Man frestas lätt att tro att de svenska pokerproffsen skulle vara riktiga svärmorsdrömmar, i alla fall om man ser den yta som förmedlas av oss i pokermedia. Jag har upprepade gånger framhållit att det svenska proffskollektivet är bra representanter för den blågula pokerscenen, och det är något jag står för. Det innebär dock inte att jag inte sett och hört både det ena och det andra under de drygt sex år jag rest runt på proffstouren. Låt oss dock för ett tag vända på den steken, och faktiskt prata om svärmorsdrömmarna. Eller snarare svärfarsdrömmarna. Nu har jag inte barn som är i den åldern, men jag är gammal nog att i teorin kunna ha vuxna barn. Säg att min hypotetiska 22-åriga dotter kommer hem och ska presentera sin nye pojkvän pokerspelaren. Vem i det svenska spelarkollektivet vill man helst ska stå utanför dörren, och vara en potentiell kandidat för många års julfiranden framöver? Här kommer min lista över Pokersveriges fem mest optimala svärsöner:

1) Daniel Erlandsson.

Daniel ”Doyle” Erlandsson är förvisso en av Sveriges absolut bästa turneringsspelare, men det har inte något med orsaken till varför han är på den här listan. Den dagen Glimne skriver en bok om Svärmorsdrömmar i Svensk poker kommer Erlandsson att vara omslagspojke på boken. Är egentligen den optimala affischpelaren för poker, han är ”The Boy next door” som jänkarna säger.

2) Timothy Härold.

Linköpings stolthet är den där killen som man varje gång man träffar inser att man borde hänga mer med, men det blir aldrig av. Ett ärligt leende som öppnar många dörrar.  Har lite av den tidlösa, klassiska snällhets-looken. En modern ’Grabben hela dan’! Timothy, om det blir jul framöver kan vi skippa julklappsbytet och bara handla åt barnen!

 

3) Anton Fahlgren.

Har försökt förvilda sig lite genom att skaffa långt hår och skägg, men vi ser igenom det där. Trots att han tjänat sina pengar i två branscher med viss party- och röjarimage – poker och musik – är han ett riktigt hygglo.

4) Olof Haglund.

Att det vildaste Haglund gjort på touren är att göra kaninöron på ett dealfoto från europatouren säger en del. Olof Haglunds påse innehåller säkerligen Karlstads renaste mjöl, och då säger jag det helt utan några knarkreferenser. Lyckas med konststycket att vara en good guy utan att på något sätt vara mjäkig.

5) Oscar Kroon.

Kolla på karln. Man vill ju bara krama honom. Ser snäll ut. Är snäll. En del kanske skulle skrämmas av den långhåriga hårdrockslooken, men inte jag inte. Kroon är en kille av det rätta virket och skulle gärna få vara familj till mig. Möjligen skulle det också ge en sidobonus i form av livekomp till julsångerna framför öppna spisen!

Bubblare: Olle Niva, Dennis Berglin, Simon Mattsson, Dima Tchernykh, Anton Wigg, Alex Roumeliotis 

Det finns så klart några man helst inte ser står utanför den där dörren, utan att de för den skull på något sätt är osympatiska. Det är dock en helt annan story. Jag tar och avslutar denna hypotetiska odyssé med en utmaning till Dybban. Tänk dig ett hypotetiskt scenario där dina föräldrar skiljt sig, och mamma kommer hem med en ny fästman. Vilka är Pokersveriges fem mest optimala styvpappor om man är vuxen?

Vi var lite oroliga när pappa Dan lämnade oss här i Superbloggen men in kommer nu istället härliga Valterego! Kul och välkommen! Det kommer dessutom att bli lite mer debatterande i bloggen eftersom vi kommer att snacka om det som skrivs på Aftonbladets pokersida och om jag känner herrarna Rosenberg, Andersson och Lindell rätt så är de åsiktskanoner av hög klass 😉

Jag befinner mig just nu i London för konferens med PokerStars under två dagar framöver. Tog en tripp till Brighton när jag ändå var här för att hälsa på min goda vän Mad Harper. Mad är, för den som inte känner till henne, mediakoordinator på EPT-touren och har varit det sedan den startade i Barcelona säsong ett. Hon är en av grundstenarna till att touren blivit så populär som den är och är den som ser till att media världen över hela tiden har information om turneringen såsom chipcounts, bilder, vinnare, resultat…ja vad du kan tänkas behöva för att kunna skriva om turneringen ser hon till att du får. Numera gör hon sitt jobb från England eftersom hon tröttnade på att resa så ofta efter att ha gjort det elva år. Det blev sjukt tomt för mig dock eftersom vi suttit jämte varandra i nästan tio år under alla dessa turneringar. Men som sagt nu har jag fått en liten Mad-dos efter att ha spenderat 1,5 intensivt dygn tillsammans hon, jag och två andra tjejer som också jobbar på touren.

Efter att ha ätit en härlig middag igår tog vi oss bort till Mads favoritsysselsättning på måndagarna. Hon deltar då i ett pub poker game där ett 30-tal riktiga original samlas varje vecka för att dricka lite öl och lira lite kort. ”Vi spelar poker men alla kommer hit för att umgås”, skrattade en av killarna till mig igår när jag i en av alla rökpauser de var tvungna att ha *skratt* när jag sa att det var länge sedan jag spelade med ett så härligt gäng.

Jag, Laura från GPI och tidigare presentatör för PokerNews, Gloria som jobbar mot den italienska marknaden för PS samt Mad

När jag säger original så föreställ er Spike i Notting Hill eller någon av de som är med i Full Monthy. å får du en känsla av grabbarna grus. Hur som helst så var det verkligen en av de roligaste pokerkvällar jag upplevt någonsin och inte gjorde det saken sämre att vinna hela alltet. Nu spelade vi om väldigt få tändstickor eftersom dom i England har lite samma problem som oss i Sverige även om det inte finns ett monopol att stångas mot.

Dealerknappen här i skepnad av ett glasunderlägget från Amstel…

Nej, det är dags att hoppa i min gigantiska härliga hotellsäng och få mig några timmars sömn. Frukost på tok för tidigt, till och med för en småbarnsmamma, imorgon innan en låååååång dags seminarium.

Jag kommer inte ens ihåg hur många år sedan det var vi körde igång den här bloggen. Men jag minns att jag var rätt aktiv de första åren och höll lågan uppe med skrivandet. Det har aldrig varit roligare att blogga.

Främst berodde det väl på att jag kunde ”slå uppåt” och skriva om vad jag ville för att jag inte hade något att förlora. Jag var en ”nobody” utan några egentliga agendor, förutom att skriva vad jag tyckte och kände.

Det var kul att brottas med blogg-kollegan, ”Tjuren från Lund”. Och jag minns hur jag lyckades reta gallfeber på etablerade namn i pokersverige. Ja, det krävs inte så mycket för att reta upp medelålders svenska män…

Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. Jag har fortsatt spela en jädra massa poker. Och jag har grävt mig djupare in i branschen. Det har gjort att jag fått lite mer att förlora och jag dyker inte ner i debatterna lika djupt som tidigare. Men pokergudarna vet att jag saknar det. För jag älskar att dyka.

Jag tackar Dan för att ha drivit den här bloggen under de senaste åren när jag själv inte haft den rätta kraften, orken eller viljan. Min första tanke var självklart att lägga ner bloggandet här på Aftonbladet efter Dans beslut att pensionera sig. Vem skulle orka täcka det hålet?

Efter ett snack med Erik fick jag tillbaka lite tro på framtiden för den här dvalande bloggen. När Zlatan inte är med i landslaget så krävs det att andra höjer sig. Och nu ska vi höja oss.

Pokern för en rätt så tynande närvaro i media. Bloggarna försvinner och vi har inte fått se någon poker på svensk tv på många, många år. Om även den här bloggen skulle självdö så finns det inte mycket kvar. Så nu knyter vi näven i fickan och försöker göra något bra.

Det kommer inte bli 12 inlägg i veckan, men ett par i alla fall. För det finns absolut saker att skriva om!

Som att Sverige just nu är det ledande landet i världen när det gäller nätpoker. På Pocket Fives lista över världens mest framgångsrika pokerspelare så har vi fem svenskar bland de tio bästa. Nio svenskar bland de 21 bästa. Det är något att ta med sig som en varm filt.

Och det finns fortfarande en jädra massa människor i det här landet som gillar att spela poker för att det är världens mest mångfacetterade spel.

Så det känns väldigt bra att just Erik, en av de mest sakkunniga personerna vi har när det gäller pokern i Sverige idag, kommer tillbaka till Superbloggen. Som att sluta cirkeln så att vi kan ta vid där vi en gång startade. Med en levande blogg med högt i tak.

Vi ska försöka hänga med i aktuella händelser runt pokern och ge er våra analyser av läget.  Och självklart blir det en del personliga betraktelser i stort. Om litet och stort. Själv är jag ett stort fan av det lilla som ofta säger så mycket av det stora.

Och ni är varmt välkomna att komma med förslag på vad just DU vill läsa om här på bloggen. Vad är ni intresserade av när det gäller poker?

Så. Välkommen Erik. Nu kör vi. Superbloggen 2016.

En gång i tiden var jag med och drog igång den här bloggen. Jag, Ola Brandborn, Jens Jadbäck och Simon “Dybban” Lindell samlades för baxa ett blogg-lass ihop under flaggen “Pokerproffsen”. Det var inte vi som kom på namnet utan Aftonbladet, och det lär ha stuckit i ögonen på en hel del. Samtidigt var de väl ändå inte helt out of line då alla i kvartetten tjänade merparten av sitt uppehälle på pengar från pokervärlden. Anyhow, det har runnit massor av vatten under broarna sedan dess, och det är bara “Dybban” som är kvar av mina gamla compadres. Inte desto mindre tycker jag att det är förjäkla kul att vara tillbaka. ”Superbloggen med Pokerexperterna” som titel kan jag tänka mig stör en och annan också, för den delen.

Läser man presentationerna av oss som bloggar här 2016 låter det vid en snabb anblick som att jag skulle vara den mest rutinerade. Tittar man bara på hur länge vi har spelat poker är det så; jag började lira mörkpoker med kamrater när Simon och Lina gick på Lågstadiet. Diana var knappt ens född. Med det sagt är jag den sämste pokerspelaren i den här kvartetten, och det är inte ens nära att jag inte skulle vara det.. Är det något jag lärt mig om poker är det att tidpunkten för när man började spela har väldigt liten betydelse; det handlar om volym. Volym, volym, volym. Spelare som Christian Jeppsson och Martin Jacobson har spelat fler händer poker än vad femtio år äldre Doyle Brunson gjort. Och jo, de är idag bättre pokerspelare också.

Jag lär å andra sidan inte sitta i det här sällskapet för min (o)förmåga att ha bra koll på mina handranger. Just Martin och Christian leder mig in på vad jag egentligen tänkte skriva om i mitt första inlägg för 2016; förväntningar. En tidigare världsmästare och en tidigare världsetta; tillsammans har de hjälpts åt att skruva upp förväntningarna på svensk poker och svenska pokerspelare till nya nivåer, och frågan är vad som egentligen är rimligt att förvänta sig av framtiden. Jag är ingen siare, även om jag ibland (allt för ofta) är lite för säker på min sak i diskussioner. Någon lär någon gång ha sagt att allt som sägs före “men” i en mening, kan man avfärda som parenteser. Därför kastar jag nu in en brasklapp; Allt som sägs från och med nu i den här texten är rena spekulationer från min sida, men….

De svenska turneringsproffsen kommer även under det kommande året att ha ett strypgrepp kopplat om onlinescenen. De spelare som nu är etablerade i toppen kommer att fortsätta ligga där och visa att Sverige är en världsnation. I den specifika nischen turneringspoker online.

När det kommer till livepokerscenen har det svenska spelarkollektivet för liten volym i relation till många andra länder för att man statistiskt ska kunna förvänta sig en stor titel. Kommer den är det ett utslag av positiv varians (“tur” för den som vill). Vi har för få som spelar riktigt högt, och de som har den rullen OCH kapaciteten har inte gjort någon satsning för att etablera sig på super highroller-scenen. Det vore en annan sak om spelare som Viktor Blom, Michael Thuritz, Martin Jacobson och några till spelade merparten av de riktigt dyra turneringarna. Idag handlar det mer om någon av dem får lust att spela.

Skulle vi ändå få se en svensk stor titel tror jag att den kommer att komma av någon av de relativt unga men ändå etablerade stornamnen på scenen. En spelare som visat sig ha förmågan att omsätta rutinen och kunskapen från stora volymer online till livescenen. De är inte allt för många, men top of mind ligger Martin Jacobson, Anton Wigg, Michael Tureniec och Robin Ylitalo. Av de som inte redan sitter på en stor titel men som har varit med ett tag tror jag Anton Bertilsson och Alexander Ivarsson tillhör de mer framskjutna namnen, givet att de fortsätter resa på touren regelbundet.

