Jakt är knepigt.

Men alldeles oavsett så har svensk tv har fått ett nytt superpar.

Lotta + Leif = sant.

Det är inte alldeles enkelt, det här med jakt. De allra flesta – köttätare inkluderat – brukar inte gilla tanken på var deras mat kommer från. Att det som ligger på tallriken har varit en levande varelse tills alldeles nyligen. Jakt är kontroversiellt och knepigt. Många har svårt för idén på att ta livet av något för sitt eget höga nöjes skull. Andra menar att just jakt är att föredra framför de industriella dödsfabriker som den moderna köttindustrin förvandlats till.

De här frågorna ryggar man inte för i nya ”Lotta och Leif på jakt” (SVT Flow).

För som GW själv uttrycker det tidigt i premiärprogrammet: ”Enkelt uttryckt går jakt ut på att döda djur”. Så enkelt, så komplicerat är det. Skönt att man inte försökt låtsas som något annat. Att tonsätta dödandet av ett vildsvin med psalmen ”Blott en dag” är lika enkelt som genialiskt. Det känns också talande.

För som tv-program är ”Lotta och Leif på jakt” en glimrande liten pärla. Lotta Lundgren har gått rakt in i svenska folkets hjärtan med sina matprogram, och Leif GW Persson är det närmaste en kufisk nationalhjälte vi har i Sverige. Tillsammans är de ett älskvärt litet superpar som tillsammans skapar stillsam tv-magi. För man märker hur de finner varandra. Hur båda till en början är skeptiska till hela upplägget, men tinar upp.

Utmärkta musikval (Tindersticks! Abalone Dots! Damien Rice!) och utsökt redigerat.

Men det är klart att det finns invändningar. Den allra största är programmets längd. 15 minuters tablåtid (ungefär lika med 13 minuter effektiv tv) är åt helvete för lite.

Jag har svårt att begripa tanken med formatet. Det lär ju inte ha saknats material? Och att bjuda på dessa två superpersonligheter i sådana små smakportioner känns som en sumpad chans. Man vill vara med dem alltid, att Lotta och GW ska bo hemma i ens vardagsrum hela tiden. Sitta i en jaktholk och viskprata om livets mysterier. Inte försvinna efter en kvart och komma tillbaka först en vecka senare. Slösigt och snopet.

Torsdag 24 april tittar jag på ”Badhotellet” (TV4).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

SVT Flow. För tidigt att utvärdera efter en dag. Men en ny tv-plattform är född. Jag applåderar alla som är visionära nog att vilja skapa något nytt. Sällsynt i tv-Sverige.

NJA…

”Sveriges yngsta mästerkock” (TV4). Obegripligt, brådmoget och lätt obehagligt.

Ett program om Haga slott, med ett frossande i gulliga bilder på lilla prinsessan Estelle.

Lätt att välja bort. Lätt att fastna i om man nu väl hade börjat titta.

Har en väldigt kluven inställning till vårt kungahus.

Å ena sidan: kunde inte bry mig mindre.

Å andra sidan: vill också gärna ha lite valuta för de skattepengar jag bekostar deras liv med.

Det sistnämnda får man väl säga att de bjuder på i hyfsat stor utsträckning. Kungens klavertramp är välkända. Drottningen pratar roligt. Två av tre barn har med jämna mellanrum hamnat i blåsväder och med Chris O’Neill känns det som om fler saker kommer att hända, både på riktigt och som grogrund för sketcher, just nu ett återkommande inslag i Kanal 5:s ”Partaj”.

Hade, som sagt var, lätt kunnat välja bort SVT:s ”Haga slott – ett kungligt hem”.

Fast väl på plats i tv-soffan, så var Sara Bulls timslånga dokumentär väldigt välgjord.

Som historisk berättelse om Haga slott: när, hur och varför det byggdes, hur slottet har använts genom åren, dess betydelse. Många väl valda svartvita klipp ur arkivet.

Bara att höra de pilsnerfilmsliknande berättarrösterna var helt underbart.

Som historisk berättelse om kungafamiljen. Prinsessan Christina värjde inte för svärtan i deras bakgrund.

Som skildring av hur kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle lever i dag. Båda de vuxna verkar så kloka och genomtänkta i allt de gör och säger. Daniel har på ett kanske oväntat smidigt sätt gått från att vara grabben från bondvischan till en del av kungafamiljen, utan att någonsin glömma sitt enkla förflutna.

Han var också roligare än väntat. Bara en sådan sak som att kalla fåren på Haga för asociala.

