En halv miljon har följt TV 3:s ”Svenska Hollywoodfruar” varje tisdagskväll.
En tv-serie som behållt greppet om tv-tittarna, trots – eller kanske tack vare – att den nu förvandlats till en slags freak show.

Slut i rutan i går för den sjunde säsongen av ett av TV 3:s mest framgångsrika programkoncept.
Blev en braksuccé från de allra första scenerna, när Anna Anka stolt berättade hur hon gav sin dåvarande make, sångaren Paul Anka, en avsugning varje morgon.
Då, hösten 2009, var det verkligen mer en realityshow som följde tre svenska kvinnor som hade gift sig rikt i Los Angeles och deras vardagsliv, bara lite lyxigare än det som medel-Svensson lever.

Kvar från den tiden är bara Maria Montazami, som under alla säsonger, genom att vara den underdåniga hemmafrun, har varit den mest ”normala” av Hollywoodfruarna. Det har inneburit allt från feta reklamkontrakt till medverkan i ”Let’s dance” och en egen tv-serie. Där visade hon sig från en betydligt mer självupptagen sida.
Den här säsongen känns det som att Montazami har stått lite vid sidan av och med allt större förfäran iakttagit hur Britt Ekland, Åsa Vesterlund och Gunilla Persson ständigt brakat samman i praktgräl efter praktgräl.
I går handlade halva programmet om hur de inte kom överens när de skulle ta pressbilder ihop (se klippet ovan).
Helt uppenbart känns det som att hela säsongen varit inriktad på att få oss tv-tittare att älska att hata Gunilla Persson.
– Hon måste ju fan läggas in på psyket när som helst, alltså, sa Åsa Westerlund om Gunilla och åtskilliga tittare höll nog med henne.

För Gunilla har en självbild som inte liknar något annat. Hon spelar in ett pilotavsnitt för en tv-serie som aldrig lär bli av. Hon tror att hon ska tjäna miljoners miljoner på en kommande bok. Hon driver med sin stackars dementa mamma framför tv-kamerorna. Hon uppträder mer knäppt än Christine Meltzers version av henne i ”Partaj”. Och där finns ett barn inblandat också.
Det räcker nu, TV 3. Stoppa freak showen!

I kväll ser jag ”Kobra” i SVT 1.

(Humor)
”Inte OK!”, TV 3. Ganska roligt om svenskar attityd till pengar.
(Allvar)
”Korrespondenterna”, SVT 2. Intressant om det märkliga lilla landet Bhutan.

Barnen lär inte klaga, det är en bra och fin tv-serie.
Men av SVT-klassikern ”Julkalendern” krävs mer jul, mer snö, mer humor, mer crazy, mer snö och mer tempo för succé. Och mer snö.

Svenska barn firar allt oftare jul på en sandstrand och därmed är det kanske både logiskt och modernt att förlägga årets julkalender i den vackra kroatiska övärlden. ”Piratskattens hemlighet” skulle kunna vara sponsrad av ett resebolag.
Men jag säger som en unge i Nöjesbladet i går:
– Miljön är för somrig!

En julkalender ska gnistra och glimma, den ska snöa och räven ska raska över isen. Dessutom bör det vara inslag av magi och övernaturlighet, vilket de två senaste årens ”Mysteriet på Greveholm – grevens återkomst” och ”Barna Hedenhös uppfinner julen” bjöd frikostigt på.
Särskilt ”Hedenhös” var väldigt lyckad med galna figurer, tidsresor, samhällssatir, jultema och en glasklart enkel handling.
Årets kalender (jag har sett sex avsnitt) är ett nära-realistiskt drama som liksom de två senaste lägger mycket fokus på familjen, eller snarare bristen på den. Föräldrar som inte är närvarande, som hummar tankspritt när barnen berättar något viktigt och som stressar med livspusslet. Lika tidstypiskt som julfirande i Thailand.

Allra störst fokus läggs på relationen mellan barnen Minna, Sam och Bianca medan de i alla oändlighet spilonkar i hav och gruvor och letar efter en piratskatt. (Det tar tre avsnitt innan det blir tydligt vad de pysslar med och varför, åtminstone för mig som inte är barn). Det är en fin skildring av vänskap och maktförhållanden.
Humor är det ont av, bortsett från en slapstickartad scen när mamma (Ana Gil de Melo) inte lyckas svara i telefon och när Lena T Hansson och Iwa Boman dyker upp som ljuvligt besvärliga hotellgäster. I övrigt är det mesta dystert, alldagligt och vackert – lite för präktigt.
Och somrigt. Det ska snöa på julen! Det gäller för både verkligheten och julkalendern.

I kväll ser jag ”Diktatorn”, SVT2.
Ja
”Historieätarna”, SVT1.

Nej
Inget ”Homeland”, SVT1, pga Thaksgivingfirande i USA. Och nästa måndag bara på SVT Play pga ”Musikhjälpen”.

”Blå ögon” är en angelägen kommentar på dagens krassliga Sverige.
Serien är inte perfektion, men har tajming och stora ambitioner – och både lär och bör bli föremål för diskussion.
I våras förklarade SVT Dramas programchef Christian Wikander för Aftonbladet varför man valt att skjuta på premiären av den politiska dramathrillern ”Blå ögon” till efter höstens val:
– Även om det är fiktivt kände vi att det är bättre att vänta. Det är ofrånkomligt att det finns de som gör kopplingar till verkligheten.
Jag har sett de två första avsnitten av serien – som alltså utspelar sig under en valrörelse där politiker försvinner och mördas, främlingsfientliga krafter marscherar framåt och nationalsocialister statuerar blodiga exempel – och skulle vilja påstå att det bör vara direkt omöjligt för någon att inte göra en hel serie kopplingar till verkligheten. Speciellt nu efter valet.

Visst är den stålgrå, hotfulla bild som målas upp av läget i landet och den svenska politiken dystopisk, och tillspetsad med mord, terror och konspirationer.
Men samtidigt är den obehagligt bekant.
Och allra mest bekant är förstås allt som rör Sverigedemokraterna. Förlåt – ”Trygghetspartiet”.

”Blå ögon” är en oerhört angelägen serie. Vi bor i ett land som inte mår bra, och ”Blå ögon” är både en skoningslöst klar spegelbild av vad som händer i Sverige i dag, och ett varsel om vad som skulle kunna hända om vi inte börjar repa oss snart.
Och man får applådera ambitionen att göra även den mörka sidan flerdimensionell.
Anna Bjelkerud gör ett fint jobb med att humanisera sin engagerade lokalpolitiker Annika Nilsson; ensamstående utarbetad tvåbarnsmamma och övertygad Trygghetspartist.
Men ”Blå ögon” har också sina svagheter. En är ett par dramatiska kryddor för mycket – det pågår lite för mycket på för många håll. En annan är övertydligheten.
För inte mycket är subtilt i Alex Haridis manus.
Det är nästan så att man får lite ont i huvudet av den didaktiska slägga det bankas på med.
I kväll: ”Historieätarna” i SVT1.

Ja!
Adam Lundgren är självlysande som vådligt charmerande högerextrem psykopat och självutnämnd övermänniska i ”Blå ögon” (SVT).

Jaaa!
”Torpederna” (TV4) är ren och skär njutning. Så tajt precis överallt.

Yvigt, iögonfallande – nytt.
”På spåret” i SVT?
Nej men ”På spårets” enda nyhet för säsongen.

Allt var exakt sig likt förutom att Kristian Luuk skaffat sig ett rejält och aningen getartat designskägg som även var yvigt. Det såg lite underligt ut.
Det lär han inte komma undan med ostraffat av folkdomstolens mer kverulanta representanter. Kanske är jag en av dem för jag tycker att skägget stör tv-tittandet men, ok, visst måste Luuk få se ut som han vill.
Alla behöver ju poppa till sig ibland, skaffa en lite rockigare stil.
Programmet inleddes också med att domaren Fredrik Lindström tog upp denna elefant i rummet, jämförde Luuks look med rikskansler Axel Oxenstierna ”eftersom man märker ett sånt skägg”.

