När inte ens Henrik Sedin själv vågade hoppas på det – klart vi andra också blev chockade.
Men hans MVP-utmärkelse är fullständigt välförtjänt.

De 112 poängen var nice, såklart. Klubbrekord och 30 poäng bättre än hans tidigare personbästa.
Men jag tror att jurymedlemmarna – de 46 som tyckte att Henrik Sedin var bäst, i alla fall – främst föll för det faktum att han levererade även när brorsan Daniel var skadad.
Och utan Henrik hade Vancouver aldrig överlevt tidernas längsta road trip i NHL.
Mellan 30 januari och 10 mars – med OS-spel mitt i – spelade Canucks 14 raka bortamatcher. Man vann åtta av dem, och Henrik Sedin gjorde tre mål och elva assist.

Bedriften att vinna Hart Trophy blir ännu större när man ser Henriks svåra position, både geografiskt och medialt. Han spelar i ett västkustlag, har sena matcher och får inte alls samma uppmärksamhet som ”Ovie” eller ”Sid the Kid”.
Heck, för en kille som en gång tvingades stå ut med epitetet ”the Sedin Sisters” har det ju funnits en del mediala barriärer att övervinna.
Därför känns den här triumfen ännu skönare.

For the record – ingen inbillar sig väl att Henrik Sedin skulle väljas före Ovechkin eller Crosby, om NHL-klubbarna rensade ut sina laguppställningar och draftade om ligan från scratch.
Men det här handlar inte om bäst.
Det handlar om värdefullast.
Och där var Henrik Sedin #1 den gångna säsongen.

/Petter.

Världens mest troende fans. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Världens mesta sportlåt har blivit ännu större.
Nu är det Philadelphia Flyers som tagit Journeys ”Don’t Stop Believin'” till sina bultande fighterhjärtan.
Och varför inte?

Klart att Philadelphia har känslan att ingenting är omöjligt.
Man tog sig till slutspel via en straffseger mot New York Rangers i grundseriens sista match, man vände 0–3 i matcher mot Boston i första rundan – bara det fjärde laget att lyckas med det – och i match tre i Stanley Cup-finalen mot Chicago Blackhawks, och underläge 0–2 i matcher, räddade man skinnet genom att vända 2–3 till seger med 4–3 i förlängning.
Ingenting är omöjligt.
Så laget, fansen och staden har gjort Journeys ”Don’t Stop Believin'” till sin låt. Man är inte först med det och sannolikt inte sist.

Exempelvis så är låten gigantisk i Boston, Chicago White Sox gjorde den till sin när man vann World Series 2005, Detroit använder den (”born and raised in south Detroooit”), Washington Capitals gör det (och det var faktiskt Nicklas Bäckström som startade det), 2008 började Los Angeles Dodgers köra den i åttonde inningen och…ja, för att sammanfatta: den spelas i varenda arena i nordamerika.
– Texten är tillräckligt vag för att passa in riktigt bra i vilken situation som helst. ”Some will win, some will lose, some are born to sing the blues.” En sån rad passar i vilken situation som helst, säger Mark Richardson på musiksajten pitchfork.com.
– Om du vinner, don’t stop believin’. Om du är trött, don’t stop believin’. Om du förlorar, don’t stop believin’, har Charles Steinberg, som tidigare jobbade åt Dodgers sagt.

Inför match tre i Philadelphia delades t-shirts med trycket Broad Street Believin’ ut till Flyers fans. Om det var tröjorna, låten eller Claude Giroux som var mest avgörande vet jag inte.
Men Flyers vann, reducerade till 1–2 i matcher och har i natt chansen att kvittera.
– Det var en stor seger för oss och förhoppningsvis kan vi fokusera på nytt och spela likadant i match fyra, säger Giroux, som gjorde 4–3-målet i onsdags.
– Jag har hundraprocentigt förtroende för att killarna i vårt lag kan vinna vilken match som helst mot vilket motstånd som helst, säger coachen Peter Laviolette.
Matchen börjar 02.00.
Don’t Stop Believin’.

/Wikdahl

Fotnot: Journeys sångare Steve Perry är själv ett stort fan av San Francisco Giants. Det har han inte mycket för. Senast Giants vann World Series var 1954. Då var Perry fem år gammal.

Atlanta Hawks ligger under med 0–3 i matcher och alla är överens: Hawks har inte en chans att gå vidare.
Philadelphia Flyers låg under med 0–3 i matcher, lyckades reducera till 1–3 men alla är ändå överens: Flyers har inte en chans att gå vidare.
Men lugn nu, här kommer den tunnaste strimma hopp du någonsin har sett.

Tre lag har faktiskt lyckats med konststycket att vända 0–3 i matcher i de tre stora ligorna som har bäst av sju-formatet i slutspelet.

Toronto Maple Leafs 1942
Maple Leafs startade sin titelsamling på allvar på 1940-talet. Toronto hade visserligen redan tre Stanley Cup-titlar (1918, 1921 och 1932) men förlorade fem finaler på sju år mellan 1934 och 1940.
1942 kom vändningen.

Efter tre raka förluster i finalen mot Detroit Red Wings fick coachen Hap Day nog och bänkade flera spelare till förmån för rookies. I Stanley Cup-finalen mot Detroit Red Wings gjorde doldisen Don Metz hattrick i match fyra och matchvinnaren match fem. Målvakten Turk Broda höll nollan i match sex och i den historiska match sju klev Dave ”Sweeney” Schriner fram.
Schriner, född i Ryssland, gjorde två mål i tredje perioden när Maple Leafs vann med 3–1.
– Sweeney var den bästa vänsterforwarden jag någonsin sett, påstod legendaren Conn Smythe.

Målvakten Turk Brodas namn graverades in två gånger på Stanley Cup-bucklan. Men, nej, det var inte för att han var så fantastisk i de sista fyra matcherna. Det var helt enkelt ett misstag.

New York Islanders 1975
Det tog 33 år innan någon klarade av det Maple Leafs gjorde 1942. Klart att det låg en svensk bakom. Eller, ja, en nästansvensk i alla fall. Bob Nyström föddes i Stockholm 1952 och gjorde sin tredje säsong i Islanders 1974-1975.

Pittburgh Penguins leddes 1975 av bland andra Syl Apps (namne och son till en viss Syl Apps som var center bredvid Sweeney Schriner i Maple Leafs 1942). I kvartsfinalen mot New York Islanders gjorde Penguins 14 mål på de tre första matcherna och tog en, i normala fall, ointaglig ledning med 3–0 i matcher.
Klassiske coachen Al Arbour gjorde som Hap Day i Maple Leafs 1942. Han satsade på en rookie. In i mål kom Glenn Resch. Hans smeknamn var ”Chico” men borde ha varit ”Väggen”.

Pittsburgh gjorde bara ett mål i match fyra, två på hemmais i match fem och ett i match sex. I match sju, i Pittsburgh, träffade Penguins stolparna tre gånger under de första minuterna.
Resch tackade på sitt sätt.
– Jag tänkte att om du har en vän som gör något fantastiskt för dig så skulle du ju ge vännen en kram, ge vännen en kyss, sa Resch.
Så, ja, Resch kysste stolpen.
– Där och då så var stolpen min bästa vän i hela världen och jag tyckte att jag skulle behandla den rätt och ge den a big smacker.
Resch höll nollan i match sju, kaptenen Ed Westfall gjorde matchens enda mål och comebacken var ett faktum.

Bob Nyström? Okej då, han låg väl inte bakom segern mer än någon annan. Bob gjorde bara fyra poäng det där slutspelet men var desto viktigare några år senare under Islanders 1980-talsdynasti.
I semifinalen 1975 kom Islanders igen tillbaka från 0–3 men föll i sjunde avgörande mot slutgiltiga mästaren Philadelphia Flyers.

Boston Red Sox 2004
Rivaliteten mellan Red Sox och Yankees är över 100 år gammal, så när Red Sox, the cursed Red Sox, äntligen vann World Series igen för första gången sedan 1918 så är det klart att det inte skadade att Yankees var laget man slog i AL-finalen.
Och inte bara slog.
Red Sox blev det tredje laget i majorligorna att vända 0–3 i matcher. Inte många trodde det, inte efter match tre där Yankees satte lagrekord i runs och vann med 19–8.

I match fyra tog Yankees ledningen med 2–0 i tredje inningen när Yankees Alex Rodriguez slog en homerun. Red Sox tog ledningen i femte, Yankees tog tillbaka den i sjätte och Red Sox kvitterade i nionde. David ”Big Papi” Ortiz blev hjälte med sin homerun i tolfte inningen.
Och bollen var i rullning.
Match fyra blev lika dramatisk – 5–4 till Red Sox i fjortonde inningen (”Big Papi” igen) och match sex i Bronx tog Red Sox hem med 4–2. Redan där var man historiskt. Inget lag i MLB hade på 26 försök lyckats tvinga fram en sjunde avgörande match efter underläge 0–3.

En avgörande match sju. Hur laddar du? Är du inte lite nöjd ändå? Du har ju vänt 0–3, gjort det ingen trodde att du skulle klara, redan skrivit historia.
Red Sox laddade med filmen ”Miracle”, den om USA:s fantastiska OS-guld i hockey i Lake Placid 1980.
Tre homeruns av ”Big Papi”, två av Johnny Damon och två av Mark Bellhorn förseglade inte bara Yankees öde, utan också förbannelsens öde.
1918 vann Red Sox World Series, 1919 sålde man en viss Babe Ruth till ett visst New York Yankees. Sedan dess har man tryckts ned under vattenytan av ”The Curse of the Bambino”. Enligt de som tror på sånt alltså.
Men inte mer. Aldrig mer.
– Inte många människor får chansen att chocka världen. Vi gjorde det, sa Bostons Kevin Millar.
– Vi höll ihop – och suddade ut historien, sa Johnny Damon.
Red Sox vann sedan World Series.
På fyra matcher.

Okej.
Tre gånger har det hänt.
Det här är inte mycket för Philadelphia Flyers och Atlanta Hawks fans att krama om i tv-soffan i natt, men det är något i alla fall.
Philadelphia Flyers nedsläpp i Boston är 01.00.
Atlanta Hawks tar emot Orlando Magic 02.00.
Lycka till.

/Wikdahl

Nej, det är inte en bilaga om de stora amerikanska ligorna.
Men kopplingen till NHL är stor och självklar.
Så har du inte redan gjort det: ge dig ut och köp Sportbladets bilaga om hockey-VM.
Bilagan säljs i dag och i morgon.

Förutom alla tider och lag och stjärnor och sånt så finns det en extra speciell anledning till att dra börs i dag: USA-bloggens Stefan Persson levererar ett alldeles fantastiskt elva sidor långt dokument om finalmatcherna i Canada Cup 1987 mellan Kanada och Sovjetunionen – med fokus på final två.
Guldläsning.
Speciellt gillar jag ett citat av Valeri Kamensky, som tryckte in sex mål i turneringen. Persson frågar den förre stjärnan hur ofta han själv tittar på finalmatcherna som hockeyälskare världen över pratar om än i dag.
– En gång varannan månad, kanske, svarar Kamensky.
Det är inte bara vi åskådare som ser det storslagna i de där matcherna från 1987.

/Wikdahl

Marco Sturm hjälps av isen. Tyskens slutspel är redan över. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Bruins vann match ett mot Philly.
Men Philly vann matchserien – redan efter 41 sekunder.

Jag vet, jag vet, jag vet. Det är inte likt USA-bloggen att sticka ut hakan så här. Komma här, dagen efter 1 maj och allt, och påstå att Philadelphia Flyers går vidare till östfinalen trots att Boston Bruins vann match ett med 5–4 efter sudden death?
Så fräckt!
Men det är det humöret vi är på i dag.
Och det här är varför:

Boston Bruins släppte Phil Kessel till Toronto Maple Leafs i höstas. Ingen big deal för Bruins, right? Man hade ju så många andra forwards som kan hitta nätet. Trodde vi. Men verkligheten visade sig vara en annan.
Bara ett lag var sämre på att göra mål än Boston den här säsongen.
Calgary hittade rätt blott 204 gånger, Boston 206.
Nu behöver det inte alltid betyda något. Washington Capitals, till exempel, gjorde vansinniga 318 mål men deras spelare står just nu på golfbanan och filar på inspelen medan Boston Bruins fortfarande spelar hockey. Men faktum är att av de 16 slutspelslagen i NHL så var 12 på den övre halvan i målskytte. Bara Montreal, Phoenix, Nashville och Boston var på den undre halvan.
Mål räknas alltså.
Som om vi inte visste det.

I första bytet, 41 sekunder in på gårdagens match mot Philadelphia Flyers, så försökte Bruins Marco Sturm sätta in en tackling på Phillys Matt Carle. Det slutade illa. För Sturm och för Bruins.
Höger knä trasades sönder och tysken tvingas till operation och sex månaders frånvaro från isen.
– Det är en tråkig nyhet för vår hockeyklubb och naturligtvis för honom själv, säger Bruins coach Claude Julien.
Förra säsongen tog Sturms säsong slut redan i december då hans vänstra knä gick sönder.

Nu ska vi inte lura oss själva, Marco Sturm är inte Alexander Ovechkin, men han är den bästa målskytten Boston Bruins har.
Sturm gjorde 22 mål under grundserien, bäst i laget före Patrice Bergeron (19) och trion Mark Recchi, Blake Wheeler och Michael Ryder (alla 18).
Även om Sturm inte varit bra i slutspelet (0 poäng…) så är det självklart så att Boston har tappat en stor portion av sin redan medelmåttiga offensiva kraft.
Därför är Philadelphia Flyers redan vidare.
Trots att man ligger under med 0–1 i matcher.

Jag räknar med att jag får äta upp mitt tips om en vecka eller så och att USA-bloggens egen Bostonian Stefan Persson är först med de hånfulla kommentarerna.
Jag kan inte vänta!

/Wikdahl

Den 7 mars körde Pittsburghs Matt Cooke över Bostonstjärnan Marc Savard. Smällen tog i huvudet och var, minst sagt, tveksam. Savard fick en andra gradens hjärnskakning och har sedan dess väntat, väntat och väntat.
Well, väntandet är över.
Så här, vänner, gör man comeback:

/Wikdahl

Jeff Carter jublar i match fyra. Match fem ser han från läktaren. Foto: AP

Pucken är svart, rund, platt – och hård.
Fråga Simon Gagne och Jeff Carter.

Kolla in det här:
Carcillo–Richards–Laliberte
Leino-Briere-Hartnell
Van Riemsdyk-Giroux-Asham
Powe-Betts-Laperriere
Du saknar nåt va?
Simon Gagne och Jeff Carter kanske?
Philadelphia Flyers tvingas klara sig utan sina forwardsstjärnor i nattens match mot New Jersey Devils.
Och 3–1-ledningen i matcher ser inte alls lika stark ut i verkligheten som den gör på papper.

Gagne och Carter fick båda en puck på foten i match fyra, tvingas till operation och kommer att vara borta i tre respektive sex veckor. Frågan har väckts om spelare som Gagne, offensiva stjärnor, verkligen ska offra sin kropp i såna lägen, om de kanske hellre ska undvika allt som innefattar skaderisk.
Det är en korkad fråga.
– Undrar du om vi vill att våra mest skickliga spelare ska låta bli att spela fysiskt i slutspelet? Det måste man göra. Ingen kan säga vad ödet vill men man hoppas på det bästa. Men jag vet att man måste göra rätt. Man måste spela på rätt sätt, säger Phillys coach Peter Laviolette.
Naturligtvis.

Att Gagne satte foten i vägen tänder lagkamraterna. Skadan är oturlig. Den kunde Gagne ha fått i vilken annan situation som helst.
– Jag respekterar dem mer än om de hoppar undan för pucken. Jag älskar det, speciellt den här tiden på året. När man ser Richards, Gagne och Giroux blockera skott… Det är en adrenalininjektion för alla. Och det smittar. Alla ser upp till de där killarna, säger tuffingen Ian Laperriere.

Läget för New Jersey Devils inför nattens match fem är desperat. Om spelarna inte tycks ha insett allvaret så har profilen och general managern Lou Lamoriello definitivt gjort det. Efter match fyra fick han frispel i gästernas omklädningsrum i Wachovia Center.
Lamoriello stormade in i omklädningsrummet, drog en antagligen alldeles fantastiskt arg ramsa – och kastade en syltburk i väggen så den gick i tusen bitar och sylten flög över Devilsspelarnas kläder.

Spelarna var i ett annat rum men Martin Brodeur bekräftade händelsen.
– Vi har jobbat väldigt hårt för vår position inför slutspelet och att se det försvinna… Det är jobbigt för alla, säger Marty.
Lamoriello vill inte kommentera syltburkshändelsen.
– Det som händer i omklädningsrummet händer i omklädningsrummet, säger han.

New Jersey Devils–Philadelphia Flyers spelas 01.00 i natt.
Den sänds på Viasat Hockey.

/Wikdahl

Patrick Kane vägrar slutspelsskägg.
Varför?
Brist på skägggväxt.
Men grabben har något mycket, mycket bättre än ett skägg: The Mullet.
– Business in the front, party in the back, säger Chicagostjärnan som är hårt pressad av Nashville.

Frågan är om hockeyfrillan (och kom igen nu läsare, vilken hockeyfrilla är egentligen den bästa genom tiderna? Jagr?) hjälper Chicago Blackhawks upp ur gropen de själva grävt.
I natt fick Chicago stryk med 4–1 i Nashville och ligger nu under med 1–2 i matcher.
– Vi måste gå tillbaka till ritbordet, säger forwarden Patrick Sharp.

I staden Chicago är frustrationen påtaglig. Blackhawks har inte vunnit Stanley Cup sedan 1961 men har med årets trupp en guldchans att nå finalen från Western Conference. Bara San Jose plockade fler poäng i väst under grundserien.
En del skyller på de osynliga stjärnorna:
”Paging Marian Hossa. Paging Marian Hossa. Please report to the Stanley Cup playoffs,” skriver Steve Rosenbloom i Chicago Tribune.
Andra inser att Predators faktiskt är ett bra lag:
”There’s nothing fluky about this. In fact, it looks very much like the better team is winning this series.That would be the Predators, the mighty Predators,” skriver Rick Morrissey i Chicago Sun-Times.
Morrissey noterar också en intressant siffra. Sedan 1994 så har det sjundeseedade laget (Nashville i det här fallet) slagit det andraseedade (Chicago) 46,3 procent av gångerna.
Det är ingen siffra att skoja bort.
Sjundeseeden är sällan ett skräpgäng.

Nashville saknade Patric Hörnqvist igen i natt. ”Horny” är lagets bästa målgörare. I natt var det Joel Ward, David Legwand, Shea Weber och Martin Erat som tog hand om målskyttet.
Nästa match spelas i Nashville natten mot fredag.
Vi kan tveklöst kalla det för en måstematch för Chicago.

/Wikdahl

USA-bloggens serie fortsätter.
Ni hittar del ett här och del två här.

CALGARY: Nikolaj Khabibulin

Ni kan själva grundstoryn för i stort sett alla sportfilmer: ett på förhand utdömt lag tar mot alla odds hem segern efter en heroisk insats.
I slutspelet 2004 var det Calgary Flames. Ja, bortsett från en liten detalj, bara. Flames avslutade inte med en seger.
Mannen som förstörde det perfekta slutet? Tampa Bay Lightnings målvakt Nikolaj Khabibulin.
Calgary snubblade in i slutspelet som det lägst rankade laget och var rejält nederlagstippat mot Vancouver i första rundan. Men Flames skrällde, efter att ha slagit ut Vancouver i en klassisk holmgång över sju matcher. Av bara farten vann sedan Calgary mot toppseedade Detroit (4–2 i matcher) och San Jose (samma siffror) innan Tampa Bay väntade i finalen.
Flames ledde med 1–0, 2–1 och 3–2 i matchserien, innan Khabibulin tog fram eldsläckaren och fick stopp på Calgary. I den sjunde och avgörande matchen tog han 16 skott bara i den tredje perioden och efter Ruslan Fedotenkos mål var Calgarys äventyr över.
Efter några år i Chicago hittade Khabibulin i somras ett nytt hem.
Hos Calgarys ärkerival Edmonton.

CAROLINA: Scott Stevens

Åsikterna om Scott Stevens går isär. Minst sagt. Enligt vissa var han en briljant, om än hårdför, försvarsspelare med magisk tajming i sina blytunga tacklingar. Andra menar att Stevens värsta smällar var en kombination av boarding, interference, elbowing… ja, i stort sett varenda regelbrott som existerar.
Fansen i Raleigh tillhör sedan slutspelet 2001 den senare kategorin. Det var då Stevens först tacklade Shane Willis sönder och samman (ursäkta bildkvalitén), för att i nästa match dela ut en smäll som gjorde Ron Francis så groggy att han tvingades krypa genom mittzonen.

/Stefan.

Rubriken är skriven med, ska vi säga, en smula sarkasm.
Chris Chelios, 48, ska alltså spela i NHL igen. Han skrev kontrakt med Atlanta Thrashers häromveckan, och skador gör att han nu blir uppkallad från AHL-laget Chicago Wolves.

Thrashers är en outsider i slutspelsracet, men man spelar dåligt och har tre raka förluster.
– Vi är desperata just nu och måste komma på rätt spår igen. Att ta in en rutinerad ledare var vettigare än att ta in en yngre kille, säger general manager Don Waddell till Atlanta-tidningen AJC.

En spelare som gillar nyförvärvet är Atlantas 19-årige backtalang Zach Bogosian.
Med tanke på att Bogosian gått från att lira runt 24 minuter per match till bara 18 minuter den senaste tiden (och blivit droppad från mitt fantasy-lag i samma veva), så borde han kanske inte hoppa så högt av glädje när det kommer ännu mer konkurrens. Men nu får han chansen att spela med sin barndomsidol.
– Han har många bra egenskaper, ledarskap kommer vara den främsta. Det känns rätt spännande att han kommer hit, säger Bogosian.

Chris Chelios väntas göra debut i torsdagens bortamatch mot Columbus. Det blir i så fall hans 1645:e NHL-match.

Jag har själv sett Atlanta Thrashers spela hockey i Phillips Arena och det var, snällt uttryckt, ingen elektrisk upplevelse. Och det var ändå innan klubben gjorde sig av med Ilya Kovalchuk.
Det finns ingen passion för Thrashers hos Atlanta-invånarna. Inte så konstigt med tanke på lagets korta historia, usla resultat och konkurrensen från andra sporter i staden.
Men hey, en 48-årig desperado som ställs ut för allmän beskådning kan säkert sälja en del biljetter. Även om Chelios knappast tar Thrashers närmare slutspel.

/Petter.