Ingen Kalla. Zlatan bara i kort telefonsamtal. Och hästen blev kvar i garaget.

Så Svenska idrottsgalan i SVT1 blev till sist en lååååååååång kvälls färd mot att fira en skiddrottning som vann pris efter pris utan att vara där – och som överraskande nog sedan inte vann Jerringpriset.

Inget ont om artisterna i årets upplaga. Eller om valet av prisutdelare. Att bjuda in fotbollslandslagets rekordkvinna (200 landskamper) Therese Sjögran var ju till exempel en härlig känga mot TV4 och Fotbollsgalan, som två år i rad har lyckats med att misslyckas att hylla henne. Peter Settman gjorde inte bort sig, men nog har han haft betydligt bättre kvällar i sådana här sammanhang. Humorn var mest sådant som nog inte alls var tänkt att vara kul på just det sättet. En hyllad före detta skidskyttekung, Björn Ferry, som motsträvigt inte alls svarade så som nog Peter Settman hade tänkt sig. En stackars bebis som såg alldeles vettskrämd ut precis i början av sändningen. Mingelreportern Kalle Moraeus som hävdade att ”alla är här”, när det inte alls var så. Charlotte Kalla, som ensam eller ihop med stafettlaget i längdskidåkning, vann flera priser, hade bacillskräck sedan sist, när programledaren Settman gav henne en puss. Så hennes systrar fick hämta hennes pris. Zlatan Ibrahimovic var bara med på telefon någon minut. Begriper mig inte på och bryr mig inte alls om trav, men visst hade det varit kul om kusken Örjan Kihlström hade vunnit Jerringpriset. Hade kusen Maharajah fått göra entré på scenen, hade det väl blivit lite spänning.   Och så drog den femtioelfte säsongen av TV4:s ”Farmen” igång. Numera så formaterat i sin förutsägbarhet och fantasilöshet både när det gäller deltagare och händelser att man tröttnar redan innan första avsnittet är över. Känns allra mest som att TV4-cheferna inte orkade tänka ut något bättre sätt att fylla tid med under 50 vardags- och söndagskvällar, i väntan på nya säsonger av ”Halv åtta hos mig” och ”Solsidan” …   I kväll ser jag ”Mordet” i TV3.

Ja

”Schackets kungar”, SVT1. Intressant dokumentär om klassiska dueller mellan Anatolij Karpov/Garri Kasparov.

Nej

”Ullared”, Kanal 5. Står framför allt inte ut med den beskäftiga berättarrösten.

På ena kanalen visar Liv Strömquists ­originella humor framtiden.
På den andra gör Örjan Ramberg en ­karikatyr av forntiden.
Det var inte alltid bättre förr.

Jag såg aldrig ständigt slutsålda ”Liv Strömquist tänker på dig!” när den spelades på Elverket/Dramaten i Stockholm. Men ­efter att ha hört otaliga vänner och obekanta beskriva dess episka briljans så känns det som en stor kulturgärning av SVT2 att visa en tv-version av föreställningen.

Att se detta på tv går med största sannolikhet inte att jämföra med liveupplevelsen men Ada Bergers pjäs som bygger på serietecknaren Liv Strömquists böcker ”Prins Charles känsla”, ”Einsteins fru” och ”Ja till Liv!”, når även fram till oss i soffläge.

Föreställningen är ett hopkok av olika scener som på ett eller annat sätt behandlar ojämlika relationer eller makt­situationer, från så skilda världar som hur Oksana Andersson överger sin ­karriär för att följa Chippen Wilhelmsson till Saudi­arabien, varför brottslingar som Helge Fossmo får kvinnor på fall, Rod Stewarts samhällsuppoffring genom att dejta en längre kvinna, ­eller kanske det bästa inslaget – Glenn Hyséns exfruar som konfronterar honom i en form av en grekisk tragedi.

De fyra skådisarna Ana Gil De Melo Nascimento, David Book, Eric Stern och Sanna Sundquist är väldigt överteatraliska – fast på ett lyckat, humoristiskt sätt. Det hela pendlar mellan tänkvärt och bisarrt. Och rätt igenom kvickt, modernt och hela tiden väldigt, väldigt roligt.

På tal om teatraliskt, i systerkanalen sitter Örjan Ramberg samtidigt och maler på som en levande parodi av en Dramatenskådis med sina yviga gester och scenskoleröst i ”Stjärnorna på slottet”. Jag ska inte gå in djupare på detta. Min kollega Jan-Olov Andersson behandlar programmet på nöjessidorna. Jag nöjer mig med att tycka att SVT:s flaggskepp trots knark, misshandel och tårar börjar kännas som en klassåterträff som kanske inte berör så många andra än slottsgästerna själva.

I dag tittar jag på lagsprinten från Otepää, 12.00 och hoppas på svensk medvind i norsk­yran.

Klass

Trots stunder bakom skäms­kudde – P3 Guld är ­ändå en av Sveriges härligarte prisgalor (SVT1).

Pass

Jag älskar att se exidrottsstjärnor slita, men ”Det stora äventyret” saknar helt spänning (TV4).

Stefan Sköld

Tänkte titta på någon annan fredagsunderhållning än SVT:s välbevakade kombo av ”På spåret” och ”Skavlan”.
Det var ett misstag.

 
I TV3 kommer ”Euros of Hollywood” emot en som en våg av skit.
Det är ännu en realityserie som följer en onaturlig konstellation av storstadsmänniskor som har mer pengar än omdöme, och nu har fösts samman för att spela förhöjda versioner av sig själva, och gräla på kommando.
Serien kommer från amerikanska Bravo – som även ligger bakom det svårdödade ”The real housewives”-koncept som TV3 mallade ”Svenska Hollywoodfruar” efter – och går ut på att ett gäng européer som tror att en stor käft är lika med en stor personlighet låtsas att de umgås privat och stöttar varandra i sin nya hemstad Los Angeles.
Tänk en blind leder en blind.
I går gällde det stora dramat i denna amatörteater – en kakofoni av bruten engelska – hur man egentligen får behandla en bit parmesanost på en middag.
Vår svenska representant på denna språkresa från helvetet är Isabel Adrian – som tydligen inte fick nog av iscensatta bråk i ”Svenska Hollywoodfruar”.
Här påstår hon att hon och Steve Angello är Sveriges svar på Brad och Angelina.
Kände ni till detta?
Jag hade ingen aning.

I TV4 är det säsongsstart av ”Fångarna på fortet”.
Börje Ahlstedts Papá Fouras säger att Ludvig XIV lät bygga Fort Boyard på 1600-talet, och att han har varit ständig hyresgäst sedan dess.
Jag tror honom. ”Fångarna på fortet” har pågått i en evighet.
25 år säger i och för sig Wikipedia. Men det känns som 400.
Och det är inte bara olidligt tråkigt att ta sig igenom ännu ett avsnitt. Det vilar dessutom numera någonting nästan förnuftsvidrigt över produktionen. Som om deltagarna åker igenom någon sorts sci-fi-spricka ute på Atlanten, och hamnar på en plats där tiden har stått stilla medan världen utanför utvecklas och förändras.
En plats där Gunde och Agneta fortfarande kommer att springa omkring och gapa om nycklar när vi andra är döda och begravda, och våra barn har fredagsmys med sina barnbarn.

 
I kväll tittar jag på P3 Guldgalan 2015 i SVT1.

Ja!
”Förbrytare i bild” (SVT2). Intressant och tänkvärt om förbrytarbildernas historia och betydelse i popkulturen.

Jo…
Guillermo del Toros skräck ”The strain” är värd att spana in. Mest för att se David Bradley som stenhård förintelseöverlevare på vampyrjakt.

En månad av mord och melankoli.

Här är fyra tv-facklor att lysa upp januarimörkret med.

1. ”Broad city”, Comedy central. Ilana Glazer och Abbi Jacobson var stjärnor på Youtube innan bland andra Amy Poehler såg till att de fick en riktig budget och plats i större tv-rutor. Andra säsongen rivstartar med barnförbjudna svettsexskämt, droger och hygienproblem, med Hollywoodstjärnan Seth Rogen i rollen som

Abbis nya kille.

Det briljanta med ”Broad city” är avsaknaden av skam. Ilana och Abbi är bara två hopplösa New York-brudar som varken har pengar eller vettiga jobb, vilket ger flodvågen av snuskskämt och absurditeter en socialrealistisk ton.

2. ”Togetherness”, HBO Nordic. I ”Broad city” står vänskapen i centrum och det gör den även här. Visst har småbarnsföräldrarna Brett (Mark Duplass) och Michelle (Melanie Lynskey) äktenskapliga problem och deras inneboende, systern Tina (Amanda Peet) och kompisen Alex (Steve Zissis), kämpar både med karriär och kärlek, men det viktiga är trots allt att de får vara tillsammans. Redan i första avsnittet vägrar Brett släppa iväg sin bästis Alex som förtvivlad vill lämna Los Angeles. Snart växer också en märklig vänskap fram mellan Tina och Alex.

3. ”Lyckliga gatan”, TV 4. I vildvuxet skägg, solglasögon och keps jazzar ”Superstar”-Harpo loss med hiphopartisten Samboii på gatufest i Bromsten. Båda är blinda på varsitt öga, har ärr efter trafikolyckor och manglade händer. Det som på pappret kunde kännas som en tillkämpad ”Så mycket bättre”-kopia blir i praktiken ett fint mänskligt möte med bröderna Salazars musikaliska genialitet i grunden. Det här är det bästa TV4 gjort sedan komediserien ”Allt faller”.

4. Leila Dahlberg, 46, maskinoperatör och undersköterska i ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det är inte svårt att sympatisera med dubbelarbetande Leila som fått höra att hon är ”för gammal” för att bli kock. Osäkerheten pyr ur varje por – och just därför är det så underbart att se hennes vilda glädje när hon får veta att hon gått vidare. Gladare än Leila har kanske ingen någonsin varit.

I kväll ser jag ”Förbrytare i bild” (SVT 2 20.00), en dokumentär om så kallade ”mugshots”.

Ha!

Om man ska tro ”Antikrundan” (SVT1) kryllar Åland av sköna människor och ryska samlarobjekt.

Gah!

Men ”selfie”-inslagen i varje program är totalt meningslösa.

Drygt en halv miljon såg premiäravsnittet av TV4:s ”Lyckliga gatan”.

Ett musik- och kulturkrocksprogram som är värt en större publik.

Måste erkänna att jag var rätt skeptisk i förväg till detta ”Så mycket bättre light”-koncept. Unga hiphop-artister möter åldrade Svensktopps-artister som de förmodligen knappt hört talas om, umgås några dagar och sedan tolkar de varandras låtar. Nog fanns risken att det skulle kunna bli rätt stela, onaturliga och lite töntiga möten.

Så det är med glädje jag konstaterar att det i stället har blivit varma, roliga och intressanta möten.

I premiärprogrammet såg nog Gee Dixon först Arja Saijonmaa mest som en mossig gammal tant. Sedan drog han från stockholmsförorten till hennes sommarställe i Finland, tvingades bada i iskallt vatten och blev imponerad av hennes närhet till Olof Palme, att hon sjöng på hans begravning. Även de som producerar hiphop-versionerna i programmet, The Salazar Brothers, var lite imponerade, de visste att hennes klassiker ”Jag vill tacka livet” ursprungligen kommer från Chile, där de har sina rötter.

Arja Saijonmaa grät över ordmassorna i Gee Dixons låt, men fick sedan till en vacker hymn som grep många när hon sjöng den inför hans polare i stockholmsförorten Visättra.

Andra programmet var minst lika bra. Unga Sambooi hade aldrig hört talas om Harpos världshit ”Moviestar” och var livrädd både för alla hästarna på hans gård och för att äta kräftor. Knappt någon av oss äldre hade väl heller känt igen Harpo, numera i vildvuxet jultomteskägg.

Men de fann varandra i olyckor och relationer till sina mammor och tårarna rann nu också och det kändes äkta, inte som att det ska vara så i dessa program.

Matar Samba, också känd som rapparen Näääk, är en charmig naturbegåvning som programledare.

Det är något vackert över dessa möten över både kultur- och generationsgränser.

För övrigt är väl detta kanske också det närmaste ett kulturprogram TV4 har kommit …

I kväll skippar jag allt tv-tittande och firar min födelsedag i stället.

Nöje

”Jerry Williams – The farewell show”, SVT1. Snyggt gjord tack-och-farväl-show med rockfarfar.

Allvar

”Uppdrag granskning”, SVT1. Bra att någon rotar i korruptionsskandaler på lokal nivå.

