Arkiv för kategori SVT

- Sida 3 av 19

Fortitude är årets hittills bästa serie

av Martin Söderström
fortitude

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

 

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Det stinker av maktfullkomlighet, Christer Björkman

av Jan-Olov Andersson
1200-15
Foto: Andreas Hillergren

Redan tidigt under Mello-spektaklets Andra chans, började tv-apparaten att stinka.

Av Christer Björkmans maktfullkomlighet. Av hans oförmåga att respektera regler. Av hans unika tankefel att inte ta tillvara på den självklara möjligheten till spänning.

Det dröjde inte länge efter den fjärde delfinalens slut, förrän Christer Björkman kunde presentera duellanterna i Andra chansen. Treor mot fyror från delfinalerna, annars var det Björkman – vem vet, kanske i samarbete med den musikbransch som glatt förordat fler finalister? – som bestämde.
Maktfullkomligheten är total.
Finns det regler för Melodifestivalen? De tolkar Björkman som han själv vill.
Många hävdar att Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons bidrag redan har givits ut i annorlunda version i Japan och därför självklart borde ha diskats. Björkman tolkar annorlunda.
Behrang Miri & Victor Crone ”dopade” sin melodi genom att ta in folkkära operastjärnan Malena Ernman som gästsångerska. Inga problem, tyckte Björkman.
När hade han satt ned fötterna?
Om Per Gessle hade skrivit en ny refräng till Andreas Weise? Om Dolly Style hade anlitat Hayao Miyazaki och uppträtt som tecknade mangabrudar? Om Samir Badran hade tagit med sig brudarna från ”Paradise Hotel” och kryddat med en nakenbalett?

Som tv-tyckare, är jag dock mest upprörd över hur Björkman inte tog tillvara på ett självklart spänningsmoment.
Med tanke på hur svårt man hade att fylla programtiden, borde man givetvis ha inlett den första kvarten med att lotta deltagarna mot varandra i direktsändning.
Snacka om något som hade skapat nerv och spänning redan från början.
Svagt också att inte redovisa i procentsiffror hur vinstmarginalerna blev i duellerna, det hade inte förstört något inför finalen.
Mellannumren, inklusive one hit-wondern Loreen, var väldigt utdragna och/eller lättglömda. Fast Monica Z-hyllningen var snygg. Och ingen skugga faller över de båda superproffsiga programledarna.
Dags för pension för schlagerdiktator Christer Björkman!

I kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

2000px-Venus_symbol.svg
Ann-Marie Rauer. Kanonintervju med Thommy Berggren i SVT 1:s kulturmagasin ”Sverige!”.
manssymbolen
”Plura” Jonsson. Får till härlig stämning och sköna samtal i TV 3:s ”Pluras kök Istanbul”.

Nyqvists nya HBO-serie frossar i vackra kvinnolik

av Sandra Wejbro
100 code.
100 code.

Vackra blonda lik.

Två buttra poliser som tvingas samarbeta – trots att de hatar varandra.

”100 code” (HBO Nordic) är en helt ny jättegammal kriminalserie.

Michael Nyqvist spelar en ordentlig svensk polis och ensamstående pappa i sorg efter hustruns död medan Dominic Monaghan är en hårdkokt New York-polis utan trafikvett. När blonda, vackra, yppiga, 18-åriga kvinnolik dyker upp både i USA och Sverige tvingas de båda poliserna samarbeta.

Språket växlar mellan svenska och engelska medan vi får njuta av turistbyrå-fina bilder av Stockholm. Seinabo Seys ”Hard times” sätter tonen för en Nordic Noir-frossa som bara glimtvis är intressant (som frågan om hur serien fortsättningsvis kommer hantera den självskadeproblematik de planterat i första avsnittet).

Seriens skapare, Bobby Moresco, vann en gång i tiden en Oscar för manuset till ”Crash”, men här går han alldeles vilse i kriminalklyschor. Att år 2015 jaga en seriemördare som dödar unga kvinnor är ungefär lika fräscht som att göra en skräckfilm om en spökflicka med svart, stripigt hår.

Ska vi fortsätta frossa i vackra bilder på nakna kvinnolik måste något nytt tillföras.

Sluta slentrian-sexualisera den döda kvinnokroppen.

Nu.

Samtidigt som ”Let’s dance” (TV4), ”Melodifestivalen” (SVT1) och ”Så ska det låta” (SVT1) vittnar om ett utbrett sug efter sång och dans i de svenska hemmen skildrar en ny, hjärtevärmande serie detta intresse på

Klippans karaokecup.
Klippans karaokecup.

gräsrotsnivå. ”Klippans karaokecup” (SVT Flow) beskrivs som en realityserie om ”kärleken till att uttrycka sig” och handlar om en sångtävling som tas på stort allvar av ett gäng entusiastiska deltagare.

Domaren Fällan väger tonsäkerhet, scenframträdande, publikkontakt och inlevelse när han väljer varje avsnitts finalister, medan karaokevärden Puma avslutar med att filosofera lite om kärlek:

– Den är nåt man vårdar och är rädd om.

Missa absolut inte denna lilla pärla i tv-utbudet.

På lördagen fortsätter jag titta på cyniska kriminalserien ”Bosch” på HBO Nordic.

Ha!

”The last man on earth” med gamla SNL-favoriten Will Forte är en fascinerande undergångskomedi som precis haft premiär på amerikanska Fox.

Gah!

Dock är det oklart när/om den kommer till Sverige.

”Jordskott” håller stilen

av Nöjesredaktionen

Naturen är en svårflörtad kompis. I ”Jordskott” har alla gjort sig ovän med den, och i ”Dox: Lyckliga människor” kämpar pälsjägare i Sibirien med och mot den varje dag.

 

Måndagskvällen blev rena naturrutan i SVT1. Först senaste avsnittet av ”Jordskott”, som håller stilen. Den skogstokiga stilen.

Mystiska händelser avlöser varandra i en rasande fart och persongalleriet utökas hela tiden. I den vidöppna anstalten Silverhöjd är invånarna antingen kufar eller psykopater, eller psykopatiska kufar. Och det är mycket underhållande att titta på.

Det knakar och skaver här och där i serien men hela produktionen spritter av en sådan frustande berättarglädje att det är lätt att ha överseende med det.

Det är roligt att se en utmärkt Nour El Refai i en liten roll som polis, och jag ser fram emot när Yohio ska göra entré i serien.

”Jordskott” följdes av Werner Herzogs ”Lyckliga människor” som också fokuserar på naturen. Närmare bestämt taigan, och de män som jagar där. Det är fascinerande och vackra bilder, men Herzog verkar lite väl imponerad av de sibiriska karlakarlarna som bygger sina kanoter och skidor från grunden och lurar in små djur i fällor. Kvinnor och barn är bara statister.  Ett stort plus dock för att jägarnas hundar och hundvalpar får så mycket exponering. Sötchockerande.

”Världens lyckligaste människor? Döm själv!” uppmanar SVT i sin beskrivning av filmen. En filosofisk och svårbesvarad fråga förstås. Men jo, en tidig marsmorgon när jag kämpar för att hålla panikattackerna stångna i en överfull tunnelbanevagn i Stockholm kan jag nog hålla med om det.

 

Tisdag kväll återvänder jag till min favoritsåpa ”Hart of Dixie” i Kanal 5 20.00.

Sylvia Balac

 

Ja

Dokumentärserien ”The jinx” på HBO Nordic är en vansinnigt fascinerande inblick i psykopati och tvivelaktiga rätssystem.

 

Nja

Alpin-VM och längd-VM gav oss medaljer i mängder. Stackars Fredrik Lindström bär ensam på sina axlar att fixa en i skidskytte-VM som börjar på torsdag.

Kategorier Jordskott, SVT1

Vem fan har tid med Melodifestivalen?

av Martin Söderström

house-of-cards-season-2-robin-wright
Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

 

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Rebecca & Fiona ruskade liv i Grammis-liket

av Sandra Wejbro
Rebecca & Fiona ruskade lite liv i Grammis-liket.
Rebecca & Fiona. Bäst i svenskt musikliv på att ta emot pris.

Vila i frid, musikgalor.

Länge leve svensk musik.

