Anders Öfvergård tittar med rynkad panna in i kameran och bedömer läget på sin restaurang med följande bröl:

– Det är kat-a-strof!!

Och inte för ett ögonblick tror man på honom.

Realityprogram är en särskild utmaning i tv-branschen. Kollisionen mellan produktionsteamet som har ett skriven formel att upprätthålla och svensson-deltagarna som hoppas på en egen, unik upplevelse måste hanteras på ett delikat sätt. Cynism finns inbyggt i konceptet eftersom man utger sig för att skildra en verklighet. Från produktionens sida måste man arbeta hårt med att dölja eller i sämsta fall tona ner manipulationen.

Gårdagens premiär av ”Arga restaurangen” (Kanal 5) är ett exempel på när man misslyckas i genren, en svensk variant av Gordon Ramsay-ledda ”Hell’s kitchen” där man lyft in arga snickaren Anders Öfvergård – som nu återbekantar sig med den krogbransch han en gång lämnade. Upplägget liknar ”Leifs restaurang” (TV4) och har ett gäng arbetslösa som ska drillas av Öfvergård på hans nya hak innan det öppnar. Restaurangen ska heta Angry diner, så uppenbarligen är det inte mys eller god mat som ska vara främsta argumentet för att gå dit, utan upplevelsen av en hunsad personal som lyckas skrämma fram något dugligt på din tallrik.

Det börjar med ett matlagningstest där vissa går vidare, andra får se den koleriske krögaren spotta ut maten och kalla den ”äcklig”. De som går vidare bussas sedan till Angry diner där de får veta att de redan samma kväll ska laga mat och servera åt en fullpackad lokal.

Det går som väntat eftersom ingen kan laga mat och ingen vet hur man sköter kassan. Och Öfvergård ryter, pekar med hela handen och lägger ner sin själ i skådespeleriet framför kameran när han påstår att ”jag trodde att det skulle bli kaos men inte att det skulle vara SÅ HÄR illa”.

Jo, tjena.

Det är vid sådana här tillfällen, när upplägget är så genomfalskt, som man bara vill sätta fyr på hela realitygenren.

I morgon ser jag ett gäng Kristaller delas ut på TV4.

Nja

”Böda camping” (Kanal 5) är snäppet mindre cyniskt än ”Arga restaurangen”. Men varför en hel timme?

Nej

Tredje säsongen av ”Dallas” är igång i Sjuan. JR är död och begraven. Varför är inte den här rebooten det?

Halvera ditt köttätande.
Just what the doctor ordered.

Doktor Michael Mosley fick oss att bli tokiga i 5:2-dieten.
Han fick oss också att fatta att det räcker att träna tre minuter i veckan.
Nu har SVT visat hans tvådelade undervisning i köttvetenskap. Förra veckan tog han upp de hälsomässiga aspekterna av vårt köttätande. Han kom fram till att vi bör äta mindre rött kött.Visade på det farliga i att äta processat rött kött.
Doktorns ordination: Dra ner konsumtionen till hälften. Undvik bacon och den kokta med bröd.
I går var det dags att ta sig an vad köttfrosseriet gör med vår värld. Det var ingen munter historia. Rent deprimerande, faktiskt.
På sitt Mosley-typiska sätt åkte han ut i verkligheten och berättade hårda fakta ”on location”. Han byggde köttberg på kartor utlagda på ett slakterigolv. Han red med kofösare i Texas. Han tryckte ner sin arm i ett hål i en levande betande kossa (jo!) på ett forskningslabb för att se hur gräset bryts ner och skapar metangaser – utsläpp motsvarande en medelstor bil. På en massproducerande köttdjursfarm förklarade han att 14,5 procent av alla utsläppta växthusgaser kommer från djur vi äter eller mjölkar – lika mycket som alla bilar, båtar och flyg tillsammans. Att en tredjedel av jordens landyta används för köttproduktion, hur Sydamerika skövlar och förstör mark för att producera sojafoder till djuren.
Han stod i en kycklingfarm där miljoner kycklingar under ett år får trängas sida vid sida för att i rekordfart växa upp och slaktas och mätta våra magar. Och förklarade samtidigt att detta sätt är det mest gröna du kan köpa i köttväg, att eko- och kravkycklingar är betydligt sämre ur en miljöhållbarhet.
Deppigt värre. Vad kan vi göra då? Inte några konstigheter. Vi måste äta mindre kött. Max 100 gram om dagen. Hälften av vad vi äter i dag. Ska du äta kött – ät kyckling. Rött kött endast vid festliga tillfällen.
Ungefär samma slutsatser som i första programmet.
Vi borde lyssna på Doktor Mosley. Följa hans ordination.
Låt köttbantningen bli ditt nya 5:2. För din och planetens skull.

I kväll hoppas jag på stenhård grillning av Jimmie Åkesson i SVT.

He!
Den där pöjken i ”Idol” kan nog bli något.

Eh?
Fast igen i ”Paradise hotel”.

Ingvar Oldsberg vill föryngra ”Bingolotto”.

I stället tar han det till dödsbädden.

Han har slagit på stora trumman i intervjuer, den gode Ingvar. ”Bingolotto” skulle bli inspirerat av Filip och Fredrik, studion skulle påminna om David Lettermans och vinsterna skulle bli ballare.

Så vad hände?

Vi fick en halvtimme mer av samma elände.

”Bingolotto” har tappat till ungefär en tiondel av tittarna sedan glansdagarna på nittiotalet – men TV4 (numer TV7) har svårt att släppa taget om sin älskling. Tiderna förändras dock och tur är väl det. Om de ska få tillbaka publiken krävs nog något mer radikalt än att byta programledare, plocka fram Robert Wells ur sitt ide och införa Ingobingo (!).

Senast gjorde de i alla fall en ansats till föryngring genom att ta in Marie Serneholt. Men det räckte inte med en ung programledare för att locka en yngre målgrupp. Så då gjorde de en kovändning och satsade på 69-årige Oldsberg.

Han må vara trygg i sin roll och såg ut att älska varenda minut i rutan, men eftersom programmet helt saknar styrsel blir det pannkaka av allting. Det nya intervjusegmentet var helt obegripligt. Gästen och riksknasbollen Caroline af Ugglas närvaro i studion var väldigt svår att få grepp om. Först filmades hon bakom kulisserna målandes en tavla. Sedan fick hon några frågor, sedan målade hon vidare i studion. Mest vandrade Ingvar dock runt i studion utan att riktigt veta vart han var på väg.

När af Ugglas skulle lära Oldsberg att sjunga ”Are you lonesome tonight” med en djup röst blev det för mycket av den flamsigt putslustiga jargongen och man ville helst bara dunsta från jorden.

Den gamle ”På spåret”-nestorns dragningskraft ska dock inte underskattas i de äldre leden. Men hur det än blir så kommer han inte att sitta kvar på sin stol för evigt. Och eftersom återväxten bland tittarna i princip är obefintlig så krävs nog en helrenovering av konceptet om det inte ska gå i graven med målgruppen.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex”, HBO Nordic.

Klass

Anna Hedenmo och Mats Knutson ledde utfrågningen av Gustav Fridolin i SVT1 med den äran.

Pass

”Parlamentet – Superval 2014”, TV4. Bättre politisk satir ett supervalår är väl inte för mycket begärt.

Stefan Sköld

Den har passerat i tysthet.
Men låt inte det lura er.
”The honourable woman” är det nervigaste du kan se just nu.
Ibland kan man inte lita på andra. För att få något gjort ordentligt så måste man göra det själv. Fråga bara Hugo Blick. Han står nämligen ensam bakom två av de senaste årens BBC-serier. Som ensam manusförfattare, producent och regissör gjorde hans helt unika vision att ”The shadow line” blev en modern tv-klassiker. Uppmärksamma läsare kommer ihåg att jag hyllat den brittiska kriminalserien och dess film noir-känsla förut. Den är helt makalös, och om ni inte redan sett den så skynda er att göra det.
”The shadow line” var ingen ensiled lyckträff. Nya ”The honourable woman” (HBO Nordic) är även den helt och hållet styrd av Hugo Blick själv. Han har skrivit, producerat och regisserat den politiska thrillern med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Gyllenhaal spelar baronessan Nessa Stein, en brittisk-israelisk affärskvinna med ett mörkt och komplicerat förflutet. Med imponerande fingertoppskänsla jonglerar Blick mellan högoktanigt politisk thriller och slutet familjedrama, fyllt av mörker och skuldkänslor. Som vanligt leker Hugo Blick med tittaren. Vändningarna är många och smarta. Så fort man tror att man har koll på situationen drar Blick undan mattan på tittaren igen och serien tar en helt ny vändning. Det är en förbaskat stilig serie. Mångbottnad, gåtfull och extremt spännande. Samtidigt som avstampet i det lilla – familjen och barnen som hela tiden känns oskyddade och utsatta – gör att ”The honourable woman” berör djupt även på ett mänskligt plan.
Både Maggie Gyllenhaal och Stephen Rea imponerar stort i sina roller. Speciellt Gyllanhaal är isande stark med ett påklistrat starkt yttre – och en blick som är helt död. Palestinakonflikten spelar en stor roll i berättelsen, och gör att ”The honourable woman” känns nästan obehagligt aktuell sensommaren 2014.
Fredag 22/8 tittar jag på ”Retro” (SVT1).

