Spelrelaterade problem

av Erik ”Valterego” Rosenberg

En gång fick Keith Richards frågan ”Har du problem med droger?”, varpå han snabbt replikerade ”Nej, jag har problem med snuten.”

En av de mer intressanta aspekterna i debattmolnet kring Viktor ”Isildur1” Blom är missbruksdiskussionen. Är han spelmissbrukare? Är han det inte? Kan man vara vinnande spelmissbrukare? Var och varannan tyckare verkar ha oanade insikter i toxikomani.Som vanligt blir diskussionen snabbt svart/vit och alla gråa nyanser är borta med vinden.

Inom alkoholmissbrukarvården pratas det idag mindre om alkoholism som etikett och mer om alkoholrelaterade problem än vad det gjordes förr. Jag tycker att det är en bra nyansering. För mig är diskussionen om Viktor Bloms vara eller icke vara som spelmissbrukare rätt irrelevant. Frågan är väl snarare: ”Har han spelrelaterade problem?” Mitt svar: ”Jag har ingen aning, jag har inte frågat honom”.  Att han har ett onormalt spelbeteende råder det inget tvivel om. Om det är så allvarligt att han lider av det och behöver hjälp är jag inte rätt person att svara på.

Det här är dock inte min poäng, utan mest en bisats som leder mig in på det jag egentligen vill prata om, glorifieringen av det gamla gardet. Från mig, och från många andra.

Många är de som förfasas över Viktor Bloms beteende och alla andra unga brats som som i betraktarnas ögon tappat all sans och nu lider av monetär fartblindhet. Samtidigt sitter de ofta och hyllar en äldre generation spelare, och roat drar anekdoter från den gamla tiden om hustlers, och roadgamblers som stått med en fot på var sida om lagen.

Jag har läst många av böckerna som det äldre gardet skrivit, jag har hört historier från pokerspelare, både svenska och utländska. De som ofta pekas ut som äldre gentlemen och pokerns respekterade oldboys sitter inte sällan på livsöden som i mina ögon är bra mycket sjukare än de flesta av dagens spelare.De har vunnit, gulat, lånat, tiggt, you name it. Långt ifrån alla, men många fler än vi låtsas om. Varför ska vi som sitter mitt i det plötsligt bli förfärade? För att han är yngre? Hardly. Snarare för att summorna och rubrikerna är större.

Ett onormalt beteende ska inte bara mätas i relation till beloppen och variansen, utan bör gärna sättas i relation till en persons övriga livsstil. Den som spelar bort mest är inte med självklarhet den som har problem.

Jag är övertygad om att det finns flera kända namn i såväl den svenska som den internationella ”eliten” som har klart större spelrelaterade problem än Blom, men det har inte skrikits speciellt högt tidigare, varken från mig eller någon annan.

byline.GIF

Isildur är svensk pokers största

av Simon ”Dybban” Lindell

Jag har säkert fått den 15 gånger. Kanske mer. 20-25? Det spelar ingen roll, räkningen är tappad. Det är utan konkurrens den vanligaste frågan jag får när jag sitter vid ett pokerbord utomlands och berättar att jag är svensk.

– Are you that Isildur?

Och visst har jag väl lite längre hår nu, men nej, de tror inte att jag är Isildur på riktigt. Frågeställarna brukar le när de säger det. Jag ler tillbaka.

– That guy is crazy, huh?!!!

– Yes, he is, säger jag och ler igen.

Jag tror inte den normala europeiska eller amerikanska pokerspelaren kan namnge en enda svensk pokerspelare. Förutom Isildur. William Thorson. Njä? Chris Björin. Nä. Isildur. Jaaaa!

Jag har ingen aning om hur mycket plus eller minus Viktor Blom är genom åren, men hans spelstil har på kort tid gjort honom till en levande legend. Därför blev jag lite förvånad över Olas ordval i hans senaste inlägg: ”Numera är han bara en av dussintalet proffs i stallet.”

Visst har lite av myten runt Isildur/Blom försvunnit. Men han blir aldrig en i mängden. Han är spelaren alla vill se, vare sig han förlorar eller vinner så kan man alltid räkna med action. Pokerstars har signat den person som gjort mest reklam för svensk poker någonsin. Den person som är på hela pokervärldens läppar även när han förlorar.

