”Peaky Blinders” har äntligen kommit till Sverige.
Och är så snygg att man får dåndimpen.

 
Tv-landskapet har förändrats radikalt, och vi behöver för det mesta inte längre vänta särskilt länge på amerikanska och brittiska serier.
På HBO Nordic kan verkliga entusiaster se de nya avsnitten av ”Game of thrones” samtidigt som amerikanerna. Alltså mitt i natten.
Men det finns fortfarande titlar som faller mellan stolarna.
”Rectify”, till exempel – en unik serie som tillhör gräddan av de amerikanska dramerna – fick vi vänta på i två år, innan den dök upp i Viasat Crime (av alla ställen) i början av april. Och precis som för hundar och barn, är två år en evighet för serieknarkare.

 
En annan höjdare som hamnade på efterkälken, är gangsterserien ”Peaky Blinders” – som hade premiär i Storbritannien för över ett och ett halvt år sedan.
Netflix lade nyligen ut den första säsongen, och i går lades de två första säsongerna ut på C More Play.
Skådeplatsen är ett sårat, smutsigt Birmingham åren efter första världskriget. Cillian Murphy spelar Tommy Shelby; den ambitiöse, krigstraumatiserade, livsfarlige – och livsfarligt karismatiske – ledaren för det familjebaserade gangstergänget Peaky Blinders (som har en historisk förlaga).
Sam Neill spelar den hårdföre, nyanlände kommissarie som gör det till sin livsuppgift att sätta p för Tommy och hans hejdukar.
”Peaky Blinders” är en makalöst stilig – alltså vrålsnygg – serie, vars moderna soundtrack blir ett häftigt inslag i mixen av industriskitiga miljöer, hästar mitt i city och klanderfria gangsterkostymer.
Själv smällde jag av redan när ledmotivet – Nick Cave and the Bad Seeds olycksbådande ”Red right hand” – spelades första gången.
Stort plus också för att man har tänkt till kring kvinnorollerna i en genre där de ofta negligeras, med motiveringar av typen kvinnor-spelade-ingen-roll-på-den-tiden.
”Peaky Blinders” är absolut ett patriarkat, men de kvinnor som är med gör avtryck.
En serie värd att vänta på.
Även om vi inte borde ha behövt göra det.

I kväll: ”Frikänd” och ”Fortitude” i SVT1.

Hihi!
Nu visar C More tv-serieversionen av ”The trip to Italy”. Rob Brydon och Steve Coogan äter, ältar och imiterar, och det är både tramsigt och fantastiskt begåvat.

Zzzz…
”Gladiatorerna” (TV4). Så mycket muskler, så urbota ointressant.

Vill man vara snäll kan man säga att TV4 har gjort sina barngalor så länge att de skulle kunna göra det i sömnen.

Vill man vara elak kan man säga att det är rätt uppenbart att TV4 gör sina barngalor i sömnen.

Vi får väl börja med det uppenbara. Galan fyller sitt vällovliga syfte, vilket är plågsamt tydligt i flera av de filmer som visas under kvällens gång. Det är meningen att pensionärerna och barnfamiljerna som bänkar sig ska sätta valborgsgodiset i halsen och öppna plånböckerna via mobilen.

För att få publiken att lättare svälja medicinen paketeras det hela som en “humorgala”, vilket oftast blir lika torrt som det låter. I kvällens format följde programledaruppställningen klassiskt “Let’s dance”-snitt, med en man (Peter Magnusson) som tokar till det lite då och då och måste få en sträng blick av sin kvinnliga kollega, två i det här fallet (Eva Röse, Jenny Strömstedt). Ingen av dem verkade supertaggad, om man inte räknar alla gånger de närmast bönföll oss att “snälla, snälla, ring nu”.

David Batra hade skrivit sketcherna. Jag kan förstå att det kräver sin komiker att leverera så här pass mycket material för två timmar, men det borde finnas en gräns för hur många slöa parodier och fantasilösa gästinhopp av TV4-profiler som man kan späcka sketcher med. Ofta finns det knappt något skämt inblandat, bara en scen där man till exempel konstaterar att “jaha, där är Edward Blom”.

