Jag är vad jag är – Landsortsgrabb.

Gillar därför ”Ack Värmland” allt mer. Missar därför, naturligtvis, inte ”Pluras” besök hos Babben Larsson.

Krönikans första mening är, som de normalt allmänbildande förstås redan har noterat, hämtad ur refrängen till en låt av Sveriges genom tiderna bästa rockband.

Kalla mej – Landsortsgrabb. Jag är vad jag är – Landsortsgrabb. Där blev jag kär – Landsortsgrabb. Refrängen till ”Landsortsgrabb”, från LP:n ”Utanför lagen” (1986) med Eldkvarn. Text & musik: Per ”Plura” Jonsson.

Egentligen ingen av bandets klassiker. Men är man likt ”Plura” ursprungligen östgöte, har det blivit en slags hymn man gärna tar till, om inte högt, så i sin egen skalle om man någon gång retar sig på kaxiga stockholmare.

Kan till exempel tänka mig att man förstår humorn i Ulf Malmros TV4-serie ”Ack Värmland” aningen bättre om man har vuxit upp i en landsortshåla som kunde ha varit Molkom.

Komediserien växer för varje avsnitt. Så härligt detaljrik i all sin sunkighet, så härligt drastisk i mixen av humor och allvar, så välspelad i allt sitt (medvetna) överspel. Och bara en sådan sak som att låta en av huvudpersonerna ta Lars Noréns självupptagna dagböcker som en slags ledstjärna i livet. Fullkomligt genialt!

Och så dök landsortsgrabbskompositören själv upp som gäst i SVT 1:s ”Stjärnor hos Babben”.

Generellt så är denna andra säsong av programmet mindre tillkämpat ”roligt” än i fjol. Och Babbografen … blundar man med öronen när Babben säger ordet, kan man liksom låtsas som att den där poängtavlan inte heter så.

Det blev ett mindre konstigt möte än väntat, ”Plura” spelade bra med i de ibland lite töntiga inslagen och svarade lagom roligt på de inte alltid klockrena frågorna.

Som helhet gav programmet en ganska bra bild av ”Plura” och vi fick några dråpliga historier. Som att Ebba Grön blev så star­struck att de bad om att få vara roddare åt Eldkvarn, när de skulle vara med i samma tv-program som The Jam.

I kväll ser jag ”Sverige!”, med Lia Boysen som gäst, i SVT 1.

Man kan inte återuppfinna hjulet. Men väl gamla tv-koncept.

Medan ”Robinson” har sexats till, har ”Ullared” blivit småtafflig talangjakt för uppfinnare.

Den en gång i tiden (1997, då i SVT) omstridda och banbrytande dokusåpan ”Expedition: Robinson” har – i olika kanaler, med ännu fler programledarbyten – genom åren urlakats i takt med att deltagarna har lärt sig att spela ”dokusåpaspelet”, samtidigt som producenterna gjort allt för att motverka det.

Helt uppenbart har genomslagskraften för TV6:s ”Paradise hotel” de senaste säsongerna inte lämnat reklam­kanalerna någon ro.

Kanal 11:s ”Ex on the beach” är mer eller mindre en rak plankning, fast med deltagare som ­redan haft sex.

Sjuans ”Robinson – love edition” flirtar också med sexkonceptet, årets vinnare måste bli (eller åtminstone låtsas vara) ett par. Och ­parallellt med ordinarie program, visas det kortare ”Edens lustgård” i TV4 Play, som skildrar de utslagnas kamp för att ta sig tillbaka in i tävlingen, via sin existens på en ännu mer öde plats.

Snyggt producerat. Smarta överraskningar för deltagarna. Alla är singlar, flera snudd på filmstjärnesnygga. Men de är också ganska sympatiska. Framstår som professorer jämfört med dem i ”Paradise hotel”. Och Linda Lindorff är, förstås, ”Bonde söker fru”-kärleksentusiastisk.

Ända sedan hösten 2009 har Kanal 5 lyckats variera ­”Ullared” tillräckligt mycket för att behålla greppet om 300 000-400 000 tittare. Eller också vill de ha just igenkännandet, gång på gång på gång. Vi har följt den färgstarka chefen, ­kunder och några anställda kufar.

I ”Ullared – jakten på storsäljaren” tävlar amatörer om att få plats på hyllorna i varuhuset med sina uppfinningar. Att döma av premiäravsnittet lär vi få se många bli besvikna när deras idéer förkastas, många av ”uppfinningarna” är rena skräpet.

Fast den vinnande handväsklampan, påhittad av två unga tjejer, är kanske inte så dum. Skulle kunna bli succé både som lågprisvara och lyxig märkesaccessoar.

I kväll ser jag ”Nya moderaterna” i SVT 1.

Ja

”Kobra”, SVT1. Bra om stjärnorna bakom stjärnorna, ­designern Bea Åkerlund och filmfotografen Hoyte Van ­Hoytema.

Nej

”Svenska Hollywoodfruar”, TV3. Är nu på tok för mycket The-se-hur-stollig-Gunilla-Persson-är-show.

En SVT-dokumentär om en riktigt skitnödig krog i Stockholm.

Snacka om en film som, för min del, hamnade helt rätt. Eller fel…
Skäms nästan att skriva det… Har fått ett riktigt i-landsproblem på halsen. Har i samband med min födelsedag fått en middag för två på valfri lyxig svindyr krog.
Och som jag har skärskådat alternativen. Allt från tv-kockens krog där allt mat röks så man luktar som en brandman som släckt gräsbränder i Kalifornien en vecka efter middagen, till krogarna som vägrar ha menyer, som har musikvideor (!) till menyer eller bara menyer proppade med ingredienser man lätt blir lite… skeptisk till. Granbarr, grishals med frasigt blod och sådant.
Skulle väl egentligen hellre äta tio middagar på favoritkrogarna på Riddar- och Bondegatan, men nu är det som det är och då var det bara att kasta sig över SVT-dokumentären ”Hunger”, för att kanske få tips och vägledning.
Filmen handlar om Stockholms-krogen Frantzén/Lindebergs jakt på en tredje Michelin-stjärna, något som till sist får ägarna Björn Frantzén och Joakim Lindeberg att gå skilda vägar.
Dröjer inte länge förrän jag retar mig på stjärnkocken Björn Frantzéns skitnödiga (i betydelsen krystad, tillgjord) inställning till matlagning. Det tycks ibland mer handla om image än smaker. Om att mer tillfredsställa några finsmakare som sätter Michelin-betygen, än de som betalar tusentals kronor för middagen på Restaurang Frantzén, som den heter numera.
Jag kommer inte att bli en av dem…
Är det en bra film om livet bakom kulisserna på en lyxkrog?
Vet i fan, trion Charlotte Landelius, Henrik Stockare och Thomas Jackson, som även gjort (den bättre) ”Foodies” (SVT 2, söndag), om folk som åker runt och äter på lyxkrogar, har lite grann nöjt sig med att vara flugor på väggen. Vi kommer aldrig riktigt nära den besatte och rätt självgode Frantzén.
•I kväll ser jag Ingemar Stenmark leka John Travolta till temat ur ”Pulp fiction” i TV 4:s ”Let’s dance”. Fast kvällens bästa är Björn Afzelius-dokumentären ”Tusen bitar” i SVT 1.

Ja
”Berg & Meltzer i Europa”, Kanal 5. Nu i Spanien. Fast deras road trip i USA var roligare.

Nej
”Electric Banana Band”, SVT 1. Tunn dokumentär. Och varför nu?

Redan tidigt under Mello-spektaklets Andra chans, började tv-apparaten att stinka.

Av Christer Björkmans maktfullkomlighet. Av hans oförmåga att respektera regler. Av hans unika tankefel att inte ta tillvara på den självklara möjligheten till spänning.

Det dröjde inte länge efter den fjärde delfinalens slut, förrän Christer Björkman kunde presentera duellanterna i Andra chansen. Treor mot fyror från delfinalerna, annars var det Björkman – vem vet, kanske i samarbete med den musikbransch som glatt förordat fler finalister? – som bestämde.
Maktfullkomligheten är total.
Finns det regler för Melodifestivalen? De tolkar Björkman som han själv vill.
Många hävdar att Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons bidrag redan har givits ut i annorlunda version i Japan och därför självklart borde ha diskats. Björkman tolkar annorlunda.
Behrang Miri & Victor Crone ”dopade” sin melodi genom att ta in folkkära operastjärnan Malena Ernman som gästsångerska. Inga problem, tyckte Björkman.
När hade han satt ned fötterna?
Om Per Gessle hade skrivit en ny refräng till Andreas Weise? Om Dolly Style hade anlitat Hayao Miyazaki och uppträtt som tecknade mangabrudar? Om Samir Badran hade tagit med sig brudarna från ”Paradise Hotel” och kryddat med en nakenbalett?

Som tv-tyckare, är jag dock mest upprörd över hur Björkman inte tog tillvara på ett självklart spänningsmoment.
Med tanke på hur svårt man hade att fylla programtiden, borde man givetvis ha inlett den första kvarten med att lotta deltagarna mot varandra i direktsändning.
Snacka om något som hade skapat nerv och spänning redan från början.
Svagt också att inte redovisa i procentsiffror hur vinstmarginalerna blev i duellerna, det hade inte förstört något inför finalen.
Mellannumren, inklusive one hit-wondern Loreen, var väldigt utdragna och/eller lättglömda. Fast Monica Z-hyllningen var snygg. Och ingen skugga faller över de båda superproffsiga programledarna.
Dags för pension för schlagerdiktator Christer Björkman!

I kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

En dokusåpakändis som blivit känd för att ligga och prata östgötska, avancerar till Andra chansen i en musiktävling som Melodifestivalen.
Känns logiskt, när den största – den enda – nyheten i årets Melodifestival, är att tv-tittarna får rösta gratis.

Att enda nyheten före årets upplaga var att åtta deltagare i varje deltävling blivit sju… Big fuckin’ thing… inte!
Den enda riktiga nyheten, att tv-tittarna via en app i år kunde rösta gratis, missade SVT att kommunicera på ett vettigt sätt. Och kvällstidningarna, som frossar i Melodifestivalen, missade nyheten totalt. Eller tystade, avsiktligt, ned den. Kunde ju dragit klick från egna nätaktiviteter. Därför, kanske, Molly Pettersson Hammar-debaclet förra lördagen.
Gratisröstandet är förstås mumma för unga Mello-tittare.

Här är ett utdrag ur 14-åriga dottern Gretas och min sms-konversation när vi såg programmet på varsitt håll:
Jag: Röstade du på Samir?
Greta: Hahahahah så rolig juu! Röstade 5 gånger i appen, fett svängig låt, enda låt från Mello man faktiskt får på hjärnan. Sanne och Marie ser ju ut som Britt Ekland. Känner du dem?
Jag: Har intervjuat Sanne.
Greta: Jaha, men de ser gamla ut. Vad tyckte du om Samir?.
Jag: Tjatig låt som fastnar. Fast han sjöng bättre än väntat. Och visst är han väldigt lik Magnus Carlsson om 20 år?
Greta: Nej, skojaru.
Jag:Fjärde låten är bäst. Typisk pappa-pop, även om det är Green Day-stöld.
Greta: Nej, Samir är bäst.

Att tonårsrösterna ändå inte räckte till en direkt finalplats för Samir & Viktor, visar kanske att även mer vuxna tittare vrider och vänder på mobilslantarna…
Har ju hävdat i åratal att Robin Paulsson ska leda Melodifestivalen och varit lite rädd för att han nu, när mitt val äntligen slagit in, inte ska leva upp till förväntningarna.
Don’t worry, Jan-Olov. Han och Sanna Nielsen har varit lysande. Hon är oväntat rolig, han sjunger oväntat bra. Suveränt inledningsnummer och musikvideon ”Åkarp” är redan en klassiker!

Söndag kväll ser jag ”Arne Dahl” i SVT 1.

Musik
”Björn J:son Lindh – minneskonserten”, SVT 2. Värdig hyllning med bland annat Janne Schaffer och Edda Magnason.

Prat
”Pluras kök Istanbul”, TV 3. Alltid underhållande. Särskilt med Ewa Fröling som en av gästerna.

Nej, ”Blå ögon” blev ingen ny ”Borgen”.
Bra skådespelare och en till slut smått vansinnig intrig, höll ändå intresset vid liv ända fram till det tionde och sista avsnittet.

Tre säsonger av danska dramaserien ”Borgen” (2010-2013) satte standarden för ett skandinaviskt politiskt laddat tv-drama i nivå med serier som ”Vita huset” och ”House of cards”. Mycket trovärdig och spännande vardagsrealism. Flerfaldigt prisbelönad. I Sverige sågs sista säsongens avsnitt av 600 000-700 000 tittare.
”Blå ögon”, i SVT1 på söndagskvällar, har legat på ungefär samma nivå, något högre till och med.
Kvalitetsmässigt har det dock, minst sagt, varit över hela kartan.

Det har varit maktkamper och dolda agendor i regeringskansliet. Bara så där trovärdigt, inte minst för att de nutida politikernas nära symbios med media nästan helt saknades. Något som var väldigt bra skildrat i ”Borgen”. Sedan spårade det ur totalt, med mord och diverse andra turer som saknade all rim och reson.
Det har varit en högerextremistisk terroristgrupp som drev sitt främlingshat extremt långt. Föga trovärdigt, även om vi efter Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Norge sommaren 2011 tvingades inse att det finns dårar som är beredda att gå hur långt som helst även på våra breddgrader.

Det har varit en skildring av ett parti – Trygghetspartiet – som på många tänkbara sätt varit fiktionens motsvarighet till Sverigedemokraterna. Mycket trovärdigt, hur de tänker, jobbar och lyckas engagera ”vanligt” folk till sina främlingsfientliga åsikter.
Trots brister har jag ändå med behållning fortsatt att titta.
Dels för att jag ville veta hur de skulle knyta ihop alla lösa trådar mot slutet. Dels för att de många duktiga skådespelarna, flera av dem nya namn, effektivt gett kött och blod åt sina rollfigurer. Louise Peterhoff, Sven Nordin, Kjell Wilhelmsen, Annika Bjelkerud, Karin Franz Körlof, Adam Lundgren, Erik Johansson och David Lindström har varit allra bäst.

Tisdag kväll ser jag, med viss bävan, ”Realitystjärnorna på godset” i TV3.

Ja
Kjell Wilhelmsen. Allra bäst (som oftast …) i SVT1:s ”Blå ögon”.

Nej
”Brobyggarna”, SVT2. Seg dokumentär om brobygge i Sundsvall.

Bönder som mjölkar kor, kändisar som ­lagar mat, ”vanlisar” med husdrömmar.

Två av tre av måndagens tv-premiärer var bättre än väntat.

Trodde nästan att det var ett skämt när jag först hörde talas om nya konceptet ”Bästa bonden”. Räcker det inte med bönder som ­söker fruar och folk som leker låtsasbönder i ”Farmen”? Kanske använder TV4 detta program som audition för nästa ”Bonde ­söker fru”. Kanske slår man ihop programmen så att bästa bonden får välja fru först, vad vet jag …

Nu tävlade man i allt från att gissa-vikten-på-grisen till hinderbana-med-höbalar-och-traktorer och mjölkning-av-ko-på-tid. Då tävlingarna ändå är tyd­liga, Gunde Svan är en så entusiastisk programledare och flera av deltagarna ganska färgstarka, är programmet inte alls så dumt som ­titeln antyder.

Prognos: Blir säkert tittarsuccé. Kring en miljon tittare. Svenska folket gillar ­bönder, sommar, djur och landsbygdsromantik.

”Klockan nio hos stjärnorna” är kändisvarianten av (betydligt bättre) ”Halv åtta hos mig”. Helge Skoog är tillbaka som rolig kommentator. Men när fyra middagar ska hinnas med på trekvart, blir det för stressigt, man hinner varken lära känna deltagarna eller se sig om hur de bor (Regina Lund bodde dessutom på hotell).

Gänget i premiärprogrammet hade kanske inte heller klockren kemi och inga av maträtterna fick det direkt att vattnas i munnen.

Prognos: Högst en halv miljon tittare.

Slötittade bara någon gång på SVT 1:s ”Husdrömmar” förra säsongen och just mina husdrömmar är totalt obefintliga.

Blev därför glatt överraskad. Premiär­programmet var en tillbakablick på förra ­säsongen. Hur gick det sedan? Det blev nästan mer ett närgånget och engagerande relations- än husprogram. Ett par förhållanden hade spruckit under uppbyggnaden av drömboendet.

Svårt att hitta ett tryggare programledarpar i detta sammanhang än Pernilla Månsson-Colt och arkitekten Gert Wingårdh.

Prognos: God, cirka 700 000 tittare.

I kväll ser jag ifatt sådant jag ligger efter med, som ”Girls” på HBO Nordic.

JAN-OLOV ANDERSSON

Ja

Claes Elfsberg. Röt till ­offentligt om kollegan som SVT-cheferna tvingat till drogkontroller efter ett telefonsamtal från tittare.

Nej

”Farmen”, TV4. Där försvann 22 minuter av mitt liv…

Ingen Kalla. Zlatan bara i kort telefonsamtal. Och hästen blev kvar i garaget.

Så Svenska idrottsgalan i SVT1 blev till sist en lååååååååång kvälls färd mot att fira en skiddrottning som vann pris efter pris utan att vara där – och som överraskande nog sedan inte vann Jerringpriset.

Inget ont om artisterna i årets upplaga. Eller om valet av prisutdelare. Att bjuda in fotbollslandslagets rekordkvinna (200 landskamper) Therese Sjögran var ju till exempel en härlig känga mot TV4 och Fotbollsgalan, som två år i rad har lyckats med att misslyckas att hylla henne. Peter Settman gjorde inte bort sig, men nog har han haft betydligt bättre kvällar i sådana här sammanhang. Humorn var mest sådant som nog inte alls var tänkt att vara kul på just det sättet. En hyllad före detta skidskyttekung, Björn Ferry, som motsträvigt inte alls svarade så som nog Peter Settman hade tänkt sig. En stackars bebis som såg alldeles vettskrämd ut precis i början av sändningen. Mingelreportern Kalle Moraeus som hävdade att ”alla är här”, när det inte alls var så. Charlotte Kalla, som ensam eller ihop med stafettlaget i längdskidåkning, vann flera priser, hade bacillskräck sedan sist, när programledaren Settman gav henne en puss. Så hennes systrar fick hämta hennes pris. Zlatan Ibrahimovic var bara med på telefon någon minut. Begriper mig inte på och bryr mig inte alls om trav, men visst hade det varit kul om kusken Örjan Kihlström hade vunnit Jerringpriset. Hade kusen Maharajah fått göra entré på scenen, hade det väl blivit lite spänning.   Och så drog den femtioelfte säsongen av TV4:s ”Farmen” igång. Numera så formaterat i sin förutsägbarhet och fantasilöshet både när det gäller deltagare och händelser att man tröttnar redan innan första avsnittet är över. Känns allra mest som att TV4-cheferna inte orkade tänka ut något bättre sätt att fylla tid med under 50 vardags- och söndagskvällar, i väntan på nya säsonger av ”Halv åtta hos mig” och ”Solsidan” …   I kväll ser jag ”Mordet” i TV3.

Ja

”Schackets kungar”, SVT1. Intressant dokumentär om klassiska dueller mellan Anatolij Karpov/Garri Kasparov.

Nej

”Ullared”, Kanal 5. Står framför allt inte ut med den beskäftiga berättarrösten.

Drygt en halv miljon såg premiäravsnittet av TV4:s ”Lyckliga gatan”.

Ett musik- och kulturkrocksprogram som är värt en större publik.

Måste erkänna att jag var rätt skeptisk i förväg till detta ”Så mycket bättre light”-koncept. Unga hiphop-artister möter åldrade Svensktopps-artister som de förmodligen knappt hört talas om, umgås några dagar och sedan tolkar de varandras låtar. Nog fanns risken att det skulle kunna bli rätt stela, onaturliga och lite töntiga möten.

Så det är med glädje jag konstaterar att det i stället har blivit varma, roliga och intressanta möten.

I premiärprogrammet såg nog Gee Dixon först Arja Saijonmaa mest som en mossig gammal tant. Sedan drog han från stockholmsförorten till hennes sommarställe i Finland, tvingades bada i iskallt vatten och blev imponerad av hennes närhet till Olof Palme, att hon sjöng på hans begravning. Även de som producerar hiphop-versionerna i programmet, The Salazar Brothers, var lite imponerade, de visste att hennes klassiker ”Jag vill tacka livet” ursprungligen kommer från Chile, där de har sina rötter.

Arja Saijonmaa grät över ordmassorna i Gee Dixons låt, men fick sedan till en vacker hymn som grep många när hon sjöng den inför hans polare i stockholmsförorten Visättra.

Andra programmet var minst lika bra. Unga Sambooi hade aldrig hört talas om Harpos världshit ”Moviestar” och var livrädd både för alla hästarna på hans gård och för att äta kräftor. Knappt någon av oss äldre hade väl heller känt igen Harpo, numera i vildvuxet jultomteskägg.

Men de fann varandra i olyckor och relationer till sina mammor och tårarna rann nu också och det kändes äkta, inte som att det ska vara så i dessa program.

Matar Samba, också känd som rapparen Näääk, är en charmig naturbegåvning som programledare.

Det är något vackert över dessa möten över både kultur- och generationsgränser.

För övrigt är väl detta kanske också det närmaste ett kulturprogram TV4 har kommit …

I kväll skippar jag allt tv-tittande och firar min födelsedag i stället.

Nöje

”Jerry Williams – The farewell show”, SVT1. Snyggt gjord tack-och-farväl-show med rockfarfar.

Allvar

”Uppdrag granskning”, SVT1. Bra att någon rotar i korruptionsskandaler på lokal nivå.