Det är inte konstigt att Pokerstars vill förknippas med en sådan person. Det vore konstigt om de inte ville det.

simon_8bit.png

I Vegas finns världens sämsta pokerspelare

av Simon ”Dybban” Lindell

Tillbaka till verkligen. Jag har varit strandsatt i Vegas ett tag. Flygen ville inte flyga hem mig. Snökaos i mellanlandningsstaden Atlanta. Men lika glad var jag för det. Ska man vara strandsatt ska man vara det i Vegas.

Jag har inte inte ens läst mailen senaste veckan. Jag hänger så mycket vid datorn i vanliga fall att jag bestämde mig för att ta en välbehövlig paus. Nu har jag dock fått en blodad tant igen. Åtminstone en blodad tand. För att skriva alltså. Vill man ha inspiration så är Vegas helt ok.

Vill man dessutom inbilla sig att man är en duktig pokerspelare så är Vegas riktigt bra. Vill man kunna klappa sig själv på den håriga ryggen, och bli så självgod att man börjar filura på en alldeles egen pokerbok – då är Vegas bäst. Motståndet är faktiskt så dåligt att man ibland får känna sig som en världsstjärna. Jaså, det är så Ivey har det?

Jag brukar aldrig överdriva när det gäller fisk. Det är inte så himla lätt att vinna pengar på poker som många tror. Men efter de här veckorna går jag som på moln. Pokern är långt ifrån död. Cashgamet var bra, men värdet i de relativt billiga turneringarna var enormt.

Jag spelade sex turrar med inköp mellan 150 och 350 dollar och 90-120 spelare. Resultatet blev fyra finalbord. Det betyder inte att jag är duktig, utan att motståndet var dåligt. Eller dåligt är för snällt. Det var horribelt. Uselt. Katastrofalt. Obefintligt. Jag säger som Jens Jadbäck sa om en svensk kändis som är sponsrad av ett pokerbolag.

– En apa skulle göra bättre i från sig.

Normal svensk Cosmopol-kvalité ligger mil före. Till och med normal norsk Comsopol-kvalité. Och full norsk. Allt.

Här är några av de klassiska misstagen jag bevittnat. Spel som görs om och om igen.

1. Överbeten. Folk har ingen som helst koll på vad som ligger i potten. 5000 kan betas in i en pott på 800 utan problem. En sån bet kan betyda allt från drag till råbluff eller mellanpar. Sällan, eller aldrig, något riktigt bra. De vill bara ha de överstökat.

2. Donkbeten. De gamla gubbarna vänta aldrig in en contbet. Har de toppar betar de rakt ut. Det har sparat mig mycket marker.

3. Tightheten. I dessa turneringar med ante spelar de flesta alldeles för tight. De förstår helt enkelt inte värdet av att höja. Det värsta spel jag såg var en gubbe som lade sig på big blind med en halv bb kvar när lilla blind ställde honom all in. Motivering löd. ”I know you got an ace”.

4. Toppar är nöt. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk göra bort sig med toppar och dålig kicker. Bom! All in bara. Klassikern är så klart alla dåliga ess som aldrig hittar mucken efter en träff.

5. Fiskeriet. Ett drag lägger man bara inte. Särskilt inte färgdrag. Jag har sett spelare syna bort 90 procent av sin stack för att sedan lägga sig på river när draget inte satt. Vet man att någon har färgdrag är det bara att beta sig blå och hålla tummarna.

Antalet komiska spel är så många att det inte är någon idé att räkna upp. Jag kan bara konstatera att om man har hyfsad koll på poker och spelar på lägre nivåer. Det vill säga turrar mellan 100-500 dollar och cashgame från 1-2 till 2-5 $, så kan man förvänta sig ett akvarium. Motståndarna har, generellt sätt, ingen aning om vad de håller på med. Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att inte fler svenska pokerspelare har följt Kens exempel och flyttat dit. Det är kanske framför allt de pokerproffs som spelar low- och midstakes som skulle kunna ha riktigt kul några månader av sitt liv.

De bästa pokerspelarna i världen finns i Las Vegas. Men jag är ganska säker på att de sämsta också gör det.

93ab483104679552.png

Våldssex!

av Jens Jadbäck

Utanför Hallsberg ligger herrgården Västra Å. Det är ingen vanlig herrgård då det är en klubb för BDSM, en form av ”våldssex” som Närkes Allehanda väljer att kalla det.

