Min fru Amanda skriver HÄR om det ständiga dåliga samvetet som föräldraskapet innebär. Hon menar att så fort som hon är borta från Charlie så får hon dåligt samvete. Jag känner inte igen detta alls hos mig själv. Jag har aldrig dåligt samvete när jag är borta från Charlie. Jagär i och för sig mycket med min dotter. Men inte mer än Amanda. Vi är med Charlie lika mycket. Hon har dåligt samvete när hon inte är med Charlie – det har inte jag.

Är det jag som är dålig eller Amanda?
Eller ingen av oss.

Men herregud, ni kan väl reagera!!!

Brorsan Calle (vars fina välgörenhetsblogg ni hittar HÄR) har varit lite less på att hans bebis Penny inte vill le. Jag har sett hur de håller på, gör lustiga miner och tjoar och gör grisnäsor och flaxar med händerna. Men ändå vill barnet inte le. Får nu ett mms från Calle med ämnesraden: ”ÄNTLIGEN LER PENNY!”

Men jag vet inte, jag.

Nytt avsnitt av succé-radioprogrammet Schulman finns ute nu. Ja, jag kallar det succéprogram eftersom vi efter bara ett par dagar blev Sveriges i särklass mest lyssnade podcast på iTunes.

Idag pratade vi om:
– Angry Birds
– Obamas talskrivare Jon Favreau.
– Björn Ranelids metaforer
– Isabella Löwengrips Twitter
– Flygrädsla
– Tanten som dog av fallande trädgårdstomte
– Calle Schulman

Ni som vill lyssna på programmet på iTunes kan klicka HÄR.
Ni som vill lyssna på programmet på nätet kan klicka HÄR.

Säg gärna vad ni tycker om programmet, så att vi kan göra det bättre!

Tillbaka i bloggen efter ett par dagars nätskugga. Hoppas att ni alla mår bra!!! Själv sitter jag och tar en kopp kaffe på ett hotell och detta gör jag därför att min fina stol i butiken har gått sönder. Jag kan inte sitta i den över huvud taget. Därför sitter jag nu här, i denna lobby, och funderar på om det inte är just på det här hotellet som landslaget alltid samlas inför matchen, jovisst fan är det! Tänk om de samlas idag, inför matchen på fredag!

Jag bjöd in Helena Seger att vara gäst i Schulman Show via mejl och hon svarade att hon brukar sitta i köket hemma och titta på Schulman Show, och även om hon bra gärna skulle vilja vara med, så tror hon inte att hon ”har vad som krävs” för att vara det. Det är ju fel tänkt, Schulman Show är ju ett omfamnande program, men skit i det. Tänk istället på att Helena Seger där hon sitter i sitt kök och tittar på Schulman Show och så kommer Zlatan in efter träningspass.

”Vad tittar du på”, frågar han.
”Schulman Show”, svarar hon.

Jaha tänker Zlatan. och så säger han kanske inte mer. han kanske drar bort till kylen och dricker juice direkt ur paketet. Men vid något tillfälle har Zlatan i alla fall TÄNKT på mig. Mitt namn har passerat genom hans medvetande. Fattar ni hur stort det här är!

Amanda är bortrest på en möhippa. Jag är ensam med Charlie, hon har just somnat. Ni som följer den här bloggen vet att när jag är ensam hemma så köper jag alltid fiskgratäng till middag. Men idag i affären flög fan i mig. Jag struntade i gratängen och slog till med en lövtunn bit! Så går det till när Alex Schulman lever på den farliga sidan.

Jag blev genast förtjust i paketet. Särskilt meddelandet uppe i högra hörnet om att detta rör sig om en ”wärdshusklassiker”.

Jag var mycket förtjust i måltiden. Krispiga grönsaker, frasig potatis och jag kände mig som Opfinnar-Jocke när jag avlägsnade smörbiten INNAN jag stoppade in den i ugnen. Helt klart gott. Den får :++++: .

Dagens gäst är Mona Sahlin. Härlig tjej, tycker ni inte? Berätta gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet! Jag har redan fått reaktioner på att vi inte hade dödslöpsleken. Men det kändes inte rätt att ha den typen av lek med en person som faktiskt varit hotad till livet och levt med det obehaget. Så vi struntade i det den här gången.

Jag stammade en del som barn. Hadet det besvärligt med det där, särskilt under de muntliga framträdandena i skolan när man skulle stå framme vid katedern och hålla låda i något ämne. Då kunde det hända att det började fnissas bland bänkarna, när jag inte fick fram ett ord eller så. Jag har fortfarande minnen av det, det stinger till lite, jag känner mig plötsligt krokigare.

Numera har jag inte längre problem med stamning, i stort sett. Ibland när jag känner mig stressad kan det komma tillbaka. Jag kan se stamningen komma på långt håll. Jag kan redan när jag börjar komponera en mening veta när det kommer att haka upp sig. Det sker på vissa ord, gärna dom som börjar på bokstäverna L och M. Av någon anledning. Då kan det hända att jag blixtsnabbt byter ut orden innan jag säger dem.

Ordet ”mobiltelefon” spökar särskilt. Problemet med det ordet är att det enda synonym jag kan till ”mobiltelefon” är ”nalle”. Därför händer det rätt ofta att jag säger saker som ”jag ringer dig på nallen”, trots att nalle är så utomordentligt fånigt. Jag skäms ofta då. Men hellre säga nalle än att säga ”m-m-m-m-m-m-m-mobiltelefon”.

Eller hur.

Det är fjärde säsongen av Schulman Show som vi spelar in den här våren. Det är roligt att göra något som fungerar så fint och som folk uppskattat under så lång tid. Jag har ägnat kvällen åt att titta på några gamla program för att se om vi haft moment där som fallit bort, som man kanske skulle kunna använda igen. Och jag stöter på något som jag nästan helt glömt. I det andra programmet som någonsin spelades in tog vi in ett medium och genom detta medium intervjuade vi Ted Gärdestad. Det blev en mycket speciell stund.

(Det är förresten inte jag eller någon i redaktionen som lagt upp klippet. Vi ligger alltså inte bakom kommentarerna som är inklippa i klippet).

Sugen på att ta ett flyg och resa långt bort till en besynnerlig plats.
Sitta där i flygplansstolen och känna de där platsernas närhet.
Beställa in rödvin av flygvärdinnan. Flaskan är sådär kall som bara rött vin kan vara på flygplan.

Dricka glupskt, mjukna så till den grad att man ler trubbigt åt turbulens. Bita upp påsen, hälla ut de rostade nötterna på en vit servett. Behandla nötterna försiktigt, varsamt, som om det vore knark man hanterade. Meka med nötterna, sortera dem med nerviga, febriga händer.

Beställa in ytterligare en iskall flaska rött. Skruvkorken går inte upp, den har fastnat i gängorna, skruva och skruva, men ingenting händer. Bli hetsig och nervös av detta, känna hur något iskallt vandrar genom ens system, skruva och skruva, helvete och satan, börja slå med flaskan mot stolen framför, väsa och skrika, slå alltmer våldsamt, värdinna springer fram, sir you need to calm down, fortsätta slå, kasta flaskan åt helvete, gråta, bli åter vild, känslan av att vilja ”göra upp” med stolsgrannen, folk ingriper skriker, tumult, var är mitt vin!!! HAN HAR TAGIT MITT VIN! Nödlandning och bäras ut med handklovar, så jävla generande att passera alla tysta passagerare, VAD FAN GLOR NI PÅ, åka polisbil till station, sitta i cell i några dagar, komma ut och sen är det bara på det igen. Flyga flygplan, beställa in en flaska rött.

Tillbaka i Stockholm, sitter nu på Hotel Scandic Park på Karlavägen och skickar lite mejl. Känner mig som en jävla reklamare när jag sitter här. Sitter här med min Mac och fnular på NÅT STORT. Nu fattas det bara att några andra entusiaster ansluter och så har vi WORKSHOP, här sitter vi och filar på nya kampanjen. Varför vi inte sitter på jobbet? Nä, men det är så bullrigt och kreativt i hotellobbys. Här kan vi halvligga i sofforna som om vi låg nedsjunkna i heta bad, med datorn på magen, sörpla lite kaffe, gnägga av skratt när någon i gänget utbrister i en ironi för en illa vald slips hos konferensgänget där borta, och så kommer jag på något GENIALT, försöker ta mig upp ur denna liggande ställning, får fatt på ett armstöd och så skriver jag ner mina gyllene ord, sådärja, 50.000 ex moms för den patetiska lilla skittexten.