Nöjesbladet rapporterade live (om än med spoilervarning), Kulturnyheterna intervjuade vinnare, Rapport hade ett collage av segerbilder från den gala som började redan vid 17-tiden. Kanske bör man ändå vara något av en nörd för att intressera sig för Grammisgalan, men nu ska det till ett extraordinärt intresse för att sätta sig framför tv:n kl 21 och se en gala man redan vet hur den slutar.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill inte ha mina galor begagnade.

Även P3 Guld eftersändes i SVT, men där direktsände åtminstone radion sin egen gala.

Naturligtvis finns det många bra skäl till detta system, men inga av dem är omtanke om tittarna. Med ett så starkt svenskt musikliv borde man väl Animal-hamra på stora trumman, minst lika mycket som filmbranschen gör när de ockuperar en hel kväll för sina baggar.

Nu känns allt rätt defensivt. Även med en alltid lika knivskarp Gina Dirawi vid rodret. Kanske är hon den enda som kommer undan med skämt om att lp-skivan ”dödförklarats fler gånger än Lars Vilks”.

Ett stort problem för Grammisgalan är dess publik. Oftast ser det ut som att de skulle ha roligare på en kommunal debatt om Slussenfrågan. Är det så jobbigt att tvingas vänta lite på nästa drink?

Det såg lite motigt ut först, men till slut orkade de ställa sig upp och ge Sven-Bertil Taube och senare Lill Lindfors välförtjänta stående ovationer.

Tack och lov fanns en jublande lycklig Little Jinder och hennes gråtande mamma Åsa på plats för att leverera spektakulär vinnarglädje. Tack och lov fick även salongsberusade Rebecca & Fiona  snubbla upp på scenen iförda tjocka täckjackor och fyllda skumpaglas. Tack och lov höll Gina Dirawi en fin, personlig hyllning till det fria ordet.

Sen orkar inte ens Jocke Berg hämta upp sitt pris som årets textförfattare, utan låter sina introverta bandkollegor i Kent försöka hålla tal under rätt aggressivt hån från Felix Herngren.

Då blir man lite missmodig, igen.

 

På torsdagen ser jag damernas stafett i skid-VM, SVT1 13.00.

 

Ha!

Tur för ”Ninja warrior” (Kanal 5) att kufiske ”Stenålders-Henning” med nöd och näppe gick vidare till final.

 

Gah!

Sista avsnittet av ljuvliga komediserien ”Parks and recreation” visades på amerikansk tv igår. Jag kommer sakna lilla Pawnee, Indiana.

Förhoppningsvis blir Jordskott inte lika flummigt som Twin Peaks

av Fredrik Virtanen
Gammel

Det händer grejor hela tiden. Läskigt är det också. Slukhål och ockultism.
SVT:s thriller ”Jordskott” håller stilen.

Hela 1,4 miljoner personer tittade förra måndagen och även om Twitter i vanlig ordning tävlade i att såga, lär de flesta ha zappat på vid avsnitt två i går.

Det är en bra serie med bra skådespelare och ett spännande manus.

Moa Gammel spelar huvudrollen som kommer till byn Silverhöjd för att begrava sin pappa men eftersom hon också är polis och hennes dotter försvann för tio år sedan börjar hon privatutreda fallet.

”Jordskott” är en svensk version av David Lynchs klassiker ”Twin Peaks” fast utan humor. Även en kommissarie i tjänst, spelad av Göran Ragner­stam, kommer till byn och njuter av hjortronpaj lika glupsk som agent Dale Cooper.

Här finns också en log lady, fast med en kundvagn med skräp i stället för en träbit, med eventuellt övernaturliga krafter samt en skog där ingenting är som det verkar. Slukhål och mystik.

En ung flicka återvänder från de djupa skogarna, är hon Gammels försvunna barn? Det är en av många frågor i ”Jordskott”.

Styrkan är att något ständigt händer, vi får ständigt nya antydningar om vad som kan ha hänt men svaren låter vänta på sig.

Vi får se hur det går. ”Twin Peaks” inleddes också med många frågor men desto längre serien pågick ju tydligare blev det att Lynch och manusförfattaren Mark Frost inte visste vad de pysslade med. Det kom ständigt nya lager av mystik och ockultism i stället för svar på vad som egentligen hände Laura Palmer.

