EU-valet blev en större grej än väntat.

Camilla Kvartoft var fenomenal i SVT:s valvaka. Anna Hedenmo ledde med lika säker hand gårdagens eftervalsanalys i ”Agenda special”.

Konstaterade i söndags, just hemkommen från den bubbla som heter Cannes filmfestival, att det förra gången tämligen iskalla ­EU-valet, nu var glödhett.

Med extrema höger- och vänsterpartier på frammarsch i hela Europa. Med framgånger för såväl Miljöpartiet som medias älsklingar Fi och de närmast pestsmittade Sverige­demokraterna. Och så ett katastrofval för Moderaterna. Ingen risk att samtalsämnena tog slut. Och Kvartoft ledde hur proffsigt som helst den långa val­vakan i söndags. Hedenmo lika säkert ett specialavsnitt av ”Agenda”, där väl det mesta som var relevant togs upp.

Hedenmos envishet gjorde att Kristina Winberg (SD), nyvald EU-parlamentsledamot, lät som en grammofonskiva som hakat upp sig när hon vägrade ­svara. Ett tv-ögonblick hon aldrig blir kvitt.

SVT har visat musklerna under dessa dagar. Nästan en miljon tittare i söndags.

TV4 har inte ens försökt. Flera av deras nyhetsprofiler skämdes och uttalade sig ­negativt i branschmedia i går.

Det som är kul med ”Million dollar listing New York”, start för andra säsongen i TV3 i går, är att se lägen­heter man bara kan drömma om och hur klienterna som ska köpa eller sälja resonerar.

Det är ibland intressant att höra hur de tre konkurrerande fastighetsmäklarna, en av dem svensken Fredrik ­Eklund, tänker och handlar. Synd då att alla tre också har så narcissistiska drag, är så kaxigt uppblåsta och uppträder med en sådan show-offig ­attityd, att de liksom tror att de är Al Pacino framför tv-kamerorna, så att man inte känner någon som helst sympati för dem eller vad de sysslar med.

Hade jag haft så mycket pengar att jag hade kunnat köpa dessa Manhattan-våningar, hade jag verkligen inte unnat just dessa mäklare ­sina procent, utan vänt mig till några andra…

I kväll ser jag SVT-dokumentären ”Mannen som förändrade europeisk fotboll”, om L­ennart Johansson.

SVT visade musklerna.
Och Camilla Kvartoft visade att hon är svensk tv:s största stjärna.

De stora tv-kanalernas hegemoni är utmanad. Andra spelare tar mark. Gammel-tv:s stormaktstid är på väg att ta slut.

Men i går visade SVT vad de kan när de väl spänner alla sina public service-muskler, vågar tänka nytt och samtidigt ta till vara på hela sin journalistiska tyngd och trovärdighet.
Det har tidigare varit en smärre plåga att ta del av de svenska valvakorna då vi samtidigt sett hur långt fram CNN och andra storspelare kommit.
Nu fick vi svenskar äntligen se en valvaka på hyfsat internationell nivå.
Studion – halleluja. Äntligen snygg, stor och hyfsat högteknologisk. Ett runt bord som nav med programledare och två högkompetenta bisittare och en kavalkad av gäster i de ”heta stolarna”, inramad av skärmar där de reportrarna stod uppradade som en armé. Ett ”green room” med paneler och väntande gäster för co-hosten att flyga runt i. Ett analysbord med tittarkontakt.
Informativ och funktionell grafik, ständiga ”strax”-skyltar, nedräkningar och nyheter i kortform. Framåtrörelse och stringens.
Och framför allt – Sverige har fått sin egen Wolf Blitzer.
Camilla Kvartoft var sensationellt bra som ankare.
Högervindar, vänstervindar, 20-tal utsända i Sverige och ute i Europa, chattande experter, tittaraktivitet, en rasande ström av gäster, två bisittare – Camilla ledde och rattade fyra timmars extremkomplicerad sändning utan att tappa fattning eller koll en enda gång.
Hon kompletterades perfekt av superkompetenta Erika Bjerström – ett team som borde utnyttjas i än högre grad under riksdagsvalet i höst.
Visst fann också en del pinsamheter i ”Valvakan”. En foodtruck i studion – ”kul” idé som borde ha kasserats tidigt. Instagrambilderna på kändisar som tittade på tv kändes pajiga. Mandatförändringar visades inte grafiskt. Missad livebevakning från V-vakan. Margit Silbersteins ljudkänslighet.
Men överlag var detta en riktigt bra kväll för SVT.
TV4? Ja, de lämnade walk over. La sig platt till förmån för ett ishockey-VM ingen bryr sig om. Genant, givetvis.

I kväll får ni inte missa ”Million dollar listing New York” i TV3.

He!
Camilla Kvartoft.

Eh?
Sören Holmberg slarvades bort.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.

Läsare känsliga för svordomar bör blunda nu. Men faktum är att två jävla målvaktsjävlar kom att dominera ”Mästarnas mästare” i år.

Det sjätte säsongen av mästarsåpan har saknat i form av unika tävlingsfantomer som Magdalena Forsberg och Ingemar Stenmark har den vägt upp i stora portioner idrottslig gatusmarthet.

Tommy Söderström och Thomas Ravelli snackar närmast oavbrutet. De är mästare på psykningar och förlitar sig mer på tur­kallingar och lyckomynt än någon överlägsen fysisk förmåga. De är också mästare på ett av tävlingens viktigaste moment: Att slå ut konkurrenter med sin blixtsnabba reaktionsförmåga i nattduellen.

Kvällen före finalen gör målvakterna upp i en skämtsam duell i huset där avokador spricker och möbler flyger (Söderström vinner den inofficiella bataljen).

Programmets styrka är ögonblicken där tävlingspsykologin undersöks och sätts på prov, medan stunderna av mysig samvaro (som finalens tryffeljakt) mest känns som onödig utfyllnad. Det handlar inte bara om tävlingarna, utan om hur de själva beskriver sina karriärer och tiden efter.

– Jag trodde aldrig att jag skulle vinna när jag gick ut på isen, jag skärpte mig mer då, säger Söderström.

Ravelli och boxaren Anna Laurell ville tvärtom gå in i matcher och fajter med en känsla av att redan vara vinnare. Där de behöver självsäkerheten går Söderström igång på underdog-positionen.

Tävlingspsykologin ställs på sin spets i ”Mästarnas mästares” avgörande moment. När många behöver tystnad för fokus tar sig målvakterna till final via ett flöde av psyksnack, sympatiskt eftersom de peppar konkurrenterna och dissar sig själva, men även det är självklart ett slags spel.

Söderström och Ravelli är båda kufar, men på ett yvigt sätt som sällan hyllats i den svenska idrottshistorien där maskulin styrka och tystnad dominerat. De är inte den typen av idrottare som får gator och priser uppkallade efter sig. Men här får de sätta sina topptränade kollegor på plats. Och det är ganska fint.

I kväll ser jag ”Vetenskapens värld” (SVT 2 20.00) om de ökande sociala klyftorna. Låter som att våra politiker bör se det också.

Ha!

Tanken på avlidne hunden Roffe får Tommy Söderström att fokusera inför varje tävling. Det är förbannat vackert.

Gah!

Irland och dess cykelfans är fantastiska, men jag längtar till att Giro d’Italia ska ta sig från den gröna ön till just … Italien.

Det är en kopia.

Men en rackarns välgjord kopia.

Nya ”The tunnel” är värd sin chans.

Ska erkänna att jag först hade svårt för ”Bron”. Första avsnittet av den svensk-danska storserien var så stolpigt och ovigt att det kändes som en sketch av Galenskaparna. De parodiskt överdrivna noir-elementen, de tondövt levererade replikerna, de föråldrade stereotyperna om stiffa paragrafryttarsvenskar och skönt avslappnade öldrickardanskar. Samt det trötta upplägget med ”två omaka snutar som måste överkomma sina olikheter för att jobba tillsammans” bla bla bla, snark.

Men någonting hände. ”Bron” reste sig över sina uppenbara begränsningar och blev den mesta nagelbitarthrillern sedan ”24”. Till dags dato har ”Bron” sålts till över 130 länder. Ett antal versioner har redan spelats in världen över.

Premiär alltså för ”The tunnel” (SVT Flow) – den engelsk-franska versionen, där tunneln under kanalen mellan de två länderna är central. Upplägget är identiskt. Ett lik bestående av två delar – ena halvan en fransk politiker, andra halvan en brittisk prostituerad – hittas exakt på gränsen mellan länderna. Två poliser (från varsitt land och – förstås – väldigt omaka) tvingas arbeta ihop för att lösa fallet. Frostigt och stelt men samtidigt levande spelat av Clémence Poésy och Stephen Dillane. De historiskt ansträngda relationerna mellan länderna och de stereotypa skillnaderna mellan fransmän och britter spelar en stor roll. Nog för att det är klichéer som spelas upp, men de är gjorda med både fingertoppskänsla och värme nog för att inte störa för mycket.

Även om vissa scener är kopierade rakt av så är ”The tunnel” så rasande snygg i stämning, foto och musikval att det är lätt att glömma att man redan sett det här en gång. Bättre än ”Bron”? Vissa scener i kopian krossar allt i originalserien, andra är tveklöst sämre och mer haltande.

Jag gav ”Bron” en chans till. Och jag är beredd att ge ”The tunnel” några avsnitt till. Se det som en rekommendation.

Lördag kväll  tittar jag på finalen av Eurovision Song Contest i SVT1.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!

”Rome” (SVT1). Män i kjolar med svärd. Och en jädra massa naket. What’s not to like?

Nja…

”Let’s dance” (TV4). Ett opium för folket.

Vi lever i en tid där kampanjbudskap kallas politik och dejting är så mycket vetenskap vi orkar med.

Kvällens räddning blir två respektlösa systrar i nya SVT flow.

Problemet med dejtingsåpan ”Kärlekskoden” (SVT1) är att den utger sig för att vara något den inte är. Långa sjok av programtiden används åt att ”vetenskapligt” förklara varför vi dras till särskilda lukter, röster och utseenden. Sen får de kärlekssökande lukta på t-shirts och ranka dem.

Naturligtvis finns det inget vetenskapligt i detta. Det är ”Vem tar vem” och ”The Bachelor”, ett stycke underhållnings- och reality-tv. Men om ”Kärlekskoden” sålts in som vad det verkligen är – hade SVT då köpt konceptet?

I konkurrens med andra program i genren dejting-tv har ”Kärlekskoden” sina ljusglimtar. Framförallt är castingen rätt rolig, särskilt bland Gretas och Staffans dejter. Vi har en norrlänning som beskriver första mötet med Greta som att äta lördagsgodis – ”vi får den här påsen som vi nu ska trycka i oss”.

De har hittat den perfekta balansen av högmod och osäkerhet som den här typen av reality-tv lever och frodas på. En kille säger att han gör sig bra på bild för att han jobbat som modell, men tas snabbt ned på jorden med ett klipp till Greta som rynkar på näsan och förklarar att han ser osäker ut.

Programledaren Henrik Fexeus är perfekt i rollen som matchmaker med en räv bakom örat. Efter detta bör han kunna öka gaget på sina föreläsningsturnéer.

”Dokument inifrån: Politiker utan mål” (SVT2) sätter under en effektiv timme fingret på den politiska apatin i landet. Något hände på 90-talet där politiken blev kampanjbudskap, snarare än framtidsvisioner. Mörka strömningar har sedan lyckats tjäna på detta, som de enda som talar till människors drömmar (eller snarare rädslor).

Mitt i denna mörka tv-torsdag har humorserien ”Full patte” premiär på nya playtjänsten SVT flow. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf bjuder på humor långt under bältet. Allt är absolut inte perfekt, men duons bisarra och respektlösa ton faller jag pladask för.

På fredagen ser jag första delen av nya komediserien ”Om en pojke”, SVT 1 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Om du gillar systrarna Kronlöf – kolla in ”Broad city” på Comedy central med Ilana Glazer och Abbi Jacobson.

Ha! (2)

Skägget i ”Kärlekskoden”. Spektakulärt.

Gah!

Bristen på visionärer och mod inom dagens politik.

Ett program om Haga slott, med ett frossande i gulliga bilder på lilla prinsessan Estelle.

Lätt att välja bort. Lätt att fastna i om man nu väl hade börjat titta.

Har en väldigt kluven inställning till vårt kungahus.

Å ena sidan: kunde inte bry mig mindre.

Å andra sidan: vill också gärna ha lite valuta för de skattepengar jag bekostar deras liv med.

Det sistnämnda får man väl säga att de bjuder på i hyfsat stor utsträckning. Kungens klavertramp är välkända. Drottningen pratar roligt. Två av tre barn har med jämna mellanrum hamnat i blåsväder och med Chris O’Neill känns det som om fler saker kommer att hända, både på riktigt och som grogrund för sketcher, just nu ett återkommande inslag i Kanal 5:s ”Partaj”.

Hade, som sagt var, lätt kunnat välja bort SVT:s ”Haga slott – ett kungligt hem”.

Fast väl på plats i tv-soffan, så var Sara Bulls timslånga dokumentär väldigt välgjord.

Som historisk berättelse om Haga slott: när, hur och varför det byggdes, hur slottet har använts genom åren, dess betydelse. Många väl valda svartvita klipp ur arkivet.

Bara att höra de pilsnerfilmsliknande berättarrösterna var helt underbart.

Som historisk berättelse om kungafamiljen. Prinsessan Christina värjde inte för svärtan i deras bakgrund.

Som skildring av hur kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle lever i dag. Båda de vuxna verkar så kloka och genomtänkta i allt de gör och säger. Daniel har på ett kanske oväntat smidigt sätt gått från att vara grabben från bondvischan till en del av kungafamiljen, utan att någonsin glömma sitt enkla förflutna.

Han var också roligare än väntat. Bara en sådan sak som att kalla fåren på Haga för asociala.

Om bara kungen nu hade vett att snart dra sig tillbaka, blir paret säkert utmärkta representanter för Sverige i sådana sammanhang där en kungafamilj påstås göra nytta.

Och prinsessan Estelle var förstås alldeles bedårande, vad hon än tog sig för. Men det gäller ju för alla barn i den åldern …

I kväll ser jag ”Korrespondenterna” i SVT.

JAN-OLOV ANDERSSON

Drama

”Arvingarna”, SVT. Ännu en mycket sevärd dansk dramaserie.

Action

”Game of thrones”, C More Serie/HBO Nordic. Fjärde säsongen har börjat mycket starkt.

De blev störst genom att blicka framåt.
Nostalgiska hyllningskonserter passar därför Beatles väldigt dåligt.
De har inte funnits sedan 1970. Ändå fortsätter Beatles att kasta en lång skugga över populärkulturen. Just nu känns det som att det är mer Beatles i luften än vanligt. Härom dagen publicerade Den Stora Morgontidningen ett helt uppslag där man analyserade öppningsackordet i ”A hard days night”. Jepp, en jättelång artikel om ett ackord som spelades in för 50 år sedan. Man blir lite trött av sånt. När föräldragenerationens grepp om vad som anses rätt, riktigt och heligt aldrig verkar vilja lossna.

Jag skulle aldrig förneka Beatles storhet eller betydelse för musikhistorien. Det vore galenskap. De har bara aldrig gjort något för mig. De musiker och toner som formade min världsbild kom från helt andra ställen och utforskade helt andra områden.
Tänker på det när ”Beatles i USA – Hyllningskonserten 2014” (SVT2) rullar på tv. Idel megastora världsartister. Idel lovord. Idel en religiös hängivenhet till popbandet från Liverpool. Konserten är sådär. En del bra, en del uselt (Katy Perrys slakt av ”Yesterday” är osannolikt kass). Men nu har vi tvångsmatats nog med en musikhistoria som inte är vår egen. Beatles betydde mycket. Men de har inte funnits på 44 år. Nostalgi är en förrädisk känsla. Och Beatles, om vi ska vara helt ärliga, nådde sin position som störst i världen just genom att inte blicka bakåt. Genom tron på att popmusiken hela tiden kunde ändras och utvecklas. Något som den här sortens nostalgifest är raka motsatsen till.
Påsk på tv är alltid lite knepigt. Till skillnad från jul- och nyårs-tv är påsk i televisionen inte alls lika traditionsbunden. Långt därifrån. Förutom att SVT pumpar ”The bible” och ”Kristi sista frestelse” (på så usla tid att man misstänker att de bara gör det för att de måste) är det skralt med påsktittning i tablån. Övriga svenska kanaler kör på som vanligt. Samma program som varje helg. Men i en allt mer sekulariserad värld kan väl det också betraktas som en sorts tradition?
Söndag 20 april tittar jag på ”Apartheids sista president” (SVT2).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Mr Selfridge” (SVT1). Jeremy Piven är ett överspelande geni.

Nja…
”Talang Sverige” (TV3). Ansträngt, gapigt, omodernt.

Olivia kämpar med sitt trassliga kärleksliv. Ska hon välja USA:s president eller en tidigare yrkesmördare?

I ”Scandals” universum är den frågan fullkomligt normal.

Det är en märklig mix av förbjuden kärlek, politisk thriller och såpachocker som ”Grey’s anatomy”-skaparen Shonda Rhimes får att funka. ”Scandal” (Kanal 5) har blivit en av USA:s mest populära dramaserier och är nu inne på sin tredje säsong.

Presidentval har riggats, folk har torterats, utpressats, mördats, våldtagits – men vid slutet av dagen sitter superkvinnan Olivia Pope (Kerry Washington) i sin soffa, vitklädd med ett stort glas rödvin. I senaste avsnittet är det så hon smälter insikten att hennes mamma är en internationell terrorist på flykt undan rättvisan. Och då har vi inte ens nämnt att den konservativt kristna vicepresidenten precis huggit ihjäl sin man med en brevkniv för att han är gay.

President Fitzgerald Grant (Tony Goldwyn) har skjutit ned fullsatta passagerarplan och mördat tanter – men hinner även med att återhämta sig från attentat och bygga hemliga hus åt sin älskade krishanterare Olivia. Han är hennes Mr Big – en hopplös (självklart gift) kärlek som hon växelvis gör slut med och återförenas i passionerade ”Ovala rummet”-möten ackompanjerad av klassisk Motown-soul.

Men inte bara kärleksmöten sker till tonerna av Stevie Wonder – så gott som allt gör det. Royalties från ”Scandal” bör ha säkrat soulmannens pension för gott.

Naturligtvis är denna överladdade thrillersåpa helt oemotståndlig, även när den spårar ur. Terrormamman i kombination med brevknivsmord blev minst en galenskap för mycket, även för mig.

Mitt i allt det absurda finns trots allt fortfarande insikter om det politiska spelet som känns aktuella och närmast progressiva. I början av tredje säsongen håller kongressledamoten Josie Marcus (spelad av Lisa Kudrow) ett flammande tal mot de sexistiska stereotyper hon påmålats i valkampanjen. Det är ett tal värt att lyssna på även om man inte följer ”Scandal”.

I kväll ser jag ”Den besynnerlige bankiren”, SVT 2, 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kobra” (SVT1) om Riot Grrrls. Viktig historieskrivning!

Gah!

”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) skyller i en svepande mening  ökande tonårsgraviditeter på kvinnors frispråkighet i ”Beverly Hills” och ”Sex and the city”? Oerhört märkligt.

”Pengar är djävulens dynga”.

Detta har påve Franciskus förkunnat – och nu svävar han i livsfara

Den katolska kyrkan står vid ett vägskäl. Den nye påven Franciskus har lovat rensa upp bland missförhållanden, anklagelser om sexuella övergrepp, penningtvätt och korruption.

Om detta handlar den nya brittiska dokumentären ”Holy money” som ”Dokument utifrån” (SVT2) sände på söndagskvällen. Den målar en osmickrande bild av Vatikanens ekonomiska verksamhet ända sedan 1929 då man tog emot stora summor pengar av Mussolini och fick självständighet i

utbyte mot att fascistregimen erkändes av kyrkan.

Sedan dess har Vatikanen haft gott om pengar att använda till såväl välgörenhet som kyrklig prakt och tveksamma affärer.

I början av 2014 åtalades prästen och revisorn Nunzio Scarano i Salerno misstänkt för att ha tvättat miljoner euro genom Vatikanens bank. Han tog emot enorma ”donationer” av skepparfamiljen D’Amicos och levde ett liv i en lyx som knappast motsvarade den modesta prästlönen.

När påve Franciskus tillträdde 2013 bröt han med kyrkans tradition av tystnad och öppnade upp för de italienska åklagarna. Nya regler mot penningtvätt infördes, som att banken numera måste fråga var de pengar som sätts in kommer ifrån. Dessutom har Franciskus själv skippat prålet till förmån för enkla bilar och hotellrum före palats.

Vissa kardinaler har ogillat den folkligt populäre påvens krav på öppenhet. En om möjligt farligare fiende är den maffia som inte längre kan tvätta sina pengar genom Vatikanens bank.

Enligt dokumentären svävar Franciskus i livsfara. Det femte budordet (”du skall inte dräpa”) väger tydligen lätt när värdsliga rikedomar står på spel.

För tio år sen vann svenske Magnus Bäckstedt ”l’enfer du Nord” (”helvetet i norr”) som cykelloppet Paris-Roubaix kallas. På söndagen var det dags för årets prövning. Över gatsten, genom damm och Arenbergskogen susade vinnaren Niki Terpstra i Eurosports direktsändning.

Sport blir knappast vackrare än så.

I kväll ser jag danska familjedramat ”Arvingarna”, SVT 1 21.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ursäkta tjatet, men Roberto Vacchi och Anders Adamson ÄR Sveriges bästa kommentatorsduo.

Gah!

Att de många krascherna under årets första cykellopp skylls på de ökade bruket av starkt smärtstillande och kontroversiella Tramadol. Några lag har på eget bevåg förbjudit den, men ännu inte antidopningsbyrån WADA.