Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Estradpoesi. Är det vad jag vill ägna min lördagskväll åt? Ja, tydligen. Men hade inte SVT2 valt ut det åt mig hade jag inte vetat det.

Public service i ett nötskal. 

När SVT 1 och alla kommersiella kanaler slår knut på sig själva för att ”ge folk vad de vill ha” i form av allsköns trams på helgerna lyckas SVT 2 ofta med konststycket att ge folk det de inte visste att de ville ha.

Så även i går kväll.

”Musik special” om ”mellansnackets mästare” Emil Jensen var en utmärkt introduktion till och sammanfattning av mångsysslarens konstnärliga gärning. Musikaliska och poetiska framträdanden varvade men öppenhjärtig intervju samt inspel av Nour El Refai, Mikael Wiehe, Johan T Karlsson och Klara Söderberg från First Aid Kit.

Ett fint porträtt av en ödmjuk och sympatisk konstnär som står på de svagas sida.

På de svagas sida står även Sveriges stora poesi-stjärna Bruno K Öijer, SVT2-kvällens huvudakt i en föreställning filmad under förra årets turné.

För ett otränat öra kan Öijers frasering först låta affekterad, och det tar mig någon dikt att komma in i poetens universum. Men väl där vill jag aldrig lämna det. Jag vill också att all skräck tar slut. Jag hungrar också efter värdighet.

Visst skulle föreställningen kunna vara närapå vara lika effektiv i radio, men Öijers uttrycksfulla ansikte och kropp räcker gott som visuell stimuli i en och en halv timme.

Och knytnäven i luften och utropen ”yeah!” och ”yes!” efter dikterna är en härlig detalj som accentuerar poetens rockstjärnestatus.

Öijer återkommer ofta till löv i sina dikter. Löv som tar hand om varandra. Löv han vill rädda och badda. Han verkar älska löv.

I löv you too, Bruno K.

I kväll tittar jag på första gruppfinalen i ”Mästarnas mästare” i SVT 1 20.00 och hejar på hockeystjärnan Danijela Rundqvist.

Sylvia Balac

I går ”Ex on the beach”.
I dag ”Robinson love edition”.
”Paradise hotels” succéartade fylleligg har redan ynglat av sig i två carpe diem-tatuerade ”kärleksbarn”.

Sara tänder inte på killar som läser böcker. Johannes har tatuerat in ”Bon apetit” ovanför könet.
På realityfronten intet nytt.
När Femmans systerkanal Kanal 11 kör igång sitt ”Ex on the beach” är det inte så att man häpnar över nyskapandet som genomsyrar detta format, inköpt från MTV.

Hade det inte varit för en ”Ullared”-käck berättarröst skulle det i princip vara omöjligt att skilja ”Ex on the beach” från den uppenbara inspirationskällan ”Paradise hotel”.
Åtta muskulösa, bröstopererade och tatuerade singlar som gillar att dricka sprit och ”mysa” flyttar in i ett lyxigt hus i Karibien och får… ja just det, dricka sprit och ”mysa”.
Den stora skillnaden är att de nya deltagarna som pytsas in i huset under seriens gång utgörs av deltagarnas ex. Och i det andra avsnittet (som jag förhandstittat på), händer det saker. Första exet flyttar in och skapar trubbel i groggbuffén.
Det är förstås lätt att se ”Ex on the beach” med tjocka moralglasögon. Men plockar man av sig dessa och bedömer serien i genren sexsåpor, så är detta fullgod och föga upprörande, flyktig underhållning.
Folk bråkar, ligger och ”spelar spelet”. Det har folk gjort i tv sedan kejsar Augustus tid. Kanal 11 lär rida på ”Paradise hotels” sleazevåg och likt föregångaren hitta målgruppen, främst via play-tjänsten.

Något som känns lite mer desperat är när dokusåpornas moderskepp ”Robinson” i kväll återuppfinner sig själv i ”love edition” i Sjuan. Här har man skrapat bort alla äldre personligheter och gått all in på 30-åringar som samtidigt som de tävlar på gammalt klassiskt manér även ska para ihop sig och finna kärleken.
Även här sneglar man (även om de inte erkänner det) åt ”Paradise hotels” målgrupp, men på ett så rätt så tafatt sätt.
Det lär liggas mer i Kanal 11.

I kväll tittar jag som kontrast på ”Kobra” om stjärnorna bakom stjärnorna, SVT1, 22.00.

Klass
TV3 har hittat helt rätt ton i ”Parneviks” – en realityserie där både värdar och gäster står som vinnare.

Pass
Dialogen i ”Jordskott” måste vara skriven av någon som aldrig hört en konversation mellan två människor.

Stefan Sköld

Länge leve de skämmiga kvinnorna.

Och fräls oss från curlade farbröder.

Under påsken bjuder SVT på en rad musikdokumentärer av varierande kvalitet. Från alltför såsiga ”Electric Banana Band” till intressanta ”Kajsa Grytt – ett känsligare universum” och ”Tusen bitar – en film om Björn Afzelius”. Den senare blev en publiksuccé på bio i vintras, men nobbades av Guldbaggejuryn och har fått viss kritik för att den okritiskt bygger på myten om det manliga geniet.

Jag tycker att Magnus Gerttens och Stefan Bergs porträtt har många fina partier – som skildringen av den psykiskt sjuka mamman, ex-kärleken Marianne Lindberg De Geers analyser av hans desperat kvinnotjusande sidor och den musikaliska revanschlustan mot det Sverige där han var populär men kritikersågad.

Sedan Afzelius lämnat sitt kyliga föräldrahem tycks det alltid finnas gott om kvinnor redo att vårda hans ego (och så småningom barn). Att han blir äldre minskar inte attraktionskraften.

Däremot står inte männen i kö för att vårda eller uppvakta punkikonen Kajsa Grytt sedan hon passerat 50-strecket. Det är ett faktum hon själv analyserar befriande rakt och öppet:

– Klart det fortfarande kan finnas nån som tycker man är snygg, men man måste förlika sig med att inte vara en ”potentiellt snygg kvinna” längre.

Därmed fångar hon exakt kvinnorollens dilemma. Och konstaterar sedan att det alltid finns så mycket att skämmas för som kvinna. Just därför beundrar Grytt de ”skämmiga” gamla New York-damer som sminkar sig alltför hårt och fortsätter kämpa. En kvinnas utseende är viktigt, men både vägran att följa normerna eller att anstränga sig för mycket möts av hån.

Yta är långt ifrån en ytlig fråga. Det blir oerhört tydligt av Kajsa Grytts historia.

På påskafton ser jag den fina dokumentären ”Billie Holiday – en sensation” (SVT2 19.00) och ”Eurovision song contest firar 60 år” (SVT1 21.25) med favoriterna Graham Norton och Petra Mede.

Ha!

”Svenska tv-historier” (SVT1) är tillbaka och först analyseras en viss polotröja i ”Skärgårdsdoktorn”.

Gah!

”Let’s dance” (TV4). Ännu tradigare sedan härliga Jonas Hallberg tvingades lämna.

De kastas in i 90 grader direkt.

Trots att ”Mästarnas mästare” (SVT1) chockstartar känns det rätt lamt.

Första gruppen beger sig direkt från flygplatsen i Palermo till den kanske mest fruktade och klassiska tävlingsgrenen i ”Mästarnas mästare” – den där deltagarna ska sitta i 90 grader så länge de orkar. Den lilla twisten i år är att de tävlar som lag – tjejer mot killar. Tidigare hockeystjärnan Danijela Rundqvist imponerar från start med sitt stenansikte och programledaren Micke Leijnegard försöker bygga upp spänning runt kampen mot Magdalena Forsbergs svårslagna rekord på 12.59, utan att riktigt lyckas (Rundqvist hamnar två minuter ifrån).

Så är den huxflux över, den tävling deltagarna brukar gå runt och frukta genom stora delar av programmet. Inte med en smäll, bara ett gnyende.

Kritiken mot att ”mästarna” blir allt mindre namnkunniga för varje säsong som går är en föraning om att vi kanske närmar oss slutet. Det som talar emot är att programformatet vuxit sig så starkt i söndagsslumrande tv-soffor.

Personligen är jag mer nyfiken på någon som Danijela Rundqvist än exempelvis Glenn Hysén vars liv och karriär redan tröskats i medier. Hennes tårar när de tittar på bilder från OS-silvret i Turin 2006 känns i magen.

Faktum är att hon, liksom många andra kvinnliga hockeyspelare, fått jobba vid sidan av sin sport för att överleva. Den stenhårda vilja och slughet som krävs för att orka träna vidare och skaffa sponsorer själv är imponerande.

I öppningen av ”Mästarnas mästare” dominerar hon med sin fysik och kampvilja, men lyckas även övertrumfa Glenn Hysén som husets största spexare (när bandystjärnan Magnus Muhrén utsätts för ett pruttskämt är det fotbollsskojaren han först felaktigt misstänker).

Ögonblicket vid middagen när Anette Norberg känslosamt berättar om sin bröstcancer sätts den spexiga stämningen på prov. Curlingstjärnans fysiskt orädda insats i de första tävlingarna får en ny och triumferande dimension.

I kväll ser jag ”Jordskott”, SVT1 21.00. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.

Ha!

”20 feet from stardom”, TV4 Fakta. Underbar dokumentär om körsångarnas liv i stjärnornas skugga.

Gah!

Intressanta människor diskuterar intressanta böcker, så varför känns Sigge Eklunds inslag i ”Babel” (SVT2) så märkligt ointressanta?

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).

FOTO: Lelo.
Onani är kanske inte kultur.
Men skinnbanjon gör avtryck i kulturen.
Fråga ”Kobra” – som gör ett helt program om självbefläckelse.
Händerna ska inte längre vara på täcket. Att tillfredsställa sig själv må vara en privatsak. Men onani är samtidigt en miljardindustri. Försäljningen av sexleksaker slår rekord år efter år. Numera säljs inte längre vibratorer och massagestavar i porrbutiker på skumma bakgator. Diverse redskap för den egna njutningen säljs öppet på apotek och fina I varuhus.
Det är naturligtvis i grund och botten en bra sak. Att något som under århundradena omgivits av hysch-hysch och direkt fientlighet (ni minns hur det gick för gamle Onan, till exempel) äntligen får en air av normalitet. Att RFSU nyligen anordnade en tävling där svenska kvinnor skulle få ett eget ord för onani – klittra – är bara hälsosamt.
Att det klittras och ruskas tupp på såväl bio som i tv-serier har inte undgått någon. Egentiden får allt större utrymme i kulturen. ”Kobra” (SVT1) är inte sena att ta upp jakten på onanins betydelse för populärkulturen. Risken med sådana här grepp är ju alltid att det blir lite fnissigt och fånigt. Men ”Kobra” balanserar på precis rätt sida om pinsamhetsravinen Och man låtsas heller inte som att hela världen plötsligt blivit mindre kluven till onanin (minns utställningen på Fotografiska där som censurerades för att den innehöll en bild där en kvinna onanerade till en bild på Carola). Den kritiska udden finns där genom hela programmet, även när man besöker onanigurun Betty Dodson i New York.
Samtidigt är vinkeln tillräckligt intressant för att hålla programtiden ut. Att det finns muséer där montrarna helt dedikeras till massagestavar från alla tider. Eller att författaren Harry Mathews skrivit finstämda, vackra berättelser om onani som fått kultstämpel. Saker som jag inte hade en aning om.
Att ”Kobra” fortfarande har orken och förmågan att förvåna och entusiasmera tittaren efter alla dessa år är en bedrift i det lilla.

Onsdag kväll tittar jag på utsökta ”Hitlåtens historia” (SVT1).

HURRA 1

”House of cards” (Netflix). Har bara två avsnitt kvar. Separationsångesten rider mig redan som en ringvålnad.

HURRA 2

”The walking dead” (AMC/Fox). Ojämn säsong. Men topparna tillhör seriens starkaste.

Filippa Bark var den stora stjärnan.
Och det norska försöket till humor, ”Stonehenge, var ett ironiskt fiasko.

Att få ALS-diagnos är att få en dödsdom.

Men det tar trots allt år innan kroppen förlorar striden.

En ny dokumentär mildrar vår skräck en smula.

Robert och Sissela träffades 2005, blev kära, gifte sig och flyttade in i ett hus vid Skellefteälven. Kärlekssagan komplicerades på ett tragiskt sätt när Robert fick ALS, den vidriga sjukdom som bevarar allt intakt i huvudet medan resten av kroppen långsamt men säkert bryts ner.

Västerbottensnytt följde Robert och Sissela i en serie reportage under flera år. I går var det premiär för “Det handlar om livet” (SVT2), en dokumentär om paret som Malin Viktorsson, till vardags “Mitt i naturen”-medarbetare, gjort.

Det är ett porträtt som kommer nära paret. Robert är en så varm människa att risken finns att han förminskas till att bli en Hollywoodifierad hjälte som tappert kämpar på utan att vi får se mycket av verkligheten. Men lidandet och vardagssorgen över hans tillstånd finns närvarande och han blir en person av kött och blod för oss.

ALS är en så skräckinjagande sjukdom att det är lätt att tänka sig att livet tar slut den dag diagnosen kommer. Men filmen visar att det är möjligt att skapa ett givande liv även under sjukdomens grymma process – och att mildra skräcken lite är den här dokumentärens främsta gåva.

Två av Kanal 5:s starkaste kort, Carina Berg och Christine Meltzer, återvände med en ny resa. Förra gången var de i USA, där de bland annat “gifte” sig i Las Vegas. Nu håller de sig till Europa, Frankrike närmare bestämt i första avsnittet. Som med många av kanalens realityserier blir en hel timme segt, men duon sliter hårt för att hålla det levande. Det är inte aktiviteterna i sig som är intressanta, utan underhållningsvärdet ligger i hur Berg och Meltzer tar sig an utmaningarna.

Skratt och tårar. Det är värt att jämföra med TV3:s motsvarighet där en trulig Kjell Bergqvist har huvudrollen och ger intryck av att mest casha in en lönecheck.

I morgon ser jag premiären av Ulf Malmros nya komediserie “Ack Värmland” (TV4).

Ja

“Hotell Marigold” (TV8) – bättre än uppföljaren som går upp på bio i dag.

Nej

TV8:s trötta tablå i övrigt.

Foto: SVT