SVT försöker få oss att börja peppa inför Melodifestivalen 2015 genom att få oss att minnas förra årets tondöva arrangemang.
En rätt dålig taktik.

 
Nu är det dags att börja ladda inför Melodifestivalen 2015, påstår SVT, som i går sände ”Melodifestivalen 2014 – vägen till Köpenhamn”. En årskrönika som just det här året kändes genuint onödig, nästan lite ömklig, då det varken fanns några nämnvärda höjdpunkter att belysa i retrospektiv, eller något speciellt upphetsande att blicka fram mot.
Visst var det fint att trägna Sanna Nielsen äntligen fick vinna, och att hon dessutom kom på en respektabel tredjeplats i Köpenhamn. Och visst var Ace Wilder och hennes samtida poplåt en frisk fläkt.
Men överlag var Melodifestivalen 2014 en lägereld med väldigt dålig fjutt, där få saker fungerade.
Och det hade krävts inblandning av en demon-tv-producent i världsklass för att få årets artistuppbåd att kännas upphetsande.

 
Man vet att det är ett sorgligt gäng man ser när man noterar Andreas Weise som ett av de mer bekanta ansiktena.
Man flackar desperat efter någon annan att fästa blicken på – men det är inte direkt det svenska musikundret som är på plats.
En kille från ”Paradise hotel” och hans kompis modebloggaren.
Ett pojkband med pinsamma frisyrer.
Den välartade flickan från förra året som har genomgått ett grundligt imagebyte, och nu plötsligt kör den mörka, suggestiva, synnerligen utstuderade stilen.
Några av de där som aldrig ger upp och börjar kännas lite tragiska.
Men alla har ju jättestarka låtar, förstås. Magnus Carlsson får nästan panik av sin eftersom den inte går att ”sparka bort”.
Måns Zelmerlöw dyker upp och ger åtminstone en smula förtröstan. Lite värdighet åt det hela.
Och Eric Saade kan man lita på. Han drar alltid oavsiktligt sitt strå till humorstacken.
Han vill inte säga så mycket om sin låt eftersom det ”känns fel att beskriva musik med ord”, men menar att han har bytt fokus sedan sist. För nu är han ju inte 19, 20 längre. Utan 24.
Jodå, så att…

 
I kväll visar Kanal 9 finalen av ”Sons of Anarchy”. Se den.

Humor
Höstens tragikomiska webbguldkorn ”Morran och Tobias” – nu även som lördagsunderhållning i gammel-tv (SVT1).

Allvar
Özz Nûjen gjorde någonting verkligt bra av sin dag, och för en stund blev ”Stjärnorna på slottet” (SVT1) lite mindre navelskådande.

Kulturkrocken började trögt.
Men landade i en musikalisk fest över gränserna.
”Lyckliga gatan” gjorde mig gråtig.

Det låter som ett kulturprojekt från ABF.

En ung relativt okänd rappare möter en ikonisk halvt bortglömd svenneartist för ett personligt och musikaliskt möte. De framför tolkningar av varandras låtar inför en liten men engagerad publik.
Nu var så klart nya ”Lyckliga gatan” mer än så. TV4 har hällt ner grundupplägget i sin underhållningsmaskin och ut kom en snyggt producerad förortsblandning mellan ”Så mycket bättre”, ”Jills veranda” och en Bobo Ericzén-dokumentär.
Först ut var rapparen Gee Dixon och inte-rapparen Arja Saijonmaa. Programledaren Matar ”Näääk” Samba tog oss med till förorten Visättra där Gee berättade om sin tuffa uppväxt, fylld av våld och mörker. Därefter drog killarna till Arjas sommarstuga mitt i den finländska skogsidyllen.
Kontraster, givetvis. ”Snacka om kulturkollision”, som Arja konstaterade när betongkillarna slog efter myggen och ryggade inför morgondoppet i den kalla insjön.
Mötet var trevligt, men ytligt och spänt. Lite vem är du vem är jag, levande charader. Artigheterna haglade men samtalet tog aldrig fart. De tycktes inte ha något att riktigt säga varandra och när killarna lämnade stugan kändes ”Lyckliga gatan” inte så lyckad.
Men sen gick artisterna in i var sin studio för att göra sina tolkningar. Och där hände något. Både Arja och Gee började lära känna varandra genom musiken.
Och i en mycket vacker slutscen tog programmet fart, fördjupades och blev känslosamt och samma gång. På en innegårdsfest mellan höghusen i Visättra framförde Arja och Gee sina låtar inför en brokig skara människor. Där samlades tuffa grabbar, äldre finska invandrare och barn. De allvarliga och fascinerade blickarna under kepsar och huvudsjalar, siluetterna av ensamma människor i miljonprogramsfönster, förhöjde upplevelsen av Arjas avskalade och känsliga psalmversion av Gees ”Molnen skingras”.
Och när en spontan dans utbröt under Gees version av ”Jag vill tacka livet” blev jag lite gråtig.…
Fint.

