Tempot är hysteriskt.
Men nästan allt fastnar.
”Full patte” är bäst just nu.
Sådana här texter är alltid svåra att skriva. Att beskriva humor blir lätt så torrt. Och något jag gapskrattar åt är för någon annan lika lattjo som en likvaka. Men det är mycket som talar för ”Full patte” (SVT Play). …
Tillsammans med regissören Sara Haag har syskonen Tiffany och Bianca Kronlöf mutat in ett helt eget hörn av humorsverige. Ett hörn som bygger på benhård ideologisk övertygelse, halsbrytande tempo och handskarna av hela tiden. Det är lika imponerande som det är roligt. Jag inser att den ogenerat politiska och feministiska humorn inte får alla att garva läppen ur led. Men att program som ”Full patte” behövs – bland annat just därför – tycker jag är bortom alla tvivel.
Ett extra plus för alla kända ansikten som syskonen Kronlöf har fått med i serien. Min absoluta favorit i denna säsong har varit Ann Petrén som den hemlösa psykologen Kerstin. En oförglömlig bekantskap.

På andra sidan staketet finns ”Bornebusch i tevefabriken” (SVT1). Att vara statist i storserien ”Bron” är säkert jättekul för Josephine Bornebusch själv. Det tvivlar jag inte alls på. Och av hennes storögda förtjusning att döma så brinner hon verkligen för ämnet tv-serier. Mindre kul blir det för mig som tittare.
I synnerhet eftersom Bornebusch med redaktion aldrig vågar närma sig sitt favoritämne med någon form av allvar. Eller kritiska frågor. Eller en ambitionsnivå bortom det allra mest grundläggande. En på alla sätt missad chans. …

Coolast just nu? Frågar ni mig så är det ärkeskurken Negan i ”The walking dead”. Superondingen syns som hastigast i trailern för seriens säsongsfinal (finns på Youtube) som sänds i USA söndag. Jag vet inte hur det är med er, men själv räknar jag timmarna…
Torsdag kväll tittar jag på sektserien ”The path” (HBO Nordic).

Ett tillfredsställande antiklimax.

”Mad Men” (Kanal 9) fick en värdig, men rätt tråkig, död.

Känsliga läsare varnas härmed för spoilerbonanza om man inte sett det sista ”Mad Men”-avsnittet. Sedan finalen sändes för en vecka sen i USA börjar det sjunka in att allt verkligen är över.

De sista avsnittens upplopp var så vackert berättad – från patriarkatets förnedring av den hårt kämpande Joan till Sallys uppläxning av sina bekräftelsetörstande föräldrar och Dons flykt och uppgörelse med sin livslögn.

Kanske är det därför besvikelsen över finalen är svår att skaka av sig. Det sista avsnittet drabbades av sjukan att knyta ihop för många säckar och lägga allt till rätta.

Visst är det härligt att Peggy får uppleva kärlek, Joan går sin egen väg som stark företagsledare, och Roger äntligen kanske hittar sin like i ålder, erfarenhet och drama. Ändå känns det tomt.

Värst är slutet för Pete Campbell – att han plötsligt blir frälst av det trogna familjelivet, lyckas övertala ex-frun att ta honom tillbaka och flytta till en annan stad. Den komplexe Pete vi lärt känna under sju säsonger är plötsligt platt som en pappdocka. Jag har försökt hitta ursäkter för skaparen Matthew Weiners handlande – kanske att vi underförstått måste fatta att detta bara är ännu en av Petes maniska episoder som kommer ta slut?

Det som funkar bäst är slutet för familjen Draper – seriens trasiga motor. Tårarna när Betty och Don talar i telefon efter cancerbeskedet, men fortfarande inte kan formulera sina känslor. Sallys resoluta sätt att ta kontroll över situationen och sina bröder. Dons sammanbrott, den där omfamningen av en ensam man i gruppterapin

och det geniala klippet från hans nöjda min under en meditationsstund på en klippa till en legendarisk Coca cola-reklamfilm från 1971.

Att måla upp drömmar och sälja dem är en del av Dicks DNA sedan han lämnade allt och skapade succémannen ”Don Draper”. Klart han inte kan låta bli att kapitalisera på sitt nya ”uppvaknande”.

Nu när serien är över är Sally den jag saknar mest. Jag hade velat se henne skapa sitt eget liv i de känslomässigt handikappade föräldrarnas skugga.

På måndagen ser jag Mai Zetterlings ”Älskande par”, SVT 1 14.30.

Ha!

Se ”Dox: Sista dagarna i Vietnam” måndag kväll (SVT1 22.00). Mycket gripande om livsöden under det kaotiska krigsslutet.

Gah!

Thommy Berggren pratar återigen om sin ”karbunkel i röven” – denna gång i ”Babel” (SVT2).

Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Det finns inget tråkigare än att kallprata om lägenhetsklipp.

Inredningshysterin ger mig tristesspanik.

Ändå kan jag inte sluta titta på ”Vem bor här?” (SVT1).

Sex avsnitt senare undrar jag vad som hände? Hur blev jag beroende av detta?

På pappret lät det som en blek och krystad idé – att låta sex personer besöka varandra och sedan gissa vems lägenhet som tillhör vem. Dessutom är det nästan uteslutande en förutsägbar odyssé genom välbärgade hem – säkert blott en dröm för majoriteten tittare.

Men tack och lov finns det även utrymme för det udda, även om det är i lagom små doser. Något hem är ostädat, ett annat belamrat av prylar och rörigt. I butikschefen Stigs (känd från ”True talent” i TV3) djuriska lägenhet hittar gänget en Shakespeare-bok fylld av kondomer.

Bland alla klyschiga peppbudskap skrivna i snirklig stil på väggar är en sexgrotta precis vad man behöver.

Den största tjusningen är självklart att lyckas gissa rätt på vem som bor var. Trots att programmet gör allt det kan för att försöka förvirra leder både fördomar och känsla en oftast rätt. Och att ha rätt är ju kul.

Den självgoda nöjdheten förlåter ganska mycket – som de klyschor Malin Olsson tvingas leverera i sin rätt otacksamma roll som programledare.

Måndagskvällens allra bästa är dock att danska dramaserien ”Arvingarna” (SVT1) är tillbaka – tokigare, mer ångestfull och melodramatisk än någonsin. De flesta svek, bebisar som råkar kastas i sjön, mordförsök och otrohet tycks mer eller mindre möjliga att förlåta.

Bara det faktum att pappa Thomas (Jesper Christensen), den hopplöse haschtomten, framstår som relativt sympatisk trots att han strular runt med en annan dam i stället för att leta efter sin försvunna, psykotiska flickvän är rätt förunderligt.

Tisdag kväll ser jag ”Korrespondenterna” om konflikten mellan Ukraina och Ryssland, SVT 2 20.00.

Ha!

”Giro d’Italia” (Eurosport) har hittills bestått av rafflande spurter, otäcka krascher och svindlande naturbilder. Och vi har 18 härliga etapper kvar.

Gah!

Näst sista avsnittet av ”Mad Men” (Kanal 9) har sänts i USA och nu är separationsångesten grav.

Kritikerna föll pladask.

Men publiken strömmade inte till.

Andra säsongen av ”Penny dreadful” bör ändra på det.

Vad händer om man samlar de största karaktärerna från brittisk myt- och berättarhistoria från 1800-talet och samlar dem under samma tak? Hur blir det om Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och Dr Jekyll/Mr Hyde samsas under det gulaktiga skenet från gaslyktorna i viktorianska London?

Det var grundpelaren i första säsongen av storbudgetserien ”Penny dreadful” som hade premiär i fjol. Kritikerna älskade det. Jag själv håller serien som något av det snyggaste och bästa som gick att se på en skärm under 2014. Men någon direkt publiksuccé blev det inte.

Det är förstås inte allas kopp te. Jag kan förstår att blandningen av spöken, gastar, häxor, oknytt och ockult mumbojumbo blir för mycket för somliga. Men om man lyckas se bortom anstormningen av zombies, vampyrer och andeväsen har ”Penny dreadful” (HBO Nordic) extremt mycket att ge.

Och för oss som helst får vårt blodskvättande ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är den här psykologiska thrillern så nära ett mästerverk man kan komma.

I centrum för säsong två står hotet från häxan Madame Kali (en storspelande Helen McCrory) och våra hjältar måste samla sina krafter för att på nytt bekämpa såväl inre som yttre mörker.

Handen på hjärtat är väl storyn inte superstark i sig. Men det vägs upp av minutiöst noggrant miljö- och kostymsakapande. Och ett helt sagolikt starkt skådespeleri. Timothy Dalton är magisk som den plågade äventyrsresanden/patriarken Sir Malcolm. Men ingen lyser starkare än Eva Green. Hon är häpnadsväckande stark i rollen som Vanessa Ives, hemsökt av syner hon inte kan kontrollera. Green äger varje sekund hon syns i rutan och bär nästan ensamt upp hela serien på sina axlar.

Jag älskar det. Men bristerna är mer uppenbara den här gången.

För det är, handen på hjärtat, som skräckserie betraktat som ”Penny dreadful” inte fungerar. Åtminstone inte om man med termen ”skräck” syftar på sådant som lyckas vara otäckt och skrämmande. ”Penny dreadful” är aldrig det minsta läskigt. Men om man är ute efter ett tätt och välspelat psykologiskt drama om besatthet och skuld bjuder HBO-serien på en outsinlig ström av godsaker.

Tisdag kväll ser jag sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

Den där scenen i köket lämnar ingen oberörd.

Glen kom tillbaka till ”Mad Men” (Kanal 9) och gav begreppet ”skämskudde” en djupare innebörd.

(OBS! Texten innehåller spoilers för dem som inte sett avsnittet ”The Forecast”)

Det är rätt udda att seriens skapare Matthew Weiner gett sin egen son (Marten Holden Weiner) rollen som den lite störde, men rörande Glen, pojken som sedan barnsben varit besatt av Betty (January Jones). Som 9-åring bad han om en lock av hennes hår, vilket skrämde och smickrade den uttråkade hemmafrun. Nu när 18-årige Glen plötsligt dyker upp igen för att träffa dottern Sally, men uppenbart främst för att säga farväl till Betty, sätter hans närvaro fokus på föräldragenerationens problem – ytan, narcissismen, förljugenheten.

Betty gissar självupptaget att den tidigare krigsmotståndaren Glen beslutat sig för att åka till Vietnam för hennes skull. I själva verket är det för att han misslyckats i skolan, men ensamma i köket säger han att de hör ihop och försöker kyssa henne. Betty håller tillbaka, med en i sammanhanget blek protest (”jag är gift”).

Det är en krypande obehaglig scen som speglas senare i avsnittet, först när en ung kollega som precis ska få sparken skäller ut Don Draper (Jon Hamm):

– Du har ingen personlighet, du är bara stilig, sluta ljug för dig själv!

Sen i slutscenen som återigen visar att Sally Draper (Kiernan Shipka) är seriens hjälte och hjärta. Innan hon ska bege sig ut på en resa med sina vänner har Don bjudit dem på middag och smickrats av hur en av flickorna flirtat med honom.

– Du kan inte kontrollera dig själv, säger Sally. Flickan är bara 17. Men det stoppar inte dig och det stoppar inte mamma. Vem som än uppmärksammar er, och de gör de alltid, så bara utsöndrar ni det där, överallt.

När hon förklarar att hon aldrig vill bli som dem kontrar Don:

– Du kommer att komma på att du är som oss. Du är en väldigt vacker flicka, men du måste vara mer än det.

Det är ett av ”Mad Mens” mest magnifika ögonblick, kärnan i Dons och Bettys olycka. På jobbet har Don svårt att måla upp en bild av framtiden, för att han inte längre tror på den. Låten som spelas är Roberta Flacks vemodiga ”The first time ever I saw your face”.

I kväll ser jag ”Dox: Citizenfour” (dokumentären om Edward Snowden), SVT1 22.00.

Ha!

Diane Sawyers intervju med ”Kardashian-pappan” Bruce Jenner om hans könskorrigering är oerhört stark.

Gah!

”Partajs” (Kanal 5) roliga parodi på ”Rederiet” fick mig att vilja se serien på Öppet arkiv igen. Jag har inte tid för sånt ju…

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Så går en timme ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Varningsklockor ringer när Kerstin Holm (Malin Arvidsson), ledare för A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) beskrivs så här:

”Hon har det ibland tufft att få ihop privatlivet med det nya jobbet”.

No shit Sherlock. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte är en manlig kommissarie med alkoholproblem, operaintresse och ett komplicerat förhållande till kvinnor.

Den nya serien Arne Dahl-deckare inleds med ”En midsommarnattsdröm” där A-gruppen ska utreda en rad brutala mord på polska kvinnor i Sverige. Det finns en dimension av modern thriller där tekniken är viktig för att lösa brotten, men även traditionell svensk socialrealism med kritik mot missbrukarvården. Tyvärr är det svårt att engagera sig i brotten eller de kvinnliga offer som bara förblir kanonmat utan egna liv.

I vägen står Holms privatliv och dejtande av ruffige kollegan Paul (Shanti Roney) som hon i en klyschig scen försöker övertala att flytta ihop för hennes och sonens ”trygghet” (men han är ju man och bara intresserad av att ligga utan det där andra relationstjafset). I övriga delar av livet är Holm ytterst kapabel, tränar kampsport och mobbar oförklarligt nykomlingen Ida Jankowicz (Natalie Minnevik) som tillför A-gruppen välbehövlig språkkompetens (att ingen tolk kopplats in när polska maffian ska utredas är ytterligare en gåta).

Här haglar klyschorna och replikerna stapplar fram på kryckor. Det är synd om de i grunden fina skådespelare som utsätts för detta.

Tonträff är kanske det svåraste att få till, men det finns exempel på serier där en fascinerande helhet överskuggar manusbrister. Så är det med nya SVT-serien ”Jordskott” som har premiär måndag kväll och som strösslar en unik och beroendeframkallande historia med obegripliga manussvängar och tokiga repliker som ”din far hade gjort sig ovän med skogen”.

Så är det också med ”The walking dead” (Kanal 9) där suget i den postapokalyptiska smärtan överskuggar regelbundna urspårningar.

På måndag ser jag tossiga ”Jordskott”, SVT 1 21.00.

Ha!

Charlotte Kallas uppvisning i Östersund bådar gott inför VM.

Gah!

När Kanal 9 visar Saturday night lives 40-årsfirande kommer det troligtvis vara en nedklippt version och inte det 3,5 h långa originalet. Oklart varför de amerikanska producenterna gör så här mot oss internationella SNL-nördar. Uppdatering: Kanal 9 hälsar att det beror på problem med musikrättigheterna, så allt utom musiknumren kommer troligtvis finnas kvar.