I övrigt var allt sig likt, bortsett från en mindre ändring i spelsystemet som ingen lär märka. Regerande mästarna Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl satt i ena buren och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson satt i den andra. Och utsökta Augustifamiljen stod för popmusiken, i går förstärkt med sångerskan Maia Hirasawa. Och varje resa började med frågan ”Vart är vi på väg?”

Exakt som alltid, och varför skulle SVT ändra på ett vinnande koncept? Ascoolt eller toppmodernt är det inte men ruggigt effektiv och brett underhållande tävlings-tv är det definitivt. Högklassigt, lärorikt och fredagstrevligt.
Ibland är vi trötta på ”På spåret”, då tar några andra tittare vid, och sedan kommer vi tillbaka medan andra lämnar. ”På Spåret” lär resa runt världen i ytterligare 25 säsonger. Med eller utan Kristian Luuks frasiga skägg.

I morgon ser jag på ”Så mycket bättre”. 20.00 på TV4, och hoppas att popesset Love Antells dag blir lika lyckad som Carolas förra veckan.

Ja
”Skavlan”, SVT1. Bra sväng i går, särskilt kul att återse den gamle tennisstjärnan Boris Becker.

Nej
”Hellenius hörna”, TV4, lever högt på folkliga välkända gäster och den charmiga gangstern som blev skådis Dragomir Mrsic är inte riktigt där – än.

Fredrik Virtanen

Bara fyra program. Ingen av SVT:s mest profilerade programledare. Satsningen känns lite halvhjärtad.
Men ”Auktionssommar” fungerar bra som lättsam underhållning.

Svenska folkets intresse för gamla prylar är välkänt.
När SVT:s ”Antikrundan” åter börjar sändas går det in på sin 25:e säsong och är ett av svensk tv:s mest sedda program.
Nya ”Bytt är bytt” med Renée Nyberg, ett tävlingsprogram kring antikviteter, har säsongsavslutning i kväll. Får säkert en andra säsong av TV4.

På auktioner runtom i landet är det nödvändigtvis inte värdefulla antikviteter som ropas in, det är mycket skräp också.
Men SVT2:s nya ”Auktions­sommar”, start i går, visar att det går att göra en fungerande tävling kring det också.
Visserligen känns väl allt­ihop som en lite halvhjärtad satsning. Bara fyra program tyder på en viss osäkerhet om konceptet fungerar eller inte. Och Sofia Rågenklint är väl inte direkt public service-tv:s mest högprofilerade programledare.
Men både hon och programmet i sig fungerar utmärkt.

Två par får 3 000 kronor var för att ropa in sina ”fynd”, den här gången på en gård i Bäsna utanför Borlänge i Dalarna.
När pengarna är slut och auktionen är över kommer två experter och värderar deras inköp och korar på det sättet vinnarparet.
Lite konstigt är det förstås att det (genom klippningen) känns som att det nästan bara är de två tävlingsparen Thomas/Yvonne och Annika/Helena som bjuder på före­målen. Övriga runtomkring hade kanske svårt att inte förhålla sig till att tv filmade fyra personer på första bänkraden.

Men man har hittat färgstarka tävlande och värderingsmännen Maria Granström och Mats Bergstrand känns mycket trovärdiga.
Egentligen är ”Auktionssommar” inget för mig, jag tycker ju det mest var rena skräpet som fanns till försäljning. Men programmet fungerar som lättsam underhållning.

I kväll bör alla se specialavsnittet av ”På spåret” där Kristin Lundell och jag möter Expressen-duon Cecilia Hagen och Malin Roos. Visas på aftonbladet.se klockan 19.00.

