Inlägg av Martin Söderström

Journalist och tv-krönikör på Aftonbladet.

Vem fan har tid med Melodifestivalen?

av Martin Söderström

house-of-cards-season-2-robin-wright
Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

 

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Slottet har bara plats för Gunillas ego

av Martin Söderström
id0limwf9bpalfdwimif

Idén är inte så dum, egentligen.
Men dokusåpeeliten hamnar snabbt i skuggan av en Hollywoodfru.
Det finns bara plats för ett gigantiskt ego på godset.

”Some girls are bigger than others” sjöng The Smiths 1986. Nu syftade Morrisseys text förvisso på skillnader i kroppshydda. Men låten dyker upp i skallen när TV3 premiärvisar ”Realitystjärnorna på godset”. För det visar sig snabbt att det är en kvinna som är större än andra. Jag talar naturligtvis om Hollywoodfrun Gunilla Persson.
Det var länge sedan jag såg en enstaka individ ta över och så totalt dominera vad som är menat att vara en gruppserie.
Min kollega Karolina Fjellborg menade rent av att TV3 borde bytt namn på serien till ”The Gunilla Persson Show”. Vilket är synd. För idén med programmet är inte så dum, egentligen.
Man kan tycka att formatet med kändisar som äter och gråter tillsammans är hur uttjatat som helst. Och egentligen räcker det nu. Men nånstans gillar jag ändå själva premissen bakom ”Realitystjärnorna på godset”. Att ett gäng ökända svenskar som simmat runt i ful-tevens absoluta bottenslam får chansen att tala ut, reda ut, rätta till bilden av sig själva.
Det finns öden här som jag är genuint intresserad av (kolla ”Färjan”-Håkans superledsna uppsyn till exempel. Så genuint sorgsna ögon att man bara vill ge killen en lång kram). Om livet under och efter tv-inspelningar med drakoniska villkor. Vad som händer i själen när man kommer hem från ännu en barturné där man stått på nån landsortskrog, spelat apa och stoppat upp spritflaskor i röven.
Tyvärr blir det väldigt lite av sånt. Det finns liksom ingen plats. Gunilla Persson sveper in som en skogsbrand och tar på en sekund över utrymmet och äter upp allt syre. ”Ni har klippt mig stum”, rasade Samir Badran i Aftonbladet i går och ansåg att han inte fått nog med tid i rutan. Gunilla Persson å sin sida ”älskade första avsnittet”.
Go figure, som britten säger.
Tisdag kväll tittar jag på ”Gotham” (TV4).

HURRA 1

”Ryttarprinsen” (SVT1). Fin dokumentär om press, individualism som inte lirar med lagtävlan och att stå i det förflutnas skugga. Lisen Lindahl är en utmärkt filmskapare.

HURRA 2

Hurra 2
Alpint, damernas superkombination (SVT2). Anja Pärson är fantastisk som kommentator. Bäst i Sverige? Tveklöst!

MARTIN SÖDERSTRÖM

 

Mordet är snask som smakar bittert

av Martin Söderström
f586ddaa1cfa320604d794ca8c97863f

Att det skulle bli snaskig tv fattade man.
Men att ”Mordet” skulle lämna en så bitter eftersmak var jag inte beredd på.

 

