Miami Heat hade två 20-poängsförluster mot New York Knicks den här säsongen. De vägrade en tredje.
Efter att ha släppt in 59 poäng i första halvlek, och haft särskilt stora problem med Carmelo Anthony, tajtade mästarna till försvaret ordentligt. 18 poäng i tredje quartern, 16 i fjärde.

Miami kan kväva ett lag defensivt på ett sätt som New York inte mäktar med. Det är skälet till att Knicks inte kommer slå ut Heat ur slutspelet i år heller.
Det, också LeBron James förstås. Briljant igen igår – 12 poäng och 3 assist när Miami vände till seger i fjärde quartern. Och när han inte producerar offensivt, så styr han matchbilden med sina tunga ingripanden i försvarsspelet. Blocken på Tyson Chandler var kvällens höjdpunkt. Stealen + dunken på JR Smiths slöa passning punkterade matchen i slutsekunderna.

•••

Knicks slösade bort Jason Kidds bästa match på länge. 39-åringen, som sköt bedrövliga 19,6% i februari, sänkte sina tre första treor. Han slutade på 14 poäng, 8 returer, 6 assist och 3 steals med sitt sedvanligt kloka spel.

Kidd har treårskontrakt och kommer således vara 42 när han (troligen) lägger av. Det blir sorgeband den dagen. Han är en av tidernas smartaste och mest underhållande pointguards. En av de allra sista kvarvarande barndoms/ungdomshjältarna för min generation. Det är som Coach Frivold  påpekade; han har varit med så länge att Nike börjat ge ut retrovarianter på hans skor.

Förresten, ni vet väl att de förr om åren brukade kalla honom Ason Kidd? Because he had no J…

•••

Efter Knicks–Heat följde nästa supermatch, Los Angeles Clippers–Oklahoma City Thunder, men då satt jag och ritade skidtidning. Så vi väntar med de djuplodande analyserna till en annan matchdag.
Det vi kan konstatera är att OKC nu har vunnit samtliga tre möten lagen emellan den här säsongen. Chris Paul missade visserligen en av matcherna, men ikväll hade Clippers fullt manskap och föll ändå på hemmaplan.

Thunder–Clippers är ändock en dröm-matchup i vårens slutspel.

•••

I skrivande stund möts Indiana Pacers och Chicago Bulls. Där är man väl mest nyfiken på huruvida Joakim Noah kan fortsätta sin monstruösa vecka. Hans triple-double i torsdags mot Philly – 23 poäng, 21 returer och 11 blockar – kan vara säsongens sjukaste stat line.

•••

För svensklagen, dit vi förstås enbart räknar Charlotte och Detroit, går det tyngre. Utklassade av Sacramento respektive San Antonio.

Det som utmärkte Bobcats i början av säsongen var att man, även när man förlorade, visade en härlig gnista och lagmoral. Man vägrade vika ned sig och pressade bättre motståndare långt in i matcherna. På sistone har storförlusterna börjat rasa in. Kanske handlar det om ett ungt lag där orken börjar tryta efter en kämpig säsong.

•••

Några höjdpunkter under veckan som kommer:
• Natten mot onsdag, 03.30, Oklahoma City–LA Lakers.
• Natten torsdag, 03.00, San Antonio–Chicago.
• Natten mot fredag, 04.30, Denver–LA Clippers.
• Söndag, midnatt: Miami–Indiana.

•••

Vi avslutar med ett skolboksexempel på blickar-så-onda-att-de-bara-kan-komma-från-en-basketcoach-mot-en-basketdomare…

Jeffery Taylorspelade sex minuter och gjorde tre poäng (1/3 FG, 1/2 FT).
Jonas Jerebko spelade nio minuter och stod för två poäng (1/5 FG) och tre returer.
Normalt skulle vi inte höja på ögonbrynen – båda dessa herrar har gjort betydligt mer tongivande insatser i sina respektive karriärer – men det här var ju ingen normal kväll. Det var första gången två svenskar spelade mot varandra i NBA. Det är någonting att vara stolt och glad över för en liten basketnation.

Detroit vann matchen med 105–99.

