E-fakturorna tvingar mig att lägga ner min frilansverksamhet

Ni vet känslan när man har utfört ett arbete och sätter sig ner för att göra en faktura som man mailar till uppdragsgivaren. Man är vid gott mod. Ens lilla låda puttrar på.

Men så får man ett autoreply innehållande en pdf med trist information om att möjligheten att skicka pappers- eller pdf-faktura har upphört.

Ni får minsann skicka en pdf, era suckers, tänker jag surt men biter ihop och försöker lydigt följa anvisningarna. Exempelvis ska man välja tonval 1 för att komma direkt till en säljare.

Vad är det här? Måste jag köpa ett affärssystem för att kunna fakturera? Jag får veta att de vill hjälpa mig att ”göra bättre affärer genom att effektivisera, underlätta och förenkla era affärsprocesser. Läs mer!”

Jag vill gärna läsa mer, så det klickar jag på.

”Connect once – reach all!”

Det låter helt underbart.

”How to make everyone at your company happy!”

Wow! Känner ni den positiva energin?

”Vill din kund ha e-faktura?”

Nej, jag vill ladda upp en.

”Läs mer!”

Jag skriver in ”ladda upp faktura” i sökfältet och får träffarna: Upphandlingsdagarna. Växla till e-faktura i höst. Fakturaskrivare.

Varför säljer ett bolag som vill göra världen till en lyckligare pappersfri plats fakturaskrivare?

Jag söker på uppdragsgivaren. ”Svt”. Inga resultat. ”Sveriges television”. Inga resultat.

”För dig utan affärssystem.”

Yes! Jag lyckas till sist skapa ett konto och skriver in fakturauppgifterna.

”Fakturan innehåller fel som behöver rättas till.”

Här ger jag upp och tänker att jag på den här tiden hade kunnat skriva en artikel om att jag blev tvungen att lägga ner min frilansverksamhet för att jag inte längre kan få betalt.

Det är inte bara den lilla människan som har svårt att fixa den pappersfria världen.

Sjuttontusen bokslut är försenade, läser jag i Svenska Dagbladet. Något som kan få väldigt trista konsekvenser för företagen, som att de nekas rörelsekredit till följd av felaktig omsättning och vinst.

På grund av att Bolagsverket inte heller klarar av den digitala övergången.

 

Ikea vill stänga ute apokalypsen

Jag släpar mina värkande, ankliknande hallux valgus-fötter till Moderna Museet tillsammans med huvudstadens övriga 45-plussare som vill känna sig unika och få hjälp att tolka sin samtid.

Konstnären Robert Rauschenbergs verk Lermusan – en stor lerpöl – är det enda som tilltalar mig. Men trots att jag verkligen insuper verket och dess högt ploppande ljud så förstår jag inte vad konstnären vill säga utan åker istället till Ikea, och efter fem minuter hittar jag den. Sammanhang, 99 kronor.

En hylla där man placerar saker av betydelse: en barnteckning, en barkbit från en kvällspromenad i närheten, en sliten och läst bok från farmors stuga. Exklusiva reseminnen från fjärran länder lyser med sin frånvaro. Här lever man på riktigt. Man diskuterar, grälar, spiller. Man vill ha ett sammanhang.

Jag går runt bland rummen där möbler inte får ta upp dyrbar plats. Bostadskrisen gör att barnen snarare flyttar upp än ut. Vertikalt väggutrymme är viktigt. Färgerna går i svart, skogsgrönt och mörkblått.

När en av mina döttrar var liten övervann hon obehagskänslor på ett enastående sätt. Hon blundade. Och slapp ta in allt som var skrämmande.

Är det vad Ikea gör när de med hjälp av tunga, mörka gardiner stänger ute världen? Är det vad vi behöver göra för att stå ut när sötebrödsdagarna är över? SD är snart största parti, det kostar att ha pengar på banken, krigen avlöser varandra, vi ska till och med berövas den futtiga timmen morgonljus om sommartidsivrarna vinner sin kamp, något experterna påstår kommer leda till fler depressioner. Är det inte miljöförstöringen som tar oss, kommer vi alla att utplånas av AI-robotar.

Robert Rauschenberg själv menar att hans konstverk Lermusan varken har budskap eller rymmer några intressanta idéer, utan ställer en öppen fråga.

Då slår det mig. När vi blickar ut över den bruna, kokande sörjan så ser vi framtiden. Så som det inom kort kommer att se ut när vi drar ifrån våra svarta Ikea-gardiner.

Klart det är bäst att blunda och drömma fram sitt eget sammanhang.

 

Public service ska välja den skygga katten

Jag åker till ett katthem med siktet inställt på att köpa den skyggaste katten. Jag vägrar understödja att bara de extroverta och populära blir valda, och kommer att tänka på det som Sveriges Radios biträdande programdirektör Cajsa Lindberg nyligen sa angående förändringen inom P3.

”Vi har poddar i den absoluta framkanten och som toppar listorna. Det vill vi fortsätta att utveckla. (–) Samtidigt ser vi att P3 de senaste åren har förlorat lyssnare i den linjära kanalen. Det hade varit ansvarslöst om vi inte tog det på allvar.”

Jag har slutat lyssna på Klassisk morgon. Trots att Pernilla Eskilsdotters stämma lugnar min arma kropp bättre än betablockare så går det inte längre.

Det är John Williams fel.

Jag lyssnar på P2 för att lära mig något. Inte för att lyssna på John Williams trötta toner till Star Wars, ET, Harry Potter, Schindler’s List, Indiana Jones, Hajen, Jurassic Park, Superman … ja listan kan bli extremt lång. John Williams har gjort all den där kända filmmusiken för att Hollywood bara vågar satsa på någon som redan är populär. Hollywood skulle aldrig välja den skyggaste katten, som ingen ens känner till för att den rädd och gömmer sig.

P2 kommer aldrig nå nya yngre lyssnare genom att börja spela film- och datorspelsmusik. Det gör man genom att som Text & musiks Eric Schüldt ta hjälp av en kommersiell artist som Lana Del Rey när han på ett hisnande vackert sätt förklarar en klassisk kompositör som Schubert. I Schuberts Winterreise ristas den hemliga önskan in i lindträdets bark på samma sätt som Lana Del Rey ristar in samma längtan på den skitiga bardisken.

”Genom poesin delar vi en kort stund ensamheten”, säger Eric Schüldt. Han förstår att rotlösheten och drömmarna är lika giltig för alla. Oavsett om det handlar om en topplisteartist eller en över tvåhundra år gammal kompositör.

Eric Schüldt förstår att det snarare är ansvarslöst att bara satsa på det som redan är populärt. Att public service ska välja den skygga katten.

 

 

Hyrvideo är den nya svarta städhjälpen

Har du sålt glassmaskiner och frozen yoghurt? Hur kunde du!? Herregud, då är det faktiskt fetkört! Då ska du fatta att du är värdelös och hur kan du ens tro att du skulle ha en chans att vinna en offentlig upphandling och sedan OM du ändå trodde att du var kapabel och skickade in en ansökan så ska du förlöjligas och hånas.

Brasved är det nya liket i garderoben. Från och med nu kommer ingen längre bry sig om alla som i sin ungdom rökt på, nej hyrvideo är den nya svarta städhjälpen.

Själv har jag sålt dasspapper. På åttiotalet körde några ljusskygga grabbar med fjunmusche ut en bil full med unga tonåringar (varav en var jag) långt ut i någon gudsförgäten förort där vi ett par timmar knackade dörr och sålde toabalar. Intresset var stort, businessen var bra och vi gav pengarna till killarna och fick skjuts hem.

Sedan har jag gjort ett event åt Panos Emporio när hans baddräkter hade jubileum. Det var en av de där dagarna med totalt snökaos. Stockholm var lamslaget av kylan. Precis allting som kunde gå snett gick fel.

Gratisspriten gjorde alla bindgalna. Anna Book trillade ner från scenen. Mitt under uppträdandet. Garderobskaoset var inte helt olikt den allra värsta zombiescenen i Walking dead där alla kravlar över varandra i en enda stor människohög för att komma åt sina jackor. Minst en spydde på kläderna som låg huller om buller på golvet. Jag hade Tito Frez lila kaninpälsbolero hemma i flera veckor, tillsammans med andra Hänt-kändisars paraplyer, halsdukar och väskor, innan kaka hittade maka.

Jag var ansvarig för eventet.

Jag har sålt smink också, och blomfrön och gjort pr för en mängd märkliga drycker och prylar.

Så, nu vet ni det.

Vad får jag göra efter det? Får jag ingen chans att bättra mig och komma igen? Får jag tro att jag kan något? Eller är mitt liv kört nu?

Nu är kondomerna slut också. Om nio månader föds kanske den första Apotekstjänstbebisen.

Men det vore rätt fint att bli mormor. Bebbar är ju megagulliga.

