Den känns som en skeletthand över min finniga kind.

Det är sextonåriga Veronica som beskriver sommaren. Hon bor i Norrland som ligger i guds arsle och där norrskenet hänger som snor ovanför trädtopparna.

Hon lyssnar på Sisters of mercy och är kär i Ian Astbury i The Cult vars blåsvarta hår hon tänker skulle kittla henne som videkissar. För att inte tala om Åmsele-Juha som hon brevväxlar med. Honom älskar hon.

Hon är förbannad över att just hon skulle bli sabbad i fejset. Hon undrar om man blir ful för att man är ond, eller blir man ond för att man är ful? Hon drömmer om att ta en osthyvel och bara hyvla bort finnarna.

Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson är något så ovanligt som en bok om att ha finnar, att drabbas av en förbannelse.

Den kanadensiska innepoeten Guillaume Morissette kallar det i sin diktsamling Akne också för en förbannelse.

Alla vi som bär denna djävulsgen vet att ingenting funkar. Inga krämer. Inte antibiotikan man äter i många år. Eftersom det inte handlar om ”oren” hy så spelar det heller ingen roll med vad man tvättar sig.

Därför lyssnar jag lite extra noga på nyheten om att antalet unga som äter aknemedicinen Isotretinoin har fördubblats. Den där monstermedicinen som tidigare hette Roaccutan. Den som kan ge både foster- och leverskador och tung depression.

Något som däremot funkar är att hitta bundsförvanter. Guillaume Morissette skriver i Akne att han önskar att han hade försökt hitta fler personer som han hade kunnat anförtro sig åt.

Det är exakt det hans diktsamling gör. Anförtror sig. Han hjälper andra genom att skriva om det.

Bota akne med dikt? Är hon inte klok? Förmodligen är jag galen, men jag har ätit de där tabletterna och låtit ett barn äta dem. De känns på grund av mardrömsbiverkningarna lika mycket som en förbannelse som själva aknen.

En sak jag aldrig fattade under mina akneår var att folk faktiskt kan välja att inte bry sig om att en person har akne, skriver aknepoeten Guillaume Morissette.

Precis så.

Den här texten innehåller Joker-spoilers och kommer förmodligen att reta upp medelklass-män.

Män är rädda för att bli skrattade åt, kvinnor är rädda för att bli dödade. Det är alla kvinnors verklighet. Det finns inget farligare än män som känner sig förminskade.

När Joker blir skrattad åt så dödar han. I direktsändning. Och fortsätter att skjuta trots att personen redan är död.

När han efter en bilolycka reser sig på motorhuven påhejad av hundratals upprörda män – som likt fotbollshuliganer hyllar sin hjälte för att de också känner sig skrattade åt – ritar han ett leende i ansiktet med sitt eget blod.

Sedan skrattar han. Men skrattet fastnar bokstavligen i Jokers hals. Och leendet når aldrig ögonen. Det når nog inte ens munnen.

Den scenen är otroligt obehaglig och får en i allra högsta grad att tänka på incel-män som tycker att världen har blivit en galen plats, som är rasande på kvinnor för att de inte ger dem det de anser sig ha rätt till.

Men hur är det med de framgångsrika männen med fina titlar då? Hur ofta är man inte rädd för dem? Är det verkligen bara jag som har erfarenhet av att tvingas lägga ner ett bolag bara för att jag inte vill ligga med cheferna?

Är du i Almedalen, kan du komma hit?

Nej.

Vill du gå som mitt sällskap på guldägget?

Nej tack.

Kan vi ses och diskutera offerten på Sturehof över en drink?

Nej. Jag ses hellre på kontoret.

Kan du ta en taxi hem till mig nu?

Nej, det går inte.

För varje nej blev jag av med en tänkbar kund, ett pr-uppdrag, ett event. Varje gång jag inte bekräftade de manliga cheferna som sexuellt åtråvärda hunkar och blev de iskalla och avslutade omedelbart alla samarbeten, och hoten låg och lurade i luften. Det spelade ingen roll hur hårt jag jobbade eftersom jag inte ville ligga.