Hurra!
”Sommar med Ernst” (TV4). För att han är Ernst. Världsmästare i grenen, faktiskt.

Nja…
”Utfrågningen: Fredrik Reinfeldt” (SVT). Varför har man lagt upp det som en sportsändning? Varför en hejarpanel med politiska halvkändisar? Varför den ansträngt ungdomliga inramningen? Obegripligt.

Fortfarande skämskudde-fokus och iskall jurycynism.
TV4:s ”Idol” är en tioåring på dagisnivå.

Jag ångrar nästan att jag såg senaste säsongen av ”American Idol”.

Svenske Per Blankens togs över till USA för att rädda formatet som varit i fritt tittarfall de senaste åren. Hans tidigare arbete med den svenska versionen hade imponerat.
Trots en tittarmässigt tuff start i USA gjorde Blankens avtryck, nya grepp fick programmet att kännas fräschare och modernare. Hans arbete med den nykomponerade juryn bestående av Jennifer Lopez, Keith Urban och superentertainern Harry Connick, Jr. resulterade i en varm, kunnig och dynamisk trio som gav konstruktiv kritik varvat med kunnig analys.
Per Blankens rensade bort 90 procent av den trötta skämskuddeunderhållningen då tondöva, insiktslösa stackare får göra bort sig inför miljonpublik. Istället bjöds vi på en tajt auditionturné packad med rysningsögonblick, personöden och spännande situationer när juryn tvekade om de skulle ge en guldbiljett eller inte till på gränsen-talanger. Och vi tittare fick gissa, tycka till på via twitteromröstningar och sitta på helspänn tills efter reklamen.

TV4:s version av ”Idol 2014” står i bjärt kontrast mot Blankens varmare inrikting.
Det känns plötsligt omodernt. Formatet har i år närmast klivit bakåt i utvecklingen.
Fokuset på fulauditions är större. Någon tycks tro att vi fortfarande får nöje när en cynisk Alexander Bard, som nu dominerar juryn, sågar en känslomässigt instabil tonåring. Den svenska juryn lyckas inte ge rimlig feedback utan stannar vid ett unisont ”du kan inte sjunga” eller ”du är jättebra”. Dynamiken är noll, spänningen obefintlig.
Eftersom det är tioårsjubileum fick vi i går för sjuttielfte gången se ”klassiska” sågningar då den gamla originaljuryn gick över alla gränser och hånade skiten ur de sökande. Därefter hastades en radda guldbiljettsvinnare från Göteborgsuttagningen förbi i ett svep.
TV4:s ”Idol” är en tioåring som fastnat på förskolenivå.

I kväll missar jag inte kvällstidnings-tv:n ”Skilda världar – vad hände sen” i TV4.

He!
”Idol-talangerna” imponerar dock – det lär blir ett riktigt vasst gäng i år.

Eh?
Pär Lernström har växt till sig, men den här berättarröstsmattan är enerverande och onödig.

Valhetsen gör en proppmätt.
Samma partiledare grillas överallt samtidigt.
Men det finns hopp för hösten.
Det var som att proppen gick ur med EU-valet i våras. Inget tog sig riktigt efter det. Supervalåret kom av sig. Partierna orkade inte ens ladda om och fylla sina plakat med nytt innehåll. Istället har landet tapetserats med affischer i grälla färger och fula typsnitt som alla innehåller intetsägande floskler som inte betyder ett dyft. Men det är inte på grund av bristande medieintresse som mättnaden slagit in, tvärtom faktiskt. Den totala övergödningen av utfrågningar, debatter, dueller, partiledarporträtt och utspel skapar trafikstockning i hjärnan. Till och med för en mycket politik- och samhällsintresserad medborgare som undertecknad börjar orken tryta. När varje kanal, tidning och radioprogram fylls till bredden med samma partiledarutfrågningar kommer mattheten. Under tisdagsmorgonen grillades Stefan Löfven i radions P1 och på kvällen premiärsändes ”Val 2014” (SVT1) med Göran Hägglund (KD) i heta stolen. Kristdemokraten klarade sig hyfsat. Charmig, men hal. Själva programmet flög inget vidare. Varför SVT har valt en hurtig inramning, som gällde det en sportsändning, är en gåta. Vem tyckte att det var en bra idé? Mats Knutson spelar rollen som ihärdig och ettrig terrier bra och med trovärdighet. Men Anna Hedenmo når aldrig fram. Snubblar på frågorna, har svårt att skjuta iväg följdfrågor och känns mest bortdribblad.
Men det finns ändå hopp för hösten. Under tisdagen hade SVT pressvisning av sin tv-höst. En uppvisning av en förbluffande svag höst. En hel del som på förhand doftar så mycket kalkon att man behöver gasmask. Men förstås också pärlor. Klarast av allt glittrade ”Viva Hate”. Peter Birros Morrissey-klingande berättelse om ett ungt rockband från Göteborg. Om känslor på liv och död, om total närvaro och kompromisslöshet. Det klipp som nu finns att se via SVT-sajten bådar extremt gott, och jag vågar spå ”Viva Hate” som ett av årets mest omistliga draman.
Onsdag 20 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2, episod 6 är det svartaste hål tv-året 2014 bjussat på. Så helt befriat från hopp och ljus. Rekommenderas.

Nja…
”Idol” (TV4). Är 2014 är det nya 2004? Tiden står still och TV4 känns tröttare än narkos.

Tonåringar med söta idoldrömmar. Följt av socialrealism i Göteborg.

Klart att man behöver väga upp med snusksåpa efter all finreality.

”Idol” (TV4) firar tio år och det finns all anledning för kanalen att beställa prinsesstårta. Väldigt få vinnare har visserligen haft en karriär värd att tala om efter ”Idol”, vilket förstås tar ner spänningen. Men ”Idol” har ändå plockat fram så många icke-vinnare som kvalitets- och karriärsmässigt lyft till en helt annan nivå att det är värt att applådera.

Och det är ju inget snack om att det är en högklassig tv-produktion. ”Idol” må vara som en gammal Ipod som tiden sprungit ifrån, men det betyder inte att det har slutat fungera. Som alltid i detta tidiga läge är det Baggarna och Bard som bär allt innan vi lär känna kidsen. Gårdagens höjdpunkt var juryns entusiastiska coachande av 16-årige Simons näsa (!).

En nyare bekantskap under hösten blir ”Leifs restaurang” (TV4), där Leif Mannerström tar hjälp av ett gäng arbetslösa i sina nya lokaler. De ska få en chans att visa vad de kan under Leifs stränga översyn. Till skillnad från Gordon Ramsays vinande piska ligger fokus här på mötet mellan Leif (som aldrig varit arbetslös) och människor som är mer än redo att få en ny chans.

Det kanske inte är så mycket raffel över lökhackandet, men det blir spännande att följa resan. Och räkna hur många gånger det stockar sig i halsen för den lättrörde mästerkocken.

En småkul inledning med Greg Poehler från ”Welcome to Sweden” och förra säsongens största profil, Samir Badran, och så var ”Paradise hotel” (TV3) igång igen. Efter två timmars finsåpor på TV4 är det befriande att se köttig realitytrash utan några pretentioner. Det är som en porrtidning – glansig look, mycket naket och så känner man sig lite smutsig efter att ha tittat.

”Idol”-uttagningar i all ära. Men just nu är jag mer nyfiken på vad som händer när de blåögda grabbarna hunkutmanas i nästa avsnitt.

I kväll (tisdag) ser jag utfrågningen av Göran Hägglund (SVT1).

Ja

Smågnabb kan också vara Ernst-mysigt. Det visar ”Trädgårdsmåndag” (SVT1).

Nej

”En stark Norgehistoria med Morgan & Ola-Conny” (Kanal 5). Tröttast av alla trötta återseenden.

Nytt är inte alltid bäst.
Sommaren skarpaste serie är en repris.
Men vilken repris det är.
Världens bästa tv-serie är inte gjord ännu. Något fantastiskt väntar alltid runt nästa hörn. Den ultimata tv-serien sänds alltid imorgon, oavsett vilken dag det är. Det må låta onödigt hårddraget, men är samtidigt en fullständigt nödvändig tanke för att hålla intresset uppe. Varför ska man annars fortsätta titta? Varför ens göra nya program om det som redan gjorts nu har varit så fantastiskt? Varför inte nöja sig med det göttiga man redan sett och älskat? För att man alltid vill ha mer. Nytt, bättre, snyggare, modernare. Men måste det alltid vara så? Samtidigt är det ju inte bara litteratur och skivor som med rätta klassikerstämplas. Detsamma gäller i allra högsta grad tv-serier. För sommaren 2014 är den bästa serien på vanlig tablå-tv inte ny, utan en repris. ”The shadow line” (SVT2) sändes för första gången härom året. Den hyllades av såväl kritiker som tittare och i sommar har den rullat igen.
Att se den igen är som att läsa om en bok man älskat och hitta nya saker man missade första gången.
För Hugo Blicks kolsvarta berättelse om engelska knarkbaroner, korrupta poliser och iskalla lönnmördarfarbröder är utan tvekan en klassiker som tål att ses om gång på gång. Så många trådar, så många detaljer, så många smarta sidospår att man knappt vill blinka av rädsla för att missa något.
Grunden är enkel, men vändingarna imponerande många – och smarta. Kommissarie Jonah Gabriel kommer tillbaka till jobbet efter en skottskada som fått honom att tappa närminnet. När en stor knarkboss hittas mördad i en bil tar Jonah fallet och märker snabbt att allt fler trådar leder till hans egen poliskår. Sista avsnittet gick i går, och för er som inte sett det än vill jag inte förstöra något. Men det brittiska noirdramat har ett av de bästa slut jag sett sedan Vic Mackey vandrade ut ur bild i ”The shields” sista avsnitt. Så intensivt att man knappt kan andas. Och så utsökt deppigt.
Se det som en rekommendation.

Söndag 17 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Sommarkväll med Rickard Olsson” (SVT1). Programmet är inget vidare. Men Olsson är ett sant tv-ess, oavsett sammanhang.

Nja…
”Sommarkrysset” (TV4). Som att drunkna i rosa sockervadd. Påfrestande.

Skolan är en märklig plats.

Så mycket tid små människor tillbringar i händerna på en mer eller mindre nyckfull institution.

Dokumentärserien ”Educating Yorkshire” tillbringade nästan ett år på Thornhill-skolan i Dewsbury och resultatet lockade miljoner till de brittiska tv-sofforna hösten 2013. Under namnet ”The school” visas den nu i Sverige på streamingtjänsten SVT Flow.

Fokus för serien är Mr Mitchell, den nye rektorn, som lyckats lyfta skolan ur det absoluta bottenskiktet resultatmässigt i Storbritannien. Han framställs som en rättvis sheriff, sträng men känslig, med en närmast irriterande grabbig spexighet som frodas i det nya rampljuset.

Skoluniformerna ska se prydliga ut, alltför mycket smink och piercings bestraffas. Rökning leder till ”isolering” (ensamjobb under övervakning).

Samtidigt har lärargruppen insett att det enda sättet att höja skolresultaten är att eleverna är trygga och trivs i skolan. Mycket handlar om att lösa bråk på rasterna, hantera koncentrationsproblem och vänskaper som bryter samman.

Mat flyger i matsalen och rektorn kallar in Kamreen, 12, på sitt rum. Närbilder avslöjar alla känslor som rasar i det sammanbitna, skuldridna ansiktet. Det är enormt fascinerande, rörande men självklart också etiskt komplicerat. Filmmakarna har haft psykologer inkopplade, men också genomfört hundratalet hembesök och fått godkännande av de medverkande barnens föräldrar.

Samtidigt handlar det lika mycket om lärarna och deras ångest och tårar. Samspelet i skolans universum

skildras närgånget men respektfullt och när serien når sitt åttonde avsnitt där stammande Musharraf kämpar för att genomföra ett avgörande talprov har åtminstone jag fallit pladask.

– Stora drömmar, säger han med ett nervöst leende.

Ingen skildras någonsin som ett ”hopplöst fall”. Barnen kan gå igenom besvärliga perioder som det är de vuxnas ansvar att lotsa dem igenom.

Synen på barnen som i första hand människor, i andra hand elever, är något även svenska skolor borde kunna inspireras av.

I kväll ser jag ”Fallet Zarah Leander”, K Special SVT 2 20.00.

Ha!

Friidrotts-EM (TV4/Eurosport) är alltid roligt.

Gah!

Trots att de svenska deltagarna inte gör särskilt stort väsen av sig.

Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.