Grannarna är vansinnigt upprörda.
– Man ser dem ibland ute i kläder som vanligt folk inte bär. Det är allt från långa läderrockar till uniformer och korsetter. Utan att överdriva kan man säga att de ger orten ett dåligt rykte, säger en granne.

BDSM_collar_back.jpg

Nu ska jag i och för sig tillstå att en del av kritiken verkar befogad då klubbens medlemmar har haft sex i skogen runt herrgården (ej klart om skogen tillhör fastigheten) och det kan man kanske tycka är lite olämpligt eftersom det verkar vara ett barntätt område.
Dock känns det rätt självklart att folk ska få göra vad de vill i sin egen herrgård. Med vem de vill. Så länge det är vuxna samtyckande individer.

Nu sprider sig moralpaniken, via Närkes Allehanda, ut till kringliggande småorter. Och vi känner igen mönstret, eller hur? Om något kan vara skadligt, exempelvis våldssex, eller poker för den delen, så verkar genomsnittssvensken helt enkelt utgå ifån att det är skadligt. I och med det så misstänkliggör man också alla utövare. Om inte för att vara skadade så för att skada andra. Ofta båda delar faktiskt.

Vad det här beror på är svårt att svara på. Förmodligen är det ren och skär okunskap i kombination med lite jantelag. Det betyder inte att de som klagar vill delta i BDSM-lekar eller för den delen pokerspel, men de önskar nog att de själva inte vore så tillknäppta. Eller i de fall då man gör utfall mot allt och alla som någonsin tjänat en krona på poker; att man själv hade modet att satsa på pokern. Eller så är man bara bitter för att möjligheten har sprungit en förbi för längesedan.

Men så är det med det mesta. Det som kan vara farligt är farligt i statens ögon och därmed i flera medborgares ögon. För det har vi fått lära oss i skolan.
Det värsta som skulle kunna hända är inte att vår granne blir spelmissbrukare, det är att han blir rik. Finns det något vi svenskar inte tål så är det andra människors framgång. Är någon framgångsrik i poker så är han spelmissbrukare. Jobbar någon framgångsrikt med en pokersajt så skapar han spelmissbrukare. (Detta är inte en replik till Olas senaste inlägg då jag håller med honom i det mesta när det gäller sak, surprise, surprise!)

Att kalla en vinkännare för alkoholist skulle man givetvis aldrig göra. Att påstå att någon som jobbar på systembolaget skapar alkoholister eller får sin lön från och därmed lever på alkoholister skulle man heller aldrig påstå. För det är ju staten som langar spriten. Och de kan man lita på. De har ju till och med kräkmedel i spriten så att vi inte ska kunna dricka för mycket av misstag. Systembolagets motsvarighet till spelgräns helt enkelt.
Nu råkar just det där med kräkmedlet vara en myt men det är intressant att den ens existerar. Vår tilltro till staten är så stark att vi tillåter oss själva att tro på att de stoppar kräkmedel i spriten för att rädda sina egna medborgare.

Jag vet inte vad som är mest kvävande – att enskilda individer har en så indoktrinerad världsbild eller att staten, som en överbeskyddande förälder, kramar oss så hårt att vi blir blåa i ansiktet.

Man kan ju undra vad invånarna runt herrgården Västra Å hade gjort om det fanns en pokerklubb inhyst i källaren. Förmodligen hade den initiala reaktionen blivit densamma; ”Det vet man ju vad som händer därinne”. Men sedan hade det nog lugnat ner sig när inget särskilt hade inträffat.

En stor skillnad hade dock funnits. Mot en BDSM-klubb ingriper inte polisen eftersom det inte är olagligt. En pokerklubb hade de stormat.

jens_8bit.png

Dödarn

av Erik ”Valterego” Rosenberg

just nu är det Viktor ” Isildur1″ Blom som är talk of the town i pokervärlden. För några år sedan var det ”Dödarn” som var det hetaste namnet i alla fall vid de svenska pokerborden, och om än inte på långa vägar så gargantuöst stor snackis som Blom.