Våra läsare på Poker.se utsåg Jerry “Perrymejsen” Ödeen till årets genombrott 2015, en högst välförtjänt titel. Han är ett av de nya namn som jag tror och hoppas mest på under kommande år, liksom en av de övriga nominerade i kategorin: Dennis Berglin. Dennis har synts allt mer på touren, och jag tror att även han kommer att bli ett av våra stora namn de närmaste åren.

Cashgamen är pokerns svarta låda, och 2016 blir inget undantag. På de allra högsta nivåerna får spelen en hel del uppmärksamhet och ett par av våra verkligt stora namn som Blom och Thuritz har valt att visa sina resultat på den ledande trackingsajten (eller snarare har de inte valt att inte visa dem i alla fall). Samtidigt är merparten av cashgamescenen, den svenska inte minst, höljd i dunkel. Verkligt respekterade spelare som Berri Sweet, Under0 och Fast Carsss är i stort sett okända för de breda massorna.  Få har någon riktig koll på Wilhasha, en av våra absolut största svenska pokerspelare idag. Vi kommer garanterat ha riktigt stora svenska framgångar på cashgamen även 2016, och lika garanterat är att merparten av dem passerar obemärkt. Och vice versa; många spelare kommer gula och kraschlanda utan att en rad skrivs någonstans i en publik kanal om det.

Branschen då? Trenden att satsa allt mer på rekreationsspelare tror jag fortsätter, och den är helt ofrånkomlig. Det är i mina ögon en bra riktning, men jag tror att den kommer att slå mot yrkesspelarna. Det kan man så klart tycka vad man vill om, men gillar man att läsa om svenska toppresultat är det inte en odelat positiv utveckling, då risken finns att ett antal svenska toppnamn drar ner på spelandet eller till och med slutar helt. Jag tror att det på kort sikt kommer att bli hårdare tider för de svenska pokerproffsen, men i slutändan handlar det om balans. Om företagen gör på rätt sätt och leder in fler spelare i pokern, och ser till att dessa spelare trivs och har det kul gynnar det även de som livnär sig på spelet. Sen har bolagen ett ansvar att göra detta på ett schysst sätt och stå för ingångna avtal, oavsett om det handlar om amatörer, proffs eller andra företag som motparter.

Det är en massa spännande grejer på gång i bloggen därav tystnaden.

Vi ber er hålla ut några dagar till!

Det är verkligen med stor sorg som vi säger adjö till Dan Glimne här i bloggen! Det kommer att bli väldigt tomt både här och på pokerscenen i Sverige! Det känns som det var igår när jag träffade mr Glajm för första gången. En titt i backspegeln och jag inser att det är 10,5 år sedan.

Jag var rätt grön i mitt jobb som webbredaktör för Poker Magazine och skickades över till Tallinn för inspelningarna av Pokermiljonen. Liksom ett dussintal andra fotografer och journalister skulle jag skriva om hela inspelningen, resultaten och göra intervjuer. Aftonbladet, Expressen med flera var på plats bland alla stora stjärnor vi har i Sverige. Inte bara pokerstjärnor utan nu snackar vi de största namnen som showbiz har att erbjuda.

En trappa ner på det lilla kasinot som var filmplats stod pokerbordet där alltsammans filmades. Det fanns ett greenroom för de som ville se eller bara hänga mellan inspelningarna. En trappa upp satt kommentatorerna Dan Glimne och Joakim Geigert och förde anteckningar samtidigt som de följde allt som hände.

Jag var rätt nervös i början men en av de första att se till att ta bort nervositeten var Dan som hjärtligt välkomnade mig dit och hela tiden såg till att jag kände mig som en i gänget. Vi har varit vänner sedan dess och han har många gånger varit personen jag vänt mig till för att fråga om råd och tips. När jag vann pris som årets pokerskribent 2008 var det Dan och David Hellenius som delade ut priset. Ja, han har varit med mig hela min karriär och varit min främsta mentor.

Tack för allt Dan! Lycka till med allt!

Till er andra! Ett riktigt gott nytt 2016!

Då så – medspelare, ludofiler, vänner, chartister, värderade läsare – har stunden kommit för mig att säga tack och farväl; detta är mitt allra sista inlägg här i Superbloggen.

Efter elva goda år med Unibet, och vad som mig veterligen har varit det längsta ambassadörskontraktet i europeisk pokerhistoria, klev jag häromveckan upp på deras Stockholmskontor och överlämnade min uppsägning: lugnt och stillsamt, under ett personligt möte, som det ska göras gentlemän emellan. Och jag hade ursprungligen tänkt skriva att Unibet och jag glädjande nog vid det stundande årsskiftet, efter denna långa och givande tid, nu skiljs åt som mycket goda vänner och i bästa samförstånd… men faktum är att de för några dagar sedan uttryckte en önskan om att ha mig kvar i en framtida roll som ”ständig Unibetambassadör”, den förste någonsin i bolagets historia. Hur det är tänkt att gå till får vi samtala om efter årsskiftet. Självklart har jag med glädje accepterat, men kommer alltså att med avsikt hålla mig betydligt mera i bakgrunden än tidigare! Några fler inlägg här i Superbloggen eller på Unibets pokersidor blir det dock inte; jag kommer emellertid att ha kvar mitt Twitterkonto och där då och då kommentera spelvärlden via det.

Dessutom kan jag avslöja att det under årens lopp definitivt inte har saknats såväl diskreta som handfasta inviter från några av Unibets konkurrenter, inkluderande såväl det Stora Statliga Bolaget som ett annat vars namn börjar på P och slutar på s… men jag har aldrig tvekat om att stanna kvar hos Unibet, där jag stortrivts och det varit en fantastiskt fin laganda.

Och varför jag då formellt slutar? Av det enklaste av alla skäl; jag fyller snart 69 år. (Dessutom årsbarn med – och jag skyndar mig att tillägga att det är utan några andra jämförelser i övrigt – Björn Skifs, Hillary Clinton, Stephen King, Arnold Schwartzenegger, Ozzy Osbourne, Thor Hansen och Chris Björin.) Det är helt enkelt en ålderslevel i livet då var och en av oss bör stanna upp och reflektera över vad man åstadkommit dittills, och vad man vill prioritera i fortsättningen… för visst har det enstaka gånger under de senaste åren hänt att jag från ännu ett hotellrumsfönster blickat ut över ännu en främmande stad, och med den kände romerske fältherrens ord upplevt att jag med åren börjat bli ”trött på hav och resor och krig”.

