Inlägg av lindaskugge

Vi såg en grävling

Vi körde till Torö. Vi såg en grävling i vägrenen. Döende. Helt fluffig och dunig så det var förmodligen ett barn. Ett litet grävlingbarn. Den låg på rygg med benen sprattlande i luften. Men vi stannade inte för vi brydde oss inte. Vi körde bara förbi trots att den låg där och dog. Alldeles ensam var den när den dog. Kanske sörjde dess mamma någonstans där grävlingar håller till. Och grät grävlingstårar. Innan den ilade fram till en människa och bet sönder skenbenet. För att människan inte bar stövlar fyllda med knäckebröd. Jag körde för nära vägrenen. Jag beställde en bildekal med texten vägrenskörning avgör jag. Medan jag körde beställde jag den från mobilen. Fast man inte får. Vi pratade om den bästa barnboken. Om en grävling som dör och som ingen bryr sig om och vars mamma går ut och biter i människors ben tills det knakar. För att de inte har knäckebröd med sig. Vi pratade om bekanta som blivit radikaliserade. Vi pratade om Hermann Görings kläder. Vi pratade om att Hitlers andra män bar grått. Medan Göring lät sy upp egna rosa. Och brukade använda läppstift. Det var efter att han blev livstidsportad från Tranan. Vi pratade om vad man måste göra för att bli portad från Tranan. Skillnaden mellan portad och livstidsportad och vad man måste göra. Han sa vad ska vi göra för att få dig att gråta vid fler bardiskar. Jag svarade att du kan gömma mitt kortison. Sedan sa han att din hjärna är som flugpapper. Allt fastnar. Sedan pratade vi om att vi borde åka tillbaka till grävlingen som låg på rygg och sprattlade med benen i luften och höll på att dö. Hur vi skulle döda den. Stöta med en pinne. Precis som alla djur vi som barn petade på med pinnar så de dog. Krossa med en sten. Backa över.

Je est une autre var det enda jag tänkte på. Jag är en annan. Rimbauds mest kända citat. Att man när man skriver är någon annan. Att man när man skriver ljuger. Men inte enbart. Utan bara lite grann. Förvirringen som uppstår. Och hur ska de man verkligen tycker om förhålla sig till det?

1600-talets mesta influencer

”En skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa.”

Så beskrevs min favoritdrottning Hedvig Eleonora (1636–1715), sjuttonåringen som drottning Kristina rekommenderade sin kusse – den 170 cm långa och med det för tiden assexiga midjemåttet på 125 centimeter – Karl X Gustav att gifta sig med eftersom hon själv tänkte ha lite rajtantajtan nere i Europa och som var en riktig järnlady som överlevde de tre Karlarna (X, XI och XII).

På Hedvig Eleonoras slott Ulriksdal doftade det inte bara av den mycket sällsynta syrenen som hon älskade och beställde från den botaniska trädgården i Uppsala, utan även kryddor som rosmarin, timjan och mejram. Smultron hörde till hennes favorit. Frukt och grönsaker som druva, jordärtskocka, rädisa och gurka beställde hon av dem som skulle resa utomlands.

Det första jag ska göra när jag hämtat min sommarbil är att åka till Gripsholms slott där Hedvig Eleonoras utvalde hovkonterfejare David Klöcker Ehrenstrahls alla tavlor hänger.

Hedvig Eleonora var helt besatt av att låta måla porträtt av sin son Karl XI. Vår allra blygaste kung är den mest avbildade med över femhundra porträtt. Ehrenstrahl fick följa med henne överallt i hennes privatliv. Han målade hela hennes släkt i alla livets skeden.

Drottningen lät inte bara måla av sonen, utan även husdjuren och annat hon gillade. Hade hon levt i dag hade hon förmodligen varit en stor influencer på instagram.

Tavlorna jag ska åka till Gripsholm för att instagramma är de på Karl XI:s favorithästar Brilliant, Blå Tigern, Sultan och Pegasus. Och den på hennes favorithund, Courtisane – en bedårande liten pekingeser med gullig trubbnos – som hon lät måla av hela sju gånger på ett år. Hon lät även måla av ett apelsinträd, apor, kalkoner och en påfågel. Och en mogen ananas.

Jag är övertygad om att Hedvig Eleonora visste att det maniska avbildandet var något mycket större än ett slags 1600-talets svar på en dokusåpa, att hon gjorde sig själv och sonen odödliga.

Hemligheten bakom hjälpsamma barn

Just när vi ätit klart dyker fjortisen upp med gula diskhandskar och börjar plocka undan allt från det av matrester, brödbitar, chokladglass och vin dignande matbordet. Extremt effektivt exekverar hon det hon under min allra första alldeles ljuvliga vintermiddag informerades om och som hon tack vare sin späda ålder minns och inte som en annan skulle behöva skriva upp för att hjärnan inte längre lagrar icke direkt livsnödvändig information: till skillnad från de gamla Wexiö guld-tallrikarna måste de sedan länge utgångna Napoleon Ivy handdiskas. Likaså silverbesticken. Så hon ställer sig framför oss och rengör dessa skryttallrikar jag lånat av mamma för att inför mina vänner verka framgångsrik – och rik.

Tack vare att det är ett normaltillstånd hemma hos mig reagerar jag inte ens. Det gör däremot mina gäster som den här ljusa försommarkvällen enbart består av kvinnor. Och reagerar är en alldeles för svag beskrivning. De formligen gapar.

Hur fan har du lyckats med det där? undrar de unisont.

Vadå? frågar jag.

Att få barnen att hjälpa till. Och utan bråk.

Jag minns inte om jag berättade det för dem på grund av att vi hade så mycket viktigare saker att prata om. Därför tänker jag nu delge er här hur man får barnen att bli mammas små medhjälpare.

Från späd ålder har jag – vid varje tillstymmelse till gnäll från deras sida – bett dem komma med argument till varför de anser att jag skulle ombesörja deras tvätt, rumsstädning, matlagning och disk. En treåring har de mest fantastiska argument. Prova får ni se! Sedan brukar jag be dem utveckla varför att bo ihop inte skulle vara ett samarbete. Och det fiffiga är att de aldrig, hur mycket de än försöker, kan komma på ett enda skäl som funkar, som är solidariskt och rättvist.

Men det allra viktigaste är att de måste få lösa allt på sitt eget sätt. Jag lägger mig inte i HUR de utför sysslorna, bara de gör det.

Sammanfattningsvis: ge barnen frihet och lita på dem.

En pastatallrik gjord på potatis

”Ta en hundring och njut av en pastatallrik gjord på potatis.”

Så löd mejlet från hon som sköter mitt bolags klippande och klistrande med alla kvitton som jag likt en pundare planlöst brukar gå och leta i papperskorgar på centralen. Och samkvämet på den ödsliga och gudomligt vackra stenstranden på Torö en glittrande dag i under de sista skälvande timmarna av maj var ingenting mot samtalet som det där mejlet genererade. Det väckte så många frågor. Så mycket som förmodligen för alltid kommer förbli ouppklarat. För att jag aldrig vågar ställa de riktigt brännande frågorna.

Menar hon hundra kronor? Eller hundratusen? Och menar hon att jag ska unna mig kolhydrater? För att hon vet att jag är träningsnarkoman som undviker allt socker? Läser hon mina texter? Är det brukligt att redovisningskonsulter läser sina klienters texter? Om så är fallet, kan jag då verkligen skriva den här texten? För tänk om hon kommer se den. Hur kommer vår relation bli då? Vilken sorts relation är den lämpligaste att ha med sin redovisningskonsult? Hur nära står vi varandra egentligen? Bör man någonsin ses i privata sammanhang? Kan man ställa frågor rörande annat än just de där skrynkliga, covidsmittade kvittona som turister slänger omkring sig vid spottkoppen på tågstationen? De som jag varje månad brukar skicka någon av mina slavar att i en Icakasse transportera in till hennes kontor i city. Kommer jag nu framstå som konstig i hennes ögon? Eller hon i mina?

Och den där Staffan Westerbergska potatistallriken? Menade hon att jag skulle njuta av en tallrik gjord på potatis? Heter det i så fall inte gjord av? Hur tillreder man en sådan på bästa sätt? Banka ut kokt, kall potatis på en plåt och förgrädda den litegrann i ugnen för att den ska stelna och få yta? För att sedan täckas med nykokt pasta? Innan man njuter av hela anrättningen. Hur många kolhydrater blir egentligen en pastatallrik gjord på potatis? Hur mycket måste man sedan springa för att förbränna dem?

Hur ska det gå med allt?

Bardiskar är till för att gråtas vid

Simone de Beauvoir var ofta olycklig, drack mycket och grät berusad om nätterna vid Paris bardiskar. Fyllegråt ska inte alltid bagatelliseras, särskilt inte när det gäller en så kontrollerad person som Beauvoir.

Jag tror att Beauvoir grät för att hon aldrig fick några barn. Och Yrsa Stenius ger mig delvis rätt när hon i Makten och kvinnligheten skriver att när hon själv hade passerat barnlöshetens ”point of no return” och läste om Beauvoir och insåg att hon med Beauvoirs goda minne sysslat med ett slags självbedrägeri som ”bidrog till att jag avstod från halva mitt liv”, det vill säga att skaffa familj.

Hon använde Beauvoirs tankar till att fördriva sina kvinnodrömmar. Jag tror att även Beauvoir gick i sin egen fälla. Därför fyllegrät hon, ofta ensam, på nätterna.

Min egen gråt hade inte med barnlängtan att göra eftersom jag välsignades med en sådan talrik avkomma, utan med Robert Pattinson och den inleddes med att jag berättade om den fantastiska covid-intervjun i GQ där han under sin London-isolering istället för att gå på Batman-diet demar sin briljanta affärsidé ”pasta som man kan hålla i handen” – en anrättning som vars enorma mängd socker, ost och cornflakes får mikron att explodera och Pattinson brännskada handen. En rolig skröna som sedan raskt övergick i att jag på fullaste allvar berättade att jag likt Pattinsons vampyrkaraktär Edward Cullen brukar kunna läsa allas tankar men så upptäcker han plötsligt en dag Bella. För att det är helt tyst kring henne.

”Men jag kan inte läsa dina”, sa jag till mitt barsällskap. ”Och därför blir du så intressant. Precis som Edward som inte kan läsa Bella! Vampyren, du vet! Har du sett Twilight-filmerna?”

”Nej”, sa han bara.

Sedan, allt medan kvällen fortskred, tyckte jag mig kunna läsa en massa saker. Och det var då jag började grina.

Jag: ”Tror du bartendern såg eländet?”

Han: ”De märker allt. Bardiskar är till för att gråtas vid.”

Jag ska ge min förortsbarre till barnen och flytta hemifrån

”Jag kallar det mammastein-Barr-virus.”

Så säger den hårt arbetande skådisen Sam (Pamela Adlon) i Better things när hon av en möjligen hemlös men uppenbart fattig kvinna blir påkommen med att likt en döing sova i sin ofattbart skitiga bils baksäte. Dagtid. Sam säger att hon är en ensamstående trebarnsmamma som måste passa på att slagga när hon kan, vilket är typ aldrig.

De tre döttrarna bara kräver saker av henne och de vägrar dessutom inse att hon jobbar så där mycket för deras skull. Den äldsta snorungen bara avfärdar det med att säga att pappa säger att du är tät, du behöver inte jobba, du gör det bara för att bli känd. Varpå Sam gallskriker att han har det bättre än henne och att JAG BETALAR FÖR ALLT. Tonårsdottern bara kontrar med att be mamman köpa ekologiskt gräs och blir asförbannad när hon får ett nej.

Den hemlösa slash fattiga kvinnan säger till Sam att när ungarna sticker har du inget kvar, du måste passa på att göra saker för din egen skull. De tar allt och sedan slutar du som jag, som måste tigga och be okända människor om att få deras jacka.

I nästa scen ber en regissör Sam att göra så att motspelaren slappnar av lite. Han är så stiff, överraska honom, säger han. Vilket hon så klart gör. Hon är ju mamma hela dan. At your service. Sedan säger han – efter deras dejt – att han inte vill ligga med henne. Hon får inte ens en tungkyss.

Better things handlar om mig. Den innehåller till och med den scen som jag länge tänkt använda som en Tinderprofilvideo. Man tror att Sam rider en man, men … så är det stopp i toan och med samma frenesi som sådant där astrist symaskinssex bearbetar hon bajsbomben i klosetten med en sugpropp. Min omsorgsfullt utarbetade Tindertext lyder: Hej, från en ganska het milf med tre döttrar som ständigt bajsar stopp i toan. Endast svar från rörmokare kommer beaktas.

På söndag är det mors dag igen. Det tänker jag fira genom att ge min förortsbarre till barnen och flytta hemifrån. Det blir bäst för alla.

Jag tycker löpning är bättre än sex

Vore jag tvungen att välja mellan sex och löpning skulle jag välja löpning. Vore jag tvungen att välja mellan en kärleksrelation och löpning skulle jag välja löpning. Detsamma gäller för vänskap. Löpning är det jag helst sysslar med. Alla dagar i veckan. I resten av mitt liv.

Det ENDA jag nu för tiden tänker på är när jag kan gå ut och springa nästa gång. Och på hur långt jag ska pressa. Snart en mil. Och till vilken musik. Nine inch nails. Avundsjukan sköljer över mig när jag ser folk springa ute på stan.

Och detta är inget ”varför har ni inte sagt något” för jag har levt nära löpare och redan fattat det ljuvliga. Följt maratonförberedelser, sett underbar kosthållning och bytt batterier i hens matvåg. Avundsjukt suktat efter den där totala löpningsdrogen. Vetat att jag har de rätta förutsättningarna för att bli en riktigt bra långdistanslöpare: smal, smidig och med en extrem jävla vinnarskalle.

Det har bara varit så att min kropp inte tillåtit någon form av träning – förrän nu. Och jävlar vad jag ska träna upp mig. Jag är en gammal dö kärring som inte tränat en dag i hela sitt liv och som trots sina trista sjukdomar bestämmer sig för att springa maraton.

Mitt största unn är att efter en hård arbetsdag få gå ut och springa. Jag gillar smärtan. Jag gillar att man inte kan tänka på någonting medan man springer, utom just att tvinga benen att röra sig. Jag gillar framåtrörelsen, att det HÄR är det jag gör just nu och inget annat. Jag gillar att jag efteråt blir så utmattad att jag bara kan ligga ner. Jag gillar att man sover så bra efter löpning. Jag gillar att vara smidig och knappt ha något kroppsfett. Jag gillar att bli sjöblöt av svett. Jag gillar att gå på märkliga dieter. Jag gillar adrenalinet. Jag gillar att det hjälper mot … allt! Ångest, kärleksidioti, självskadebeteende, överskottsenergi, rastlöshet. Dessutom kickar jag på att självskada och är tillräckligt crazy för att älska utmaningen.

My pussy my choice

Sitter på en innerstadsbuss på väg från radion där något hände som försatte mig i moll och skriver den här krönikan som ska handla om tavlan jag köpt, men jag börjar hela tiden som värsta Kathy Acker style spongea Wera von Essen, hennes totala avsaknad av punkt får mig att vilja läsa ur boken högt här och nu på bussen, fattar ni hur jävla bra det här är, att vilja dö av en text, att vilja dö för att man hela tiden tillfogar sig själv skada, som han som tog stryptag, mitt på dan, på ett kontor på Östermalm, saker som jag gör när jag blir arg, my pussy my choice, så står det på tavlan, den jag köpte av Daniel Franzén i hans ateljé på Malmvägen och sedan stack ut och sprang i en hel timme för att mota undan det i inne i mig som likt Wera von Essen vill dö, vill dö, vill försätta mig i dåliga situationer, jag och Daniel Franzén pratade om sin gatukonst, qr-koderna med ganska privata händelser ur hans liv, som när han hamnade på sjukhus i Berlin efter att ha rökt heroin, om bilderna han gömmer på de hotell han sover på, sedan pratade vi om artonhundratalsförfattaren Alfhild Agrell som han tolkat i Härnösand, hon som redan 1899 skrev ”Inte bli vi kvinnor därför att vi äro kvinnor; kvinnor bli vi först när vi valt bliva kvinnor”, sedan unnar jag mig lite oro, som måste vara den bästa känslan efter bitterljuv, vad är det som känns brustet nu, skriver Wera von Essen, vad är det som känns sårigt nu, jag tänker på det där om det finns någon som är tillräckligt galen för att klara av en sådan som mig, någon som inte skäms för mig, Wera von Essen skriver om ångesten hon känner när hon sätter gränser, my pussy my choice, nu står den jättelika tavlan framför min säng, jag tänker att Alfhild Agrell skulle ha gillat den, jag ser på tavlan som ett nutida alfhildiskt klotter, jag tänker på om Alfhild brukade unna sig oro, om Wera gör det, jag undrar om Alfhild någonsin hittade någon som var stolt över att vara tillsammans med henne.

Att kasta sig i Themsen för en man

”Om det någonsin har funnits en bok, som varit avsedd att få en man förälskad i författarinnan, tycks det mig boken är den här.”

Så skrev William Goodwin i sin anmälan av Mary Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige. Boken var i själva verket illa maskerade kärleksbrev till Wollstonecrafts stora kärlek Gilbert Imlay, pappa till hennes dotter Fanny.

Strax innan Sverigeresan hade Imlay gjort slut, något som ledde till ett sammanbrott då Wollstonecraft försökte ta sitt liv genom en tablettöverdos.

När hon repat sig föreslog hon att hon skulle försöka hitta det skepp fullt med silver som Imlay hade tappat bort. Hon hoppades helt frankt att Imlay skulle ta tillbaka henne om hon hittade silvret.

Som värsta sjörövarromanen. Fast djupt ofeministisk. Det var en olycklig Wollstonecraft som besökte Sverige. Hon sökte tröst i den överjordiska naturen.

Om hon hittade båten och skatten? Ja, i Norge, men skepparen påstod att silvret redan var stulet.

Och gubben då, fick hon tillbaka honom? Näpp. Trots att hon bönade och bad och förnedrade sig själv och till och med föreslog en för tiden väldigt progressiv idé om en ny sorts familj där hon själv och Imlay skulle ha ett intellektuellt samliv medan han gärna fick ligga med sin nya flickvän. När varken Imlay eller flickvännen ville dansa efter Wollstonecrafts pipa försökte hon ta livet av sig på nytt. Denna gång genom att kasta sig i Themsen.

När hon repat sig blev hon blev så smickrad av William Goodwins recension att hon gifte sig med honom! Feministiskt? Njä.

De fick en dotter och hon gifte sig i sin tur med poeten Percy Shelley och blev … ja ni gissade rätt. Hon blev DEN Mary Shelley som sedermera skrev Frankenstein.

Dottern Fanny som var med i Sverige tog livet av sig, endast tjugotvå år gammal. Wollstonecraft dog i barnsäng, trettioåtta år gammal. Percy Shelley drunknade i Toscana, tjugonio år gammal. Något som fick änkan Mary Shelley att börja skriva The journal of sorrow. Så nu måste jag nörda ner mig i den.

Min vuxna dotter nattar mig genom att spela Debussy

”Du kan stänga av nu.”

Så brukar min allra finaste och roligaste tjejkompis messa varje lördagsmorgon klockan åtta. Jag svarar med en massa skojiga emojis och bitmojis föreställande mig själv i crazy situationer. Och skriver att jag håller med om att Eric Schüldt och hans P2-program Text och musik är outhärdligt. Att han är självgod och fullständigt ointressant.

Det jag inte säger är att hans program är det enda jag klarar av att lyssna på utan att somna eller tänka på annat. Att jag verkligen försöker lyssna på dokumentärer, radiointervjuer, sommarprat och poddar men att jag helt enkelt inte står ut.

Det är så här det måste kännas för alla dem som inte klarar av att läsa längre texter, tänker jag. På samma sätt som bokstäverna bara hoppar hit och dit för dem så kan jag inte fokusera en enda minut när jag lyssnar på saker.

Utom på Eric Schüldt. Jag fucking love the guy. Jag kan inte berätta för min tjejkompis att jag till och med brukar lyssna på hans program flera gånger. Att jag är jätteintresserad av hans poesi, filosofi och personliga reflektioner. Att jag i min dagbok brukar anteckna hans vackra formuleringar. För att sedan skrupelfritt låta mig inspireras av honom till de texter och böcker jag för stunden håller på med.

Jag gör spellistor av musikstyckena han spelar. Jag läser på om kompositörerna han pratar om. Som den franska, impressionistiska tonsättaren Debussy som han vigt hela två (!) av de senaste avsnitten åt.

Jag älskar det Schüldt säger om att nyckeln till allt Debussy ville säga var att han älskade världen. Han älskade trädgårdsstolen, glaset, druvorna, osten, bordsduken, aftonvinden och den utblommade syrenen. Och han tror att Debussy visste att vi bara kan rädda det som vi älskar.

Själv är jag dessutom övertygad om att Debussy kan rädda liv. Som när min vuxna dotter varje kväll nattar mig genom att spela Debussys Clair de lune. Och min rastlösa själ får åtminstone ett par timmars sömn.

Sida 1 av 19