Nu håller vi med stort intresse ögonen på NBA:s trade deadline. 21.00 torsdag kväll svensk tid är det stopp för övergångar. Det ryktas faktiskt – om än på väldigt lösa grunder – om Jonas Jerebko. För ett par dagar sedan skrev Detroit Free Press att JJ och Rodney Stuckey är de Pistons-spelare som flest klubbar hört sig för om.

Grantland inkluderar dessutom Jerebko på sin lista över rollspelare som skulle kunna hjälpa ett slutspelslag.
”With loads of energy, good feet, and a sturdy 6-foot-10 frame, Jerebko — in theory at least — fits the profile of the ideal defender who can make life difficult for Carmelo Anthony in five-to-10-minute stretches come playoff time”, skriver Brett Koremenos och nämner Indiana Pacers som en tänkbar destination.

En bytesaffär är nog inte speciellt trolig, trots allt. En outsiders gissning är att sportchefen Joe Dumars gillar Jerebko betydligt mer än vad coachen Lawrence Frank gör, och att JJ fortfarande är en del av Pistons långsiktiga planer.
Men hey, jag har gärna fel och ser en svensk spela slutspelsbasket i vår…

Jeffery Taylor? Hans rookiesäsong fortsätter att imponera. Minuterna fluktuerar, men han har ändå fått speltid i 52 av Bobcats 54 matcher den här säsongen. Ovärderlig erfarenhet som han tar med sig till EM i höst, förhoppningsvis.

•••

En trelagstrade är redan på väg att bli klar, enligt flera amerikanska sajter.

• Houston Rockets får: Thomas Robinson, Francisco Garcia, Tyler Honeycutt och ett draftval i andra rundan från Phoenix.
• Sacramento Kings får: Patrick Patterson, Cole Aldrich, Toney Douglas och en miljon dollar.
• Phoenix Suns får: Marcus Morris.

Inga stora namn inblandade. Mest anmärkningsvärt är att Sacramento släpper Thomas Robinson, 21, bara åtta månader efter att de valde honom som femma i draften. Men klubben är ju på väg att bli såld och just nu handlar väldigt mycket om att spara pengar. Tyvärr.

Låt oss hoppas på mer spännande nyheter de närmaste 24 timmarna.

•••

Nattens lirare var utan tvekan James Harden, Houston Rockets, som gjorde 46 poäng (7/11 2P, 7/8 3P, 11/12 FT) när han spöade sin gamla klubb Oklahoma City Thunder. Houston vände 99–109 till 122–119 under matchens sista fyra och en halv minuter.

Skön revansch för Harden efter att ha skjutit 27% och torskat de två tidigare mötena med OKC.

Los Angeles Lakers ägare Jerry Buss dog på måndagen, 80 år gammal, efter en tids kamp mot cancern.

Om du undrar varför det är viktigt behöver du bara titta på hyllningarna som strömmat in under dagen. Det är idel basketadel som minns en av NBA:s mest inflytelserika individer. Så här uttalar sig till exempel Pat Riley, som coachade hem fyra Lakers-titlar under 1980-talet:

”We have lost a true giant. Jerry Buss was more than just an owner. He was one of the great innovators that any sport has ever encountered. He was a true visionary and it was obvious with the Lakers in the 80’s that ’Showtime’ was more than just Magic Johnson and Kareem Abdul-Jabbar. It was really the vision of a man who saw something that connected with a community. I was privileged to be part of that for 10 years and even more grateful for the friendship that has lasted all these many years. I have always come to realize that if it weren’t for Dr. Buss, I wouldn’t be where I am today. He was a great friend and will be missed.”

Jerry Buss betalade motsvarande 430 miljoner kronor när han köpte Los Angeles Lakers 1979. På köpet fick han Los Angeles Kings, dåvarande arenan The Forum och en jätteranch i Kern County.
34 år, tio NBA-titlar och en hel radda superstjärnor senare värderas Lakers till 6,3 miljarder kronor.
Hyfsad business, får man säga.

•••

På torsdag stänger transferfönstret i NBA. Vi kan nog räkna med en eller ett par semi-blockbusters även i år.
Josh Smith, Paul Millsap, Eric Bledsoe, DeAndre Jordan och Monta Ellis är några av de namnkunniga spelare det snackas om.

•••

All-Star-matcher intresserar mig inte speciellt mycket nuförtiden, men det var väl kul att Chris Paul fick sin första MVP-titel i det sammanhanget. En sann klasslirare.

Det jag kommer minnas från helgen är annars alla missade försök i dunktävlingen. Rätt tröttsamt. Det gjorde nog lite ont i James ”Flight” White som, vid 30 års ålder och med miljontals YouTube-visningar på sitt cv, äntligen fick göra debut i tävlingen – bara för att totalfloppa. Bara en dunk lyckades Knicks-spelaren genomföra.

Nä, det var bättre förr. Såååå mycket bättre.

Det är allstar-uppehåll i NBA. Ett trettiotal matcher återstår för varje lag, och det är ett perfekt tillfälle att leka lite gala.
Så här skulle vi dela ut NBA:s tunga individuella titlar om säsongen tog slut idag:

MVP: LeBron James, Miami Heat. Bättre på allt i år, och han var ärligt talat ganska suverän redan förra säsongen. Den mest kompletta och imponerande idrottsmannen i världen.

Rookie of the Year: Damian Lillard, Portland Trail Blazers. Jag VILL säga Anthony Davis eftersom jag tror mer på honom i långa loppet…men det vore tjänstefel när Lillard spelar 38 minuter per match som pointguard, och hans lag har häng på en slutspelsplats i väst.

Defensive Player of the Year: Andre Iguodala, Denver Nuggets. Den svåraste utmärkelsen att dela ut eftersom, well, jag inte har sett alla 700-nånting matcher den här säsongen. Inte på långa vägar. Men jag har sett en del Denver och jag har alltid varit ett fan av Iggys smarta och hängivna försvarsspel. Med 29-åringen på planen släpper Denver in 104,4 poäng per 100 bollinnehav. När han sätter sig på bänken rusar den siffran iväg till 111,7 per 100.

Sixth Man of the Year: Jamal Crawford, Los Angeles Clippers. Ligans kanske läckraste dribblingshänder och 17 poäng per match från bänken. Clippers fick precis vad de ville ha när de värvade 32-årige Crawford i somras.

Most Improved Player: Paul George, Indiana Pacers. Man glömmer lätt att det här allroundfenomet fortfarande bara är 22 år. Med Danny Granger skadad har han tagit stort offensivt ansvar i öst-trean Pacers.

Coach of the Year: Gregg Popovich, San Antonio Spurs. Bara för att han gjort det i en herrans massa år är det inte mindre imponerande. Kolla in de här siffrorna:

Det är riktig jäkla sossebasket. Men det tycks inte spela någon roll vem Pop skickar ut på planen. Spurs är samma samlade, effektiva och kvävande lagmaskin, kväll efter kväll. Ligans bästa facit med 42–12.

Executive of the Year: Daryl Morey, Houston Rockets. Det handlar ju om megastjärnorna i NBA. Och Morey skaffade sin egen från Oklahoma City. James Harden snittar 26-6-5 på 45-procentigt skytte, plus 86 procent från straffkastlinjen dit han går oftare än någon annan spelare i ligan. Morey värvade också försvarsbjässen Omer Asik och pointguard-profilen Jeremy Lin inför säsongen. Nu är Rockets, trots en trupp som tappat mycket rutin och bredd, på väg mot slutspel för första gången på fyra år.
Jag vill också ge ett hedersomnämnande till Joe Dumars, Detroit, som har börjat rätta till sina gamla misstag – och draftade en riktig pärla i Andre Drummond.

Sätt dig i hörnet, Peckham.
Nu ska vi prata om det senaste dygnets viktigaste affär.

• Toronto Raptors får: Rudy Gay och Hamed Haddadi från Memphis.
• Memphis Grizzlies får: Ed Davis och ett andraval i kommande draft från Toronto, Tayshaun Prince och Austin Daye från Detroit.
• Detroit Pistons får: Jose Calderon.

Toronto slog till på en underpresterande stjärna i Rudy Gay, och gav samtidigt hans polare Kyle Lowry rollen som ohotad pointguard. Memphis undvek ett ekonomiskt haveri, fick en habil starter i Prince och en lovande powerforward i Davis. Detroit rensade under lönetaket, hittade en renodlad spelfördelare och stärkte sitt utvecklingsfokus (att en viss svensk landslagsspelare lär få tillbaka sin välförtjänta speltid är en trevlig bonus).

