Arkiv för kategori TV4

- Sida 3 av 9

”Anders och Måns”-Anders pysselhörna är höjdpunkten i Kronérs rekordmysiga uppesittarkväll

av Sandra Wejbro
”Anders och Måns”-Anders utför ett experiment med en mikrovågsugn och en glödlampa medan Lasse Kronér flyr bort.
”Anders och Måns”-Anders utför ett experiment med en mikrovågsugn och en glödlampa medan Lasse Kronér flyr bort.

Vad sägs om ett stämningsfullt juleljus av en mobil under en gammal pet-flaska?

Den pysslande ”husmodern” Anders Johansson var uppesittarkvällens stora behållning.

Göteborgs goa giganter Lasse Kronér och Ingvar Oldsberg gjorde upp om uppesittarkronan i kvällens stora livesändningar ”Julstök” (SVT1) och ”Bingolotto” (TV4). Båda framstår som närmast sjukligt bekväma i sina roller – så lyckligt trygga att de vågar improvisera när andan faller på.

Och det gör den ju, titt som tätt. Kronér har fnissiga flams-partners i Shirley Clamp och Claes Malmberg medan David Hellenius kämpar för att matcha Oldsbergs glöggfryntlighet.

Som vanligt pågår matlagning, sjungande, rimmande, tävlande och bingo (i en av kanalerna). Precis som julen i stort pendlar det mellan att vara gräsligt plågsamt och hjärtligt roligt. Härligast av allt är den oortodoxa pysselhörna ”Anders och Måns”-Anders basar över hos Kronér.

De flytande ljus han tillverkar sjunker. Mobilen han tappat i vattnet blir inte alls helt återställd av att stoppas i en påse med ris. Han lyckas inte få upp sin burk med hjälp av gaffatejp. När Hans Enar i Bollnäs ringer in för att dela med sig av ett klurigt trick med en tepåse blir resultatet bara en ynkligt brinnande pappersbit. Och när han tillverkat en minst sagt blygsam ”boomblaster”-högtalare av en toarulle och en mobil utbrister Kronér ironiskt:

– Herregud jag får nästan tinnitus.

Mitt i julens perfektionshets är lekfullheten befriande. Detsamma kan man säga om ”Paradise hotel”-gängets uppesittarkväll i TV3 Play. Smail i tomtenissekostym, Paow som bakar pepparkakor och Samirs julvisdomar (”Jesus gick väl på vin?”). Tyvärr är idén roligare än utförandet. Tempot dras dessutom ned av mer eller mindre sega ”julvykort” från andra TV3-program.

Nästan så man saknar det episkt röriga eldkaoset i förra årets spritindränkta ”Pluras jul”.

I kväll ser jag ”Tjuren Ferdinand – den sanna historien”, SVT1 18.10, och hedrar alla djur som tvingas offra sina liv i julens namn.

Ha!

Teknikmardrömmen i geniala ”Black mirror: Christmas special” av Charlie Brooker som nyligen sändes i brittiska Channel 4. ”Mad Men”-Jon Hamm är magisk i huvudrollen.

Gah!

Bingon och lotton i ”Bingolotto” (TV4). Jag står inte ut.

Viva Hate är en fullträff

av Martin Söderström

vivaKommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

 

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

 

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Årets Så mycket bättre är det sämsta hittills

av Martin Söderström

smbetcTomt var det här. FOTO: TV4.

Det såg så bra ut på papperet.
I verkligheten blev det värre.
Säsongens ”Så mycket bättre” är svagast hittills.
Det är ingen hemlighet att jag har ett kluvet förhållande till TV4:s popsåpa. Det finns aspekter med ”Så mycket bättre” som jag bestämt hävdar är direkt vämjeliga. Den påklistrade kamratskapen, det oförblommerade hyllandet, det fåniga låtsasdiggande av alla låtar oavsett hur dåliga de är. Där är ”Så mycket bättre” ett äckligt program. Så cyniskt i sitt branschsmekande ryggdunkande att såpan hellre ses med en spypåse i näven än en popcornskål.
Men. Det fanns något förlåtande i årets artistgäng. En känsla av att produktionsteamet och TV4 faktiskt ville något. Att tillförande av, i sammanhanget, något smalare artister faktiskt skulle erbjuda något annan än det vanliga hitrunkandet med dollartecken i blick.
Nu blev det ju inte riktigt så. Inte på långa vägar. Ambitionen är fortfarande värd att applådera. Full respekt för beslutet att ta med Familjen, Amanda Jenssen och Love Antell. I teorin var det ett lyckat drag. I verkligheten något annat. Just nu känns det som att årets upplaga av Så mycket bättre blev den svagaste hittills. Kemin mellan artisterna saknades. Avståndet mellan Carolas och, säg, Kajsa Grytts världar var en ravin av frågetecken som ingen kunde bända ut.