Robert ”Dödarn” Lux gjorde sig framför allt ett namn i och med den eminenta följetongen Dödarns Dagbok i Poker Magazine, där han iklädde sig rollen som alteregot Dödarn, och skrev om en schtekig tillvaro som degenererad onlinegrinder. Vad många inte förstod var att det var en image, en karaktär som inte gick att direkt likställa med Robert Lux. Vidare var Lux inte alls en nosebleedspelare som slaktade de högsta nivåerna, utan en duktig midstakesgrinder. Det som verkligen skiljde ut Lux var istället förmågan att skriva, att kunna underhålla. Genom dagboken byggde han en av de bästa images den svenska pokerscenen sett.

Vad jag tycker är synd är att Robert Lux allmänna talang för skrivandet tenderar att glömmas bort just på grund av hypen och anslaget i dagboken. Visst, det var en riktigt bra blogg, inget snack om det, men de riktiga guldkornen serverade Robert oss i stället i de tyngre journalistiska texterna i PM. En artikel om Black Jack och korträknare är fortfarande en av de bästa spelrelaterade texter jag läst på svenska. Skrivet av en kille som då var 23 år gammal.

I början av 2010 avvecklade han sitt eget spel och skrivandet, och lade kortleken på hyllan. Nu, ett år senare meddelade Robert ”Dödarn” Lux sitt återtåg till pokerborden i och med ett proffskontrakt med en mindre pokersajt. Det är möjligt att det var chansen att få komma ut på touren igen som lockade, jag bryr mig egentligen inte om anledningen även om jag tycker det är roligt att han är tillbaka. Vad jag däremot verkligen hoppas på är att Lux nya sponsor utnyttjar Pokersveriges bäste skribent till något mer än att spela kort. Som pokerspelare är han en god sådan i mängden, som textknackare är han fantastisk.

Jag hoppas att jag får nya tillfällen att påminnas om detta.

signatur_erik.JPG

Isildur1

av Ola Brandborn

Så blev Viktor Blom till slut bekräftad vara Isildur1 (eller tvärt om)…

Vilket antiklimax, på något sätt. Hade det inte varit bättre att låta Viktor spela alla EPTer och liknande, men utan Starslogga, och hålla ”myten vid liv”? Alla visste vem han var tidigare, men utan att fått det 100% bekräftat. Numera är han bara en av dussintalet proffs i stallet.

Konstigt också att Stars vill förknippas med en spelare med uppenbara spelberoendeproblem. Grabben behöver vård, inte mer ”ära och berömmelse”.

ola_8bit.png

Kategorier livepoker
Taggar ola brandborn

Förbundet, förbudet och SM

av Jens Jadbäck

Nu börjar 2011 och med det kommer ett antal SM. Och med det kommer frågan om vad som kommer att hända med förbundet.

Mig veterligen fyller inte förbundet någon funktion förutom att arrangera SM. Det kan ju vara så att de gör andra saker också men i så fall är det inget som har kommunicerats särskilt väl. Hur som helst, finns det i och med det något behov av förbundet? Ptja, så länge det finns minst två medlemmar finns väl ett ”behov” men jag undrar om pokerspelarna som kollektiv har det behovet. Finns det ens ett behov av att indela alla pokerspelare i ett kollektiv?

Från början var det tänkt att förbundet skulle fungera som en slags fackförening för pokerspelare men när det visade sig att pokerspelares önskemål stod i direkt motsats till varandra när det kom till livespel och onlinespel så gick hela projektet om intet.  Det verkade som att lagligt spel också innebar beskattningsbart spel. Nu kan man med vissa juridiska krumsprång hävda att så inte är fallet men åtminstone ytligt sett verkade det vara knäckfrågan som på forumen skapade motsättningar.

Vad skulle ske om alla pokerspelare fick ”klara sig själv” utan ett förbund? Inte ett skit förmodligen. Pokerspelare ”klarar sig själva” redan idag. De flesta har ganska goda kunskaper om skatteregler för onlinespel och klubbvärdarna vet att det de gör enligt svensk lag är ett brott. Vad EU sedan säger om saken är något annat och vad det är kommer vi troligen inte få veta på flera år.
Skulle någon vara osäker så är det enkelt att gå in på ett forum och fråga, där finns oftast människor som har koll.

