Såhär dagarna innan Vegas försöker jag jobba undan så mycket jag bara kan. Även privat är det en del som måste ordnas. Till exempel har jag idag skickat in kompletterande uppgifter till Skatteverket för inkomståret 2009.

Eftersom jag sålde min lägenhet och flyttade förra året är det en massa papper som ska in och en massa skatter som ska betalas. Det var skönt att bli klar med det innan jag åker. Det som dock är mindre skönt är att jag ”för skojs skull” räknade ut hur mycket skatt jag betalat/betalar totalt sett för 2009. Det visade sig att det är mer än min förvärvsinkomst och då har jag bl.a inte räknat med fordonsskatt, trängselskatt (nåja, -avgift) och moms.

Det betyder i praktiken att de pengar jag har levt för, betalat hyra, räkningar och mat med, kommer från olika typer av spekulation. På ren svenska gambling. Inte nödvändigtvis poker, men trots allt gambling. De pengarna kunde varit förlorade både i teorin och praktiken. Då hade jag i och för sig inte åkt på lika hög skatt men icke desto mindre – mer än min lön har gått i skatt.

Då frågar man sig: Hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk försvara en sådan skattepolitik? Hur kan man ha mage att försöka beskatta vinster som den enskilde tydligen behöver för att överleva?
Jag tror inte att folk förstår hur galen och skandalös svensk skattepolitik är. Att samtliga riksdagspartier (och aspirerande dito) i världssammanhang är otroligt vänstervridna. Nu menar jag inte att vissa partier har rört sig mot mitten, jag menar att hela det borgerliga blocket är är mörkrött och att de dansar på gränsen mot kommunism. Vänsterblocket är ju långt över gränsen givetvis.

Det finns inga liberala alternativ som i praktiken inte är likställda med eller värre än Sheriffen av Nottingham. Det finns överhuvudtaget inga alternativ om man anser att exempelvis en pokerturnering för 50 kronor ska vara laglig och skattefri eftersom den spelas med beskattade pengar.
Jag får ont i magen när jag tänker på sånt här. Jag mår riktigt dåligt när jag ser att folk inte begriper att deras egen frihet är starkt begränsad. De som inte bryr sig som det och nöjer sig med tillvaron är ute på djupt vatten. Det såg vi för inte särskilt längesedan lite längre söderut på vår kontinent.

Inga svenskar syns på några nämnvärda placeringar i resultatlistorna från WSOP (Micke Thuritz är givetvis undantaget). Överhuvudtaget är det ont om kända namn på finalborden i år. Vad ska vi dra för slutsatser av det?

Tja, vi kan ju börja med att konstatera att det finns massor av events kvar att spela. Variansen är som bekant hög i turneringspoker. Man kan dock inte alltid skylla på varians, även om jag ofta hellre skyller på den än tar till lipen när jag förlorar en pott.
Vidare ska vi vara glada att nya stjärnor föds. Att fler namn nämns i media är finemang. Det kan kanske bli en liten Moneymaker-effekt av det, dvs det uppsving pokern upplevde när den dittills okände Chris Moneymaker vann WSOP Main Event 2003.

Den största anledningen till att det inte finns några kända namn i toppen ännu är ju för att jag inte åker över förrän på lördag. Nej då, skämt åsido, men det är ju så att de flesta siktar på Main Event och de flesta svenskarna åker således över under den här veckan. Vi får alltså ge oss till tåls en vecka eller två till, sedan kommer resultaten att hagla, det är jag övertygad om.

Det är lite knivigt att vara pokerspelare ibland. Idag gick jag till växlingskontoret för att ta ut pengar till Vegasresan. Som pokerspelare tar man ut lite mer än en turist som gör en liknande resa. Då börjar det genast ställas frågor. Svaren är inte alltid vad finansinspektionen förväntar sig men borde det spela någon roll? Det är mina egna pengar, skattade och klara, och jag gör väl vad jag vill med dem?

Jens: Hej! Jag vill ta ut X kr i dollar.
Kassörska: Eh… jaha. Då får jag beställa och det tar två bankdagar.
Jens: Ok.
Kassörska: Sen vill jag ha legitimation.
Jens: Varsågod.
Kassörska: Sen vill jag veta var de här pengarna kommer ifrån.
Jens: Mitt bankkonto?
Kassörska: Jag menar hur de har kommit dit.
Jens: Jag har sparat.
Kassörska: Jaha. Vad ska du använda pengarna till?
Jens: Spelar det någon roll vad jag svarar?
Kassörska: De får inte användas till något olagligt.
Jens: Tur att du sa det. Nej, jag ska resa till Las Vegas.
Kassörska: Vad ska du använda de till där?
Jens: Jag ska spela poker.
Kassörska: Är det alla dina besparingar?
Jens: Nej, självklart inte.
Kassörska: Men det är ändå dina besparingar?
Jens: Det är sparade pengar, inte alla mina besparingar. Spelar det någon roll?
Kassörska: Så du ska åka till Las Vegas med dina besparingar och spela poker?
Jens: Neeeej, det är inte ”mina besparingar”, det är en del av dem kan vi väl säga.
Kassörska: Så det är besparingar?
Jens: Men förihelvete… nej. Alltså. Ok. Vi säger att det är det då.
Kassörska: Och vad är syftet med resan?
Jens: Att spela pokerturneringar.
Kassörska: Du ska alltså åka till Las Vegas med dina besparingar och försöka vinna på poker?
Jens: Nej, det är inte min samlade förmögenhet, men fine – JA, det ska jag då.
Kassörska: Är du säker på att du vill det?

Jag kan köpa att de vill se ett kontoutdrag för att faställa 1. att pengarna finns där och 2. något sånär var de kommer ifrån. Resten är ju bara trams. Dessutom vill jag inte stå på ett växlingskontor med en massa andra människor och nämna summorna det gäller. Det är ju helt absurt ur säkerhetssynpunkt. Och OM jag nu var knarkhandlare, skulle jag erkänt det där och då? Man blir så trött… Hon antecknade förresten noggrant mina svar i ett formulär. Storebror ser oss.

Jaha, då har man pissat för sista gången i tjugoårsåldern… Sex minuter kvar… Hasse Eskilsson har ringt och skickat mail med minutuppdateringar idag. ”Nu är det 504 minuter kvar!”, ”Nu är det bara 376 minuter kvar!” osv osv.

Känns som att jag sitter på Death row och kollar på klockan. Nu spänner de fast mig i stolen. Fem minuter kvar. Nu åker snart huvan på. Prästen läser raderna. Tryck över bröstet. Angst. Tre minuter kvar. Trettio, here I come…

Igår var det 30-årsfest för undertecknad. Även om jag fortfarande är 29 så känner man sig som en gubbe idag. Det blev en hejdundrande fest och jag blev väldigt rörd över hur många som kom. Visserligen var 90% av deltagarna degenererade spelare men det föll ut till min fördel.
Vi inledde med femkamp på ett regnigt Gröna Lund. Fyra lag – fem grenar. Det blev strid på kniven som sig bör. Jag var medioker i alla grenar, mest på grund av att jag bommade det första skottet i skyttet. Måste varit något fel på bössan…

Vätskekontroll mellan grenarna

Jag återställde dock ordningen efter att ha vunnit basketen med ett litet sidebet. Det var kvällens första monetära vinst. Förlusten kom kort därefter då jag blev haffad av en ordningsvakt. Jag hade fått en fickplunta med whisky i present som mitt lag använde som sportdryck. Jag lyckades undgå konfiskering av pluntan mot att jag hällde ut innehållet. Det är inte ofta man står i en vunnen bäverhatt och diskuterar med ordningsmakten.

När allt var sagt och gjort och alla grenar var avgjorda presenterades vinnarna. Mitt lag vann med knapp marginal, kanske inte helt oväntat i och för sig.

