminism och tog alla tillfällen vi kunde för att offentligt håna biologisterna.

Amanda Broberg menar i sin utmärkta text i den nya Timbro-antologin Feminism att det vi på nittiotalet sysslade med i själva verket ligger till grund för dagens ointresse för feminism hos unga kvinnor.

”Det är inte konstigt att många unga kvinnor känner sig inmålade i ett hörn. Det är ett misslyckande att feminismen bidragit till ytterligare könsnormer som långt ifrån gagnat kvinnor”, skriver hon.

Att bråka om en kvinnas rätt att vara ett skönt objekt tillika vara osjälvständig och alltså försörjd av en man är så korkat att jag inte fattar att vi iddes.

Känner ni en enda man som är så där som biologisterna så envist framhärdade? Som kan försörja en hel familj på fem-sex personer, som är manlig, stark, kan utföra alla traditionellt manliga sysslor, tänka logiskt och matematiskt och har ett fantastiskt lokalsinne?

De flesta män skulle dö inom fem sekunder på savannen. Hade deras kvinnor inte steppat in och styrt upp situationen hade barnen också dött, av svält.

Trots det slutade vi feminister aldrig tjata om att feminism var bra för att män skulle slippa vara traditionellt manliga, att de äntligen skulle få bejaka sina ”kvinnliga” sidor. Som om de alla inte redan gjorde det? Herregud, fanns det några andra män förutom hopplösa slackers på nittiotalet? Varför ägnade vi så mycket tid åt att männen skulle bli om möjligt ÄNNU hopplösare?

Vi duktiga feminister trippeljobbade, i stort sett dygnet runt, för att dra runt hela familjen – vara BÅDE män och kvinnor – för att våra ”jägare” skulle slippa vara ”manliga”, vad var det för trams?

När jag tänker efter hade jag nog hellre haft en man som kunde bringa hem föda till familjen än att ”prata om känslor”. Känslor blir ingen mätt av.

Min salong är ert lim

Sollentunas stolthet Malla Silfverstolpe skapade som trettioåttaåring en salong efter sitt tolvåriga äktenskap som hon menade “liksom förkväfvde sig för att kunna lefva i det trånga område af lifsluft som var henne förunndt”. Som värdinna hittade hon en mening som äktenskapet aldrig kunde ge henne. Hon fick en familj. Hon fick kärlek. Och vänner för livet.

Inte kunde någon veta att just jag skulle ta över stafettpinnen efter Malla Silverstolpe, att jag mer än tvåhundra år senare skulle hålla salong i en assunkig lägenhet i Sollentuna centrum. Att jag skulle ragga upp en massa spännande personer via instagram som sedan ses hemma hos mig och blir vänner för livet. Och som sedan skriver till mig: ”I dag har jag messat med två av dem som var på din förra salong. Jag har kommit på vad du är! LIM. LINDA-LIM.”

På lördag är det dags igen. Jag ska fira att jag – just när hela Sverige öppnar och alla slåss om att få den sista båtbiljetten till Gotland – blir riskgrupp.

Det enda som råder bot mot min livsförbannelse är att hålla salong. Att få vistas alldeles för nära de här smarta människorna som jag skulle kunna lyssna på dygnet runt. Att få skratta. Att för en gångs skull känna mig lite glad. Och stolt över att de faktiskt vill komma hem till mig. Att se nya relationer födas. Att få vara någons lim. Att få höra hur de sedan efter salongen fortsätter ses för att dricka vin, gå på vernissage och köpa konst, eller bara att de hjälper varandra att ta sig igenom ytterligare en dag i detta mörker gör livet värt att leva.

Att få skapa magi och starka känslor är nog det jag kickar allra mest på. Utöver att lägga allt jag äger på antikvariat. Och på lördag kommer till och med en antikvariatsägare. Jag ska fråga om han kan fixa fram Catherine Mavrikakis A cannibal and melancholy mourning åt mig.

Jag tänker fylla bordet med en massa käk och ryssgubbe. Baren är fri. Jag har gjort en tio timmar lång playlist med nittiotalshits. Fy fan vad kul vi ska ha!

Var ska en stockholmare ligga om inte i bilen?

”Jag tror också att vi får se mer ’the lipstick effect’ än någonsin.”

Så säger Björn Axén-ägaren Johan Hellström till Dagens industri och syftar på att man i en kris vill unna sig något. Själv har jag förlänat mig en bil. En alldeles underbar mörkblå sommarbil som jag så fiffigt ska ha delad vårdnad om. Delad glädje är dubbel glädje och allt det där. Till yttre rymden och tillbaka. Och alla pukor och trumpeter. Jag är så jävla lycklig.

Det enda kravet den andra ägaren har är no hanky panky i bilen. Vilket till en början gjorde mig en smula slokörad. Jag som hade sett så mycket härligt framför mig. Öppna blixtlås och alla händer och tungor överallt samtidigt. Svettig hud som kommer under ens egen.

Lana del Reys Love song på högsta.

In the car, in the car, in the backseat, I’m your baby

We go fast, we go so fast, we don’t move

I believe in a place you take me

Make you real proud of your baby

In your car, I’m a star and I’m burning through you

Mina allra bästa porrupplevelser har ägt rum i bilar. Medan jag kört. För snabbt. Ska jag inte få återuppleva det nu alltså? Vad är det för jävla skit. Var ska en trångbodd stockholmare utan tillstymmelse till det där jävla Virginia Woolfska egna rummet ligga om inte i bilen? Ska jag helt gro igen eller vad är tanken? Och vad GÖR man i bilen om inte ligger?

