David Hasselhoff ses felaktigt som en löjlig figur.

Hans svenska talkshow på TV3 bevisade att man inte blir Hollywoodstjärna utan stor talang.

”Knight rider”- och ”Baywatch”-stjärnan David Hasselhoff har blivit en kultfigur, på det löjliga viset.

”The Hoff” ses som ett skämt, förvisso ett trevligt skämt. Harmlös. Några deppiga alkoholismincidenter, framförandet av hans kitschiga västtyska jättehit ”I’ve been looking for freedom” och samvaro med enorma mängder tjejer i röda baddräkter är bilder som etsat sig fast. 

Han är grabbarnas kung och tönt på samma gång, alltmer tönt ju längre bort storhetstiden befinner sig.

Därför var det roligt att se honom visa varför han en gång blev en gigantisk tv-stjärna i USA. Han är ett superproffs, en showman av högsta rang.

”Hasselhoff – en svensk talkshow” på TV3 inleddes i högt tempo med liveband, Elvis-dekor, ett glansigt sångnummer, självironiska skämt och massvis med charm. Charmen och professionaliteten höll i sig hela programmet när Felix Herngren, Cecilia Frode och Johannes Brost gästade.

Temat är lika enkelt som smart. ”Why are you famous?”, varför är du berömd, frågar Hasselhoff alla svenska gäster som han inte har en aning om vilka de är (och de hade ingen aning om vem James Lipton, som han parodierade, är).

B-stjärnan följde ett roligt manus men var också på hugget med följdfrågor, små improvisationer, skämt, dans, sång (”The sign” med Ace of Base) och litervis med bjud på sig själv.

The Hoff, 61, utklassar vilken svensk tv-program­ledare som helst i underhållningsbranschen.

I övrigt glider programmet förbi skickligt i högt tempo utan att ens snudda vid en nerv av allvar eller djup. The Hoffs glansiga glassighet är hela showen. Även om det är mysigt att se svenska kändisar försöka prata engelska. Det är inte lätt.

I kväll ser jag ”The Eklands”, TV3 kl 21.00.

FREDRIK VIRTANEN

Ja

”True detec­­­tive”, C More series. Hyp­notiskt.

Aj

”Talang Sve­rige”, TV3. Festlig underhållning, helt i onödan dras alla reglage upp på max så tinnitus och träningsvärk får man på köpet.

När Des var barn älskade han gore- och skräckfilm.

Beslutet att bli läkare var därför självklart.

Historier som dessa ringar in storheten med dokumentärserien ”Akuten” (SVT1). Det vardagliga och det djupt existentiella samsas sida vid sida, precis som i verkliga livet.

Serien är inne på sin femte säsong i England och är den största dokumentärsatsning Channel 4 någonsin gjort. 91 kameror skildrar 24 timmar på King’s college hospitals akutavdelning i London, med allt från skottskador till tjommar som trillat av bardisken på fyllan.

Ibland är det bara väldigt tyst. Kameran vilar över människorna som sitter i väntrummet, nedstämda eller hyperaktiva med blodiga händer, stukade fötter och där farbröder bläddrar i tidningen för att undvika social kontakt.

Samtidigt, några meter bort, pågår ett frenetiskt arbete med tjeckiska Suzanne som rånats, knuffats och fallit så illa att hon drabbats av en livshotande hjärnskada. Vi får möta läkaren Des som kämpar för att rädda henne:

– Det första beslutet betyder allt. Att väga vad som gör mest nytta och minst skada, säger han.

Vi får även se övervakningsbilderna från överfallet och möta Andrew, mannen som hittade Suzanne på gatan och ringde efter ambulans:

– Jag tänkte att det här kunde vara hennes sista medvetna sekunder i livet, omgiven av främlingar, och att det måste vara så ensamt, säger han.

För varje handling av ondska finns alla dessa goda krafter som försöker laga det som så enkelt kan förstöras.

Typiskt för ”Akuten” är att ge så stor plats åt de på ytan ”osexiga” fallen – äldre människor som ramlat hemma eller åker in och ut med hjärtproblem. Vanligtvis reduceras Frank till en 90-åring med vacklande hälsa, men här får han dra anekdoter ur sitt liv som cirkusdirektör och knivkastare.

För personalen gäller det att hantera alla livsavgörande beslut. Överläkaren är öppen med att den kanske största svårigheten är att ställa rätt diagnos.

– Därför är det viktigt att ta ett steg tillbaka och försöka se den större bilden.

Sjukvården framstår som skrämmande bräcklig och förtroendeingivande på en och samma gång.

I kväll ser jag ”Sleepy hollow”, TV 3, 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ett nytt avsnitt av mästerverket ”True detective” landar hos HBO Nordic i dag. Veckans absoluta högtidsstund.

Gah!

Nicklas Bäckström åkte fast i dopingtest och Viasat havererade totalt. När alla ville se presskonferens visade de gamla reprismål från Lettlandsmatchen.

Det är 2014 och Melodifestivalen mår inte bra.
Det finns bara en väg framåt:
Gör om precis allt.
Det spelar egentligen ingen roll vad man tycker om själva spektaklet. Om man är fetnere med vitrysk folkdans eller hellre noddar till skotsk kärlekspunk. Invändningarna mot årets upplaga av Melodifestivalen (SVT1) handlar, för en gångs skull, inte om musikalisk smak.
Trudeluttävlingen har fler – och betydligt allvarligare – problem än så.
Om vi bortser från att årets startfält inte innehåller en enda låt som känns som en vinnare. Om vi helt överser med att tävlingen fortfarande släpar runt en generande stor andel artister som bara har en karriär på planeten Björkman så kvarstår fortfarande ett bistert faktum:
Luften har gått ur Melodifestivalen. 2014 känns den trött, fattig, oengagerad. Som om de ansvariga inte bryr sig skitmycket om ifall det blir jättebra eller inte.
Det vi ser i år känns mest som en dödsryckning.
Björkman-eran av tävlingen fick sin peak med Loreens ESC-vinst. Man borde slutat där. Tänkt om.
För 2014 är som vanligt fast sämre. Och det är just där som guldskon klämmer: Vi kan det här nu.
Tv-tittarna är inte lika intresserade. Någon mello-feber har inte direkt rasat genom landet.
Visst, många tittar fortfarande. Men Melodifestivalen dominerar inte varken tablå eller fikarumsprat längre. Jag har alltid kunnat uppskatta tävlingen som cirkusspektakel. En glittrande tingeltangelfest som görs bäst i att inte tas på för stort allvar. I år har jag inte orkat, kunnat eller velat bry mig. Inte som protest, utan som en direkt följd av blekt startfält, urvattnade bidrag och ett koncept som känns lika välbekant som Kalle Anka på julafton.
Den här deltävlingscirkusen har pågått för länge.
Mitt tips?
Less is more.
Kanske bara en tävling? Eller två, på sin höjd? Där samtliga bidrag (och artister) håller absolut toppklass. Där musiken får stå i fokus och låtsasartisternas låtsasnummer får mindre plats än ett plankton i en valkäft.
En tävling som både är, och går att ta, på allvar.
Det har aldrig gjorts förut. Och är det inte precis sådant man som tävlingsmakare och public service-bolag borde vilja satsa på?
Söndag 23 februari tittar jag på ”House of cards” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra 1
”True detective” (HBO Nordic). Det bästa som går att se just nu.

Hurra 2
”House of cards” (Netflix). Det näst bästa som går att se.

Grammisgalan fyllde 2000 år.
MTV-Jesus fick naturligtvis hålla i firandet.

Det säger någonting om musikbranschen att årets värd för Grammisgalan var Ray Cokes, 100 år gammal i år.
Visst var det värdigt, Ray har varit med sen musik uppfanns strax efter första världskriget. Han kan det mesta, har sett det mesta.
Men att göra honom till värd för en Grammisgala 2014 – det var… otippat.
Förhandssnacket var att Gina Dirawi skulle hålla i grejorna. Mycket riktigt dök hon också upp. Tyvärr mest som pausunderhållning, med humorn baserad i lustiga outfits. Gina kom till exempel in med en jättestor rosett i håret, sa några ord – och lämnade sen snabbt över till värden MTV-Ray.
Ray ja. Vi var många som tyckte om honom som redan då lite för gammal videojockey i MTV på 90-talet. Han pratade engelska utan översättning live in i våra kabelanslutna tv-apparater. Han var gråhårig, besatt en snabb brittisk engelska och bildade tv-skola genom att tala med kameramannen – han bröt den fjärde väggen men utan att ha en enda liten Brecht-tanke bakom det.
Nu – över 80 år senare – blev han alltså inbjuden att leda Grammis-galan – och så tacksam han var. Han uttryckte sin glädje över att få vara med om och om igen, det var kanske det mest rörande under hela kvällen.
Video var temat. Alla uppträdanden baserades på klassiska videor från efterkrigstiden då skivor fortfarande såldes och Grammis-galor fortfarande togs på det allra största allvar. D’Angelos gamla nakenshow porträtterades av nykomlingen Kim Cesarion. Veronica Maggio lekte Alice i underlandet efter Gwen Stefanis förlaga. Robyn lanserade sin första signing Zhala genom att härma postindustrialismens kanske mest ikoniska video – Nirvanas ”Smells like teen spirit”.
Det hela kändes mycket naturligt och självklart. Musikbranschen minns de goda tiderna då det gick att tjäna pengar på skivförsäljning. MTV var gud och vägen till himmelriket, Ray Cokes var Jesus och den helige ande och graal och hela fadderittan. Att göra en gala utifrån den nuvarande komplicerade musikekonomin och den för industrin djupt kränkande nyordningen skulle kännas orimligt.
Vi har vant oss. Allt ska vara som det en gång var. Allt annat är för obehagligt att ta i.

I dag ser jag mer av Netflix ”House of cards”.

KLAS LINDBERG

He!
Robyns hockeyfrilla – gillar den. Men hon ser ut att vara 14 år gammal.

Eh?
Grammisgalans Ray Cokes-undertextning sågs strax före SVT-sändningen ge sig an ett shotsrace med The Kristet Utseende på en bar utanför Cirkus. Sen blev det som det blev.

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.

Svärd, naket och mustiga strider.
Michael Bay försöker surfa på ”Game of thrones”-vågen.
Men hans piratäventyr blir mest buskis.
Naturligtvis är det Michael Bay som är i farten. Mannen som gav Hollywood-burgaren med extra av precis allt ett solgräddat ansikte, ni vet. Att Bay nu producerar sin första tv-serie märks från första bildrutan. ”Black sails” (HBO Nordic) är i anslaget så mycket Michael Bay att man nästan väntar sig att Will Smith när som helst ska dyka upp och sjunga ”Bad boys, bad boys, whatcha gonna dooo…”.
Michael Bay går inte ur sängen om resultatet inte blir episkt. Och piratserien ”Black sails” är episk – på gränsen till parodi.
Allting, varenda bildruta, är superförstärkt i Photoshop. Havet är turkost som Fantomen-läsk. Palmerna är så gröna att de gnistrar. Blodet är rött som flytande rubiner. De gistna skeppen knakar och knirrar i 7.1-ljud och de skitiga havsrövarnas mustiga anleten är nedlortade i skarpast tänkbara HD-upplösning.
Det är så mycket av precis allt att själva handlingen liksom… glöms bort. Eller åtminstone hamnar rejält på efterkälken.
”Game of thrones” är en given referens. ”Black sails” tangerar onekligen fantasyseriens procenthalt av svärdfajter och (omotiverat) blottade bröstvårtor. Men där ”Game of thrones” är ett karaktärsdrivet och överraskande drama fyllt av palatsintriger ekar piratdramat mest tomt.
Dialogen flyter inte alls, utan är övertydlig och svårt stolpig på samma gång. Kapten Flint (Toby Stephens) är den enda som inte låter som en Eva Rydberg-fars när han talar. Viktiga karaktärer fladdrar förbi, men etableras aldrig.
Lägg till mängder av omotiverat yppiga kvinnobarmar och en lesbisk sexscen som andas mer dansk gladporr än ångande HBO-erotik och ”Black sails” framstår allt mer som ett misslyckande. Ett episkt misslyckande, för all del.
Men vem hade väntat sig något annat från Michael Bay?
Tisdag 11/2 tittar jag på ”De fördömda” (SVT1). En brittisk dokumentär om Rysslands hårdaste fängelse.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra 1
”The Stone Roses: Made of stone” (C More First). Shane Meadows fint passionerade dokumentär om ett av mina favoritband är trevlig tittning.

Hurra 2
”Ettor & nollor” (SVT Play). Johan Rencks fingertoppskänsla för melankoliska bilder är lutsökt.

Döden har drabbat Hannah i ”Girls”.

Plötsligt ställs självupptagenheten på sin fula spets och ger serien en dimension som tidigare mest bara anats.

I en hyllad ”Saturday night live”-sketch får gänget i ”Girls” sällskap av en femte väninna – albanska Blerta spelad av Tina Fey. Blerta påpekar att Hannah (vanligtvis spelad av Lena Dunham) klär sig som en bebis och tröstar henne:

– Men det blir bättre, du är ju bara 15 år gammal.

– 15, jag är faktiskt 24!, svarar sketch-Hannah.

– 24! Vad är det för fel på dig? säger Blerta.

Kontrasten mellan New York-kvinnornas navelskåderi och misären Blerta upplevt sätter fingret på kritiken ”Girls” fått utstå. Det är självupptaget, meningslöst och varför all denna omotiverade nakenhet? Kritiken är hätsk på ett sätt som sällan drabbar manliga huvudpersoner (de hopplösa snubbarna i ”Entourage” var väl bara…charmiga?).

Men nu har något hänt, och här är det läge att varna för spoilers från tredje säsongen som visas på HBO Nordic och CMore.

Hannahs förläggare David hittas plötsligt död i Hudson-floden, och flickvännens känslokalla reaktion chockar Adam (Adam Driver). Det enda hon bryr sig om är huruvida framtiden för hennes bok följt med David ned i hans grav.

Hannah beklagar självupptaget sin oförmåga att sörja vännens död. På begravningen träffar hon Davids änka som i förbifarten nämner att alla makens bokprojekt lagts på is av förlaget. Med panikslagen blick pressar Hannah hustrun tills det brister:

– Om jag ger dig ett tips på en ny förläggare, lovar du att ge dig av härifrån omedelbart? väser änkan föraktfullt.

Här visar Hannah en hänsynslöshet som vanligtvis hör den manliga genikulten till – men då med ett visst romantiskt skimmer över sig.

För henne betyder boken precis allt. Precis som geniförklarade JD Salinger avskärmade sig från sina barn för att skapa stor litteratur är Dunhams rollfigur beredd att gå obehagligt långt.

När Hannahs pappa försöker berätta om ett läkarbesked, men avbryts av dotterns förlagsbabbel anar vi en annalkande katastrof.

Äntligen har det stora vemodet rullat in – även över ”Girls”.

I kväll ser jag ”Min sanning: Cecilia Uddén”, SVT 2 kl 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Adams urspårade syster Caroline (Gaby Hoffman) stjäl alla scener i ”Girls” just nu.

Gah!

Inget nytt ”True detective”-avsnitt förrän nästa vecka. Väntan är olidlig.

En hårig armhåla.
Och världen blir helt galen.
Det är 2014 och vi har inte kommit längre.
”Fittstim – min kamp” må ha visats färdigt i SVT. Vad problemen med den serien var vet vi redan. Att den var ytlig, förminskande och hade näsan instoppad i sin egen navel var bara några. Att själva grundfrågan, att feminismens mål är att verka för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen helt glömdes bort var det mest allvarliga.
”Har feminismen gått för långt?” löd frågan som skulle benas ut.
I lördags kom svaret. I form av en armhåla. Med hår i.
Grymma Nour El-Refai lyfte armarna i Melodifestivalen och flashade två armhålor som såg ut som de gör på kvinnor som passerat puberteten och inte ägnar sig åt hårborttagning.
Sådär som evolutionen konstruerat oss människor, ni vet.
Det blev ett jävla liv.
Man får ibland för sig att vi lever i ett modernt land. Att vi kommit långt i kampen.
Men icke. Det räcker med lite tussigt underarmshår för att folk ska gå bananas.
SD-politiker rasade. Folk twittrade, fejsbookade och hade upphetsat lördagsgroggiga åsikter. För eller emot Nours armhålor.
Tidningar skrev artiklar. Ja, ni läste rätt. Sådan sprängkraft har två orakade armhålor fortfarande att tidningar (som denna) skrev artiklar om det.
Det är så sjukt att jag inte vet var jag ska börja.
Är det konstigt att man undrar om man lever i ett land eller i ett skämt?
Det är 2014 och Sverige har just upptäckt att det växer hår i kvinnors armhålor (också).
Nej, vi har inte kommit ett steg längre än så.
Jag hade skrattat mig fördärvad om det inte hade varit så förbannat deprimerande.
Måndag 3 februari ser jag om ”Almost famous” och minns Philip Seymour Hoffman. En fantastisk skådespelare.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Sherlock” (SVT Play). En hyllning till sig själv och till fansen. Och precis så bra som man hade vågat hoppas.

Nja…
Att ”True detective” (HBO Nordic) inte visas i kväll på grund av Superbowl. Surt.

Skrellen-Ellen var bäst.
Nour och Anders fick kämpa i motvind kraftigare än en Carola-fläkt.

En skräll direkt – Ellen Benediktssons triumf över Helena Paparizou var vad årets Melodifestivalen behövde. Något som skakade om och som skapar känslan av att allt kan hända.

Överlag var ett mycket ojämnt första program. Störst press var det på Nour El Refai, i inledningen såg det ut som att hela världen låg på hennes axlar. Hon agerade som om det när som helst skulle kunna komma in ett tåg från höger eller vänster och köra över henne (trauma sedan haveriet 2008?).
Det har skrivits en del om att hon varit sjuk. Kanske det påverkade henne till en början. Hon gjorde dock det enda rätta – spelade safe och höll sig till formalia. Efter hand smittade Anders Janssons trygghet av sig på henne. Han gjorde det mesta rätt – var trygg, halvkul och stabil. Han förlitade sig på sin humoristiska kvalitet och sin erfarenhet.
Under inledningsnumret enades de sociala medierna att Nours armhålor var det intressantaste som någonsin hänt (det växer tydligen hår där!). Mot slutet var det hennes underliv som diskuterades när hon stoppade en iPad under kjolen då hon skypade ”live” med Gina Dirawi. Det var lite kul. Och hon blev allt mer närvarande.
De två programledarna visade potential att kunna uträtta storverk.
Tyvärr fick de inte förutsättningarna att göra någonting riktigt vettigt alls. Stundtals var det som att se två elitsimmare simma i en pool med sån där konstgjord motström.
Manuset var minst sagt bristfälligt. Danmark-spåret höll kanske för en snärtig oneliner – inte för ett tema som skulle räcka hela kvällen. Flöjtbränningen, de röd-vita ballongerna, schamanen, den alldeles för långa inspelade sketchen om hur förståndshandikappade danskar planerar Eurovision – någon borde ha insett att det blev för mycket.
Det var inte mycket annat som flög heller. Regin verkade ha checkat ut från Malmö arena för att dricka shots i någon närliggande bar.
Jag började sakna schlagerräven Edward af Sillén.
Det trodde jag aldrig.

I kväll missar jag inte ”Äntligen helg” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
”Sherlock”.

Eh?
Att Ellen Benediktsson skulle skrälla var lika självklart som hennes internationella röst.

Det är svårt att smälta tv-bilderna.

Plötsligt förvandlas ”Paradise hotel”-Samirs fans till upphetsade tonårszombies och går till attack.

Under tisdagens premiär av ”Schlagerresan” i Aftonbladet TV omringas bilen Samir Jr Badran sitter i av hundratals Malmöfans som vill få en bit av sin idol. I realtid växer gruppens hysteri långsamt – uppeldad av minsta slängkyss tv-kändisen riktar ut från bilen.

Masspsykosen skildras detaljrikt och oglamoröst.

Senare på kvällen visar TV3 ett avsnitt av ”Paradise hotel” där Samir möter ett djur under en nattlig promenad i huset – en ”björn, apa” eller en ”grävling typ” (det är i själva verket en liten näsbjörn enligt Skansens Jonas Wahlström).

– Jag försökte få honom att bli rädd för mig. Men i stället stirrade den på mig. Det var typ som krig, säger Samir.

Medan vi tittare förfasat oss åt fyllan och det uttråkade sexet tycks den viktigaste komponenten för årets succé gått oss förbi – nämligen ”Dum & dummare”-humorn. För det här är provocerande meningslös, men rolig, tv.

Dagen efter ska tre deltagare kastas ut ur såpan i ett skruvat maktspel. Tre av de spritmosiga partysvenskarna har utsetts till grekiska gudar och iförda togautstyrsel delar de ut mytologiska symboler till fyra medtävlare. De har makten i programmet, men vet inte vad de gör eller vad symbolerna får för konsekvenser.

Det finns en förtrollande absurditet mitt i allt människoförakt, och deltagarna som är uppvuxna med dokusåpor vet naturligtvis precis hur de ska spela sina roller.

I schlagerbilen ursäktar Samir sin brist på kunskap och bildning. Han har gått en kurs i ett ämne han var intresserad av – men ändå var han den ende som inte godkändes i klassen.

– Jag kan ju inte sitta stilla en sekund. Det går inte, förklarar han.

De unga fansen älskar bara Samir, hans vältränade kropp och avväpnande öppenhet ännu mer.

Och vilka som är vinnare och förlorare i Sverige 2014 är ibland svårt att urskilja.

På torsdag ser jag ”En clown till kaffet”, Kanal 5 kl 21.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Jills veranda, Nashville”, SVT1. Bäst just nu, utan konkurrens.

Gah!

Skandal-Sotji. Bra att ”Uppdrag granskning” avslöjar baksidan av detta festliga OS.