Och ingen lyckades få till ett endaste Hallelujah-moment. Ni vet, ögonblicken av perfekt fångad covermagi som är programmets själva livslust. De där stunderna då man sitter med gåshuden i stam givakt i soffan. Som Septembers ”Mikrofonkåt”, Magnus Ugglas ”Jag och min far” eller Lalehs ”Just nu”.
Alla försökte, ingen lyckades. Det känns ändå lite snopet.

Söndag kväll tittar jag på upplösningen av ”Line of duty” (SVT1). En av höstens tätaste serier.

Usch 1
”Foo Fighters: Sonic higways” (SVT2). Att just världens tristaste rockband försöker förklara magin med Den Stora Amerikanska Sångboken är så ironiskt att huvudet sprängs.

 

Usch 2
”Intresseklubben” (SVT1). Den brittiska förlagan är kvick och underfundig. Den svenska kopian är raka motsatsen.

Fem anledningar till varför jag älskar TV4:s ”Torpederna”

av Klas Lindberg
http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P301-VMan-P3011684_YV

Listan skulle kunna göras lång.
Men här är de fem främsta orsakerna till att jag älskar TV4:s ”Torpederna”.

1. Liv Mjönes. Hon må ha varit Guldbaggennominerad, haft stora roller i filmen ”Kyss mig” och ”Hamilton” och ”Ettor och nollor” men för många av oss är det ett magnifikt genombrott hon gör i ”Torpederna”. Hon har hon en naturlighet och fräschör som svensk film och tv skriker efter. Liv Mjönes äger varenda scen och bildruta hon medverkar i. Bakom rollen Camillas positiva och sammanhållna fasad anas ett vilt snurrande inre. Jag längtar tills det brister.

2. Felix Herngren. Hans bolag producerar, han själv regisserar och agerar showrunner. Han vågar vila i detaljer, stannar ibland upp för en slowmotion och leker runt med andra auteur-egenheter. Han får också liv i skådespelarna på ett sätt vi sällan ser i svenskt drama. Framför allt tycks han ha särskilt gott handlag med Liv Mjönes, rätt ofta hör man Felix egna betoningar och säregna meningsmelodi i Camillas repliker. Perfect match.

3. Bifigurerna. Ljudet av händer som smörjer in handkräm. Ett mmm:ande som svar till allt. Det bleka, lakoniska uttrycket. Handläggaren på arbetsförmedlingen, briljant nedspelad av Malin Alm, är bara en av alla underbara bifigurer som susar förbi i ”Torpederna”. Avfallsbrännaren ”Agge” (May-Britt Carlsson) var en annan nu senast vars fascinerande ansikte Herngren utan vidare vågade vila i. ”Varuhuset”-stjärnan Marika Lindström är fint återsende, Härenstam likaså, Dragomir Mrsic vräker ur sig oneliners, gamle gladiatorn Roger Zapfe är fin som en dum mågangster. Listan bara fortsätter växa för varje avsnitt. Kanon-castat.
4. Den komiska ångesten. Murphys lag drabbar vår huvudperson hårt, vi vet alla vart det bär, det är både plågsamt och njutbart att se hur oturen grinar Sonny i ansiktet. Vattenskada – ”vi friskrev oss från dolda fel”. Sonny får jobb av präst – präst hittar lik – Sonny råkar döda präst. Och så vidare. Det är en klassisk motor i denna genre men funkar verkligen.
5. Torkel Petersson. Jag är egentligen ingen stor fan. Men huvudrollen Sonny är som gjord för hans tafatta, lågmälda, drumliga men godhjärtade uttryck.

 

I morgon: ”Aftonbladet morgon”.

 

He!
”Vinterstudion” betyder myz.

Eh?
Zlatan-sketcherna i ”Partaj”.

Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko

av Fredrik Virtanen
Carola i Så mycket bättre

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

 

Torpederna är bra – men rår inte på Allt för Sverige

av Jan-Olov Andersson
Skärmavbild 2014-11-16 kl. 20.39.26

Nästan allt han rör vid tycks förvandlas till guld.
Felix Herngren-serien ”Torpederna” blir säkert också en framgång, trots tuff konkurrens från SVT:s ”Allt för Sverige”.

Det har gått några år sedan man såg på honom som ”Måns Herngrens lillebror”.
Felix Herngren är numera landets mest framgångsrika tv- och film-entrepenör. Långfilmer, tv-serier, reklamfilmer. Han är med framför och/eller bakom kameran i så gott som allt som hans bolag FLX producerar.
”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är den mest framgångsrika svenska långfilmen på åratal.
 ”Solsidan” är banbrytande tv-humor.
 ”Welcome to Sweden” fungerar också, trots en kass skådespelare i huvudrollen (å andra sidan är hela serien Greg Poehlers idé, så det var väl svårt att neka honom rollen).
 ”Taxi” är ett skarpt och roligt relationsdrama i det lilla formatet, som visas i SVT Flow. Även den bagatellartade underhållningsserien ”Inte OK!” i TV 3 är helt ok.

Gemensamt för alla dessa produktioner är att Felix Herngren aldrig släpper något halvhjärtat ifrån sig.
Och ”Torpederna” – start i TV 4 i går, en dramakomediserie där Felix Herngren är en av två regissörer, Jakom Ström är den andra – börjar väldigt lovande. Har även sett andra avsnittet, där det kör ihop sig ordentligt för Sonny (Torkel Petersson), före detta kåkfarare som förgäves försöker leva ett hederligt liv när han blir villkorligt frigiven efter sex år.
Trots att han och kontaktpersonen (Liv Mjönes) är upp över öronen förälskade, strular det annars med allt från hennes föräldrar (Magnus Härenstam, Marika Lindström) till stor (Dragomir Mrsic) och småskurkar (Leo Razzak).

Suveräna skådespelare och man har hittat precis rätt ton mellan spänning och humor.
Fast tittarmässigt rår det väl knappast på SVT 1:s succé ”Allt för Sverige” med sina 1,5 miljoner tittare.
Ännu ett starkt avsnitt i kväll med amerikanernas möten med svenska seder och bruk och känslostormar när de kontronteras med sitt eget förflutna.

I morgon kväll ser jag ”Historieätarna” i SVT 1.

 

!
Kristian Luuk. Mycket rolig som varianter av sig själv i Kanal 5:s ”Partaj”.

?
”Babel”, SVT2. Alltid sevärt. Men varför säsongsavslutning redan nu?

Förväntat hos Skavlan – för välrepeterat hos Hellenius

av Karolina Fjellborg
Skärmavbild 2014-11-15 kl. 14.06.53

David Hellenius har, i motsats till utskällda Fredrik Skavlan, inga problem med att prata med kvinnor.
Å andra sidan ställer han bara frågor han redan vet svaret på.

Han må ha fått stämpeln som mannen som inte kan tala med kvinnor.
Men Fredrik Skavlan får trots allt fortsätta försöka, och den här hösten har han fått träffa den ena stora kvinnliga stjärnan efter den andra.
I går var det Lena Dunham.
Den 28-åriga skaparen av, och stjärnan i, HBO:s provocerande ”Girls”, som nyligen släppte en självbiografi, och just nu befinner sig i ett märkligt – aldrig tidigare beträtt? – gränsland mellan hyllad feministikon och påstådd sexförbrytare.
För sedan hon släppte sin bok har hon från vissa håll anklagats för att som barn ha utsatt sin lillasyster för incestuösa övergrepp.

För oss som har följt den debatten kändes det väl lite som en elefant i rummet att Skavlan inte frågade någonting om det – men jag antar att det var ett krav från Dunhams sida.
Resultatet blev bra stämning – men en tam, lite insmickrande, intervju. Med väntat, rätt uttjatat fokus på Dunhams kropp och nakenhet.
Lite mindre förväntat blev det när Skavlan intervjuade den australiensiska hitmaskinen Sia, som satt med ryggen vänd mot både publiken och Skavlan och övriga gäster – eftersom hon inte vill bli känd.
Snacket med den blonda pagen funkade som absurd och småflamsig ”grej” – men det är nog inte en intervjuteknik som kommer att slå stort.

I TV4 träffade David Hellenius Camilla Läckberg i ”Hellenius hörna”. Och om Skavlans svaghet som intervjuare är ett problematiskt bemötande av kvinnor, är Hellenius en helt annan:
Han är dålig på att dölja att han redan vet svaret på sina frågor.
Nog är det viktigt med research. Men hos Hellenius känns mötena nästan inövade. Mycket spelad förvåning, många färdigserverade smashlägen för både gäst och programledare, väldigt lite spontanitet.
Att mötet med prins Carl Philip i princip var helt manusbundet kan man kanske köpa, men känslan går igenom även med gäster som borde kunna ta ett snack mer på uppstuds.
I kväll: ”Downton Abbey” i SVT1.

 

Jo…
”Friday night dinner” (SVT1) är träff och bom-humor. Men träffarna är skapligt många, och Tamsin Greig är lysande som morsan.

 

Nej!
”Crossbones” (TV6) – ett dödstråkigt piratäventyr till land, där John Malkovich går omkring och spelar knas i fel sammanhang.

Kategorier Skavlan, SVT, SVT1, TV4

Idol: Pär Lernströms är färdig – och håller toppklass

av Klas Lindberg
pärNY

Det är inte killarnas år i ”Idol”.
Det är mannens år.
Mannen heter Pär Lernström.

En efter en åker de ut. Petter och Ludvig lyckades på något sätt hålla sig kvar i går. Men det var en högst tillfällig historia. Nästa vecka kommer killslakten fortsätta.
Det går på tvärs med tidigare trend. Vi ser ett skifte. Killarna har historiskt sett haft det lättare, oavsett om det gäller ”Idol” eller ”Melodifestivalen”. Det är småtjejerna som röstar, har det hetat. Det är småtjerna som sitter på telefonerna, som blir engagerade, som blir förälskade, som tycker det är värt att lägga 5,70 plus operatörens avgifter för att lägga en röst på sin favorit.
I år har någonting hänt. Det handlar om kvalitet. Årets kvinnliga deltagare i ”Idol” är så pass överlägsna att killarnas charm står sig slätt. Det är klasskillnad.
Mollie Lindén, den fullfjädrade artisten. Lisa Ajax, med sina Hollywood-kvaliteter. Josefine Myrberg, som med naturlig karisma och energi vänder en upp och ner.
Matilda Gratte, med sin säregna röst som, löjligt nog och mot allt förnuft, åkte ut i går.
Killarna står i skuggan av dessa självlysande talanger.
Förutom en.
Och han är inte längre någon pojk.
Jag har i flera år varit rätt tuff mot Pär Lernströms insats i ”Idol”. Kallat honom valpig. Ofärdig. Forcerad.
Men den här säsongen har någonting hänt. Lernström har äntligen tagit det stora kliv jag väntat på.
Den här säsongen äger han scenen, leder programmet med en närvaro och säkerhet som tidigare saknats. Han bottnar. Är självklar. Är större än sin uppgift.
Den största skillnaden är att han öppnar upp, uttrycker sina åsikter, vågar landa och tro på det han säger. Småmissar bekommer honom inte längre.
Han har slutat spela programledare – han är programledare.
Pär Lernström har länge varit TV4:s golden boy. Han har fått leda de största, viktigaste programmen. Det har gått upp och ner, men TV4 har valt att fortsätta satsa, stötta, tro.
Förtroendet lönar sig. Nu är Pär Lernström färdig.
Och han håller internationell toppklass.

I kväll: ”Så mycket bättre”.

 

He!

Väljer ”Hellenius hörna” fråmför ”Skavlan” alla dar i veckan. Särskilt på fredagar då.

Eh?

Andreas Weise hamnade märkligt nog på dubbla stolar, med i både ”Doobidoo” och ”Idol”.

Kategorier idol, TV4

Så mycket bättre, s05e02: Amanda fann guld i USA

av Klas Lindberg

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

 

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Så mycket med TV4-succén är fortfarande falskt och avskyvärt

av Martin Söderström

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

 

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Sida 3 av 9
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB