Fem matcher.
Det var allt Mike Brown fick på sig med Los Angeles Lakers nya stjärnbygge. Nu har 42-åringen fått sparken och det är chock, skräll, bomb och allt det där.
Fem matcher.
Då ska man veta att pointguarden Steve Nash bara hann spela 50 minuter innan han skadade sig. Att Kobe Bryant lirat med en ömmande fot. Att Dwight Howard inte varit i 100-procentig matchform. Att spelsystem och roller knappast hunnit sätta sig med många nya i laget.

Häromdagen stöttade Kobe sin coach i media. Men kroppspråket under matcher sa någonting annat. Man ska aldrig säga aldrig, men det är svårt att se familjen Buss fatta ett sånt här beslut utan klubbikonens fulla stöd.

Trots att Mike Brown är en defensivt inriktad coach har försvaret floppat i de fyra förlustmatcherna. Lakers släpper in 103 poäng per 100 possessions – bara sju lag är sämre i NBA. Den stora snackisen har dock varit det anfallsspel som Brown, eller framförallt hans assistent Eddie Jordan, installerat. Enligt Yahoo kommer laget dumpa sitt Princeton-offense så bort det bara går.

Domedagsprofeterna säger att Lakers är gamla, långsamma, har en kass bänk och seriösa kemiproblem.
Jag säger att den coach som tar över har 70+ matcher på sig med en trupp som har fyra Hall of Fame-spelare, åtta NBA-mästerskap, tre MVP-titlar och 35 all-star-uttagningar tillsammans.
Hyggliga odds, ändå.

Och det är här vi kommer in på möjliga ersättare.
Den omedelbara tanken är Phil Jackson, som lett Purple & Gold till fem NBA-titlar under 2000-talet. Ingen skulle kliva in och äga omklädningsrummet lika snabbt. Jackson, 67 år idag, var dock fysiskt plågad av den långa NBA-säsongen redan förra gången det begav sig. (For the record: Om du bad mig lägga ett spel på vem som tar över Lakers idag och oddset var samma på alla kandidater, då skulle Phil vara mitt tips.)

Jerry Sloan, 70, är en annan legendar som kan bli aktuell. Sloan har varit sugen på en comeback sedan han bröt med Utah Jazz. Sett till spelartyperna borde han funka utmärkt i Lakers. Sett till personligheterna…ehrm.
– It’s not for him, säger Utah-forwarden Paul Millsap till Salt Lake Tribune.

Trygge Nate McMillan är ett populärt namn hos många av experterna. Mike D’Antoni, som gjorde ljuv musik med Steve Nash i Phoenix en gång i tiden, är ett mindre populärt men minst lika spännande alternativ. Han återhämtar sig just nu från en knäoperation och sägs vara en av kandidaterna som Lakers-ledningen diskuterat.

Brian Shaw var aktuell att efterträda Jackson förra sommaren, men blev snuvad på jobbet av Mike Brown. Nu är Shaw assisterande coach i Indiana Pacers. I teorin kan Lakers förstås köpa loss honom. Enligt Pacers-reportern Mike Wells finns det en del bitterhet där.

Själv tycker jag att det är förbannat tråkigt att Ettore Messina har återvänt till Euroleague och CSKA Moskva.
Men hey, Stan Van Gundy är ju i alla fall ledig. Skulle inte det vara nåt, Dwight?

Fyra sidor basket i det rosa papperet idag tisdag. Jag har skrivit lite om Lakers skrytbygge inför NBA-premiären. Dessutom får ni inte missa Malin Wahlbergs intervju med bröderna Inan, som berättar om beslutet att lämna proffslivet säsongen innan Sverige ska spela basket-EM för första gången på tio år.

Trist att ingen svensk kanal har snappat upp NBA-rättigheterna för den här säsongen, men personligen trivs jag bättre med League Pass. Det är gratis att testa till och med 5 november, så ta chansen redan på premiärkvällen. Här är en snabbguide:

00.00: Cleveland Cavaliers–Washington Wizards
Schemaläggarna på NBA-kontoret föreställde sig antagligen en duell mellan Kyrie Irving och John Wall, nästa generations stjärnpointguards, när de planerade in den här matchen som säsongens allra första. Men av det bidde det ingenting. Wall är knäskadad och tillbaka tidigast i slutet av november. Ändå finns en hel del skäl att spana in den här matchen, som till exempel gästernas vilde gunslinger Jordan Crawford. Trean och fyran från årets draft möts också: Washingtons Bradley Beal och Clevelands Dion Waiters. Två shooting guards som kan bli riktigt bra poänggörare på NBA-nivå.

