Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

50 Cent försöker skapa ett blingat gangsterdrama.

Men ”Power” blir snarare såpopera än ”Sopranos”.

Att det bara pumpas repriser på en sådan gyllene tv-dag som söndag är märkligt.
I USA trängs de största serierna om prime time-utrymmet året om och även om sommaren inte är den mest åtråvärda tiden så finns storserier som ”True blood” och
”Masters of sex” att tillgå. I Sverige får vi nöja oss med en repris av ”Solsidan”.

En av få nyheter som släpps på söndagar är den något undangömda gangsterserien
”Power”. De flesta serier på kreddiga streamingtjänsten HBO Nordic brukar skrivas upp monumentalt, så det kan ju vara av allmänintresse att meddela att allt på denna sajt inte är guld och gröna skogar.

För protokollets skull ska nämnas att serien från början är producerad av kanalen Starz (muskelsuccén ”Sparta­­c­us” och hyllade ”Boss”), men den distribueras ändå av HBO i Sverige och åker snålskjuts på hajptåget. 

Hiphopstjärnan 50 Cents inte helt originella försök att erövra tv-världen avslutade i går sin första säsong. James ”Ghost” St Patrick driver en av New Yorks hippaste nattklubbar. Men bakom fasaden är han en knarkhöjdare i den undre världen och försöker balansera dragningen till sitt kriminella förflutna med sitt nya hederliga liv … jada jada jada.

”Power” känns tyvärr mest som ett hobbyprojekt med budget. Man försöker göra ”Sopranos” men liknar mer ”Våra bästa år” – dagsåpan med idel snygga skådisar som talar i floskler.

Vi är bortskämda med nyskapande serier i dagens tv-klimat. Att just denna är förnyad för en andra säsong ser jag som tillfällig sinnesförvirring.

Om man återvänder till den återvinnings­tunga tablån så finns ändå reprisgodis. SVT visade i går ”Searching for Sugar Man” för första gången efter regissören Malik Bendjellouls tragiska död. Den hyllade dokumentären om Sixto Rodriguez får så klart ytter­ligare en dimension med denna vetskap, men är alltjämt en stor stund i svensk filmhistoria.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex” i HBO Nordic.

Klass

”Juno”, TV3.
Jason Reitmans Oscarsnominerade feel good-mästerverk blir bara bättre och bättre dag för dag.

Pass

Den krockade tyvärr med
Martin Scor­seses Oscars­vinnare ”The departed”,
Kanal 5. För mycket filmguld på samma gång.

Stefan Sköld

Han kammar sig, tar in publiken – sen startar föreställningen.

Thommy Berggren kidnappar ”Anne på väg”, SVT och hela tv-kvällen.

Det är med viss kluvenhet jag skriver detta. Ska även det här medieutrymmet blir ”The Thommy show” medan kvinnorna får spela biroller? Samtidigt är premiären av Anne Lundbergs roadtrip-serie svår att skriva om på annat sätt.

Den är överhuvudtaget svår att rättvist bedöma sedan Berggren slukat allt syre. Men att Lundberg har ambitionen att göra något utöver enbart sommarmys är tydligt.

En upptrissad och jetlaggad Gunhild Carling får svara på om det är ”en sorg” att missa så mycket av barnens uppväxt (nej, protesterar hon). Frågan känns extra trött när Berggren en kvart senare, utan följdfrågor, utmålar sig som närvarande pappa (vilket han nog verkligen är). Scenerna i Carlings trädgård när hennes musicerande släkt spexar, gör akrobatiska övningar och jammar är rätt bisarra, och inte ens Lundbergs påpekande att huvudpersonen varit vaken flera dygn i sträck lyckas skrapa fram ens en svag nyans av mörker.

Så gör skådespelaren Thommy Berggren entré och bjuder på enmansshow mellan Malmö och Båstad. Först får ”otroligt tråkiga” Torekov en skopa ovett.

– Det är här de sitter alla förmögna och slåss om att gå ned på bryggan och sen rusar till bankautomaten.

Han berättar om Ingmar Bergmans kvällsvanor (valium, lättöl och Bolibompa), hur han sörjer att han aldrig regisserat någon film (”den skulle ha vunnit Guldpalmen”) och inte kan förlåta Maria Bonnevie för att hon hoppade av ”Fröken Julie”. Han pratar om sina kvinnor, ”pippandet” och skådespelandet.

Det är full fräs och fruktansvärt underhållande. Berggren är en makalös berättare och uppenbart smickrad av Lundbergs uppmärksamhet.

Vid Bo Widerbergs grav i Båstad tystnar han till slut. Det är rörande, men nästan för dramaturgiskt perfekt.

När en djupt kluven Pernilla Andersson visar sitt Kristianstad är man rätt utmattad, trots att hennes historia av småstadsångest, klasskomplex och skuldkänslor är extra fin i sin rätta miljö. Här blir resandet inte bara en gimmick, utan får ett värde i sig.

I dag ser jag det avgörande tempoloppet i Tour de France, Eurosport 14.15.

Ha!

Avsnittet om irriterande hits i ”Retro” (SVT1) var charmigt.

Gah!

Men försökte verkligen Per Bjurman bryta sig in i Rednex loge i Borlänge som sångerskan Annika Ljungberg påstår? Spännande.

Undergången är här.

Perfekt friserade ”McSteamy” laddar kanonerna för att rädda det som är kvar av världen.

Det finns inget mer uppiggande än en riktigt dyster undergångsskildring. Brittiska ”Utopia” (Channel 4) gör det mest spännande och fasansfullt just nu, med sitt fokus på den ohållbara befolkningsökningen och hur en ”innovativ” grupp människor beslutar sig för att lösa problemet.

Den postapokalyptiska mastodontserien ”The last ship”, som hade premiär på TNT i Sverige på söndagen, är mer konventionell i sin uppbyggnad. Ett dödligt virus sprids över jorden och utplånar större delen av befolkningen, men ett amerikanskt krigsskepp under ledning av Kapten Chandler (Eric Dane) har befunnit sig i radioskugga ute till havs och missat all uppståndelse. Med på fartyget finns forskaren Dr Scott (Rhona Mitra) på hemligt uppdrag att hitta ett botemedel mot pandemin.

Förstämningen är stor när besättningen inser att de inte har några hem att återvända till. Som om inte en global pandemi vore nog ställs de även mot fientliga ryssar och så småningom al-Qaida. Det blir en hel del spektakulära actionscener för den som är lagd åt det hållet. En av producenterna heter, föga förvånande, Michael Bay, mer känd som regissör åt filmer som ”Transformers” och ”Armageddon”.

”The last ship” blev en publiksuccé i USA och det är redan klart att serien får en andra säsong. Men frågan är om svenska tittare kommer stå ut med den rätt fyrkantiga amerikanska patriotismen. Även när de försöker spegla mångfald (en kvinnlig afroamerikansk soldat sörjer sin flickvän) känns det påklistrat och klumpigt.

Allt domineras trots allt av hjälten, den oändligt modige och starke kaptenen (som ser stilig ut i kritvit uniform). ”Grey’s anatomy”-doktorn Eric Dane spelar honom perfekt träig och sammanbiten. Rhona Mitra är inte mindre stel som hans sparringpartner – den målmedvetna och stenhårda forskaren (som självklart är stilig i svettigt linne).

Detta må vara acceptabelt som actionserie betraktat – men när de underlydande ber om tillstånd att salutera sin omänskligt perfekte kapten gömmer jag mig i skämskudden och stannar där tills klyschfesten är över.

I kväll ser jag ”Resurrection”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Weissensee”, SVT2. Sorgligt och vackert. Missa inte!

Gah!

TV4 visar repriser av ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” på bästa sändningstid. Slappt.

En programledare som vill vara komiker och en komiker som leder ett program.

Kvällens SVT-premiärer får godkänt, men … var är brudarna?

Först ut var ”Sommarkväll med Rickard Olsson” från Göteborg. En inte så värst spännande men helt okej pratshow. Programledaren verkar från och till hellre vilja vara komiker, och ordvitsar som ”Ken Ringarna på vattnet” skulle man gott kunna vara utan. Bortsett från det är Olsson ändå avslappnad och funktionell i programledarrollen, och Trädgårdsföreningen funkar fint som kuliss.

Men hur tänkte man när gästerna sattes samman? Retorikexperten Elaine, skådespelaren Cecilia och artisten Zara fick samsas om utrymmet med programledaren Rikard, simmaren Jonas, författaren Kalle, handlaren Göran, mångsysslaren Dogge, professorn Patrik, artisten Niklas och journalisten Lasse.

En könsfördelning på 8-3 kan definitivt förbättras, men tyvärr verkar männen dominera även nästas vecka program. Märkligt.

Efter Olssons eskapader var det dags för nästa goa gubbe: ”Peter Apelgrens semesteräventyr”.
Komikern och konstnären reser runt i Sverige och gör det på sitt sedvanligt surrealistiska sätt. Yngsjömörderskan går som ett slags röd tråd genom premiärprogrammet men i övrigt spretar det vilt.
En gottepåse med några haschkakor i.
Det är både folkbildande och småtrevligt, men jag är ändå kluven. Apelgrens styrka är som helt unik komiker och entertainer – så egentligen är den här typen av program slöseri med hans begåvning.
Med det sagt gav programmet en lätt mersmak. Och ska jag kora en premiärvinnare blir det den egensinnige Apelgren. Oförutsägbarhet är både sällsynt och välkommet i en tid då de flesta underhållningsprogram är stöpta i samma form.

I morgon kväll är jag lite nyfiken på filmen ”Tamara Drewe” i SVT1 21.45. Serieboken den baseras på är ganska underhållande.

Sylvia Balac

Ja

Fabulösa komediennen Jennifer Coolidge i rollen som vulgära polskan Sophie har gett ”Två panka tjejer” (TV4 Komedi) ett välbehövligt lyft.

Nja

”Whitechapel” (SVT1) förlitar sig mer på visuellt våld, blod och äckel än på bra manus och skådespeleri.

Vad klagar ni på? ”Allsång på Skansen” är ju i kanonform. Det har knorrats en del på ”Allsång på Skansen”, har jag sett. Jag hade dock inte sett mer än premiäravsnittet förrän gårdagens program. Nu såg jag såg ingenting av kritiken som riktats mot programmet och Petra Marklund. Istället fann jag ett helgjutet, välproducerat allsångsprogram utan tydliga skavanker.

Petra är tydligt varmare i kläderna. Hon öppnade starkt, satte presentationen, och hade en härlig intervjustund med Laleh. Artisterna utgjorde denna kväll en perfekt mix för en folklig och festlig timme på Solliden-scenen. Ison och Fille gjorde fina saker. Hiphop funkar alltid bra på Skansen och är numera lika folkligt som hårdrock och schlager. Fredrik ”Bounce-Benke” Rydman skapade alldans på Skansen och fick såväl tanterna, ”Babsan”, Zara Larsson som Bosse Bildoktorn och de andra i publiken att dansa i bänkarna.

Produktionen visade fingertoppskänsla när de bokade in Annika Herlitz för att framföra ”Slå dig fri” från filmen ”Frost”. Herlitz handplockades av Disney för att göra den svenska dubbningen av Elsa isdrottningen. Och nu dök hon upp – i en isklänning! Jubel bland mina barn. Rysningar hos mig. Hon gjorde ett extremt skickligt framförande och det var kul att till slut faktiskt få se den artist jag fått lyssna mest på i sommar. Hade också gärna hört en intervju med henne – den ende på scenen som man faktiskt inte vet någonting om och som en enminutare med Petra skulle ge något. Istället fick hon leda en allsång. Petra och The Real group sjöng en medley-hyllning till Alice Babs med en rörd Titti Sjöblom och familj på plats i publiken.
Fint.

Laleh började och avslutade ”Allsången” och körde sen en timme till i ”Allsångscenen är din”. Laleh är alltid briljant, men har svårare att hänföra en allsångspublik på plats och framför tv:n än publikeuforiker som Tomas Ledin och Håkan Hellström. Enda invändningen mot Lalehs stora kväll: det går inte att specialarra en allsång. Det leder till musikalisk förbistring mellan artist och publik.

I morgon kväll tittar jag på de sista avsnitten av ”24” på Viaplay.

He! Allt och alla är härliga och underbara enligt Petra. Det tycker jag bara är härligt och underbart.

Eh? Varför gick produktionens instruktioner till Petra ut i tv under ett musiknumrer? Ljudtekniken måste skärpas upp.

En av de bästa tv-serierna just nu är tillbaka med nya avsnitt. Och ju mer man kikar under täcket desto större blir belöningen.

Det är andra säsongen vi ser av mästerliga ”Masters of sex” på HBO Nordic. Liksom ”Mad men” underhåller den oss på ytan med observationer av en tidsperiod som för oss ofta framstår som märklig.

Men ”Masters of sex” blir mer relevant än ”Mad men” eftersom dess främsta ämne är sex. Det är lätt att skratta överlägset åt smådetaljer som folks rök- och spritvanor på 60-talet. Men när våra egna tafatta procedurer i sänghalmen tas på allvar? Det blir allmängiltigt och hudnära, oavsett tidsålder.

Gårdagens avsnitt grävde vidare i det tragiska förhållandet mellan herr och fru Scully. Djupt berörande, från scenerna där Barton försöker ”bota” sin homosexualitet med elchocker till hans försök att förföra sin fru på nytt. Beau Bridges och Allison Janney är så bra att de får seriens verkliga huvudrollsinnehavare att blekna.

Det var även premiär för ”Mrs Brown’s boys” på SVT1, en brittisk-irländsk buskisserie som blivit så pass populär i sina hemländer att tanten även fått en egen film där i sommar.

Här gäller bred slapstick och snuskiga ordvitsar. Komikern Brendan O’Carroll spelar sin käring på ett sätt som får Stefan & Krister-Birger att se sofistikerad ut. Ingen kommer att att kämpa för mrs Brown som ett exempel på bra tv – det är enbart en kylig fråga om tittarsiffrorna blir tillräckligt höga.

Vad som åtminstone står ut lite med den är dess avslappnade attityd, där bloopers inte klipps bort. Det är lite som Nils Poppes glansdagar på Fredriksdalsteatern där en del av nöjet var att han fick motspelare att tappa ansiktet.

Apropå folkligt. Det årliga firandet av Victoriadagen på Öland följde sina traditioner i SVT1. TV4-artade uppmaningar att skänka pengar, blandat med ”svenska artisteliten” (nåja) och lewengoodska kluringar.

Den som inte roades och inte orkade byta kanal fascinerades säkert av det absurda att se en kungafamilj sitta på stolar i hällregn och låtsas se obekymrade ut. Grattis, Estelle. Det där ska även du lära dig att göra en dag.

I morgon ser jag ”24: Live another day” (TV3).

Ja

Linnea Henriksson lyfte Victoriadagen…

Nej

… men Måns Zelmerlöw bjöd på kisspaus.