Vi drog vidare till Karlaplan och Magic Bar för middag. Som födelsedagsbarn blev jag påtvingad ett antal shots. Redan efter den andra kändes det som att det var nog. Jag dodgade resten genom att obemärkt hälla ut varje shot jag fick i ett dricksglas. Ett glas som senare sveptes av en festdeltagare i tron att det var hans drink. Han mådde inte bra efter det. 

För undehrållningen på Magic Bar stod David Persson, en skånsk broder med verklig talang. Han underhöll även med close up magi vid borden. Underbart!
Akt nummer två bestod av mentalisten Micke Askernäs. Det var riktigt imponerande tankeläsningsförmåga han visade. Bland annat fick jag slå upp ett ord i en roman. Vilket ord som helst. Det tog honom ett par minuter att komma fram till att ordet var ”golvlampa”. Helt korrekt. Fattar inte hur han lyckades med det. När akten var slut satt alla med hakorna på borden.

Mentalisten in action

Festen fortsatte och bland annat fick några av oss en privat liten visning av David Persson. Jag är verkligen fascinerad av magi och close up där fingerfärdigheten sätts på hårda prov är verkligen favoriten. Det är inga billiga trick, det är åratal av övning som ligger bakom.

Kvällen avslutades med att Marcus Palm körde lite late night comedy på scenen. En perfekt avslutning på kvällen!

Nu siktar vi på Vegas om två veckor. Hoppas bara att Dybban inte har hunnit gula innan jag kommer dit, man vill ju ha chansen spela mot fisken när man hittar den.

Det är meckigt som fanken att resa till USA. Särskilt eftersom de glömde att stämpla ut mig sist. Jänkarna tror alltså att jag fortfarande är i landet. Det betyder att jag måste bevisa att jag inte är där när jag reser in från Stockholm i slutet av juni. Det blir svårt.
Enligt ambassadens instruktioner har jag nu skaffat intyg på att jag har jobbat i Sverige sedan jag senast var i USA.

Pengar är ett annat problem. Man får ”bara” föra in $10 000 i landet. För en lowroller som jag själv är det lugnt men jag har ju ett gäng VIPs med mig som hade tänkt spela lite högre. Jag kontaktade Rio för att göra en wire transfer till cashiern men se det gick inte om man inte också registrerade sig till ett wsop event. De gör allt för att tredje part inte ska kunna köpa in spelare (vilket det alltså inte handlar om i det här fallet). Det blir kontanter utspridda på hela gruppen då. Inte så roligt.

2007 var det lite problem vid immigration. Min vän Göran stod före mig i passkontrollen dit vi hade köat i drygt en timme. Utan att höra vad som sades blir han plötsligt bortledd av en beväpnad konstapel. Det kändes ganska obehagligt men samtidigt ser ju inte Göran särskilt Al-Qaida-mässig ut så jag oroade mig inte alltför mycket.
Medan jag står och lämnar mina fingeravtryck och svarar på allehanda dumma frågor kommer vår medresenär PianoPer igenom. ”Bra, han letar väl upp Göran” tänkte jag då. Rätt vad det är ringer passkontrollanten på en vakt och även jag blir bortförd. Jag får sitta och vänta i en liten väntsal innan poliskonstapel nummer tre kommer och ska förhöra mig. Jag hade ju inget att dölja men lite obehagligt var det allt. Han ville att jag skulle räkna upp alla gånger jag varit i USA och det landade på ca sex gånger om man räknar med de gånger jag hade mellanlandat där. Därefter var jag tvungen att räkna upp de exakta datumen då jag satt fot på amerikansk mark – och snabbt skulle det gå!
Man måste ju ha sett ut som att man bluffade med 3 hög på en fyrfärgad bräda där man stod och kallsvettades och försökte svara artigt och snabbt på sin bästa skolengelska samtidigt som man inte fick glömma bort att avsluta varje mening med ”sir” (man har ju sett Full Metal Jacket).

Efter en del olustiga frågor om hur mycket jag tjänar och mina exakta arbetsuppgifter så fick jag lämna rummet.
Tidigare har jag alltid känt att jag har haft förståelse för de hårda reglerna för inträde till USA och att om man inte har något att dölja så har man heller inget att frukta. Jag har ändrat uppfattning. Jag upplevde hela scenariot som väldigt integritetskränkande och vissa frågor kändes helt onödiga och ställdes antagligen bara för att få mig ur balans eller för att skrämma mig. Usa är kanske den nya Sovjet-staten?

