”Diktatorn”, där åtta ungdomar stängs in i ett hus där det råder simulerad diktatur i åtta dagar, är inte en konstig tv-idé. Inte jämfört med SVT:s ”Sveriges städmästare”.

Japp, det är vad det låter. Människor tävlar i att städa. Och det låter kanske inte så konstigt det heller, vi är ju vana vid att det tävlas i allt numer. Men tänk om någon för 20 år sedan sagt att 770 000 personer kommer att titta på ett städprogram år 2014 – nog hade det varit ganska konstigt?

Tävlingsmomentet är också det tråkigaste med ”Sveriges städmästare”. Det är inte alls fascinerande att se overallklädda personer välja mellan diskmedel och bensin för att gnugga bort en fläck. Däremot är proffstipsen roliga och intressanta. Visste du att man absolut inte få piska en persisk matta? Visste du att man kan ta bort fläckar med ett kålhuvud? Visste du att pengar är fullproppade med bakterier? Visste du att man rengör silver med vatten, folie och bakpulver? Sådan får man annars veta av städexperterna/programledarna, professor Marie-Louise Danielsson-Tham och städföretagaren Marléne Eriksson från TV4:s ”Rent hus”. De är den stora behållningen med ”Sveriges städmästare”, de kan allt. Tävlingsmomentet som tar cirka en halvtimme är löjlig och segt.

Det på förhand kontroversiella ”Diktatorn” på SVT har en väldigt smart idé i att deltagarna – eller vi tittare – inte vet hur de ska vinna prispengen på 100 000 kronor. Det ger en egentligen ganska vanlig dokusåpa en stark surrealistisk stämning, kanske som i en diktatur. I går var det tredje dagen och deltagarna börjar bli knäckta av sina meningslösa sysslor och bristen på demokrati, i övrigt händer inte mycket. Inga särskilda konflikter, inga filosofiska samtal. Den obligatoriska fyllan och sexet som kommersiella kanaler har i dokusåpor saknas faktiskt. ”Diktatorn” kunde ha tagit ut svängarna betydligt mer med en så bra grundidé.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, SVT1.

Fredrik Virtanen

  Ja ”Inte ok”, TV3. Barnsligt roligt. Nej ”Vädret”, TV4, det blir bara sämre. Snart snö igen. Fredrik Virtanen

  Det var, kanske, sista tv-intervjun med Kim Anderzon, som gick bort 24 oktober, 71 år gammal. Ett journalistiskt scoop! Men jag tycker nog att ”Fråga doktorn”-programledaren Suzanne Axell borde ha haft en lite annorlunda vinkel på intervjun.

Kim Anderzon var de fria teatrarnas primadonna som sedan blev brett folkkär genom Lasse Åberg-filmen ”Sällskapsresan” (1980). Fantastisk skådespelerska. Underbar som människa de gånger jag mötte henne. Avsnittet om henne i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” vintern 2011 är ett av programseriens allra bästa. Vi fick möta en kvinnlig skådespelerska som inte bara ovanligt klarsynt såg tillbaka på sitt liv och sin karriär. Här hade vi också en kvinna som farit fram som en tornado genom tillvaron och som inte bad om ursäkt för någonting.

Somliga kända människor går under jorden när de drabbas av cancer. Andra pratar lite grann om det. Kim Anderzon gick all in och var totalöppen i media om sin kamp mot sjukdomen. Hur det började. Hur hon behandlades. Hur hon sökte alternativ behandling i Tyskland. Hur hon stretade på och spelade teater in i det sista. Hur hon hade en sista sammankomst på en krog för de närmaste vännerna. Nu färdigställs en dokumentärfilm om denna kamp, där vi väl sannolikt får möta Kim Anderzon ännu senare innan hon gick bort, än i SVT:s populära frågeprogram om sjukdomar.