Kort sagt: det var den sällsynta typ av NBA-trade där alla parter vinner, i mina ögon.
Men alla håller inte med.
Yahoos Adrian Wojnarowski tycker att Memphis har gjort ungefär den mest förskräckliga tabben någonsin. Framför allt riktar han sin välartikulerade vrede mot en gammal journalistbroder: John Hollinger, som nyligen lämnade ESPN för Grizzlies och den flådiga titeln VP of Basketball Operations. Wojnarowski skriver om ”a front office of novices” och levererar följande lustmord:

”[CEO Jason] Levien is making these deals based largely on the recommendations of John Hollinger, a statistician who worked for a cable sports company. The San Antonio Spurs once used him as a consultant and regretfully took his advice to sign a free agent named Jackie Butler. It was such a disaster, the Spurs had to attach Luis Scola to a trade to get Butler out of town.”

”A statistician who worked for a cable sports company”…lyser igenom att den här snubben inte riktigt gillar ESPN, va?

Jag föreställer mig ett scenario där Johan Rydén eller någon annan svensk basketskribent får ett hotshot-jobb på kansliet hos Solna Vikings, typ. Hur rasande skulle Peter Lindvall bli? Skulle han fräsa, spotta och blogga av ilska när Rydén kontrakterade en suspekt EU-spelare? Förmodligen inte. Men kul hade det varit.

”Woj” har en av sportamerikas mest underhållande och tankeväckande pennor. Jag njuter regelbundet av hans insikter och åsikter. Hans senaste skröna innehåller en del intressanta spekulationer om LeBron James framtid, och hur det nya NBA försvårar för megastjärnor som vill samlas i kluster. Men mest av allt osar det av avundsjuka och illvilja mot en gammal rival.

Det var Russell Westbrook när han är som bäst. Han hade missat 13 av 17 skott, men vägrade vika ner sig i förlängningen.
2.48 kvar, dunk, 103–104.
1.04, hoppskott, 105–104.
0.42, steal, layup, 107–104.
0.20, två av två straffkast, 109–105.

Slutresultat Oklahoma City Thunder 111, Dallas Mavericks 105. För ett Westbrook-fan var det härligt att se. Attack, attack, attack.

24-åringen är en av NBA:s mest polariserande superstjärnor. Han älskas för sina explosiva highlights, men sågas för sina beslut på planen. För egoistisk, för dåligt spelsinne, för okontrollerad – så brukar det låta.

Själv hejar jag stenhårt på Westbrook, och det här är mitt försvarstal för en av världens absolut bästa basketspelare.

Vi kan snacka fysik:
• Han är en av planetens mest imponerande atleter, alla idrotter inräknade. Blotta ögat berättar storyn där. Om Westbrook attackerar för mycket på egen hand, så beror det på att han genuint känner att ingen kan stoppa honom en-mot-en. Och det har han rätt i.

Vi kan snacka driv och inställning:
• Han vill vinna, han vill dominera, han vill tävla. Amerikansk proffsidrott kan vara frustrerande. Ofta ser man superbegåvade människor spela med en passion och gnista som ligger långt under deras talangnivå. Men du lämnar sällan en Westbrook-match med känslan att ”fan, han kunde ha gett mer”.

Vi kan snacka hållbarhet:
• Han har aldrig missat en match i sin karriär. Någonsin. Inte på high school, inte på college, inte som proffs.

Vi kan snacka bollvård och beslutsfattande (det han oftast kritiseras för):
• Han har aldrig haft en högre assistratio, 9,5 per 40 minuter.
• Han har aldrig haft en lägre turnoverratio, 10,2 procent av hans bollinnehav. Så här ser utvecklingen ut sedan hans rookiesäsong:
2008/09: 13,8%
2009/10: 11,8%
2010/11: 11,9%
2011/12: 11,7%
2012/13: 10,2%

Finns det utrymme för förbättring? Det är klart. Defensivt kan Westbrook bli både jämnare och smartare, men vi har sett hur han har skills att dominera där också.