Vi får se hur det går i år helt enkelt.

Eftersom jag är just en sådan som ”sitter på siffrorna” så ska jag svara herr Rosenberg. Jag har debatterat sponsring i åratal nu. Eller debatterat är kanske fel ord, jag har berättat hur det är eftersom jag vet. Jag har även varit med och sponsrat en hel del spelare genom åren; Mats Iremark, Karin Lundgren, Hasse Erlandsson (ej att förväxla med Eskilsson), Tomas Brolin, Marcus Palm, Nalle Hedlund, Anton Körberg, Anders S Nilsson med många flera. Vissa har jag blivit påprackade av marknadsavdelningar, andra har jag själv drivit igenom.
Varje enskild sponsring är givetvis olik nästa sponsring beroende på vem man sponsrar och vad som står i kontraktet.

Jag och Anders S Nilsson under Finnkampen 2009

Man sponsrar spelare av olika anledningar. Alla sponsringar handlar om att tillföra ett värde till den som sponsrar. Om det är inspelade pengar eller endast byggandet av ett varumärke kan kvitta. Ett är säkert, och det är att i princip alla sponsringar har ett bäst före-datum och hållbarhetstiden blir bara kortare och kortare.

Om man sponsrar någon för att vinna ihop kostnaden och helst lite till för sponsringen så begår man ett stort misstag. Det kan mycket väl hända, Nalle Hedlund gjorde det genom sin andraplats i EPT Köpenhamn förra året till exempel, men att sponsra med den förhoppningen kallas för gambling och det bör man inte använda sina marknadspengar till. Då kan man lika gärna ta budgeten och sätta på rött.
Skälet till att en pokerspelare vill bli sponsrad är förstås att de vill minska variansen, att slippa ta kostnaden vid en eventuell förlust. Om de sedan lyckas bygga på sitt varumärke vilket kan ge dem fördelar vid nästa sponsring är naturligtvis också ett skäl men sekundärt.

Att sponsra kändisar i syfte att bygga varumärke kan vara bra om det sker under en begränsad period. Medias intresse för en pokerspelande kändis är otroligt kortlivat. Dock får man oftast bra publicitet i början men det avtar ungefär samtidigt som kändisen blir utdragen i mitten av startfältet. Enstaka turneringar brukar alltså löna sig i rent marknadsvärde, därefter är det genast en dålig affär.

Så varför sponsrar man då? Återigen, det handlar om att tillföra värde. Vad kan den sponsrade spelaren göra för att täcka kostnaden för sig själv? Ett sätt är om spelaren drar in andra spelare till sajten, ett annat är om spelaren tillför någon annan form av värde. Exempelvis åker jag och några sponsrade kändisar ut på en tvåveckorsturné till ett antal pokerklubbar i sommar. Kändisarna (som avslöjas om någon månad) får spela turneringar och klubbarna får ett mervärde i form av underhållning. Eftersom just pokerklubbar är en het potatis kommer det inte att ge ett särskilt stort mediavärde av säkerhetsskäl men däremot ett värde till spelarna.

Det finns vissa spelare jag anser vara helt ok att sponsra ”på heltid”. Dan Glimne är en sådan spelare. Han har ett starkt varumärke, en bra image och framförallt syns han hela tiden. I syfte att bygga ett varumärke är han en utmärkt draghäst.
Världsmästare är också tacksamma sponsringsobjekt. Eller var åtminstone. Automatiskt pokermediadrev i minst ett år framåt följer efter en vinst i WSOP.