Vad jag till äventyrs åstadkommit överlåter jag i huvudsak åt andra att summera och utvärdera – men efter snart trettiosex yrkesverksamma år hittills inom spelvärlden, i bred bemärkelse, kan jag inte låta bli att förundras lite smått över att jag hamnade i just den här branschen. Jo, i mångt och mycket var det väl slumpens verk, det ska erkännas. I runda slängar en och en halv miljon sålda sällskapsspel som jag uppfunnit och fått publicerade i ett tjog länder har det hunnit bli, liksom cirka 450.000 sålda böcker på fem olika språk. Och även om jag aldrig någonsin varit en professionell pokerspelare i uttryckets korrekta bemärkelse, eller ens strävat efter att bli det, blev det ändå en och annan framgång under åren: trea i Main Event i SM; bäste svensk i Pokerfinnkampen; finalbord i Master Classics of Poker, i PAF Poker Challenge, i Elitloppspokern och i online-SM i Omaha, för att nu ta ett axplock; en cash i WSOP Main Event; och diverse förstapriser i smärre turneringar från London till Las Vegas.

Men det som kanske värmt mest är alla ni som under årens lopp kommit fram till mig och personligen tackat mig för att jag skrev Pokerhandboken, och därmed tydligen påverkade ett antal levnadsbanor. När Martin Jacobson förra året vann VM och i ett otal intervjuer fick frågan om hur hans karriär tog sin början, blev hans svar att han som 18-åring fick Pokerhandboken i julklapp av sina föräldrar… så om jag inte hade uppnått något annat, så skulle ändå detta finnas kvar: jag var med om att fostra en framgångsrik svensk pokergeneration.

Vad ska jag nu ägna mig åt då, kanske någon undrar. Svaret är att jag förutom det uppenbara att börja lyfta pensionen ska gå tillbaka till att i min egen takt uppfinna flera sällskapspel, samt skriva ytterligare ett antal böcker som jag länge har planerat. (Ett nytt bokkontrakt med ett förlag är redan undertecknat, och manus ska jag leverera nu i vår.) Jag kommer att dyka upp på någon liveturnering då och då, samt enstaka gånger, när andan faller på, spela online hos Unibet; och det där projektet med ett svenskt hasardspelsmuseum som jag är på väg att bli inblandad i låter intressant. Så nej, jag lämnar varken poker eller spelvärlden i övrigt. Däremot kommer jag att bli allt mer sparsmakad med mina framträdanden.

Och jag ska börja sälja av delar av min samling; att äga över ettusen olika spel är helt enkelt inget jag vill längre. Håll ögonen öppna på auktionssajten Tradera om några veckor, när jag hunnit städa upp och börjat sortera lite…

Jag hoppas också att jag med mina nästan 300 pokersidor i Aftonbladets sportbilaga, bortåt 600 krönikor för Unibets webbsajt, över 1100 inlägg här i Superbloggen och fler än 8000 tweets under årens lopp, har underhållit, informerat och upplyst er.

Just i Superbloggen har jag under årens lopp vinnlagt mig om Sveriges absolut bredaste grepp över ämnet spel. Självklart har tyngdpunkten legat på poker, vadhållning och annat spelande om pengar, men bläddrar du igenom allt vad jag skrivit här kommer du också att hitta mängder av underhållande anekdoter i gamblingmiljö; läsning om den oslagbara roboten i sten-sax-och-påse; om de mest unika tärningar som någonsin tillverkats; om världens mest omtalade hasardparti; om bröderna Marx och hur de fick sina artistnamn; varför kinesiska lottovinnare uppträder i pandakostymer; rapporter om cashgames från Colombia till Kambodja; den osannolika berättelsen om varför Monopol uppfanns; udda hasardspel, från fårahimmel till abbiamarker; om städer som fått sina namn efter olika spelhändelser; om det ultimata vadet; ett otal inlägg om såväl det tragiska som det understundom komiska i spelmissbruksfrågan; om indiska carromfilmer och kinesiska spelskandaler; några bungyjumps; analyser av de djupa kopplingarna mellan politik och spel; backgammon med Sichermantärningar; maffians historia i Las Vegas; bildreportage från spelmässor i Macau, Essen, Paris, Nürnberg och London; recensioner av böcker och filmer med speltema; tonvis med dagliga uppdateringar från WSOP genom åren; newsflashar om skattedomar och om nya lagförslag och nya politiska initiativ gällande spelmarknaden; mina äventyr bland sydafrikanska häxdoktorer; om hur världens första schackparti mellan en människa och en maskin gick till; vad som kommer att hända med dig efter döden som ett resultat av ditt spelande; poker- och gamblingfrågesport; och många, många, många andra ting med – men ändå var det så mycket från spelandets värld som jag inte hann med att berätta om. Det känns som om jag bara skrapat på ytan av detta fascinerande ämne… men har ni uppskattat och haft glädje av allt det som jag berättat om, så är jag tillfreds.

Rätteligen vore det nu på plats att jag omnämner och tackar ett antal personer här; men det skulle bli så många namn att det i praktiken vore ogörligt. Alla er på Unibet, i Sverige såväl som utomlands, vill jag dock rikta ett alldeles speciellt tack till: det har varit elva spännande, goda och omväxlande år ihop hittills, och ingen kunde ha önskat sig ett bättre och trevligare ressällskap! Det är med glädje jag fortsätter, men från och med nu i en mera tillbakadragen roll som ambassadör emeritus. Och alla andra vänner med, i synnerhet bloggkollegorna och entouraget i Las Vegas: ett stort tack även till er! Ni vet vilka ni är, och ni har också gjort mitt liv så mycket rikare.

Och därmed har det blivit dags för mig att stillsamt gå mot utgången, och så lämna byggnaden och dra vidare. Det har varit en fantastisk tid i mitt liv, med många fina mänskliga möten under dessa år; och jag önskar er alla ett gott 2016 samt lycka och framgång i livet, bästa medspelare, vänner och värderade läsare. Tack ska ni ha.

Så går då 2015 mot sitt slut, och snart ligger ett nytt år framför oss, fullt med möjligheter och potential… och måhända är det äntligen året då vi alla till sist blir utomordentligt rika, vackra och berömda. 🙂 Liksom jag gjort ända sedan 2008 ska jag ännu en gång djärvt ge mig i kast med att begrunda det poker- och gamblingår som gått, i en högst subjektiv summering av highlights och lowlights, av the good, the bad and the ugly, självklart med blågul slagsida, och som jag nu delar med mig av!

Det snart gångna årets personer och händelser värda att uppmärksamma [trumvirvel här], på det ena eller andra sättet [ännu en trumvirvel här], är dessa:

Årets spaderess: Detta viker jag av tradition för årets världsmästare i poker – vinnaren av WSOP:s Main Event – och det blev amerikanen Joseph McKeehen som tog hem årets mest prestigetyngda utmärkelse samt 7.683.346 dollar.

Årets klöveress: Kanadensaren Daniel Negreanu fortsätter att abonnera på förstaplatsen i All Time Money List, med i skrivande stund totalt 31,6 miljoner dollar brutto i inspelade liveturneringscashar. Det är bara att lyfta på hatten för ”Kid Poker”.

Årets hjärteress: Amerikanskan Vanessa Selbst är den som på damsidan spelat hem mest i liveturneringar brutto i år – över 1,1 miljoner dollar.

Årets ruteress: Bäste svensk i årets VM blev Ghattas Kortas, som nådde 44:e plats och kunde stoppa på sig 164.086 dollar – respekt!

Årets ess i rockärmen: Amerikanen John Myung drabbades under dag 2 i WSOP Main Event av blindtarmsinflammation och fick opereras akut, så när dag 3 tog vid stod Myungs markerstapel kvar på bordet och började reduceras när mörkar och ante åt av den. Remarkabelt nog infann sig dock Myung till dag 4, svag, darrig och nyopererad men sammanbiten, och lyckades spela sig fram till 325:e plats för 29.329 dollar! Vilken fighter…

Årets spaderkung: Svenske Christian ”eisenhower1” Jeppsson har i skrivande stund i 17 veckor i sträck toppat listan på PocketFives som den framgångsrikaste onlinespelaren i världen, och är nu uppe i 7,8 miljoner dollar.

Årets klöverkung: Det blev Niklas Åstedt som satte årets största enskilda blågula livecash, 336.700 euro, genom att komma 4:a i EPT Barcelonas €10.000 High Roller-event.

Årets hjärterkung: SM i mörkpoker är Europas äldsta och världens näst äldsta årliga turnering – och svensk mästare 2015 i denna klassikerdisciplin blev Mikael ”Greenbay” Grönvik, för 4889 euro.

Årets ruterkung: Veteranen Per Hildebrand tog välförtjänt hem SM-titeln i Omaha samt 8556 euro i prispengar.

Årets kung i rockärmen: Svensk pokers grå eminens och ikon Christer Björin, som visade att han är still going strong när han satte sex cashar för sammanlagt en kvarts miljon kronor i årets WSOP – fler än någon annan blågul pokerkrigare.

Årets spaderdam: Amerikanskan Kelly Minkin gick längst av alla kvinnorna i årets VM, men föll till sist på 29:e plats – dock 211.821 dollar rikare.

Årets klöverdam: I VM blev Diana Svensk bästa kvinnliga blågula pokerkrigare – samt näst bästa kvinna! – och nådde en ytterst hedrande 83:e plats när hon cashade för 68.624 dollar; årets största svenska vinst på damsidan. Hennes femteplats i november i WPT South Africa för 273.640 rand gör inte saken sämre…

Årets hjärterdam: I Main Event i årets live-SM i poker var det Emma ”BlackQueen” Wikberg som besegrade 158 konkurrenter och tog hem pokalen och en kvarts miljon kronor!

Årets ruterdam: Amerikanskan Loni Harwood vann WSOP National Championship och 341.599 dollar, före multipla armbandsvinnare som Daniel Negreanu, Dominik Nitsche och Jeff Madsen i det prestigetunga startfältet.

Årets dam i ena rockärmen: Amerikanskan Jennifer Harman blev i november invald i pokerns Hall of Fame, under en ceremoni i Las Vegas.

Årets dam i andra rockärmen: Svenskan Sofia Lövgren bloggar, twittrar och fortsatte sin proffskarriär med ytterligare ett halvdussin turneringscashar på sin meritlista för året, inklusive en i WSOP $1500 NLH – förr eller senare kommer det riktigt stora genombrottet!

Årets spaderknekt: En av de mer bemärkta insatserna 2015 stod Mikael ”ChaoRen160” Thuritz för, när han tog hem förstaplatsen och 196.000 dollar efter att obesegrad ha gått igenom startfältet i $10.000 NLH Heads-Up Highroller i WCOOP.

Årets klöverknekt: Den utmärkelsen går till nicket ”Mrdawwe”, som satte årets största blågula onlinecash genom att ta hem segern och 348.695 dollar i event nr 53 i WCOOP.

Årets hjärterknekt: SM-vinnare live i disciplinen Sviten Special blev Martin ”Franke” von Zweigbergk som för det fick prischecken på 2933 euro.

Årets ruterknekt: Segern i årets Pokerfinnkampen hamnade i blågula händer, genom en storartad insats från Oktay Özcelik som dessutom tog hem Terminatorbonusen – och hade köpt sig själv i spelarauktionen dessförinnan! Summa 7067 euro…

Årets knekt i ena rockärmen: Svenske Douglas Olsson, som kom tvåa i APPT Manila på Filippinerna för 636.000 kronor och därmed satte årets bästa blågula turneringscash i Asien.

Årets knekt i andra rockärmen: Indonesiskamerikanska proffset John Juanda, som i november valdes in i pokerns Hall of Fame.

Årets joker: Självklart ännu en gång den såväl oförbätterlige som oförliknelige Viktor ”Isildur1” Blom, vars fortsatta absoluta, totala bergochdalbana med miljoner i såväl förluster som vinster välförtjänt gett honom smeknamnet ”The King of Swing”!

Årets mest saknade pokerprofil: Britten David ”Devilfish” Ulliott, som avled den 6 april i cancer. Hans oförbätterliga attityd och en jargong fylld av profaniteter, men samtidigt ett hjärta av guld bakom fasaden av betong, har vi alla i kärt minne…

Årets pokerentreprenör: Fransmannen Alexandre ”Alex” Dreyfus, som ligger bakom pokerrankingen Global Poker Index (GPI) och nu under 2015 har förkunnat sin avsikt att ”sportifiera” poker genom att bland annat lansera Global Poker League, GPL.

Årets organisatörskandal: Under International Poker Open i Manila i december framkom det att turneringsledningen, i ett desperat försök att få upp deltagarantalet i Main Event, lät spelare ställa upp gratis i utbyte mot att ledningen skulle få 80% av de eventuella vinstpengarna.

Årets förlorare online: Världskända proffset Phil Ivey, som enligt PokerNews avslutar onlineåret hela 3,7 miljoner dollar back på PokerStars och Full Tilt. Det tål att påminna om att han dessutom backade mer än 2,3 miljoner dollar under 2014…

Årets vinnare online: Vår egen Viktor ”Isildur1” Blom, som – om inget drastiskt nu händer under den kommande veckan – netto har plussat mer än 2,5 miljoner dollar på nätpoker och därmed är världsetta för året.

Årets saknade kort i leken: Dansken Gus Hansen, som lyste nästan helt med sin frånvaro i pokercirkusen.

Årets First Lady of Poker i Sverige: Jag dömer denna gång oavgjort mellan Diana Svensk och Emma Wikberg, bägge redan omnämnda ovan. Det ska bli intressant att följa dem under 2016!

Årets chockrazzia: I april slog den kinesiska polisen till mot turneringen APPT Nanjing Millions, häktade dussintals med personer och satte därmed ett brutalt stopp för utvecklingen av poker i Kina, för åratal framöver.

Årets lagpokerseger: Fick vi se på Malta i mars, när Italien med Team Italy tog hem den första upplagan av lagtävlingen Global Poker Masters.

Årets finalbordsfiasko: När kanadensaren Harnam Matharu i februari nådde finalbordet bland de över 600 deltagarna i Fallsview Poker Classic i Ontario, kände några veteranspelare igen honom som misstänkt från ett våldsamt rån några månader tidigare utanför ett motell i Châteauguay och tipsade polisen. Lagens långa arm infann sig samtidigt som Matharu klättrat upp till att bli chipleader, och förde iväg honom till häktet. Kvar på bordet blev dock hans markerstapel, som slutade som trea för 80.000 kanadensiska dollar…

Årets Unibet Open-prestation: Svenske Karl Stark kom tvåa för 60.000 skattefria euro i UO Cannes, och gick därmed längst av alla svenskar i ett sådant event.

Årets highroller… not: Busschauffören och vadsmitaren Andreas Bergman, som i februari ville slå vad om en miljard (!!!) kronor gällande att han i september skulle ha två namngivna böcker färdigskrivna. Nej, det hade han inte…

Årets dealer… eller?: Roboten/humanoiden Min, som i november presenterades av Paradise Entertainment i Hongkong.

Årets blivande gamblingställe: Det svenska hasardspelsmuseum som under året lanserades som ett tilltänkt projekt, men tidigast kommer att öppna 2019.

Årets pokergrattis: Utdelas härmed till Norsk Pokerforbund, som fick statens, myndigheternas och det norska kulturdepartementets (!) välsignelse till att arrangera årets live-NM på norsk mark – och slog deltagarrekord. När ska motsvarande svenska instanser bli lika framsynta och toleranta??

Årets juridiska kliv framåt: I september tillsattes äntligen en ny svensk spelutredning och på uppdrag av civilminister Ardalan Shekarabi… och att LI:s generaldirektör Håkan Hallstedt blev chefsutredare välkomnar vi.

Årets deltagarvärldsrekord live: I WSOP-eventet Colossus i Las Vegas i juni ställde 14.284 deltagare upp och gjorde tillsammans 22.374 inköp – samt slog den förra rekordnoteringen på 8773 spelare i WSOP Main Event 2006 i spillror.

Årets europeiska deltagarrekord live: I augusti spelades Estrellas Spanish Poker Tour Grand Final i Barcelona, och drog 3292 deltagare – den högsta noteringen i europeisk pokerhistoria. Prispengarna sträckte sig ända ned till 468:e plats…

Årets nordiska deltagarrekord live: I vårt västra broderland Norge drog finalen i NM hela 1974 deltagare; nytt nordiskt rekord med monstermarginal. Som jämförelse är det svenska livedeltagarrekordet alltjämt 681 spelare, satt i mars 2007 i turneringen European Poker Challenge i Grebbestad – just det, den famösa tillställning som polisen satte stopp för genom en razzia då! Jag vet, jag var där.

Årets minst välkomna pokerbeslut: I maj dömde Högsta förvaltningsdomstolen att någon kvittning mellan spelvinster och -förluster hos olika anordnare/spelbolag utanför EU/EES inte får göras. Det är alltså fullt möjligt att du som pokerspelare kan få en effektiv beskattning på 100% eller 200% eller ännu mera av dina pokervinster utanför EU. Du kan till och med gå back på ditt pokerspelande, och ändå tvingas betala skatt! Tummen ned, definitivt.

Årets vadhållningsskandal: Brittiska bookmakingbolaget Win Cash Live hudflängdes ordentligt i höstas, efter att ha accepterat betting på vilka namngivna fotbollsspelare som skulle ”kliva ut ur garderoben” som öppet homosexuella.

Årets gamblingrättegång: I oktober förlorade Phil Ivey målet mot det brittiska kasinot Crockfords, och fick därmed inte ut de 7,7 miljoner pund som han och hans kinesiska medhjälperska Cheung Yin Sung vunnit på baccarat genom hennes nästan övernaturliga förmåga att kunna identifiera kort på mikroskopiska skillnader i baksidornas mönster.

Årets bad guy inom poker: Den franske playboyen, affärsmannen och highstakesspelaren Arnaud Mimran häktades i februari som misstänkt för såväl tre fall av mord som massivt skattefusk. Ser inte bra ut på hans CV…

Årets litterära favorit i repris: Liksom 2011, 2012, 2013 och 2014 förblev även 2015 ”spänningsromanen” Bluesbreaker, av Andreas Bergman, årets mest opublicerade bok trots alla hans ständigt utfärdade löften. Det mest spännande med den boken är alltså om den någonsin ska komma ut eller inte… 2016? Skulle inte tro det.

Årets pokersenior: Belgaren och 72-åringen Pierre Neuville, som nådde finalbordet i årets WSOP Main Event som den äldste November Ninern någonsin.

Årets pokerstrejk: Under tre dagar i början av december vägrade 2500+ spelare att vara på PokerStars. Blev strejken en framgång? Ja, delvis – och bolaget har tydligen lovat att förbättra sin kommunikation utåt i fortsättningen.

Årets sportstjärneprestation: I januari kom fotbollsstjärnan Ronaldo 26:a för 340.000 kronor i PCA Main Event på Bahamas. Imponerande, faktiskt.

Årets par i kungar: I våras blev, med bara några dagars mellanrum, Robin ”inho” Ylitalo och sedan Anton ”antesvante” Wigg den andre respektive den tredje svensken att ta sig över strecket fem miljoner dollar inspelade online.

Årets publicitetsöde: I början av året bytte Poker Magazine ägare och övergick till en helt digital upplaga… för att i slutet av året inte publicera något nummer alls efter att live-SM väl spelats. Hur blir tidskriftens öde under 2016? Det vet endast pokergudarna.

Årets krigsförklaring: Unibet och Full Tilt har redan gjort det, och i höstas följde Party Poker och PokerStars efter – de begränsade användandet av s.k. HUD:s (”Heads-Up Displays”), alltså mjukvara som håller reda på motspelarnas spelmönster och annat. Äntligen!

Årets klövertvåa: Brittiska pokerproffset och WSOP-armbandsvinnaren Darren Woods dömdes i januari till femton månaders fängelse samt till att betala tillbaka 911.217 pund. Hans sofistikerade fusk involverade spel från flera olika konton samtidigt, och till och med uppköp av några privata nätverk för att kunna smyga sig förbi onlinebolagens regler. Synd att han inte fick 911.217 månader i klinken…

Årets utköp: I december övertog miljardären och kasinomagnaten Sheldon Adelsohn dagstidningen Las Vegas Review-Journal, via sitt företag News + Media Capital Group. Det är olycksbådande, med tanke på att Adelsohn sedan några år tillbaka axlat rollen som onlinespelandets fiende nr. 1 i USA.

Årets sista-pokerstriden-det-är: I april och maj förlorade datorprogrammet Claudico, utvecklat på Carnegie Mellon University i Pennsylvania, heads-upmatcherna no-limit mot fyra amerikanska pokerproffs med siffrorna 1-3. Claudico som i dag är världens starkaste ”pokerbot” i no-limit fortsätter dock att vidareutvecklas – så kanske var detta mänsklighetens sista pokerseger mot de artificiella intelligenser vi har skapat.

Årets sponsrade spelare… not: I mars avslöjades att PokerStars misslyckats med att värva fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic till sitt stall, trots att erbjudandet låg i närheten av fyra miljoner euro. Det är uppenbarligen till att ha sitt på det torra, får man säga.

Årets startdagsfiasko: När Main Event i Mega Poker Series i Dublin med ett inköp på €800 skulle inledas i september, kom bara sju (7) deltagare till start dag 1A! De åtta planerade nivåerna fick skrotas och dag 1A avbrytas när bara två spelare återstod. Dag 1B kom dock 56 till start…

Årets personliga gamblingupplevelse: Att på ICE-mässan i London i januari få prova på ”3D-Gaming” med virtual reality-glasögon på huvudet. Att kliva in i ett virtuellt pokerrum då kändes svindlande…

Årets pokerpris: I mars fick vår då regerande världsmästare Martin Jacobson motta utmärkelsen ”Årets turneringsprestation” under European Poker Awards, välförtjänt för sin VM-seger året innan.

Årets besvikelse: I WSOP Main Event i juli åkte Martin Jacobson ut redan den första dagen, och därmed fick vi inte uppleva spänningen att se honom ta sig närmare och närmare the November Nine. Nästa år, kanske?

Årets nedstängning: I mars stängdes anrika pokerinstitutionen Aviation Club i Paris ned, efter en polisrazzia som involverade misstankar om penningtvätt och annat. Synd på detta klassiska gamblingställe!

Årets poker-TV: Den 1 oktober lanserades TV-kanalen Poker Central i USA, inte bara via kabel utan också tittbar via appar till Xbox One och annat – poker 24/7, helt enkelt.

Årets pokerintervju: Bestods Martin Jacobson med, när han i februari intervjuades i Dagens Industri Weekend och poker för ett ögonblick kändes så… vuxet.

Årets språkförbytelse: I februari övergick Ken Lennaárd till att i stället för svenska börja blogga på engelska, på PokerListings.

Årets mest välkomna pokerdomslut: Drabbades amerikanske fuskaren Christian Lusardi av i oktober, när han dömdes till fem års fängelse för att ha smusslat in falska marker i turneringen Borgata Winter Poker Open i Atlantic City förra året. Lusardi ålades dessutom att betala 463.540 dollar till kasinot Borgata.

Årets pokerkommentar: ”When you gamble on a flush in high-stakes poker, you either win big or lose big” – sagt av Rick Fuentes, kriminalkommissarie vid New Jerseys delstatspolis, och ironiskt syftande på att Christian Lusardi misslyckades med att spola ned flera hundra falska marker i toaletten vilket ledde till totalstopp i avloppet samt att han åkte fast.

Det var årets summering – och nu önskar jag er alla en riktigt god och fridefull jul, kära medspelare, chartister, ludofiler och värderade läsare!

Så var det dags igen… för ett rykande färskt och inte-så-litet inside job i lotteribranschen som nu har avslöjats:

http://www.chicagotribune.com/news/nationworld/ct-lottery-jackpot-fixing-investigation-20151218-story.html

Det är inte någon långsökt gissning att någon, någonstans, redan nu börjat fila på filmrättigheterna – men vad är det då som hänt?

Jo, Eddie Tipton, den tidigare chefen för säkerhetsavdelningen vid Multi-State Lottery Association i USA, har dömts för bedrägeri i samband med ”fixning” av en jackpottdragning i Des Moines i Iowa; men åklagarmyndigheten anser att han, och ett antal medbrottslingar, ligger bakom betydligt flera likadana fixningar i andra delstater.

I Oklahoma, Colorado och Wisconsin har det redan bekräftats att närmare motsvarande 70 miljoner kronor i form av lotterivinster betalats ut till personer som påstås ha kopplingar till Tipton, och nu utsträcks undersökningen till att omfatta praktiskt taget hela USA. Som Iowas chefsåklagare Thomas H. Miller drastiskt formulerat det i intervjuer: ”Hittar man en kackerlacka, nödgas man anta att det finns hundra till som man inte har hittat.”

Och här är problemet, som sänder rysningar längs ryggraden hos lotteriansvariga tjänstemän och chefer över hela nationen: fixningarna gäller manipulation av den mjukvara som förmodas dra slumpmässigt valda nummer – och hela trettiosju (37) delstater och territorier förlitar sig på slumpgeneratorer från just organisationen Multi-State Lottery Association som är baserad i Iowa. Det kan alltså bli ett synnerligen explosivt resultat av de förundersökningar som nu pågår, med tanke på dessa delstater och territorier drar in motsvarande över 160 miljarder kronor i intäkter årligen. Att förlora förtroendet hos den spelande allmänheten vore en katastrof, och i efterdyningarna väntar säkert rättegångar som kommer att pågå i åratal.

Tipton själv har inledningsvis dömts till 10 års fängelse men är just nu på fri fot efter att ha överklagat när det gäller Iowajackpotten på 16,5 miljoner dollar. Andra åtalspunkter gäller brottsligt förfarande och pengatvätt. Dessutom granskas Tiptons bror Tommy, samt hans bäste vän Robert Rhodes som är bosatt i Texas – och äger mjukvaruföretaget Systems Evolution i Houston.

Jag har här i Superbloggen tidigare skrivit om spelskandaler där det är personer i ledande befattningar som missbrukat sin ställning, som här t.ex. när det gällt Sydafrikas motsvarighet till Lotteriinspektionen:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2014/12/quis-custodiet-ipsos-custodes/

Det ska bli intressant att se var någonstans denna amerikanska ”affär” slutar, och vilken omfattning den haft; frågan är om man inte borde spänna fast säkerhetsbältet redan nu.

Ibland, lite oväntat, får man svar på frågor man grunnat över i livet; som till exempel varifrån jag fått mitt stora – för att inte säga uppslukande – intresse för spel, och då inte minst poker och hasard. Visserligen var sällskapsspel ett högst påtagligt inslag i familjen när jag växte upp, med flitiga partier Bondespelet, Finans, olika kortspel och annat mot min bror och syster liksom vännerna… men under en vistelse i föräldrahemmet i Halmstad för några år sedan blev jag upplyst om en del jag inte vetat om förut. Nu vet jag av vem jag möjligen ärvt min läggning! 🙂 🙂

Vid det tillfället hade min mamma råkat ut för en trist fallolycka, och jag var därnere i fem dagar och tog hand om henne efter att hon kommit ut från sjukhuset. Hon plockade under dessa dagar fram gamla papper, böcker och fotografier ur släktgömmorna, och kunde introducera mig för en intressant person vars existens jag dittills varit ovetande om: min morfars morfar.

Vem var han då? Jo, greve Nils Ludvig Ferdinand Barck, som levde 1820-87. Hemma på fädernegodset Börringe blev han tydligen betuttad i sin rättares vackra dotter, gjorde henne med barn, och så födde hon som ett resultat av den förälskelsen en ”oäkta” dotter som fick namnet Louise – min morfars mor.

[Jaja, jag vet hur enstaka läsare med förkrympta själar reagerar: greveblablabla etc och nu-ska-han-förhäva-sig, men titeln är egentligen oviktig. Så för ordningens skull kan jag komplettera med att min farfar var grovarbetare vid järnvägen i Göteborg, och min farfars farfar bonde i Tidaholmstrakten – förutom att jag i princip har samma förfäder som alla andra, över 90% av dem var inte ens däggdjur. OK?]

Nils Barck var dock inte sämre än att han utan omsvep faktiskt erkände faderskapet, och även gav sin oäkta dotter släktnamnet Barck. Jag slog på försök upp denne Nils i Svensk Uppslagsbok, ett gediget och ärvt gammalt lexikon i 30 band som då fanns på hyllorna i min mammas hem och vimlade av vördnad för överheten, svartvita foton på äldre herrar i mustasch och pluralformer av verben, och hast du mir gesehen: där fanns släkten Barck beskriven på en halvsida. Om just min morfars morfar stod det bland annat följande:

”… greve, äventyrare, ägnade sig först åt den militära banan, som han snart lämnade för att utomlands tillfredsställa sin nöjes- och spellystnad. B. var på sin tid mycket omtalad för sitt äventyr med Lola Montez och sina ekonomiska spekulationer…”

Äventyrare, det var coolt. Men ”… tillfredsställa sin nöjes- och spellystnad” och ”ekonomiska spekulationer” (han var tydligen inblandad i en del affärer som gränsade till svindlerier) – där kom det. Man riktigt tycker sig se hur redaktörerna för Svensk Uppslagsbok nedlåtande rättar till stärkkragen och snörper på munnen åt Nisse Barcks utsvävande leverne, gambling och kvinnoaffärer. Men vem var då Lola Montez? Jag blir nyfiken. Jodå, även denna dåtidens beryktade scandal beauty hade fått sin egen artikel i Svensk Uppslagsbok, visade det sig:

”… född 1818, fadern engelsk officer, modern av spansk härkomst; bereste från 1843 kontinenten som spansk dansös, ökänd för sin sedeslöshet, och blev i München 1846 konung Ludvig I:s älskarinna…”

”Ökänd för sin sedeslöshet”? :-> Hon var nog snarare sin tids Carolina Gynning eller Britney Spears. Hade Lola levt idag hade hon varit med i Big Brother, dykt upp på filmpremiärer och haft sin egen blogg; säkert helt enkelt en stark kvinna som inte tvekade att ta för sig av livets goda, vilket förstås på den tiden inte gick för sig. Och mycket riktigt slutade det illa: 1848 tvingades hon fly från Tyskland efter att andra tyckte hon lagt sig i politiken över hövan, och kung Ludde fick abdikera. ”Efter växlande öden avled hon 1861 i fattigdom i New York”, avslutade Svensk Uppslagsbok sin nödtorftigt maskerade moralpredikan.

Nå, nu vet jag inte om ”nöjes- och spellystnad” är sådant som verkligen går i arv. Och min ”oäkta” förfader greve Barck var dessvärre till råga på allt sannolikt obekant med poker, eftersom spelet i mitten av 1800-talet ännu knappt tagit steget över Atlanten hit till Europa. Men visst hade det varit intressant att kliva in i tidsmaskinen, trycka på låt oss säga året 1880, söka upp förfadern Nisse och introducera denne gamle rumlare för mörkpoker samtidigt som vi avnjutit var sin bra cigarr och en ännu bättre cognac, medan han med glimten i ögat fått berätta om såväl sina öden på Europas kasinon som om sitt ”äventyr” med denna Lola Montez – säkert en minnesvärd kvinna. Skål på dig in absentio, käre morfars morfar! Vi hade avgjort fått en intressant kväll ihop.

Och när man ändå fantiserar om tidsmaskiner, visst hade det varit häftigt att kunna resa tillbaka, kliva in på en saloon i Tombstone eller Deadwood en kväll och köpa in sig i ett cashgame vid sidan om Doc Holliday, Wild Bill Hickok, Bat Masterson eller någon annan av pokerns beryktade storheter! Helsike, vilka stories man hade kunnat återge efteråt här i Superbloggen…