Ja

”Frihet bakom galler”. Grattis till Nima Sarvestani/Maryam Ebrahimi, vars dokumentärfilm vann en internationell Emmy häromdagen.

Nja

”Dom kallar oss artister”, SVT1. Har aldrig förstått Bob hunds storhet. Annars hade jag säkert tyckt bättre om avsnittet.

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

Nio säsonger har gått.
Ändå känns det som fest varje gång.
För ”Veckans brott” har aldrig varit bättre än nu.
Tiden går fort när man har roligt. Hade faktiskt svårt att tro det när jag räknade efter hur många säsonger som ”Veckans brott” (SVT1) har avverkat hittills. Nio stycken, för att vara exakt. Därmed är man en av SVT:s moderna långkörare. Och därtill något så unikt som ett program som fortsätter att växa med tiden. Kriminalmagasinet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Man har haft tid på sig att hitta formen, att testa, att välja bort sånt som inte funkar. Det är rappare, och man märker att både Camilla Kvartoft (utsökt!) och Leif GW Persson (snille!) blivit imponerande stadiga i sina respektive roller.
Visst var GW:s svamlande och oförställda sätt en av anledningarna till att han blev så folkkär. Men det finns en ökad skärpa nu, en snabbhet i ordväxlingen mellan Kvartoft och Persson som känns stabil och trygg.
Samtidigt är det svårt att låta bli att fundera över framtiden. Nio säsonger är mycket. Och ingen av oss blir yngre. Ett ”Veckans brott” utan Leif GW Persson är svårt att tänka sig. Ett ”Veckans brott” utan Camilla Kvartoft likaså. Båda har blivit så självklara i rutan, så enormt förknippade med just det här programmet att det är omöjligt att se att det kan överleva utan dem.

Vad som däremot mer än gärna får gå och självdö i ett mörkt hörn av tv-historiens skräphög är Sveriges städmästare (SVT1). Vad det går ut på vet ni redan. Ett gäng med sjuklig fixering vid städning kastar sig över fettfläckar, kladd och dammråttor. Denna gång fyra göteborgare som gett sig den på att bekämpa allt vad smuts heter. Och det är precis så dumt som det låter.
Om detta är vad SVT tror de behöver visa för att konkurrera med reklamkanaler och streamingtjänster har de fått precis allt om bakfoten. In i minsta beståndsdel är Sveriges städmästare själva antitesen till vad public service bör syssla med. En plåga för alla inblandade och en skam för SVT.

Onsdag kväll tittar jag på ”Dom kallar oss artister” (SVT1) med bob hund. 

HURRA 1

”The walking dead” (Kanal 9 Play). Femte säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

HURRA 2

”Line of duty” (SVT Play). Andra säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

Tokhyllat av alla. Kristallen-vinnare i fjol. 1 347 000 tittare på förra veckans säsongsstart.
Är ”Historieätarna” verkligen så jäkla bra?

SVT-programmet har blivit en ”snackis” bland folk.
För att serien i sina bästa stunder är grymt underhållande. För att Erik Haag och Lotta Lundgren har en härlig kemi tillsammans. För att många undrar vad de, egentligen, har för förhållande till varandra.

Själv ligger jag ofta lågt om jag hamnar bland folk som diskuterar ”Historieätarna”. Alla är ju så som tokkära i programmet. Orkar därför inte riktigt bli den där magsura tv-kritikern och påpeka sådant som att Haag och Lundgren inte alltid är så bra skådespelare. Att de ibland kan kännas lite för självupptagna. Att Haag ibland pratar ett slags vuxet bebisspråk. Att en hel timme ibland gör att det går på tomgång. Och att det blir lite svårt att variera äckelfaktorn när de reser 100, 200 eller 500 år bakåt i tiden. Allt som folk åt på den tiden var äckligt. Punkt, slut.
Med det sagt:
Erik Haag och Lotta Lundgren har blivit bättre på allt längs seriens gång.

Och gårdagens avsnitt om 1960-talet var faktiskt fullkomligt lysande.
Klockrent inte bara när det gäller testerna och analyserna av vad vi stoppade i oss, från pulversoppor till nymodigheten pizza.
Här handlade det lika mycket om träffsäker humor kring kläder, attityder, könsroller, boende, karriärer, bilar, grammofonskivekurser, politik och allt vad som nu avhandlades.

Ett skäl att programmet går rakt in i hjärtat och hjärnan, är förstås att jag kan spegla mig själv i det, då jag var barn och tonåring under dessa år. Det är lättare och mer tacksamt att skoja på ett public service-folkbildande sätt om sådant som några av tittarna har ett förhållande till. Få tittare lär upptäcka vad som skiljer till exempel 1600-talet från 1700-talet.
Därför gillar jag de avsnitt som utspelas i någorlunda modern tid bäst.
Då är det Karin af Klintberg-producerade programmet verkligen så jäkla bra!

I kväll ser jag ”Veckans brott” i SVT 1.

(!)
”Ögonvittnet”, SVT 1. Lovande start för nya norska thrillerserien.
(?)
”Hitlåtens historia”, SVT 2. Inget fel på programmet i sig, men visst finns det väl intressantare låtar än Snaps! tjatiga ”The power”?

Listan skulle kunna göras lång.
Men här är de fem främsta orsakerna till att jag älskar TV4:s ”Torpederna”.

1. Liv Mjönes. Hon må ha varit Guldbaggennominerad, haft stora roller i filmen ”Kyss mig” och ”Hamilton” och ”Ettor och nollor” men för många av oss är det ett magnifikt genombrott hon gör i ”Torpederna”. Hon har hon en naturlighet och fräschör som svensk film och tv skriker efter. Liv Mjönes äger varenda scen och bildruta hon medverkar i. Bakom rollen Camillas positiva och sammanhållna fasad anas ett vilt snurrande inre. Jag längtar tills det brister.

2. Felix Herngren. Hans bolag producerar, han själv regisserar och agerar showrunner. Han vågar vila i detaljer, stannar ibland upp för en slowmotion och leker runt med andra auteur-egenheter. Han får också liv i skådespelarna på ett sätt vi sällan ser i svenskt drama. Framför allt tycks han ha särskilt gott handlag med Liv Mjönes, rätt ofta hör man Felix egna betoningar och säregna meningsmelodi i Camillas repliker. Perfect match.

3. Bifigurerna. Ljudet av händer som smörjer in handkräm. Ett mmm:ande som svar till allt. Det bleka, lakoniska uttrycket. Handläggaren på arbetsförmedlingen, briljant nedspelad av Malin Alm, är bara en av alla underbara bifigurer som susar förbi i ”Torpederna”. Avfallsbrännaren ”Agge” (May-Britt Carlsson) var en annan nu senast vars fascinerande ansikte Herngren utan vidare vågade vila i. ”Varuhuset”-stjärnan Marika Lindström är fint återsende, Härenstam likaså, Dragomir Mrsic vräker ur sig oneliners, gamle gladiatorn Roger Zapfe är fin som en dum mågangster. Listan bara fortsätter växa för varje avsnitt. Kanon-castat.
4. Den komiska ångesten. Murphys lag drabbar vår huvudperson hårt, vi vet alla vart det bär, det är både plågsamt och njutbart att se hur oturen grinar Sonny i ansiktet. Vattenskada – ”vi friskrev oss från dolda fel”. Sonny får jobb av präst – präst hittar lik – Sonny råkar döda präst. Och så vidare. Det är en klassisk motor i denna genre men funkar verkligen.
5. Torkel Petersson. Jag är egentligen ingen stor fan. Men huvudrollen Sonny är som gjord för hans tafatta, lågmälda, drumliga men godhjärtade uttryck.

I morgon: ”Aftonbladet morgon”.

He!
”Vinterstudion” betyder myz.

Eh?
Zlatan-sketcherna i ”Partaj”.

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.