Vi åkte en båt och på den båten såg vi en massa skyskrapor eller vad det heter och en av dem såg ut som turning torso i Malmö. Jag ville ta en bild på den, men det var ju på långt håll och lkte svårt att se, men det huset är där i mitten i alla fall.

Jag läste två böcker under semestern, båda e-böcker. Dels läste jag klart Zlatans bok, och jag var verkligen av den. Jag tykte så mycket om den och jag tycker så otroligt mycket om Zlatan nu. Den boken får :++++: . Sen läste jag Steve Jobs-boken och den var också mycket bra. Jag hade inte förstått vidden av den mannens vidriga personlighet, jag hade inte begripit vilket äschelhål han var. Underbar bok för mig som fick vara med om den första macintoshen – mamma kom hem med den en dag när jag var pöjk och jag fick ha den i mitt rum och spela Tetris och schack och så fanns där något lustigt fågelspel som vi höll på med. Och så donade vi med alla typsnitt som var så recolutionerande. Vilken grej. Och vilken bok! Den får :++++: .

Jag ville ta en bild på en av hotellets restauranger på kvällen, men det var så mörkt, så den blev inte bra.

Amanda, som jag älskar så mycket.

Att sitta i skymningen på terrassen, Charlie har just somnat där inne och så dricker jag en pinne och en öl och läser lite i min bok och byter några ord med Amanda och känner de varma vindarna. Det var fint.

Charlie älskade att leka leken ”kasta sten”. Den gick ut på att vi gick till den där fontänen och så plockade jag upp några stenar och så räknade Charlie dem och kastade i dem i vattnet och så fick jag plocka upp några nya. Charlie ville hålla på med det där i timmar i sträck. Till slut blev det faktiskt supertråkigt, det måste jag säga.

Vi packar för att bege oss hem. Amanda har länsat hela badrummet på produkter. Nä, inte hela. Hon har lämnat kvar en liten, liten tvål.  Den tvålen påminner om de små hälsningar, visitkort om ni så vill, som mästertjuvar lämnar på en brottsplats efter fullbordat illdåd. 

Vaknar och tar med mig Charlie till frukosten. Hon är nöjd, för här finns blåbär som hon älskar. Men jag? Det går inte att beskriva min lycka. På frukostbuffen står BÅDE en skål med nutella och en skål med hoummus. Den perfekta mixen för en perfekt frukost – nutella och hoummus. Hoodiladi-hoodiladi-hoppsan en sån dag!

Låg i min solstol och fick ett sms från byggarna i badrummet. De skulle slå ut en vägg och började hamra och så upptäckte de en stor glasruta – gömd inne i betongväggen! Original, från 1914. Två små rutor trasiga, men det går att fixa. Vad fin den kommer bli över bastudörren!! 

Vi åkte bort från byggarbetsplatsen, till Dubai. Här ligger jag och tittar på mina fötter. Fula och valkiga saker, det där. Måste kanske lägga en handduk över de äckliga jävla asen, för att få sinnesro. Det är min plan för dagen. Lägga en handduk över fötterna mina. 

Sitter i köket och skriver på en liten grej, dricker en whiskypinne och tar en kaffe. Saknar möjligheten att ta ett bad. Skulle badrummet varit klart så hade jag lagt mig i ett bad så hett att hud och naglar lossnat från min kropp. Jag skulle badat så hett att färgen i karet flagnat, allt skulle bli metalliskt, mitt hår skulle lossnat från svålen, ligga i brända tussar på vattenytan. Jag hade badat så hett att själva karet formats av min kropp, det hade inneslutit mig, blivit en del av mig och jag hade långsamt sjunkit ner mot botten, snart var det bara ett finger kvar över vattnet, som i Terminator, och jag tittar upp mot vattenytan och försiktigt försvinner glöden i mitt öga och alla öppningar i min kropp öppnar sig samtidigt, jag tömmer en sista gång och så avlider jag och när Amanda vaknar dagen efter så kan hon inte riktigt se spåret av mig i denna fasansfulla röra av hud, hår, naglar och avföring.

Men nu har jag inget badkar och det är stor skada. Får ta mig en liten pinne till, så får det bli.

Idag kom vår hantverkskoordinator Hannu till oss med två nya färgprover, till badrummet. Två olika nyanser av mintgrönt, påstod han. Jag uppfattade den ena som vit och den andra som, ja, nån färg i alla fall. Jag vill inte ha vitt badrum som jag föreslog färgen till höger. Amanda sa att hon tyckte bättre om den vänstra.

Hannu gick runt med förgproverna och ställde sig vid fönstret, för han menade att vi skulle titta på dem utifrån motljus, eftersom det kommer finnas sånt ljus i badrummet också. Jag tyckte fortfarande att den mörkare var finare. Amanda sa: ”Den ljusa är mycket vackrare.”

Han gick till en annan yta och jag blev mer och mer bestämd på min sak: Den ljusa är tråkig, den mörka är spännande. Amanda sa: ”Det är inget snack – vi tar den ljusa!”

§

Och Hannu sa: ”Bra, då är det bestämt.” Och jag blev lite vred och frågade: ”Jag ska väl också vara med och bestämma. Jag bestämmer lika mycket som min fru.” Och då reagerade de på sättet som ni ser på bilden.

Jag ger dock inte upp. Ni har väl god smak? Har jag er med mig här? Skriv i kommentarsfältet vad ni tycker så ska jag visa min fru det sen i triumf!!

Lite bakis idag. Alltid samma överraskande känsla. hur kunde det bli så?
Jag inventerar gårdagskvällen noga, går igenom dryck för dryck.

En dry Martini före maten
Ett glas rött vin till förrätten
Ett glas rött vin till huvudrätten
En calvados till kaffet
En öl för att förlänga kvällen innan det var dags att packa ihop.

Ja, då är det kanske inte så konstigt att jag känner mig lite mosig. Minns inte över huvud taget hur jag kom hem. Närå, jag skojade bara, det är klart att jag minns det. Jag åkte taxi. Sen lade vi oss och tittade på Sons of Anarchy. Men det minns jag inte mycket av. Måste kanske kolla om delar av det. Somnade och sen vaknade Charlie vid tre imorse och hon satt där och tjatade på ”frukost” och jag försökte invända, jag pekade ut genom fönstret och sa att det är MÖRKT UTE, DET ÄR NATT, ALLA SOVER och att det inte var läge för att äta frukost. Då frågade Charlie vilka som sov och då fick jag berätta det för henne, alla människor som hon känner: 

Mamma sover
Mormor sover
Farmor sover
Bengan sover
Calle sover
Anitha sover
Penny sover
Hannah sover
Wilma sover
Rosa sover
Gustaf sover
Klos sover
Maj-Lis sover
Jobo sover
Annika sover
Alejandra sover
Cynthia sover
Erik sover
Blanka sover
Caesar sover
Evelyn sover
Alexia sover
Robin sover
Vera sover
Gangster sover

Och till slut nöjde hon sig så, när hon förstod att alla människor i den värld hon känner till sov, så fann hon det vettigt att lägga sig ner och somna, hon också. Och så sov hon till klockan 6.02, och då knackade hon försiktigt på min axel och viskade: ”Frukost.” Och då gick vi ut och åt det.

I veckan kom gubbarna in och rev vårt befintliga lilla badrum och det sovrum som ligger intill, som ska bli vårt nya badrum. Så här såg det ut efter första dagen. Jag tyckte det var så roligt att tänka att nån just vart på denna tjotta och att det gått vilt till där inne, så jag skämtade mycket om det, sa till Amanda att ”jag är ledsen, men jag tror jag skitit sönder toan”, och Amanda tyckte det var halvlustigt första gången, men sen tröttnade hon.

Jag har köpt tofflor och jag ville skriva om dem, men kom inte riktigt ihåg vad jag skulle skriva. Att de är sköna, kanske. Men framför allt kanske att man känner sig väldigt gammal när man går runt i tofflor.

Amandas företag bjöd mig på middag på Pontus häromdagen och då slog jag till med en rätt som hette ”poussin”. Jag visste inte vad poussin var för något, men den presenterades så spännande: det var denna rätt som var nu avlidne medielegenden Jan Stenbecks favoriträtt. Och jag förstår honom. Jag tror nog faktiskt att jag ALDRIG ätit något så gott i Sverige förut. Det var alltså en liten minikyckling, som var fylld med tryffel och gåslever. Det var overkligt gott. Poussin på Pontus får faktsikt :+++++: .

Vi satt och slösurfade i soffan, jag och Amanda, häromdagen och när hon gick för att sätta på kaffe tittade jag vad hon höll på med. Jaha. Vi ska alltså ha heltäckningsmatta här hemma. Och inte bara det – den ska tydligen vara ”exklusiv” också.

Jag var på svensexa igår och när jag kom hem så var Amanda vaken. Hon låg i sängen och läste. Hon sa att jag genast skulle komma med henne till badrummet. Hon hade fått en idé, sa hon. Och så ställde hon sig där inne och mumlade och jag var lite berusad och ville sova.

Hon pekade på den yta där det var ett skafferi förut. Hon hade kommit på idén om att vi skulle ha duschen där istället för på andra sidan av rummet. Hon tyckte att det kunde vara så ”fiffigt”, ett litet krypin som är dusch. Jag undrade om det inte var lite litet, men hon sa att det nog skulle gå bra. Jag sa att byggarna redan börjat lägga rören, och Amanda sa: ”De kan väl lägga om dem.” Amanda sa att hon skulle ringa Bauhaus imorgon, och jag sa att man kanske inte ska ringa dem på en söndag.