Duktiga spelare? Tja, hur gärna man än vill att de bästa spelarna också ska vara de bästa kandidaterna för sponsring så fungerar det inte så. Man kan som sagt inte sponsra i hopp om att vinna pengar på spel. ”Tyvärr” är de bästa spelarna mer intresserade av att spela poker än att synas i media. Om jag får vara lite ofin så kan jag ta mig själv som exempel (eftersom det alltid blir ett jävla hallabaloo när jag tar andra som exempel). Med svenska pokermått mätt syns jag en hel del. Dessvärre saknar jag meriter från WSOP och EPT. Hade jag haft det så hade det kanske funnits värde i att sponsra mig ytterligare en eller två turneringar men sen hade det varit stopp.
Ta det nu inte som att jag vill bli sponsrad för det vill jag verkligen inte. Jag trivs bra med mitt jobb som det är. Det jag försöker säga är att om man är en duktig spelare med uppmärksammade meriter så måste man också se till att synas på andra ställen än i förvisso hedrande men ouppmärksammade resultatlistor.

Vem ska man då sponsra? Det får man avgöra från fall till fall. Har man en klar marknadsplan innan sponsringen tar vid så är det väl bara att köra. Oftast har sajterna inte det. Marknadspengarna rinner som sand mellan fingrarna på cheferna på vissa bolag och jag tror inte att jag sticker ut hakan om jag säger att 95% av alla sponsrade spelare är direkta förlustaffärer. För sajterna alltså, spelarna själva är det ju bara att gratulera.
Många av de spelarna jag sponsrar är VIP spelare. Då handlar det inte om media eller vinstpengar. Det handlar helt enkelt om att ge ett mervärde till trogna kunder.

Och innan jag får ett koppel av oförrättade spelare efter mig så måste jag säga att ni inte ska ta det här som en förolämpning mot ert eventuella marknadsvärde. Ta det istället som tips på hur ni ska hitta sponsring: Börja synas!

Det har varit lite dålig takt på uppdateringarna (och kommentarerna) här tycker jag. Själv skyller jag på att jag satt fast på Gozo norr om Malta hela förra veckan utan en uppkoppling värd namnet. Därför slänger jag nu in en gammal story från ”privatbloggen”. Bara för att underhålla er alltså. Håll till godo!

Under WSOP 2006 bodde vi på Gold Coast, ett stenkast från Rio. Själva casinot är lite sunkigt men rummen är helt ok. Att kliva in på Gold Coast är som att kliva in i en 70-tals deckare. Men kan nästan se Kojak och Baretta sitta och spela Pai Gow vid något bord. Ett klassiskt fik i bästa Seinfeld-stil finns också – Monterey Room. Där kan man få ”Graveyard Special” mellan kl 04 och 07. Bacon, ägg, hash browns och kaffe för $1,25. Perfekt för en jetlaggad skandinav!
De har också en hel del roliga lowstakes turrar. Bl.a spelade jag en $22 turnering där första perioden spelades som Fixed Limit för att sedan övergå till No Limit. Har aldrig sett eller hört talas om det, varken förr eller senare.

Hur som helst, den första veckan var man uppe i tid för att klonka Graveyard Special och jag satt där och mös i 70-talet. När det blaskiga kaffet var uppdrucket begav jag mig mot pokerrummet.
Vid ett bord med röd galonduk sitter en apa och flinar. Bredivd står fem personer och tre av dem ser jävligt skamsna ut. De frågade om jag ville spela. ”Mot apan då eller?” skrattade jag. ”Ja” blev det gravallvarliga svaret. ”Han spelar heads up, $100 matchen”. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Apan hette Mikey. Mikey the Monkey närmare bestämt. Han hade just vunnit tre heads up matcher i rad, det var därför gubbarna stod och glodde hålögt bredvid bordet. Jag blev fan rädd. Man måste ju räkna med att det är värde att spela mot en apa. Tyvärr suger jag på heads up spel och ännu sämre var jag på den tiden. Dessutom var ju apan hetare än solen. Han hade nyss slaktat tre äldre herrar, en efter en, och de såg ut som att de visste hur man spelade heads up. Nej, någon heads up skulle det inte bli mot apan.
Jag fick snabbt förklarat för mig att Mikey körde Karl Möller-style, dvs all in eller fold varje hand. Dessutom gnällde en av gubbarna på att Mikey hade colludat med skötaren. Svårt beslut, skötaren kunde ju vara värsta proffset.

