Inlägg av lindaskugge

Vi såg en räv del 2

Såg du att de trodde att jag var Per Hagman? sa han. Att du hånglade med Per Hagman. Vi såg Linda Skugge hångla med Per Hagman på Waxholms hotell, jag visste inte att han var så mörkhyad, jag visste inte att Per Hagman såg ut som en arab. Vi såg Per Hagman som såg ut som en arab … eller som en … ja … Vi såg Linda Skugge hångla. Njöt hon av en glass i solen? Nej, jag vet inte, vi såg henne bara. Vi mötte Lassie, vi mötte glassie. Njöt hon av en sol i glassie?

Sedan sa han kommer du ihåg hur du lyste upp när du sa jag har size zero och du bara kröp in i dig själv och myste. Jag kunde ha lämnat bordet och du istället dejtade dig själv. Linda Skugge dejtade sin egen kropp. Du är en feeder som kommer med pommes till mig, sa jag. De är inte till dig utan till din hjärna, din hjärna är som Svamp Bob. Som är så ledsen som sitter och skakar galler med sin lilla lilla ork den har kvar med sina smala smala armar. För att fettet inte får hänga ut. Fattar du hur tjock jag har blivit sedan jag träffade dig, sa han. Det är så svårt att hänga med i ditt tempo. Jag måste göra sådana jävla uppoffringar för dig.

Du kan alltid dopa dig med kortison, det kan inte jag. Jag är som en jävla val som du harpunerat. Och sedan slänger på tippen. Och bara harpunerar in nästa fotograf. Jag är bara en Moby Dick i mängden för dig. Jag sa att jag ska skriva en ätstörningskrönika. Det är skitbra, sa han. Superrelevant. Det är ju en superissue sedan vi träffades, från båda håll. Sedan dagdrack vi. Nu super du ner mig, sa jag, Men du är ju författare. Vad mer finns det för kul saker man kan göra på dan? Att kröka är kul när som helst. Dagknarka.

Vi är unga nu, sedan dör vi, sa han. När jag dricker måste jag käka annars ballar jag ur. Du vill inte att jag ballar ur.

Vi måste toppa Göteborg, sa jag. Jag ska hyra en fet jävla suv och bränna ner till Österlen. Du drar ut i fält, sa han. Ja, det är jag som är fucking Karl XII, sa jag. Jag vinner alla krig! Fast Karl XII förlorade väl alla krig, sa han.

Vi såg en räv del 1

Jag har fortfarande en vän med en bil så vi körde till Vaxholm. Trots att jag på instagram hade skrivit att han bara vara en vän och trots att han fullständigt bröt ihop för att jag flera gånger ändrade vår ursprungsplan och klockslag. Vi såg en räv i vägrenen. Liggande på sidan. Som om den bara vilade lite grann. Fast den var stendöd. Jag brydde mig jättemycket. Så pass att jag höll på att köra över den. Varför bryr du dig om räven? Han var uppriktigt förvånad. Jag sa för att räven är sötare och lenare. Grävlingar är sträva och inte lika sköna att klappa.

Sedan började vi prata om folk som dött av misstag. Som poeten Dan Andersson som 1920 dog på rum 11 på Hellmans hotell i Klarakvarteren när han andades in vätecyaniden som egentligen skulle ha dödat vägglössen. Dog inte Mama Cass av en skinksmörgås? frågade han. Nej, sa jag, hon dog av hjärtinfarkt. Jaha, vad synd, sa han. Sedan började vi prata om alla som dött i olyckor. Som Buddy Holly, Left Eye och Aaliyah. Det är nästan spektakulärt att som kändis dö på ett icke-spektakulärt sätt. Sedan sa han att om man googlar på unga kända död då kommer din grävlingstext upp. Grävlingen är din grej. Inte visste du att grävlingen skulle bli din grej?

Mitt sår på läppen är inte herpes, sa jag, jag har inga könssjukdomar. Säger hon medan hon runkläser sin egen grävlingstext, sa han och började hångla. Om det skulle vara herpes är det ändå för sent, sa han. Det är det mest romantiska jag varit med om.

Sedan började han prata om Göring. Jag skröt om min nazi-arbetskapacitet. Sedan bestämde vi oss för att ta namnet von Räfven när vi gifter oss. Här vilar Linda och Magnus von Räfven. Är ni ihop? messade Virtanen på grund av sådant han läst på instagram. Vi svarade att vi gifte oss borgerligt på Marstrand men vi hade en präst för Jonas Gardell var upptagen. Va, skojar du? frågade Virtanen. Linda Talib. Magnus Skugge. Nä, är det okej om vi använder Virtanen? Vore en ära, svarade Virtanen.

Du är som Bagdad Bob

Jag vinner alla krig. Skrek jag med ansiktet alldeles för nära hans och med mitt långa mästrande pekfinger mot hans öga. Det var efter att han hade konstaterat att jag inte klarar av att ha folk framför mig för att jag tävlar med alla och måste komma först och han inte kan ha folk bakom sig. Var fan ska alla människor då befinna sig? undrade han.

Det var även efter en jävligt stor räk- och havskräfttallrik på Marstrands värdshus (där alla enligt Per Hagman till sist hamnar, innan de sedan aldrig lämnar ön, utan bara blir kvar i veckor). Mat som jag naturligtvis tvingade honom att plåta mig med, så att jag kunde lägga ut det på instagram, så att mitt liv framstår som ett äventyr. Så att ingen får veta sanningen. Som är att jag i själva verket mest ligger och sover och är sur och arg och asjobbig att resa med. Att jag har så nära till gråten. Och alltid kräver bilder på tårarna. Som då jag – efter att inte ha ätit någonting alls – började böla för att det han berättade var så himla sorgligt.

Och det var efter att jag vägrat ta att kattjäveln, turistkatten Barclay som hade en egen namnskylt utanför hans favoritplats under ett träd, dumpade mig. Att den med högburet huvud istället bara trippade fram för att sätta sig så retsamt som möjligt mellan hundarna nere på kajen. Bara för att prove his fucking point. Som om den sa jag är inte rädd, jag vinner och exakt så skrek jag. Jag. Vinner. Alla. Krig.

Anorexikriget, ingen jävel skulle kunna få mig att käka, skrek jag.

Kbt-kriget, om tanten skulle tvinga mig att konfrontera X eller Y eller att jag måste kräva tillbaka nyckeln så skulle jag bara säga hej då och sluta gå i kbt.

Du tror det, du tror att du vinner alla krig, sa han. Fast du i själva verket förlorar precis alla. Du är under ständig belägring men genom att hålla händerna för öronen så tror du att du vinner. Jag deklarerar alla krig, säger du och förlorar. Du är fan som Bagdad Bob!

Hela Marstrand kommer stå i lågor efter dig

Jag skriver det här till er från Marstrand. Efter att min suicidala dejt ballat ur. Han bara skrek en massa förolämpningar som fatta hur jobbigt det var för mig att behöva köra dig ända till Marstrand för att vi skulle hitta det sista exet av Svenska dagbladet för att du skulle runkläsa din egen text som jag inte ens fick läsa för att det var jobbigt för dig.

Fattar du hur det är för mig att du bara använder allt jag säger i dina texter. Och när du inne på Konsum Kungälv skrek har du Svenska dagbladet till den där sjuksköterskan. Du bara hon hade ju namnskylt, hon hade rock, som en i charken. Men hon stod ju framför kassan, hon hade något i handen som hon skulle köpa. Och sedan blev du stött av hennes reaktion, fast det borde vara tvärtom. Och när du bad en societetsdam som inte var en kroggäst att peka ut toaletterna.

Fatta hur jobbigt det var för mig när jag var hungrig men inte fick äta det där ägget. Du bara men det är löskokt och från Göteborg och 27 grader i bilen. Du bara jag står inte ut om du spyr, jag kommer inte komma hem om du spyr.

Fattar du hur jobbigt det var när de ville bjuda dig på räkor men så ville du inte ha, inser du hur pinsamt det var för mig. Fatta hur obehagligt det kommer blir för Per Hagman när han om två veckor kommer dit med sin dotter.

Och när jag kom tillbaka till Societetshuset där du suttit och skrivit skit om Göteborg så sa du snabbt nu kommer han, nu lägger vi på. Sedan stal du den där dyra pennan. Och när vi lämnade Societetshuset och jag undrade om du inte skulle betala för din sista kopp te och du bara jag väljer att se den som en påtår. Per Hagman kommer att bli tvungen att ersätta för både teet och pennan. Om du är Jonas Gardell så är Per Hagman din Mark Levengood som får gå runt och släcka bränder efter dig. När Per kommer hit så kommer hela jävla Marstrand stå i lågor.

Du åskådliggör den samlade bilden av hur en stockholmare beter sig. En som säger bär upp mina väskor till rummet och när de säger att de inte jobbar där säger du bara, nä det var inte det jag sa, jag sa bär upp dem.

Ett Göteborgsdelirium del 2

Sa du Femte långgatan till taxin?

Vad kom först, Håkan eller Göteborg?

Vem är värddjuret, Håkan eller Göteborg?

Tänk att vara fånge i sin egen hemstad. Att spela för 70 000 pers på Ullevi och sedan bara gå hem i sommarnatten. Som om han bara varit en dag på jobbet, vilket han i och för sig har, och sedan knalla hem.

Bor inte Håkan på Ullevi? Har inte han besittningsrätt där vid det här laget?

Är inte det jättedyrt?

Han har en inneboende. Henrik Bergagrentrollet, under sängen. Han får aldrig sätta ner fötterna.

Vid fullmåne kan man höra Henrik Bergagrentrollet yla Shoreline över Majorna.

Han kan ligga där i sin Hästensäng och axla rollen som stans Beppe Wolgers som varje kväll nattas av Thomas von Brömssen.

Fatta hur lång tid det skulle ta för Göteborg att repa sig om Håkan flyttade.

Någon ba har en hel fotbollsarena som sitt sovrum.

Vi har ett kungahus och så har vi ett kungahus.

Vad sa taxin? Tänk om han inte hittar till Femte långgatan.

När Håkan dör kommer han ligga i lit de parad som den döende dandyn i Poseidons armar. Inför hela avenyn. Och alla spårvagnar kör i formation.

Och Feskekörka skjuter salut.

Så där som när Sten Åke Cederhök hängde lit de parad där och stanken ersatte makrilllukten.

Tror du Håkan får lön av Göteborg för att skriva de där fablerna om sin hemstad?

Glenn Hysén måste vara den enda som inte får betalt av Göteborg.

Det behövs inte, för han tycker det är så jävla gött att vara från Göteborg.

Finns det någon kändis som Göteborg försöker förhandla bort?

Papa Dee.

Man brukar ju säga varannan vatten, men med Håkan är det varannan gammal. Varannan spårvagn måste vara gammal.

Och de måste heta Albert och Herbert.

När man väl besökt Femte långgatan kan man aldrig återgå till första, andra eller tredje.

Håkans nästa skiva borde heta Långgatan.

Var hade Håkan ramlat om han bodde i Stockholm? På Mariatorget?

Vi har ju bara Väster- och Österlånggatan.

Var ligger hotellet på Marstrand?

På Långgatan.

Ett Göteborgsdelirium del 1

Jag har en vän med en bil så vi åkte till Göteborg. För att lämna mitt mini-Flashback bestående av mina så kallade vänner som är i färd med att planera en intervention för mig för att jag dejtar fel kille som på facebook skriver att han ska ta livet av sig i Göteborg.

Vi fick inte tag i någon guidebok, men fyra skivor med Håkan Hellström. Det fanns en gata där alla kunde mitt namn. Vi tänkte svarta tankar på Långedalspaviljongen. Vi ramlade in på något diskotek. Sedan ramlade vi ut igen. Vi gick hand i hand vid Feskekörka. Vi såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet.

I natt hade gud skonat Hisingen. Mina tårar på dina byxor.

Jag var ett tappat självförtroende, jag var rädd för att jag inte skulle hitta till Femte långgatan, eller Nordhemsgatan som ledde rakt in i himlen.

Kom igen, Linda, nu går vi till Femte långgatan, skrek Thomas von Brömssen.

Varför har ingen berättat att det finns en femte långgata – den som bara Thomas von Brömssen känner till och som ligger hemma hos Håkan Hellström – just när jag ska dö i Göteborg i ett delirium. Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Vi ramlade in i en taxi vars chaufför sa att det inte gick att köra till Femte långgatan för att den var enkelriktad, men att jag kan släppa av er på Andra. Eller utanför klubben på Magasinsgatan. Kör oss vart du vill, så fort du vill, sa jag. Den här staden är resten av mitt liv. Baby, vi har inget men vi har regnet. Neonskyltar på gatorna sände ljus på mig och skatorna.

Sedan ramlade vi och en handfull utvalda runt inne på Femte långgatan där matroser och åttiotals-Ebbot slogs. Och en grävling. Som gick ut i gatljusen. Som behövde lite kärlek från fel sort. Sympatier från fel håll.

Sluta drömma om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det. Jag var bara inte gjord för dessa dar. Jag kunde se mitt namn i tidningsbokstäver. Men jag kunde inte tro att jag fortfarande levde. Lämna mig inte i det här skicket. Och du tog nästan död på mig, baby. Men vart skulle jag annars dö?

Vi såg en Göteborgsgrävling

Vi åkte till Göteborg. Och såg en död grävling i vägrenen som vi inte heller brydde oss om. Vi bara skrattade. Under hela resan kom han inte in enda gång på Göring eller nazister. I Gränna skällde jag ut en familj för att de tog min polkagrisstång. Den med smak av viol.

Vi undrade om Per Hagman var på Marstrand. Eller Peter Harryson. Är inte han död? frågade jag. Jag krockade nästan med sidoräcket när vi pratade om döda kändisar. Sedan började vi göra en lista över är inte hen död-kändisar. Sådana man förutsätter är döda fast de lever. Som Björn Skifs. Thomas von Brömssen. Pete Doherty. Shane MacGowan. Kate Bush. Kate Moss.

Visst är det jättekonstigt att Magnus och Brasse inte lever? sa han. Visst tog Brasse livet av sig, sa jag. Nej, tyvärr, Brasse dog av hjärtsvikt. Sedan började vi prata om kändisar som dog en naturlig död. Och om Hunter S Thompson som ville att hans aska skulle skjutas ur en kanon. Men på grund av att han inte hade råd så fick Johnny Depp finansiera det.

Folk ba: Hur var begravningen?

Depp ba: Den vara fin.

Sedan berättade han om världens vackraste lik som hoppade från Emipre state building och landande på ett biltak. Och om hon som hoppade från Hollywood-skylten. Och om Elliott Smith som högg sig med inte ett utan två knivhugg i hjärtat. Om spektakulära dödar. Kurt Cobains metod var spektakulär. Men att det som kändis i dag inte räcker med att skjuta sig ur en kanon. Fatta stressen att som kändis först tvingas leva ett pressat liv och sedan behöva dö på spektakulära sätt.

Vi hoppades på att stöta på Henrik Berggren för att han måste vara den kändis som gör sig bäst i infrarött. Vi såg Belinda Olsson på Andra långgatan. Vi duckade och gick vidare. Sedan hittade vi en bra bar på Femte långgatan.

Jag vill bara äta skaldjur på ett dyrt ställe, sa jag. För jag litar bara på dyra ställen.

Sedan sa han att de som tycker att jag skriver konstiga saker på facebook har enats om att honom hjälper vi inte. För de bryr sig inte. Jag är deras grävling.

Välj en partner som får er att skratta

”Vi ett tillfälle köpte jag en 33-centiliters Ramlösa i förhoppning om att den solitära lilla glasflaskan skulle få henne att inse hur synd det var om mig.”

Så skriver Christian Daun i en artikel om skilsmässa i Svenska Dagbladet där han skräckslaget undrar om målet med skilsmässan är att skapa ett lika stort avgrundsavstånd som episoden med mannen som i Rachel Cusks fantastiska bok Outline kör genom ett oväder i bergen och bara möts av ett iskallt: ”Jaja, jag är säker på att ni klarar er”, när han ringer ex-frun för att få lite sympati.

Christian Dauns text får mig att tänka på alla löjliga råd om hur man håller ihop. Hurtiga tips från personer som varit gifta i tio–tolv år. Kom igen när ni likt mig varit gifta i tjugofyra år. Vi som klarade det så länge är de enda som kvalificerar oss för att komma med några råd över huvud taget.

Mitt bästa tips är: Skratta. Varenda jävla dag. Så att ni kiknar.

Väljer ni en partner som får er att skratta ökar chansen att det håller länge. En annan anledning till mitt ovanligt långa äktenskap var hans imponerande styrka. Jag har aldrig träffat en starkare person. Berättelserna är lika många som fantastiska. Som när han mitt under en magsjukas spyfas spelade in en skiva. Han kräktes, spelade in sina slingor, la sig på en matta utanför studiodörren, kräktes, gick in igen.

Eller när han efter att ha spelat med något av alla sina band i någon gudsförgäten landsortshåla, drack upp logens rider, för att sedan ta första morgonbussen klockan fyra hem, hoppa av vid McDonald’s på Vasagatan för att käka frukost och sedan direkt gå och skriva 1,9 på Högskoleprovet.

Han är numera min bästa tjejkompis. Den jag kan ringa dygnet runt. Och som messar ”nej, det är du inte alls” när jag nattetid som ett jävla vrak fyllemessar från någon bardisk att jag är värdelös.

Han är den som kommer sätta kanylen med kortison i min lårmuskel om jag får addisonkris eller kräks. Min ICE-kontakt. Den jag i resten av mitt liv kommer dela barn och barnbarn med.

Att (miss)lyckas med det mesta

”Vi har (miss)lyckats med det mesta.”

Så säger Sjösala förlags Åsa Hjalmarsson och börjar berätta om när deras dåvarande formgivare Simon Hessler fick för sig att tjära in snittet på John Steinbecks sjörövarroman Blod & Guld så den skulle lukta som en 1600-talshamn.

Ett tämligen ambitiöst projekt för ett nystartat förlag. De lånade en verkstad på Skansen, satt där ett par dygn och penslade och penslade.

”Vi fick säkert lungemfysem allihopa av tjärdoften”, säger Åsa.

Sedan skulle böckerna levereras till Skansen-porten där en lastbil skulle frakta dem till ett företag som skulle plasta in böckerna, för att det inte skulle lukta så mycket tjära i butikerna. Just när de hade lastat alla böckerna på den djungelbokstapetserade flygplatstrucken från 1960-talet utan tak, började det spöregna och alla intjärade böcker blev plaskvåta.

”De fick torka en vecka innan de kunde plastas in och i en bokrecension kunde vi senare läsa ’Den ser ganska solkig ut och man undrar onekligen från vilken soptunna den hämtats’.

Men trägen vinner naturligtvis och Hessler och Sjösala fick senare Svensk Bokkonsts pris för boken, för ”ett av 2012:s bästa exempel på god bokproduktion”.

”Jag har dock aldrig så gärna velat sluta jobba som förläggare som när vi gav ut antologin Det heliga jävla moderskapet”, berättar Åsa. ”En helt fantastisk samling texter om alla normer kring barnafödande och allt omkring det.”

Tyvärr påpekade någon: är det verkligen okej att publicera en fri tolkning av ”en väldigt känd barnboksfigur” som pekar finger? Det var det inte.

”Innan vi lyckades lösa det här var jag helt säker på två saker: att jag skulle låsas in i något upphovsrättsfängelse på livstid, och att jag aldrig mer ville jobba med böcker. Det slutade med att vi fick be alla boklådor i landet att riva bort sidan med den tecknade barnboksgestalten och lägga en förlåt-lapp i boken till alla köpare som hade lagt pengar på en trasig bok.”

Sa jag att jag älskar Sjösala förlag? Jag älskar Sjösala förlag.

Sex fuckar upp livet, det gör inte te

Vi skickade de bästa duetterna till varann. Jag vann så klart. För jag vinner alltid. Blixa och Anita Lane. Och KLF ihop med Extreme noise terror från 1992 års Brit Awards där de sköt med (oladdade) maskingevär över publiken. Det ultimata sammanbrottet före den djupa depressionen. Innan Bill Drummond isolerade sig i ett hus på den brittiska landsbygden med fru och en massa bebisar och ville dö.

Han: Du älskar verkligen KLF!

Jag: Ja.

1967 köpte Bill Drummond Beatles Strawberry fields forever och blev besatt av musik. I boken 17 lyssnar Bill på den i vuxen ålder när han går igenom sina gamla singlar och börjar gråta.

Jag var sjutton år när What time is love? kom 1990. För mig var KLF något ouppnåeligt, galet och annorlunda. Ett alternativ till att lägga sig ner och dö. Ett excentriskt totalt vansinne som en kreativ kraft. En livsglädje som fick mig att vilja välja den icke förutbestämda vägen, som gav mig modet att göra tvärtom.

Sjutton var Bill Drummonds favoritålder. Han har skrivit: ”17 is this dark and mysterious age in-between. (–) An age when – if you are a lad anyway – you can get into the most dark and dreary music that is available for your generation.”

Exakt så var det för mig fast jag var inte en lad utan en väldigt ensam tjej. Min bok Men mest av allt vill jag hångla med nån hade länge arbetsnamnet 17-årsboken. Sedan kom KLF och jag blev besatt av Bill Drummond.

Bill Drummond har även skrivit: ”I was running away, running anywhere and everywhere. Running away to sea. Not to seek fame and fortune, though it seems they found me. So I ran away again.”

Om Bill Drummond är en som rymmer så är jag en som stannar. Jag stannar och stannar och stannar.

Bill Drummond skriver att han någon gång vill driva ett te-rum som ska heta The Penkiln Burn tea room och där ska han sitta och gagga om förr i tiden för dem som orkar lyssna.

”Sex can fuck your life up, tea can’t.”

Själv drömmer jag om att någon gång driva ett antikvariat och där ska jag stanna och stanna och stanna.

Sida 1 av 1