Inget gör män så rasande som när man visar sitt ointresse, när man är tydlig med att man absolut inte uppskattar deras blickar. Att avfärda män får ofta förödande konsekvenser. Och det är fullständigt livsfarligt att skratta åt dem.

Vet ni vad det betyder när man velar mellan en klargul och en giftgul jättestor stickad mössa medan man mumsar i sig en Oscar II-bakelse?

Att man är kärnfrisk. Att man inte har ett enda riktigt problem. Utan att man är provocerande proppmätt. På den där makalösa blandningen av mandeltårta, smörkräm och nougatkross.

Kung Oscar II hade måhända Sveriges då största porrsamling, men ingen kan ta ifrån honom den där eleganta tårtan som jag just med stor aptit vräkt i mig ute på lokal. Dit jag obehindrat gick. Innan dess joggade jag min vanliga runda. Det gick problemfritt. Hösten är härligt krispig. Vilket kräver en sådan där mössa som ser ut som en rejäl klick grädde på huvudet. Så fort jag skrivit klart ska jag gå tillbaka till butiken för att köpa en. Om jag bara kunde välja färg. Eller varför inte köpa båda?

Jag skriver som alltid snabbt. Skrivkramp har aldrig drabbat mig. Hjärnan lyder alltid. Fingrarna likaså. Jag har inte ont någonstans. Jag kan gå vart jag vill, när jag vill.

Allt som jag tar för givet funkar. Jag är inte ens tacksam, utan bara förutsätter det.

För Christina Lindström fungerar ingenting just nu. Hon är en författare som skriver fantastiska ungdomsböcker. Finns det björkar i Sarajevo känner ni säkert till. Fenomenal tonskärpa och närvaro.

Om ni följer henne på instagram får ni en inblick i hur det känns efter att ha opererat bort en hjärntumör. När hela författarkåren fortfarande återhämtar sig efter bokmässans alla fester kämpar Christina Lindström med att ens kunna stå upp. Gå kan hon inte. Se gör hon knappt. Ena ögat går inte att stänga. Smärtan är ofta olidlig. Ingen vet om hon någonsin kommer att kunna skriva böcker igen.

Hennes senaste bok heter Välj mig. Den handlar om Silje som förlorar sin pappa och måste bygga upp en mur av humor och stickighet omkring sig. För att stå ut med skitsnacket, sorgen och vuxenblivandet.

Fortfarande äckligt mätt hoppar jag över mössan och väljer istället Christina Lindström. Gör det ni med. Välj henne när ni ska köpa presenter till höstens födelsedagsbarn.

”Goebbels är mig andlig föda. Jag smälter honom som om det vore den härligaste kaviar.”

Den som håller i pennan är Thomas von Kantzow. Han är arton år gammal. Det är den sextonde november 1930. Dagboken är grön.

Den där dagboken skulle man allt ha. Den är vad jag kallar för intressant andra världskriget-memorabilia. Till skillnad från diktatorns älskarinna Eva Brauns ljusrosa silkesunderbyxor som nyligen auktionerades ut för hela 44 000 kronor i England. Trosorna pryds av Brauns monogram, två broderade B som bildar en fjäril.

Vid samma tillfälle såldes ett matchande nattlinne för 32 000 kronor samt ett guldarmband som tillhört Carin Göring och vars svastikaprydda berlock innehåller en bild på führern.

I andra världskrigets persongalleri av dårar är Thomas von Kantzow den allra mest tragiska figuren. Hans mamma var Carin Göring, den svenska officersdottern som lämnade make och sin lille son för att bli ihop med morfinisten Hermann.

Tristan och Isolde som de kallade sig för att de, enligt Carin, hade svalt kärleksdrycken och var hjälplösa under dess effekt.

Det lika förfärliga som fascinerande med Thomas, eller Goss-goss som hans mamma i sina otaliga brev hem kallade honom, är att han trots att han som barn blev övergiven av Carin Göring aldrig slutade stå bakom sin styvfar Hermann.

På sin myndighetsdag den första mars 1933, två år efter att Carin Göring dött, skriver Thomas von Kantzow i dagboken: ”Fick av Hermann ett hakkors av safirer. Sjutton stycken.”

Efter krigsslutet författade han ett åtta sidor långt brev till sin styvfar Hermanns försvar inför Nürnbergrättegången. Men brevet nådde aldrig domstolen. Han fick heller inte vittna.

Kommer det att finnas en marknad för vår tids politikers och kändisars intima prylar? Hanif Balis skäggsax? En dreadlock av Amanda Lind? Charlotte Perrellis läpp-penna?

Vad tror ni att Louise Erixons sloggi kan tänkas betinga för värde i framtiden? Med en mensfläck blir det kanske till och med menskonst.

Jag fejkar som många andra. Med läpp-penna. Jag förstorar läpparna varje dag innan jag går hemifrån när jag mejkar mig.

Jag har hittat porrmunnens urkälla. Veckorevyn hösten 1999.

Orden är Charlotte Perrellis. Det är till att vara långsint alltså. Sångerskan berättar för tidningen att hon blir otroligt förolämpad när någon tror att hon ”gjort” något. Det vill säga skönhetsopererat sig.

Jag kunde ha skrivit om vilken som helst av alla tjejer som på nittiotalet tävlade och fortfarande tävlar om att springa patriarkatets ärenden, som en strategi för bekräftelse, makt och popularitet.

Nu tänker jag åka snålskjuts på historieprofessor Yvonne Hirdmans ord. Hirdman skriver i sin senaste bok Behandlingen att problemet med modellerna för kvinnors utlevande sexualitet är att de är ”made in patriarkatet och kopplade till gamla hormodeller (ni vet: svarta strumpor, snörkorsetter och höga klackar) – och tro inte annat än att de utövar en autoerotisk lockelse också för unga kvinnor själva”.

Och porrmun vill jag tillägga.

Jag har aldrig skrivit att Perrelli är ful, aldrig skrivit att hon har en frånstötande mun. Det handlar inte ens om hennes mun, utan något större. Nämligen politik. Feminism.

För varje porrmun offras en ung tjej. För varje porrmun tar jämställdheten ett kliv bakåt.

Jag tycker inte att alla måste föregå med gott exempel och jag tycker att man ska sparka uppåt, vilket jag gjorde när jag valde att använda Perrellis läppar som ett exempel i en ganska extrem tid då ingen kallade sig feminist och att vika ut sig var ett sätt att göra karriär.

Däremot tycker jag lite synd om Perrelli. Trots framgångarna som gjort att hon kunnat köpa ett lyxhus i Marbella för femtio miljoner (källa: Hänt) och en villa i Djursholm kan hon inte sluta tänka på sina läppar som är så smala att hon måste måla utanför med penna för att de ska bli porriga.

Om jag tycker att kvinnor ska hålla ihop, vara solidariska, bara för att vi är kvinnor? Nej.

Om jag tänker be om ursäkt. Nej. Det skulle bara bli en läpparnas bekännelse.

Jag har en keynesiansk arbetsmetod.

Aha! Vad skådar mitt öga månne, om inte en själsfrände? Det är Lena Andersson som berättar för Svenska Dagbladet om hur man som författare överlever i ett skrå där alla sitter och trängs i ett sjunkande skepp.

När den brittiske löparen Mo Farah åkte till Kenya för att lära av de snabba kenyanerna förvånades han över att de gick och la sig redan halv åtta, varje kväll. Det enda de gjorde var att träna, äta och sova. De unnade sig aldrig skräpmat utan levde endast på den omtalade ugalin, något grötliknande som de åt till kött. De levde som munkar, avvek aldrig från schemat. Inte en enda gång. Någonsin.

Men Lena Anderssons keynesianska förfaringssätt visar sig inte alls handla om vatten och majsmjöl. Eller disciplin och fokus. Det hon sysslar med handlar inte om självkontroll utan hushållning. Hon gnetar och sparar i ladorna till magrare tider.

Falskt hopp denna gång också alltså, tänker jag besviket och konstaterar att jag inte hittade min split apart den här gången heller. Och låter mig göras till åtlöje på en bokfestival i Kristianstad där moderatorkvinnan, kvällen till ära klädd i prickig klänning, säger: ”Du är så produktiiiiv, jag försökte räkna dina böcker men var tvungen att sluta vid tjugo.” Sedan blickar hon uppnosigt ut över publikhavet. Ni vet en sådan där blick som förpliktigar. Av artighet gentemot den lite busiga kvinnan känner de att de måste fnissa.

Men publiken består av kloka kulturdamer. Som lika väl som jag vet att om man skrivit professionellt i tjugoåtta år kanske det vore skojigare om situationen hade varit den motsatta. Jag ser här att du har skrivit en enda bok.

Eller tänk om jag vore en elitidrottare. Jag försökte räkna antal mil du sprungit men slutade vid femhundra. Det skulle ingen skratta åt.

Ingen skulle ens våga ställa den frågan inför publik. Av rädsla för att verka som en orutinerad moderator. En nybörjare.

Sedan slår det mig. Kvinnan i den prickiga klänningen menade förmodligen inget illa. Hon kanske bara inte kan räkna?

Den doftar som jag tänker mig att det luktar hemma hos Joan Didion.

Så beskriver One direction-hunken Harry Styles sin nya parfym Mémoire d’une odeur.

Som ett gammalt surt trosskydd är min första tanke. Förmodligen som jag stinker är min andra.

Att ni läsare känner ett behov av att vara elaka är inget nytt, men att ni – efter så många års sociala medier-träning – fortfarande är så usla på att mobbas var överraskande.

En riktigt vass mobbare besitter en förmåga att likt ett sjätte sinne nosa upp människors blottor. Och mina svaga punkter är inte som ni tror mina ojämna ögonbryn, mina smala läppar, mina obefintliga tuttar, min grå hy, mina rynkor, mitt fnöske till hår, mitt överbett, mina över dagen växande skäggstrån, att jag ser ut som Anna Maria Corazza Bildt eller att ingen vill ligga med mig.

Ni ska få två av mina ömmande (hallux valgus)-tår. Du luktar liksom syrligt. Den svider.

Jag har extremt rikliga flytningar som måste fångas upp av trosskydd för att inte lämna våta spår på den tilltagande byxbaken. Varje gång jag kissar ryggar jag till. Det kan inte bara vara jag som känner odören.

Den andra skammen finns till allas beskådan i det senaste numret av tidningen Vi. Jag och Belinda Olsson får pryda omslaget för att Fittstim har gått och blivit hela tjugo år. Succé, tänker ni? Det enda jag kan tänka på är att förläggaren Abbe Bonnier i intervjun säger att Belinda var som en stridsvagn och full av energi. Hon brann. Ostoppbar! Medan jag mest hade suttit tyst.

Författaren Pernilla Glaser beskriver mig i samma text som ”mycket smartare än vad många har förstått”. Här blir man ju väldigt nyfiken. Vilka har inte förstått? Och varför? För att jag likt en fåntratt inte kan föra ett normalt samtal?

”Kan Linda prata?” (sagt om mig fast jag var med) är det jag minns starkast från skoltiden då jag var en social katastrof.

Så vill ni vara utomordentligt elaka ska ni påminna mig om att jag är ett blygt ufo som är värdelös på att föra mig i sociala sammanhang och som dessutom luktar som Harry Styles nya parfym.

En äldre kvinna petar sig i näsan.

Det ligger på topp fem på äckelskalan. Tätt följt av att se någon äta rå fisk. Och att se en kackerlacka springa över golvet.

London school of hygiene and tropical medicine har genomfört undersökningen. Där skulle man allt gå.