Programledaren Suzanne Axell intervjuade Kim Anderzon i hennes hem 9 oktober, två veckor innan hon somnade in. Givetvis visste båda två att det inte var långt kvar. Och jag får kanske fan för att jag är okänslig och skriver så här, men… jag tycker Suzanne Axells fokus blev rätt så fel. För mycket snack om cancern, hon hade ju pratat så mycket om det och den kampen var redan förlorad, och för lite om hur Kim såg på livet hon haft och vad hon kände för att allt snart var slut. Om någon kunde prata om det, så var det väl Kim Anderzon. Den underbara kvinnan som aldrig verkade banga för någonting.

Fotboll I
Fotbollsgalan i TV 4 recenseras av Marcus Leifby i Sportbladet.

Fotboll II
En skymf av TV 4 att sända dokumentären om folkkäre Klas Ingesson så sent.

2006 hittades Joyce Vincent död i sin egen soffa i London, med tv-apparaten på, omringad av oöppnade julklappar.

Där hade hon suttit i över två år.

Kvinnans öde blev uppmärksammat som ett sorgligt exempel på det moderna samhällets totala isolation. I dramadokumentären ”Dreams of a life” av Carol Morley målar Vincents gamla vänner upp en bild av en

karismatisk och utåtriktad person, fjärran från det ensamma liket i soffan.

Den brittiska kriminalserien ”What remains” (SVT1) får mig att tänka på Joyce Vincent och undra om manusförfattaren Tony Basgallop gjort detsamma. Här hittas också kroppen av en ung kvinna som legat död i två år, alltför ruttnad för att man ska kunna fastställa dödsorsak och utredningen läggs därför på is. Bara den pensionerade polisen Len Harper (David Threlfall) har svårt att släppa mysteriet och börjar på egen hand undersöka kvinnans skumma grannar.

Även om ”What remains” mysterium är mer intressant än de svar vi får, skämmer den definitivt inte ut sig i konkurrens med andra exempel på britternas extremt högklassiga kriminalserier just nu. Jag tänker på dystra historier som ungdomsthrillern ”Glue”, familjetragedin ”Broadchurch”, seriemördardystopin ”The fall” och inte minst polisrötan i ”Line of duty” som följer ”What remains” i tablån på SVT1.

Det som gör ”Line of duty” så makalöst bra, kritiken av systemet och maktens fallna gloria, är även skälet till att polismyndigheten vägrat hjälpa dem i produktionen. Skaparen Jed Mercurio har i stället tagit hjälp av anonyma poliskällor och bloggar. I ”Line of duty” finns inga självklara hjältar, särskilt inte bland lagens väktare.

Seriens andra säsong fokuserar på polisinspektören Lindsay Denton (Keeley Hawes) som misstänks ha varit inblandad i mordet på ett skyddat vittne under en transport. Det glimrande geniala i skildringen av Denton är hur provocerande hon är, så socialt kantig, solitär och slug, och att hon i sin tragiska situation, mött av rasande hat från poliskollegor, väljer att inte lägga sig platt och vara ett offer, utan slå tillbaka så hårt hon kan.

Förhoppningsvis ifrågasätter tittarna varför hon får dem att känna sådan motvilja.

I kväll ser jag ”Happy Valley”, SVT1 21.15.

Ha!

”Olive Kitteridge”, HBO Nordic. Missa inte denna existentiella miniserie med magnifika Frances McDormand i huvudrollen.

Wtf?

Att musiken alkisgrannen spelar på störande hög volym i ”Line of duty” är svenska The Knifes ”We share our mother’s health”.

Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.

En fluga, några diskokulor och en yuccapalm i en fikahörna.
Perfekt för en allsvensk prisgala.

Inga krystade humornummer.

