Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Man hinner inte sakna honom.
Eller märka att han varit borta.
I Fredrik Skavlans värld står tiden stilla.

Säsongspremiär, står det. Måste erkänna att jag blev förvånad. Kunde inte ens minnas att han någonsin varit borta. Eller att jag saknat honom. Så stor, så närvarande och totalt dominerande har Fredrik Skavlan känts de senaste åren. Hans tv-skugga har fallit tungt över alla andra. Han har dragit de tyngsta gästerna och ensamt konkurrerat ut alla andra. Och ibland är han riktigt bra, på sitt grunda trivseltevemanér. Men för lite hinner hända mellan säsongerna. Showen är för statisk. Och fredagens säsongspremiär kändes gammal redan när den började. MMA-stjärnan ”The Mauler” är knappast nyhetsstoff, utan känns redan väldigt etablerad och sönderintervjuad. Detsamma med norska humorspolingarna Ylvis. Ni vet, de där med ”What does the fox say”. Som var en superhit. 2013. Eller var det en repris av ”Skavlan” man valde att visa?
Då ska inte jag vara sämre. Så se nästa stycke som en repris, om ni vill. För jag har sagt detta förr:
Kanske är det dags för ”Skavlan” att ta en paus. Fundera över strategier och innehåll och därefter komma tillbaka efter en längre tids bortavaro. Svenska, och norska för den delen, tittare förtjänar en riktigt bra talkshow. Som inte trampar vatten och upprepar sig själv.

Alla älskar en underdog. Så är det ju. Frågan är om någon varit mera underdog än Doug Seegers. Från utslagen till världsturné och en plats i svenska folkets hjärtan. Historien om den hemlöse gatumusikanten som av en slump upptäcktes av Magnus Carlson och Jill Johnson värmer i hjärtat. ”Efter Jills veranda: Doug Seegers” (SVT1) tecknar en fin bild av hur dramatiskt musikerns liv förändrades av det där slumpartade mötet på en trottoar i Tennessee.
Lördag 20 september  ser jag Aston Villa – Arsenal (Viasat Fotboll).

Hurra 1
”Shame” (SVT2). En av senare års mesta feel bad-filmer. Michael Fassbender är helt magisk som tvångsmässig sexmissbrukare.

Hurra 2
”The story of film” (SVT2). Älskar att den här fenomenala serien går i repris. Avsnittet om film noir är guld värt.

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Halvera ditt köttätande.
Just what the doctor ordered.

Doktor Michael Mosley fick oss att bli tokiga i 5:2-dieten.
Han fick oss också att fatta att det räcker att träna tre minuter i veckan.
Nu har SVT visat hans tvådelade undervisning i köttvetenskap. Förra veckan tog han upp de hälsomässiga aspekterna av vårt köttätande. Han kom fram till att vi bör äta mindre rött kött.Visade på det farliga i att äta processat rött kött.
Doktorns ordination: Dra ner konsumtionen till hälften. Undvik bacon och den kokta med bröd.
I går var det dags att ta sig an vad köttfrosseriet gör med vår värld. Det var ingen munter historia. Rent deprimerande, faktiskt.
På sitt Mosley-typiska sätt åkte han ut i verkligheten och berättade hårda fakta ”on location”. Han byggde köttberg på kartor utlagda på ett slakterigolv. Han red med kofösare i Texas. Han tryckte ner sin arm i ett hål i en levande betande kossa (jo!) på ett forskningslabb för att se hur gräset bryts ner och skapar metangaser – utsläpp motsvarande en medelstor bil. På en massproducerande köttdjursfarm förklarade han att 14,5 procent av alla utsläppta växthusgaser kommer från djur vi äter eller mjölkar – lika mycket som alla bilar, båtar och flyg tillsammans. Att en tredjedel av jordens landyta används för köttproduktion, hur Sydamerika skövlar och förstör mark för att producera sojafoder till djuren.
Han stod i en kycklingfarm där miljoner kycklingar under ett år får trängas sida vid sida för att i rekordfart växa upp och slaktas och mätta våra magar. Och förklarade samtidigt att detta sätt är det mest gröna du kan köpa i köttväg, att eko- och kravkycklingar är betydligt sämre ur en miljöhållbarhet.
Deppigt värre. Vad kan vi göra då? Inte några konstigheter. Vi måste äta mindre kött. Max 100 gram om dagen. Hälften av vad vi äter i dag. Ska du äta kött – ät kyckling. Rött kött endast vid festliga tillfällen.
Ungefär samma slutsatser som i första programmet.
Vi borde lyssna på Doktor Mosley. Följa hans ordination.
Låt köttbantningen bli ditt nya 5:2. För din och planetens skull.