Om bara kungen nu hade vett att snart dra sig tillbaka, blir paret säkert utmärkta representanter för Sverige i sådana sammanhang där en kungafamilj påstås göra nytta.

Och prinsessan Estelle var förstås alldeles bedårande, vad hon än tog sig för. Men det gäller ju för alla barn i den åldern …

I kväll ser jag ”Korrespondenterna” i SVT.

JAN-OLOV ANDERSSON

Drama

”Arvingarna”, SVT. Ännu en mycket sevärd dansk dramaserie.

Action

”Game of thrones”, C More Serie/HBO Nordic. Fjärde säsongen har börjat mycket starkt.

De blev störst genom att blicka framåt.
Nostalgiska hyllningskonserter passar därför Beatles väldigt dåligt.
De har inte funnits sedan 1970. Ändå fortsätter Beatles att kasta en lång skugga över populärkulturen. Just nu känns det som att det är mer Beatles i luften än vanligt. Härom dagen publicerade Den Stora Morgontidningen ett helt uppslag där man analyserade öppningsackordet i ”A hard days night”. Jepp, en jättelång artikel om ett ackord som spelades in för 50 år sedan. Man blir lite trött av sånt. När föräldragenerationens grepp om vad som anses rätt, riktigt och heligt aldrig verkar vilja lossna.

Jag skulle aldrig förneka Beatles storhet eller betydelse för musikhistorien. Det vore galenskap. De har bara aldrig gjort något för mig. De musiker och toner som formade min världsbild kom från helt andra ställen och utforskade helt andra områden.
Tänker på det när ”Beatles i USA – Hyllningskonserten 2014” (SVT2) rullar på tv. Idel megastora världsartister. Idel lovord. Idel en religiös hängivenhet till popbandet från Liverpool. Konserten är sådär. En del bra, en del uselt (Katy Perrys slakt av ”Yesterday” är osannolikt kass). Men nu har vi tvångsmatats nog med en musikhistoria som inte är vår egen. Beatles betydde mycket. Men de har inte funnits på 44 år. Nostalgi är en förrädisk känsla. Och Beatles, om vi ska vara helt ärliga, nådde sin position som störst i världen just genom att inte blicka bakåt. Genom tron på att popmusiken hela tiden kunde ändras och utvecklas. Något som den här sortens nostalgifest är raka motsatsen till.
Påsk på tv är alltid lite knepigt. Till skillnad från jul- och nyårs-tv är påsk i televisionen inte alls lika traditionsbunden. Långt därifrån. Förutom att SVT pumpar ”The bible” och ”Kristi sista frestelse” (på så usla tid att man misstänker att de bara gör det för att de måste) är det skralt med påsktittning i tablån. Övriga svenska kanaler kör på som vanligt. Samma program som varje helg. Men i en allt mer sekulariserad värld kan väl det också betraktas som en sorts tradition?
Söndag 20 april tittar jag på ”Apartheids sista president” (SVT2).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Mr Selfridge” (SVT1). Jeremy Piven är ett överspelande geni.

Nja…
”Talang Sverige” (TV3). Ansträngt, gapigt, omodernt.

Olivia kämpar med sitt trassliga kärleksliv. Ska hon välja USA:s president eller en tidigare yrkesmördare?

I ”Scandals” universum är den frågan fullkomligt normal.

Det är en märklig mix av förbjuden kärlek, politisk thriller och såpachocker som ”Grey’s anatomy”-skaparen Shonda Rhimes får att funka. ”Scandal” (Kanal 5) har blivit en av USA:s mest populära dramaserier och är nu inne på sin tredje säsong.

Presidentval har riggats, folk har torterats, utpressats, mördats, våldtagits – men vid slutet av dagen sitter superkvinnan Olivia Pope (Kerry Washington) i sin soffa, vitklädd med ett stort glas rödvin. I senaste avsnittet är det så hon smälter insikten att hennes mamma är en internationell terrorist på flykt undan rättvisan. Och då har vi inte ens nämnt att den konservativt kristna vicepresidenten precis huggit ihjäl sin man med en brevkniv för att han är gay.

President Fitzgerald Grant (Tony Goldwyn) har skjutit ned fullsatta passagerarplan och mördat tanter – men hinner även med att återhämta sig från attentat och bygga hemliga hus åt sin älskade krishanterare Olivia. Han är hennes Mr Big – en hopplös (självklart gift) kärlek som hon växelvis gör slut med och återförenas i passionerade ”Ovala rummet”-möten ackompanjerad av klassisk Motown-soul.

Men inte bara kärleksmöten sker till tonerna av Stevie Wonder – så gott som allt gör det. Royalties från ”Scandal” bör ha säkrat soulmannens pension för gott.

Naturligtvis är denna överladdade thrillersåpa helt oemotståndlig, även när den spårar ur. Terrormamman i kombination med brevknivsmord blev minst en galenskap för mycket, även för mig.

Mitt i allt det absurda finns trots allt fortfarande insikter om det politiska spelet som känns aktuella och närmast progressiva. I början av tredje säsongen håller kongressledamoten Josie Marcus (spelad av Lisa Kudrow) ett flammande tal mot de sexistiska stereotyper hon påmålats i valkampanjen. Det är ett tal värt att lyssna på även om man inte följer ”Scandal”.

I kväll ser jag ”Den besynnerlige bankiren”, SVT 2, 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kobra” (SVT1) om Riot Grrrls. Viktig historieskrivning!

Gah!

”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) skyller i en svepande mening  ökande tonårsgraviditeter på kvinnors frispråkighet i ”Beverly Hills” och ”Sex and the city”? Oerhört märkligt.

”Pengar är djävulens dynga”.

Detta har påve Franciskus förkunnat – och nu svävar han i livsfara

Den katolska kyrkan står vid ett vägskäl. Den nye påven Franciskus har lovat rensa upp bland missförhållanden, anklagelser om sexuella övergrepp, penningtvätt och korruption.

Om detta handlar den nya brittiska dokumentären ”Holy money” som ”Dokument utifrån” (SVT2) sände på söndagskvällen. Den målar en osmickrande bild av Vatikanens ekonomiska verksamhet ända sedan 1929 då man tog emot stora summor pengar av Mussolini och fick självständighet i

utbyte mot att fascistregimen erkändes av kyrkan.

Sedan dess har Vatikanen haft gott om pengar att använda till såväl välgörenhet som kyrklig prakt och tveksamma affärer.

I början av 2014 åtalades prästen och revisorn Nunzio Scarano i Salerno misstänkt för att ha tvättat miljoner euro genom Vatikanens bank. Han tog emot enorma ”donationer” av skepparfamiljen D’Amicos och levde ett liv i en lyx som knappast motsvarade den modesta prästlönen.

När påve Franciskus tillträdde 2013 bröt han med kyrkans tradition av tystnad och öppnade upp för de italienska åklagarna. Nya regler mot penningtvätt infördes, som att banken numera måste fråga var de pengar som sätts in kommer ifrån. Dessutom har Franciskus själv skippat prålet till förmån för enkla bilar och hotellrum före palats.

Vissa kardinaler har ogillat den folkligt populäre påvens krav på öppenhet. En om möjligt farligare fiende är den maffia som inte längre kan tvätta sina pengar genom Vatikanens bank.

Enligt dokumentären svävar Franciskus i livsfara. Det femte budordet (”du skall inte dräpa”) väger tydligen lätt när värdsliga rikedomar står på spel.

För tio år sen vann svenske Magnus Bäckstedt ”l’enfer du Nord” (”helvetet i norr”) som cykelloppet Paris-Roubaix kallas. På söndagen var det dags för årets prövning. Över gatsten, genom damm och Arenbergskogen susade vinnaren Niki Terpstra i Eurosports direktsändning.

Sport blir knappast vackrare än så.

I kväll ser jag danska familjedramat ”Arvingarna”, SVT 1 21.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ursäkta tjatet, men Roberto Vacchi och Anders Adamson ÄR Sveriges bästa kommentatorsduo.

Gah!

Att de många krascherna under årets första cykellopp skylls på de ökade bruket av starkt smärtstillande och kontroversiella Tramadol. Några lag har på eget bevåg förbjudit den, men ännu inte antidopningsbyrån WADA.

Det finns en Plura-låt för varje tillfälle i livet.
Känner man så, är TV 3:s ”Pluras kök Sicilien” ett måste varje lördagskväll. Men kvällens avsnitt var ett riktigt bottennapp.

Har Eldkvarns musik spelat en viktig roll i hela ens vuxna liv, vet man att det finns en Plura-låt som sätter ord till varenda tänkbar känsla som finns. Har därför nog sett i stort sett alla Plura-program som visats i TV 3. Matlagning i hans kök och utomlands. Tågluff i Frankrike. Vi är en liten (cirka en kvarts miljon) men trogen skara som gillar mat, prat och musik i Pluras och övrigas sällskap.
Plura väljer inte alla gäster själv, TV 3 vill ha en mix som kan locka tittare utanför de som kan sin Eldkvarn-katalog utantill.
I går blev den mixen väldigt fel.

Lika nyfiken som jag är på Nina Persson, lika ointresserad är jag av Sigge Eklund. Har aldrig orkat läsa hans romaner eller lyssnat på hans podcast.
Vad värre är, var att ingen medverkande i tv-programmet heller var särskilt intresserad av Sigge Eklund.
Flitigt omskriven senaste veckan på grund av en lysande artikel i magasinet Filter om hans, brorsans och pappans karriärer och självupptagenhet. Han själv och hans mäktiga vänner i mediabranschen är upprörda.
Men i tv-programmet var han mest bara bortkommen. Man blir inte automatiskt en rock ’n’ roll-kille för att man bär solglasögon i skymningen.
Plura sa tidigt att han bara hade orkat lyssna några minuter på Sigges och Alex Schulmans Podcast, sedan tröttnade han.

Titiyo Jah pratade musik med Nina Persson (som aldrig har talat i rubriker, men sjöng gudomligt), men Sigge… där var Titiyo mest intresserad av hans brorsas eskapader i bögporrfilmsbranschen. Nina Persson hade läst brorsans självbiografi och ville också prata porr.
Mot slutet försökte Sigge Eklund föreslå någon slags lottning kring vem som skulle supa sig mest full och göra bort sig. Herregud, alla vet väl att rockmänniskor inte behöver sådant trams för att skaffa sig en lagom trivsam fylla…

Jan-Olov Andersson

• I morgon kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

Ja
”Pappas unga fru”. Väldigt stark och omskakande dokumentär om ett familjedrama. Visades häromdagen, missa inte på SVT Play.
Nej
TV 4:s nedläggning av regionala nyheter. Kass för tittarna, de anställda och för demokratin.

Det kallas för överklassport.
I verkligheten är det ett jävla slit.
”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.
Det är knepigt det där med ridning. Trots att det alltjämt är en av landets riktigt stora folkrörelser, och trots att det är den enda i sanning jämställda idrotten så tas ridsport aldrig riktigt på allvar. Man fnyser om ”överklassport” eller att ridsport bara är något som småtjejer pysslar med tills de upptäcker killar och folköl.
Det är lika korkat som felaktigt. Under våren har utmärkta ”Ryttareliten” (SVT1) visat upp ridsportens många ansikten. Visst, det är flådiga gårdar och miljonbelopp i rullning. Också. Men det serien så briljant fokuserar på är den brutala vardagen. Det jävla slitet. All stenhård träning som kanske inte leder någon vart alls. Den iskalla behandling från övriga ridsportare en ryttarstjärna i dalande får utstå. I sina bästa stunder är ”Ryttareliten” både lysande sportdokumentär och närgången dokusåpa på samma gång. Har du missat? Se ikapp på Play. Det är nämligen något av det bästa som visats på SVT i år.
Det blev ett jädra hallå kring Robert Aschberg och hans ”Trolljägarna” (TV3). Något annat hade varit naivt att tänka sig. Själv är jag kluven till programmet. Naturligtvis applåderar jag att fegisar som öser ur sig hat och hot på nätet dras ut i ljuset. Det är på tiden. Å andra sidan får de uthängda näthatarna själva utstå en störtskur av avgrundsdjupt raseri och våldsamma hotelser. Allt enligt ”öga för öga”-principen. Jägarna blir de jagade, vanliga människor anser sig ha rätt att rikta sin ilska mot nättrollen – och själva grundproblemet kvarstår. Man löser ingenting. Tvärtom kanske ”Trolljägarna” kan tänkas öka andelen hat och hot på nätet? Det känns tveksamt om det var meningen.
Onsdag 9 april tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Korrespondenterna” (SVT Play). Fortfarande den bästa journalistik svensk tv har att uppbringa.

Nja…
”Renées rubriker” (TV3). Plågsamt. För alla inblandade.

Nya mästare, ny energi.
Och vetskapen att det bara finns fem avsnitt kvar för Thomas Ravelli att bre ut sig i.
Att göra om reglerna i ”Mästarnas mästare” visade sig vara en strålande nödlösning av SVT.

När SVT inför den fjärde säsongen av ”Mästarnas mästare” gjorde om upplägget var det med motiveringen att de ville ”utveckla sig och hitta på nya grejer”.

I stället för att hela gruppen på tolv deltagare skulle åka tillsammans, delades de upp i två grupper, med sex deltagare i varje, som fick åka ner efter varandra.
På förhand kändes det lite som en lösning för dem att locka deltagare med tidsbrist. Idrottsstjärnorna behövde bara lägga hälften så lång tid på inspelningarna, om de gick hela vägen.
Ett nerköp snarare än en utveckling.
Jag hade med facit i hand helt fel.

I kväll sändes avsnitt fem av sjätte säsongen och det var den andra gruppens tur att börja tävla.
Med det tidigare upplägget hade det funnits en risk för att jag skulle ha behövt stå ut med Thomas Ravellis eviga psyksnack i tio avsnitt. Nu behöver jag bara hålla ut i max fem.
Mattias Sunneborns och Tommy Söderströms prat om spöken och deras bromance i första gruppen var också rätt härlig – i fem avsnitt, inte mer.
Att ”Kobra-Bernt” i förra säsongen mästrade sig genom nattduell efter nattduell hade inte heller varit roligt i tio avsnitt.

Dessutom får tävlingen ett annat slags allvar redan från början när grupperna är så små. I nästan alla programformat där en deltagare av runt tolv åker ut varje vecka bränner det till först mot slutet, till exempel ”Idol” och ”Let’s dance”. Det finns helt enkelt för många som förväntas åka ut innan eliten gör upp om segern. Nu tvingas varje deltagare att leverera direkt.
Det finns säkert saker vi går miste om också. Nu får vi aldrig se mötet mellan friidrottarna Christian Olsson och Kajsa Bergqvist eller höra Tommy Söderström och Thomas Ravelli tävla i vem som var den lataste målvakten.
Men det kan jag ta. Less is more.

• I morgon ger jag premiären av ”Timells skärgårdskök” (TV4) en chans.

Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

Hela såsen har skurit sig.

”Sveriges mästerkock” (TV4) behöver ett stort mått nytänkande inför nästa säsong.

Ambitiösa Alas blickar mot Amir under finalen innehöll åratal av kamp och ilska.

– Hon försöker psyka mig, men det går inte, sa Amir.

Själv är han den sköne, skicklige liraren som chansat sig igenom tävlingar och lyckats. I finalen fick han kritik för sin potatis, medan Ala hade små ckokladbitar kvar i sin mousse. Varför den ene vann över den andre förblev höljt i dunkel.

Tårar, äkta rivalitet och härliga deltagare borde borga för en ljuvlig säsong, men tyvärr är det något som skaver. Dynamiken i juryn saknas eftersom de framstår som samma kock i tre olika kroppar. Maten är ”god”, smeker kombineras bra eller illa, köttet är lagom stekt förkunnar de med allvarlig min. De är snälla, ger kritik, läser innantill – med samma min.

Det bränner bara till när Leif Mannerström i slutet försöker trösta Ala och frustar:

– Jag är så jävla rörd, innan rösten bryts.

Det är ett fint, men ultrakort, ögonblick. Med en jury som känns mer avslappnad, varierad och språkligt målande hade ”Sveriges mästerkock” lyfts ett rejält snäpp. Men TV4 är förmodligen nöjd med sin jättepublik och sitter still i båten. Tråkigt nog.

Will Ferrells ”Anchorman”-ande vilar över veckans ”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) som fokuserar på nyheter och sport. Historien bakom ”Eyewitness news” i Philadelphia och Al Primo som revolutionerade rapporteringen är fascinerande.

Utvecklingen kom i form av stjärnreportrar på plats, kvinnliga nyhetsankare och den allra första svarta reportern Trudy Haynes.

– Al Primo riktade in sig på det sensationella, konstaterar Haynes.

CNN utvecklade konceptet till nyhets-tv dygnet runt och eftersom den enes död är den andres bröd fick de sitt ”genombrott” med livebevakningen av Challengerolyckan. Den förrädiska succé de sen hade med ”tv-spelskriget” i Kuwait 1990 bör väcka eftertanke.

Torsdag kväll ser jag ”Farmor Ruth och hennes döttrar”, SVT 2 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

De otäcka bilderna från stjärnreportern Geraldo Riveras avslöjande av missförhållanden på vårdboendet Willowbrook inspirerade tv-serien ”American horror story: Asylum” där scenerna nästan exakt kopieras i avsnitt 13.

Gah!

Forskare säger att vi måste minska köttätandet, men program som ”Sveriges mästerkock” fortsätter i konservativa matspår.