Inga svulstiga Martin Stenmarck-uppträdanden.
Inga röda mattor, kungligheter eller smokingar.
Och total avsaknad av platta tacktal.
Bort med finköret, krafset, lull-lullet.
In med en yuccapalm, några diskokulor, ett par vepor i en uppimpad fikahörna och en skål med något som kan likna smågodis.
Och framför allt – in med folk som brinner för fotboll, för Allsvenskan.
Jag råkade snubbla över C Mores sändning av något som kallas ”Allsvenskans stora pris”.
Den hade varit oerhört lätt att missa. Ingen stor kanal sände, inga inför-artiklar, obefintlig pr.
Vi som ändå lyckades snubbla in på C More vid rätt tid fick genuint trevliga 90 minuter. Allsvenskan skulle summeras och priser skulle delas ut. Bakom Allsvenskans stora pris står C More, magasinet Offside och Svensk elifotboll. Juryn som avgjorde majoriteten av priserna var de allsvenska tränarna, de allvenska lagens lagkaptener samt 32 journalister och experter. Välkomponerat.
Huvuddelen av sändningen ägde rum i C Mores vanliga fotbollsstudio, som dagen till ära var utsmyckad med några diskokulor i taket. That was it. Som vanligt höll Lasse Granqvist – iklädd fluga! – lådan och Jens Fjellström sidekickade. De flankerades av sympatiske Johan Orrenius, chefredaktör på Offside och andra C More-profiler. De visade rakt och med grafisk minimalism upp finalisterna och vem som vunnit priserna. Ute i ett dåligt förtäckt fikarum stod reportern Jonas Dahlquist och mötte upp vinnarna som efter kort intervju fick sätta sig vid ett runt köksbord med en flaska öl och en liten skål med smågodis.
Så enkelt. Rakt. Genuint.
Vi fick the nitty-gritty av en normal fotbolls-gala – årets mål, årets tränare, tabbarna och fina hyllningar av de bortgångna – men slapp allt det andra tjafset som måste tryckas in i en gala som av hävd ska äga rum i en glob.
Stort och pompöst är inte alltid bäst.
Det här var en gala i en kostym som lirade perfekt med Allsvenskan. Och som var fantastisk att snubbla in i.

I kväll ser jag ”Idol”.

He! 1
Stora prisvinnaren Markus Rosenberg sken av ett zlatanskt självförtroende.

He! 2
”Ska vi göra slut” (Kanal 5) är ett underbart lågmält, mänskligt och varmt program.

Inget buller, inget bång.
Inga basuner eller fyrverkerier.
Höstens starkaste seriestart skedde i tystnad.
I USA är den stekhet. Tv-junkies världen över tankar hem senaste avsnittet i samma ögonblick som det dyker upp på nätet. Fanskaran är stor och hejdlöst passionerad. I Sverige är det inte riktigt samma sak. Ganska långt därifrån, faktiskt.
När femte säsongen av ”The walking dead” (Kanal 9) gick upp på svensk tv var det mest tyst. Inga fanfarer, inga kanonsaluter. Det är lika konstigt som synd. För det var länge sedan jag såg en så stark öppning på en seriesäsong.
Vi som skriver om tv har sett ett par avsnitt mer än vad som sänts hittills, och jag överdriver inte ens lite då jag säger att de tre första avsnitten av säsong 5 är snudd på mästerverk. Tre avsnitt i rad med en stämning så tät att man knappt kan andas. Att serieskaparna dessutom har modet att låta varje avsnitt sluta med en cliffhanger gör att behovet att se mer aldrig går över.
Kolla själva. Första avsnittet finns på Kanal 9 Play. Rick Grimes (Andrew Lincoln) och hans grupp fick ju erfara att Terminus inte var den fristad som utlovats. Tvärtom. Som alltid handlar allt nu om att överleva. Men det är inte de levande döda som är det största hotet. De farligaste och mest lömska varelserna är människor, andra överlevare.
Över huvud taget var det länge sedan som ”The walking dead” slutade vara en zombieserie.  Blodsplattret är mest ett ramverk för den större berättelsen. Fokus ligger på relationerna mellan de överlevande och kampen för att klara sig i en värld som gått åt helvete. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände så starkt för en grupp seriekaraktärer. Att jag efter lite mer än fyra säsonger verkligen tagit dem alla till mig och bryr mig om dem. Så starka och trovärdiga manus har ”The walking dead”. Det är därför du måste titta.
Ska vi säga så?
Onsdag kväll tittar jag i kapp ”Line of duty” (SVT Play).

HURRA!
”Homeland” (SVT Play). Jag trodde aldrig att serien skulle funka utan Brody. Jag hade fel.

MEN NEJ!
”Sveriges städmästare” (SVT1). Hand upp den som tyckte det här var en bra idé?

Artister som möts i TV4 möter artister som möts i SVT.
Kalle Moraeus har kallats in för att bryta SVT:s lördagsunderhållningsförbannelse.

 
Osäkert om speciellt många kommer att sakna ”Atleterna” och ”Brevfilmen” – de senaste titlarna i en allt längre rad av feltänkta försök till helgunderhållning från SVT:s sida.
Men nu har SVT laddat om, med förvirrade men småroliga panelhumorn ”Intresseklubben” och pålitliga, pittoreska artisthänget ”Moraeus med mera” – som tidigare alltid har legat på söndagar, men nu har fått rycka in som lördagsunderhållning, som för att hämta tillbaka lite av SVT:s förlorade helgheder.
I säsongspremiären frotterade sig mysiga masen Kalle Moraeus med Linda Pira och Stor, Miriam Bryant, en teatralisk Jan Malmsjö samt Robert Gustafsson.
En brokig skara kan man väl lugnt säga, vars umgänge blev underhållande bisarrt i och med att Gustafsson hela tiden var ”i karaktär” som den lätt tragiska Rolandz-sångaren Roland Järverup.

 
Och på tal om att vara i karaktär kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att artisterna i ”Så mycket bättre” numera i princip leker ”Så mycket bättre”.
För medan deltagarna i SVT-föregångaren ”Stjärnorna på slottet” på senare år har gjort allt för att uppträda mer civiliserat än de första säsongernas deltagare, och undvika den typ av bråk som var karaktäristiska för programseriens barndom, känns det som att deltagarna i TV4:s program tvärtom mer eller mindre medvetet är ute efter att upprepa. Skapa samma stämning, bli lika tajta, gå lika nära, fånga liknande ögonblick.
Jag kan ha helt fel, men tycker mig ana något lite uppskruvat över alla försäkringar om hur mäktigt och magiskt och underbart och episkt och fantastiskt och bästa kalaset allting är.
Annars var det ett habilt avsnitt i går, då härligt hesa udda fågeln Amanda Jenssen höll hov.
Poptrollkarlen Orups ”Magiker” lär vi få höra fler gånger.

I kväll är det starkt på seriefronten. SVT satsar brittiskt med ”What remains” och en suverän andra säsong av ”Line of duty”, och i Kanal 9 är ”The walking dead” tillbaka.

Ja!
Som så ofta vad gäller panelhumor verkar komikerna ha roligare än oss tittare även i ”Intresseklubben” (SVT). Men Anders Jansson levererade ändå en strid ström av roliga dumheter…

Nja…
… medan David Batra kunde ha lagt i en högre växel.

Det är inte killarnas år i ”Idol”.
Det är mannens år.
Mannen heter Pär Lernström.

En efter en åker de ut. Petter och Ludvig lyckades på något sätt hålla sig kvar i går. Men det var en högst tillfällig historia. Nästa vecka kommer killslakten fortsätta.
Det går på tvärs med tidigare trend. Vi ser ett skifte. Killarna har historiskt sett haft det lättare, oavsett om det gäller ”Idol” eller ”Melodifestivalen”. Det är småtjejerna som röstar, har det hetat. Det är småtjerna som sitter på telefonerna, som blir engagerade, som blir förälskade, som tycker det är värt att lägga 5,70 plus operatörens avgifter för att lägga en röst på sin favorit.
I år har någonting hänt. Det handlar om kvalitet. Årets kvinnliga deltagare i ”Idol” är så pass överlägsna att killarnas charm står sig slätt. Det är klasskillnad.
Mollie Lindén, den fullfjädrade artisten. Lisa Ajax, med sina Hollywood-kvaliteter. Josefine Myrberg, som med naturlig karisma och energi vänder en upp och ner.
Matilda Gratte, med sin säregna röst som, löjligt nog och mot allt förnuft, åkte ut i går.
Killarna står i skuggan av dessa självlysande talanger.
Förutom en.
Och han är inte längre någon pojk.
Jag har i flera år varit rätt tuff mot Pär Lernströms insats i ”Idol”. Kallat honom valpig. Ofärdig. Forcerad.
Men den här säsongen har någonting hänt. Lernström har äntligen tagit det stora kliv jag väntat på.
Den här säsongen äger han scenen, leder programmet med en närvaro och säkerhet som tidigare saknats. Han bottnar. Är självklar. Är större än sin uppgift.
Den största skillnaden är att han öppnar upp, uttrycker sina åsikter, vågar landa och tro på det han säger. Småmissar bekommer honom inte längre.
Han har slutat spela programledare – han är programledare.
Pär Lernström har länge varit TV4:s golden boy. Han har fått leda de största, viktigaste programmen. Det har gått upp och ner, men TV4 har valt att fortsätta satsa, stötta, tro.
Förtroendet lönar sig. Nu är Pär Lernström färdig.
Och han håller internationell toppklass.

I kväll: ”Så mycket bättre”.

He!

Väljer ”Hellenius hörna” fråmför ”Skavlan” alla dar i veckan. Särskilt på fredagar då.

Eh?

Andreas Weise hamnade märkligt nog på dubbla stolar, med i både ”Doobidoo” och ”Idol”.

Norska radiosluskar.
Barnskivor och rockdinosaurier.
”Dom kallar oss artister” fortsätter att leverera.
Det är på väg att bli en långkörare. Och inget kunde göra mig gladare. När ”Dom kallar oss artister” (SVT1) nu är inne på sin femte säsong är det mesta sig likt. Lika bra det, egentligen. Det finns ju något alldeles speciellt här, som inte behöver ändras. Att hänga med i en artists vardag, att gå tillbaka i tiden och spela skivor som artisten tagit till sitt hjärta. Det ger, i all enkelhet, så mycket mer än alla löpande band-intervjuer i världen.
Veronica Maggio är först ut och vi får följa henne på promotionbesök i Norge. Just pr-maskineriet visas upp i sin plågsamma monotoni. Intervju efter intervju, samma frågor och samma svar. Idiotiska norska radiosluskar som frågar om de får ligga sked med Maggio. Att hon inte ber honom gå och hänga sig är en uppvisning i självbehärskning.

Men det riktigt fina är inte det som händer i förgrunden. I en kort sekvens tar sångerskan med teamet till sitt gamla favoritfik i Oslo. Det är en scen som känns lika avslappnad som äkta. Inget speciellt händer, men det känns ändå som ”Dom kallar oss artister”-gänget fångat något väldigt speciellt.
Som popnörd sedan barnsben är jag alltid fånigt intresserad av artisters influenser. Vilka låtar, artister och skivor som de tagit med sig genom livet och som format dem som konstnärer. Man lär sig något nytt, kan se mönster man inte tidigare kände till. Älskar sånt.
Här lyckas Maggio överraska genom att välja James & Karins klassiska ”Barnlåtar” (som jag själv spelar för min son) och dra paralleller mellan den skivan och sitt eget låtskrivande såväl som rockdinosaurierna Pink Floyd. Det är de små stunderna som gör att ”Dom kallar oss artister” till stor tv.

För övrigt anser jag att Åsa Avdic borde bli årets julvärd i SVT.

Torsdag kväll tittar jag på ”Livet efter döden” (SVT2).

HURRA 1

”The walking dead” (AMC). Tre avsnitt utan en chans att hämta andan. Nya och femte säsongen har börjat som en hästspark i nyllet. Lovande!

HURRA 2

”The driver” (BBC One). Nordengelsk noir med en storspelande David Morrissey som livskrisande taxichaffis i klorna på Manchesters gangsterboss. SVT har köpt in. Hurra!