Någonting jag lär mig om att försvara sig är, att om det finns något att försvara så är jag fel ute. 

Det är både en jobbig och en befriande insikt. Går jag i försvar med näbbar och klor, så är det ofta något jag är osäker över själv, en falsk illusion, och jag känner ofta att det jag försvarar har jag inte riktigt `gått igenom´ordentligt med mig själv.

Är det för djupt, har jag förlorat dig…?

Ok, men gör ett test med dig själv. Nästa gång du går i försvar för dig själv (det sker ofta i en oförutsedd diskussion, eller kan vara en direkt reaktion på ett påstående om dig som någon kläckt, ett email du fått som inte riktigt resonerade med dig, eller en irriterande partner som trycker på dina knappar), så be om att få ta en paus, gå igenom vad det är du vill ”försvara”, och återkom med en förhoppningsvis försvarsfri sanning som hellre än försvarar dig, står upp för din sanning.

En bra tanke i en pressad situation kan vara: ”Behöver jag försvara mig eller bara lugnt och sansat stå upp för min sanning?”

För, det är skillnad att stå upp för sig själv och försvara sig själv.

Goes without saying, håller du på att bli våldtagen så kommer du antagligen inte att be om en paus för att ”stå upp för din sanning”, utan då måste du försvara dig själv. Men då kommer du ju från en sann plats, eller hur? Förstår du skillnaden?

Det tog ett tag för mig att förstå, men nu gör jag det…