Offensivt måste han fortfarande välja sina lägen bättre. Det är en utbredd uppfattning att han hämmar Kevin Durants produktion – men KD tar nästan lika många skott som Westbrook, 17,8 per match jämfört med 18,4. Båda ligger topp-tre i NBA. Snarare än att ge fler bollar till Durant, borde nästa steg vara att göra de andra, mindre namnkunniga spelarna mer involverade i anfallsspelet. Att göra dem bättre, som en sann point guard.

Många jag pratat med – inte minst basketfolk med erfarenhet från spel på hög svensk nivå – ogillar Westbrooks spelstil. Jag tror det beror på att de flesta som spelat någon gång har haft en lagkamrat som varit alldeles för bollkåt och gjort för mycket på egen hand. Själv har jag aldrig spelat basket annat än på hobbynivå, så det är en smärta jag aldrig har känt. Men självklart förstår jag frustrationen.

Mycket handlar om coachning, också. Det är upp till Scott Brooks och hans kollegor i Oklahoma City att guida Westbrook dit de vill ha honom. Innan man klagar på att han skjuter för mycket, så måste man inse att han har illgrönt ljus från coacherna. I förlängningen mot Dallas kritiserade expertkommentatorn Steve Kerr OKC för att köra alldeles för mycket isolation, och inga genomarbetade spel med screens och rörelse utan boll. Det är ju inte så att Westbrook springer runt och saboterar anfallsspelet med flit; om coacherna beordrar honom att köra ett spel så gör han det. Där vilar ansvaret på Scott Brooks att ge en striktare styrning.

Att begränsa Westbrooks aggressivitet är en farlig utmaning, för det är den som gör honom så speciell. Många kanske tycker att det är en huvudvärk med en sådan playmaker. I mina ögon borde han vara en drömspelare för alla coacher. Här har du en ung kille som vill bli bäst, med sanslös råtalang och en brinnande motivation att motbevisa sina tvivlare.

Det finns en point guard i världen, Chris Paul, som jag skulle välja före Russell Westbrook. Kanske Derrick Rose också, men han är knäskadad just nu. Efter de två finns det inga tvivel om att den 24-årige speedkulan från Long Beach är den PG jag vill ha i mitt lag.

De bästa lagen, de bästa spelarna, och den största tv-publiken. Juldagen är en klassisk höjdpunkt i NBA:s långa grundserie. Så även i år. Här är USA-bloggens guide till tisdagens tv-fest. Matcherna ser du här.

18.00: Brooklyn Nets–Boston Celtics
För en månad sedan slutade det med handgemäng, utvisningar, en bruten assistsvit för Rajon Rondo – och en jädra massa elakheter mot Kris Humphries.
– Some guys are tough. Some guys pretend to be. He’s one of those that pretends to be, sa gamla lagkamraten Jason Terry.

Stackars The Hump. Som om det inte var nog att en hel kontinent redan retar honom för 72-dagarsäktenskapet med Kim Kardashian. Han lär få en begränsad roll idag, om han kan spela alls (en magmuskelskada spökar). Brooklyn (14–12) vann med 95–83 förra gången, och är favoriter med 3,5 poäng idag. Boston (13–13) har haft svårt att hitta bortaspelet (fem raka förluster). Oviss match som är ett av mina ”avslag” på tisdagens spelsidor i Sportbladet.

Tipset: Utvilade, förberedda och hämndlystna ser Kevin Garnett & co till att få en bra start på sin fyra matcher långa road trip. Rajon Rondo får de där assisten som han tycker så mycket om. Och Kris Humphries får höra ett och annat på avbytarbänken.

***

21.00: Los Angeles Lakers–New York Knicks
Den mest akuta krisen är över. Lakers har med fyra raka segrar jobbat sig upp till ett 13–14-record. Dessutom är Steve Nash tillbaka. Betänk att Lakers tilltänkta förstafemma bara har fått 43 minuter tillsammans, innan du avskriver deras chanser i slutspelet. Dagens motstånd är å andra sidan inget man pissar på. Knicks (20–7) spelar inspirerad och högeffektiv basket, även om man inte är någon genuin titelkandidat.

Tipset: Jag tror att Lakers vinner. Men framför allt tänker jag hårdbevaka mina spelsajter i hopp om att hitta ett över/under-spel på Kobe Bryants poängskörd. Black Mamba älskar de stora scenerna, och i NBA:s grundserie blir det inte mycket större än juldagen. Han behöver 29 poäng för att passera Oscar Robertson i alla tiders Christmas Day-skytteliga. Det kan låta som ett bisarrt rekord, men om du tror att Kobe Bryant inte bryr sig om såna saker så känner du honom inte. (Det gör ju inte jag heller, men jag kan låtsas…tills han skjuter 5 av 17 och Lakers förlorar, i alla fall.)

***

23.30: Miami Heat–Oklahoma City Thunder

Hur mycket har Oklahoma City egentligen tappat på att byta James Harden mot Kevin Martin? Att döma av tabelläget (21–5, bäst i NBA) och den offensiva effektiviteten (110,4 poäng per 100 bollinnehav, bäst i NBA) – inte speciellt mycket alls. Nu möter man förstås Miami Heat (18–6) och en LeBron James som cyklar till arenan, inte har foulat på 250 minuter och skjuter 44% på trepoängarna. Galen kille, det där.
Tipset: Historien talar för silverlagen (4–1) när det vankas finalrepris på juldagen. Jag tippar att revanschfaktorn bär OKC till seger här.

***

02.00: Chicago Bulls–Houston Rockets
Ni som orkar hålla er vakna så här länge – och ni som nyss släntrat in från Den Stora Hemvändardagen – får studera ett intressant stilkrig. Alla vet att Chicagos coach Tom Thibodeau prioriterar ett disciplinerat, svårforcerat försvarsspel. Nu ställs Bulls (15–11) mot laget som springer mest i NBA.

– To play execution basketball, it’s counters; it’s so much experience and seeing things. The offense we run is a little different than a lot of NBA offenses. It’s read, react and push. Guys get a lot of freedom. Inside that freedom, when we’re moving the ball well, it looks pretty good. There’s times it gets sticky, säger Houstons coach Kevin McHale.

I en intressant artikel på Ultimate Rockets berättar ägaren Leslie Alexander att han ser uptempo-spelet som basketens framtid. Planen att Houston (14–12) ska spela så här har funnits i flera år, men det är först nu den har blivit verklighet.
Tipset: Den här matchen finns också med bland mina avslag i dagens tidning. Under kittlingshot väljer jag nog ändå Chicago.

***

04.30: Los Angeles Clippers–Denver Nuggets
Nu är klockan så mycket att bara hardcore-fansen orkar kämpa vidare. Men det är det värt. Clippers (21–6) är ligans hetaste lag med 13 raka segrar. Truppen är imponerande djup och coach Vinny Del Negro slipper slita ut sina stjärnor.

När man kollar på Denvers 15–13-facit är det lätt att tro att säsongen har varit en besvikelse, men klubben har helt enkelt bara fått en bajsmacka av schemaläggarna på NBA-kontoret. Med 19 av 28 matcher spelade på bortaplan hittills kan man ana att Denver kommer klättra i tabellen framöver. Efter nyår spelar man 15 av 18 hemma.

Tipset: Kalla mig inte klantig, kalla mig inte töntig… men kalla mig gärna underdog-optimist. Denver kan möta Clippers med kvalitet på flera positioner och har en rimlig skrällchans. 3.50 för rak seger, 1.90 för handicappet +7. En trevlig liten tv-peng som bör hålla dig vaken in på annandagsmorgonen. Och om det spricker, så har du ju alltid den här killen:

Notera vem som hoppar högst på den här bilden. Foto: AP

19–15–13–10–11–12–0–0.
Det är Jonas Jerebkos speltid i de åtta senaste matcherna. En oroväckande utvecklingskurva. På Twitter börjar svenska NBA-fans redan kicka igång en liten #FreeJerebko-rörelse, men jag tror inte att den behövs. Detroits svenske slitvarg kommer snart vara tillbaka på 15–20 stadiga minuter per match. En av de främsta anledningarna är att det inte finns något vettigt skäl att spela mannen som petat honom.

Charlie Villanueva, 28, är alltjämt en av de värsta free agent-värvningarna i NBA de senaste säsongerna. Han har två år och 16,6 miljoner dollar kvar på kontraktet från sommaren 2009. Nu har han lyckats skjuta sig till 34 minuter på de två senaste matcherna, men coach Lawrence Frank kommer snart få nog av det obefintliga försvarsspelet och den låga intensiteten. Och om Jonas Jerebko är lite av en tweener på NBA-nivå, så är Charlie V en spelare helt utan position.

Detroit (4–11) har vunnit fyra av sina sju senaste matcher. Det går fortfarande att rädda en slutspelsplats, och Lawrence Frank gör just nu allt för att rädda sitt eget jobb. Det står i en viss konflikt med det långsiktiga tänk Pistons måste ha. Är det rätt att ge tunga minuter till mediokra veteraner som Jason Maxiell, 29, och Corey Maggette, 33? Om det resulterar i slutspel för första gången sedan våren 2009, visst. Om inte…då gör nog Pistons sitt fjärde coachbyte på fem år.

Hursomhelst, Jerebko är snart tillbaka på planen. Annars kommer det finnas gott om klubbar som är intresserade av en utvecklingsbar, hårt arbetande 25-åring med ett rimligt kontrakt (2+1 år med 4,5 miljoner dollar per säsong). Perfekt som energikick från bänken i 15 minuter per match, för ett lag som jagar slutspel. Hör ni mig, Indiana/Phoenix/Chicago?!

Gamla europamästare, OS-medaljörer och en massa NBA-stjärnor. Det är vad Sverige har att handskas med i EM nästa år. Lottningen (ett underbart spektakel för övrigt, som bjöd på alltifrån domarbalett till Zoran Predics innerliga ”I feel basketball”) placerade landslaget i samma grupp som Ryssland, Grekland, Italien, Turkiet och Finland.

Det var många som konstaterade att det ”blir fruktansvärt tufft”. No shit. Vi spelar vårt första EM-slutspel på tio år, det första vi kvalat in till av egen kraft på 18 år. Det hade blivit ”tufft” oavsett vilken grupp Sverige hamnat i. Grupp D är ingen mardrömsgrupp, det är en drömgrupp. Man vill väl mäta sig med de allra bästa? Det är väl därför man kämpat sig igenom ett historiskt kval?

Jag skriver lite längre om det här i måndagens Sportbladet, köp tidningen eller håll utkik på nätet.

•••

Vi kan härmed utnämna firma Rajon Rondo/Doc Rivers till NBA:s motsvarighet till Drew Brees/Sean Payton. Ni kanske kommer ihåg fjolårets NFL-match mellan New Orleans och St Louis, då Saints förlorade klart men Brees passade bollen ända in i slutsekunderna? Det gjorde han för att hålla sin historiska touchdown-svit vid liv. Tidigare den här säsongen slog han, under pompa och ståt, Johnny Unitas 52 år gamla rekord.

Under söndagen förlorade Boston Celtics med 20 poäng mot Jonas Jerebkos Detroit Pistons. Rondo spelade långt efter att det var avgjort, enbart för att förlänga sin svit till 34 raka matcher med tvåsiffrigt i assistkolumnen. Coach Rivers tog timeout och ritade upp spel för att hans pointguard skulle få sin tionde macka. Det var allt Celtics letade efter i slutminuterna. Uppdraget slutfördes med 51 sekunder kvar, när Jared Sullinger satte ett hoppskott på passning från Rondo.

Grattis, eller nåt.

Statistikfascinationen i amerikansk sport är kul, men det här visar att många av rekorden är lite ihåliga.

•••

Ovanstående ska förstås inte tolkas som att Brees eller Rondo är någonting annat än fullständigt fantastiska spelfördelare i sina respektive sporter.
Brees facit i söndagens vinst mot Oakland: 20/27 för 219 yards, 3 touchdowns och 0 interceptions. En helt vanlig dag på jobbet för mannen som ÄR New Orleans Saints.

Lite annat från söndagens NFL-matcher:

• Att Arizona vinner turnover-fajten mot Atlanta med 6–1 men förlorar matchen med 19–23 säger en del om deras patetiska offensiv.

