Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.

Energiskt i Umeå.

Hätskt i TV4.

Demokratin slickar sig om munnen.

Valet är runt hörnet och Sverige börjar ställa sig på tå.

Det är jämnt. Resultatet är ovisst.

Det märks på politikerna.

Tv-debatterna kan nu tyckas vara fler än antal omgångar i SHL. De dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.

I går hamnade jag i en landsbygddebatt i SVT redan på förkvällen. Där stod Gustav Fridolin (som hade behövts i Stockholm och TV4) och Eskil Erlandsson med flera och hade ett intensivt samtal med gott humör. Där fanns Sverker Olofsson vars intensiva debattstil borde kunna lösa Sveriges hela energiförsörjning.

Därpå var det intressant och intensiv rättspolitisk debatt i ”Brottscentralen” i Aftonbladet.

Så till TV4:s stora partiledardebatt i TV4. Stämningen i den en rätt traditionella studion skruvades snabbt upp. Ett bitvis ganska högt tonläge och en hel del prat i mun skapade en osäker stämning.

Där kan man hamna när programledare avbryter en debattör som bara hunnit lägga fram ena halvan av sitt inlägg. Om fingertoppskänslan brister vid ett par tillfällen. Det liknar fotbollsspelares oro när en domare håller in inkonsekvent nivå.

Det är därför Jan Björklund plötsligt ryter till mot Jenny Strömstedt med ett ”Får vi föra en debatt eller?”. Eller Annie Lööf mot densamma: ”Det är ett påhopp utan dess like!”.

Kombinera osäkerhet med slutspelsnerven. Risken är att ”matchen” spårar ur.

Vid några tillfällen var det nära:

”Käbbel! Ta bort de där”, sa Löfven och motade bort Lööf och hennes bunt med papper.

”Jag såg hur du betedde dig”, säger Reinfeld till Löfven.

”Har du hört att jag har fått ordet eller?”, säger Reinfeldt till Romson.

Hätskt. Hett.

Jag gillade dock mycket med TV4:s debatt. Jenny och Anders Pihlblad är skickliga, begripliga och kunniga. Småduellerna med utmaningar var ett smart drag och belyste de ideologiska skillnaderna mellan partiledarna.

Jag gillar framför allt att debatterna nu hopar sig och börjar bilda gäng. Det är kanon för demokratin.

Samtidigt som vi har lärt oss de olika argumenten och motargumenten så blir nyansskillnaderna större och avvikelserna intressantare.

Jag längtar redan till kvällens stora SVT-debatt.

Play!

”11 september: Där flygplanen träffade” – stark dokumentär på snårig tablåtid. Missa inte på SVT Play.

Play?

TV4 – en del ser faktiskt er på Play. Ni kan väl satsa ett par tior på innehållet i tv-pauserna om ni nu ska puffa för dem i huvudsändningen?

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Fortfarande skämskudde-fokus och iskall jurycynism.
TV4:s ”Idol” är en tioåring på dagisnivå.

Jag ångrar nästan att jag såg senaste säsongen av ”American Idol”.

Svenske Per Blankens togs över till USA för att rädda formatet som varit i fritt tittarfall de senaste åren. Hans tidigare arbete med den svenska versionen hade imponerat.
Trots en tittarmässigt tuff start i USA gjorde Blankens avtryck, nya grepp fick programmet att kännas fräschare och modernare. Hans arbete med den nykomponerade juryn bestående av Jennifer Lopez, Keith Urban och superentertainern Harry Connick, Jr. resulterade i en varm, kunnig och dynamisk trio som gav konstruktiv kritik varvat med kunnig analys.
Per Blankens rensade bort 90 procent av den trötta skämskuddeunderhållningen då tondöva, insiktslösa stackare får göra bort sig inför miljonpublik. Istället bjöds vi på en tajt auditionturné packad med rysningsögonblick, personöden och spännande situationer när juryn tvekade om de skulle ge en guldbiljett eller inte till på gränsen-talanger. Och vi tittare fick gissa, tycka till på via twitteromröstningar och sitta på helspänn tills efter reklamen.

TV4:s version av ”Idol 2014” står i bjärt kontrast mot Blankens varmare inrikting.
Det känns plötsligt omodernt. Formatet har i år närmast klivit bakåt i utvecklingen.
Fokuset på fulauditions är större. Någon tycks tro att vi fortfarande får nöje när en cynisk Alexander Bard, som nu dominerar juryn, sågar en känslomässigt instabil tonåring. Den svenska juryn lyckas inte ge rimlig feedback utan stannar vid ett unisont ”du kan inte sjunga” eller ”du är jättebra”. Dynamiken är noll, spänningen obefintlig.
Eftersom det är tioårsjubileum fick vi i går för sjuttielfte gången se ”klassiska” sågningar då den gamla originaljuryn gick över alla gränser och hånade skiten ur de sökande. Därefter hastades en radda guldbiljettsvinnare från Göteborgsuttagningen förbi i ett svep.
TV4:s ”Idol” är en tioåring som fastnat på förskolenivå.

I kväll missar jag inte kvällstidnings-tv:n ”Skilda världar – vad hände sen” i TV4.

He!
”Idol-talangerna” imponerar dock – det lär blir ett riktigt vasst gäng i år.

Eh?
Pär Lernström har växt till sig, men den här berättarröstsmattan är enerverande och onödig.

Tonåringar med söta idoldrömmar. Följt av socialrealism i Göteborg.

Klart att man behöver väga upp med snusksåpa efter all finreality.

”Idol” (TV4) firar tio år och det finns all anledning för kanalen att beställa prinsesstårta. Väldigt få vinnare har visserligen haft en karriär värd att tala om efter ”Idol”, vilket förstås tar ner spänningen. Men ”Idol” har ändå plockat fram så många icke-vinnare som kvalitets- och karriärsmässigt lyft till en helt annan nivå att det är värt att applådera.

Och det är ju inget snack om att det är en högklassig tv-produktion. ”Idol” må vara som en gammal Ipod som tiden sprungit ifrån, men det betyder inte att det har slutat fungera. Som alltid i detta tidiga läge är det Baggarna och Bard som bär allt innan vi lär känna kidsen. Gårdagens höjdpunkt var juryns entusiastiska coachande av 16-årige Simons näsa (!).

En nyare bekantskap under hösten blir ”Leifs restaurang” (TV4), där Leif Mannerström tar hjälp av ett gäng arbetslösa i sina nya lokaler. De ska få en chans att visa vad de kan under Leifs stränga översyn. Till skillnad från Gordon Ramsays vinande piska ligger fokus här på mötet mellan Leif (som aldrig varit arbetslös) och människor som är mer än redo att få en ny chans.

Det kanske inte är så mycket raffel över lökhackandet, men det blir spännande att följa resan. Och räkna hur många gånger det stockar sig i halsen för den lättrörde mästerkocken.

En småkul inledning med Greg Poehler från ”Welcome to Sweden” och förra säsongens största profil, Samir Badran, och så var ”Paradise hotel” (TV3) igång igen. Efter två timmars finsåpor på TV4 är det befriande att se köttig realitytrash utan några pretentioner. Det är som en porrtidning – glansig look, mycket naket och så känner man sig lite smutsig efter att ha tittat.

”Idol”-uttagningar i all ära. Men just nu är jag mer nyfiken på vad som händer när de blåögda grabbarna hunkutmanas i nästa avsnitt.

I kväll (tisdag) ser jag utfrågningen av Göran Hägglund (SVT1).

Ja

Smågnabb kan också vara Ernst-mysigt. Det visar ”Trädgårdsmåndag” (SVT1).

Nej

”En stark Norgehistoria med Morgan & Ola-Conny” (Kanal 5). Tröttast av alla trötta återseenden.

Gry Forsell må vara ett superproffs.
Men vad är det för skit hon tvingas leda?
”Sommarkrysset” är inget mer än ett uselt skämt.
Med sin breda och långa erfarenhet vore det galenskap om Gry Forsell inte blivit ett superproffs framför kamerorna. Stadig, stabil, trevlig och med en smittande karisma är hon så självklar i rutan att man nästan glömmer det mest väsentliga:
Att hon uteslutande får leda ena jäkla skitprogram.
”Sommarkrysset” är juvelen i kronan på TV4:s idé om att bygga tv av neonblinkande bajs.
Vad poängen med ”Sommarkrysse” är förblir oklart genom hela sändningen.
Det är så mycket TV4 att det nästan blir parodiskt. Man vill gärna göra folklig och SVT-doftande sommarteve som den såg ut back in the day – men vågar samtidigt inte lita på att tittarna stannar kvar om man inte samtidigt joggar på stället, byter kameravinkel en gång i sekunden, gapar, telefonröstar och åker karusell. Frågorna i själva ”krysset” kan min fyraåring svara på. Ebbot Lundberg, som plötsligt blivit hela rikets egen lilla skäggtomte, dyker plötsligt upp – och försvinner lika snabbt igen. Allt är så surrealistiskt att man gapar.
Jag försöker inte göra mig lustig eller dummare än jag är. Men trots att ”Sommarkrysset” funnits i många år så begriper jag fortfarande nästan ingenting.
Vad är ”Sommarkrysset” egentligen?
Vad är det för program ni vill göra, TV4?
Två ärligt ställda frågor. För jag förstår verkligen inte.

Sommar i tv-tablån betyder allt som oftast ett handlöst fall rakt ner i reprisröven.
Eller?
Kanske är det dags att omvärdera det självspelande piano som den kritiken blivit.
En snabb koll på de repriser som faktiskt rullas just nu ger en överraskande positiv bild.
SVT pumpar både ”Downton Abbey” och ”Fröken Frimans krig” i repris just nu. Två kanonserier som både är en fröjd att se om – och utmärkta att börja se om man missat dem.
Att sedan hela streamingvärlden står vidöppen för den som tröttnat på repris-tv är en annan sak. Så fria har vi blivit, så obundna av tablåläggarnas nycker att vi när som helst kan se vilken serieklassiker vi råkar känna för. Det är inte mycket att klaga på.

Söndag 6 juli tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

Hurra 1
”Batman” (TV4). Allt är fortfarande suveränt i Tim Burtons Gotham. Utom Michael Keaton.

Hurra 2
”Första världskriget under jorden” (TV10). Fruktansvärd genomgång av helvetet på (och under) jorden. 

En blodig konflikt nere på kontinenten.

En svettig kamp för att få fason på ett sommarhus.

Både SVT och TV4 visade kämparanda – i det stora och lilla.

Den ambitiösa dokumentärserien ”Det stora kriget”, som hade premiär i SVT förra veckan, är en samproduktion mellan 23 tv-bolag. Under åtta avsnitt avhandlas första världskriget från början till slut. Ledande historiker, däribland Peter Englund, har konsulterats och serien är fullpackad med rörliga bilder från den tiden.

Förra veckan fick vi en pedagogisk introduktion till krigets början – samt de personer vi ska följa under seriens gång. Den är nämligen även baserad på anteckningar från en rad personer i flera länder som upplevde kriget på nära håll. De gestaltas av skådespelare som ofta delar med sig av sina tankar direkt in i kameran, lite som… tja, Frank Underwood i ”House of cards”.

Ett störande tilltag, till en början. Det är lätt att bli otålig och vilja bli serverad fler filmsnuttar från 1914 i stället. Men det är ändå väl berättat. Redan i andra avsnittet, som visades i går, är vi fast. Både i skildringen av kriget – och dess individer.

Ernst Kirchsteiger kämpar på med sin 20-talskåk i årets upplaga av ”Sommar med Ernst” (TV4). Karln har en förmåga att få alla strapatser som det omfattande renoveringsarbetet innebär att se ut som en mysig tidsfördrivelse. Men det är så klart den glansiga ytan vi vill se, annars tappar vi lusten.

Den stora fördelen med Kirchsteigers jul- och sommarprojekt är ändå bredden. Om man som jag är totalt ointresserad av inredning kan man stå ut med de delarna i väntan på att Ernst ska dra igång grillen. Oavsett om mat, tapeter eller krukor är din grej förenas vi ändå över sommarnostalgin och Ernsts tankelekar.

Men i går tappade han gnistan lite, eller hur? Något allmänt konstaterande att mat är viktigt när vi i stället vill få en lidelsefull hyllning till… potatisblast, eller något. Skärpning till nästa vecka.

I morgon ser jag ”Retro”, nostalgi om ”Twin Peaks” (SVT1).

Ja

Trevligt att se stjärnor som Robin Williams och Michael J Fox göra tv-comeback i ”The crazy ones” och ”Michael J Fox show” på TV3 …

Nej

… men synd att materialet sviker dem.