Arkiv för kategori SVT Play

- Sida 3 av 7

Quinn blommar ut i olidligt spännande ”Homeland”

av Sandra Wejbro
Quinn (Rupert Friend) har annat än julstök att tänka på.
Quinn (Rupert Friend) har annat än julstök att tänka på.

Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

 

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

Etikettsbrott och smygande fördomar när årets Nobelpris delas ut

av Sandra Wejbro
Ser ni Victorias oerhörda etikettsbrott?
Ser ni Victorias oerhörda etikettsbrott?

Här sörplas det soppa!

Att följa Nobelfesten från sin soffa känns sövande, men rätt trivsamt, perverst.

En gång i tiden satt jag som uttråkad, 15-årig Nutidsorienteringsvinnare på Nobelprisutdelningen, mest missnöjd över att vi inte fick gå på festen efteråt. Numera är det prisutdelningen, och i ännu högre grad vinnarna, som gör mig verkligt inspirerad.

– Man kan inte underskatta betydelsen av utbildning och forskning i dessa tider, säger Nobelstiftelsens ordförande och dessa enkla ord skär som en kniv genom samtidens mörker.

Kanske inbillar jag mig, men det ser ut som att kemipristagaren Stefan Hell, han som var tvungen att fly diktaturens Rumänien, blir lätt fuktig i ögonen.

I den långa raden av män sticker medicinpristagaren May-Britt Moser ut. Hon beskrivs som en rätt exotisk figur – kan verkligen en så livlig och känslosam mamma vara en banbrytande forskare? Kommentatorn Thomas von Heijne påminner om det vilda glädjeutbrottet när hon fick beskedet:

– Här är det lite värdigare, säger han.

Som om det vore ”ovärdigt” att uttrycka känslor? Den norska familjen Moser är både tv-vänlig och lätt att identifiera sig med, men det är värt att notera hur fördomar riskerar att cementeras i smyg.

Själva middagen är en märklig tillställning. Att sitta och glo på folk som smuttar på blomkålssoppa känns aningen perverst. Men SVT:s oerhört kompetenta programledare låter oss inte missa en enda detalj i festligheterna – de analyserar blommorna, uppförandet, maten, dansen, kläderna, ja till och med trappan de skrider nedför.

Den tidigare höjdhopparen Kajsa Bergqvist är inkallad som vinexpert (!) och bildar frispråkigt provsmakar-par med kocken Tareq Taylor (som skämtsamt blir hotad med en käftsmäll av nobelmenyns skapare Klas Lindberg).

Magdalena Ribbing förfasas över Kronprinsessan Victorias etikettsbrott (hon har sitt ordensband ”mot naken hud”). Samtidigt i ”Rapport” (SVT1) besöker Samir Abu Eid ett flyktingläger i Libanon som hotas av regn, snö och kyla.

Att ställa dem mot varandra är möjligtvis en lättköpt, men nödvändig, påminnelse.

I kväll ser jag ”Ska vi göra slut?” på Kanal 5, 21.00.

Ha!

Missa inte klippet ur veckans ”Vetenskapens värld” (SVT Play) där minnesvärldsmästaren Jonas von Essen beskriver sin unikt flippade teknik.

Gah!

Tröttsamt att Drottning Silvia fortfarande envisas med något så unket som päls (men trevligt att Kronprinsessan Victoria valde vettigare klädsel).

Filip & Fredrik briljerar i svensk diskbänksrealism

av Sandra Wejbro
Fredrik Wikingsson och Filip Hammar med Mira och Andreas. Foto: Kanal 5
Fredrik Wikingsson och Filip Hammar med Mira och Andreas. Foto: Kanal 5

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

Städmästarna är en skam för SVT

av Martin Söderström
sverigesstadmastare-marielouise-marlene-jpg

Nio säsonger har gått.
Ändå känns det som fest varje gång.
För ”Veckans brott” har aldrig varit bättre än nu.
Tiden går fort när man har roligt. Hade faktiskt svårt att tro det när jag räknade efter hur många säsonger som ”Veckans brott” (SVT1) har avverkat hittills. Nio stycken, för att vara exakt. Därmed är man en av SVT:s moderna långkörare. Och därtill något så unikt som ett program som fortsätter att växa med tiden. Kriminalmagasinet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Man har haft tid på sig att hitta formen, att testa, att välja bort sånt som inte funkar. Det är rappare, och man märker att både Camilla Kvartoft (utsökt!) och Leif GW Persson (snille!) blivit imponerande stadiga i sina respektive roller.
Visst var GW:s svamlande och oförställda sätt en av anledningarna till att han blev så folkkär. Men det finns en ökad skärpa nu, en snabbhet i ordväxlingen mellan Kvartoft och Persson som känns stabil och trygg.
Samtidigt är det svårt att låta bli att fundera över framtiden. Nio säsonger är mycket. Och ingen av oss blir yngre. Ett ”Veckans brott” utan Leif GW Persson är svårt att tänka sig. Ett ”Veckans brott” utan Camilla Kvartoft likaså. Båda har blivit så självklara i rutan, så enormt förknippade med just det här programmet att det är omöjligt att se att det kan överleva utan dem.

Vad som däremot mer än gärna får gå och självdö i ett mörkt hörn av tv-historiens skräphög är Sveriges städmästare (SVT1). Vad det går ut på vet ni redan. Ett gäng med sjuklig fixering vid städning kastar sig över fettfläckar, kladd och dammråttor. Denna gång fyra göteborgare som gett sig den på att bekämpa allt vad smuts heter. Och det är precis så dumt som det låter.
Om detta är vad SVT tror de behöver visa för att konkurrera med reklamkanaler och streamingtjänster har de fått precis allt om bakfoten. In i minsta beståndsdel är Sveriges städmästare själva antitesen till vad public service bör syssla med. En plåga för alla inblandade och en skam för SVT.

Onsdag kväll tittar jag på ”Dom kallar oss artister” (SVT1) med bob hund. 

 

HURRA 1

”The walking dead” (Kanal 9 Play). Femte säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

HURRA 2

”Line of duty” (SVT Play). Andra säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

 

Socialt kantiga kvinnor i ny brittisk tv-guldålder

av Sandra Wejbro

 

Lindsay Denton (Keeley Hawes) i ”Line of duty”.
Lindsay Denton (Keeley Hawes) i ”Line of duty”.

2006 hittades Joyce Vincent död i sin egen soffa i London, med tv-apparaten på, omringad av oöppnade julklappar.

Där hade hon suttit i över två år.

Kvinnans öde blev uppmärksammat som ett sorgligt exempel på det moderna samhällets totala isolation. I dramadokumentären ”Dreams of a life” av Carol Morley målar Vincents gamla vänner upp en bild av en

Joyce Vincent.
Joyce Vincent.

karismatisk och utåtriktad person, fjärran från det ensamma liket i soffan.

Den brittiska kriminalserien ”What remains” (SVT1) får mig att tänka på Joyce Vincent och undra om manusförfattaren Tony Basgallop gjort detsamma. Här hittas också kroppen av en ung kvinna som legat död i två år, alltför ruttnad för att man ska kunna fastställa dödsorsak och utredningen läggs därför på is. Bara den pensionerade polisen Len Harper (David Threlfall) har svårt att släppa mysteriet och börjar på egen hand undersöka kvinnans skumma grannar.

Även om ”What remains” mysterium är mer intressant än de svar vi får, skämmer den definitivt inte ut sig i konkurrens med andra exempel på britternas extremt högklassiga kriminalserier just nu. Jag tänker på dystra historier som ungdomsthrillern ”Glue”, familjetragedin ”Broadchurch”, seriemördardystopin ”The fall” och inte minst polisrötan i ”Line of duty” som följer ”What remains” i tablån på SVT1.

Det som gör ”Line of duty” så makalöst bra, kritiken av systemet och maktens fallna gloria, är även skälet till att polismyndigheten vägrat hjälpa dem i produktionen. Skaparen Jed Mercurio har i stället tagit hjälp av anonyma poliskällor och bloggar. I ”Line of duty” finns inga självklara hjältar, särskilt inte bland lagens väktare.

Seriens andra säsong fokuserar på polisinspektören Lindsay Denton (Keeley Hawes) som misstänks ha varit inblandad i mordet på ett skyddat vittne under en transport. Det glimrande geniala i skildringen av Denton är hur provocerande hon är, så socialt kantig, solitär och slug, och att hon i sin tragiska situation, mött av rasande hat från poliskollegor, väljer att inte lägga sig platt och vara ett offer, utan slå tillbaka så hårt hon kan.

Förhoppningsvis ifrågasätter tittarna varför hon får dem att känna sådan motvilja.

I kväll ser jag ”Happy Valley”, SVT1 21.15.

Ha!

”Olive Kitteridge”, HBO Nordic. Missa inte denna existentiella miniserie med magnifika Frances McDormand i huvudrollen.

Wtf?

Att musiken alkisgrannen spelar på störande hög volym i ”Line of duty” är svenska The Knifes ”We share our mother’s health”.

 

Kass intervju – men skönt med en Äkta Stjärna

av Martin Söderström

Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

 

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

 

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.

Kategorier Skavlan, SVT, SVT Play, SVT1

Glöm alla zombies – The walking dead funkar bäst som drama

av Martin Söderström
kast /  the-walking-dead-andrew-lincoln-665x385.jpg

Inget buller, inget bång.
Inga basuner eller fyrverkerier.
Höstens starkaste seriestart skedde i tystnad.
I USA är den stekhet. Tv-junkies världen över tankar hem senaste avsnittet i samma ögonblick som det dyker upp på nätet. Fanskaran är stor och hejdlöst passionerad. I Sverige är det inte riktigt samma sak. Ganska långt därifrån, faktiskt.
När femte säsongen av ”The walking dead” (Kanal 9) gick upp på svensk tv var det mest tyst. Inga fanfarer, inga kanonsaluter. Det är lika konstigt som synd. För det var länge sedan jag såg en så stark öppning på en seriesäsong.
Vi som skriver om tv har sett ett par avsnitt mer än vad som sänts hittills, och jag överdriver inte ens lite då jag säger att de tre första avsnitten av säsong 5 är snudd på mästerverk. Tre avsnitt i rad med en stämning så tät att man knappt kan andas. Att serieskaparna dessutom har modet att låta varje avsnitt sluta med en cliffhanger gör att behovet att se mer aldrig går över.
Kolla själva. Första avsnittet finns på Kanal 9 Play. Rick Grimes (Andrew Lincoln) och hans grupp fick ju erfara att Terminus inte var den fristad som utlovats. Tvärtom. Som alltid handlar allt nu om att överleva. Men det är inte de levande döda som är det största hotet. De farligaste och mest lömska varelserna är människor, andra överlevare.
Över huvud taget var det länge sedan som ”The walking dead” slutade vara en zombieserie.  Blodsplattret är mest ett ramverk för den större berättelsen. Fokus ligger på relationerna mellan de överlevande och kampen för att klara sig i en värld som gått åt helvete. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände så starkt för en grupp seriekaraktärer. Att jag efter lite mer än fyra säsonger verkligen tagit dem alla till mig och bryr mig om dem. Så starka och trovärdiga manus har ”The walking dead”. Det är därför du måste titta.
Ska vi säga så?
Onsdag kväll tittar jag i kapp ”Line of duty” (SVT Play).

 

HURRA!
”Homeland” (SVT Play). Jag trodde aldrig att serien skulle funka utan Brody. Jag hade fel.

MEN NEJ!
”Sveriges städmästare” (SVT1). Hand upp den som tyckte det här var en bra idé?

Kategorier Kanal 9, SVT Play

Så mycket med TV4-succén är fortfarande falskt och avskyvärt

av Martin Söderström

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

 

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Historien Aaron Swartz borde höra till allmänbildningen

av Martin Söderström

Han kämpade för en ny värld.
Men den gamla dödade honom.
Dokumentären om Aaron Swartz hör till allmänbildningen.
Som många andra är jag en serieknarkare. Älskar att flytta in i nya världar av fiktion, och så snart jag sett färdigt en serie tar jag tag i nästa. Och nästa. Men då och då påminns jag om att de starkaste berättelserna inte är skrivna av manusförfattare. Utan de finns där ute i verkligheten. ”Internets underbarn” (SVT1) är en sådan berättelse. Dokumentären om internetpionjären Aaron Swartz är som att få en knogmacka i solar plexus. För att den är sann. Och vansinnigt obehaglig.
Swartz var ett sant underbarn. Redan som 12-åring var han en av nätets mest tongivande profiler. Han skrev specifikationen till RSS 1.0 och han låg bakom explosionsväxandet av sajten Reddit. Han var också en sann nätaktivist och kämpade målmedvetet mot lagar som SOPA och PIPA, som han menade inskränkte friheten på nätet. Hans driv i kampen mot regeringars och företags allt mer tilltagande övervakning av medborgarnas liv på internet är imponerande att se. Så genuint och levande var Swartz övertygelse om nätets förmåga att demokratisera världen att det är lätt att förstå hur han fick så många anhängare.
Men Swartz engagemang gav honom också kusligt mäktiga fiender. Snart fann han sig jagad av såväl polis som FBI och anklagades bland annat för dataintrång och bedrägeri. Han sattes i isoleringscell och riskerade upp till 35 års fängelse och skadestånd i miljondollarklassen.
”Internets underbarn” är en vansinnigt stark historia som bör ingå i varje modern människas allmänbildning. Om hur övervakade vi alla är, om hur de med pengar och makt vill göra allt för att begränsa din frihet på nätet, om hur politiker och media kan manipulera sanningen och få demokratikämpar att kallas cyberbrottslingar.
Till sist blev pressen för stor för Aaron Swartz. Den 11 januari 2013 hittades han död. Han hade tagit sitt eget liv.
Onsdag 15 oktober tittar jag på ”Skandal” (SVT1) om Docklands.

 

HURRA 1

”Happy valley” (SVT Play). Kolsvart och realistiskt brittiskt krimdrama. Sarah Lancashire är lysande i huvudrollen.

 

HURRA 2

”Korrespondenterna” (SVT2). Dunderstark säsongspremiär av efterlängtat favoritprogram.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1

Tv-kanalernas feghet får tittarna att fly

av Martin Söderström

Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

 

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

 

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV3, TV4
Sida 3 av 7
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB