En tanke att ta med oss från Melodifestivalens tredje deltävling:
Det är dags att sluta fnissa åt andra länders försmak för kitsch och se oss i spegeln.

 
Ellen Benediktsons förvandling från timid sångfågel till tuff brud i Scarlett Johansson-förpackning var inte övertygande.
Kalle Johansson kändes mest som en rymling från pojkrummet.
Andreas Weise letar fortfarande efter det egna uttryck han aldrig hittade i ”Idol”.
Andreas Johnson… Han kämpar på. Snart måste Christer Björkman faktiskt köpa honom en guldklocka.
Isa Tengblad var smittande energisk men inte speciellt intressant.
Så det var skönt när Kristin Amparo gick in och höjde kvaliteten på hela deltävlingen avsevärt.
Men det handlade aldrig om henne. Trots att hon var klart bäst.
Det handlade bara om tvättbrädan från Mittådalen.

 
I samma stund som Jon Henrik Fjällgren – renskötaren med colombianska rötter, som med kirurgisk precision nyligen kom ut som hunk på Instagram – klev upp på scenen i renskinnskolt och näbbskor, var det alldeles uppenbart att han skulle jojka sig rakt in i finalen.
Det var ett festligt skådespel minsann, som satte färg på hela sändningen retroaktivt. Och oavsett vad man tycker om låten (”låten”) – och om det totala spektakel som showen ju måste sägas vara – är det ett nummer med potential.
Potential att bli livsfarligt i Friends Arena.
Potential att funka även i Eurovision Song Contest.
Och potential att förändra hela vår självbild i de här sammanhangen.
För om vi skickar Fjällgren till Wien – vilket just nu inte alls känns som någon omöjlighet – måste vi faktiskt sluta fnissa åt porriga polska mjölkpigor, ryska babushkor och allmän Balkan-kitsch.
Skickar vi en jojkhunk flankerad av tre körande norrskensspöken hängande från taket, ett knotigt Tim Burton-träd, en lägereld, en trumslagare, ett par som dansar genom rök i samiska kläder, och ett litet snöfall lagom till klimax…
Ja, då är vi där uppe med de allra galnaste av dem.
Det måste vi inse.

 
Missa inte ”Fortitude” i SVT1 i kväll.
Och i natt: Oscarsgalan i SVT Flow.

Skön duo 1:
Sanna Nielsen och Robin Paulsson rattar årets Melodifestival med säkra händer.

Skön duo 2:
Howlin’ Pelle Almqvist och Nour el Refai. Roliga gäster i ”Pluras kök Istanbul” (TV3).

De knäcktes av Staffan Ling.

Och väl framme i Alingsås gick luften ur ”På spåret”-paret.

Ni som laddat för att se ”På spåret”-finalen i efterhand på SVT Play: läs ej vidare.

Det har snackats om att de som är duktiga på de rosa frågorna i Trivial pursuit haft en fördel i årets tävling. I finalen återställdes ordningen. Förutom musikfrågorna hölls populärkulturen på armlängds avstånd.

Namn på Rembrandt-tavlor, handlingen i Karin Boyes ”Kallocain” och vilka vetenskapliga grundämnen Marie Curie upptäckte hade man större nytta av att ha koll på.

Finalen ska höja svårighetsnivån ett snäpp, och det gjorde den.

En av Filip & Fredriks största styrkor är själva tågresan där deras yvigt kvicka associationer ofta leder dem rätt. Under andra resan drog Hammar impulsivt i nödbromsen när en ledtråd om gamle tv-profilen Staffan Ling lurade dem mot Umeå-trakten, bort från det korrekta Alingsås. Efter den fadäsen kändes det som att luften gick ur tv-duon.

Om någon tror att detta ”bara är en lek” bör de studera Filip & Fredriks ansiktsuttryck efter Alingsås.

Wikingsson började fokusera mer på motståndarparet Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl och noja över vilka frågor som passade dem bäst. Inte ens den imponerande fullpott de tog på sista resan lyckades svalka svettdropparna av desperation. Det kändes avgjort.

Vinnarparet Höglund och Rönndahl har i den nya säsongen hittat fullkomligt rätt i sitt samspel, de

kompletterar varandra och utgör inte minst en stark humorduo. Hela finalen öppnas med att Höglund kallar Kristian Luuk för ”Lukas” och visar upp en tand hon precis tappat:

– Finns det möjligtvis en tandläkare i publiken?

– Men Elisabet, folk sitter hemma och äter framför tv:n, skrattar Luuk.

Tack och lov bevisar ”På spåret” att man kan vara både förvirrat flummig och sedan imponera med breda kunskaper. Det ena utesluter inte det andra.

På lördag ser jag damernas och herrarnas skiathlon i skid-VM i Falun med start 13.00 i SVT1.

Ha!

Det var roligt att se Jesper Parneviks sammanbitna ansiktsuttryck när han försökte förstå ”Brottet”-stjärnan Sofie Gråböls danska i ”Skavlan” (SVT1).

Gah!

Det uppstår en viss tomhet när ”På spåret” är över. Nästa fredag börjar ”Stjärnor hos Babben” (SVT1) och ”Let’s dance” (TV4)…

Jordskott” är snygg, spännande och spritt språngande skogstokig – på ett bra sätt.

SVT:s nya thrillerserie känns som en frisk fläkt i tv-tablån.

Temat, som åtminstone alla föräldrar har som värsta mardröm, är tacksamt, om än inte originellt. Försvunna barn och barn som far illa engagerar alltid.

Originalitet har serien annars i överflöd, åtminstone om man jämför den med sina stelbenta och formstöpta svenska kollegor.

Exotiska småstaden Silverhöjd med sina excentriska småstadspersonligheter kan snarare föra tankarna till ett humorlöst ”Twin Peaks”. Men med de vackra naturbilderna och de övernaturliga inslagen påminner serien också en del om finfina franska serien ”Gengångare” från 2012.

Mycket krut har lagts på stämningsskapande foto och rekvisita. De dämpade färgerna och de genomtänkta miljöerna (fantastiska uppstoppade djur!) gör ”Jordskott” till en imponerande visuell upplevelse.

Men seriens allra största styrka och tillgång är den totala oförutsägbarheten. Övernaturligheten är ett slags carte blanche för att ta ut manussvängarna riktigt ordentligt, och det känns som att precis vad som helst kan – och kommer – hända.

Men allt är inte guld som glimmar i de svenska skogarna. På minussidan svajar skådepeleriet lite ibland. Moa Gammel är trovärdig i huvudrollen och det är alltid kul att se superproffs som Ann Petrén och Göran Ragnerstam. Men det är irriterande att i en så här ambitiös produktion utsättas för affekterad Dramaten-svenska levererad av både skurkar och snutar.

I kölvattnet av ”Scandinavian noir”-vågen finns redan ett stort internationellt intresse för ”Jordskott”. Jag tror inte att världen blir besviken.

I morgonkväll kollar jag in de senaste intrigerna i ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00.

Sylvia Balac

Så går en timme ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Varningsklockor ringer när Kerstin Holm (Malin Arvidsson), ledare för A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) beskrivs så här:

”Hon har det ibland tufft att få ihop privatlivet med det nya jobbet”.

No shit Sherlock. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte är en manlig kommissarie med alkoholproblem, operaintresse och ett komplicerat förhållande till kvinnor.

Den nya serien Arne Dahl-deckare inleds med ”En midsommarnattsdröm” där A-gruppen ska utreda en rad brutala mord på polska kvinnor i Sverige. Det finns en dimension av modern thriller där tekniken är viktig för att lösa brotten, men även traditionell svensk socialrealism med kritik mot missbrukarvården. Tyvärr är det svårt att engagera sig i brotten eller de kvinnliga offer som bara förblir kanonmat utan egna liv.

I vägen står Holms privatliv och dejtande av ruffige kollegan Paul (Shanti Roney) som hon i en klyschig scen försöker övertala att flytta ihop för hennes och sonens ”trygghet” (men han är ju man och bara intresserad av att ligga utan det där andra relationstjafset). I övriga delar av livet är Holm ytterst kapabel, tränar kampsport och mobbar oförklarligt nykomlingen Ida Jankowicz (Natalie Minnevik) som tillför A-gruppen välbehövlig språkkompetens (att ingen tolk kopplats in när polska maffian ska utredas är ytterligare en gåta).

Här haglar klyschorna och replikerna stapplar fram på kryckor. Det är synd om de i grunden fina skådespelare som utsätts för detta.

Tonträff är kanske det svåraste att få till, men det finns exempel på serier där en fascinerande helhet överskuggar manusbrister. Så är det med nya SVT-serien ”Jordskott” som har premiär måndag kväll och som strösslar en unik och beroendeframkallande historia med obegripliga manussvängar och tokiga repliker som ”din far hade gjort sig ovän med skogen”.

Så är det också med ”The walking dead” (Kanal 9) där suget i den postapokalyptiska smärtan överskuggar regelbundna urspårningar.

På måndag ser jag tossiga ”Jordskott”, SVT 1 21.00.

Ha!

Charlotte Kallas uppvisning i Östersund bådar gott inför VM.

Gah!

När Kanal 9 visar Saturday night lives 40-årsfirande kommer det troligtvis vara en nedklippt version och inte det 3,5 h långa originalet. Oklart varför de amerikanska producenterna gör så här mot oss internationella SNL-nördar. Uppdatering: Kanal 9 hälsar att det beror på problem med musikrättigheterna, så allt utom musiknumren kommer troligtvis finnas kvar.

En dokusåpakändis som blivit känd för att ligga och prata östgötska, avancerar till Andra chansen i en musiktävling som Melodifestivalen.
Känns logiskt, när den största – den enda – nyheten i årets Melodifestival, är att tv-tittarna får rösta gratis.

Att enda nyheten före årets upplaga var att åtta deltagare i varje deltävling blivit sju… Big fuckin’ thing… inte!
Den enda riktiga nyheten, att tv-tittarna via en app i år kunde rösta gratis, missade SVT att kommunicera på ett vettigt sätt. Och kvällstidningarna, som frossar i Melodifestivalen, missade nyheten totalt. Eller tystade, avsiktligt, ned den. Kunde ju dragit klick från egna nätaktiviteter. Därför, kanske, Molly Pettersson Hammar-debaclet förra lördagen.
Gratisröstandet är förstås mumma för unga Mello-tittare.

Här är ett utdrag ur 14-åriga dottern Gretas och min sms-konversation när vi såg programmet på varsitt håll:
Jag: Röstade du på Samir?
Greta: Hahahahah så rolig juu! Röstade 5 gånger i appen, fett svängig låt, enda låt från Mello man faktiskt får på hjärnan. Sanne och Marie ser ju ut som Britt Ekland. Känner du dem?
Jag: Har intervjuat Sanne.
Greta: Jaha, men de ser gamla ut. Vad tyckte du om Samir?.
Jag: Tjatig låt som fastnar. Fast han sjöng bättre än väntat. Och visst är han väldigt lik Magnus Carlsson om 20 år?
Greta: Nej, skojaru.
Jag:Fjärde låten är bäst. Typisk pappa-pop, även om det är Green Day-stöld.
Greta: Nej, Samir är bäst.

Att tonårsrösterna ändå inte räckte till en direkt finalplats för Samir & Viktor, visar kanske att även mer vuxna tittare vrider och vänder på mobilslantarna…
Har ju hävdat i åratal att Robin Paulsson ska leda Melodifestivalen och varit lite rädd för att han nu, när mitt val äntligen slagit in, inte ska leva upp till förväntningarna.
Don’t worry, Jan-Olov. Han och Sanna Nielsen har varit lysande. Hon är oväntat rolig, han sjunger oväntat bra. Suveränt inledningsnummer och musikvideon ”Åkarp” är redan en klassiker!

Söndag kväll ser jag ”Arne Dahl” i SVT 1.

Musik
”Björn J:son Lindh – minneskonserten”, SVT 2. Värdig hyllning med bland annat Janne Schaffer och Edda Magnason.

Prat
”Pluras kök Istanbul”, TV 3. Alltid underhållande. Särskilt med Ewa Fröling som en av gästerna.

En högklassig spinoff, bakom kulisserna på tv:s största monster, och väldigt tidig julpepp.
Här är 5 essentiella playtips från veckan som gick.

 
1. Better call Saul
Spinoffen från Vince Gilligans mästerverk ”Breaking bad” är här. Och är helt suverän.
Fenomenala Bob Odenkirk – som fungerade som komisk relief i moderserien som den kriminellt insyltade, fullständigt amoraliska advokaten Saul Goodman – får spela ut ett bredare register i den här prequel-historien, som den nervösa, slokörade juridiska bottenskraparen Jimmy McGill. En man som nu gradvis ska skaka av sig sitt samvete och sina spärrar, och förvandlas till den oljiga faran Goodman.
Se på: Netflix.

 
2. Girlfriends’ guide to divorce
”House”-favoriten Lisa Edelstein spelar en familjelivsexpert och författare, som vänder sig till sina frånskilda väninnor när hennes perfekta fasad krackelerar.
Oväntat angeläget om fallerade relationer, trots en del onödigt damtidningsdoftande, krystat fräcka inslag, och en hemsk titel.
Se på: TV3 Play.

 
3. Game of thrones season 5: a day in the life
En behändig dokumentär på 25 minuter, som följer en dags inspelningar av tv-världens odiskutabelt största vilddjur – ”Game of thrones”.
Fascinerande om logistiken bakom den femte säsongen – som har spelats in i fem länder, på 151 olika inspelningsplatser, under 240 dagar, med 166 skådespelare i casten, över 1 000 crewmedlemmar och drygt 5 000 statister.
Se på: Youtube

 
4. The Jinx: the life and deaths of Robert Durst
Det senaste tillskottet till true crime-genren är Andrew Jareckis dokumentärserie om svinrike arvtagaren Robert Durst, som har misstänkts för tre mord, erkänt ett – men inte dömts för ett enda.
En krypande obehaglig thriller ur verkligheten.
Se på: HBO Nordic

 
5. Julkalendern 2015
Första smygtitten på årets julkalender – i vilken fiffiga radarparet Lotta Lundgren och Erik Haag berättar barnens historia från år 1015 till 2015 i bästa ”Historieätarna”-anda – lovar extremt gott.
2015 lär bli året då även vuxna utan barn sitter klistrade i 24 dagar.
Se på: svt.se

I kväll: Melodifestivalen i SVT1.

Ja!
Imponerande insatser överlag i ”På spårets” spännande andra semifinal (SVT1).

Nej!
”State of affairs” (TV3). Dålig serie med en monumentalt felcastad Katherine Heigl i huvudrollen. Omöjlig att tro på.

Idén är inte så dum, egentligen.
Men dokusåpeeliten hamnar snabbt i skuggan av en Hollywoodfru.
Det finns bara plats för ett gigantiskt ego på godset.

”Some girls are bigger than others” sjöng The Smiths 1986. Nu syftade Morrisseys text förvisso på skillnader i kroppshydda. Men låten dyker upp i skallen när TV3 premiärvisar ”Realitystjärnorna på godset”. För det visar sig snabbt att det är en kvinna som är större än andra. Jag talar naturligtvis om Hollywoodfrun Gunilla Persson.
Det var länge sedan jag såg en enstaka individ ta över och så totalt dominera vad som är menat att vara en gruppserie.
Min kollega Karolina Fjellborg menade rent av att TV3 borde bytt namn på serien till ”The Gunilla Persson Show”. Vilket är synd. För idén med programmet är inte så dum, egentligen.
Man kan tycka att formatet med kändisar som äter och gråter tillsammans är hur uttjatat som helst. Och egentligen räcker det nu. Men nånstans gillar jag ändå själva premissen bakom ”Realitystjärnorna på godset”. Att ett gäng ökända svenskar som simmat runt i ful-tevens absoluta bottenslam får chansen att tala ut, reda ut, rätta till bilden av sig själva.
Det finns öden här som jag är genuint intresserad av (kolla ”Färjan”-Håkans superledsna uppsyn till exempel. Så genuint sorgsna ögon att man bara vill ge killen en lång kram). Om livet under och efter tv-inspelningar med drakoniska villkor. Vad som händer i själen när man kommer hem från ännu en barturné där man stått på nån landsortskrog, spelat apa och stoppat upp spritflaskor i röven.
Tyvärr blir det väldigt lite av sånt. Det finns liksom ingen plats. Gunilla Persson sveper in som en skogsbrand och tar på en sekund över utrymmet och äter upp allt syre. ”Ni har klippt mig stum”, rasade Samir Badran i Aftonbladet i går och ansåg att han inte fått nog med tid i rutan. Gunilla Persson å sin sida ”älskade första avsnittet”.
Go figure, som britten säger.
Tisdag kväll tittar jag på ”Gotham” (TV4).

HURRA 1

”Ryttarprinsen” (SVT1). Fin dokumentär om press, individualism som inte lirar med lagtävlan och att stå i det förflutnas skugga. Lisen Lindahl är en utmärkt filmskapare.

HURRA 2

Hurra 2
Alpint, damernas superkombination (SVT2). Anja Pärson är fantastisk som kommentator. Bäst i Sverige? Tveklöst!

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nej, ”Blå ögon” blev ingen ny ”Borgen”.
Bra skådespelare och en till slut smått vansinnig intrig, höll ändå intresset vid liv ända fram till det tionde och sista avsnittet.

Tre säsonger av danska dramaserien ”Borgen” (2010-2013) satte standarden för ett skandinaviskt politiskt laddat tv-drama i nivå med serier som ”Vita huset” och ”House of cards”. Mycket trovärdig och spännande vardagsrealism. Flerfaldigt prisbelönad. I Sverige sågs sista säsongens avsnitt av 600 000-700 000 tittare.
”Blå ögon”, i SVT1 på söndagskvällar, har legat på ungefär samma nivå, något högre till och med.
Kvalitetsmässigt har det dock, minst sagt, varit över hela kartan.

Det har varit maktkamper och dolda agendor i regeringskansliet. Bara så där trovärdigt, inte minst för att de nutida politikernas nära symbios med media nästan helt saknades. Något som var väldigt bra skildrat i ”Borgen”. Sedan spårade det ur totalt, med mord och diverse andra turer som saknade all rim och reson.
Det har varit en högerextremistisk terroristgrupp som drev sitt främlingshat extremt långt. Föga trovärdigt, även om vi efter Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Norge sommaren 2011 tvingades inse att det finns dårar som är beredda att gå hur långt som helst även på våra breddgrader.

Det har varit en skildring av ett parti – Trygghetspartiet – som på många tänkbara sätt varit fiktionens motsvarighet till Sverigedemokraterna. Mycket trovärdigt, hur de tänker, jobbar och lyckas engagera ”vanligt” folk till sina främlingsfientliga åsikter.
Trots brister har jag ändå med behållning fortsatt att titta.
Dels för att jag ville veta hur de skulle knyta ihop alla lösa trådar mot slutet. Dels för att de många duktiga skådespelarna, flera av dem nya namn, effektivt gett kött och blod åt sina rollfigurer. Louise Peterhoff, Sven Nordin, Kjell Wilhelmsen, Annika Bjelkerud, Karin Franz Körlof, Adam Lundgren, Erik Johansson och David Lindström har varit allra bäst.

Tisdag kväll ser jag, med viss bävan, ”Realitystjärnorna på godset” i TV3.

Ja
Kjell Wilhelmsen. Allra bäst (som oftast …) i SVT1:s ”Blå ögon”.

Nej
”Brobyggarna”, SVT2. Seg dokumentär om brobygge i Sundsvall.

Hon tog hem det förra året.
I år gör hon igen.
Sanna Nielsen är Melodifestivalens största vinnare.

Det har pratats om ödesår för Melodifestivalen.

Förra året var en smärre katastrof. Tittandet sjönk, antalet röster störtdök.
Kritiken mot programmet var vass och korrekt. Programledarna Nour El Refai och Anders Jansson fungerade inte alls. Paret var en nödlösning och sattes ihop efter att en rad mer kvalificerade personer tackat nej.
Många starka röster höjdes för att förändra allt, byta ut de ansvariga, tänka om.
Men Christer Björkman fick nytt förtroende, skruvade lite försiktigt i formatet, tog bort en låt ur delfialerna, skärpte upp Andra chansen, byggde ut finalen.
Nu fick vi första beskedet vad förändringarna betytt.
Första intryck – något tajtare. Mer glädje.
Men den stora skillnaden från förra året är – Sanna Nielsen.
Förra året tog sjöng hon hem tävlingen.
Nu blev hon kvällens stora vinnare på ett helt annat sätt.
Tillsammans med Robin Paulsson – som SVT försökt förmå leda Melodifestivalen i många år – stampade hon ner fötterna i en ordentlig svensk folkmylla och landade en supertrygg och underhållande sändning med såväl sång, skämt och informativ guidning.
Sandra Nielsen var bättre än jag trott. Mycket bättre.
Hon var sensationellt säker, rolig och avslappnad. En fröjd. Och fungerade fantastiskt bra med Robin. Manuset var också perfekt i avvägningen mellan skruvat, folkligt, smalt och brett.
Som sidekick fanns Filippa Bark, en idé som närmast kändest sorglig. Att inte Sissela Benn kan få gå vidare någon gång. Lite som att Maria Lundqvist skulle dyka upp som slitna Sally.
Men även denna lösning fungerade oväntat väl. Särskilt som Filippa Bark befriade oss från de krystade greenroom-intervjuerna när hon behandlade artisterna som statister för att få sina skratt. Utan att dissa konceptet.
Artisterna och låtarna då? Ja, där har inte mycket hänt. Förfärande brist på förnyelse präglar fortfarande tävlingen.
Men Melodifestivalen har ändå fått en nytändning.
Melodifestivalen känns glatt igen.
Det gör mig glad.

I kväll ser jag finalen av ”Blå ögon” i SVT.

He!
Sanna Nielsen (se ovan).

Eh?
Jessica Andersson tog sig till final. Vad har hon för ingångar in i folklighetssjälen egentligen?