01.00: Miami Heat–Boston Celtics
Jag tror vi kommer minnas den där sjumatchersserien förra säsongen som ett väldigt avgörande kapitel i sagan om LeBron James. Den totala jävla monstermatchen i Boston när Heat var 48 minuter från att åka ut, den trygga avslutningen på hemmaplan. Ingen psykning kunde rubba honom (skulle gissa att Kevin Garnett försökte en del), inget skott skrämde honom. Han greppade sina mentala spöken runt strupen och sa ”Watch this!”. Och sedan tog han Oklahoma City av bara farten. Vad jag ville ha sagt med det här dravlet? Ingenting, mer än att Miami blir jävligt svårslagna i år. Men Boston, med en bredare trupp trots tappet av Ray Allen till just Miami, känns faktiskt bättre än ifjol.

03.30: Los Angeles Lakers–Dallas Mavericks
Oklart om Kobe Bryant spelar i premiären, men klara favoriter mot ett Dallas utan Dirk Nowitzki är nya Lakers hursomhelst. Den tyske giganten är befriande ärlig när han talar om Mavericks utsikter efter att bland annat ha gått bet på Deron Williams i somras:
”We had some big fish available and we didn’t get them. So you can do either of two things – blow the whole thing up and start over, or keep signing guys to short contracts to stay a player in the free agent market the following year. For basically saying we still want to be a player next summer, we still put a decent product out there. We’re going to compete and see what happens.”

•••

Vän av ordning kräver att jag skriver några rader om World Series. San Francisco Giants säkrade sin andra titel på tre säsonger efter 4–0 i matcher mot Detroit Tigers. Jag tänker att…

…det är ganska mycket fest i Bay Area de här dagarna.
…Tim Lincecum kanske faktiskt har en framtid som reliever istället för starter. Han var sjukt bra och visade mental styrka i hur han tog sin nya roll. Överlag verkar Giants ha ett starkt kollektiv och genuin lagkänsla.
…Bruce Bochy är en cool manager.
…det var tråkigt att inte Miguel Cabrera lyckades kröna sin fantastiska säsong med en bättre World Series. Det blev liksom aldrig spännande i finalserien och det är lätt att förstå varför tittarsiffrorna slog bottenrekord.
…Barry Zitos återuppståndelse var lite skojig att bevittna.
…det var skönt att Giants inte tog med fuskaren Melky Cabrera i sin slutspelstrupp. Ut med packet.
…jag nog inte orkar läsa en enda A-Rod-rubrik till nu när slutspelet är över. Tack och hej.

Hallå igen, mina små friterade USA-kycklingar.
Long time no write.
Det här är det viktigaste som hänt sedan sist vi hördes:

1) Vi har gått över till vintertid! Det har de inte gjort i USA ännu, så tänk på det när ni planerar era tv-kvällar. NFL kickar alltså igång redan 18.00 svensk tid, och fjärde matchen i World Series börjar 01.00.

2) James Harden har blivit bortbytt till Houston Rockets. Det här är chocknyheten jag vaknade upp till imorse och själva anledningen till att det här inlägget författades. Oklahoma City värderade ekonomisk lättnad och flexibilitet högre än en sällsynt lagkemi. Sammanhållningen och det genuina gillandet som fanns i truppen var en väsentlig del av Thunders framgångar.

Det är ingenting fel på det OKC fick tillbaka – poänggöraren Kevin Martin, lovande rookien Jeremy Lamb och tre intressanta framtida draftval – men det är också ett steg tillbaka från det lag som hotade Miami i finalserien. Är Thunder fortfarande främsta konkurrenten till Los Angeles Lakers i väst? Självklart.

Houstons general manager Daryl Morey känns lite som när man själv lirar NBA 2K11. Han trejdar och signar och cuttar och draftar och härjar. Alla är till salu, ingen tillgång är permanent. Ibland ser det nästan ut som att han dealar för dealandets skull. Men nu har han lyckats bärga det han jagade hela tiden: En superstjärna att bygga laget kring. Åtminstone räknar han med det. Morey är en avancerad statistik-snubbe, så hans team har säkerligen en massa siffror som stödjer teorin att James Harden kan vara The Man i ett NBA-lag.

Hur han funkar tillsammans med Jeremy Lin, vilka svängdörrar de blir i försvaret, och hur Rockets ska spendera sina resterande pengar – det är framtida frågor. Men 23-årige Harden är en bra byggkloss att börja med.

3) San Francisco Giants är en match från att bli World Series-mästare. Samma lag som vände 0–2 i matcher till 3–2 mot Cincinnati och 1–3 till 4–3 mot St. Louis har nu kopplat ett 3–0-grepp i finalen mot Detroit. Nån som tror att de tappar det?

Tigers tunga slagträn har blivit nollade två matcher i rad. Miguel Cabrera har två hits, två walks och bara en RBI i matchserien. Prince Fielder har strugglat hela slutspelet och har bara en hit på tio at-bats mot Giants.

Någon av de här två killarna måste leverera om Tigers ska sänka Matt Cain ikväll.

•••

…och här är de viktigaste sakerna som INTE har hänt sedan sist vi hördes:

1) Steven Jackson har INTE blivit trejdad från St. Louis Rams, trots vissa rykten. Om jag är ett topplag med running back-behov, typ Green Bay, är jag bra mycket mer intresserad av bulldozern S-Jax än Carolinas besvikelse DeAngelo Williams.

2) NHL-konflikten är INTE löst.

3) Atlanta Falcons har fortfarande INTE förlorat den här säsongen. Men om ett par timmar, i ett Sandy-stormigt Philadelphia, tippar jag att vi kan stryka nollan i L-kolumnen. Räkna med en stormatch av LeSean McCoy.

Football. Mat. Mat, football. Football, football, football. Mat. Football, mat.
Efter 16 timmar framför sitt GamePass är man aningen degig i skallen – och på en del andra ställen… Men vi kan ju ändå försöka summera det bästa och det sämsta av det vi nyss såg.

Här är söndagens…

…stolleri: Icing the kicker. Vad håller alla dessa coacher på med? Det finns ju till och med statistik som bevisar vilken dålig strategi det är. Igår var det Oaklands Dennis Allen som föll offer för sitt eget taktikdrag. Atlantas Matt Bryant fick ett provförsök (miss), och sparkade sedan in matchvinnaren från 55 yards.

…typiskt-Cowboys: Cowboys förlust mot Ravens. Man spelar bra och är nära att sno en tung bortaseger. Men usel klockhantering förstörde chansen att flytta bollen närmare för det field goal som skulle ha avgjort i slutsekunderna.

…typiskt-Giants: Giants seger mot 49ers. Statement game av den typ  det här gänget alltid tycks svara med när de är uträknade underdogs.

…snabbaste: RG3.

…coolaste: RG3.

…roligaste: RG3.

…NEEEEEEEJ!!!: Ray Lewis skadad. Baltimoreikonen slet av sin triceps i segern mot Dallas och nu är säsongen i fara. Sugar Ray fyller 38 år nästa år, men det är svårt att se honom lägga av. Inte på de här premisserna. Om skadan verkligen stoppar honom från spel i år, tror jag på ett comebackförsök 2013. Allt annat vore urtrist.
Som om inte detta var tungt nog för Ravens försvar, som redan saknar Terrell Suggs, så tycks cornerbacken Lardarius Webb ha pajat korsbandet igår. Och Haloti Ngata har knäproblem.

…statistikrad-vi-inte-ska-övervärdera: Shonn Greene, 32 springförsök för 161 yards och 3 touchdowns. New York Jets trögfotade running back drog nytta av ett lojt Indianapolis, som uppenbarligen fick en negativ reaktion efter förra helgens emotionella urladdning. Här är en annan Greene-siffra, från Pro Football Focus, som är mer talande: Innan söndagens match hade han tvingat fram EN (1!!!) missad tackling på 79 bollkontakter den här säsongen.

…statistikrad-vi-inte-ska-undervärdera: 2 fumble recoveries, 1 interception, 1 touchdown – Atlantas opportunistiska försvar slog till igen, och räddade en för dagen undermålig offensiv. Falcons (6–0) är ligans enda obesegrade lag och går på bye week med en nödvändig påminnelse om att det fortfarande finns en hel del att förbättra.

…suraste: Aaron Rodgers.

…bästa: Okej, Aaron Rodgers där också då.

…obefogade panik: Alla som är redo att peta ner Houston Texans tio steg i sina power rankings efter stjärnsmällen (24–42) mot Packers. Det var säsongens första förlust för Texans. Den kom mot ett Green Bay som var extremt heta för kvällen. Låt oss inte överreagera. Men visst finns det frågetecken för a) hur försvaret kan hantera förlusten av Brian Cushing, b) om laget har tillräckligt med vapen i passningsspelet för att vinna när springspelet gnisslar och man hamnar i underläge.

…gambling-notis: Alla fyra lag som hade bye-week förra veckan – Dallas, Detroit, Tampa Bay, Oakland – vann mot spreaden. Alla fyra lag som har bye week nästa vecka – Atlanta, Philadelphia, Kansas City, Miami – förlorade mot spreaden.

…mest frustrerande: New Englands oförmåga att stänga matcher. Kudos till Seattle, samtidigt. Ojojoj vad det kommer smälla på Thursday Night Football mot San Francisco. Vi längtar redan.

…citat:
”You go from on top of the world to feeling about as low as you can feel”
– Jay Feely, Arizonas kicker som kvitterade med en 61-yardare med 1.09 kvar av fjärde quartern – men missade från 38 yards i sista sekunden. Istället gick matchen till förlängning, där Buffalo vann.

Nu tänker vi sova till cirka 02.30, då Ryan Mathews ska springa Denver sönder och samman på Monday Night Football.
Under tiden kan ni berätta vad ni såg och reagerade på under söndagens matcher.
Väl mött!

Basebollens postseason håller vad den lovar hittills. Det är en ynnest att få följa de här  matcherna, dramatiken, hjältarna och flopparna. Här nedan summerar vi det vi har sett hittills.
Betygsskalan råder, för er som är nytillkomna, något i stil med världsklass – mycket bra – bra – godkänt – underkänt – uselt.

The Heart of a Champion. Det var precis vad St. Louis Cardinals visade när man först krigade sig till slutspelets sista biljett, sedan vände 0–2-underläge till 6–3 i wild card-matchen mot Atlanta, och fortsatte med att chocka Washington Nationals. I en femte och avgörande match vände Cards 5–7 till 9–7. I nionde inningen, till råga på allt. De regerande mästarna har sex raka segrar i vinna-eller-försvinna-matcher. Comeback-kungarna San Francisco Giants, som själva vann tre raka måstematcher i Cincinnati, är härmed varnade.

Justin Verlander och CC Sabathia. De stora grabbarna levererade när Detroit Tigers och New York Yankees behövde det som mest. Alla nio innings, fyra hits, noll runs och elva strikeouts för Verlander i match fem. Alla nio innings, fyra hits, en run och nio strikeouts för CC i match fem.
På tisdag möts de på Comerica Park i en pitcher-duell du inte vill missa.

Modiga managers. I slutspel finns inget att spara på, ingen anledning att vara konservativ. Yankees Joe Girardi vågade sätta Alex Rodriguez och hans 200-miljonerslön på bänken. Giants Bruce Bochy tog sin tvåfaldige Cy Young-vinnare Tim Lincecum och gjorde om honom till middle reliever. Alltid kul när aggressiv coachning slår väl ut.

Baltimore Orioles och Oakland Athletics. Baltimore tog sig till sitt första slutspel på 16 år. Oakland räddade sin plats efter en slutspurt värdig ett ”Moneyball II”-manus. Båda åkte ut i femte och avgörande matchen mot mer namnkunnigt motstånd, men förtjänar förstås klart godkänt för sina säsonger.

Josh Hamilton. Texas 1–5-förlust i wild card-matchen förra helgen känns som avlägsen historia nu, men Hamilton – 0/4 med två strikeouts mot Baltimore – är fortfarande en snackis. I veckan kritiserades han av Rangers-ägaren Nolan Ryan för beslutet att sluta med tuggtobak (!) i somras. Tajmingen kunde inte ha varit sämre, menade Hall of Fame-pitchern Ryan i en intervju med ESPN Dallas:
– The drastic effect that it had on him and the year that he was having up to that point in time that he did quit, you’d have liked that he would’ve taken a different approach to that.
Någon klubb kommer att ta en kalkylerad risk och ge den här plågade själen ett monsterkontrakt i vinter. Frågan är bara vilken.

Det är en av ödets grymma ironier att Kobe Bryant kanske var som allra bäst när Los Angeles Lakers var som allra sämst.

Kobe vet det här själv också. Och framförallt vet han hur mycket bättre han har det idag, med Steve Nash, Dwight Howard, Pau Gasol, Metta World Peace, Antawn Jamison med flera att luta sig mot.
Det är därför Kobe nu kan se tillbaka på de där mörka åren i mitten av 00-talet med en bitterljuv, sarkastisk ton:

– I almost won an MVP with Smush Parker and Kwame Brown on my team, sa han inför gårdagens träningsmatch.
– I was shooting 45 times a game. What was I supposed to do? Pass it to Chris Mihm or Kwame Brown?

2005/06 är nog året som svider mest. Kobe ”slösade bort” en av tidernas mest imponerande individuella säsonger – 35.4 poäng, 5.3 returer, 4.5 assist, 1.8 steals, 3.1 turnovers, 45% FG, 35% 3P, och en PER på 28.11 – på ett hopplöst lag.
Bryant var 27 år, i fysisk topptrim och gjorde bland annat 81 poäng (japp, åttioen) på Toronto Raptors. Han slutade fyra i en MVP-omröstning som folk fortfarande snackar om. Vinnaren Steve Nash och hans Phoenix Suns skickade ut Lakers i första rundan av slutspelet, trots att Kobe & co ledde med 3–1 i matcher.

– Smush Parker was the worst. He shouldn’t have been in the NBA but we were to cheap to pay for a point guard, säger Kobe.

Det är inte första gången Black Mamba tar sikte på sina gamla lagkamrater. Stackars Parker verkar han aldrig riktigt kunna släppa.

– If I think a guy is a bum, he’s a bum, sa Kobe förra säsongen apropå sin brutalt ärliga inställning.
– When Smush was here, I told you he was a bum. From day one I said he was a bum.

Smush själv kallade Lakers-sejouren ”an overrated experience” och menade att Kobe Bryant var klubbens stora problem. Med tanke på att Parker sedan dess har representerat förnäma basketklubbar som Rio Grande Valley Vipers, Guangdong Southern Tigers och Petrochimi Bandar Imam är frågan om han fortfarande tycker att det var överskattat att spela för Los Angeles Lakers.

•••

Annars är försäsongen i full gång för våra två svenska NBA-spelare.
Jonas Jerebko har konserverat den starka formen från EM-kvalet och stod för 10 poäng (5/7 FG), 4 returer, 1 steal och 1 block när Detroit premiärvann mot Toronto med 100–99. Jonas spelade 20 minuter. Räkna med att den siffran varierar en del medan coach Lawrence Frank laborerar med olika laguppställningar de kommande matcherna.

Mest glädjande för Pistons var rookiecentern Andre Drummond med 12 poäng, 7 returer, 2 steals och 2 blockar – och en avgörande putback med 35 sekunder kvar.
– We’ve got a guy who can play above the rim, which we haven’t had in years, sa till exempel guarden Will Bynum.
Talande beröm.

Jeffery Taylor fick bara två minuter i sin försäsongsdebut mot Washington, men följde upp med 22 minuter mot New Orleans senast. Undertecknad såg inte matchen så jag vet inte hur Jeffs omtalade försvarsspel funkade mot NBA-motstånd, men han satte två av tre trepoängare – och skyttet är väldigt viktigt om han ska få regelbunden speltid.

Inatt möts Charlotte och New Orleans igen.

•••

Det verkar som att C More (före detta Canal Plus) inte har kvar rättigheterna till världens bästa basketliga, och lika bra är väl det. De gömde ändå bara undan sändningarna och satsade inte alls med samma kärlek som exempelvis TV10 gör med NFL.

Nä, tipset är istället att du hostar upp för ett League Pass. För mycket rimliga 1500 kronor kan du följa hela försäsongen, grundserien och slutspelet online i utmärkt kvalitet.

Det är ganska fantastiskt att basebollen kan spela 162 grundserieomgångar och att dramatiken ändå lever in på sista matchdagen. I år var det divisionstitlar, Triple Crown-jakt och annat som stod på spel. Häftigt.

Men – det är ikväll det börjar på allvar. Tv-festen vi kallar ”MLB postseason” är här, och du följer den antingen på ESPN America eller på MLB.tv för fyndpriset 25 dollar.

Här är tio stories att hålla koll på i slutspelet:

1. Getingboet. På förhand ser det förbryllande öppet ut, både i American League och National League. Spelbolagen listar New York Yankees som World Series-favoriter till runt 5,50 gånger penningen. Washington, Cincinnati, Detroit med flera är hack i häl.

2. Kan man lita på Josh Hamilton? Texas kollapsade i sista grundseriematchen mot Oakland efter att Hamilton missat en till synes rutinmässig lyra. Därför tvingas Rangers spela en wild card-match mot Baltimore inatt.
31-åringen är tveklöst en av basebollens mest begåvade spelare – ett home run-hot varje gång han greppar slagträt. Men han har haft missbruksproblem av olika slag och verkar lida av allvarliga hjärnspöken. Nu spelar han för ett fett free agent-kontrakt. Dags att leverera.

3. The Captain. Karln är 38 år och leder ligan i hits. Det kan vara en bra idé att se Derek Jeter lira slutspelsbaseboll, för om ett par år kan det vara för sent.

4. Chippers avskedsföreställning. Vi VET att det är sista chansen att se 40-årige Chipper Jones lira slutspelsbaseboll. Den förmodade Hall of Fame-spelaren var rookie när Atlanta vann World Series förra gången, 1995. Hög storybook ending-potential här…

5. Chock-comebacken!!??!?!? Okej, det här är förmodligen en icke-story. Men det finns en liiiiten, liten chans att vi får se Stephen Strasburg pitcha i oktober:
– We’ll have to wait and see. I’ve been playing catch and everything, sa 24-åringen till MLB Network i måndags.
Washington Nationals vann NL East för första gången sedan flytten till D.C. 2005. Strasburg gjorde en lysande säsong, men stoppades från fortsatt spel den 8 september för att skona den armbåge han opererade 2010.

6. Kris Medlens slutspelsdebut. Redan ikväll, i wild card-matchen mellan Atlanta Braves och St. Louis Cardinals, får vi se ett annat ungt pitcher-fenomen. Kris Medlen var i en liknande situation som Strasburg efter Tommy John-operation för två år sedan.
Men Braves valde en annan metod.
Medlen fick börja årets säsong i lagets bullpen, just för att han skulle vara tillgänglig i slutspelet.
Nu är vi där, och Medlen är glödhet. Han har två raka utmärkelser som månadens pitcher i NL. Braves har vunnit 23 raka matcher med den blivande 27-åringen som starter.
Han har tystat tvivlarna som inte tycker att han ser vidare mäktig ut på kullen med sina 177 centimeter. En uppfattning som följt med honom ända sedan barndomen.
– They said I was pretty good, but the size thing would come into play. I was always the small kid, the smallest guy on the team. That’s where I got this mentality of I think ”I can beat you”, which I had to have to get any recognition, säger Medlen i ett läsvärt knäck på SBNation.com.

7. Kan Cards upprepa fjolårets magi? Laget Braves möter ikväll, St. Louis Cardinals, gick till slutspel förra säsongen efter en urstark avslutning där man hämtade in tio segrar på Atlanta. Cards red ett grymt momentum hela vägen till World Series-titeln. Tro inte att St. Louis på något sätt känner sig slagna på förhand i kvällens match, trots att man är listade som underdogs.

8. Gettin’ Miggy With It. Vi kan väl släppa debatten om huruvida Mike Trout är en värdigare MVP-kandidat, för en stund. Detroits Miguel Cabrera blev förste spelaren på 45 år att vinna en Triple Crown. Jag behöver inga avancerade formler för att fatta att det är sjukt imponerande. Håll ögonen på världens kanske farligaste slugger i slutspelet.

9. Closing Time. Som alltid när matcherna gäller extra mycket är det extra intressant att studera de som spelar när allt ska avgöras. Vilka closers levererar och vilka viker under pressen?
• Cincinnatis Aroldis Chapman, Atlantas Craig Kimbrel och Baltimores Jim Johnson har alla varit grymma, men har begränsad eller ingen slutspelserfarenhet.
• Washingtons Drew Storen har inte heller varit med förut, och det är ju inte så att alternativet Tyler Clippard inger hysteriskt mycket förtroende.
• 32-årige Rafael Soriano har gjort ett bättre jobb än nån kunnat hoppas på för Yankees, men någon Mariano Rivera är han inte.
• Att Jason Motte går att knäcka såg vi ifjol, även om det slutade rätt bra för honom och Cardinals till slut.
• Jose Valverde är Jose Valverde. Precis vad fan som helst kan hända när Detroits kontroversielle closer går till kullen.
• Texas Joe Nathan, 37, har två blown saves på sina åtta senaste matcher. Har ingen övertygande slutspelsresumé, heller.
• Oaklands Grant Balfour har 17 saves på 17 försök sedan mitten av augusti. Men litar du på honom i nionde inningen mot Tigers tunga slagträn?
• Och hur kommer San Francisco hantera sitt potpurri av relievers?

10. Young Guns. Vi har nämnt ett gäng unga stjärnor redan, och då har vi ändå inte hunnit diskutera Jason Heyward, Bryce Harper, Yu Darvish, Madison Bumgarner, Buster Posey, Jarrod Parker, Elvis Andrus med flera med flera… Framtiden är ljus.

Tre lag är fortfarande obesegrade i NFL.
Jag spanade in två av dem under söndagen.

Atlanta Falcons hade inte legat under en enda gång den här säsongen. Mötet med divisionsrivalen Carolina Panthers, som själva blev råpiskade av Giants förra omgången, blev en jätterysare. Helt logiskt.

Hemmalaget behövde ett field goal med fem sekunder kvar för att säkra fjärde raka segern, 30–28.

Siffernissarna på ESPN meddelar att Matt Ryan nu har 17 matchavgörande drives sedan 2008. Flest av alla quarterbacks i NFL under den perioden (Peyton Manning har 16, Drew Brees 15).
Vi påpekar det innan någon annan hinner: Ja, nu ska han bara göra det i slutspelet också.

Söndagens vändning hade för övrigt aldrig gått utan Ron Riveras fega coachning. Carolina har två RB-stjärnor och ett lokomotiv till quarterback, men valde ändå att punta med en minut kvar – när en enda yard hade räckt för att döda matchen på stört.

Sedan fick Rivera se vad en aggressiv anfallsstrategi kan ge. Matt Ryan hittade Roddy White med en 59-yardsbomb på första spelet, från Atlantas egen mållinje. Fem spel senare var Panthers 1–3, och Falcons 4–0.

•••

På tal om att gneta, gnissla och vrida ut en seger ur tuffa förhållanden:
Arizona är 4–0 efter en förlängningsseger mot Miami. Trots ett icke-existerande springspel och stora svårigheter att skydda quarterbacken.

Vi har snackat om NFC West i varma ordalag förut – det är försvarens och det fysiska spelets division – och det finns ingen anledning att revidera de uttalanden nu. Att låta en rookie som Ryan Tannehill passa för 431 yards ser kanske inte så vackert ut på papperet. Men Cardinals defense visade återigen att man är ett opportunistiskt, aktivt gäng som kliver fram i avgörande stunder. Arizona tvingade fram fyra turnovers i matchen, och hade sina händer på många fler bollar.

Mötet med St. Louis Rams på torsdag kväll lär bli en av säsongens minst sedda primetime-matcher. Men bloggen kommer titta, var så säker.

•••

Några quick hits från söndagens övriga matcher:

• Houston Texans, ligans tredje 4–0-lag, är en maskin. Och JJ Watt är förstemaskinisten.

• Den där quarterback-kontroversen som har legat och bubblat sedan New York Jets bytte till sig Tim Tebow i våras, kommer nu att explodera på bred front.

• Är det bara jag, eller är Buffalo Bills exceptionellt skickliga på att kollapsa med klara ledningar?

• När Sunday Night Football-gänget marknadsför nästa veckas match med att Drew Brees kan slå nåt gammalt Johnny Unitas-rekord…då vet man att Saints säsong är i stort sett körd. 0–4 efter en knapp förlust mot Packers.

• Är löjligt förtjust i Robert Griffin III. Han är Mike Vick fast utan hjärnspökena och tvivlet. Vick tycks ha tusen i röster i sitt huvud om vilken typ av quarterback han ska vara. RGIII, han bara kör. Härligt att se. (Och ja, jag skriver det här halvvägs in i tredje quartern av Eagles–Giants och räknar fullt ut med att Vick får mig att se korkad ut innan det är färdigt.)

• Ordet på gatan (och med ”på gatan” menar jag ”bland de amerikanska journalisterna och experterna”) är att o-line-bjässen Jared Gaithers comeback betyder multum för San Diego Chargers.

• Greg the Leg!

• Antar att det inte var nåt fel på Peyton Mannings arm, ändå.

• Cincinnati tog sin tredje raka seger, och nu spelar man på hemmaplan i fyra av sina fem närmaste matcher. En ledig vecka insprängd i den sekvensen, dessutom. AFC North blir ett trekejsarslag i år?

• Och vem hade trott att Minnesota Vikings skulle leda NFC North efter fyra veckor?

Det blir inget långt inlägg av det här, sängen kallar, men jag lägger ut videon och konstaterar att det här kommer vara veckans stora snackis i idrotts-USA… Det var inte bara det sista spelet heller, det var ett par bisarra pass interference-domslut samt en högst suspekt roughing the passer-avblåsning dessförinnan. Misstagen händer även med ordinarie domare – men inatt var det alldeles för många, alldeles för stora, och i alldeles för avgörande lägen.

Finns inget sätt NFL kan släta över en sån pr-skandal. Frågan är dock om mediestormen räcker för att tvinga fram en deal med de ordinarie domarna, eller om – mer troligen – det krävs ett tydligt ras i tittarsiffror/intäkter innan någonting händer? Eller kanske kan någon sorts gemensam aktion från spelarna, via NFLPA, ge effekt?

