Är på Calles jobb, förbereder dagens inspelning av dagens Schulman Show. Lite oklar känsla över alltsammans. Göran Hägglund är gäst, jag känner inte riktigt till honom. Sitter och klipper ihop alla snoppbilder som visades i TV4:s nya serie Stockholm-Båstad (7 snoppar) och funderar om Göran Hägglund kommer att känna sig bekväm med det. han är ju ändå minister.

Sen måste jag snabbt kila från studion, ska på middag ikväll. Vad det är för middag? Äh, det är nån bjudningstjosan som talmannen håller i som jag blev bjuden på häromdagen. Inget speciellt, bara lite networking makthavare emellan, det blir talmannen och jag och några till, inte konstigt.

Fotbollsspelaren Anton Hysén gick ut och berättade att han var homosexuell häromveckan och för det fick han ”kanoners med kredd”, som de skulle säga i säljbranschen. Nyheten citerades i alla stora nyhetskanalen. TV4 rapporterade också om det, men hade lite otur i rapporteringen. Under hela kvällen, genom alla nyhetssändningar, berättade de att ”Anton Hysén erkänner sig nu vara homosexuell”.

Invändningen är ju att homosexualitet inte är något man erkänner, i alla fall inte i Sverige år 2011. Det kanske man erkände i Frankrike på medeltiden. Fast då passade man sig nog för att erkänna en sån sak, det var väl dödsstraff på bögerier på den tiden.

Men formuleringen är så ljuvlig!

Att i TV4 i mars 2011 få höra en myndig nyhetsröst rapportera om någon som erkänner homosexualitet är fantastiskt. TV4 menade inget med det, och de tog tillbaka sen, bad tusen gånger om ursäkt.

Men fortfarande idag kan jag sitta här i min butik och fnissa så att jag gungar i fåtöljen. Ja, herregud, det är roligt det. Nu blev jag uppåt, kanske ska korka upp whiskyn trots allt, ja fan, jag gör det, hej med er nu på ett tag.

Igår fick jag besök i butiken av en tjej som gav mig en flaska whisky. Det var trevligt av henne, jag tycker ju om whisky. 

Nu är jag oerhört lockad av tanken på att öppna den och ta ett glas. Inte nödvändigtvis för att jag är sugen, utan mest för dekadensen i det hela. Jag gillar tanken på sitta och blicka ut genom skyltfönstret, se människor passera medan jag tankfullt rullar vätskan i glaset, så dricker jag, grimaserar stilla, lägger fötterna på bordet, dricker ännu lite mer, får en impuls att skriva ett oförsonande brev till en fiende. I detta brev ska jag kalla vederbörande ”charlatan” och avsluta med något dramatiskt av typen: ”TIll dess att du ber mig om ursäkt är du varken värd min gamla vänskap eller min nya vrede.”

Det vore fint. Men jag låter bli. Ska på lunch med min förläggare, dumt att lukta whisky.

Jag konstaterar att jag inte gjorde utmärkt ifrån mig på inspelningen av ”Har du hört den förut”. Fick ett skadeglatt mejl från producenten Johan där han skickade med ett klipp. Och, ja, vad ska man säga? OKEJ, JAG KOM AV MIG! JAG TAPPADE BORT MIG!

Men nu kom jag på den! Så här slutar den.

Den äldre engelska damen, tittar på den unge mannen mitt emot och säger till sin make: ”What a handsome face.”
Den ene skåningen svarar omedelbart, på skånska, och pekar på sin vän: ”Naj. Det vaur han!”

HA HA HA!
Jag är ett humorgeni, trots allt!

Hemma och tittar på tv. Amanda sitter bredvid och samlar bilder från nätet. Jag förstår inte riktigt varför. Hon surfar och surfar och mumlar och surfar och till slut så ropar hon: ”Där!”

Ja, då kanske hon hittat en bild på en bukett med riktigt fina tulpaner. ”Den tar jag”, mumlar hon och så för hon över den till någon typ av mapp. Och så surfar hon vidare, hittar en bild på en parkbänk i kvällssol och då ropar hon ”ÅÅ” och så återigen detta mumlande: ”Den tar jag.”

Jag begriper inte vad hon håller på med. Än så länge har hon en bild på ett växthus, fyra bilder på blommor av olika slag, en parkbänksbild och en bild på ett par som ligger och solar på en strand.

– Vad ska du med bilderna till, frågar jag.
– Inspiration, svarar hon.
– Inspiration?
– Ja.
– Till vad?
– Till allt som finns.

Jag tittar på henne en stund, frågar henne något ytterligare, men hon är försvunnen, blickar stint in i datorn och ropar förtjust: ”Nämen!” Jag tittar efter. Hon har hittat en bild på någon vas eller om det är en kruka eller något.

”Den tar jag”, säger hon nästan viskande och stoppar den i sin inspirationsmapp.

Jag sluter mig till att det där måste vara något djupt kvinnligt, men sånt kanske man inte får säga i dessa tider när genusdebatten farliggör varenda försök att påstå att något faktiskt är just manligt och kvinnligt.

Läser bland kommentarerna. En kvinna vid namn Camilla stör sig på mitt brukande av uttrycket att ”äta en bit mat”. Hon påstår att jag överanvänder det. Jag blir illa berörd, måste kolla upp saken, gör en textsökning på Google och där dyker det upp hela tiden under mitt namn.

Det tycks som om jag mest hela tiden vill äta en bit mat.

Jag håller med Camilla. Det är absolut inget vedervärdigt uttryck, men det har heller ingen som helst spänst. Det är lite flåshurtigt, lite säljarsnackigt. Det där är inte bra. Jag ska aldrig mer använda uttrycket ”en bit mat”, tack, Camilla. 

Tävlingen är avgjord! Den som kommenterade ett inlägg SIST skulle få ett pris. Ni var nästan 8 000 människor som kommenterade. Vad roligt med detta intresse! Jag stängde kranen klockan 22.30 igår och av de personer som kommenterade under exakt den punkten valde jag ut denna vinnare:

Priset som jag utlovade var min egen bok, som jag här håller i min hand.

Jag lovade att boken inte bara skulle vara personligt signerad, den skulle också innehålla en närmast obehaglig kärleksförklaring till vinnaren. Så här blev det:

Nu hoppas jag att vinnaren Christina Johansson kan höra av sig med sin adress till mig via mejl på alex@schulmangruppen.se, så kan jag skicka boken!

Ledsen för att bilden ser lite märkligt ut. Jag bär idag en särdeles fånig kofta, en sån med nåt emblem på bröstet. Jag ser inte ut som typen som är med i någon exklusiv klubb, jag ser ut som typen som låtsas att han är med i en exklusiv klubb. Ska fan sula denna kofta i sopen när jag kommer hem, men just ny fyller den sitt syfte, den håller mig varm, för det är snart april och fortfarande nollgradigt.

Jag loggade in här för att berätta att det nu är klart att jag under våren ska leda en talkshow på radion som ska heta ”SCHULMAN”. Den kommer att gå måndagar mellan klockan 13 och 15 på nya pratradiokanalen Radio Ett som ägs av MTG Radio.

Jag har tidigare fått förfrågningar om att leda program i kommersiell radio, men ärligt talat: hur roligt är det att prata tio sekunder mellan två låtar? Men det här med pratradio är roligt. I USA finns pratradion överallt, men här i Sverige är vi först ut.

Mitt program kommer att handla om precis det jag funderat och funderar på, det är helt och hållet mitt program, mina ämnen, mina vinklar. Det är jag som bestämmer över varenda liten sekund i det.

Hoppas ni kommer att lyssna. Programmet börjar nu på måndag. Jag återkommer med frekvenser och sånt.

Jag introducerade en tävling häromdagen – den som kommenterade ett inlägg SIST skulle få en bok av mig med en oändlig och direkt obehaglig kärleksförklaring från mig.

Det är idag 3 884 människor som kommenterat, alla i tron att de är sist.

Men ingen av dem är det.

Ikväll stänger jag av kranen.

Jag kanske gör det 20.30.
Jag kanske gör det 21.30.
Jag kanske gör det 22.30

Vi får se. Kommentera på.
Ni som vill kommentera sist – kommentera sist HÄR.

En tjej som jobbar med oss på Schulman Produktion gick fram till Uri Geller efter inspelningen och bad honom böja en sked. Geller gjorde som hon ville – han stirrade som en dåre på skeden och plötsligt var den böjd. Jag såg det inte, men tydligen var det ganska otroligt. Geller signerade skeden med en tuschpenna och försvann.

Men brorsan Calle, vet ni vad han gjorde?

Vår kollega – som var överlycklig för sin signerade böjda sked –  lämnade kvar skeden på jobbet och Calle satt kvar och pysslade med något. Då tog han upp skeden och böjde tillbaka den. När hon kom tillbaka till jobbet dagen efter hade hon nog ”långt ansikte”, eller vad det heter. Där låg en fullständigt normal sked och väntade på henne.

Vad skulle hon göra? Böja tillbaka den? Låta den vara normal och säga: ”Den var böjd av Uri Geller, men så böjde någon tillbaka den?”

HA HA HA!

Jag vet inte RIKTIGT vad det är, men något i den här historien gör mig så otroligt full i skratt.

Calle, det psyket, böjde tillbaka skeden!

(Om ni vill se en bild på Calle där han ser ut EXAKT som det psyke han faktiskt är, så hittar ni en bild HÄR)