Återstår SM då. Att det är av vikt att spelarna själva utser den svenska mästaren finns det säkert de som har synpunkter på men vi utgår ifrån att det har betydelse i det här resonemanget. Om Svepof ska arrangera SM så har det ingen större betydelse att det är just ett spelarförbund som är arrangör. Det räcker med att det är en grupp spelare, vilka som helst, som har gått samman för att leverera spelarnas SM. Å andra sidan, varför inte då Svepof? För att deras förtroende är urholkat kanske?

SMMackan.jpg
Svenske mästaren Marcus Petersson flankerad av Hasse Erlandsson och Johan Lendenius
på Malta.

Många förordar Casino Monopols SM för att de gör ett bättre arrangemang (och i det inkluderar jag att turneringen spelas på svensk mark). Tydligen har de jävligt goda räkmackor också. Och det är sant, Casino Monopol gör bättre turneringar än Svepof. Hur de sedan lyckas med det är kanske inget som behöver diskuteras då det torde vara ganska uppenbart….
I alla fall, för min del så är inte arrangemanget kring SM det viktigaste utan principfrågan. Det viktiga är att alla spelare sluter upp kring ”sitt eget” SM för att, om inte annat, störta monopolet i syfte att skaffa sig lite konsumentmakt – med eller utan förbund. Det innebär inte att försöka radera Svenska Spel från kartan, bara att göra dem till en aktör bland alla andra.

Hoppla, där halkade jag nästan in på monopoldebatten igen, det var inte meningen. Jag tänkte ju skriva om förbundet. För att tävla med monopolets SM verkar det som att man måste skapa ett bättre arrangemang än Casino Monopols och det kan inte Svepof. Tveksamt om någon i Sverige kan göra det. Eller ”tveksamt”, det är ju ganska stensäkert.
Återstår då bara att försöka övertyga om att det är viktigt att spelarna och inte staten utser den svenska mästaren. Det har inte heller lyckats riktigt….

Det är allt det här som slutligen utgör den stora paradoxen som är pokersverige. Spelarna vill ha övervärde, spela skattefritt och så vidare. Extra värden skapas med konkurrens vilket kräver en fri marknad, eller åtminstone inget monopol.
Samtidigt är vår svenska folksjäl så starkt respresenterad i även de företrädelsevis unga som spelar mycket poker. Man finner någon slags trygghet i staten. Att man inte blir matförgiftad av deras räkmackor. Man vet att staten står för ärlighet, man vet att man får sina pengar. Att det på något sätt skulle stå i motsatsförhållande till en friare marknad kan man inte motivera. Det bara är så, för det har vi lärt oss sedan barnsben.

Fan också, där kom monopoldebatten ändå. Kanske inte så konstigt, det hänger ju ihop med SM. Men ändå inte. Att spelarna själva borde utse en svensk mästare har ingenting med monopolet att göra. Att staten utser en svensk mästare har däremot med monopolet att göra. Jag tycker ändå att vi ska försöka skilja på SM och monopoldebatten, det är trots allt två skiljda saker även om det som synes är lätt att blanda ihop dem.

Vi gör ett litet tankeexperiment. Tänk er att det inte fanns något Svenska Spel. Inga statliga casino i Sverige. Vem borde då, enligt er, arrangera SM?

Särskilt nyfiken är jag på vad Silow, Shah och Dybban tycker. 🙂

jens_8bit.png

Myten om Ivey

av Erik ”Valterego” Rosenberg

Jag tänkte ta tillfället i akt och styra över samtalet i denna blogg från religion till något helt annat, det ska handla om poker en stund framöver. Det finns dock en liten gemensam nämnare med den här texten och religion, nämligen myter och mytbildning.

Det ligger i människans natur att skapa ikoner. Det är lätt att raljera över idoliseringen, men det är ett mänskligt drag och en företeelse som föddes hos mänskligheten samtidigt som berättarkonsten. Varje scen, oavsett om det är fiktion eller verklighet behöver karaktärer att såväl se upp till som att se ner på. Att frukta, förakta och förundras över.

Romantisering, upphöjning och ikonifiering av enskilda gestalter finns inte bara i olika livsåskådningar och religioner, utan i stort sett i varje subkultur som uppkommer. Pokervärlden är inget undantag.Galna spel, omdömeslöst leverne och stora svängningar är några av de företeelser som bygger på imagen hos en person, en cashgamesession eller en turnering värderas efter summorna det spelas om.

Är det något som särpräglar en profil i pokervärlden mer än något annat är det mystiken, det vi inte kan förklara. Isildur1 har förvisso byggt en hel del av sin image på de gigantiska spelen han gjorde för ett år sedan på Full Tilt, men det som verkligen skiljt ut honom från många av de andra är anonymiteten. Alla tror att vi vet, men kan vi verkligen vara säkra?

Vad Isildur1 också verkar ha, som placerar honom en bit från många av de andra spelarna är den där förmågan att läsa spelet korrekt, att tolka sina motståndare, ibland bortom det rimligas gräns. Kalla det ett sjätte sinne eller varseblivning om du vill, oavsett om det är en naturlig eller smått ”övernaturlig” egenskap är detta kanske mer än något annat det som skapar en mytbildning kring en person.

Att vara stor i käften som Phil Hellmuth, Tony G eller Motormouth är förvisso bitvis underhållande, men det bygger inga legender. Det som bygger odödlighet är förmågor bortom vad vi tycker är rimlighetens gräns, en once-in-a-lifetime-talang. Det som skiljer en Nikolas Anelka från Maradona, Eric Lindros från Wayne Gretzky, eller varför inte IHateJuice från Isildur1?

Eller Daniel Negreanu från Phil Ivey. Egentligen faktiskt vem som helst från Ivey. Phil Ivey är tveklöst pokerns svar på Wayne Gretzky eller Michael Jordan. En person som så totalt dominerat motståndet i sitt spel att det råder konsensus bland utövarna om vem som är bäst. Frågar du en professionell pokerspelare om vem som är bäst i världen är det få som inte säger Phil Ivey. Frågar du vem som är tvåa får du en uppsjö med svar. Det i sig är bortom rimlighetens gränser. Speciellt, vilket jag sagt förr, i ett spel som till skillnad från hockey och basket har ett så stort inslag av tur.

ivey.jpg

I pokershowen Soffan – som jag har mina kladdiga fingrar med i produktionen i – säger talangfulle pokerspelaren Per Linde: ”Jag bidrar gärna till mytbildningen om Ivey.” Det annmärkningsvärda med uttalandet är att Linde utmärkt sig genom att faktiskt såga många myter om livespelares förmåga att läsa och exploatera sönder sina motståndare. Att då ge Ivey den kredden som Linde faktiskt gör där och då tyder på att det borde ligga något bortom det vanliga i de av Iveys egenskaper som framkallar den respekten.

Låt oss titta en smula på några av Iveys meriter.

Ivey har de senaste fyra åren (2007-2010) spelat in $18,7 miljoner på cashgame enbart på Full Tilt. Det gör honom med god marginal till världens mest vinnande cashgamespelare online de senaste åren. Tvåan Patrik Antonius har spelat in $10,6 miljoner. Okej, är det då så att Ivey pumpat in en massa volym i spelet? Nej, inte alls. Den förste på listan som spelat färre händer än Ivey är Jungleman12, och hans totala vinster är $5 miljoner. Faktum är att ingen av de tio mest vinnande spelarna över fyraårsperioden har vunnit mer per hand än Phil Ivey.

Ingen spelare har spelat in mer vinstpengar på liveturneringar än Phil Ivey. Bruttovinsterna uppgår till $13,9 miljoner, och sedan år 2000 har han med ett undantag varit bland de fyrtio mest vinnande spelarna varje år (år 2001 kom han på plats 70). Han har åtta armband i WSOP.

Var vill jag komma då?

För det första är det fullt naturligt att människor skapar sina myter, även i poker. Du behöver inte skämmas över att du fascineras av och intresserar dig för dem, det ligger i din natur och den som säger att de inte bidragit till någon mytbildning kring en person i något fall ljuger antagligen.

För det andra har vi i pokermedierna ett ansvar att återge verkligheten på ett korrekt sätt. Vi bidrar också till mytbildningen, och det är ofrånkomligt att det blir på det sättet. Det är inte heller något unikt för pokern, men det minskar inte vårt ansvar. Jag tycker att pokerns bevakare blivit bättre på det, men det går alltid att göra mer.

För det tredje är jag övertygad om, ikon eller ej, att pokern aldrig mer efter Phil Ivey kommer att att få en person som distanserat sig från motståndet på samma sätt. Att dominera så totalt och med sådan bredd som Ivey gjort, i ett spel med ett stort inslag av tur, är bortom det rimliga. Nu har jag också bidragit till mytbildningen av Ivey, och det är inget jag kommer att ligga sömnlös över.

erik_8bit.png

Riggad Religion

av Ola Brandborn

Det finns pokerspelare som tror på ”Riggen”, en ide om att pokersajternas programvara skall vara manipulerad att ge andra spelare fördelar (lustigt nog så är det aldrig någon som klagar på att man är medriggad, utan alltid motriggad).

Riggen tar sig enligt de troende uttryck i många varianter: Nyakonto-riggen, uttags-riggen, bigstack-riggen, smallstack-riggen, ”det kommer för många ess på floppen vid all-in riggen”.

Konstigt nog har aldrig någon bevisat riggen, trots att det dels är väldigt enkelt att bevisa (om den nu fanns), dels skulle vara extremt lönande att göra det (tänk bara på hur mycket du skulle få i tystnadspengar av pokersajterna för att hålla tyst om ditt bevis, alternativt hur mycket du skulle kunna vinna på att utnyttja faktumet att det kom för många ess på floppen vid en all-in (låt oss använda denna rigg som exempel nedan).

För att bevisa riggen så behöver du först sätta upp en hypotes (för många ess yada yada), därefter ur ett tillräckligt stort urval visa att din hypotes är sann, och slutligen beskriva ditt experiment och låta någon annan göra om experimentet och få liknande resultat (upprepningsbart).

Sätta upp hypotesen har vi redan gjort. Låt oss sedan köpa en handdatabas på några miljoner händer, kostar några 100 dollar. Skriv en databasfråga, och kolla resultatet… Gör du detta så blir du nog besviken, för resultatet kommer visa att det kommer för få ess på floppen, inte för många. Stanna upp nu och fundera varför det är så, svaret kommer sist i denna blogg).

Den som tror på något är den som äger bevisbördan för påståendet, oavsett om du tror på Riggen, Spagettimonstret, Gudar eller Vetenskapen. Alla dessa troenden måste kunna sätta upp en hypotes, testa hypotesen, beskriva experimentet och låta andra verifiera experimentet.

Att bevisa existensen av Gudar är inte det enklaste, men det borde gå (om de fanns), genom att bit för bit bevisa delar av trosuppfattningen. Ta förbönen som ett praktiskt exempel: Sätt upp en hypotes, gör ett väl underbyggt dubbelblindtest, publicera resultatet och låt andra få verifiera resultatet med egna experiment som ska ge samma resultat. Well, detta har gjorts, med ”varierande resultat”.

Att tro skadar ingen, sägs det. Men tänk då på alternativkostnaden, i stället för att sitta och fantisera ihop sagor om riggen så kunde man lära sig att spela bättre poker (att analysera denna stora handdatabas kan vara väldigt nyttigt). I stället för att sitta och be böner så skulle man kunna använda dessa tiotusentals timmar det totalt handlar om till att exempelvis gå ut på stan och försöka tala om för folk att de ska sluta kröka, röka och göka (eller för den skull spela), något som direkt och drastiskt skulle påverka folkhälsotalen.

Varför kommer det nu färre ess på brädan vid en all-insituation? Jo, all-inhänder tenderar att ofta vara Ax mot Ax, eller ett pocketpar mot Ax, essen är helt enkelt överrepresenterade som hålkort vid all-insituationer, och då finns det färre ess att komma på brädan. Hade hypotesen i stället varit att ”tvåor är överrepresenterade” så hade man kunnat få ett ”falskt bevis”, i och med att tvår inte är så vanliga i spelarnas händer vid all-insituationer. Detta måste man ta i beaktande vid en förfining av testet, men metoden duger utmärkt att göra en första grov testning om hypotesen är sann eller ej.

ola_8bit.png

 

Betraktelser från Venetian

av Simon ”Dybban” Lindell

– Nä men är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? 

Jag flinar när jag hör den gamla komikern Martin Ljungs röst i huvudet. Det är inte Fingal Olsson jag ser.  Däremot två meter Anders S Nilsson som står och suger på en cancerpinne utanför the Venetians cashgamerum. Själv sitter jag bakfull och spelar en 350 dollars deepstack-turre. Jag funderar inte mycket mer över vad han gör här, utan beställer istället in en tredje redbull av servitrisen med för kort kjol. Trosorna syns ju. Inte för att jag tittar…

Den medelålders italienaren med hästsvans får plötsligt något svart i blicken när hans donkreraise all in med toppar får syn av AA. Det verkar som om han tyckte mannen med AA gjorde en dålig syn. Jag skrattar igen. Hela mitt bord är humor. Jag älskar det här. 

Dealern påminner oss återigen om de där två 25-chipsen som ska in till ante. Just nu älskar jag ante också. Bordet är  vektight och då ska man spela aggressivt eller superaggressivt skriver Gus Hansen. Jag är för trött för det senare alternativet, så jag nöjer mig med aggressivt. 

En gammal gubbe i beige jacka och stor näsa limpar i tidig position på blinds 300/600. På cut off höjer jag till 2000 med 24s. Här kan man höja med vad som helst, du behöver aldrig visa korten ändå. Limpgubben är den enda som synar. Flopp 44J. Hyfsat. Ser att näsan glor sig nöjd på floppen och börjar fippla med marker. Men checkar till sist. Jo, man tackar. Jag betar 2700. Den beige gubben får fnatt och går all in för 20k till. Phil Hellmuth-syn! Gubben AJ. 

Ljudet från spelmaskinerna är öronbedövande. Stanken från en och annan cigarr letar sig då och då fram. Jag tittar upp i det höga taket och imponeras över arkitekturen, samtidigt som en dam i jättebrillor råkar höja till 7000 istället för 700 preflopp. Det blir rabalder. Orkar inte bry mig utan försöker lista ut vad det är för halvgud till häst som avporträtteras i taket. Irriterar mig dessutom en smula över att jag inte riktigt vet om det är grekisk eller romersk stil. Bestämmer mig till sist för romersk. Allt är ju Caesar här. Kungen över kungar. Staden över städer. 

Av någon anledning får tanten ta tillbaka sina marker, vilket gör att italienaren går all in med K10 off i ren medelhavsilska. Brilldamen synar med AQ som står. Hästsvansen får tillbaka det svarta i blicken. Brakar ut mot rouletten. Det kommer att bli dyrt, tänker jag. 

Den kvinnliga dealern försöker av någon anledning gissa min ålder. 22? Det är tredje gången som jänkarna tror att jag är 21 eller 22 på lika många dagar. Nej, jag är 28! Vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller förolämpning… 

Sätter en hörlur i vänster öra och lyssnar på ”Visa vid vindens ängar”. Lite svensk kultur skadar ju inte i den här vilda västern. Får ett plötsligt ondöga från dealern. I min iver att kolla in alla extravaganta människor som vandrar runt oss glömmer jag att lägga ante. Aja baja! Jag glömmer aldrig mer. 

Åtta timmar senare sitter jag på finalbordet. 110 av 120 spelare är avverkade. Jag ligger trea. Två meter Anders syns inte till längre. Vid bordet sitter en man som är lika nära 100 som döden. Så gamla gubbar spelar inte poker i Sverige. Att han lyckats sitta på en stol i 12-14 timmar och spela poker är en bedrift. Att han tagit sig till finalbord är värt en hyllning. 

– I salute you, bräker jag fram. 

– I will beat you, vräser gubben tillbaka med en blinkning. 

Jag skrattar igen. 

Mina händer får inte stå på finalbordet. Det suger. Med fem kvar är det jämt skägg. Jag reraisar cut off all in från lilla med AJ. Han synar med KQ. Turn K. Min stack decimeras kraftigt och jag åker snart ut. Lite bittert. En tröstpeng som betalade resan och lite till blev det. 

 På väg ut i Vegasnatten slår minusgraderna mot mig. För första gången för dagen drar jag upp luvan över huvudet. Det är till och med snöflingor i luften. Tänker på WSOP-hettan. Och på de där människorna som hävdar att det är långtråkigt att spela pokerturneringar. Jag gissar att det blir vad man gör det till. Jag njöt i 14 timmar. Av att bara få vara här. Glo i taket. Snacka med hundraåringar. Kolla in alla galningar. Och inte minst vinna lite pengar. 

Det här är Vegas baby! 

 simon_8bit.png

Sida 196 av 223