Imorse fick jag sovmorgon och hade helt glömt bort att det var Fars Dag! Charlie och Amanda firade mig med god frukost och paket. Jag fick strumpor och ett par shorts till squashen, eftersom jag spelat i Amandas shorts och de är tydligen lite högt skurna och lite ”tjejiga”. Jag fick också Coca-Cola till frukost. Cola till frukost är det bästa jag vet! Efter frukosten ringde Amanda Hannu på Bauhaus. Det var ett långt men vad jag förstod hjärtligt samtal som mynnade ut i att de bestämde att vi alla skulle ses på måndag och prata om idén. Men det mötet kommer inte att bli av, för en timme senare ringde Amanda tillbaka och sa att hon ändrat sig, att det kanske inte var någon bra idé att ha duschen där inne, trots allt.

En bild på Charlie som var så gullig. Hon vill alltid klä sig i sina regnyxor.

Jag vet inte hur ni äter era Ballerina-kex, men jag gnager av det översta lagret bit för bit och sen slickar jag chokladen som en hund och sen kastar jag resten i sopen. När jag i veckan inledde detta knaprande på överdelen av ett sådant kex så hände det sig att jag plötsligt bet av en bit av min framtand. Tänk er den isande skräcken när man omedelbart förstår att något är fruktansvärt fel, hur man fryser till, vill inte ens röra överkroppen, står med öppen mun och stora ögon och händerna liksom balanserande utåt och undrar vad som pågår. Och så samlar man sig, tuggar försiktigt på kexresterna i munnen och upptäcker tandflisan, som man med besvär spottar ut och placerar i handflatan och med växande panik studerar man den lilla tandbiten och man vet att man står inför en skadekontroll, att tungan måste leta sig upp till framtanden för att undersöka exakt vad som fattas där uppe, men man drar sig för det, eller hur, man vill egentligen inte veta.

Andlöst undersöker tungan området och det är ju bara en liten flisa, men tungan är konservativ, känslig för förändringar och den har ett sätt att förstora saker. När jag trevar mig upp och hittar det skadade området känns som att en tandflisa stor som en Ahlgrens bil lämnat min mun.    

Och jag gör inte mer den dagen, jag bara känner med tungan på denna nya, vassa omständighet och rätt vad det är minns jag så underliga saker. Det är inte en bit av en tand jag har tappat – det är en gammal fyllning. Jag har suttit precis på samma sätt med samma tunga mot samma kolossala öppning, för mer än 20 år sedan. Min storebror staplade burkar på ett bord i sitt rum. Ett hundratal burkar som reste sig på varandra på mäktigt sätt där inne. Det var ett projekt som både jag och min lillebror var avundsjuka på. Vi brukade ibland stänga igen dörren till hans rum medvetet hårt, för då hände det att en burk eller två ramlade. Men den här gången tog vi i för mycket, vinddraget gjorde att hela konstruktionen sviktade och föll mot marken. Min storebror blev vansinnig och det fat med rostat bröd han just skulle äta kastades mot mig och tallriken träffade rakt i framtanden och en bit av min tand lossnade.
   
När tandflisan lossnade andra gången mindes jag plötsligt allt från när det hände första gången. Jag tyckte det där var förfärligt intressant. Hur den fysiska förnimmelsen av något kunde slunga tillbaka mig så långt tillbaka i tiden. Det är klart att det händer ofta när det gäller lukter, smaker och dofter. Vi har väl alla våra minnen av det. Den frätande doften av det Salubrin som mystiskt försvann in i huden när pappa baddade mina myggbett med bomull om somrarna. Smaken av varm filmjölk när frukosten stått ute en stund i morgonsolen. Den stickande, spännande smaken som satte sig i gommen när jag fick doppa fingret i pappas whiskypinne. Ljudet av baklucka som smällde igen så kraftigt att det sjöng i öronen och man blev lite vimmelkantig. Den blandade doften av bensin och röda prince mjukpack från barndomens bilresor. Doften av popcorn från första egna biobesöket på Filmstaden när jag såg Jurtjyrkogården trots att jag inte var 15.

Doften av läppstift och kaffe när mamma gjorde sina snabba morgnar innan hon rusade iväg till jobbet. Den märkliga doften av uppvärmd sand när man plockade ut overallerna ur torkskåpet. Det trygga ljudet av kaffebryggare och diskmaskin i köket. Det korta explosionsartade ljudet när man stängde av teven, som en liten elektronisk bomb. Det sällsamma ljudet av två röster från två olika program, som babblade mot varandra på samma frekvens på radion. Det viskande ljudet av ”TJICKITI-KAO-WOW som fanns på alla ens blandband i ungdomen. Det visslande ljudet av nylon som möter nylon när man gick med sin snowracer i snön. Lukten i Salomon-skolryggan, blandningen av inplastade böcker, suddigum och gammal gympahandduk. Känslan när mamma hade städdag hemma och hon vädrade – den kalla luften som blandades med en doft av Ajax.

Så mycket minnen från smaker, dofter och lukter. Men sällan från något fysiskt.
   
Jag gick till tandläkaren sen och fyllde igen gluggen och när jag vandrade ut från tandläkaren och kände med tungan på lenheten så var minnet nästan borta. Jag minns episoden, men när tandläkaren lade på sin fyllning lade han också på ett lock på alla de där nyanserna. Det var så märkligt.