Nej, det måste finnas värde i att spela mot en apa bestämde jag mig för. Jag föreslog en Sit and Go. Vi var sju spelare – åtta med apan. Vi behövde alltså två till. Det var svårt att hitta folk ska jag säga. Jag vet inte om de var rädda för Mikey eller om det var någon sorts principiellt ställningstagande eftersom flera personer antydde att de tyckte att det var ”respektlöst mot spelet” att ha med en apa.
Jag tror att de var rädda. Mikey var sponsrad och skulle spela Main Event i WSOP nästa dag. Ett inköp på $10 000, en summa som ingen av låglimit spelarna på Gold Coast skulle kunna hosta upp.

Till slut fick vi in två fulla turister till vår gryta. Fan vet om det inte var bättre värde på dem än på apan. Men skitsamma, vi körde igång. Gubben hade haft rätt, Mikey colludade hejvilt med skötaren. När han fick en hand tittade han inte ens på den. Han tittade på skötaren istället. Om skötaren sa ”no” så sköt Mikey sina kort över linjen. Om skötaren nickade så gick han all in. Det blev några stringbets från Mikey ibland men vi orkade inte diskutera. Han skrek då och då och visade tänderna. Chimpanser är farliga. Sex gånger starkare än en människa och de kan bitas jävligt hårt. Man ville med andra ord inte mucka gräl med Mikey så vi lät honom stringbetta och skrika bäst fan han ville. Jag kan ju säga att jag har spelat mot otrevligare figurer än honom.

Mikey slog ut tre spelare. En gång hade han till och med AA. Två av de utslagna spelarna hade tidigare förlorat heads up mot honom. De kan inte ha mått bra. Till slut åkte Mikey ut på sjunde plats efter att helt vettlöst ha gått all in med 7-4 off mot en raise och en reraise. KK och AQ hade de andra två om jag inte minns fel. Nu var apan trött. Han ville inte spela mer. Han bara skrek och hade sig. Dock bjöd han in oss till fest på kvällen (via sin skötare då förstås).

Jag knatade över till Rio. Där var det liv och rörelse. Turneringsledare och officials sprang om varandra överallt. De viftade med papper och slet sitt hår. Det var Mikey som hade orsakat uppståndelsen. Han var inköpt och klar till Main Event men turneringsledningen ville inte att han skulle vara med. Det skulle vara ett hån mot pokern, mot WSOP och mot Harrah’s. Tänk om Mikey skulle vinna? Det hade inneburit allvarliga problem. Bolaget som hade sponsrat Mikey hävdade i sann amerikansk anda att det inte stod något i reglerna om att apor inte fick spela WSOP och det hade de ju rätt i.

På kvällen drog vi till Hard Rock Café där Mikey höll hov med pressen. Nu hade det hela gått lite för långt tyckte jag. Det var synd om apan. Alla skulle fotas med honom och dessutom spelades det hög musik. När Mikey gjorde grimascher skrattade alla och då blev han ledsen. Han kände sig hånad och hoppade upp i famnen på sin skötare och kramade henne. Men efter en stund tvingades han att återigen sitta på ett bord och smajla för kamerorna. Och han blev lika ledsen varje gång när folk skrattade.
Jag hoppades att han skulle slippa Main Event. Så mycket folk, så mycket kameror, så mycket skrik och liv. Stackars Mikey…

Nästa dag började Main Event. Vi var nere på Rio och letade efter Mikey men vi hittade honom inte. Jag fick tag i en turneringsledare som lättad meddelade att Mikey var portad. De hade funnit ett sätt att bli av med honom. Mikey var inte 21 år fyllda och fick därför inte spela på något casino i hela Nevada.

Året därefter, 2007, hade samma bolag som sponsrade Mikey tagit en kamel till Las Vegas. Kamelen var definitivt över 21 år gammal och de hade till och med gett honom en liten hatt. Tyvärr kunde han inte gå all in så han fick inte heller spela…

Som väl är har jag redan vunnit ett paket till Vegas. Ikväll kunde jag dock inte hålla fingrarna borta. En $300 turnering med två paket á $6000, 26 deltagare. Ett fint litet övervärde på $4200 med andra ord. Dessutom gott om fisk även om jag kände igen några deltagare som habila pokerspelare.

Turligt nog är jag själv ganska skicklig med korten. Ja, jag vet, jag borde kanske vara mer ödmjuk men utan självförtroendet kommer man ingenstans när det gäller poker. Förutsättningarna var alltså i det närmaste optimala så jag köpte in.

Allt gick inledningsvis enligt plan. Mycket kvalare och alltså ”rädda pengar”, dvs folk som inte är vana att spela på nivån och är alldeles för tighta för sitt eget bästa. Bombade på och tog mig upp till chiplead halvvägs in nästan helt utan showdowns. Orkade trycka på när det behövdes och slank fint undan när jag låg under.

När det var dags för finalbord hade jag bra koll på samtliga spelare. Som lök på laxen hade jag också en betryggande ledning. Med fem spelare kvar tappade jag dock ett par stora potter. Jag kunde inte lägga drag mot tunga bets två gånger vilket var alldeles för dyrt. När vi var tre kvar lyckades jag med en riktigt usel stack få in den med AK mot 10-10. Ingen hjälp och jag åkte ut.

Blir man utdragen så kan man skylla på det. Så var det inte nu. Jag kan inte skylla på något förutom mitt eget usla spel.
Man måste kunna byta växel i turneringspoker. Det är oerhört viktigt, det går inte att understryka nog. Jag brukar vara bra på att lägga i en högre växel runt bubblan och vid större prissteg men den här gången kunde jag inte växla ner och ta det lugnare, spela tightare.

I övrigt är det kul att vår blogg diskuteras så flitigt i svensk ”pokermedia”. Mycket gnäll men desto mer positiv feedback. Skoj! Det mesta gnället handlar dock om att bloggen heter ”Pokerproffsen”. Och nej, vi är inte ”pokerproffs” någon av oss. Vi ville själva inte ha det namnet eftersom vi kände att det lät ganska dumt, men som någon på redaktionen sa: ”välkommen till kvällstidningsvärlden”. Och som sagt, det har ju skapat en del surr så helt dåligt var det kanske inte.

Imorgon börjar kneget igen. Mycket som står på agendan den här veckan (som vanligt). Tänkte en gång för alla boka Vegasbiljetterna nu, det tillkommer folk som ska med hela tiden! En del spelare som åker privat vill haka på vårt gäng. Nåja, något rätt måste man ju ha gjort då.
Tre veckor i Vegas och en veckas semester i New York står på programmet. Kommer att bli swee-et!

Vi snackade dessutom att göra om den här bloggen till videoblogg när vi är i Vegas. Manuset har påbörjats så vi kör ett par avsnitt på prov så får ni säga vad ni tycker efter det.

Sov nu så gott och tänk på att det är lördag imorgon. Alla dagar är lördag för ett ”pokerproffs”!

Det är märkligt med allt detta resande. Ska man älska det eller ska man hata det? När jag började på NordicBet för ett år sedan trodde jag att det skulle bli mindre resande än åren innan. Jag hade fel. Som skribent då man bevakade EPT och dylika turneringar blev det ju en hel del resande av naturliga skäl. Det blev en hel del när jag sedermera flyttade till London också såklart. Men nu… Det här slår nog alla rekord för min del.

Just nu sitter jag i Bryssel och väntar på Stockholmsflighten. Den går till Bromma för ovanlighetens skull. Jag vet inte hur många länder jag har besökt i år. Estland, Danmark, Tyskland, Egypten, Malta, Costa Rica, USA och Belgien. Låt vara att ett par är mellanlandningar och att en var en privat resa men inte ens halva året har gått. Jag vågar inte ens tänka på alla inrikesresor jag har gjort. Det är fullsmockat; nästa helg river vi av min 30-årsfest, lika bra att göra det snabbt – som ett plåster, helgen efter det åker vi ner till Skåne och sedan blir det Las Vegas i tre veckor och därefter en veckas privat semester i New York. Innan sommaren är slut ska vi även ha hunnit med Gotland och Finland samt en tvåveckorsturné runt Sverige. Vad hösten bär i sitt sköte återstår att se. Ett är säkert i alla fall: det blir en massa resande. Frågan är bara vart.