”Det kommer att skaka om många.”
Så sade MTG:s programdirektör Karin Stjärne om ”Mordet” (TV3) i Aftonbladet den 28 november i fjol.
Jo, tjena.
Det blir ju så när man gör fiktion av verkliga mordfall. Även utan att göra lika grova etiska snedskär som TV3 gör.
Men vi återkommer till det.
Vi lever i en tid där fiktionen inte längre räcker till. Där verkligheten måste kryddas med tv-seriernas dramaturgi för att fortfarande engagera. ”True crime”-genren är hetare än grillkol numera. Frågan är vad det gör med oss tittare?
Att ”Mordet” är svårsmält ur ett etiskt perspektiv är en sak. Det har man på TV3 räknat kallt med, och kanalen kan alltid gömma sig bakom att de har offrets anhörigas tillstånd att berätta om brottet.
Det är i utförandet, och tonträffen, som ”Mordet” ger en bitter smak i munnen.
Greppet att låta offret själv (givetvis i form av en skådespelare) berätta historien – ur sitt perspektiv – är ett katastrofalt feltänk.
Förmodligen är meningen att ge en närmare relation till offret – att göra en människa av den mördade.
Det kan jag fatta. Men att man tar sig friheten att låta de mördade tala från andra sidan graven är direkt stötande. Om jag själv dött kan ni ge er själva fan på att jag aldrig någonsin i helvete skulle vilja att en tv-kanal och ett produktionsbolag tog sig rätten att sätta ord på mina tankar och känslor – EFTER ATT JAG DÖTT! Det känns inte bara spekulativt och snaskigt. Det känns som ett övergrepp. På någon som redan råkat ut för det värsta tänkbara.
Någon ansvarig får gärna kontakta mig och försöka förklara hur man tänkte, och vad som gav dem känslan av att ha rätt att lägga ord i en död människas mun. För jag kan inte begripa det, hur jag än försöker.

Onsdag kväll har jag ”Walking dead”-maraton och peppar för nypremiären på söndag.

 

HURRA 1

”Laleh – Jag är inte beredd att dö än” (SVT Play). Scenen med Laleh och Benny Andersson vid flygeln ger popgåshud av bibliska mått. Se!

HURRA 2

”Fortitude” (Snart på SVT). Kommande storserien har jämförts med både ”Brottet” och ”Bron” i arktisk miljö. Jag har smygkikat. Gosse, vi snackar tv som bara skriker +++++!

MARTIN SÖDERSTRÖM

 

Kategorier Dokumentär, TV3

Deckarna är ett haveri som avslöjar SVT:s cynism

av Martin Söderström
deckarna-1280-jpg

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Viva Hate är en fullträff

av Martin Söderström

vivaKommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

 

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

 

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Årets Så mycket bättre är det sämsta hittills

av Martin Söderström

smbetcTomt var det här. FOTO: TV4.

Det såg så bra ut på papperet.
I verkligheten blev det värre.
Säsongens ”Så mycket bättre” är svagast hittills.
Det är ingen hemlighet att jag har ett kluvet förhållande till TV4:s popsåpa. Det finns aspekter med ”Så mycket bättre” som jag bestämt hävdar är direkt vämjeliga. Den påklistrade kamratskapen, det oförblommerade hyllandet, det fåniga låtsasdiggande av alla låtar oavsett hur dåliga de är. Där är ”Så mycket bättre” ett äckligt program. Så cyniskt i sitt branschsmekande ryggdunkande att såpan hellre ses med en spypåse i näven än en popcornskål.
Men. Det fanns något förlåtande i årets artistgäng. En känsla av att produktionsteamet och TV4 faktiskt ville något. Att tillförande av, i sammanhanget, något smalare artister faktiskt skulle erbjuda något annan än det vanliga hitrunkandet med dollartecken i blick.
Nu blev det ju inte riktigt så. Inte på långa vägar. Ambitionen är fortfarande värd att applådera. Full respekt för beslutet att ta med Familjen, Amanda Jenssen och Love Antell. I teorin var det ett lyckat drag. I verkligheten något annat. Just nu känns det som att årets upplaga av Så mycket bättre blev den svagaste hittills. Kemin mellan artisterna saknades. Avståndet mellan Carolas och, säg, Kajsa Grytts världar var en ravin av frågetecken som ingen kunde bända ut.

Och ingen lyckades få till ett endaste Hallelujah-moment. Ni vet, ögonblicken av perfekt fångad covermagi som är programmets själva livslust. De där stunderna då man sitter med gåshuden i stam givakt i soffan. Som Septembers ”Mikrofonkåt”, Magnus Ugglas ”Jag och min far” eller Lalehs ”Just nu”.
Alla försökte, ingen lyckades. Det känns ändå lite snopet.

Söndag kväll tittar jag på upplösningen av ”Line of duty” (SVT1). En av höstens tätaste serier.

Usch 1
”Foo Fighters: Sonic higways” (SVT2). Att just världens tristaste rockband försöker förklara magin med Den Stora Amerikanska Sångboken är så ironiskt att huvudet sprängs.

 

Usch 2
”Intresseklubben” (SVT1). Den brittiska förlagan är kvick och underfundig. Den svenska kopian är raka motsatsen.

Städmästarna är en skam för SVT

av Martin Söderström
sverigesstadmastare-marielouise-marlene-jpg

Nio säsonger har gått.
Ändå känns det som fest varje gång.
För ”Veckans brott” har aldrig varit bättre än nu.
Tiden går fort när man har roligt. Hade faktiskt svårt att tro det när jag räknade efter hur många säsonger som ”Veckans brott” (SVT1) har avverkat hittills. Nio stycken, för att vara exakt. Därmed är man en av SVT:s moderna långkörare. Och därtill något så unikt som ett program som fortsätter att växa med tiden. Kriminalmagasinet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Man har haft tid på sig att hitta formen, att testa, att välja bort sånt som inte funkar. Det är rappare, och man märker att både Camilla Kvartoft (utsökt!) och Leif GW Persson (snille!) blivit imponerande stadiga i sina respektive roller.
Visst var GW:s svamlande och oförställda sätt en av anledningarna till att han blev så folkkär. Men det finns en ökad skärpa nu, en snabbhet i ordväxlingen mellan Kvartoft och Persson som känns stabil och trygg.
Samtidigt är det svårt att låta bli att fundera över framtiden. Nio säsonger är mycket. Och ingen av oss blir yngre. Ett ”Veckans brott” utan Leif GW Persson är svårt att tänka sig. Ett ”Veckans brott” utan Camilla Kvartoft likaså. Båda har blivit så självklara i rutan, så enormt förknippade med just det här programmet att det är omöjligt att se att det kan överleva utan dem.

Vad som däremot mer än gärna får gå och självdö i ett mörkt hörn av tv-historiens skräphög är Sveriges städmästare (SVT1). Vad det går ut på vet ni redan. Ett gäng med sjuklig fixering vid städning kastar sig över fettfläckar, kladd och dammråttor. Denna gång fyra göteborgare som gett sig den på att bekämpa allt vad smuts heter. Och det är precis så dumt som det låter.
Om detta är vad SVT tror de behöver visa för att konkurrera med reklamkanaler och streamingtjänster har de fått precis allt om bakfoten. In i minsta beståndsdel är Sveriges städmästare själva antitesen till vad public service bör syssla med. En plåga för alla inblandade och en skam för SVT.

Onsdag kväll tittar jag på ”Dom kallar oss artister” (SVT1) med bob hund. 

 

HURRA 1

”The walking dead” (Kanal 9 Play). Femte säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

HURRA 2

”Line of duty” (SVT Play). Andra säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

 

Kass intervju – men skönt med en Äkta Stjärna

av Martin Söderström

Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

 

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

 

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.

Kategorier Skavlan, SVT, SVT Play, SVT1

Glöm alla zombies – The walking dead funkar bäst som drama

av Martin Söderström
kast /  the-walking-dead-andrew-lincoln-665x385.jpg

Inget buller, inget bång.
Inga basuner eller fyrverkerier.
Höstens starkaste seriestart skedde i tystnad.
I USA är den stekhet. Tv-junkies världen över tankar hem senaste avsnittet i samma ögonblick som det dyker upp på nätet. Fanskaran är stor och hejdlöst passionerad. I Sverige är det inte riktigt samma sak. Ganska långt därifrån, faktiskt.
När femte säsongen av ”The walking dead” (Kanal 9) gick upp på svensk tv var det mest tyst. Inga fanfarer, inga kanonsaluter. Det är lika konstigt som synd. För det var länge sedan jag såg en så stark öppning på en seriesäsong.
Vi som skriver om tv har sett ett par avsnitt mer än vad som sänts hittills, och jag överdriver inte ens lite då jag säger att de tre första avsnitten av säsong 5 är snudd på mästerverk. Tre avsnitt i rad med en stämning så tät att man knappt kan andas. Att serieskaparna dessutom har modet att låta varje avsnitt sluta med en cliffhanger gör att behovet att se mer aldrig går över.
Kolla själva. Första avsnittet finns på Kanal 9 Play. Rick Grimes (Andrew Lincoln) och hans grupp fick ju erfara att Terminus inte var den fristad som utlovats. Tvärtom. Som alltid handlar allt nu om att överleva. Men det är inte de levande döda som är det största hotet. De farligaste och mest lömska varelserna är människor, andra överlevare.
Över huvud taget var det länge sedan som ”The walking dead” slutade vara en zombieserie.  Blodsplattret är mest ett ramverk för den större berättelsen. Fokus ligger på relationerna mellan de överlevande och kampen för att klara sig i en värld som gått åt helvete. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände så starkt för en grupp seriekaraktärer. Att jag efter lite mer än fyra säsonger verkligen tagit dem alla till mig och bryr mig om dem. Så starka och trovärdiga manus har ”The walking dead”. Det är därför du måste titta.
Ska vi säga så?
Onsdag kväll tittar jag i kapp ”Line of duty” (SVT Play).

 

HURRA!
”Homeland” (SVT Play). Jag trodde aldrig att serien skulle funka utan Brody. Jag hade fel.

MEN NEJ!
”Sveriges städmästare” (SVT1). Hand upp den som tyckte det här var en bra idé?

Kategorier Kanal 9, SVT Play

Trots den norske radioslusken – Dom kallar oss artister fortsätter att leverera

av Martin Söderström

Norska radiosluskar.
Barnskivor och rockdinosaurier.
”Dom kallar oss artister” fortsätter att leverera.
Det är på väg att bli en långkörare. Och inget kunde göra mig gladare. När ”Dom kallar oss artister” (SVT1) nu är inne på sin femte säsong är det mesta sig likt. Lika bra det, egentligen. Det finns ju något alldeles speciellt här, som inte behöver ändras. Att hänga med i en artists vardag, att gå tillbaka i tiden och spela skivor som artisten tagit till sitt hjärta. Det ger, i all enkelhet, så mycket mer än alla löpande band-intervjuer i världen.
Veronica Maggio är först ut och vi får följa henne på promotionbesök i Norge. Just pr-maskineriet visas upp i sin plågsamma monotoni. Intervju efter intervju, samma frågor och samma svar. Idiotiska norska radiosluskar som frågar om de får ligga sked med Maggio. Att hon inte ber honom gå och hänga sig är en uppvisning i självbehärskning.

Men det riktigt fina är inte det som händer i förgrunden. I en kort sekvens tar sångerskan med teamet till sitt gamla favoritfik i Oslo. Det är en scen som känns lika avslappnad som äkta. Inget speciellt händer, men det känns ändå som ”Dom kallar oss artister”-gänget fångat något väldigt speciellt.
Som popnörd sedan barnsben är jag alltid fånigt intresserad av artisters influenser. Vilka låtar, artister och skivor som de tagit med sig genom livet och som format dem som konstnärer. Man lär sig något nytt, kan se mönster man inte tidigare kände till. Älskar sånt.
Här lyckas Maggio överraska genom att välja James & Karins klassiska ”Barnlåtar” (som jag själv spelar för min son) och dra paralleller mellan den skivan och sitt eget låtskrivande såväl som rockdinosaurierna Pink Floyd. Det är de små stunderna som gör att ”Dom kallar oss artister” till stor tv.

För övrigt anser jag att Åsa Avdic borde bli årets julvärd i SVT.

Torsdag kväll tittar jag på ”Livet efter döden” (SVT2).

 

HURRA 1

”The walking dead” (AMC). Tre avsnitt utan en chans att hämta andan. Nya och femte säsongen har börjat som en hästspark i nyllet. Lovande!

 

HURRA 2

”The driver” (BBC One). Nordengelsk noir med en storspelande David Morrissey som livskrisande taxichaffis i klorna på Manchesters gangsterboss. SVT har köpt in. Hurra!

Sida 2 av 8
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB