Så var man här!

Vårt underbara, älskade Österlen. Hjärtat slog dubbla volter under morgonens löprunda som innefattade det vanliga… Doft av tång, havsbris i ansiktet, kohagar, möte med en häst och möten med morgonmotionerande människor av alla slag: Pensionärer i paramobiler, ridande småflickor, lufsande äldre män, promenerande par och hundarnas morgonkiss. Alla motionärer på sitt vis.

Jag har ju legat lågt med träningen ett tag, och min hjärna var som en häst som behövde tämjas. Trots det underbara scenariot i vilket jag befann mig så upplyste mitt ego mig om alla möjliga anledningar till att lägga ner och vila. Kissnödig!, det blåser för mycket!, man ska inte gå ut så hårt i början! äh, ta det lite lugnt!, tänk om någon snor bilen! (?), glömde ju att mejla jobbet!….

Ja, jag försökte med allt. Men gav inte upp, och nu sitter jag här med 6 km i låren, illröd i ansiktet och känner mig fantastisk!

Tame that horse and get going…

hej.