Inlägg av lindaskugge

När själva livet kräver en split personality

Jag ska prata om tillit i teve och det får mig att tänka på Bret Easton Ellis. På hans magiska mening disappear here ur Less than zero. På att jag älskar att boken inte har någon handling. På att Per Hagman snott allt rakt av. På Per Hagmans magiska rader som ”hon ser ut som reklam” och ”skönhet är alltid skönhet”.

Och på det Per Hagman inte snott av Ellis. Men förmodligen snott av någon annan.

Som ”vi fäster våra handklovar av blommor runt varandras handleder, bakom varandras ryggar”.

Bret Easton Ellis skriver i White att när han skrev American psycho så upplevde han att han var Patrick Bateman. Att han med Bateman ”shared an illusory and distant relationship with a world that appalled us, yet we both wanted to connect with it”.

”I want to fit in”, säger Bateman vid ett tillfälle. Vilket han gör, men ändå inte.

När Bret Easton Ellis som tjugotreåring var en nybliven succéförfattare brukade han läsa artiklar om ”Bret Easton Ellis”. Han såg bilder på honom i spalterna. Han läste att han hade varit på en massa premiärer tillsammans med skådiseliten du jour, som Robert Downey Jr, Judd Nelson och Nicholas Cage.

Det fanns två Ellis, en privat och en publik. Och de samexisterade. Och den privata figuren fick ångestattacker på toaletten på New York-förlaget, han kräktes i en taxi, han drack oavbrutet i två dygn inför en intervju. Den ena Ellis köpte lögnen. Den andra var plågsamt medveten om att det bara var just en fet jävla bluff.

Nu över trettio år senare förstår Ellis vidden av hur ung han var. Hur bisarrt det var att han plötsligt kastades in i denna kändiskarusell.

”What was this society that had allowed me to flourish? Why didn’t I trust it?”

Han inser även nu att Patrick Bateman var en mardrömsversion av sig själv.

På samma sätt var jag tvungen att dela mig själv i två. Det helt bisarra kastet att som socialt handikappad helt plötsligt börja skriva i Sveriges största tidning krävde en split personality. Och dödade en stor del av min tillit.

När jag bytte jacka med Olle Ljungström

En gång julhandlade jag tillsammans med mamma iklädd Olle Ljungströms svarta vinterjacka.

Har du mjölk, hade han frågat bara några timmar tidigare. Förmodligen i någon loge där vi två var ensamma kvar. Jag satt ofta kvar till sist med Olle. I någon loge. Vi satt alltid med ett covid 19-lämpligt avstånd. Jag var helt tyst. Han drack och rökte.

Nej, sa jag. Så där punkt och pricka som jag var då. Och fortfarande är, och alltid kommer att vara. Tolkar allt bokstavligt.

Men jag tror inte att Olle ville hångla. Jag tror faktiskt att han menade allvar med att han ville ha mjölk. För att han var så full. Som om det skulle hjälpa.

Han hade börjat dagdricka rätt hårt redan vid tvåtiden då jag var hemma hos honom för att göra en intervju. Istället för att svara på några av mina entoniga, stammande frågor spelade han piano. Bowies Aladdin sane.

Jag är osäker på om Olle över huvud taget hånglade. För det var så uppenbart att han redan då var besatt av sin stora kärlek. Spriten. Vinet. Drogerna.

Vinflaskorna stod i en lång rad i hans hall. Prydligt på ett sätt som fick det att mest likna en storstädning. En återvinning. Som var gigantisk.

Det här var innan (eller före) mobilernas tid. Så jag kunde inte bara messa honom och fråga när vi skulle ses och byta tillbaka jackorna.

Jag letade efter honom varje kväll ute i krognatten. Jag tänkte att han skulle vara lätt att hitta. För att min jacka var neonorange. Min favoritfärg.

Jag minns att jag sa till mamma att det var Olles jacka. Jag vill inte veta vad hon tänkte om det. Jag skulle inte vilja att mitt nittonåriga barn julhandlade iklädd Olle Ljungströms jacka.

Jag minns att jag hade bakfylleränna inne på NK:s toalett. Och sedan inne på Åhléns. Jag kräktes aldrig. För jag var så bra på att hålla mig.

