Uuuhh. När allt, allt jag lärt mig, och jobbat HÅRT för att bibehålla och lära mig, all yoga, andning, all beteende terapi, meditation, all midfullness osv, bara far rakt åt h-vete. När tid och rum försvinner. Mitt i en av de lyckligaste stunder jag vet. Det skedde idag. En baggis för många, men ett h-vete för mig.

Jag var ute på min runda i Hagaparken, och hade just fått upp tempot, fått in den sköna snabba andningen, solen sken och lyckohormonerna som legat och slumrat ett tag eftersom jag halkat av träningen lite, hade just börjat bubbla upp. Då. Då sker det som jag är mest livrädd för i hela världen.

Framför mig på asfalten, ja ASFALTEN, precis mellan det underbara cafét och glasskiosken, ringlar en lång, stor, svart, tjock orm. Jag kan knappt skriva ordet- mina fingrar darrar och det kryper i kroppen.

Jag fryser till is i solen. Tid och rum försvinner och det på riktigt svartnar för ögonen. Jag kan inte andas alls. Min iPod faller till marken. Jag vill också falla, men är för stel av skräck.

Här får ni en liten selfie så ni förstår vilken ågren det är att ens skriva om det.

Mitt mantra i svåra situationer är ”andas”. Och u name it, jag skulle kunna andas mig igenom vad f-n som helst känns det som. Jag har tränat, nämligen! Men det spelar tydligen ingen roll när det verkligen hettar till!

Men det här. Hela dagen har varit som i ett töcken på grund av detta. Finns det någon som förstår? Min omgivning har lite svårt att förstå min fobi. Jag vet inte hur jag ska förklara så att någon förstår. Jag har ingen aptit. Det är så sjukt, jag vet. Och det jobbigaste av allt är, att jag inte kommer våga mig tillbaka till Hagaparken- mitt andra hem!

Jag stod stel som en pinne utan att varken se eller höra en stund, för att sedan börja vrida mig i… någon form av äckeldans eller så. Och så tänkte jag, äh! Det är nu eller aldrig, det är NU jag ska ta fram det jag har lärt mig, att fejsa mina rädslor- som jag ju annars gör dagligen! Spring, människa! The moment is here, preach what you teach!

Och jag tog några stapplande steg framåt i något som nog liknade en person med vinterkräken på väg till toan. Men det gick inte, jag kunde fysiskt inte flytta min lekamen i samma riktning som ormen (uää) ringlat. Det var en kraft jag inte kunde styra över. I need help.

Det slutade med att jag som en galning stapplade, vinglade, hemåt sjungandes (högt, jag sket i alla blickar) : Hejsan hoppsan fallerallera! När julen kommer ska varenda unge vara gla’!

Jag kan ju inte ha det så här. Så jag ska prova det här (nedan), Tapping, i kväll. Har nosat lite på det förut, men nu ska jag gå all in. Försökte nämligen just meditera lite, men kan inte ens sitta på golvet eftersom skräcken fortfarande sitter i min kropp. Kan inte sitta på golvet. Knappt i soffan. Sjukt.

Återkommer med om det funkar. Har även boken hemma, som Gabrielle refererar till.

Vad det gäller ormen så var den i sakta mak på väg till gräset. Inte alls så ”skrämd av mig” som snälla personer försöker övertyga mig om när jag berättar om min ormfobi. Närå det där tror jag inte på. Och som om den ville ge mig en ”äkta ormträff” så var den riktigt, riktigt lång, lånsam och stor. Gud hjälpe mig.

Gud, jag vet att du ger mig patruller av olika slag för att jag ska lära mig, bli bättre, utvecklas osv, men snälla skicka inga fler ormar. JAG KLARAR DET INTE!