Green Bays coach Mike McCarthy inledde sin presskonferens efter matchen med ”Don’t ask me about the officials”. Han valde att vara en stor man i vad som onekligen måste vara karriärens värsta nederlag, slutspelsförluster inräknade. Det var dock inte alla spelare som valde samma neutrala väg…

Fortsättning följer i den här soppan.

Vi laddar för en högintressant Monday Night Football-matchup mellan försvarsstarka Seattle, uppbackade av ligans kanske mest högljudda arena, mot Aaron Rodgers och Green Bays explosiva offense.
Tills vidare summerar vi gårdagens dramatik genom att damma av ett beprövat grepp – plusjuryn!
Betygsskalan råder, för er som är nytillkomna, något i stil med världsklass – mycket bra – bra – godkänt – underkänt – uselt.

Torrey Smith. Den amerikanska sportcirkusen är sprängfylld av gråtmilda, Hollywood-ifierade historier. Men det Baltimores Torrey Smith upplevde igår behöver inga överdrifter. Det var real shit.

Att gå ut och leverera 127 yards och två touchdowns när du sörjer din lillebror – som du dessutom i stort sett uppfostrade, med sex yngre syskon och en ensamstående mamma – är bortom den styrka vi normalt ser på idrottsplanen.

Det sorgfyllda, men lättade leendet i Smiths ansikte efter sista-sekunden-segern mot New England var en av de vackraste scenerna på länge i NFL.

Jamaal Charles. Nu är den gamle bloggfavoriten tillbaka på allvar! 233 rushing yards (inklusive en 91-yardare för en touchdown) och 55 receiving yards när Kansas City chockade New Orleans i Superdome. JC Superstar blev därmed den andra spelaren i NFL-historien som toppar 225+50 i en match. Först var nån snubbe vid namn Jim Brown, som tydligen ska ha varit rätt hygglig på att springa med bollen.

Alfred Morris. Inte med på den här listan för att han var spektakulär i går. Det var han inte – 17 springförsök, 78 yards och en touchdown när Washington förlorade mot Cincinnati.
Nä, Morris är med på listan för att han kan vara NFL:s coolaste bilägare. Den 23-årige rookien kör fortfarande en Mazda 626 från 1991.
– Den hjälper mig att behålla fötterna på jorden, komma ihåg var jag kommer ifrån och allt hårt arbete som har krävts för att ta mig hit, säger han till Redskins hemsida.

Morris draftades i sjätte rundan i våras, som spelare nummer 173 totalt. Han överraskade genom att konkurrera ut Roy Helu, Evan Royster och Tim Hightower under försäsongen. Hittills är han åtta i NFL:s rushing-liga med 263 yards.

Sin kära Mazda har ”Alf” haft sedan tredje året på college, och än så länge har han inga planer på att byta ut den. Värdet på marknaden lär inte vara mer än någon tusenlapp. Själv tjänar han runt 2,5 miljoner kronor den här säsongen.
– En vacker dag kommer mina barn köra den där bilen. Om den går sönder så lagar jag den. Sån är jag, säger han.

Det är någonting väldigt uppfriskande med en ung idrottsman som slår igenom men INTE känner ett behov av att helt förändra sin livsstil och bränna alla sina nya pengar. Ta bara Jeremy Lin som slog igenom över en natt, blev hetaste namnet i New York men fortfarande sov på sina lagkamraters soffor (något han inte slutat med, by the way).

NFC East. Tre lag med winning records – en av bara två divisioner som kan skryta med det – men inte känns det som att spelet varit sådär jätteimponerande hittills? Philadelphia är ett väldigt skakigt 2–1-lag, till exempel. Nu börjar Michael Vicks stol hetta upp efter Andy Reids senaste uttalande.

Ersättningsdomarna. Vissa av matcherna flyter på bra, vissa är förvirrade och utdragna. Oturligt nog för NFL har det sistnämnda nu hänt på primetime ett par gånger. De felaktiga domsluten och regeltolkningarna är nu ett hot mot sportens integritet.

Gnället på ersättningsdomarna. Jag förstår frustrationen, men det är skamligt att se framför allt coacherna jaga livet ur dessa stackars vikarier. Helt uppenbart försöker man nyttja inhopparnas osäkerhet genom att skrämma dem.

Spelare och coacher borde fokusera på det de kan kontrollera under matcherna. Om man sedan är så fruktansvärt indignerade över domarinsatserna – ta upp det med de egna cheferna istället! Det är bara ägarna som kan sätta stopp för cirkusen just nu, genom att ge de strejkande domarna det de begär.