I min trötta misär här i Belgien vill jag ge dagens ros till Lisa. Utan henne hade jag inte klarat det, hon är min klippa. Hon kommer ihåg allt jag glömmer, hon ser till så att allting funkar, hon håller reda på schemat och dagarna. Ibland känns det som att man springer maraton och då är det skönt att ha någon som räcker över vattenflaskan när man själv inte kan tänka på något annat än att försöka andas. Just nu, här i Bryssel, känns det precis så. På väg in i mål, snart hemma. Bara lite till… Som tack för allt stöd den här veckan får hon en stekig Burberry-topp. Jag nämner det som en passning till Dybban som köpte ett par raggsockor till sin fru sist vi var i Tallinn. Antingen är han gift med en lågstadielärare som snart ska åka på lägerskola eller så har han ingen smak. Jag tror på det senare. Dybban är lite emo. Men skit i det, det var inte det jag skulle skriva om.

Det har varit en veckas seminarium på Malta. Tema ”Customer Care”. I detta har det givetvis pratats en hel del om spelmissbruk, ett ämne som Dybban tog upp i veckan såg jag. Spelbolagen har helt klart ett ansvar. Vi som enskilda individer som jobbar i branschen har definitivt ett ansvar. Detta ansvar kommer mer och mer att regleras i lag via LGA (maltesiska motsvarigheten till Lotteriinspektionen) och det är ett antal företag som har inlett G4-träning för samtliga i personalen. På NordicBet är vi nu över 200 personer som har fått den här utbildningen, alla med olika vinkel utifrån arbetsuppgifter. Alla har fått skapa skyddande åtgärder utifrån den avdelning de jobbar på. Jag som ständigt är i direktkontakt med storspelare har nu många verktyg att använda för att hitta problemspelare. Målet är att systemet ska varna automatiskt men tills det är klart om några veckor så får vi sköta det hela manuellt. Vi har som sagt haft viss screening på vissa avdelningar medan det nu kommer att täcka alla områden inom företaget.

Det är helt klart en klurig fråga det här. Det finns i dagsläget över 300 tillgängliga casino- eller pokersajter inom EU. Om en problemspelare blir avstängd från en sajt finns det 299 till att välja på. Men vi kan inte ta ansvar för andra sajter. Vi har diskuterat det i timmar nu i veckan. Det enda vi kan ta ansvar för är de produkter vi erbjuder och där ska vi löpa linan ut.

I slutet av veckan hade vi också lite rolig team building. Varje lag fick fyra kartongark modell större, ca 9 m2 plastduk, två rullar tejp, två paddlar, två flytvästar och ett anteckningsblock och uppgiften var att bygga en båt som höll för två personer. De femton lagen skulle sedan tävla mot varandra i dessa båtar i ett vredgat hav.
De flesta byggde en låda av kartongen och klädde den med plast. Problemet var att plasten inte räckte för att täcka hela botten på insidan. Om det kom in vatten över relingen (vilket det definitivt skulle göra) så skulle den primitiva farkosten sjunka när kartongen blöttes upp. Jag kläckte då den briljanta idén att använda plasten endast på utsidan och sedan täcka båtpiloterna i plast upp till midjan. Som i en kajak helt enkelt. Lådan skulle vara water proof – garanterat. Dessvärre kantrade de när den första vågen slog emot dem och min lilla uppfinning gjorde motsatsen till det den var tänkt för. Den behöll vattnet i skutan istället för att hålla det ute. Skiten sjönk helt enkelt. Eller som en lagmedlem uttryckte det: ”A great plan turns into reality”. Så kan det gå.

Nu när jag här hemma igen blir det lite mer frekvent uppdaterande från min sida. 🙂