Det finns två sorters pokerspelare: De som har ett WSOP-armband, och de som inte har ett. Sverige har fyra stolta armbandsägare som delar på fem armband (Christer Björin har två).
|
2006 års Main Event-armband i WSOP |
Andra sidan av myntet: Det finns två sorters pokerspelare: De som bryr sig om statusen i ett WSOP-armband, och de som struntar högaktningsfullt i det hela.
När jag var i Las Vegas förra året så passade jag på att spela en tävling i pokerformen ”Deuce to Seven”, som är en variant av gammal klassisk mörkpoker (ni vet den där grundformen av poker, när du har fem dolda kort på handen, och ett eller flera byten). Med WSOP-mått sett så var det en väldigt liten tävling, ”bara” 250-300 deltagare (vilket med Europamått är ganska stort, men nu snackar vi ju Las Vegas), men vilket startfält det var! Jag ljuger inte om jag säger att alla namnkunniga USA-proffs var med i tävlingen, själv satt jag vid samma bord som Howard Lederer, Chris Ferguson och Daniel Negreanu. Varför spelar dessa spelare denna ”lilla tävling”? Inte är det för pengarnas skull, utan symbolvärdets skull (och pengarna som för deras del kan komma som ett resultat av prestigen, genom att de kan upprätthålla sitt marknadsföringsvärde). Därför finner vi dessa spelare i 200-mannastartfälten i de udda spelformerna hellre än i 6.000-mannastartfälten i Texastävlingarna.
Jag inser att jag är en sucker för prestige, men personligen finns det en SM-deltävling jag gärna vill vinna – SM i Mörkpoker. Med ett startfält på kanske 30 spelare inser alla att Svenska Pokerförbundet inte arrangerar denna tävling för prispengarnas skull, utan för prestigen (och för politikens skull, Casino Cosmopol kan tydligen inte få tillstånd för denna pokervariant). Mörkpoker-SM har spelats sedan 1975, och borde därför vara Europas äldsta pokertävling – den är fem år äldre än Irish Open som brukar göra anspråk på denna titel.