I kväll hoppas jag på stenhård grillning av Jimmie Åkesson i SVT.

He!
Den där pöjken i ”Idol” kan nog bli något.

Eh?
Fast igen i ”Paradise hotel”.

Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

Han kammar sig, tar in publiken – sen startar föreställningen.

Thommy Berggren kidnappar ”Anne på väg”, SVT och hela tv-kvällen.

Det är med viss kluvenhet jag skriver detta. Ska även det här medieutrymmet blir ”The Thommy show” medan kvinnorna får spela biroller? Samtidigt är premiären av Anne Lundbergs roadtrip-serie svår att skriva om på annat sätt.

Den är överhuvudtaget svår att rättvist bedöma sedan Berggren slukat allt syre. Men att Lundberg har ambitionen att göra något utöver enbart sommarmys är tydligt.

En upptrissad och jetlaggad Gunhild Carling får svara på om det är ”en sorg” att missa så mycket av barnens uppväxt (nej, protesterar hon). Frågan känns extra trött när Berggren en kvart senare, utan följdfrågor, utmålar sig som närvarande pappa (vilket han nog verkligen är). Scenerna i Carlings trädgård när hennes musicerande släkt spexar, gör akrobatiska övningar och jammar är rätt bisarra, och inte ens Lundbergs påpekande att huvudpersonen varit vaken flera dygn i sträck lyckas skrapa fram ens en svag nyans av mörker.

Så gör skådespelaren Thommy Berggren entré och bjuder på enmansshow mellan Malmö och Båstad. Först får ”otroligt tråkiga” Torekov en skopa ovett.

– Det är här de sitter alla förmögna och slåss om att gå ned på bryggan och sen rusar till bankautomaten.

Han berättar om Ingmar Bergmans kvällsvanor (valium, lättöl och Bolibompa), hur han sörjer att han aldrig regisserat någon film (”den skulle ha vunnit Guldpalmen”) och inte kan förlåta Maria Bonnevie för att hon hoppade av ”Fröken Julie”. Han pratar om sina kvinnor, ”pippandet” och skådespelandet.

Det är full fräs och fruktansvärt underhållande. Berggren är en makalös berättare och uppenbart smickrad av Lundbergs uppmärksamhet.

Vid Bo Widerbergs grav i Båstad tystnar han till slut. Det är rörande, men nästan för dramaturgiskt perfekt.

När en djupt kluven Pernilla Andersson visar sitt Kristianstad är man rätt utmattad, trots att hennes historia av småstadsångest, klasskomplex och skuldkänslor är extra fin i sin rätta miljö. Här blir resandet inte bara en gimmick, utan får ett värde i sig.

I dag ser jag det avgörande tempoloppet i Tour de France, Eurosport 14.15.

Ha!

Avsnittet om irriterande hits i ”Retro” (SVT1) var charmigt.

Gah!

Men försökte verkligen Per Bjurman bryta sig in i Rednex loge i Borlänge som sångerskan Annika Ljungberg påstår? Spännande.

Vad klagar ni på? ”Allsång på Skansen” är ju i kanonform. Det har knorrats en del på ”Allsång på Skansen”, har jag sett. Jag hade dock inte sett mer än premiäravsnittet förrän gårdagens program. Nu såg jag såg ingenting av kritiken som riktats mot programmet och Petra Marklund. Istället fann jag ett helgjutet, välproducerat allsångsprogram utan tydliga skavanker.

Petra är tydligt varmare i kläderna. Hon öppnade starkt, satte presentationen, och hade en härlig intervjustund med Laleh. Artisterna utgjorde denna kväll en perfekt mix för en folklig och festlig timme på Solliden-scenen. Ison och Fille gjorde fina saker. Hiphop funkar alltid bra på Skansen och är numera lika folkligt som hårdrock och schlager. Fredrik ”Bounce-Benke” Rydman skapade alldans på Skansen och fick såväl tanterna, ”Babsan”, Zara Larsson som Bosse Bildoktorn och de andra i publiken att dansa i bänkarna.

