Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

Det är supervalår i år.

”Almedalen Debatt” förtjänar inte riktigt samma prefix.

Men programmet har ryckt upp sig rejält sen förra året.

Borta är Erik Blix och hans myspysiga intervjuer.

Och borta är – framförallt – Göran Gabrielsson och hans uddlösa och taffliga imitationer av partiledarna.

Årets program inleds med en taggad Kristina Hedberg som intervjuar partiledarna. I kväll fick hon Socialdemokraternas Stefan Löfven att svettas vid ett par tillfällen, en klar bedrift i regnkalla Almedalen.

Tilltaget med en ”dagordning” fungerar också väl, intressant att se vilken fråga partiledaren väljer bort under rubriken ”Dilemmat”.

Avslutande frågan om var en staty över Löfven ska resas och hur inskriptionen på den skulle lyda var småkul. Ser med skräckblandad förtjusning – nej förresten bara med skräck – fram emot vad SD:s Jimme Åkesson kommer att svara på det.

Själva debattdelen, modererad av Axel Gordh Humlesjö, startade också med ett rykande aktuellt ämne: Svenskarnas partis möte och var gränsen för hets mot folkgrupp går.

Arhe Hamednaca, socialdemokraten som utsattes för en rasistattack i Visby i fredags, berörde mest. Men mest agiterad var konstnären och aktivisten Dror Feiler, som lyckades göra Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson väldigt obekväm.

Kanske borde ”Debatt Almedalen” lära av fotbolls-VM och liksom i kvällens match mellan Holland och Mexiko införa ett ”cooling break” när det hettar till för mycket.

Gästerna var överlag väl utvalda och sammansatta. Hedberg och Gordh Humlesjö skötte sig tämligen klanderfritt.

Årets upplaga av ”Debatt Almedalen” tar – till skillnad mot förra årets tramsprogram – oss tittare på allvar. Det är inte super. Men det är habilt.

Och det är ju det minsta man kan begära under ett supervalår.

I morgon tittar på jag på åttondelsfinalen mellan Frankrike och Nigeria i SVT2 och senare SVT1 med start klockan 18.00.

Sylvia Balac

Friska fläkten Lotta Schelin gör succé direkt.
Nu står det klart vilken elefant Erik Hamrén har varit i SVT-studion.

Det var klart på förhand.
Men det är nästan så att vi hade glömt det.
SVT hade en super-sub på bänken.
Bytet hade annonserats i förväg. Bytet var planerat.
SVT visste från start att Erik Hamrén inte höll för ett helt mästerskap. De hade en back-up att skicka in under sista kvarten. När Hamrén gått på pumpen om och om igen, när SVT haft problem att flytta ner sin stjärna i en mindre roll, när det verkade som mest hopplöst och stagnerat – ja då plockade SVT fram sitt ess ur den rockärm vi glömt bort.
När VM-studion öppnade sina dörrar till slutspelet var det som att någon öppnat ett fönster mot den där stranden vi alla kan se bakom myssoffan. Borta var den statiske, stele, tv-rädde Hamrén. Istället stod bredvid Nannskog och Pops en kvinna som född för att prata viktig fotboll i tv.
Lotta Schelin är en stor begåvning på fotbollsplanen. Och hon visade direkt att hon även är en stor begåvning i tv. Hon är antitesten till Hamrén. Hon formulerar sig som en tv-producents våta dröm – koncist, snabbt, verbalt, analysiskt. Det var en njutning att se.
Resten av gänget i studion fick direkt mer syre, mer liv, piggnade till. Stämningen var så mycket bättre att jag förstår att jag undervärderat det problematiska med SVT:s beslut att ta in Hamrén. Journalisterna har visat distans då de om bara några veckor ska hamna i ett granskande och kritiskt förhållande till Sveriges förbundskapten. Svårt att hitta teamkänsla och grupptillhörighet då. En elefant står ju i rummet.
Nu är elefanten borta, där står nu Lotta Schelin där, charmig och karismatisk, lätt att gilla.
Klart alla kan slappna av, öppna upp, släppa loss. Klart det blir bättre sändningar.
Den på SVT som tog beslutet att ta in Erik Hamrén borde ha förstått komplikationerna.
Men nu vänder vi blad.
VM:s mest dramatiska tid är här. SVT formtoppar.
Underbara dagar framför oss.

I kväll missar jag inte Holland-Mexiko i TV4.

He!
Slutspelet fick en kanonstart med rafflande matchen mellan Brasilien-Chile.

Eh?
Brandao – vart tog du vägen?

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.

Klass är klass.
Lindeborg håller än.

För många började VM med SVT:s dokumentär ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Vi kastades tillbaka till sommaren 1994 med alla de där magiska ögonblicken som nu är en del av vårt kollektiva medvetande.

Jag har tänkt en del på de där gamla matchbilderna vi fick se igen. Kommentatorernas ord vid de avgörande lägena; Arne Hegerfors ”Nu firar vi midsommar i Pontiac silver doouum”. Bosse Hanssons ”och då kan vi inte förlora den här matchen med 1-2 som vi brukar göra i VM numera.”
Det var en annan ton då, ett annat sätt att referera tv-sport. Jag kan sakna den.
Men vi får lite av den gamla skolan även nu. Staffan Lindeborg var på plats i USA -94. Han agerade tredjekommentator bakom Arne och Bosse, men styrde bra matcher såsom semifinalen Italien-Bulgarien.
Jag gillar fortfarande Lindeborgs stil men jag har funderat på om det mest handlar om nostalgi, hur hans ordmelodi påverkar mig, gamla meriter. Det har hänt en del sen -94 och de senaste åren har Lindeborg inte fått chansen att kommentera så mycket högklassig internationell fotboll. Kommentatorer mår bra av träning, formen avgörs till stor del av att regelbundet vara ute och jobba på de stora arenorna. Svenska cupen och sim-EM borde inte räcka till.
Men under Belgien-Ryssland satt tajmingen nästan perfekt. Ibland föll han in i att rabbla efternamn, men det var okej. Rutinen, rösten, kunskapen är högsta kvalitet. Lindeborg är fortfarande guld.
Chris Härenstam är SVT:s försteval i Brasilien, det är han som teamar upp med stjärnan Glenn Strömberg.
Jag förstår det valet. Det måste dock kännas lite surt för Lindeborg.

Med Johanna Frändén framme vid ståbordet blir med ens dynamiken betydligt bättre i SVT:s VM-studio. Frändén har ett annat angreppssätt till fotbollen, har en bred koll som både inbegriper såväl det taktiska som det kulturella. Samtalet får nya vinklar, är viralare till sin natur, det har möjlighet att sticka i väg i djupled.
Behåll henne där nu, SVT.

I kväll fortsätter jag se VM.

He!
Hasse Backe, bäst just nu.

Eh?
TV4Play. Svajigare än Sydkoreas backlinje.

Något är inte som det brukar.
Hur jag än gör så går det inte.
VM-febern vägrar att infinna sig.
Jag säger inte att det var bättre förr. Det är inte det jag säger för det är inte sant. Men skillnaden mot nu är monumental. Inför tidigare fotbollsmästerskap har jag varit klichébilden av en svensk man. Jag köpte ny, större och bättre tv för att maxa fotbollsfesten. Jag markerade samtliga matcher i en väggkalender och såg hellre obskyra matcher än lämnade hemmet. Det dracks öl, det åts chips. Det skreks en hel del.
Under VM 2006 tror jag att jag såg nog varenda match. The full monty. Rubbet.
Ni får kalla det galenskap. En sjukdom rent av. Men det är i så fall en sjukdom jag saknar.
För hur jag än försöker så drabbas jag inte av VM-feber 2014. Fotbollspeppen är som bortblåst. Och det har inte ett dugg med att Sverige inte är med att göra. Det är snarare skönt att slippa den stressen och skammen det innebär att se de svenska bonngrabbarna göra bort sig inför en kvarts miljard tv-tittare.
Jag kollar och kollar, men inget händer. Är inte hatisk, inte gnällig. Bara helt tom.

Jag ser SVT:s asfula studiobygge och känner ingenting. Kan störa mig på att (briljanta) Johanna Frändén förpassats till en diffus roll i deras flumsnackarsoffa. Hon förtjänar en plats längst fram. Jag kan sitta stum över TV4:s lite mer… köttiga inramning där en kortkort klänning sitter inklämd mellan två trista gubbar som rapar floskler innan det blir reklam igen. Allt i grälla färger och hurtig ton. Det känns inte så fräscht.
Men jag vill inte ha det såhär.
Jag vill ju hoppa i soffan. Skrika, gråta, heja, hurra, få gåshud och glädjefnatt.
Ni måste hjälpa mig. Hur ska jag göra? Hur gör ni? Vad måste ske för att VM-febern ska drabba även mig?
För det är ju, om vi ska vara ärliga, ingen riktig sommar utan den.
I kväll tittar jag på Brasilien – Mexiko (TV4).

Hurra!
”Michael Palins Brasilien” (SVT1). Trevlig och storögd reseserie som dammas av lagom till VM.

Nja…
”Orange is the new black” (Netflix). Överskattat, rasstereotypt och med en huvudperson man avskyr.

Vi ville ha analys, fotbollsnörderi, jätteuppladdning.
Vi fick morgonsoffans sportpanel.
Befria Johanna Frändén.

Äntligen är VM i gång.

Men det tog sin tid.
SVT prövade vårt tålamod ordentligt. Den timslånga sändningen inför Brasilien-Kroatien var trögstartad.
Efter en sketchig inledning med André Pops och Daniel Nannskog som kramades på stranden hamnade vi i den rätt läckra studion.
Där var uppdelningen glasklar.
Ståbord = analys.
Soffa = mys och lullull.
Vi inledde vid bordet där bromancen mellan Pops och Nannskog fortsatte och Erik Hamrén på flanken kämpade på med sina floskliga svar och sitt hackiga, krampaktiga, yviga kroppsspråk.
Men efter bara ett par minuter landade vi i soffan. Och med ens försvann all nerv. Man undrade nästan om man hamnat i en av alla dessa paneler i morgonsofforna.
Där satt en alldeles för avspänd David Fjäll. Där satt Brasilienkännarna Henrik Brandão Jönsson och Elisa PalhaI. Och där satt Johanna Frändén. Det var en plåga att se henne slösas bort på lulllull-snack. För här skulle det pratas allt utom just matchen och kampen vi snart skulle se. Det handlade om protester, vad härligt att det börjar, arenabyggena, Brasiliens problem, vidskeplighet bland brassefansen. Reportern Björn Nordling berättade i ett inslag om att han hade åkt taxi och vad han sett genom taxifönstret (typ ingenting).
Sås.
Jag väcktes inte ur dvalan förrän en övertänd Glenn Strömberg stod och vrålade i en ståuppa med Chris Härenstam inne på arenan.
Plötsligt var det puls i sändningen, syret vällde in, adrenalinpåslag. Nu var det VM-pepp igen. Då tände ståbordet till och började gorma frågor bort till stackars Johanna som satt fastnitad i soffan.
Jag kräver – KRÄVER! – att SVT omedelbart släpper in Frändén i en fri roll vid ståbordet. Varför inte göra ett rakt byte med Hamrén? Han känns mer lämplig att sätta på avbytarsoffan.

I kväll missar jag inte Spanien-Holland i VM.

He!
Pops kostym. Oerhört läcker, djupblå och fin.

Eh?
Domarens osynlighetssprej – var det så enkelt att lösa ett av fotbollens mest irriterande fenomen?

Jag hittar John Malkovich men det tar tid.

Vägen dit är rörig, ett virrvarr, närmast omöjlig.

Mödan: inte värd ett skit.

Jag ska skriva tv, det betyder recension av ett program eller två ur dagens tablå. Men det ser hemskare ut än vanligt. Det är lördag, det är en massa filmer, vissa bra, vissa sämre, alla svåra att skriva vettig tv om. Här finns:
”40 year old virgin” på TV3, älskar den, har nog sällan skrattat så mycket åt en film de senaste 10 åren; ”Mission Impossible: Ghost protocol” på TV4, den sämsta i serien; ”Meet the Parents – Little Fockers” på Kanal 5, värdelös uppföljare; ”Rambo 2” och ”Rambo 3” på TV6, oj så många gånger jag såg dem i mina tonår, fantastiska upplevelser då, not so much lockande i dag; ”Crocodile Dundee” ett och två i Sjuan, nej tack. Mest lockande filmen är ”Den innersta kretsen” i SVT1, men vad ska jag skriva för tv om den?
I SVT2:s 20.00-slot: ”Eurovision young musicians 2014”, svensk tävlande är en 19-årig altviolinist från Solna – nej, jag orkar inte, kanske jag borde, men jag orkar helt enkelt absolut inte.
Så vad har linjär tv i övrigt att erbjuda lördagen den 31 maj? Kanske ”Nyhetsmorgon” i TV4 med bröderna Timell? Ska jag kolla på detta och fråga varför inte SVT kör ”Gomorron Sverige” på helgerna då publiken faktiskt har tid att titta? Fyran sänder också direkt från Stockholm Marathon, men lägg av, vad ska jag ens tycka om det?
Eller, huvva: Ska jag möjligen plåga mig igenom svensk TV:s enda egenproducerade primetime-satsning ”Gladiatorerna”? Och mäkta tycka nåt?
Nånstans i dessa tankar nås jag om informationen att Viaplay har en lördagspremiär. Bara dagen efter USA-premiären publicerar man första avsnittet av ”Crossbones” – NBC:s stora piratsatsning med John Malkovich i huvudrollen. Härliga nya tid! Skit i tablån – jag konsumerar modern tv.
Tyvärr är första avsnittet skrattretande uselt. Pirater i knickers struttar runt och Malkovich försöker med alla sin erfarenhet blåsa liv i sin Kapten Svartskägg(!) utan att tro en sekund på manuset.
Och jag önskar nästan att jag hejat fram den där unge fiolsvennen i stället. Vann han?

I kväll missar jag inte Zlatan och Eden spela i TV4.

He!
Jättedrama mellan Andy Murray och Philipp Kohlschreiber i Franska Öppna. 7-7 i avgörande, fortsätter i dag i Eurosport.

Eh?
Tv-lördagen den 31 maj 2014.

Trötta cyklister kämpar uppför snöiga berg i Giro d’Italia på Eurosport.

Skillnaden mot de uthållighetsmonster som skapades på Lance Armstrongs tid är enorm.

Cykling är en yvig sport. På klassiska filmbilder från 60-talet kan man se Tour de France-deltagare stanna vid puben för att få sig en bärs till färdkost. De senaste 20 åren har dopingskandalerna avslöjat stora delar av eliten som fuskare. Alla utom fixstjärnan Lance Armstrong. När luftslottet till slut kollapsade var det på typiskt Armstrong-vis: bullrande, aggressivt och monumentalt.

2013 kom Alex Gibneys dokumentär ”The Armstrong lie” som bytte skepnad från ett hyllningsporträtt till en anklagelseakt under filmens gång. Till skillnad från den har ”Den ostoppbara – historien om Lance Armstrong” (SVT1) av Alex Holmes inte fått tillgång till huvudpersonen själv, utan lutar sig mot andra vittnen. De målar upp bilden av en man som gör precis allt för att vinna, om det så handlar om psykterror, mutor eller att injicera epo.

Efter testikelcancern dopas vinnarfanatismen av en stor dos revanschlusta.

Eller som lagkompisen Frankie Andreu formulerade det:

– Jag var trött på att feta cyklister körde om mig uppför backarna.

Betsy Andreu, Frankies fru, berättar i dokumentären att hon såg maken leda klungan uppför ett berg och blev orolig. Han är ju ingen klättringsspecialist, hur orkar han? Genom injektioner, var svaret, och vi är många som mer än gärna lät oss luras av de osannolika prestationerna.

Jag började själv följa Tour de France runt millennieskiftet och älskade de galna bergsetapperna där supermän som Armstrong, Ivan Basso och Jan Ullrich hetsade varandra. Alla tre har sedan dess åkt fast för doping.

Verkar det för bra för att vara sant, så är det det.

I en stenhård sport av lagdisciplin, våldsamma vurpor och en för de flesta blygsam ekonomi, kan man förstå hur lögnen ter sig lockande.

– Det var som att vara med i en film – skrämmande men samtidigt spännande, säger lagkamraten Tyler Hamilton om smusslandet med sprutor, blodpåsar och hemliga möten med mystiske Motoman, mannen som kombinerade yrkena trädgårdsmästare/dopingkurir.

Det är en historia rafflande som en thriller – dystopisk som ett Norén-drama.

I kväll ser jag ”Kobra” om ufon, SVT 1 kl 21.30.

Ha!

”24: Live another day”, TV3, är härlig konspirations-tv. Drönare, cyberterror och hårda kvinnor.

Gah!

Ett år kvar till de sista ”Mad Men”-avsnitten (Kanal 9).