• Det är kul och lite vackert att det fortfarande finns plats för bjässen Byron Leftwich bland alla snabba, flashiga quarterbacks. Den mänsklige väderkvarnen stapplade, svajade och steppade in en 31-yardstouchdown (!) mot Baltimore på Sunday Night Football. Kvällens absoluta höjdpunkt. För att förtydliga exakt hur sjukt det är: Leftwich har sprungit för totalt 384 yards på 59 matcher i karriären (6,5 per match). Hans längsta enskilda springspel innan söndagens match var på 18 yards, mot Atlanta under hans rookieår 2003.
Run Byron, Run!

• Apropå att lira sina stjärnor efter att segern är säkrad. New Englands coach Bill Belichick har nog lite ångest idag, efter att Rob Gronkowski brutit armen. Det skedde med 3.55 kvar av matchen mot Indianapolis. På en extrapoäng. Vid ställning 58–24. Gud, så meningslöst.

• Flera dramatiska vändningar och tre matcher som avgjordes i förlängning. Det finns just nu ingen bättre underhållning i idrottsvärlden än NFL.

Fem matcher.
Det var allt Mike Brown fick på sig med Los Angeles Lakers nya stjärnbygge. Nu har 42-åringen fått sparken och det är chock, skräll, bomb och allt det där.
Fem matcher.
Då ska man veta att pointguarden Steve Nash bara hann spela 50 minuter innan han skadade sig. Att Kobe Bryant lirat med en ömmande fot. Att Dwight Howard inte varit i 100-procentig matchform. Att spelsystem och roller knappast hunnit sätta sig med många nya i laget.

Häromdagen stöttade Kobe sin coach i media. Men kroppspråket under matcher sa någonting annat. Man ska aldrig säga aldrig, men det är svårt att se familjen Buss fatta ett sånt här beslut utan klubbikonens fulla stöd.

Trots att Mike Brown är en defensivt inriktad coach har försvaret floppat i de fyra förlustmatcherna. Lakers släpper in 103 poäng per 100 possessions – bara sju lag är sämre i NBA. Den stora snackisen har dock varit det anfallsspel som Brown, eller framförallt hans assistent Eddie Jordan, installerat. Enligt Yahoo kommer laget dumpa sitt Princeton-offense så bort det bara går.

Domedagsprofeterna säger att Lakers är gamla, långsamma, har en kass bänk och seriösa kemiproblem.
Jag säger att den coach som tar över har 70+ matcher på sig med en trupp som har fyra Hall of Fame-spelare, åtta NBA-mästerskap, tre MVP-titlar och 35 all-star-uttagningar tillsammans.
Hyggliga odds, ändå.

Och det är här vi kommer in på möjliga ersättare.
Den omedelbara tanken är Phil Jackson, som lett Purple & Gold till fem NBA-titlar under 2000-talet. Ingen skulle kliva in och äga omklädningsrummet lika snabbt. Jackson, 67 år idag, var dock fysiskt plågad av den långa NBA-säsongen redan förra gången det begav sig. (For the record: Om du bad mig lägga ett spel på vem som tar över Lakers idag och oddset var samma på alla kandidater, då skulle Phil vara mitt tips.)

Jerry Sloan, 70, är en annan legendar som kan bli aktuell. Sloan har varit sugen på en comeback sedan han bröt med Utah Jazz. Sett till spelartyperna borde han funka utmärkt i Lakers. Sett till personligheterna…ehrm.
– It’s not for him, säger Utah-forwarden Paul Millsap till Salt Lake Tribune.

Trygge Nate McMillan är ett populärt namn hos många av experterna. Mike D’Antoni, som gjorde ljuv musik med Steve Nash i Phoenix en gång i tiden, är ett mindre populärt men minst lika spännande alternativ. Han återhämtar sig just nu från en knäoperation och sägs vara en av kandidaterna som Lakers-ledningen diskuterat.

Brian Shaw var aktuell att efterträda Jackson förra sommaren, men blev snuvad på jobbet av Mike Brown. Nu är Shaw assisterande coach i Indiana Pacers. I teorin kan Lakers förstås köpa loss honom. Enligt Pacers-reportern Mike Wells finns det en del bitterhet där.

Själv tycker jag att det är förbannat tråkigt att Ettore Messina har återvänt till Euroleague och CSKA Moskva.
Men hey, Stan Van Gundy är ju i alla fall ledig. Skulle inte det vara nåt, Dwight?