Produktionen visade fingertoppskänsla när de bokade in Annika Herlitz för att framföra ”Slå dig fri” från filmen ”Frost”. Herlitz handplockades av Disney för att göra den svenska dubbningen av Elsa isdrottningen. Och nu dök hon upp – i en isklänning! Jubel bland mina barn. Rysningar hos mig. Hon gjorde ett extremt skickligt framförande och det var kul att till slut faktiskt få se den artist jag fått lyssna mest på i sommar. Hade också gärna hört en intervju med henne – den ende på scenen som man faktiskt inte vet någonting om och som en enminutare med Petra skulle ge något. Istället fick hon leda en allsång. Petra och The Real group sjöng en medley-hyllning till Alice Babs med en rörd Titti Sjöblom och familj på plats i publiken.
Fint.

Laleh började och avslutade ”Allsången” och körde sen en timme till i ”Allsångscenen är din”. Laleh är alltid briljant, men har svårare att hänföra en allsångspublik på plats och framför tv:n än publikeuforiker som Tomas Ledin och Håkan Hellström. Enda invändningen mot Lalehs stora kväll: det går inte att specialarra en allsång. Det leder till musikalisk förbistring mellan artist och publik.

I morgon kväll tittar jag på de sista avsnitten av ”24” på Viaplay.

He! Allt och alla är härliga och underbara enligt Petra. Det tycker jag bara är härligt och underbart.

Eh? Varför gick produktionens instruktioner till Petra ut i tv under ett musiknumrer? Ljudtekniken måste skärpas upp.

En av de bästa tv-serierna just nu är tillbaka med nya avsnitt. Och ju mer man kikar under täcket desto större blir belöningen.

Det är andra säsongen vi ser av mästerliga ”Masters of sex” på HBO Nordic. Liksom ”Mad men” underhåller den oss på ytan med observationer av en tidsperiod som för oss ofta framstår som märklig.

Men ”Masters of sex” blir mer relevant än ”Mad men” eftersom dess främsta ämne är sex. Det är lätt att skratta överlägset åt smådetaljer som folks rök- och spritvanor på 60-talet. Men när våra egna tafatta procedurer i sänghalmen tas på allvar? Det blir allmängiltigt och hudnära, oavsett tidsålder.

Gårdagens avsnitt grävde vidare i det tragiska förhållandet mellan herr och fru Scully. Djupt berörande, från scenerna där Barton försöker ”bota” sin homosexualitet med elchocker till hans försök att förföra sin fru på nytt. Beau Bridges och Allison Janney är så bra att de får seriens verkliga huvudrollsinnehavare att blekna.

Det var även premiär för ”Mrs Brown’s boys” på SVT1, en brittisk-irländsk buskisserie som blivit så pass populär i sina hemländer att tanten även fått en egen film där i sommar.

Här gäller bred slapstick och snuskiga ordvitsar. Komikern Brendan O’Carroll spelar sin käring på ett sätt som får Stefan & Krister-Birger att se sofistikerad ut. Ingen kommer att att kämpa för mrs Brown som ett exempel på bra tv – det är enbart en kylig fråga om tittarsiffrorna blir tillräckligt höga.

Vad som åtminstone står ut lite med den är dess avslappnade attityd, där bloopers inte klipps bort. Det är lite som Nils Poppes glansdagar på Fredriksdalsteatern där en del av nöjet var att han fick motspelare att tappa ansiktet.

Apropå folkligt. Det årliga firandet av Victoriadagen på Öland följde sina traditioner i SVT1. TV4-artade uppmaningar att skänka pengar, blandat med ”svenska artisteliten” (nåja) och lewengoodska kluringar.

Den som inte roades och inte orkade byta kanal fascinerades säkert av det absurda att se en kungafamilj sitta på stolar i hällregn och låtsas se obekymrade ut. Grattis, Estelle. Det där ska även du lära dig att göra en dag.

I morgon ser jag ”24: Live another day” (TV3).

Ja

Linnea Henriksson lyfte Victoriadagen…

Nej

… men Måns Zelmerlöw bjöd på kisspaus.