SVT försöker få oss att börja peppa inför Melodifestivalen 2015 genom att få oss att minnas förra årets tondöva arrangemang.
En rätt dålig taktik.

 
Nu är det dags att börja ladda inför Melodifestivalen 2015, påstår SVT, som i går sände ”Melodifestivalen 2014 – vägen till Köpenhamn”. En årskrönika som just det här året kändes genuint onödig, nästan lite ömklig, då det varken fanns några nämnvärda höjdpunkter att belysa i retrospektiv, eller något speciellt upphetsande att blicka fram mot.
Visst var det fint att trägna Sanna Nielsen äntligen fick vinna, och att hon dessutom kom på en respektabel tredjeplats i Köpenhamn. Och visst var Ace Wilder och hennes samtida poplåt en frisk fläkt.
Men överlag var Melodifestivalen 2014 en lägereld med väldigt dålig fjutt, där få saker fungerade.
Och det hade krävts inblandning av en demon-tv-producent i världsklass för att få årets artistuppbåd att kännas upphetsande.

 
Man vet att det är ett sorgligt gäng man ser när man noterar Andreas Weise som ett av de mer bekanta ansiktena.
Man flackar desperat efter någon annan att fästa blicken på – men det är inte direkt det svenska musikundret som är på plats.
En kille från ”Paradise hotel” och hans kompis modebloggaren.
Ett pojkband med pinsamma frisyrer.
Den välartade flickan från förra året som har genomgått ett grundligt imagebyte, och nu plötsligt kör den mörka, suggestiva, synnerligen utstuderade stilen.
Några av de där som aldrig ger upp och börjar kännas lite tragiska.
Men alla har ju jättestarka låtar, förstås. Magnus Carlsson får nästan panik av sin eftersom den inte går att ”sparka bort”.
Måns Zelmerlöw dyker upp och ger åtminstone en smula förtröstan. Lite värdighet åt det hela.
Och Eric Saade kan man lita på. Han drar alltid oavsiktligt sitt strå till humorstacken.
Han vill inte säga så mycket om sin låt eftersom det ”känns fel att beskriva musik med ord”, men menar att han har bytt fokus sedan sist. För nu är han ju inte 19, 20 längre. Utan 24.
Jodå, så att…

 
I kväll visar Kanal 9 finalen av ”Sons of Anarchy”. Se den.

Humor
Höstens tragikomiska webbguldkorn ”Morran och Tobias” – nu även som lördagsunderhållning i gammel-tv (SVT1).

Allvar
Özz Nûjen gjorde någonting verkligt bra av sin dag, och för en stund blev ”Stjärnorna på slottet” (SVT1) lite mindre navelskådande.

K-märk Jacob Hård.

Och bevara SVT:s monopol på vintermys.

Det är svårt att föreställa sig ett värdigt liv under denna årshalva utan ”Vinterstudion”. I sju säsongers tid har man alltid vetat att man en grå januarihelg åtminstone har André Pops som guidar en genom sofftillvaron.

I år har man, för att använda ett klassiskt Kalle Grenemark-uttryck, spänt bågen rejält.

Under helgens längdskidtävlingar i Tour de ski, har Pops och expertsidekicken Johanna Ojala tagit steget ut ur studion och rapporterar från fältet nere i Oberstdorf. Ojala är för övrigt ett riktigt fynd som SVT har fattat att man bör utnyttja mer denna säsong.

Oerhört insatt och bra på att förklara saker som skillnader i teknik och träning utan att finta bort en som tittare.

Och jag känner att det snart är dags att föreslå en folkomröstning om att expertkommentatorn Jacob Hård (60 år i dag) aldrig får gå i pension. Av alla klassiska röster som SVT har i sitt stall så är nog han den som skulle vara svårast att klara sig utan.

I slalomsändningarna från Zagreb gjorde däremot Stig Strand sin näst sista insats som expertkommentator i SVT efter att ha blivit petad. Strands röst må också vara fastetsad i själen, men i ärlighetens namn så är Anja Pärsson ett mycket bättre alternativ då man vet att saker allt som oftast blir helt tvärtom mot hans förutsägelser i backen.

Men den allra största styrkan denna säsong är att man satsat mycket tid och kraft på genomarbetade reportage vid sidan av tävlingarna. I helgen visades en fantastisk dokumentär om Toini Gustafsson Rönnlunds väg från krigsbarn till OS-hjälte. Tidigare har man åkt hem till skidåkaren Kikkan Randall i Alaska, hängt med skidskyttebröderna Tarjei och Johannes Thingnes Boe på bergsklättring och följt ukrainska skidskytten Valj Semerenko på träning i Ryssland i skuggan av kriget.

För alla oss inbitna skidfanatiker är det guld att få en inblick i dessa supermänniskors vardag.

I kväll tittar jag på ”Året var 1965”, SVT1, 20.00.

Klass

Det är svårt att slita sig från Kanal 9:s ”Mad men”-maraton på förmiddagarna. Suget efter sista avsnitten växer.

Pass

Tjugonde säsongen av ”Så ska det låta”, SVT1. Har någon brytt sig de senaste 15?

Stefan Sköld

*** OBS! SPOILERVARNING ***

När man har fått smak för prinsesstårta nöjer man sig inte med en skorpa.
Därför känns det lex ”Homeland” oroande hur ”The affair” ska gå vidare efter en bländande start.

”Homeland” har alltid handlat om relationer – dock smart förklätt i en skrud av terroristdrama.

Där den första säsongen var helt sensationell på bägge områden har det sedan av förklarliga skäl blivit lite av ett fritt fall. Hela säsong fyra har gjort det plågsamt uppenbart att ingen terroristjakt som Carrie Mathison tar sig an blir mer än en axelryckning i jämförelse med svunna tider.

Kvällens säsongsavslutning lämnade dessutom den senaste jakten oavslutad och kastade i stället in Carrie i helt nya familjeintriger på hemmaplan – samtidigt som man lät den under ytan spirande attraktionen mellan henne och Quinn få fäste.
Claire Danes Carrie är fortfarande en unik tv-karaktär men ”Homeland” verkar inte riktigt veta vart det ska ta vägen, och frågan är om det finns skäl att följa med längre.

En betydligt mer intressant relation står Noahs och Alisons otrohetscirkus i HBO Nordics ”The affair” för. Årets bästa tv-nykomling vid sidan av ”True detective” bjöd i säsongsavslutningen på obekväm stämning av grekiska proportioner.
Då man till en början oroade sig för att serien skulle bli ett fem säsonger långt smusslande på repeat känns det befriande att så många kort redan lagts på bordet. Samtidigt är det en aning oroande att serien ska gå samma öde till mötes som ”Homeland”.
Av allt att döma kommer säsong två att ha mindre med själva affären och mer med polisutredningen att göra. Alla inblandade vet allt och att älta affären vidare känns inte som ett alternativ för manusförfattarna.
Precis som ”Homeland” revolutionerade den psykologiska thrillern har ”The affair” brutit ny mark i form av det delade berättarperspektivet. Men om serien övergår från en skildring av otroheten till ett polisdrama så riskerar den att tappa sin unika röst.

I kväll tittar jag på ”BoJack Horsemans Christmas special” på Netflix.

Klass
”Historieätarna”, SVT – lika briljant som alltid. I går en resa i folkhem, funkis och fascism på 30-talet. Tvivlar dock på att stuvad kalvhjärna var en särskilt vanlig rätt på 30-talet.

Pass
Låtom oss nu begrava ”Ensam mamma söker”, TV3 och ”Sveriges värsta bilförare”, Kanal 5, för gott.

Stefan Sköld

”Julstök med Lasse Kronér” är puttrigt, rörigt – och alldeles för stökigt.

SVT har grubblat.

TV4 har mutat in julen hårt. Ernst har haft ensamrätt på julmyset, maten, pysslet. ”Bingolotto” må ha närmast självdött men sprattlar till som en pigg vise man med sin uppesittarkväll dagen före julafton.

Nu kontrar SVT.

Och de väljer att inte uppfinna hjulet igen. Om nu Ernsts folkliga myspysigaste funkar så bra så är det väl bara att gå på samma
vinnande koncept?

SVT har Lasse Kronér.

De klädde honom i röd dräkt, grå mössa och en tomtesäck. De flög upp honom till Norrland. Och så sa de: ”Åk runt och var Ernst-julig i två program. Avsluta med uppesittarkväll. KÖR!”.

”Julstök med Lasse Kronér” – vad kan gå fel?

Jo, ganska mycket.

Mitt i allt stök glömde man bort en tydlig idé eller en röd tråd.

Det börjar med enkäter med ”vanlisar” om julmat, Kronér gör en ”Skavlan”-Niklas. Ibland ber han random folk att stoppa grejer
i säcken som ska ha någonting med julen att göra.

Plötsligt är han i ojuligt Stockholm och träffar Sarah Dawn Finer. Klipp till en Freja och hennes mamma
Karin som säger sig ska vara med och pyssla i ”uppesittaren” – omöjligt att förstå varför. Det visar sig senare att de är pysselbloggare.

Plötsligt är vi med en reporter hemma hos gamle vapeninspektören Hans Blix (luddigt vad han har med något att göra). Han berättar en anektdot och visar upp en matta, det känns som ett kasserat inslag ur ”Café
Norrköping”.

Sarah DF sjunger en jullåt och intervjuas
– om julen.

Nån odlar kål, en annan kör kålen i sin porsche. En ”kock-Zlatan” lagar rödbetor med Kronér i ett restaurangkök.

Reporter på Liseberg. Kronér på Posten.

Genom hela programmet sprängs kändisars ”julhälsningar” in. De flesta – bland andra David Batra, Göran Greider, Jan Bylund, Kajsa Grytt, Herman Lindqvist, Ken Ring och Björn Ranelid – är inspelade på bokmässan i Göteborg.

Hipp som happ. Ett mischmasch. Det känns som man hamnat i ett evighetslångt plockuppslag i Hemmets journals julspecial.

Det är så innehållslöst, så idéfattigt, så … stökigt. Både Kronér och SVT-tittarna förtjänar bättre än så här.

I kväll ser jag ”Homeland” (SVT1).

He!

Daniel Larsson är mycket bra i ”Blå ögon”.

Eh?

Vinjetten lider däremot av pinsamt ”House of cards”-komplex.

Prislappen är episk.
Men serien i sig kan vara glömd innan året är slut.
”Marco Polo” är en av de mest storslagna underpresterare vi har sett.

 
Man kan anta att Netflix hade tänkt sig en sorts motsvarighet till HBO:s historiska monster ”Game of thrones”. Fast utan fantasy.
Men i själva verket har de pungat ut drygt 700 miljoner för ett floskulöst, proppmätt historiskt drama som i princip bara är en b-film i lyxförpackning.
Det är inte det att ”Marco Polo” – om den venetianske upptäcktsresanden och köpmannens tid vid Kublai Khans hov i 1200-talets Kina – inte har några kvaliteter.
Visuellt är den grandios, den är exotisk, effektfullt brutal och maffig – och även om italienaren Lorenzo Richelmy spelar Marco Polo själv som en tämligen intetsägande, valpig figur, är han omgiven av några mer intressanta karaktärer.
Benedict Wong har hotfull pondus som den maktfullkomlige mongolhärskaren Kublai Khan, och Chin Han är karismatisk som oberäknelig kinesisk kansler, som fungerar som någon sorts hallick åt sin syster – den kungliga konkubinen Mei Lin (Olivia Cheng).

 
Men – det finns rätt många men.
Det största är att John Fuscos serie är en enda lång parad av kinesiska klichébilder, hämtade ur skolboken för österländsk historia och mystik. Allra mest iögonfallande parodisk är Tom Wus blinde, dödlige kampsportsmästare ”Hundred Eyes”. Som, ni vet, ser allt.
Sedan har vi dialogen – så ofta en utmaning i historiska dramer. Här är den ett julbord av kryptiska plattityder, yttrade av skådespelare med diverse slumpmässiga accenter.
Och så det här med kvinnosynen…
”Marco Polo” är en skamlöst sexistisk serie, som likt en dreglande sexturist smaklöst dundrar på med sitt exploaterande av asiatiska kvinnokroppar.

 
”Marco Polo” är inte hopplös – men definitivt inte tillräcklig bra för att bli den tredje strike som Netflix verkligen behöver, så här ett bra tag efter 2013 års succédubbelmacka ”House of cards” och ”Orange is the new black”.

I kväll kollar jag om nya säsongen av TV4:s ”Det största äventyret” är lika tråkig som den första.

Japp…
Det var precis lika trivsamt som väntat när Jill Johnson gästade Niklas Strömstedt i säsongspremiären av ”Tack för musiken” (SVT1).

Jodå…
”Happy endings”-skaparen David Caspe har lyckats igen, med romcomen ”Marry me” (Viaplay).

”Historieätarna” skaffade hockeyfrilla och for till 80-talet.

Quinn blev Jack Bauer i ”Homeland”.

Nostalgi är gott.

För Erik Haag måste 80-talsvistelsen ha väckt många glada minnen. Han blev nämligen spralligare och spexigare än någonsin.

Han letade efter sin ”key finder”, slängde sushi i champagneglas, sprang i cirklar runt Lotta i turkos joggingdräkt, pannband och klassisk walkman (eller freestyle, som vi kallade det).

Roligast blev en machomanspastisch när han hämtade jeans ur kylen à la klassisk Levi’s-reklam. Och sen försökte få uppmärksamhet av damerna vid köksbordet genom att kånka däck och coola till sig i skinnpaj och Ray-bans.

För oss som växte upp på 80-talet blev det en igenkänningsfestival. Lotta och Erik hade sin bästa tid i programmets historia, mådde bra, levde ut och satsade på sig själva.

Vi tittare smittades, småfnissade i en friktionsfri pastelltimme tv-underhållning. Som att små­äta på en päron i ugn med after eight.

Det är två veckor sedan ”Homeland” chockade oss med ett av de mest dramatiska avsnittssluten i seriens historia. Det var inte klokt, det som hände. Man kunde inte se det komma. Och ovissheten som hängde kvar – magnifik. Cliffhangern var planerad – eftersom thanksgiving och sändningspaus var på ingång behövde chockeffekten och gapandet bli dubbelt så stort som vanligt.

SVT hade tänkt att hålla ”Homeland”-fansen på halster i TRE veckor eftersom ”Musikhjälpen” snodde seriens tablåtid. Lyckligtvis insåg SVT idiotin i detta och meddelade att de ämnade lägga ut ett nytt avsnitt i Play. Det publicerades exakt 22.00 – den vanliga tablåtiden.

Varför? Ja du. Det var ju inte live-tv vi snackade om. Och några rättighetsproblem lär det inte ha handlat om. Kanske har tablåtalibanerna fort­farande viss makt.

Men vi ”Homeland”-älskare ska inte klaga. Vi slickade i oss ett actionfyllt avsnitt och konstaterade att flirtarna mot ”24” blir allt intensivare.

”24” fast med mer hjärna och svärta.

Heja.

I kväll: ”Veckans brott”.

He!

Satan i gatan vilken vecka det tycks bli i ”Paradise hotel”. (TV3)

Eh?

Inte ens i ”Julkalendern” får vi en vit jul. (SVT1)

Tomt var det här. FOTO: TV4.

Det såg så bra ut på papperet.
I verkligheten blev det värre.
Säsongens ”Så mycket bättre” är svagast hittills.
Det är ingen hemlighet att jag har ett kluvet förhållande till TV4:s popsåpa. Det finns aspekter med ”Så mycket bättre” som jag bestämt hävdar är direkt vämjeliga. Den påklistrade kamratskapen, det oförblommerade hyllandet, det fåniga låtsasdiggande av alla låtar oavsett hur dåliga de är. Där är ”Så mycket bättre” ett äckligt program. Så cyniskt i sitt branschsmekande ryggdunkande att såpan hellre ses med en spypåse i näven än en popcornskål.
Men. Det fanns något förlåtande i årets artistgäng. En känsla av att produktionsteamet och TV4 faktiskt ville något. Att tillförande av, i sammanhanget, något smalare artister faktiskt skulle erbjuda något annan än det vanliga hitrunkandet med dollartecken i blick.
Nu blev det ju inte riktigt så. Inte på långa vägar. Ambitionen är fortfarande värd att applådera. Full respekt för beslutet att ta med Familjen, Amanda Jenssen och Love Antell. I teorin var det ett lyckat drag. I verkligheten något annat. Just nu känns det som att årets upplaga av Så mycket bättre blev den svagaste hittills. Kemin mellan artisterna saknades. Avståndet mellan Carolas och, säg, Kajsa Grytts världar var en ravin av frågetecken som ingen kunde bända ut.

Och ingen lyckades få till ett endaste Hallelujah-moment. Ni vet, ögonblicken av perfekt fångad covermagi som är programmets själva livslust. De där stunderna då man sitter med gåshuden i stam givakt i soffan. Som Septembers ”Mikrofonkåt”, Magnus Ugglas ”Jag och min far” eller Lalehs ”Just nu”.
Alla försökte, ingen lyckades. Det känns ändå lite snopet.

Söndag kväll tittar jag på upplösningen av ”Line of duty” (SVT1). En av höstens tätaste serier.

Usch 1
”Foo Fighters: Sonic higways” (SVT2). Att just världens tristaste rockband försöker förklara magin med Den Stora Amerikanska Sångboken är så ironiskt att huvudet sprängs.

Usch 2
”Intresseklubben” (SVT1). Den brittiska förlagan är kvick och underfundig. Den svenska kopian är raka motsatsen.

Man får inte direkt någon hjälp på traven med julstämningen i år.
I julkalendern är det sommar.
Och i ”Jul med Ernst” är det… höst.
Här går man runt och försöker frammana julkänslor. Men det är tydligen ingen idé att se mot tv-rutan efter hjälp.
För det är inte bara julkalendern – ”Piratskattens hemlighet” – som är för somrig.
Ernst Kirchsteiger är på Stadra gård i Bergslagen för att fixa ”ett jultempel” åt sin vän, skådespelaren och teaterchefen Magnus Wetterholm, i ”Jul med Ernst” (TV4). Men det finns inte så mycket som en flinga snö i omgivningarna, och känslan blir mer klimatförändring än jul när den notoriske pysslaren står ute i gräset i bara tröjärmarna.
Och det är ju inte direkt första gången Ernst firar grön jul. Vill minnas att han har knatat omkring på bar backe i flera år.
Det är synd på så rara ärtor.
För annars är ju Kirchsteiger den perfekte trivseltomten. Ett knippe entusiasm på två ben som med barnslig förtjusning säger saker som få andra vuxna män säger. Som ”Jag plockar fram en låda med vackra saker som jag hittat på marken här på området”.
Han känns nästan lite overklig. Som en sorts rollfigur med välskrivna repliker.
Och även om det finns något lite oskönt med det faktum att han är så medveten om sina egna sägningar som basingrediens i sitt personliga varumärke att han har en samling av dem på sin hemsida, är det ju svårt att motstå dem.
I kväll bjöd han på (om själva huset) ”Det ligger här som en ruvande svan”, ”Det här är ett kvalitetsljus som åtminstone jag blir berikad av”, ”Man går in i någon sorts värld av bara granar” och (om en kruka) ”Den kommer att stå ensam mitt ute i rundeln och ha någon slags soloaktivitet för sig”.
I år verkar han för övrigt ha fått dille på (både mer och betydligt mindre lyckade) mossarrangemang och saker man kan göra av äpplen (”Ni skulle bara veta hur mycket jag använder min äppelsvarv”).
Han är rolig Ernst.
Men nästa år kanske han kan titta norrut, mot snösäkrare trakter?

I morgon kväll ser jag på ”På spåret” och ”Skavlan”, med blixtinhopp av en pressad Stefan Löfven, i SVT1.

Ja!
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gör något synnerligen fint i Kanal 5:s ”Ska vi göra slut?”. (Inte minst i gårdagens avsnitt, då de slängde 60 kilo porr.)

Nej…
”Morden i Sandhamn” (TV4) är inte speciellt bra den här gången heller.

En halv miljon har följt TV 3:s ”Svenska Hollywoodfruar” varje tisdagskväll.
En tv-serie som behållt greppet om tv-tittarna, trots – eller kanske tack vare – att den nu förvandlats till en slags freak show.

Slut i rutan i går för den sjunde säsongen av ett av TV 3:s mest framgångsrika programkoncept.
Blev en braksuccé från de allra första scenerna, när Anna Anka stolt berättade hur hon gav sin dåvarande make, sångaren Paul Anka, en avsugning varje morgon.
Då, hösten 2009, var det verkligen mer en realityshow som följde tre svenska kvinnor som hade gift sig rikt i Los Angeles och deras vardagsliv, bara lite lyxigare än det som medel-Svensson lever.

Kvar från den tiden är bara Maria Montazami, som under alla säsonger, genom att vara den underdåniga hemmafrun, har varit den mest ”normala” av Hollywoodfruarna. Det har inneburit allt från feta reklamkontrakt till medverkan i ”Let’s dance” och en egen tv-serie. Där visade hon sig från en betydligt mer självupptagen sida.
Den här säsongen känns det som att Montazami har stått lite vid sidan av och med allt större förfäran iakttagit hur Britt Ekland, Åsa Vesterlund och Gunilla Persson ständigt brakat samman i praktgräl efter praktgräl.
I går handlade halva programmet om hur de inte kom överens när de skulle ta pressbilder ihop (se klippet ovan).
Helt uppenbart känns det som att hela säsongen varit inriktad på att få oss tv-tittare att älska att hata Gunilla Persson.
– Hon måste ju fan läggas in på psyket när som helst, alltså, sa Åsa Westerlund om Gunilla och åtskilliga tittare höll nog med henne.

För Gunilla har en självbild som inte liknar något annat. Hon spelar in ett pilotavsnitt för en tv-serie som aldrig lär bli av. Hon tror att hon ska tjäna miljoners miljoner på en kommande bok. Hon driver med sin stackars dementa mamma framför tv-kamerorna. Hon uppträder mer knäppt än Christine Meltzers version av henne i ”Partaj”. Och där finns ett barn inblandat också.
Det räcker nu, TV 3. Stoppa freak showen!

I kväll ser jag ”Kobra” i SVT 1.

(Humor)
”Inte OK!”, TV 3. Ganska roligt om svenskar attityd till pengar.
(Allvar)
”Korrespondenterna”, SVT 2. Intressant om det märkliga lilla landet Bhutan.

Relationsprogrammet alla pratar om är ”Gift vid första ögonkastet”.
Men relationsprogrammen ingen pratar om är mycket bättre.

 
Uppmärksamheten är stor kring ”Gift vid första ögonkastet”.
Vilket förstås var precis vad SVT hade räknat med.
Förpackningen må vara expertlaserad, men innehållet är självbedrägeri och sensationslystet nonsens så provocerande dumt att det var givet att folk skulle gå i gång.
I skrivande stund har jag precis tittat på nästa veckas avsnitt, där paren åker på bröllopsresor.
Terapeuten Daniella Gordon menar att Tina behöver inse att hon, nu när hon är ute med en världsvan gentleman som Mikael, kan tillåta sig att inte vara så dominant, och bara ta emot och bli omhändertagen.
Hon bör inom kort få ett samtal från 50-talet, som vill ha tillbaka sina könsroller.
Tina, i sin tur, känner att hon och Mikael har klarat av själva eldprovet nu. Alltså bröllopet.
För det är ju själva bröllopsdagen som kan vara svår i en relation. Har man bara tagit sig igenom den så är det lugna gatan sedan när vardagen och ungar och hämtning och lämning och vabbande och lögner och bitterhet och renoveringar och ekonomiska trångmål och alla sådana småsaker dyker upp.
Och Mathias, han säger att ingenting känns svårt med Emily.
Någonting kan du säkert komma på sedan när ni har känt varandra ett par dagar till, tänker jag.

 
Det fullkomligt hettar i kinderna av genans.
Och det finns åtminstone två program om relationer som är oändligt mycket bättre, mer verklighetsförankrade, just nu.
Filip Hammars och Fredrik Wikingssons okaraktäristiskt tunga ”Ska vi göra slut?”, om relationer i kris, är det bästa, mänskligaste programmet som ingen ser på den här hösten. (Kanal 5, torsdagar.)
Och Felix Herngren-regisserade minihumorn ”Taxi” – om ett ältande par som alltid är på väg, men står och trampar i sitt förhållande – är ett pärlband av fantastiska repliker. (SVT Flow, torsdagar.)
Lysande skarp igenkänningshumor. Åtminstone för en viss kategori människor.

I kväll ser jag årets julvärd (jippi!) Henrik Dorsin gästa ”Hellenius hörna” i TV4.

!
Snart slut på ”Bytt är bytt” (TV4). Men en till säsong borde vara självskriven.

?
”Hela England bakar”, ”Hela kändis-Sverige bakar” och ”Hela USA bakar”… Är inte tre timmar bakning på raken lite mycket? Även för enkelspåriga Sjuan?