Jag minns att jag gick ut och drack igen samma kväll. Jag minns inte om jag någonsin skrev den där intervjun eftersom det enda som fanns på bandaren var Olles maniska pianoklinkande. Jag minns att tänkte att det fanns två Linda. En som gick och julhandlade med mamma. Och en som varje natt gick ut iklädd Olle Ljungströms jacka.

Att uppdatera maskinparken och porriga lösen

En av de roligaste scenerna i HBO-serien Killing Eve (ämnar sitta och dregla över säsong tre nu trots att Phoebe Waller-Bridge tyvärr inte längre skriver manus) är när Eve (Sandra Oh) ska säga sitt mobil-lösenord. Tänk er den där spjuveraktiga minen (very Phoebe): One, two, three, four.

Mitt bidrag till lösenordshumorn är när jag låste mailen med slyna. Och var tvungen att ringa supporten för att datornjävlen inte lydde.

Datakillen ba: Vad har du för lösen?

Jag ba: Slyna, slyna, slyna. Ett, två, tre.

Det är något av det porrigaste jag varit med om.

Något annat inte lika porrigt var när Expressen hade en lista över ”kändisarnas hemliga lösenord”.  Jag var med. Och lösenordet stämde. Skriet bitmoji med de där små händerna som rör vid ANSIKTET!

Eftersom det nu är dags att uppdatera hela maskinparken beger jag mig till min gamla Depeche Mode-vän Mia och fikar med henne medan jag trotsar min rädsla för att byta lösen och annat datorrelaterat och låter hennes man kitta upp min dator och mobil. Han ber mig om ett nytt lösen. Jag kommer bara på porr-relaterade saker.

Tunga, hård, komma.

Med detta trevliga datorpar gjorde jag en av mina allra trevligaste resor någonsin. Depeche Mode, Köpenhamn, sommar och sol, 25 grader på kvällen, killen bredvid oss på konserten blev så exalterad under Just can’t get enough att han hällde en öl över sig. Mitt hotellrum bestod av ett litet indiantält där man skulle sova. Så det gjorde jag. Det var stans trendigaste hangout. Dagen efter såg vi Martin Gore på Ströget och fotade honom. Sedan låg vi alla och skrattade i en park. Jag älskar att ligga i parker och skratta.

Alltså jag kommer aldrig minnas ett lösen som består av några random bokstäver. Jag tänker på när Martin Gore spelade in Somebody helt näck i den där studion i Berlin. Kanske skulle ett citat ur den funka som lösen?

Someone who’ll stand by my side / And give me support

Ja så får det bli. Fast baklänges. Och med ett, två, tre efter.

Min kropp ser ut som något ur en skräckfilm

Känner ni det också? Den febrila aktiviteten.

Så här måste det ha varit alldeles inför krigsutbrottet, tänker jag. Då alla börjar leva som om världen ändå snart går under. Då man måste passa på att göra något stort, något man aldrig tidigare gjort. För att få känna livet i sig. En enda gång innan man dör i den där hemmabyggda respiratorn. Innan man tar sitt allra sista kämpande andetag måste man bara få känna lite hud.

En stickande adrenalinstinn känsla i kroppen. En liksom tryckande stämning. Som gör det svårt att andas. Som inte beror på corona. Som gör det svårt att koncentrera sig. Som gör att man börjar prokrastinera. Som gör att man helt enkelt slutar jobba.

För att man för första gången i sitt liv ska på dejt och man är så himla nervös och eftersom man aldrig varit på en sådan så vet man inte hur man gör och man kan absolut inte visa kroppen.

När man är jättefin med kläder på men kanske inte så het utan. När man inte har en tillstymmelse till pigment och är så vit att man nästan är blå. När man inte har några former. Alls. När man ser ut som en liten pojke. När man inte har några bröst. När ens revben sticker ut på ett sätt så att kroppen kan misstas för ett lik. Som legat så länge att huden ruttnat och bara benbitarna är kvar. När man ser ut som ett sådant där skelett som lärarna ibland rullade in i klassrummet. För att man skulle lära sig något. Förmodligen att man skulle äta. Och det varje dag. Och inte bara kött. Utan något till.

När ens rumpa ser tight och het ut på instagram men i verkligheten mer liknar en platt hönökaka. Som dessutom dallrar och är rätt fläbbig.

När man ljuger så mycket på instagram att man nästan börjar tro på det själv. När man är så nervös för att behöva visa kroppen. Live.

Min kropp ser ut som något taget ur en skräckfilm. Några slags benrester fulla med blodådror.

Jag vet inte om jag kan rekommendera någon att vare sig känna på eller beskåda den.

Men jag är väldigt snäll. Och rolig!

 

 

De blyga barnens fyndigheter får aldrig vara med i en bok

”Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre.”

Trots att det är ett superfinurligt citat av en Anton, sju år gammal, kan jag inte låta bli att bli provocerad.

Ni ba: Varför då? Är ho int klok! Alla älskar ju sånt därnt Ur barnamun.

Jag ba: Jo, men det är bara en sorts barn som får komma till tals.

Antons citat är snott ur Gamla tanter lägger inte ägg. Den urfinurliga boken av Mark Levengood och Unni Lindell. En av Sveriges boksuccér. Någonsin.

Och den är full av förvisso jätteroliga citat. Som det där om att farmödrar och mormödrar har väldigt stora behåar. Så stora att sjuåriga Katja säger att hon får in hela rumpan och två knän i ena gropen. Och hennes lillebror får plats i den andra. Och sexåriga Heidi menar att tuttarna är så stora för att de har mjölkat så många familjemedlemmar.

I förordet läser jag att boken blev till genom att Mark Levengood satte sig på golvet mitt bland en massa lågstadiebarn. Och att kruxet är att ställa kluriga frågor för då får man kluriga svar.

Jag skulle vilja påstå att det finns ett helt annat krux. Nämligen det krux (som ingen någonsin tänker på) att det alltid bara en är en sorts barn som får komma till tals. De sociala och orädda.

De blyga och rädda vågar inte prata och blir följaktligen aldrig lyssnade på. De får aldrig höra att de är finurliga. Och de hamnar aldrig i någon bok.

Jag var livrädd för alla vuxna män i min släkt när jag var liten. De var så långa och skrämmande. Och jag skulle ha gått och gömt mig på toa om Mark Levengood kom och hälsade på min klass.

Mark Levengood skriver i boken att den gemensamma nämnaren för alla barn är att de lever i en värld där ”allt är möjligt”.

Men det stämmer inte. För alla de som aldrig vågar prata är ingenting möjligt – precis allt är stängt, låst, mörkt, kallt och ensamt.

Jag skulle vilja att någon, en endaste gång, skulle kunna lyssna på och hylla alla barn som är jättefinurliga och kluriga men som är för blyga för att prata.

Jag är beredd att göra vad som helst för att få en kram

Jag ba trodde att jag var en ensamvarg, och helt asocial och introvert. Jag trodde att jag inte ville ha några nära vänner. För att det både förpliktigar och tar en massa tid. Jag trodde att jag var en sådan som inte tycker om att kramas. Jag har till och med skrivit en krönika som jag tänkte publicera här i dag med rubben Jag tänker aldrig mer kramas. Den handlar om att jag hatar alla tafatta och slappa kramar som man (före/innan pandemin) var tvungen att utsättas för. Lite klappande (förmodligen otvättade) händer på ens rygg utan att kropparna möttes.

Vem gillar att krama någon man inte känner? tänkte jag upprört och väldigt beskäftigt skriva. Och varför gör alla något som ingen tycker om?

Eller alla flottiga (och smutsiga?) händer man måste skaka. Och sedan ta i den obligatoriska bullen som ställs fram på mötet.

Är det bara jag som tycker att kramarna och händerna och de torra ohygieniska bullarna är det värsta med att vara en vuxen arbetande människa? Som avskyr kroppslukten av oduschad hud och ännu värre hår? Som nu vädrar morgonluft, att OM vi överlever pandemin kanske något inte gör det. Nämligen den oönskade kroppskontakten.

Ett kram- och handfritt samhälle, ja tack. Det var tänkt att vara krönikans hurtiga slutkläm.

Men nu är jag beredd att göra vad som helst för att få en kram. Av någon jag tycker om.

”Ur kriserna kommer det alltid något nytt”, säger Skistars vd Stefan Sjöstrand till Dagens Industri och syftar så klart på nya intäkts- och affärsmodeller.

Men jag tror att det går att applicera på mer än så. Att vi alla nu har insett hur skört och kort livet är. Att man kanske inte ens har ett år kvar. Eller bara sex månader.

Säg upp dig (om du inte redan är uppsagd). Säg jag älskar dig till någon. Skilj dig. Flytta utomlands. Kyss någon vått och hårt i en portuppgång.

Som det är nu är skiter jag i om någon har tvättat händerna till Blinka lilla stjärna eller inte, bara jag får en hand att hålla i.

Närhetsprincipen och varför vi undviker folk med skidbränna

Det är lite som en brandvarnare som larmar för fel saker.

Så förklarar Filip Arnberg det i Vetenskapspodden. Arnberg har en jättefin och lång titel som i dessa tider förpliktigar. Programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri.

Arnberg förklarar varför vi undviker folk. I krissituationer blir vi omedvetet avigt inställda till sådana vi tror är smittbärare. Det vill säga vår inre brandvarnare säger åt oss att undvika folk med skidbränna.

En bok som inte kunde ha haft bättre tajming är Hanna-Linnea Rengfors diktsamling Närhetsprincipen.

På ett i dessa tider coronalämpligt mailavstånd förklarar Rengfors vad näringsprincipen innebär: ”Som journalistisk princip innebär det att människor i regel är mer intresserade av vad som händer på gatan bredvid deras egen, än vad som händer på andra sidan jorden. Som beteendevetenskaplig princip innebär det att vi har svårt att skada någon vi upplever som nära. Att det till exempel är lättare för en soldat att trycka på knappen för missilen som dödar tio okända personer långt bort, än att stå framför en person och trycka av.”

I hennes bok går närhetsprincipen kanske closer to home. Är det rimligt att sörja någon som har privilegiet att dö en naturlig död i hög ålder? Är det rättvist att oroa sig för sina egna barn medan andra barn svälter ihjäl? Är det försvarbart att ens fortsätta leva när ens egen existens orsakar skada och upprätthåller orättvisa strukturer?

”Jag hoppas att jag inte låtsas ge några svar i boken”, fortsätter hon. ”Men jag tror nog, att vi faktiskt måste ta hand om det som är nära oss, men med hjälp av varandra försöka utvidga den omsorgen, och den känslan av närhet.”

Jag låter Rengfors dikt avsluta:

”Det går inte / att ställa hennes existens mot någon annans (–) stäng munnen / dammet tar sig in / genom munskyddet / genom huden (–) när funktionerna avstannat / ska kroppen läggas i plastsäck / i träkista / i zinkkista / att slita av munskydd / skyddshandskar / en liten stund till / känna andning / puls”

Saker man gör när man har en deadline

”Nu vet jag att Thomas Mann hade en deadline.”

Sedan jag läste Jenny Dambergs fina intervju med komikern Jonatan Unge i Svenska dagbladet i höstas har jag inte kunnat släppa det där om att ha en deadline.

Unge berättar om en scen i boken om författarbröderna Heinrich och Thomas Mann, Bröderna Mann – århundradets roman, där Thomas yngsta dotter (endast två eller tre år gammal) lyfts upp av en man under en fest och pappan ser att hon för första gången blir förälskad.

Unge minns hur upprörd han blev för att Thomas Mann använde det i en bok. Att han tog något från dottern och gjorde det till sitt eget.

Men nu, många år senare, förstår Unge att Thomas Mann hade en deadline.

”De dumheter jag har gjort har oftast varit för att jag har befunnit mig i närheten av en deadline”, säger Unge helt krasst i intervjun.

Alla som skriver mycket förstår vad Unge menar. Att man hänsynslöst – till och med efter att man heligt lovat att inte skriva något – använder allt. För att man är desperat. För att textjäveln måste in. För att podden eller teveprogrammet ska bli kul. För att man vill väcka känslor och skapa reaktioner, något som blidkar uppdragsgivarna och som ökar chansen att man får ha kvar sina jobb.

Det är förmodligen lika hemskt att lämna ut andra som sig själv. För när man lämnar ut sig själv så lämnar man i förlängningen ut andra. Trots det bortförklarar man det med att man bara lämnar ut sig själv.

Det är exakt som den brittiske författaren Will Self skriver i tidskriften TLS: ”I have never been in denial of the fact that we are all born – in Freud’s memorable phrase – ’between urine and faeces’, something which must, in part, explain the great and arguably emetic word stream that I’ve been vomiting forth these past thirty-five years.”

Själv fortsätter jag likt en vampyr att hänsynslöst suga ut alla som kommer i min väg och vomerar ut allt i mina texter, poddar, radio och teve.

För jag har inte bara en deadline. Utan många.

Nu är det vår tur att hjälpa er

Boris säger att om man kan undvika att gå till puben så ska man det, men om man MÅSTE gå till puben så måste man …

Ni såg kanske Boris Johnsons pappa Stanley om ”social distancing” i brittisk teve eller på Youtube.

Ni läste förmodligen den sjuttiotreåriga tidningsdrottningen Amelia Adamos mycket magsura kommentarer om att sjuttio är det nya femtio (vilket det INTE är!) och om att ”det handlar väl mer om att vi inte ska ta vårdplatser för andra, man vill bara inte säga det rakt ut” (stämmer inte heller).

Förlåt för att vi så ofta skojar om er fyrtiotalister med era golfresor och vinbingon och bridgekvällar och löjligt dyra timeshare i varma länder. När de allra flesta av er är hårt arbetande ambulerande barnvakter till era barnbarn. När ni vill bidra och hjälpa till. Känna att ni behövs. Att ni är värdefulla.

Mina föräldrar skulle göra precis vad som helst för mig. De tillhör inte den typiska nidbilden. Sådana som hellre förverkligar sig själva än är med sina barn och barnbarn.

De har ställt upp gällande allt. De gör alla tråksaker så att jag kan jobba. De går ärenden, passar barnbarn (när de var små), fejar, luftar element, rensar avlopp, skjutsar, hämtar paket, lånar och lämnar tillbaka böcker, övningskör med barnbarn, handlar, spånar textidéer, korrläser, lagar, syr, stöttar, peppar.

Dessutom står de ut med mitt emellanåt (kanske på grund av sjukdom eller för att jag bara är jobbig) kassa humör.

Till alla fyrtiotalister, som nu tycker att de är utsatta för ett ”generationskrig”, skulle jag vilja säga ni glömmer en sak. Vi älskar er och vill inte förlora er!

Vi vill att ni ska fortsätta att förgylla våra och våra barns liv. Vi vill att ni ska få se era barnbarn växa upp och träffa era kommande barnbarnsbarn. Om vi alla tillsammans följer de riktlinjer som gäller kommer fler oumbärliga mor- och farföräldrar att överleva många år till.

Tack för allt ni har gjort för oss. Nu är det vår tur att hjälpa er.

En dikt om livet utan skiljetecken

Ibland när det är extra svårt att skiljas från böckerna jag säljer på Bokbörsen måste jag läsa dem innan de packas in och försvinner. Jag läser Malte Perssons dikt om livet utan skiljetecken och börjar skriva en text som någon överlevande och hugad kan läsa på min begravning. Jag suddar ut alla fina ord av Malte Persson som jag strukit under innan jag måste skiljas från boken. Jag suddar och skriver in dem i min begravningsdikt och efter ett tag vet jag inte vilka ord som är mina och vilka som är hans.

En gång fanns poesin. Den fanns i alla våra ögonblick som likt ett pärlband var vårt liv tillsammans. Poesin existerade innan jag fanns och den kommer vara inne i mig nu när jag är borta. Poesin är inom dig och det är i poesin du hittar mig.

Dikten är en nyckel. Poesin är en nyckel. Boken är en nyckelpiga som är en nyckel till en dörr som står på glänt. Orden är kärlek.

Du läser mig. En dikt om alla ögonblick som var vårt liv. Ett liv fullt med skiljetecken. För det finns inga liv utan skilsmässor.

Jag läser Anna-Clara Tidholms och Ulf Nilssons Adjö, herr Muffin innan den postas till sin nya ägare. Sedan måste jag grina ett tag för det gör jag alltid när jag läser den.

Jag har likt herr Muffin haft ett bra liv, bättre än de flesta. Jag fick tre helt makalösa barn. Jag fick skriva böcker och artiklar som människor ville läsa.

Men tänk på att en dikt tar slut kort efter att den börjat. Och på att diktens ljus aldrig slocknar. Mina ord finns alltid kvar. Här är livet, här är dikten. Jag är inte rädd för döden. Eftersom ni alltid kan läsa min dikt.

Jag dör inte för alltid. Jag försvinner aldrig. Jag finns i dikten.

Och tänk på att ingen kan leva ett liv utan skiljetecken och tänk på att jag har det bra nu och att vi ses igen.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. I dikten är vi alltid tillsammans.

Nu vet jag något mer än er. Nu vet jag vad som händer när man dör. Jag vet att jag alltid kommer att vara med er.

Sida 1 av 14