I kväll ser jag ”Sveriges mästerkock”.

He! 1
Näääk var en genuint charmig och trevlig programledar-upplevelse.

He! 2
”Överlevarna – det tionde året” var en fin skildring om att överleva. Och om att leva.

K-märk Jacob Hård.

Och bevara SVT:s monopol på vintermys.

Det är svårt att föreställa sig ett värdigt liv under denna årshalva utan ”Vinterstudion”. I sju säsongers tid har man alltid vetat att man en grå januarihelg åtminstone har André Pops som guidar en genom sofftillvaron.

I år har man, för att använda ett klassiskt Kalle Grenemark-uttryck, spänt bågen rejält.

Under helgens längdskidtävlingar i Tour de ski, har Pops och expertsidekicken Johanna Ojala tagit steget ut ur studion och rapporterar från fältet nere i Oberstdorf. Ojala är för övrigt ett riktigt fynd som SVT har fattat att man bör utnyttja mer denna säsong.

Oerhört insatt och bra på att förklara saker som skillnader i teknik och träning utan att finta bort en som tittare.

Och jag känner att det snart är dags att föreslå en folkomröstning om att expertkommentatorn Jacob Hård (60 år i dag) aldrig får gå i pension. Av alla klassiska röster som SVT har i sitt stall så är nog han den som skulle vara svårast att klara sig utan.

I slalomsändningarna från Zagreb gjorde däremot Stig Strand sin näst sista insats som expertkommentator i SVT efter att ha blivit petad. Strands röst må också vara fastetsad i själen, men i ärlighetens namn så är Anja Pärsson ett mycket bättre alternativ då man vet att saker allt som oftast blir helt tvärtom mot hans förutsägelser i backen.

Men den allra största styrkan denna säsong är att man satsat mycket tid och kraft på genomarbetade reportage vid sidan av tävlingarna. I helgen visades en fantastisk dokumentär om Toini Gustafsson Rönnlunds väg från krigsbarn till OS-hjälte. Tidigare har man åkt hem till skidåkaren Kikkan Randall i Alaska, hängt med skidskyttebröderna Tarjei och Johannes Thingnes Boe på bergsklättring och följt ukrainska skidskytten Valj Semerenko på träning i Ryssland i skuggan av kriget.

För alla oss inbitna skidfanatiker är det guld att få en inblick i dessa supermänniskors vardag.

I kväll tittar jag på ”Året var 1965”, SVT1, 20.00.

Klass

Det är svårt att slita sig från Kanal 9:s ”Mad men”-maraton på förmiddagarna. Suget efter sista avsnitten växer.

Pass

Tjugonde säsongen av ”Så ska det låta”, SVT1. Har någon brytt sig de senaste 15?

Stefan Sköld

Så spännande blev det kanske aldrig.

Ändå var ”Den fjärde mannen” en ­sevärd tv-serie, främst på grund av många bra skådespelare och stor omsorg om detaljerna i historien.

När populära böcker blir film eller tv-­serie, har det både sina för- och nackdelar.

Fördelen är förstås att gillar man historien vill man gärna se hur den förvandlas till ­rörliga bilder. Om det lever upp till den egna film som snurrade inne i skallen när man läste boken. Uppenbarligen var många ­nyfikna på vad regissören Kristian Petri och manusförfattarna Sara Heldt och Johan Widerberg skulle göra av Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Knappt 1,4 miljoner respektive drygt 1,1 miljoner följde de två första avsnitten.

Nackdelen, om intrigen inte av­viker för mycket från sin förlaga, är att spänningen uteblir, då man mer liksom bockar av ­händelserna än sitter med ­nerverna på spänn.

Nyfikenheten över att se hur man har filmat en ­roman vinner oftast, det ska vara en riktigt saggig bok ­eller ett ämne man inte bryr sig om för att man helt ska ignorera film- eller tv-­versionen.

Under de här tre avsnitten har tre historier berättats. Om hur tyska terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Om hur en man mördas i sin lägenhet i centrala Stockholm. Homofobe polisen Evert Bäckström (Claes Malmberg) ­avskrev fallet som ett ”bögmord”. Och så om hur LMJ, Lars Martin ­Johansson (Rolf Lassgård) i nutid utnämndes till ny Säpo-chef och åter började rota i de båda tidigare nämnda fallen.

Det är detaljerna som gör det och som gör det så trovärdigt.

Som när LMJ och hans favoritpolis Eriksson (Helena af Sandeberg) om och om igen rekonstruerar ett mord.

Som när man placerar suveräna skådespelare som Per Svensson, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Kjell Bergqvist, Johannes Brost, Shima ­Niavarani, Helena Bergström och Ida Engvoll i mindre roller.

Eller som när man låter Niclas Frisk skriva bakgrundsmusiken, härligt suggestiv hela ­tiden.

I kväll ser jag ”Blå ögon” i SVT 1.

Prat

”Stjärnorna på slottet”, SVT 1. Starkt avsnitt med Rikard Wolff. Läs min ­recension här!

Musik

”Last night of the Proms 2014”, SVT2. Snyggt producerad, men ­låååååång, klas­sisk ­konsert.

25 år har gått.
Vi fick en glimt av vad vi missat.
Jag blir förbannad.

Säsongens sista ”Tack för musiken” blev min säsongspremiär.

Jag kunde inte gärna slippa.
Inte när en av de största i min bok för en gångs skull skulle sjunga på scenen.
Inte när en av de roligaste och slagfärdigaste svenskarna skulle intervjuas om sitt värv.
Mauro Scocco klev ut ur kulisserna till en Niklas Strömstedt som just gjort en kortversion av ”Till dom ensamma” och sagt sig ha varit livrädd för sin gäst.
Den timme som följde var en ren fröjd. Strömstedts lågmälda intervjuteknik och tangerande musikerfarenhet landade väl. Och Scoccos svar kring musiken var bitvis intressanta, bitvis roliga.
Som det om skillnaden mellan konstformer:
”Två minuter framför en skulptur kan knappast få någon att gråta eller dansa som en galning. En ’shoutout’ till alla skulptörer där ute som kämpar på. Men musiken är the shit.”
Eller varför han inte turnerat under ett kvarts sekel:
”Jag sprang i pop-hamsterhjul hela 80-talet. Att sitta med fyra andra svettiga snubbar i en buss på väg till Mönsterås känns inte superlockande.”
Men framför allt var livemusiken en njutning. De känsligt förändrade och närmast perfekta poparrangemangen. Den ständigt underliggande melankolin. Låtvalen som var perfekta:
• I ”Jackie”, med fullband och Ratata-kollegan Johan Ekelund på klaviatur, visade Mauro inga spår av ringrostighet. Liverösten har nu ännu mer karaktär och komplexitet, färgat av levt liv.
• Fina ”Du är aldrig ensam”, duett med Tomas Andersson Wij, gav rysningar.
• ”Jag saknar oss” – kanske bästa låten han har gjort. (Tyvärr valde han att göra cover av Pluras cover-version. Ösigare. Och så bredbent att Scocco på håll ut såg ut som Lundell. Låten tappad både känslighet och nerv. Men han verkade ha skoj – viktigt.)
• Fläskiga avslutningen ”Sarah” fick mig att önska att programmet varit en timme längre.
Samtidigt blev jag förbannad på att mannen inte spelat en riktig konsert på 25 år.
What a waste.
Hög tid att göra något åt saken.
Förhoppningsvis var ”Tack för musiken” det avgörande steget tillbaka igen.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”.

He!
Andrev Waldens orsaks-luddiga meddverkan men vassa rymdprat i ”Gomorron Sverige” var skoj.

Eh?
Jag borde nog ha sett fler ”Tack för musiken”.