Känner ni pirret i magen?
Träningslägren har börjat, och NFL-säsongen är bara 46 dagar bort.
Vi laddar upp genom att ställa några frågor som är extra heta i juli och augusti.
Först ut: Den alltid hajpade, alltid underhållande NFC East-divisionen.

DALLAS COWBOYS
Viktig fråga: Legendaren Monte Kiffin är tillbaka i NFL. Det är coolt. Men är en 73-åring verkligen rätt man att lyfta ett försvar som släppte in 25 poäng per match ifjol? Sean Lee, 27-årig linebacker, tvivlar inte:
– He coaches with a ton of passion. He’s got an intensity that we all feed off. He comes into meetings excited and gets us going.
Mindre viktig fråga: Om Cowboys missar slutspel igen, kommer det finnas tillräckligt med botox i världen för att släta ut rynkorna i Jerry Jones panna?

NEW YORK GIANTS
Viktig fråga: Kan David Wilson vinna coachernas förtroende? Den spektakuläre running backen hamnade i Tom Coughlins skamvrå tidigt förra säsongen efter en fumble. När han fick speltid visade han vilket explosivt vapen han är. Men det finns fortfarande frågetecken för 22-åringens förmåga att säkra bollen, skydda quarterbacken och fånga passningar.
Mindre viktig fråga: Vad kommer Eli Manning titta på i år?

PHILADELPHIA EAGLES
Viktig fråga: Michael Vick eller Nick Foles? Den hetaste snackisen i Philly är en hederlig gammal QB-duell. Nye coachen Chip Kelly tar med sig ett spelsystem som var extremt springvänligt på college, men det betyder inte att atletiske veteranen Vick har ett försprång (ha!) mot andraårsspelaren Foles.
– Repetitive accuracy is the No. 1 quality we’re looking for in a quarterback, har Kelly sagt – och tillagt att förmågan att springa bara är ”en bonus”.
Mindre viktig fråga: Kommer Philly-reportrarna visa mer glöd än Eagles-försvaret även under Chip Kelly-regimen?

WASHINGTON REDSKINS
Viktig fråga: Hur tjockt blir det i sjukstugan? Robert Griffin III är inte ensam om att jobba sig tillbaka från en allvarlig skada. Hans bästa receiver Pierre Garçon hade fotproblem stora delar av fjolåret, och kommer bära skor med speciella inlägg för att skydda sig. Brandon Meriweather, Brian Orakpo, Roy Helu, Adam Carriker och Fred Davis är andra spelare att hålla koll på – blir det några bakslag i återhämtningen?
Mindre viktig fråga: Vilken färg kommer head coach Mike Shanahan oftast ha i ansiktet den här säsongen: terrakottaröd, röd eller högröd?

Efter våra diskussioner om New Englands passningsspel i fredagspanelen fick vi en intressant kommentar från Daniel:

”Precis som en tidigare kommentar nämner så spela Pats i NFL’s i särklass lättaste division. Jag har därför aldrig riktigt förstått varför alla hylla Pats så mycket som de gör. De har alltid det svårt mot de bättre lagen de får möte från övriga AFC-divisioner. Och allt prat om deras post-season framgångar och Brady’s game winning drives är lite tröttsamt. Det är ändå så att de flesta av dessa framgångar och dessa drives kom innan och under spygate, de som inte känner till spygate googla skiten. Sedan Brady inte längre visste vad försvaret hade för scheme så har Pats inte vunnit någon Super Bowl.”

Visst, AFC East är ingen av de bättre divisionerna. Men ”i särklass lättast”? Nja. De två senaste åren kan AFC West mycket väl ha varit ligans sämsta division. NFC South hade bara ett lag på plusrecord ifjol. Och i NFC West har det, fram till ifjol, varit några riktigt magra år. Vem kan glömma 2010 då 7–9 räckte till slutspel i den divisionen?!

Hur mycket Spygate egentligen gav Patriots kommer alltid vara föremål för debatt. Men sedan skandalen avslöjades (10 september 2007) ser Pats facit ut så här:

2007: 15–0 i grundserien, 10–0 mot lag utanför AFC East. 2–1 i slutspelet (förlust mot New York Giants i Super Bowl).
2008: Tom Brady skadad i första matchen. Med Matt Cassel som QB går Pats ändå 11–5 i grundserien, 7–3 mot lag utanför AFC East. Missar slutspel (det var ett väldigt topptungt år i AFC med ett lag på 13–3, två på 12–4 och tre på 11–5).
2009: 10–6 i grundserien, 6–4 mot lag utanför AFC East. 0–1 i slutspelet (ut mot Baltimore(.
2010: 14–2 i grundserien, 9–1 mot lag utanför AFC East. 0–1 i slutspelet (ut mot New York Jets).
2011: 13–3 i grundserien, 8–2 mot lag utanför AFC East. 2–1 i slutspelet (förlust mot Giants i Super Bowl).
2012: 12–4 i grundserien, 6–4 mot lag utanför AFC East. 1–1 i slutspelet (förlust mot Baltimore i conference-finalen).

Sammanfattningsvis, efter att Patriots regelvidriga videofilmande stoppades:
Vinster–förluster: 75–20.
Mot lag utanför AFC East: 46–14.
I slutspelet: 5–5, två Super Bowl-förluster och en AFCCG-förlust.

Siffrorna visar svart på vitt att New England fortsätter att dominera NFL, även utan fusk.

Och Tom Brady? 187 touchdowns, 45 interceptions och 2 MVP-titlar de fem fulla säsonger han spelat efter Spygate. Statistiskt sett har han bara blivit bättre, även om han inte vunnit någon Super Bowl under den här perioden.
Det är det å andra sidan bara fem lag som har lyckats med…

Ni vet förutsättningarna: Fyra frågor, två bloggare, oändligt utrymme i kommentarsfältet. Kör hårt.

NFL: Wes Welker gick till Denver, Brandon Lloyd gjorde sig omöjlig, Rob Gronkowski är skadad och kommer kanske – stort kanske – tillbaka till premiären. Och nu Aaron Hernandez! Åtalad för mord och sparkad. Herrejävlar, hur stor är egentligen krisen för New England Patriots passningsspel?

Persson: Det är luuuugnt. Eller, fan, det kanske är totalt jäkla haveri? Jag kan faktiskt inte bestämma mig. Jag tänker så här: Pats visste vad dom gjorde med Welker och Lloyd. Gronks operation kan inte ha kommit som en total överraskning. Det lär dock hela Hernandez-soppan ha gjort och nu är ytterligare en av ligans bästa TE:s borta. Men är det något lag och någon QB som hittar andra sätt att vinna, så är det Patriots och Brady. Ja, ni märker ju själva hur jäkla splittrad jag är.

Westin: New England vann tolv grundseriematcher och gick till AFC-final med Reche Caldwell (760 yards) som ledande receiver. Fasen, de gick 17–2 och vann Super Bowl med David Givens, David Patten och Deion Branch som topptrio. Det var ett annat NFL och ett annat Patriots på den tiden, visst. Men lärdomen är tydlig: Tom Brady och hans starka o-line får det att funka. Oavsett vem som fångar bollarna. Redan ifjol var New England det lag som sprang näst mest av alla i NFL (523 försök, bara Seattle med 536 sprang mer). Räkna med mer av den varan i år. Så länge Gronkowski och nye Danny Amendola är skadefria kommer det finnas spetskompetens även bland passningsmottagarna. Håll koll på namn som Kenbrell Thompkins, Aaron Dobson och Julian Edelman, också. Ingen av dem är nästa Randy Moss, men med speltid och Hall of Fame-kalibrigt QB-spel finns förutsättningar för ett överraskande genombrott eller två.

NBA: Draften är avklarad. Liksom en blockbuster-trade mellan Nets och Celtics. USA-bloggens kommentar? Vi går helt sonika vidare till free agent-cirkusen som drar igång på måndag. Av de tillgängliga namnen, vem är spelaren du a) vill värva till varje pris, b) vill undvika likt pesten, och c) tror kan bli en oväntad succé?

Persson: Till varje pris är kanske att ta i, men jag hade inte tackat nej till Tony Allen. Gillade honom skarpt redan under Celtics titelsäsong och då tog han fortfarande skott som var så dåligt tajmade att man ville springa ned på plan och skaka lite vett i karln. Okej, det händer väl fortfarande. Men mer sällan och det är för hans defensiv jag vill ha honom i mitt lag. B? Det kommer bli kul att se vad som händer med J.R. Smith och Andrew Bynum. Bara de inte hamnar i mitt lag. C? Hm. Knepigt. J.J. Redick hade väl ingen supersäsong i Bucks, men i rätt lag med rätt system och rätt coach borde hans skytte kunna göra en massa nytta.

Westin: A) Dwight Howard. Trots skadeproblem, trams och drama vid sidan av planen. Frisk och motiverad är han en av NBA:s allra bästa spelare. Ett insidemonster som kan dominera en matchbild med sin fysik och sitt försvar. B) Monta Ellis. Lågprocentiga, turnover-benägna tweeners är inte min grej. C) I rätt miljö tror jag fortfarande väldigt mycket på Josh Smith. Han ska inte vara en bärande spelare med något monsterkontrakt, men som tredje- eller fjärdebanan i ett starkt slutspelslag… där kan han verkligen göra skillnad. Jag vet inte hur det ska gå till rent lönetakstekniskt, men en hemlig dröm jag har är att Smoove tar sin spektakulära fysik till San Antonio. Där skulle alla långa tvåpoängsförsök dessutom straffa sig med hårtork i ansiktet och träflisor i göten…

MLB: Ujuj, vad tiden går fort när man har roligt. Snart midseason i MLB – vad gör dig extra upphetsad inför andra halvan av säsongen?

Persson: Handen på hjärtat? I ärlighetens namn? På grund av en galet intensiv NHL-säsong har det blivit alldeles för lite baseboll för min del. Det ska bli ändring på det nu. Mest ser jag fram emot att börja följa ett Red Sox som verkar vara nästan lika likeable som det från 2007.

Westin: Yasiel Puig, Mike Trout, Bryce Harper, Dom Brown, Manny Machado, Matt Harvey, Stephen Strasburg, Shelby Miller, Chris Sale…osv etc mfl. Det är alla unga genombrottsspelare, eller i vissa fall redan etablerade unga superstjärnor, som får mig att hålla intresset uppe under grundseriens transportsträckor. I år verkar vi ju dessutom få en riktigt intressant slutspelsjakt i nästan alla divisioner.

NHL: Om du har hunnit smälta din personliga hockeytragedi (det kan vara en finalförlust, det kan vara att din sportstad inte har något NHL-lag längre)…då är det hög tid att blicka framåt. Draft på söndag, vem/vad ska vi ha ögonen på?

Persson: För det första: vilken finalförlust? För det andra, så är ju själva draften egentligen inte grejen. Visst, det kommer bli spännande att se vad de fem, sex topprankade spelarna hamnar. Men sedan är lotteriet igång och vi får inte veta var vinsterna hamnar förrän om några år. Anledningen till att ni ändå ska följa draften är att på grund av det fallande lönetaket så förväntar i alla fall jag mig en hel hög superintressanta trejder. Säger Pittsburgh adjö till Letang, till exempel?

Westin: Brendan Harms, rivig ytterforward från Fargo Force i USHL, är en av mina absoluta favoritsleepers. Nej, nu ljög jag så in i Norden. Och googlade fram ett coolt namn. Jag vet inte ett jota om NHL-draften. Det lär väl sluta med att jag sitter där och räknar svenskar och känner mig fånigt stolt som vanligt.

Det blir lite overload när man ska läsa ikapp fem veckors frånvaro från nyhetsflödet. Därför är det skönt att göra bloggcomeback med någonting tryggt och välbekant: Michael Vick. Mannen som en gång fick undertecknad att förälska sig i amerikansk fotboll går mot en do-or-die-säsong. Under Philadelphias nye coach Chip Kelly har den snart 33-årige quarterbacken sin förmodligen sista stora chans i NFL.

Det och mycket annat diskuteras i en bra intervju signerad Yahoos Jason Cole. Vick berättar om hur han utklassade LeSean McCoy i ett sprintlopp, sina gamla coacher och kompisen som varnade honom att han skulle hamna i fängelse – flera år innan det hände.

Men mest intressant är nog kommentarerna om Washington Redskins quarterback Robert Griffin III. Vick blev så illa berörd av slutspelsmatchen mot Seattle – där en märkbart hämmad RG3 spelade ända tills knät gick sönder – att han inte klarade av att titta:

”Vick: It wasn’t my place to step in and say, ’Don’t play,’ because RG3 was in such a great situation last year. But as I watched him hobble around, I was so disappointed because I’m thinking about the long-term effects. /…/ I played on a sprained MCL before and it was horrible. I had it taped up and then the last play when he bent it, I was just like, you know what, I ain’t watching this game no more.
Cole: You literally turned the TV off?
Vick: I literally walked out. You ask any of my friends. I’m like, I’m not watching this no more because he’s one of the next best quarterbacks of the NFL, the future of the NFL, hobbling around with an unbelievable will to win. That was the outstanding part about it, the great part about his will to win. I know what he was feeling and what can you tell a guy in a situation like when he gotta lead his team? He’s a general.”

Robert Griffin III kör rehab och kommer, om allt går enligt planerna, göra comeback på Monday Night Football den 9 september mot… just det, Philadelphia Eagles och Mike Vick.

•••

Var det nån som sa ”NBA-slutspel”? Tänkte väl det.
Inatt 03.30 spelas slutspelets kanske mest intressanta match hittills. Oklahoma City slåss för sin överlevnad hemma mot Memphis. Alla som förringat eller tvivlat på Russell Westbrooks betydelse för OKC har fått svar på tal de senaste veckorna. Med den aggressive pointguarden skadad, för första gången i sitt liv, ser västettan Thunder ut som ett helt annat lag. Ett sämre lag. Nu återstår det att se hur långt Kevin Durants briljans kan bära dem, men någon drömfinal mot Miami Heat tror jag inte att det blir.

Samtidigt är det svårt att inte förälska sig i Memphis. Ledda av Årets försvarsspelare Marc Gasol, och med en Mike Conley som valt precis rätt tillfälle att blomma ut till en topp-pointguard, spelar Grizzlies en frejdig, osjälvisk blåställsbasket. Vem på Griz-kontoret som än låg bakom den här trejden förtjänar en löneförhöjning – för det är väl ingen i Tennessee som ens tänker på Rudy Gay längre?

Man får anstränga sig för att hitta sina vårkänslor dessa dagar, men ett säkert tecken på att vi går mot ljusare tider kommer på söndag – MLB-premiären.
Och vi vore inte USA-bloggen om vi inte gav er ett dåligt underbyggt World Series-tips redan i mars. Så här sitter mästaroddsen på Unibet:

Washington Nationals 7.50
Toronto Blue Jays 8.00
Los Angeles Dodgers 8.50
Detroit Tigers 9.00
Los Angeles Angels of Anaheim 9.50
Cincinnati Reds 12.00
Atlanta Braves 15.00
San Francisco Giants 15.00
Texas Rangers 17.00
New York Yankees 18.00
Philadelphia Phillies 18.00
Tampa Bay Rays 20.00
St. Louis Cardinals 22.00
Boston Red Sox 30.00
Oakland Athletics 35.00
Baltimore Orioles 40.00
Arizona Diamondbacks 45.00
Chicago White Sox 45.00
Milwaukee Brewers 45.00
Kansas City Royals 55.00
Pittsburgh Pirates 80.00
New York Mets 90.00
Cleveland Indians 95.00
San Diego Padres 95.00
Seattle Mariners 95.00
Chicago Cubs 110.0
Minnesota Twins 120.0
Colorado Rockies 125.0
Miami Marlins 140.0
Houston Astros 200.0

…så vad sägs om att hårdsatsande Dodgers möter Tigers? Och att Detroit tar revansch för fjolårets finalserie där man blev nollade två gånger av San Francisco? Ja, så får det bli.

Just Dodgers monstersatsning under den nya ägargruppen är väldigt kittlande. Miljonerna haglar över såväl arena som spelartrupp. Zack Greinke, Hanley Ramirez, Carl Crawford och Adrian Gonzalez har alla anslutit till klubben det senaste året.

Nu ska det bara funka på planen. Och i omklädningsrummet. Och i sjukstugan. Och i skallen.
Eller som Andre Ethier uttrycker det:
”There’s a big target on us because of how we look, how our payroll looks. If we succeed, it’s something we’re supposed to do. If we don’t, then we’re failures for not fulfilling those expectations. There’s more pressure now, but that’s the way it should be.”

•••

Det bidde inget rekord för Miami Heat.
Sviten stannar på 27 raka segrar efter nattens förlust i Chicago (101–97).

Men tidernas längsta segersvit tillhör Los Angeles Lakers, med 33 raka vinster under säsongen 1971/72. Wilt Chamberlain, Jerry West, Gail Goodrich…de grabbarna kunde lira. 69–13 i grundserien kröntes av klubbens första titel sedan flytten till LA.

Och just 69–13 var ett rekord som stod sig ända fram till Chicago Bulls berömda 72–10 under säsongen 1995/96.

•••

ESPN-rubrik:
”D’Antoni is not optimistic about World Peace”.
Nej, vem är det dessa dagar.
Vem är egentligen det.

•••

NBA befinner sig på upploppet, March Madness bjuder på sköna skrällar och dramatiska matcher, svårtippade MLB drar igång i helgen och dessutom pågår den förtätade NHL-säsongen för fullt.
Ändå är NFL glödhett – över fem månader innan premiären. Så kraftfullt är den amerikanska fotbollens grepp om fans och media.
Efter några vilda veckor på transfermarknaden börjar det nu lugna ner sig en aning – lagom tills draften om en månad… Här är några tankar, reflektioner och synpunkter om grejer som hänt:

• Ryktena om Baltimore Ravens död var, som väntat, kraftigt överdrivna. Precis när olyckskorparna kraxade som värst gick GM Ozzie Newsome och stal QB-jägaren Elvis Dumervil framför näsan på resten av NFL. Den respekterade Newsome har fyllt hålen förnämligt efter den free agent-flykt som obönhörligen drabbar ett mästarlag. Huruvida det var optimalt att göra quarterbacken till tidernas bäst betalde är en annan fråga, men Championship Joe gav inte Ravens mycket till val med sitt magnifika spel i vintras…

• Anfall är bästa försvar. Det är devisen för Atlanta Falcons och Denver Broncos. Steven Jackson respektive Wes Welker är två suveräna värvningar för bägge klubbarna, som kommer krylla av aptitliga alternativ för oss fantasynördar i höst.

• Efter att ha vägt in uttalanden från coacher, spelare, experter och regelgurus är min känsla denna: Den nya hjälmregeln för running backs är vinterns mest överdrivna snackis, och kommer inte att påverka spelet – eller din och min söndagsupplevelse – särskilt mycket.

• Fan vad kul det ska bli när schemat landar!!! Då kan vi planera vår höst, granska alla prestigemöten och frossa i all fantastisk sport som väntar. Värt tre utropstecken alla dagar i veckan.

Två lag hade en quarterback som växte ju längre matchen led, två lag hade ett offense som blev nollat i andra halvlek.
Två lag tvingade fram multipla turnovers, två lag gjorde inte det.
Två lag kunde springa bollen när det behövdes, två lag kunde inte det.
Två lag coachades av en Harbaugh, två lag gjorde inte det.

Där har ni några skäl till att San Francisco 49ers och Baltimore Ravens möts i Super Bowl söndag den 3 februari. Börjar du bli trött på att läsa om Ray Lewis avskedsturné, eller bröderna Jim och John Harbaugh som möts i en historisk final? Då ska du nog koppla ner snart. The Harbowl, eller olika varianter på den, kommer vara den mest utnötta rubriken de kommande två veckorna.

Själv tycker jag att det blir en grymt kul (aren’t they all!) och intressant final. Båda lagen imponerade enormt i hur de vände och vann sina matcher, på bortaplan. Det finns så många vinnartyper och profiler i båda klubbarna.

49ers får gälla som favoriter. De är fysiska, välcoachade, elaka men disciplinerade, och har en grym killer-instinkt – både offensivt och defensivt. Ravens försvar har kanske inte lika högkvalitativt spelarmaterial, men de har definitivt samma onda mentalitet. De delade ut många hårda smällar mot Patriots stjärnspelare. Bäst illustrerades det av Bernard Pollard som knockade Stevan Ridley och tvingade fram en fumble.
– Turning point of the game, sa John Harbaugh på presskonferensen.
Pollard som börjar bli en skräckspelare av mytiska proportioner i Massachusetts. Tidigare har han ju tillfogat Tom Brady, Rob Gronkowski och Wes Welker allvarliga skador.

En match kvar på NFL-säsongen 2012/13.
Vi kommer snacka mer om den framöver, var så säkra.

Wild card-helgen är här. Sportbladet kickar igång slutspelsfesten med ett rejält uppslag i lördagens tidning. Vi rankar alla tolv quarterbacks, listar deras styrkor och svagheter, berättar vad folk säger om dem och droppar en del kuriosa. Dessutom har vi ett dokument om USA:s mest kända före detta Pizza Hut-anställda – Justin James Watt.

JJ Watt har varit ett veritabelt monster den här säsongen och bär Houstons d-line på sina axlar. Det här kändes som det perfekta tillfället att berätta hans roliga story, eftersom det inte känns alldeles tryggt att Texans slår ut Cincinnati ikväll.

…men det vi ska diskutera idag är förstås QB-rankingen. Hur hade ni rankat slutspelets quarterbacks, från ett till tolv?

Jag brottades en del med min lista – men tycker att man kan dela in spelarna i några olika skikt, typ så här:
• Super-elit-skiktet: Peyton Manning, Aaron Rodgers, Tom Brady. Hur man sorterar dem inbördes känns sekundärt (men är kul att debattera). Alla är briljanta och det blir en fråga om tycke och smak, mest. Själv valde jag Peyton först, för hans magiska comeback-säsong i en ny klubb med nya spelare och nytt system. Men jag hade Rodgers och Brady överst ett par gånger också innan jag spikade listan.
• Matt-Ryan-skiktet: Matt Ryan, för att han är lite bättre än killarna under honom men måste vinna i januari innan han kan kliva upp till nästa nivå. Ryan är tveklöst spelaren med mest att bevisa i det här slutspelet.
• Super-rookie-skiktet: Hur bedömer man Robert Griffin III, Andrew Luck och Russell Wilson efter bara en säsong? Jag bedömer helt enkelt att de är jävligt bra. Jag går hellre in i ett slutspel med dessa tre superlöften, än med de trygga men inte helt upphetsande namnen i…
• …stabila-veteran-skiktet: Matt Schaub och Joe Flacco.
• Sophomore-skiktet-division-1: Colin Kaepernick kan vara både boom och bust. Han är den på listan med störst potential att få sin placering att se löjligt låg ut. Andy Dalton tror jag vi vet ungefär vad han är: En kapabel game manager så länger den offensiva linjen håller honom hyfsat ren.
• Sophomore-skiktet-division-2: Christian Ponder.

Egentligen tycker jag att alla positioner från fem till elva på listan är högst diskutabla.

***

För alla er som INTE vann Gridiron Challenge (grattis, Anton!) kommer här en chans till revansch. USA-bloggens öppna fantasytävling för slutspelet:
http://games.espn.go.com/nfl-gridiron-playoff-challenge/en/group?groupID=19306&selGrp=19306&entryID=276884

***

Avslutningsvis vänder vi blickarna mot Las Vegas. Så här sitter Super Bowl-oddsen, för er gamblingbitna. Eller för er som bara letar efter ett lag att hålla lite extra på i slutspelet. Från Bet365:

Denver 4.00
New England 4.50
San Francisco 6.50
Atlanta 8.00
Green Bay 8.50
Seattle 13.00
Houston 15.00
Baltimore 21.00
Washington 23.00
Minnesota 51.00
Indianapolis 51.00
Cincinnati 51.00

För trogna bloggläsare är det ingen hemlighet att jag är rödfärgad och kastar mig över de där åtta gånger pengarna direkt. En annan outsider skulle kunna vara Baltimore om det inte var för att, ni vet, deras quarterback är Joe Flacco. Jag är annars nämligen rätt övertygad om att Ravens kommer få en stor emotionell boost av vetskapen att varje match kan vara Ray Lewis sista. Nog var det ett genomtänkt utspel av den 37-årige legendaren att berätta om sina pensionsplaner innan slutspelet?

…men jag tippade Denver som mästare redan i somras och står gärna fast vid det idag.

Ikväll kör vi. Dela med er av era tankar kring matcherna här i kommentarsfältet och på Twitter.

*** AFC, seedning ***
1. Denver Broncos 13 segrar–3 förluster (klara för andra slutspelsrundan)
2. New England Patriots 12–4 (klara för andra rundan)
3. Houston Texans 12–4
4. Baltimore Ravens 10–6
5. Indianapolis Colts 11–5
6. Cincinnati Bengals 10–6

*** NFC, seedning ***
1. Atlanta Falcons 13–3 (klara för andra rundan)
2. San Francisco 49ers 11–4–1 (klara för andra rundan)
3. Green Bay Packers 11–5
4. Washington Redskins 10–6
5. Seattle Seahawks 11–5
6. Minnesota Vikings 10–6

*** AFC, första slutspelsrundan ***
Lördag, 22.30: Houston–Cincinnati
Det var bara några veckor sedan förstaseeden såg ut att vara vikt för Texans. Men man avslutade grundserien med att förlora tre av fyra matcher, och det kan aldrig kännas bra. 14, 29, 6 och 16 poäng i de matcherna är illavarslande siffror. Cincinnati är betydligt hetare med sju segrar på sina åtta senaste matcher. Jag är ändå lite tveksam till Andy Dalton på bortaplan i slutspelet mot JJ Watt & co. Ifjol i samma situation hade han tre interceptions, inklusive en pick-six, och Houston vann med 31–10.

Söndag, 19.00: Baltimore Ravens–Indianapolis Colts
Colts är säsongens stora feel-good-story. En coach som besegrat cancer, en rookie som efterträtt en legendar och varit lysande, ett nederlagstippat lag som vunnit elva matcher. Onekligen känns man lite som ödets lag. Samtidigt har Baltimore haft alla möjliga problem och att spela en bortamatch mot det här försvaret är inte riktigt lika skräckinjagande som för några år sedan. Potentiell bortaskräll.

*** NFC, första slutspelsrundan ***
Natten mot söndag, 02.00: Green Bay Packers–Minnesota Vikings
Adrian Peterson var försmädliga nio yards från att slå Eric Dickersons rekord på 2105 rushing yards. Han kan trösta sig med en slutspelsplats och, förhoppningsvis, en MVP-trofé. Annars kan man lika gärna officiellt diskvalificera alla som inte är quarterbacks från tävlingen. Minnesota imponerade i 37–34-segern mot Green Bay ikväll. Men Lambeau Field i slutspelet är ett annat djur. Jag tror att Packers vinner reprisen nästa helg. Ett tips till coach Mike McCarthy bara: Håll hårt i den röda flaggan…

Söndag, 22.30: Washington Redskins–Seattle Seahawks
Washington inledde säsongen 3–6 men har sedan dess vunnit sju raka matcher. En vändning av det slaget har inte skett sedan Jacksonville 1996. Mike Shanahan och hans coachstab, inklusive Mikes son och finurlige anfallscoach Kyle Shanahan, driver en sammansvetsad och disciplinerad organisation. Men jag håller ändå Seattle som favoriter i det här mötet. Inget lag har varit hetare i NFL den senaste månaden, och Russell Wilson har spelat in sig på allvar i Rookie of the Year-diskussionerna. Nu går han head-to-head mot sin konkurrent Robert Griffin III. Det blir en syndigt underhållande afton för oss som gillar mobila quarterbacks.

Ni som höll er vakna natten mot söndagen belönades med ett stycke football-historia. Calvin Johnson bröt Jerry Rices 17 år gamla rekord för antal receiving yards under en enskild säsong.

Så här ser alla tiders topplista ut idag, och då har Calvin ytterligare en match på sig att putsa till sina siffror:

1. Calvin Johnson, 1 892 yards, Detroit Lions, 2012
2. Jerry Rice, 1 848 yards, San Francisco 49ers, 1995
3. Isaac Bruce, 1 781 yards, St. Louis Rams, 1995
4. Charley Hennigan, 1 746 yards, Houston Oilers, 1961
5. Marvin Harrison, 1 722 yards, Indianapolis Colts, 2002
6. Torry Holt, 1 696 yards, St. Louis Rams, 2003
7. Herman Moore, 1 686 yards, Detroit Lions, 1995
8. Calvin Johnson, 1 681 yards, Detroit Lions, 2011
9. Marvin Harrison, 1 663 yards, Indianapolis Colts, 1999
10. Jimmy Smith, 1 636 yards, Jacksonville Jaguars, 1999

Det är som alltid svårt att jämföra prestationer från olika eror. Johnson spelar i ligans passningsgladaste lag, i en era då reglerna och spelfilosofin mer än någonsin gynnar passningsspel.

Jerry Rice är å andra sidan, enligt NFL-auktoriteter som har glömt mer om amerikansk fotboll än jag någonsin kommer lära mig, den bästa spelaren någonsin. Han har tre Super Bowl-ringar utöver en rad rekordnoteringar. Calvin Johnsons rekord kom i samband med att Lions förlorade sin elfte match för säsongen. Det är sådant man inte kan blunda för, men jag tycker nog ändå att vi kan utnämna 27-åringens säsong till den bästa någonsin av en wide receiver.

ESPN-experten Jon Gruden – känd som ett offensivt snille under sin coachkarriär – grymtade lite om att det nya rekordet är aningen devalverat för att Detroit spelat så mycket ”catch-up”, att Calvin fått sina yards gratis i ”garbage time”. Det är en sanning med modifikation. Statistikgurun Bill Barnwell skriver att 369 av Johnsons 1892 yards kommit vid underläge med mer än en touchdown i fjärde quartern. Inga hisnande siffror.

Betänk istället hur ensam Johnson är som playmaker i Detroits offensiv, och hans prestation blir ännu mer imponerande. Han blir dubblad och ibland tripplad för att motståndarcoacherna vet att han är det enda konsekventa hotet – och ändå hittar han hål i försvaret, vecka efter vecka. Han har fångat blygsamma fem touchdowns den här säsongen. Men undra hur många gånger hans lagkamrater sprungit in bollen, när motståndarna inte vågat fylla boxen av rädsla för att lämna Calvin en-mot-en vid mållinjen? Detroit har 18 touchdowns innanför femyardslinjen av andra spelare än Johnson.

Det har varit ren footballporr att se Calvin Johnson spela den här säsongen. Det blir ett privilegium att följa hans fortsatta karriär.

•••

För övrigt vill jag tacka Detroit Lions för en synnerligen underhållande säsong. Oförklarliga hjärnsläpp, öppna protestaktioner och trubbel utanför planen – allt under ledning av en vimsig, frustrerad och frustrerande coach.
Skönt att någon fortfarande kan konkurrera med New York Jets om titeln som NFL:s galnaste cirkus.

•••

Det är en stor ödessöndag som just nu pågår. Vi får anledning att återkomma till grundseriens slutstrid vid ett senare tillfälle, men kan konstatera att det bjuds på förstklassig dramatik ikväll. Dela gärna med er av era reflektioner i kommentarsfältet.

Jovan Belcher, 25, mördade sin flickvän – mamman till hans nyfödda barn – med flera skott. Sedan åkte han till träningsanläggningen vid Arrowhead Stadium och begick självmord, inför ögonen på coach Romeo Crennel och general manager Scott Pioli. Alla detaljer är inte kända, men det är av allt att döma vad som hände på lördagsmorgonen.

Det är en tragedi som skakar om Kansas City Chiefs rejält, dagen innan laget ska ta emot Carolina Panthers. En match som enligt all rim och reson borde skjutas upp. Men än så länge finns inga uppgifter på att det kommer ske. Tvärtom har NFL uppmanat Panthers att flyga till Kansas City som planerat. The show must go on och allt det där – men någonstans måste ju coachernas och spelarnas emotionella och psykiska välbefinnande prioriteras. Hur mycket pengar det än kostar NFL. Hur förväntas Romeo Crennel förbereda sig själv och sina spelare för en match 24 timmar efter att han sett en av sina spelare ta livet av sig? Åtminstone borde Chiefs-ledningen själv få fatta beslutet om matchen ska spelas imorgon eller senare.

På ytan var Jovan Belcher en feelgood-story. En odraftad spelare från ett litet college som kämpade sig till en position som starter i Chiefs-försvaret. Han var en uppskattad lagkamrat och hade ingen historia av trubbel utanför planen. Därför skickar hans fruktansvärda dåd en chockvåg genom hela NFL.

Mordet och självmordet kommer ytterligare sätta fart på debatten om mental hälsa, hjärnskakningar och det våldsamma spelet i NFL. Belchers handlingar behöver givetvis inte ha med det faktum att han spelade amerikansk fotboll att göra. Men de understryker ytterligare vikten av att professionella idrottsklubbar lär känna sina spelare på djupet, och förstår att det rör sig om människor precis som alla andra.