 

Liv Strömquist borde skriva manus till Josephine Bornebuschs ”Älska mig”

Nu ska jag inte göra en Andres Lokko, som dissade Jack Hildéns diktsamling ”Laddet” för att han inte lyckas skildra missbruket lika bra som Malcolm Lowrys klassiska alkisepos ”Under vulkanen”, eller för den delen såga Andres Lokko för att njä, han är ju ingen Joan Didion direkt. Ni hajar. Man måste jämföra med någon i samma liga.

Därför ska jag nu inte vara kritisk mot tv-serien ”Älska mig” för att den inte är lika bra som ”Barry” eller till exempel ”Fleabag”, som båda fick typ tusen Emmys var. Och det där att en kille för att verka längre valde en Tinderprofilbild på sig själv och en ponny ÄR kul. Och Shebly Niavarani är ju alltid bra, och extra rolig som en kille som får ligga trots att han ser ut som en clown.

Jag bestämmer mig för att hylla Josephine Bornebuschs ”Älska mig”, och ta upp det faktum att det är asgrymt att någon (dessutom en kvinna man beundrar) äntligen får göra allt själv: skapa idén, skriva manus, regissera och spela huvudrollen. Utan att en massa tyckande människor i ”teamet” ska säga sitt, vilket oftast bara urvattnar hela produktionen på grund av motsägelsefulla och ängsliga strykningskrav.

Det där som den brittiska dramaturgen John Yorke skriver i ”Den odödliga sagan”, om alla manus han jobbat med som effektivt förstörts av producenter som inte förstår konstnärligt arbete och som inte tror att tittarna är förmögna att förstå undertexter.

Yes, där har jag min vinkel tänker jag när jag börjar bingekolla ”Älska mig” och med sorg förvånas över substanslösheten i främst dialogen. Och det värsta är att man inte kan skylla på att ”någon annan” strukit, utan det är så här Josephine Bornebusch velat ha det. Snarare borde väl någon skriva dit något?

Denna någon borde vara Liv Strömquist som är aktuell med en bok på samma tema – vad kärlek är i dag – men som har all den humor, skärpa och intelligens som ”Älska mig” saknar. Liv Strömquist borde omedelbart anlitas för att skriva manus till nästa säsong.

Familjen Wahlgren borde lära av Happy Mondays

”Bianca har blivit tilldelad en roll. Men Bianca är inte bara bitsk och jag älskar henne.”

Christina Schollin berättar för Svenska Dagbladet om det smärtsamma i att Bianca i ”Wahlgrens värld” tilldelats en elak roll och att det går ut över Pernilla.

Christina Schollin har på våra största scener gestaltat klassiker som Shakespeare, Tjechov och Brecht. Varit en Bergmanflicka.

Hon om någon borde veta att sanningen är ointressant. Det är klart att ingen skulle titta på en tv-serie eller teaterföreställning om personerna var genuint trevliga, ödmjuka och älskade varandra.

Hon har lyckats att hålla intresset uppe för sig själv och sin familj i sextio år. Har hon blivit så gaggig att hon inte förstår att familjen Wahlgren som privatpersoner är ointressanta?

Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story. Så sa skivbolagsbossen Tony Wilson till Happy Mondays. Något sångaren Shaun Ryder och dansaren Bez tog fasta på och de har alla väl avvägda lögner om droger och kaos att tacka för de tusentals sålda skivorna.

I sin nya diktsamling, ”Wrote for luck: selected poems” (som fått kritikerna skriva att framlidne Tony Wilson hade rätt när han jämförde Shaun Ryder med Yeats) berättar Shaun Ryder om hur han och Bez och media alltid lyhört drog mesta möjliga fördel av varandra.

Happy Mondays sålde skivor och konsertbiljetter, media sålde lösnummer, med klimax under Happy Mondays kaotiska inspelning av Yes please! på Barbados. Alla visste att det snart var slut, nu jävlar gällde det att kräma. Sagt och gjort, bandet såg till att cracka loss och slå rekord i antal krockade fabriksnya bilar. Bez gick all in och höll på att tappa armen på kuppen när han med sin nya Jeep brände rätt in i studiodörren. Aj! Media jublade och såpan kunde fortsätta.

”Wahlgrens värld” är familjens Wahlgrens Yes Please!, det sista rycket innan begåvningsreserven lägger av och allt är över. Det är klart att det gör ont och att relationer måste offras.

Det som inte gör ont vill ingen ha.

 

Stöttar antikvariatet för att rädda äktenskapet

OCD vet ni vad det är. Svåra tvångstankar och -beteende. Men OSD känner kanske inte så många till. Obsessive supporting disorder. Det lider jag av. Det innebär att jag tvångsmässigt måste stötta folk som gör beundransvärda saker, som ger ut udda vinylskivor eller märkliga diktsamlingar i kassettform som ingen jävel skulle få för sig att köpa eller ens lyssna på.

Eller som öppnar ett antikvariat nu, i nådens år 2019, när alla vet att bokbranschen håller på att fullständigt kollapsa och vi just nåddes av nyheten att bokförlagens försäljning har minskat med upp till tjugo procent.

Sagt och gjort. Jag beger mig till Fantastikbokhandeln i Uppsala. Under hela resan är jag tvungen att skriva på en annan text – en spaning om Sveriges Radio som jag kom på när jag besökte avdelningen för skygga katter på ett katthem som ni kan njuta av senare i veckan – för att taxan är så låg i vår sjunkande kulturbransch. Jag mår jätteilla trots åksjuketuggummi men härdar ut.

Ska du sälja garn? är min första fråga till Klas Augustsson som, efter att hans tidigare arbetsgivare tillika Sveriges största antikvariat Alfa skruvade ner skylten, bestämde sig för att starta eget.

Stjärnorna stod rätt, säger han som skäl till varför han vågade satsa och möjligen måste han inom kort utveckla verksamheten. Kanske med antikviteter. Kaffe kan man ju sälja, funderar han och är nog än så länge lyckligt omedveten om de många och trista reglerna för serveringstillstånd.

Jag funderar på hur hög skilsmässofrekvensen är hos de par där den ena bestämmer sig för att öppna ett antikvariat. Nyligen såg jag på instagram att mannen som driver antikvariat Verklighetsflykt i Gamla stan firade treårig bröllopsdag. Han har i alla fall inte skilt sig. Än.

Jag vågar inte fråga Klas Augustsson vad hans fru tycker om att han har startat ett antikvariat.

Men jag stödköper böcker för tusen kronor (bland annat urtjusiga upplagor av Ursula K. Le Guin och Samuel R. Delany).

I ett försök att rädda hans äktenskap.

 

En stressig te-ceremoni

Det är förbjudet att korsa linjerna!

Jag befinner mig i Zui-Ki-Tei – det löftesrika ljusets boning. Eftersom savannmänniskan i mig har krävt vedergällning bestämmer jag mig för att ta min stress på allvar.

Följaktligen deltar jag i en te-ceremoni. Och garanteras ett eget universum avskilt från vardagens stressade värld, som om tiden hejdats för en stund. Det utlovar det Japanska tehuset intill Etnografiska museet i Stockholm där jag får lära mig om de fyra grundbegreppen med anor från 1500-talets zenbuddhism: Wa – harmoni, Kei – respekt eller uppriktighet, Sei – renhet, Jaku – sinneslugn.

Precis vad min överlastade hjärna behöver.

Det är inte bara de där linjerna, som i själva verket är tatamimattornas skarvar, som får den kimonoklädda te-damen att höja rösten.

Sexton maskor! Knäet ska placeras bakom sexton maskor!

Jag vet inte hur mycket tiden hejdas när instruktionerna påminner om militäriska kommandon.

Ni måste vänta på teet! Det ska bli balans i munnen efter kakan!

En febril verksamhet sker bakom en skärm, det trånga utrymmet är inte helt olikt ett flygplan där flygvärdinnorna drar för skynket för att ostört kunna syssla med en massa garanterat osanitära saker.

En rotborste vispas runt i teet, en borste som legat i den här lilla fuktiga stugan sedan 1990 när den byggdes. Det finns förmodligen mer hygieniska utensilier.

Det enda jag tänker på är hur jag utan att hamna i onåd hos tegudarna ska undvika att äta kakan och slippa smaka på teet.

Höger hand! Den vackra sidan ut!

Den vackra sidan? tänker jag och upptäcker att jag håller muggen i min vänstra hand.

Sedan ska man tömma muggen i nästan tre och en halv klunk och sörpla i slutet för att visa vad gott det är, varefter torkar man koppen med fingrarna (!) och rengör den med ett hårt skrivpapper.

Det var det hela.

Kakan som jag smusslade ner i väskan ger jag till en fågel och springer till bussen. Te och kaka, hur kunde jag tro att det skulle kunna hejda tiden och bota stress?

 

En jod-shot inne på Nya Karolinskas shoppingstråk

Sjukhusfysikern har en geigermätare på den vita rocken. Han är väldigt ung och jag frågar om hans mamma inte är orolig för strålningen han dagligen utsätts för. Men den är tydligen inte värre än för piloter som flyger fram och tillbaka till New York.

Jaha, säger jag, varför utsätts de för strålning?

För att de är nära rymden, säger killen och rullar fram drickavagnen med min radioaktiva jod-shot som förvaras i en tjock blyburk.

Jag måste dricka ur ett sugrör. Det smakar ingenting.

Efteråt ångrar att jag inte frågade sjukhusfysikern om han brukar lyssna på Kraftwerk på jobbet. Och nynna med lite till Radioactivity / discovered by madam Curie. Eller Kate Bushs Breathing som handlar om ett foster som ligger i livmodern efter en atombombsapokalyps. I videon spelar Kate Bush själv fostret i en jättelik livmoder av plast.

För att fira att giftstruman nu äntligen kommer att försvinna stannar jag kvar lite inne på Nya Karolinska som är förvillande lik en stor shopping mall. Jag fikar på det ljusa och fräscha kaféet och passar på att shoppa lite. Medan galleriorna drabbas av butiksdöden och istället lockar en massa kaféer tycks Nya Karolinska göra tvärtom och öppnar butiker. Nya Karolinska borde kanske ha öppnat inne i Mall of scandinavia, tänker jag medan jag begrundar all information jag fick av läkaren.

Verification of radioaktive medical isotope in patient står det på lappen jag måste visa upp i säkerhetskontrollen om jag inom tre månader ska ut och flyga.

Jag har fått ett gult kort fullt med information. En meter från andra får jag vara, men om besöket varar längre än en timme bör avståndet ökas till två meter. Jag får ha sex men endast korta sessioner. Hur lång är en sådan? Och utsätts verkligen inte partnern för strålning då?

Om de där intimitetskoordinatorerna, som tillkommit efter metoo för att säkerställa att bästa praxis används för intima scener på scen, film och teve, har svårt att få uppdrag så ser jag en massa arbetstillfällen för dem på avdelningen för nuklearmedicin.

 

 

Det är klart att du kan föda vaginalt

Det är en stor bukoperation. Ett kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer för både mamma och barn.

Det har gått tjugo år sedan mitt första kejsarsnitt och läkarna använder fortfarande samma gamla dåliga argument, vilka förmodligen är skälet till att antalet planerade snitt fördubblats från 3,8 procent 1992 till 8,6 procent 2017.

Psyktanten på mödravården lyckades bara med en enda sak: att göra mig fullständigt övertygad om att jag aldrig tänkte föda vaginalt. De där samtalen förvandlade mig till ett långfinger där allt handlade om att jag minsann skulle visa vem som bestämde.

Inte så moget, förlåt!

Mia Fernando och Louise Winblad vill i boken Kejsarfödsel: snittkoll och mammaroll nyansera bilden av kejsarsnitt som något lyxigt. Jag kan hålla med om att ett akutsnitt är långt ifrån glassigt men ett planerat är rätt gött om jag tillåts svära i kyrkan.

Jag har gjort tre planerade kejsarsnitt. Softare blir det inte: Du har en egen kirurg. En narkosläkare försöker få dig att tänka på trevliga saker. En hel drös sköterskor finns där bara för dig. Du kan inte drabbas av platsbrist, du kommer inte tvingas föda på en parkering. Om något är knas med bebben finns en hel välutbildad stab där i rummet. Det blir aldrig ”för sent” för att sätta bedövning. Risken för analfissur är noll procent. Likaså att drabbas av framfall. Din slida förblir tight. Du slipper kissa på dig när du springer till bussen.

Lyxigare kan det faktiskt inte bli. Detta bara skulle jag ha. Jag borde ha fått ett kok stryk.

Men så fick jag smaka på kejsarfödselns baksida. Utomkvedshavandeskap, svårigheter att bli gravid, magbråck, ständiga magproblem och väldigt tråkiga tarmsmärtor. Något jag är övertygad om hänger ihop med mina snitt och kanske det barnmorskorna och läkarna borde ta upp istället för att bara prata om ”den stora bukoperationen”.

Om jag kommer råda mina döttrar att föda med snitt? Nej. Istället kommer jag säga: Vad får dig att tro att du inte skulle kunna föda vaginalt? Det är klart att du kan det!

Sida 2 av 4