Men hen jag delar bilen med behöver inte vara orolig att jag ska idka snusk i den. För något sådant kan inte ske när munnen och i förlängningen hela kroppen är ansatt av kortisoninducerad svamp. Och man dessutom är så utmattad att det enda man orkar är att sova.

Men det är inget ni behöver att bli förskräckta över. Det är i själva verket genialt. För genom att inte tillåta någon komma nära kan jag aldrig bli sårad.

Istället för att slemma ner bilen ska jag i timmar planlöst köra omkring. Dessutom kan jag ju alltid sova i bilen. Jag får säkert mitt livs sommar.

Jag är rädd för sill

Hej jag heter Linda och är 46 år och har smakat sill för första gången. Detta ägde rum en vacker junidag på Ulla Winbladhs etablissemang ute på Djurgården till tonerna av bratsens alla partybussar där man får hoppas att de smittar ner varandra med mycket äckligare saker än corona i det där instängda men tillåtna utrymmet.

Jag vill börja med att be Ulla om ursäkt för att jag var så sur, men jag kan av medicinska skäl inte behärska mitt humör. Trots att jag hade varit så präktig och bokat bord via ett sådant där formulär på deras sajt så hittade hon inte mig varpå jag – efter att ha konstaterat att stället fucking var helt covid-tomt – var såå nära att bara lite för högt säga ”det finns ju plats, ge oss bara ett bord för fan!”

Men efter att mitt sällskap med uppenbara adhd-vibbar gav mig en sträng blick lugnade jag ner mig och nöjde mig med att se grinig ut. När den med adhd lugnar den utan ska jag nog skriva en text om och om att jag inte kan rekommendera någon att umgås med mig. Eventuellt. En annan gång. För nu ska jag skriva om sillen.

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för mat. Den där barnkalasleken där man med ögonbindel skulle gissa vad det var för gucka på teskeden som stacks in i ens mun hör till mina absoluta värsta barndomsminnen. Det är svårt att sätta fingret på vad jag var/är så himla rädd för. Möjligen att kräkas. Eller att det bara ska vara extremt äckligt. Så att kroppen ansätts av adrenalin och man får ångest och flyktkänslor.

Nu för tiden finns det en diagnos för maträdsla. ARFID. Undvikande av mat med påföljande undervikt vilket inte såsom vid anorexia nervosa beror på missnöje med kropp och vikt.

Nu har jag smakat sill. Det var inte så gott. Men jag ska börja äta det ändå. Incitamenten är att det är billig och bra träningsmat. Och för att jag gillar att göra sådant jag är rädd för. Jag är rädd för sillen, därför tänker jag äta den.

Så midsommaren 2020 och de kommande år då jag fortfarande är vid liv är räddad/e.

Att spy ur sig texterna och göra sig grotesk

”Vill du ha kvittot på käket?” frågar mediekvinnan den anorektiska kvällstidningskrönikören på den covid-certifierade uteserveringen.

”Nej, men tack för att du frågar. Jag är alldeles för punkt och pricka för sådant”, säger anorektikern.

”Men varför skriver du att du letar efter kvitton i papperskorgar på centralen om du inte gör det?” säger mediekvinnan medan hon kollar sin instafeed utan att gilla en enda bild.

”För att folk måste sluta att läsa allt bokstavligt”, säger anorektikern.

”Moget”, säger mediekvinnan utan att slita blicken från instagram.

”Varför skrev Pippi utan snus försmäktar vi på denna ö i flaskposten från den där jävla kobben?”

”Okej, nu hänger jag inte med”, säger mediekvinnan.

”Ja men det är ju så jävla genialt!” säger anorektikern alldeles för högt. ”De snusade ju inte.”

”Varför måste du krångla till allt så mycket hela tiden?” frågar mediekvinnan.

”Det är som att jag skrev att jag som barn brukade döda djur genom att peta på dem med pinnar. Tills de dog. Och att jag inte brydde mig om den där grävlingen som låg på rygg och sprattlade med benen i luften. Men jag har aldrig plågat något djur”, säger anorektikern.

”Det är det första en psykolog brukar fråga om man släpar dit barnen”, säger mediekvinnan och tar en selfie. ”Om de plågar djur.”

”Men om jag ska vara ärlig så brydde jag mig nog inte så himla mycket om den där grävlingen”, säger anorektikern.

”Vad bryr du dig om då?” undrar mediekvinnan och lägger på ett föryngringsfilter på selfien.

”Kathy Acker”, säger anorektikern.

”Kathy Acker?” upprepar mediekvinnan fast med ett tonläge som indikerar att det är en fråga.

”Och Kate Zambreno. Jag älskar det Zambreno skriver om Acker, att allt Acker skrev var ett manifest ’for a writing and performance through and against shame and sickness and invisibility’, och hennes sätt att ’gobbling up texts and vomiting them out’. Att hon gjorde ner sig själv och framställde sig som grotesk.”

”Det låter jättebra, men nu måste jag gå. Om du inte ska ha kvittot så tar jag det.”

Sida 2 av 21