Det är klassiskt TV4, mest som en ursäkt att samla material för nästa upplaga av “Agnetas nyårskarameller”.

Artisterna är de vanliga misstänkta (kanske med undantag för en stark Seinabo Sey), och som fond till de ofta stråktunga låtarna rullar slow motion-bilder i bakgrunden på lidande människor som blir till en slags smetig musikvideo för artisten.

Det är för en god sak. Men måste det vara så trött?

I morgon är det rätt talande att jag hellre ser ett gammalt “Columbo”-avsnitt som SVT1 kör på eftermiddagen än bänkar mig framför något av det som visas på bästa sändningstid på någon kanal.

Ja 1

Jag skrattade åt Peppe Eng som Danny på trehjuling i galans “The shining”-parodi.

Ja 2

“Barnen af Botildenborg” (SVT2). Sevärd dokumentär om ett kråkslott i Malmö med komplext förflutet som barnhem.

Glöm Valborg.
Det ultimata vårtecknet är redan här.
Och sänds i tv.
Inte för att man någonsin kommer att apa efter det man ser. Jag skulle hellre bli släpad bakom vilda hästar än bygga ett utekök, till exempel. Men det spelar mindre roll. För som vårtecken betraktat är ”Trädgårdstisdag” (SVT1) alldeles utmärkt. Och välkommet.
Egentligen borde den här sortens huttriga magasinsprogram kännas mer än lovligt daterade vid det här laget. Sett över en bredare tv-värld går det ju dessutom tretton på dussinet av dem. Men Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor lyckas hitta en egen, varm ton som gör ”Trädgårdstisdag” till något av en njutning. Blandningen av odlingsinspiration, tips och mat är måhända inte unik. Men tilltalet är vänligt och tempot lugnt. Inte för att jag någonsin kommer att använda några av tipsen själv. Men som en mjukt leende vårkompis funkar ”Trädgårdstisdag” utmärkt.
Våra vänner i Norge missade så gott som helt och hållet den skandinaviska dramaserieboomen. Okej för ”Lillyhammer”, men eftersom jag tycker aktivt illa om den skitserien väljer jag att tänka att den inte räknas.
Nu ska det hur som helst bli ändring på det. Häromdagen hade ”Frikänd” (SVT Play) premiär. Och den är väl värd din tid. Om inte annat för en självlysande Lena Endre i den ena huvudrollen. Hon är magisk som koncernchef och tillika sörjande mamma. Endre äger varje scen hon är med i, från den snyggt påkostade vinjetten.
Lägger ni därtill sorgligt förbisedda ”Fortitude” (SVT Play), som ju åtminstone utspelar sig på en fiktiv norsk ö, så kan man nästan börja tro att det våras för det norska tv-dramat.
Det vore ju onekligen på tiden.
Onsdag kväll tittar jag på Steve Coogan i Happyish (HBO Nordic).

Det våras för verkliga mordfall som underhållning.
Och i det klimatet, är ”Svenska fall för FBI” ett smart drag av TV4.

 
Att vi fascineras av verklighetens mordfall är ingenting nytt. Men just nu är vi som galna i dem. Vi slukar dem som underhållning, på ett aningen besvärande sätt.
HBO:s kriminaldokumentärrysare ”The jinx” har varit en av vårens största snackisar, och känslan är att true crime – det dokumentära kriminaldramat – är på god väg att bli fredagsmys.
Mord på ung, vacker kvinna med lite tacosås på toppen. Chipsknaprande med familjen medan den dumpade ex-sambons alibi spricker. Sedan är det dags att lägga ungarna.
TV3:s ”Mordet”, där man tog sig friheten att lägga ord i munnen på mordoffer, var ett makabert och misslyckat försök att göra svensk true crime. Men TV4 nosar snyggare på den stekheta genren med ”Svenska fall för FBI”.
Serien, där kriminalkommissarie Bo Åström och amerikanske FBI-veteranen Mark Safarik tar sig an ouppklarade svenska mordfall, känns förstås huvudsakligen som en kontring till SVT:s ”Veckans brott”. Men stilmässigt och dramaturgiskt är ambitionerna lite annorlunda, med grepp och bildspråk lånade från dramaseriernas värld.
Tror till exempel inte att jag var den enda som fick ”True detective”-vibbar av den där vinjetten med träd mot olycksbådande mörk himmel.

 
Någon Leif GW Persson – mannen som är en livs levande, klockren kriminaldramafigur – har TV4 förstås inte. Men ”Svenska fall för FBI” har, trots en del brister i redovisning och frågetecken kring trovärdighet, mycket annat som talar för en succé – som en luttrad amerikansk profilerarstorfräsare med en synnerligen amerikansk typ av tv-pondus – och kunde inte ligga mer rätt i tiden.
”Ex-mannen är mördaren i det här fallet”, slog Safarik fast i slutet av premiäravsnittet – som handlade om mordet på Eva-Marie Strandmark 2004.
Det hela kändes övertygande, lättvindigt och etiskt slirigt på en och samma gång.
Vilket är precis vad man bör vänta sig av en genre som gör verklighetens tragedier till kriminaldrama för de blodtörstiga massorna.

 
I kväll: ”Kobra” i SVT1.

Ja!
Bästa nordiska dramat just nu är norska ”Frikänd”, men danska ”Arvingarna”, som började på en ny kula i går, är ju inte heller fel. (Båda i SVT.)

Nej…
Steve Coogan, Kathryn Hahn och Bradley Whitford till trots… Nya komedin ”Happyish” (HBO Nordic) är en underpresterande, självgod cyniker.

Den där scenen i köket lämnar ingen oberörd.

Glen kom tillbaka till ”Mad Men” (Kanal 9) och gav begreppet ”skämskudde” en djupare innebörd.

(OBS! Texten innehåller spoilers för dem som inte sett avsnittet ”The Forecast”)

Det är rätt udda att seriens skapare Matthew Weiner gett sin egen son (Marten Holden Weiner) rollen som den lite störde, men rörande Glen, pojken som sedan barnsben varit besatt av Betty (January Jones). Som 9-åring bad han om en lock av hennes hår, vilket skrämde och smickrade den uttråkade hemmafrun. Nu när 18-årige Glen plötsligt dyker upp igen för att träffa dottern Sally, men uppenbart främst för att säga farväl till Betty, sätter hans närvaro fokus på föräldragenerationens problem – ytan, narcissismen, förljugenheten.

Betty gissar självupptaget att den tidigare krigsmotståndaren Glen beslutat sig för att åka till Vietnam för hennes skull. I själva verket är det för att han misslyckats i skolan, men ensamma i köket säger han att de hör ihop och försöker kyssa henne. Betty håller tillbaka, med en i sammanhanget blek protest (”jag är gift”).

Det är en krypande obehaglig scen som speglas senare i avsnittet, först när en ung kollega som precis ska få sparken skäller ut Don Draper (Jon Hamm):

– Du har ingen personlighet, du är bara stilig, sluta ljug för dig själv!

Sen i slutscenen som återigen visar att Sally Draper (Kiernan Shipka) är seriens hjälte och hjärta. Innan hon ska bege sig ut på en resa med sina vänner har Don bjudit dem på middag och smickrats av hur en av flickorna flirtat med honom.

– Du kan inte kontrollera dig själv, säger Sally. Flickan är bara 17. Men det stoppar inte dig och det stoppar inte mamma. Vem som än uppmärksammar er, och de gör de alltid, så bara utsöndrar ni det där, överallt.

När hon förklarar att hon aldrig vill bli som dem kontrar Don:

– Du kommer att komma på att du är som oss. Du är en väldigt vacker flicka, men du måste vara mer än det.

Det är ett av ”Mad Mens” mest magnifika ögonblick, kärnan i Dons och Bettys olycka. På jobbet har Don svårt att måla upp en bild av framtiden, för att han inte längre tror på den. Låten som spelas är Roberta Flacks vemodiga ”The first time ever I saw your face”.

I kväll ser jag ”Dox: Citizenfour” (dokumentären om Edward Snowden), SVT1 22.00.

Ha!

Diane Sawyers intervju med ”Kardashian-pappan” Bruce Jenner om hans könskorrigering är oerhört stark.

Gah!

”Partajs” (Kanal 5) roliga parodi på ”Rederiet” fick mig att vilja se serien på Öppet arkiv igen. Jag har inte tid för sånt ju…

En generations drömmar grävdes ner på en soptipp.
Atari dog och spelvärlden skakade.
Men dokumentären om bolaget fuskar med sanningen.
Historien är för bra för att inte berättas. Under det tidiga 1980-talet ägde Atari spelvärlden. Mer än så, förresten. Spelföretaget drog in hisnande 375 miljoner dollar på några år och var det snabbast växande bolaget i amerikansk företagshistoria. Spel var framtiden och spel var på den tiden lika med Atari. Åtminstone fram till 1982. Atari fick licensen att göra spelversionen av Steven Spielbergs megassuccé ”E.T”. Och där gick allt käpprätt åt skogen.
”E.T”-spelet hastades fram och trots att alla inblandade innerst inne visste att spelet inte höll måttet så pressades miljontals med spelkassetter upp. Resultatet blev en katastrof. ”E.T” till Atari var så gott som ospelbart. Fult, ologiskt och ljusår ifrån Spielbergs film. Numera är det allmänt känt som det sämsta spel som någonsin gjorts. Då togs det drastiska beslutet att dra in ”E.T” och begrava de miljontals osålda spelkassetterna på en soptipp i öknen. Där kommer dokumentären ”Atari: Game over” (Netflix) in. Filmteamet beger sig till den där ökensopgården och gräver upp en massa exemplar av ”E.T”. Det är en fantastisk historia om hur framgång föder hybris som i sin tur föder dåliga beslut.
Regissören Zak Penn älskar uppenbart sin spelhistoria, och vet att det finns en magnifik story att berätta. Tonen är oväntat humoristisk och lättsam. Men tyvärr lämnar det en bitter bismak. Penn skarvar en hel del med sanningen. Väljer gång på gång att fokusera på den moderna myten om spelbranschens kollaps och ”E.T” som en direkt orsak till det.
Historiskt är det lögn.
Atari dog inte med spelmaskinen 2600 och spelet E.T utan fortsatte producera nya maskiner (och hemdatorer) långt efter 1983. ”Atari: Game over” är den mest underhållande av de olika filmer om bolaget som gjorts. Men föredrar man fakta framför fantasi finns det bättre dokumentärer att se.

Torsdag kväll tittar jag på ”Daredevil” (Netflix).

Hurra!
”Uppdrag granskning” (SVT1). Kan manmotverka att svenskar reser för att strida med terrorister? Intressant om skrämmande nutidsfenomen.

Nja…
”Hellenius hörna” (TV4). En missad chans att komma under huden på Sarah Sjöström. Mest på grund av programledarens ovana att sätta sig själv i centrum.

Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Estradpoesi. Är det vad jag vill ägna min lördagskväll åt? Ja, tydligen. Men hade inte SVT2 valt ut det åt mig hade jag inte vetat det.

Public service i ett nötskal. 

När SVT 1 och alla kommersiella kanaler slår knut på sig själva för att ”ge folk vad de vill ha” i form av allsköns trams på helgerna lyckas SVT 2 ofta med konststycket att ge folk det de inte visste att de ville ha.

Så även i går kväll.

”Musik special” om ”mellansnackets mästare” Emil Jensen var en utmärkt introduktion till och sammanfattning av mångsysslarens konstnärliga gärning. Musikaliska och poetiska framträdanden varvade men öppenhjärtig intervju samt inspel av Nour El Refai, Mikael Wiehe, Johan T Karlsson och Klara Söderberg från First Aid Kit.

Ett fint porträtt av en ödmjuk och sympatisk konstnär som står på de svagas sida.

På de svagas sida står även Sveriges stora poesi-stjärna Bruno K Öijer, SVT2-kvällens huvudakt i en föreställning filmad under förra årets turné.

För ett otränat öra kan Öijers frasering först låta affekterad, och det tar mig någon dikt att komma in i poetens universum. Men väl där vill jag aldrig lämna det. Jag vill också att all skräck tar slut. Jag hungrar också efter värdighet.

Visst skulle föreställningen kunna vara närapå vara lika effektiv i radio, men Öijers uttrycksfulla ansikte och kropp räcker gott som visuell stimuli i en och en halv timme.

Och knytnäven i luften och utropen ”yeah!” och ”yes!” efter dikterna är en härlig detalj som accentuerar poetens rockstjärnestatus.

Öijer återkommer ofta till löv i sina dikter. Löv som tar hand om varandra. Löv han vill rädda och badda. Han verkar älska löv.

I löv you too, Bruno K.

I kväll tittar jag på första gruppfinalen i ”Mästarnas mästare” i SVT 1 20.00 och hejar på hockeystjärnan Danijela Rundqvist.

Sylvia Balac

Se på fan.
Det går alldeles utmärkt att göra superhjälte-tv utan att publiken behöver nita fast skämskuddar i ansiktet.
Allt handlar om vilken väg man väljer att ta. I fallet med ”Daredevil” (Netflix) har har serieskaparen Drew Goddard navigerat helt rätt. Blicken är stadigt förtöjd i att göra en superhjälteserie för vuxna.
Charlie Cox är lysande i rollen som den blinde New York-advokaten Matt Murdock. Han må ha förlorat sin syn i unga år, men har fått sina övriga sinnen kraftigt förhöjda.
Naturligtvis, detta är ju trots allt baserat på en serietidning, är han mer än bara en försvarsadvokat. På dagtid tar han sig an klienter och hans på förhöjda sinnen blir till en sorts mänsklig lögndetektor. På nätterna drar han på sig svarta kläder och en huva för ögonen och bankar skurkstjärt i ett ständigt regnigt Hells Kitchen. Actionsekvenserna funkar allra bäst. Slagsmålen är uppfriskande brutala, och det finns en mörk, hotfull och brutal stämning som känns rejält tilltalande.
För att vara en superhjältehistoria är det även uppfriskande att hjälten är relativt mänsklig. Han har inga superkrafter, kan inte flyga, är inte omänskligt stark. Det ger en ytterligare nerv åt actionscenerna, då Murdock aldrig är överlägsen. Han må vara mer vältränad än Ingemar Stenmark och Jason Statham tillsammans. Men han får kämpa för seger, slår sig fördärvad. När hjälten är för utstuderat kraftfull blir det aldrig spännande.
Här biter man på naglarna mest hela tiden eftersom Murdock/Daredevil ofta står i fysiskt underläge mot fienden.
Men visst finns det saker som inte funkar. Elden Henson är sjukt irriterande som Murdocks kollega Foggy Nelson och Deborah Ann Woll kommer aldrig att vinna några Oscars, om en säger.
Så har du inget planerat för helgen föreslår jag 13 avsnitt mörk superhjälteaction att tugga på. Jag är ganska säker på att du inte kommer att ångra dig.
Lördag kväll tittar jag på ”Bloodline” (Netflix).

NJA 1

”Stjärnor hos Babben” (SVT1). Flyger aldrig riktigt som det ska. För trivselpräktigt för att bli riktigt intressant.

NJA 2

”Lets dance” (TV4). Berlusconi-tv für alle. Spektakulärt ointressant.