Men ”Jordskott” sänds i bara tio avsnitt, det finns all anledning att tro att vi kommer att få svar. Kanske är svaret inte alls science fiction. Det vi sett hittills har inte antytt att något övernaturligt hänt på riktigt, utan bara att folk tror det.

I kväll tittar jag på ”True detective”, SVT1 kl 22.00.

Kategorier Jordskott, SVT

Säsongens starkaste humorduo ägde ”På spåret”-finalen

av Sandra Wejbro
Ling-paniken i dressinen.
Ling-paniken i dressinen.

De knäcktes av Staffan Ling.

Och väl framme i Alingsås gick luften ur ”På spåret”-paret.

Ni som laddat för att se ”På spåret”-finalen i efterhand på SVT Play: läs ej vidare.

Det har snackats om att de som är duktiga på de rosa frågorna i Trivial pursuit haft en fördel i årets tävling. I finalen återställdes ordningen. Förutom musikfrågorna hölls populärkulturen på armlängds avstånd.

Namn på Rembrandt-tavlor, handlingen i Karin Boyes ”Kallocain” och vilka vetenskapliga grundämnen Marie Curie upptäckte hade man större nytta av att ha koll på.

Finalen ska höja svårighetsnivån ett snäpp, och det gjorde den.

En av Filip & Fredriks största styrkor är själva tågresan där deras yvigt kvicka associationer ofta leder dem rätt. Under andra resan drog Hammar impulsivt i nödbromsen när en ledtråd om gamle tv-profilen Staffan Ling lurade dem mot Umeå-trakten, bort från det korrekta Alingsås. Efter den fadäsen kändes det som att luften gick ur tv-duon.

Om någon tror att detta ”bara är en lek” bör de studera Filip & Fredriks ansiktsuttryck efter Alingsås.

Wikingsson började fokusera mer på motståndarparet Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl och noja över vilka frågor som passade dem bäst. Inte ens den imponerande fullpott de tog på sista resan lyckades svalka svettdropparna av desperation. Det kändes avgjort.

Vinnarparet Höglund och Rönndahl har i den nya säsongen hittat fullkomligt rätt i sitt samspel, de

Segerjubel.
Segerjubel.

kompletterar varandra och utgör inte minst en stark humorduo. Hela finalen öppnas med att Höglund kallar Kristian Luuk för ”Lukas” och visar upp en tand hon precis tappat:

– Finns det möjligtvis en tandläkare i publiken?

– Men Elisabet, folk sitter hemma och äter framför tv:n, skrattar Luuk.

Tack och lov bevisar ”På spåret” att man kan vara både förvirrat flummig och sedan imponera med breda kunskaper. Det ena utesluter inte det andra.

 

På lördag ser jag damernas och herrarnas skiathlon i skid-VM i Falun med start 13.00 i SVT1.

 

Ha!

Det var roligt att se Jesper Parneviks sammanbitna ansiktsuttryck när han försökte förstå ”Brottet”-stjärnan Sofie Gråböls danska i ”Skavlan” (SVT1).

 

Gah!

Det uppstår en viss tomhet när ”På spåret” är över. Nästa fredag börjar ”Stjärnor hos Babben” (SVT1) och ”Let’s dance” (TV4)…

 

”Jordskott” är helt skogstokig

av Nöjesredaktionen

Jordskott” är snygg, spännande och spritt språngande skogstokig – på ett bra sätt.

SVT:s nya thrillerserie känns som en frisk fläkt i tv-tablån.

Temat, som åtminstone alla föräldrar har som värsta mardröm, är tacksamt, om än inte originellt. Försvunna barn och barn som far illa engagerar alltid.

Originalitet har serien annars i överflöd, åtminstone om man jämför den med sina stelbenta och formstöpta svenska kollegor.

Exotiska småstaden Silverhöjd med sina excentriska småstadspersonligheter kan snarare föra tankarna till ett humorlöst ”Twin Peaks”. Men med de vackra naturbilderna och de övernaturliga inslagen påminner serien också en del om finfina franska serien ”Gengångare” från 2012.

Mycket krut har lagts på stämningsskapande foto och rekvisita. De dämpade färgerna och de genomtänkta miljöerna (fantastiska uppstoppade djur!) gör ”Jordskott” till en imponerande visuell upplevelse.