Att känna äckel, menar forskarna på den där drömskolan, hänger ihop med vår överlevnadsinstinkt. Vi äcklas helt enkelt av sådant som gör att vi överlever. Vi väljer att fly från sådant som kan göra oss sjuka, säger en av vetenskapsmännen.

En tant som petar sig i näsan, alltså.

Då toppas min äckellista av något bra mycket äckligare. Något som i hög grad är farligt på riktigt. Och som har ett samband med att någon – förmodligen en go tjomme – petar sig både här och där.

King size deluxe heter den. På krogens sajt läser jag: Den berömda räksmörgåsen. Storleken har betydelse. Såg världens ljus för första gången. Handskalade. En miljon sålda. Räk-index. Texten skulle behöva rensas lite från klyschor. Men det har jag inte tid med nu.

Inte nu när jag har fullt upp med att bejaka min ätstörning som går ut på att jag inte står ut med att folk tar i min mat, och att det enda jag kan tänka mig att stoppa i munnen måste komma från en obruten förpackning eller först upphettas rejält. En störning som är så pass svår att jag på fullaste allvar tycker att det viktigaste i Bokmässan-packningen inte är stassen utan en rejäl äggkokare. Gärna med plats för sju åtta stycken. Så att jag kan koka ägg på rummet. Garanterat äckelfria.

Jag vet inte om min ätstörning har något namn och första gången jag hörde talas om någon annan som led av samma åkomma var när jag läste Lena Dunhams självbiografi Not that kind of girl där hon beskriver exakt samma matångest som jag har.

265 pix kostar den. Räkmackan från helvetet högst uppe i det där tornet på Bokmässan. Jag skulle inte äta en om jag så fick en miljon kronor.

Lider du av samma störning som jag är du varmt välkommen till mitt Gothia-hotellrum nummer 2758 på ett ägg. Handskalat. Av dig själv.

Jag tränar för att orka rida min kille.

Rubriken i tidningen Etc fångar genast mitt intresse. Ett skäl så gott som något om man är inne på snusk.

Ni har säkert hört talats om henne. Hon som vill kunna sitta on top. Anna Suvanna Davidsson har skrivit en träningsbok för motvilliga med titeln Stor och stark. Hennes mål är att bygga upp en kropp som stämmer överens med självbilden. Hon vill kunna springa till bussen, inte ha ont i ryggen och resa sig med värdighet från en låg soffa.

Jag som också vill bli kroppskompetent tycker mycket om hennes bok, men jag hade gärna sett ett kapitel om hur man, oavsett vikt eller muskelmassa, rider någon på ett värdigt sätt.

På Familjeliv upplyser en ”Anonym” att tjejer ska lära av porren där de håller kroppen still medan de rör hela överkroppen ”i ett vackert stycke”. ”Föreställ er att ni rider en häst – DÄR är rörelsen.” Så mycket tankar det väcker!

Själv tränar jag också av en anledning som faller under ämnet snusk, men under avdelningen bakterier (vilket när man tänker efter även sex ju kryllar av och då räknar jag inte det som kryper inne i de där hipsterskäggen) – nämligen att kunna gå på toa utan att ändalykten ska behöva vidröra dasset. Något som är högst aktuellt så här under bokmässans första dag där man stup i ett måste springa och tömma blåsan som tycks bli mindre och mindre ju äldre man blir.

Jag tränar helt enkelt upp lårmuskulaturen för att hukande kunna kasta vatten över själva klosetten – naturligtvis utan att spilla en enda droppe. För att slippa komma i kontakt med det som alltid används som måttstock när det talas om bakterier – den offentliga toaletten.

Ni känner till skräckrubrikerna: Din mobil är lika äcklig som en offentlig toalett. Att hålla i kundvagnen är som slicka på en offentlig toalett. Säkerhetskontrollens plasttråg är värre än en offentlig toalett.

En minuts jägarvila om dagen och jag slipper dela sittring med omkring åttiotusen mässbesökare.

Att rida (pålle eller påle) gör säkert också sitt till lårstyrkan.