En pakt under en hemlig coronafest

Jag har ingen krönikeidé.

Det känns inte bara lite som i Vicky Jones och Phoebe Waller-Bridges nya HBO-serie Run där Ruby och Billy gör en highschool-pakt där de om någon senare i livet messar RUN och den andra svarar detsamma ska släppa allt och mötas på Grand Central Station och sedan göra en tågresa genom USA och efter den veckan bestämma sig för om de ska bli ihop eller aldrig mer ses, utan det känns som om vi ÄR Vicky och Phoebe, där precis allt klickar och vi umgås en natt under en hemlig tillställning, som absolut ingen får instagramma, som vi kallar vår svartklubb. Och alldeles i slutet av kvällen, efter att ha pratat om extremt svåra och extremt hemliga saker i våra liv, säger hon det. Att vi om allt känns riktigt förjävligt ska messa Jag har ingen krönikeidé. Så hjälper vi varandra. Plötsligt känns hon närmare än han som jag varit ihop med i två dygn och fem år och jag tänker på vad corona(n) gör med människor.

Sedan glömmer någon mobilen och ringer mig från en fast telefon för att kolla om jag har den eller om den försvunnit i en taxi någonstans mellan norrort och söder. Det är ett sådant där välkänt medieföretagsnummer som skickar mig tjugo år tillbaka i tiden så jag – efter lite för många koppar starkt te och tjejlyssning på Bronski Beats Smalltown boy på högsta för att orden run away turn away run away turn away run away just då tilltalar mitt allra innersta väsen – börjar låtsas att han som ringer är Thomas Mattsson från Expressen som berättar att P O Enquist har dött och undrar om jag kan skriva åtta tecken om det. Allt framyrat på Malmvägendialekt. Sedan faller vi ihop i en hög på golvet av skratt. Mest på grund av det där om åtta tecken. Och lite Malmvägendialekten. Och kanske för att jag inte ens säger till han som ringer att jag har hans mobil. För att om det förr i tiden ringde på natten så var det för att någon kulturpersonlighet hade dött.

Ett par timmar senare vaknar jag till nyheten att P O Enquist dött. På riktigt.

Om våldet som självbevarelsedrift

”Hej där jag är inte snäll / men jag vill vara din Nalle ikväll”

Det måste väl ändå vara en fantastisk sammanfattning av hela Märta Tikkanens författarskap. I en enda snärtig rimmad rad (ur Bryta mot lagen).

Det gäller även för ”finns jag för mej? eller finns jag / bara för andra?” (ur Arnaia kastad i havet). Jag kan varmt rekommendera er att coronaläsa alla Tikkanens böcker. Allt ligger där gratis på bibblan och bara väntar på er.

Hur kan en kvinna som är en sådan stark feministisk förkämpe offra så mycket för en (svårt alkoholiserad och våldsam) man? Det undersöker Johanna Holmström i boken Borde hålla käft som handlar om Tikkanens författarskap och är höstens – för mig vars besatthet av Tikkanen snart inte vet några gränser – viktigaste bok.

Tikkanen är den ultimata blandningen av god och ond, av våldsamhet och att alltid ställa upp för andra, oftast sådana som är fullständigt olämpliga svarta hål.

Jag tänker på hennes raseri, hennes hatböcker som hon för att överleva skriver om nätterna, hennes korta stubin, hennes dåliga humör, vanmakten. Och migränen som kommer när allt är över.

Medan jag läser Tikkanens allra argaste texter tittar jag på konstnären Tova Berglunds nallar (missa inte hennes utställning Vi tänker på dej sen älskling på Sojdelius Gallery). Jag tänker på särskilt den nalle som säger kom fram kom fram vad du än är, jag vet att du vill det. På våldet som självbevarelsedrift. På en bukett full med nallar som slår över i något extremt svårt.

Tova Berglund säger i ett mail: ”Jag vet aldrig vad något ska bli från början, allt kommer till utifrån ett behov att göra och en inre kompass som leder mig rätt. Det är berättelser om mig själv och olika erfarenheter men också en berättelse om att forma något, att hitta fram till det som känns sant.”

De motsägelsefulla känslorna hos Tova Berglund som kärlek och hat kommer lika naturligt som hos Tikkanen. Som när Tikkanen skriver ”jag håller upp min styrka och du känner den / anar svagheten som hotar dej / och krossar mej”.

Tänk er för innan ni köper katt

Coronakatt är den nya sommarkatten. Vilken jävla dret.

Pandemin är så trist att det inte bara är försäljningen av sexleksaker som markant har skjutit i höjden (har själv köpt tre urfiffiga grejer som jag med stor glädje testat på mina nethers), utan Blocket har märkt av en ökning av intresset för hund- och katt.

Djurskyddet i Karlstads ordförande Therese Cedercrona säger till Ekot: ”Vi ser noga på det här att blivande ägarna har ett långvarigt intresse så att det inte likt en sommarkatt blir en typ av coronakatt.”

Tänk er för, säger jag bara. Har ni riktig otur – vilket ni så klart har – så kommer ni få en lika sur katt som min bengal, som skulle utklassa alla i arga leken.

Hon borde starta en Yelp för katter där de kan betygsätta sina människor och skriva om de rekommenderar dem eller inte.

Vi skulle endast få inte.

Förmodligen skulle vi få rätt låga poäng för att våra textilier är inte tillräckligt släta. Och för att maten inte är vispad till exakt rätt konsistens och temperatur.

Och för att vi inte längre har någon soffa som hon kan kissa i. Det fattar ju vem som helst att det är så jävla gött att bara ställa sig bredbent på kuddarna och släppa på blåsan. Urinen bara sugs upp. Så himla praktiskt! Ingen äcklig sand att behöva söla ner de pimpinetta tassarna med.

Sedan måste den där nya människan som envisas med att ständigt hälsa på bara avlägsna sig. Innan så sker får han smaka på blängandet. Plus bakåtvridna öron.

Och den där nya katten! Herregud vilken tönt. En så underlägsen varelse. Som inte ens klarar av att hoppa upp på bokhyllan. Som hela tiden ska hålla på att rusa runt med tjock svans. Så ovärdigt. När man kan ligga och stirra på undersåtarna. Naturligtvis från en höjd där ingen kan nå eller börja kladda på en med sina asäckliga coronahänder.

Vårt betyg inne på katt-yelp skulle bli noll av tio.

Tänk er noga för innan ni köper katt. Har ni otur har ni femton år av negativ energi framför er. Det blir ni aldrig redo för.

En högkänslig aggro-onanist

När man messar till någon att efter du gått så valde jag mellan att grina eller aggro-onanera till porrscenen i B-movie-dokun där tjejen satt framför killen med ryggen mot honom och smekte sig själv. Jag valde det sistnämnda.

När man som svar på ett inbillat men va skriver ho inser att man under corona(n) känner för att skriva precis vad fan som helst för att man är så sjukt desperat och under corona(n) lyssnar ändå alla bara på stilige Tegnell i sina buteljgröna tröjor. Hur många har han? Tvättar hans fru dem i trettio och låter dem torka i en lång rad i duschkabinen? Och så tänker hon hur mycket hon älskar honom varje gång hon går upp för att kissa på natten. Eller bor de i villa?

Jag är noll hypokondrisk när det gäller fysiska sjukdomar. Varje gång jag sjukdomsgooglar – vilket jag dagligen gör – slutar det alltid med att jag är kärnfrisk. Jag bajsar varken blod eller slem. Jag har ingen inflammerad tarm. Jag råkar bara tillhöra den enda promillen som inte får förstoppning av hypotyreos.

Men psykiska tillstånd, jävlar vad jag har dem alla. Jag har psykos (tankestörningar, ja!, svårt att tänka färdigt, ja!). Jag har borderline (impulsiv, ja!, intensiv ilska, ja!, inre tomhet, ja!). Och framför allt är jag högkänslig. Jag behöver inte ens dricka alkohol för att bli full. Det räcker att vara på en fest där andra är berusade. Jag blir extremt påverkad av andras känslolägen och tänker jämt att allt är mitt fel. Trots att jag intellektuellt sätt förstår att jag nog mest inbillat mig allt.

Jag känner igen mig så fruktansvärt när Märta Tikkanen i brevromanen Måste försöka skri- skriver: ”Jag känner mig fullständigt eländig, trasig, trasslig och dum, inser själv att jag delvis tar åt mej helt i onödan men vad hjälper det när jag vrider mej som en mask om nätterna.”

Jag tänker på hennes ständiga migränanfall. Att de i själva verket beror på att hon är högkänslig. Precis som jag.

Om jag tänkte på Tegnells buteljgröna bringa när jag kom? Nej.

Skräck är min betablockare

Jag lever med en ständig ångest. Mest handlar den om pengar och försörjning. Och om framtiden. Om katastrofer, olyckor och sjukdomar. Om hur jag ska hålla ihop och orka leva ända tills jag dör. Hur ska alla klara sig om jag inte förmår skärpa mig och jobba så här mycket? Hur långt upp i åldrarna pallar en inte helt frisk människa slita så här mycket? Och vad händer den dag då alla tidningar läggs ner? Vilket annat yrke skulle jag ens klara av? Hur skulle jag ha råd att utbilda mig och vem vill anställa en gammal tant?

Förmodligen beror min ångestbenägenhet på en mix av gener och personlighet och en lika stor del sjukdom. Kroniska fel på både sköldkörtel och binjurar är rena lattjolajbanen för ångesten och tvångstankarna.

Jag har testat allt. Piller, terapi, yoga, tatueringar, arbetsnarkomani, ytterst skamlig självskadeshit och stenhård träning. Förvisso funkar löpning alldeles utmärkt som ångestdämpare. Mycket tack vare att det är så jävla jobbigt att springa att det helt enkelt inte går att oroa sig. Just då. Man tvingas in i det berömda nuet. Flowet.

Men det finns inget som hjälper så mycket som att göra läskiga saker. Att utsätta mig för det jag alltid varit som allra räddast för eliminerar ångesten. Som att prata inför publik. Eller bjuda hem folk på middag. Eller hänge mig åt en ny relation. Och skaffa nya nära vänner.

Att göra det som jag är allra räddast för är det enda som helt stänger av min ständigt malande ångest. Det är min betablockare. Dessutom helt utan biverkningarna i form av de där iskalla händerna och den urtrista tröttheten.

Skräckutmaningarnas enda nackdel är att gränserna hela tiden flyttas och jag måste ha mer, göra läskigare och läskigare saker.

Så just nu håller jag på att utsätta mig för skrämmande jobbutmaningar. Att tacka ja till precis allt är till sist det enda som får mig att inte ligga vaken om nätterna och vrida mig av ren och skär panik.

Därtill bjuder folk jag inte ens träffat på middag.

Att skriva handlar om att våga vara dålig

Den allra vanligaste frågan jag får är naturligtvis hur jag fixar att skriva så mycket. Varje dag, dessutom.

Mitt bästa skrivtips är inte att bara använda sittfläsket och pressa x antal tecken per dag. Det är inte att läsa mycket böcker. Det är inte att vara noga med att unna sig en sockerkick efter de tunga, monotona skrivpassen. Det är inte att tillämpa den populära pomodoro-metoden där man delar in skrivandet i tjugofemminutersintervaller med korta pauser om fem minuter då man ska göra något helt annat för att vila hjärnan och på så sätt bli mer effektiv.

Det är heller inte att lägga en massa pengar på en skrivarkurs. Eller träffa likasinnade och läsa varandras texter och ge användbar feedback.

Nej, det är något helt annat. Något folk sällan tänker på.

Minns ni serietecknaren Martin Kellermans ljuvliga pausfågel? Den som bara sjöng typ lalalalalala. Och det var den dagens seriestrip.

Till alla som undrar hur jag klara att skriva så många texter brukar jag säga lalalalalala.

Lalalalalala är den hemliga nyckeln och min allra bästa strategi. Lalalalalala är det som gör att man står ut med det här jobbet. Lalalalalala är halmstrået man – nästan dagligen – naturligtvis helt desperat måste gripa efter. Lalalalalala räddar mitt liv. Hela tiden.

Det var just det där lalalalalala som gjorde att Martin Kellerman fixade att leverera en seriestrip varje dag. I tjugo år.

Att skriva handlar om att våga vara inte bara kass, utan en katastrof. Man måste inse att man inte alltid kommer att vara bra, utan oftast motsatsen. Men att det är okej. Det är inte farligt att vara dålig. ALLA är kassa, ofta. Många är asbra, ibland.

Och man måste inse att INGET händer om man är usel ibland. Ingen bryr sig. Man är bara en i mängden. En medioker genomsnittsperson.

Dessutom tycker alla helt olika så det är alltid någon som gillar skiten man pressar ur sig. Där en ropar du är toppen skriker nästa du är botten. Och själv ska man då bara tänka lalalalalala och le och gå vidare.

När ska kvinnors hälsa börja tas på allvar?

Nu så här i efterhand är jag glad över att jag så pajigt misslyckades med att få tag i Selma Lagerlöf-biografin på årets bokrea. Då hade jag nämligen aldrig köpt eller läst Elisabet Höglunds skrämmande minnesbok över sin älskade syster Birgitta.

Jag läser den i en sittning, kan omöjligt lägga den ifrån mig. Och känner mig så uppriven efteråt att jag sätter mig ner och skriver den här krönikan.

Om ett kvinnoliv som förmodligen liknar många andras där vården skiter i underliggande fysisk sjukdom (vars symptom ger psykiska problem) och istället bara proppar henne full med starkt beroendeframkallande lugnande tabletter. Hibernal, cetiproman, mopazin, coffein comp, menetyl, restenil, restedrol, truxal, afatin … listan över systerns tabletter får inte ens plats på en boksida.

Redan 1958 konstaterade läkarna att Birgitta hade cushing, en överproduktion av kortisol som obehandlad bland annat orsakar grav övervikt och en mängd psykiska problem. Men istället för att operera och behandla tvingades Birgitta till ett liv på psykiatriska kliniker.

När hon 2017 – 59 år efter första diagnos – dog, bland annat av diabetes typ 2 (förmodligen orsakad av den obehandlade kortisolöverproduktionen), så visade obduktionen på en tumör på binjuren, det vill säga cushing.

59 år! Utan tillstymmelse till hjälp. Trots att en diagnos och all kunskap fanns. I modern tid.

Dessutom drogade läkarna ner Birgittas och Elisabets mamma. Det var väl mest praktiskt så? Istället för att hjälpa henne bearbeta ångesten som den besvärliga dottern Birgitta orsakade.

Mamman pumpades full med lugnande. Mycket sådant som heter ”comp” och är narkotikaklassat.

Birgitta dog i den vidrigaste misär. Helt ensam, sittande i en stol i köket, i sin egen avföring. Hemmet var så belamrat att det inte gick att ta sig fram. Och så osanitärt att Elisabet och hennes man fick ta på sig skyddsdräkter för att kunna röja.

Birgitta fick ett ovärdigt liv. Ingen kommer ställas till svars.

När ska kvinnors hälsa börja tas på allvar?

En tabbe i kärlekens tecken

Den första mars såg jag för första gången i mitt liv norrsken. Jag hade fått en once in a lifetime-chans att besöka det makalöst vackra Övertorneå i Norrbotten för att skriva en novell som ska läsas in av lokala ungdomar på minoritetsspråket Meänkieli.

Jag var förtjust i en person. I hemlighet. Jag la ut bilder på instagram som jag hoppades att han skulle haja.

Jag hade tänkt skriva en skräckberättelse och förberett mig genom att läsa Lovecrafts The Call of Cthulhu. Men eftersom det enda jag kunde tänka på var den här personen så ville texten något annorlunda. Precis som texter alltid vill. Vissa brukar säga att det är katten som skriver deras texter. För det är inte de själva i alla fall. Det är helt klart någon annan. Kanske var det norrskenet som skrev min text? För hur mycket jag än försökte så blev det ingen skräck, utan möjligen Creepypodden möter Mitt livs novell.

Jag älskade att bara titta på ditt ansikte, skrev jag. Jag älskade hur du brukade se på mig. Att se dig titta på mig. När du såg mig tog du mig i din famn och sa att du aldrig skulle släppa. Du är precis som när du kom till mig i drömmarna. Jag förstår allt nu. Det är vi nu.

Den första mars skrev jag dessutom en krönika till Icakuriren och även den gick i kärlekens tecken. Jag skrev att jag äntligen kände livet i mig. Att jag tänkte kramas och röra vid dem jag gillar. Att jag kommer vara ödmjuk och tacksam för varje dag jag får känna livet i mig. Att jag kommer vara ödmjuk och inse att livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Därför tänker jag leva fullt ut.

Den första mars befann vi oss i ett helt annat läge. Ingen visste då hur illa coronan skulle bli. Texten gick i tryck och kom ut en månad senare. Många blev av fullt förståeliga skäl bestörta.

Till alla fina Icakurirenläsare som blev upprörda vill jag be om ursäkt och om förståelse.

I sådana här lägen är det inte ovanligt att papperstidningars långa pressläggning ställer till det.

Jag hade inte skrivit samma text i dag.

Nick Drake är med 26-club

Ditt kött smakar muskler.

Inte så roligt att höra om sin matlagning kanske ni tror men jag tyckte det var rätt festligt när jag för länge sedan fick den domen av en närstående (väldigt uppriktig) person.

Dessutom är jag faktiskt hågad att hålla med. Min mat blir verkligen ofattbart äcklig. Det hänger ihop med att mat för mig bara är en väg till energi, inte till njutning. Tillfredsställelsen får jag på annat håll.

Så när jag nyligen för första gången skulle bjuda hem min nya man på just kött tillämpade jag pepparmetoden. Om jag vräker på med både cayenne- och chilipeppar så döljer det min obefintliga kokkonst. Och massa vitlök. Helst en klyfta per person.

Sagt och gjort. Självförtroendet var i topp. Jag fucking glänste i köket. Iklädd förkläde. Från Marimekko. (Ej spons eller ”samarbete”, utan införskaffat med surt skattade pengar.) Utan något under. Skelettfest galore.

Skrytskivan snurrade på vinylspelaren. En Nick Drake-vinyl vars titel jag inte ens lyckas utröna genom att titta på konvolutet.

Naturligtvis berättade jag inte att varken skivan eller den coola tingesten var mina. Heller inte att skivan är den enda (någon i) hushållet äger.

Pepparmetoden is verkligen the shit, tänkte jag.

Tills jag ba: Är Nick Drake med i 26-club?

Ni vet Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain, Amy Winehouse. Och Richey i Manic Street Preachers. Som alla var 27 år när de dog.

26-club! Och jag som hade ansträngt mig så mycket. Till ingen nytta alls visade det sig.

Att jag sedan blandade ihop Nick Drake med både Tim och Jeff Buckley gjorde inte saken bättre.

Men vem orkar hålla koll på alla musikermän som ska hålla på att knarka ihjäl sig innan/före 30 års ålder? Och 26 och 27, det är bara ett år som skiljer. Orka detaljer, liksom.

Dessutom var faktiskt Nick Drake 26 år när han dog 1974.

Så jag hade rätt! Han är med i 26-club.

Nästa gång ska jag peppra maten ännu mer. Bara för att.

En mediehoras stilkris

Jag är en sådan hora. Ni som var med på nittiotalet minns att vi kallade det för mediahora. Och att det var något fult. Ett epitet som vi slängde på dem vi inte gillade. Oftast var det jag – stans största hora – som i versaler skrek att andra var det. För att jag var så jävla jobbig. Och dum.

Sedan växte vi upp och lärde oss (något så när att) skriva och är så duktiga att vi vet att det stavas mediehora. Med ett e.

Mitt horeri går (bland annat) ut på att jag anpassar mig efter mediet (e!) jag medverkar i. För att maxa antal likes. För att bli omtyckt. För att få uppdrag.

Följaktligen äger jag bara skitmärkliga kläder som funkar i teve och på bild och på bokomslag. Som en massa asfula, mönstrade klänningar med rysch-pysch och diverse draperingar och böljande veck.

Och alldeles för många blommiga blusar. Men jag gör det som omständigheterna kräver av mig. Tanterna som ser mig på teve älskar blommiga blusar. Därför blir det blommigt. Trots att jag hatar blommigt och det får mig att känna mig som en clown (vilket jag i allra högsta grad är när jag medverkar i teve och kläderna då borde kunna bokföras under ”fantasikläder” eller ”clownkostym” och därmed blir avdragsgilla).

Men nu när min TV4-medverkan fick ett abrupt slut (kanske på grund av mitt famösa kortisoninducerade jättetråkiga utbrott eller mer sannolikt på grund av coronan (i bestämd form)) och jag slipper gå klädd som en pajas så upptäcker jag att jag nu befinner mig i en svår existentiell kris. Vem är jag när jag inte är tokdåren som sitter där inne i teven? Vilken stil har jag, privatpersonen? Vad fan ska en mager tant utan tuttar sätta på sig? Egentligen. Tips mottages tacksamt.

Och när kommer den av hypotyreosen orsakade viktuppgången? Efter ett par månader på Levaxin, eller ett år?

Vilken storlek ska jag köpa?

Jag ba: Kolla vilka fina Filippa K-kläder jag har köpt för tio loppor.

Och sedan går jag upp de där tjugo kilona. Och har kastat pengarna i sjön.

Då går jag hellre naken.

Sida 3 av 1