Men seriens allra största styrka och tillgång är den totala oförutsägbarheten. Övernaturligheten är ett slags carte blanche för att ta ut manussvängarna riktigt ordentligt, och det känns som att precis vad som helst kan – och kommer – hända.

Men allt är inte guld som glimmar i de svenska skogarna. På minussidan svajar skådepeleriet lite ibland. Moa Gammel är trovärdig i huvudrollen och det är alltid kul att se superproffs som Ann Petrén och Göran Ragnerstam. Men det är irriterande att i en så här ambitiös produktion utsättas för affekterad Dramaten-svenska levererad av både skurkar och snutar.

I kölvattnet av ”Scandinavian noir”-vågen finns redan ett stort internationellt intresse för ”Jordskott”. Jag tror inte att världen blir besviken.

 

I morgonkväll kollar jag in de senaste intrigerna i ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00.

Sylvia Balac

Kategorier Jordskott, Moa Gammel, SVT

Klyschig svensk kriminalserie med kvinnor som kanonmat

av Sandra Wejbro
Vera Vitali, Alexander Salzberger, Niklas Åkerfelt, Malin Arvidsson, Natalie Minnevik, Magnus Samuelsson och Shanti Roney. Foto: Johan Paulin/SVT
Vera Vitali, Alexander Salzberger, Niklas Åkerfelt, Malin Arvidsson, Natalie Minnevik, Magnus Samuelsson och Shanti Roney. Foto: Johan Paulin/SVT

Så går en timme ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Varningsklockor ringer när Kerstin Holm (Malin Arvidsson), ledare för A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) beskrivs så här:

”Hon har det ibland tufft att få ihop privatlivet med det nya jobbet”.

No shit Sherlock. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte är en manlig kommissarie med alkoholproblem, operaintresse och ett komplicerat förhållande till kvinnor.

Den nya serien Arne Dahl-deckare inleds med ”En midsommarnattsdröm” där A-gruppen ska utreda en rad brutala mord på polska kvinnor i Sverige. Det finns en dimension av modern thriller där tekniken är viktig för att lösa brotten, men även traditionell svensk socialrealism med kritik mot missbrukarvården. Tyvärr är det svårt att engagera sig i brotten eller de kvinnliga offer som bara förblir kanonmat utan egna liv.

I vägen står Holms privatliv och dejtande av ruffige kollegan Paul (Shanti Roney) som hon i en klyschig scen försöker övertala att flytta ihop för hennes och sonens ”trygghet” (men han är ju man och bara intresserad av att ligga utan det där andra relationstjafset). I övriga delar av livet är Holm ytterst kapabel, tränar kampsport och mobbar oförklarligt nykomlingen Ida Jankowicz (Natalie Minnevik) som tillför A-gruppen välbehövlig språkkompetens (att ingen tolk kopplats in när polska maffian ska utredas är ytterligare en gåta).

Här haglar klyschorna och replikerna stapplar fram på kryckor. Det är synd om de i grunden fina skådespelare som utsätts för detta.

Tonträff är kanske det svåraste att få till, men det finns exempel på serier där en fascinerande helhet överskuggar manusbrister. Så är det med nya SVT-serien ”Jordskott” som har premiär måndag kväll och som strösslar en unik och beroendeframkallande historia med obegripliga manussvängar och tokiga repliker som ”din far hade gjort sig ovän med skogen”.

Så är det också med ”The walking dead” (Kanal 9) där suget i den postapokalyptiska smärtan överskuggar regelbundna urspårningar.

 

På måndag ser jag tossiga ”Jordskott”, SVT 1 21.00.

 

Ha!

Charlotte Kallas uppvisning i Östersund bådar gott inför VM.

 

Gah!

När Kanal 9 visar Saturday night lives 40-årsfirande kommer det troligtvis vara en nedklippt version och inte det 3,5 h långa originalet. Oklart varför de amerikanska producenterna gör så här mot oss internationella SNL-nördar. Uppdatering: Kanal 9 hälsar att det beror på problem med musikrättigheterna, så allt utom musiknumren kommer troligtvis finnas kvar.

 

Sida 3 av 19
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB